Alexandra Pascalidou presenterade våren 2014 en samnordisk teateroffensiv mot framväxten av nationalistiska partier – Nationalismens apostlar – på Dramaten i Stockholm. Under samma måndagkväll kunde skandinaviska teaterbesökare först se den danska ironiska European Dreamspeech, den norska psykologiska Vi er Norge och det svenska skrikigt existentiella Vid det svarta vattnet. Tidningen Metro sponsrade föreställningen.

Kortpjäserna från Café Teatret (Köpenhamn) och Nationaltheatret (Oslo) visades på skärm för Stockholmspubliken som sedan fick se riktiga skådespelare framföra Sveriges bidrag. Lukten av stekt omelett kändes i salongen, vilket skulle illustrera talet om att man måste krossa både ägg och människor för att göra revolution. Skådespelarna kastade ägg på manusförfattarens fotografi medan de skrek fram repliker om våld, rasism, nazism, fascism, kolonialism och, givetvis, nationalism. Allt blandades samman. Citat ur pjäsen:

”Kejsarens livvakter, republikens försvarare bar sina spöknippen, sina fasces. Rom gick under i blod. Nya imperier stiger och faller. Nya imperier korsar jorden. Nya mer civiliserade imperier, kastar bomber, utrotar, dricker gin i solen vid infödingarnas lik.”

Av de tre korta pjäserna fungerade nog den danska ironin bäst med en älskvärd dronning Margarethe som rappade fram sin multikulturella bakgrund och som följdes av EU-Kommissionens José Barrosos problem med vad man ska kalla flyktingvägen vid italienska Lampedusa. Cyniskt men bitvis underhållande trots det allvarliga ämnet. Barroso fick bokstavligen bita av huvudet på en fisk för innan han klev av scenen.

Norges inslag om en klaustrofobisk och självgod norsk hemtrevnad sprack upp när en blond norska drev det norska mot vad som antagligen var Anders Breviks ord. Hon stod vid sidan av tre andra norrmän som inte protesterade utan ville ta in henne i gemenskapen. Förvirrande och upprivande.

Efter de tre föreställningarna ledde Alexandra Pascalidou en diskussion med den svenska manusförfattaren Lucas Svensson, skådespelaren Reuben Sallmander och Metros chefredaktör Mona Johansson. Ingen av deltagarna hann utveckla några djupare resonemang om nationalism, men det stod klart att de inte höll med programledaren Pascalidous i hennes öppna hån av svensk nationalism.

Manusförfattaren Svensson menade att det av kulturlivet mest avskydda partiet kommit in i riksdagen på demokratiska villkor. Det parti som har störst vision och kan presentera ett ideal vinner sa han. Metroredaktören Johansson ville heller inte ställa upp på skället mot nationalismen utan sa att de svenska medierna är för fega för att tala öppet om problemen. Även skådespelaren Sallmander efterlyste en rejäl debatt och påtalade för Pascalidou att han själv och de andra deltagarna bara satt där på scenen för att klia varandra på ryggen. Tala om sakfrågor istället för peka finger.

Ridå, Pascalidou.

Länkar:

Föreställningarna i Sverige, Danmark och Norge

Samtalet på Dramaten i mars 2014 på YouTube

Metros artikelserie Nationalism för mig

Pascalidou om Pascalidou