Utan kunskaper i svensk skola

29/11/2014 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

Hur märkligt det än kan låta har skolans traditionella men bortglömda uppdrag att förmedla kunskaper knappt diskuteras i skoldebatten. Ändå har detta uppdrag varit centralt för skolan fram till 1970-talet men har sedan dess fått ge vika för annat. Flera argument har förts fram för att skolan i mindre grad ska ägna sig åt att ge elever kunskaper och läget är ganska dystert som de flesta har förstått efter intensiv skoldebatt sedan de usla PISA- resultaten redovisades.

Det första argumentet mot kunskapsförmedling gavs redan av Alva Myrdal i 1946 års Skolkommission. För mycket detaljkunskaper skymde sikten för skolans uppgift att fostra demokratiska medborgare genom nyttig och samhällsrelevant kunskap menade denna socialdemokratiskt styrda utredning. Kunskaper var inget mål i sig utan ett medel för att nå social sammanhållning. Myrdals skolexperter betonade också att läraren skulle agera handledare snarare än allvetande efter ideal från den amerikanska progressiva pedagogen John Dewey.

Att utvecklingen går så snabbt att lärarens kunskaper snabbt blir förlegade var ett annat tidigt argument mot kunskapsförmedling. Bättre då att lära eleverna att söka efter kunskap med nya tekniska verktyg, som idag motsvaras av läsplattor och annan IKT. Bort med skolatlas och in med Google Earth utropade geografilärarna vid Stockholms universitets lärarutbildning 2012 när Jan Björklund ville återinföra användningen av kartböcker. Men de fick ge sig och Jan Björklunds nya läroplan LGr11 föreskriver till och med ett visst kunskapsinnehåll. Ett litet steg mot kunskaper men inte mycket när till och med lärarutbildarna är emot kunskapsförmedling.

Mellan 1994 och 2011 rådde annars anarki i det svenska skolväsendet eftersom inga kunskapsmål angavs utan varje lärare, skolledare och kommun själva fick leta efter vad som skulle läras ut. Bedömningen skulle sedan ske av ”kunskapskvaliteter”, inte ”kunskaper” enligt de postmoderna läroplanerna LPO94/LPF94. Det gick ju sådär och kommunaliseringen hjälpte inte till för skolfolk i de rådvilla 7000 grundskolorna ute i 289 kommuner.

En tredje invändning mot kunskaper som fortfarande hörs är att Sverige inte är ett homogent land längre och därför kan man inte enas om vilka kunskaper som ska läras ut. Utifrån så kallade ”kulturkrig” i USA sedan 1980-talet där minoriteter insisterat på deras intressen förtryckts inom ett skolsystem som dels förvaltats av vita heterosexuella män, dels lärt ut vad vita heterosexuella döda män skapat genom århundraden (Bibeln, Platon, Shakespeare osv.) så har samma befängda idéer importeras till Skandinavien efter år 2000.

Den amerikanska litteraturprofessorn E.D. Hirsch reagerade dock snabbt och gav ut en bok om gemensam bildning och vetenskap som i svensk översättning heter Vad varje svensk bör veta (1991). Hirsch skapade sedan en utbildningsstiftelse, Core Knowledge Foundation. Tillsammans med sociologen Charles Murrays bok Real education (2008) ger dessa initiativ argument för att införa en kanon av gemensamt kulturarv och en liten grund för att uppvärdera gemensamma kunskaper men de är flämtande ljus i bildningsmörkret i väst. I öst har man förstått vikten av att integrera skilda samhällsgruppen genom att utgå gemensam litteratur och historia oavsett religiös och kulturell bakgrund. Danmark inför en litteraturkanon 2004 så visst finns närmare exempel.

En viss tillnyktring har skett i skilda skolpolitiska läger men det kommer ta tid att förändra generationer av lärare och skolexperter som inte vill enas kring att läsa om Nils Holgerssons resa eller Strindbergs verk. Den radikala ungdomskulturforskaren Thomas Ziehe, populär på svenska lärarhögskolor, har numera upptäckt felen med att be barn gå till skolan för att hänga med kompisar och hitta sig själv. För de flesta vuxna är det självklart att man går till skolan för att lära sig, varför annars stiga upp en kall decembermorgon. Men holländaren Ziehes gamla flumpedagogiska ideal från 1970-talet hänger kvar i trendsättande svenska skolor som Fryshusets gymnasiums passionsprogram.

Den unga brittiska läraren Daisy Christodoulou berättar i boken Seven myths about education,utgiven som ebok 2013 och i tryck 2014 av The Curriculum Centre, om den chock hon fick när hon förstod att kunskapsförmedling inte var vad de engelska skolorna värnade om. Istället fann hon sju myter som omhuldades, där liksom i Sverige och i övriga västvärlden:

Fakta underminerar förståelse

Lärarledd undervisning är passiviserande

2000-talet förändrar allt

Du kan alltid kolla upp det

Vi måste lära ut överförbara färdigheter (”transferable skills”)

Projekt och aktiviteter är de bästa sätten att lära sig

Att lära ut kunskaper är indoktrinering

Hon beskriver myterna kortfattat på sin blogg The Wings to Heaven

Hon anser att de sju myterna är konsekvensen av en postmodern utbildningsformalism (”educational formalism”). Innehållet, det vill säga kunskaperna, är inget, formen är allt. Eftersom det postmoderna tänkandet relativiserar all kunskap så finns därmed inget gemensamt att lära ut och former blir vad som återstår. Lätt överförbara färdigheter i informationssökning är skolans övergripande mål, och helst ska detta ske på ett lustfyllt vis av en lärare som inte visar vad den kan, om hon ens gör det. Eleverna ska först lära sig sammanhang genom förståelse, inte basfakta som kan bygga upp förståelse.

I Sverige handlar detta ofta om att prioritera experiment och fantasi framför att kunna de grundläggande fakta om ett område. Fakta förstör fantasin menar de svenska skolexperterna och många lärare och kanske föräldrar med. Tyvärr.

Daisy Christodoulou pekar på myter som finns i hela västvärldens skolsystem men där Sverige utmärker sig negativt genom att ha anammat kunskapsföraktet mer än andra länder. Den svenska språkprofessorn och skoldebattören Inger Enkvist har liknande invändningar mot kunskapsförfallet i sin genomgång av internationella skolsystem i boken God utbildning – och dålig (2013). Vidare berättar historieprofessorn och lärarutbildaren Hans-Albin Larssons bok Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria (2011) bakgrunden till att kunskaperna försvann. Se även mina inlägg om lärarutbildningen och svensk skola.

Men hindren är många. Det nuvarande kunskapsföraktet är lagfäst. Skollagens portalparagraf vid grundskolans införande 1962 var att skolan skulle ”främja eleverna allsidig utveckling samt att därvid meddela kunskaper och öva deras färdigheter”.

Lägg märke till ordningen; utveckling (social och/ eller individuell) kommer före kunskapsförmedling. I dagens läroplan LGr11 står avsnittet ”2.1 Normer och värden” fortfarande före ”2.2 Kunskaper”. Att resonera om detta kan verka fjuttigt men det tyder fortfarande på att barnen går till skolan för att upprätthålla normer och värden i första hand. Att lära sig något är väl bra men inget uppdrag längre.

Kultur

Sovjetmänniskan och angiveriet

29/11/2014 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

Fotografi av barnhemsbarn i Charkov 1950. Foto: V.I.Cherksarshin

Dagens svenska åsiktsklimat påminner inte sällan om den öppna och självpåtagna censur som människor upplevde i Sovjetunionen. Den ryska författaren Svetlana Aleksijevitj har tagit på sig att berätta om vardagsliv under Stalin och hans efterträdare.

BERÄTTELSER OM ANGIVERI

-Grannen farbror Jurij angav pappa berättar en ryss om den hårda Stalintiden på 1930-talet och fortsätter.
– Jag var sju år. Farbror Jurij var brukade hjälpa oss med staketet, låta oss rida på hans häst, fiska. Han var en helt vanlig man, ingen bödel. Sedan på 1990-talet fick vi se hans akt hos den hemliga polisen. Inte bara farbror Jurij angav pappa utan även hans systerdotter Olga.

-Varför gjorde du det, frågar författaren Svetlana Aleksijevitj?
-Tror du man kan hitta en enda hederlig människa under Stalintiden, svarar hon.

Genom störningssändarnas knaster lyssnade nyfikna men rädda medborgare i Sovjetväldet på den förbjudna fria radion Voice of Americas ryska sändningar. Böcker som berättade om förtrycket smugglades in och kopierades på gamla kopiatorer eller skrevs av för hand. Denna så kallade zamizdat litteratur var förbjuden men spridd. Efter kopiatorerna kom faxen. Dessa två tekniker bidrog till att sprida kunskap och organisation av dissidenter och underjordiska motståndsrörelser, precis som internet gör idag. Ibland fick de oppositionella uttjänta apparater från Västeuropa som gjorde större nytta i öst. Fri och oberoende information tillsammans med teknikutveckling bidrog till åsiktsförtryckets och de kommunistiska diktaturernas fall.

Den ryska revolutionären Zinovjev sa 1918 att kommunistpartiet behövde bara få med 90 procent av befolkningen. Resten gick inte att tala med och skulle därför förintas. På den grunden byggdes Sovjetunionen och dess Östblock, men fri information och medborgerligt mod störtade dem till sist.

Svetlana Aleksijevitjs tre böcker om Sovjetmänniskan, ”Homo sovjeticus” också kallad, gavs ut av Ersatz förlag på svenska 2012 och 2013. Hon blev Nobelpristagare 2015.

Kultur

Japaner om svenskar och svenskar som japaner

29/11/2014 Jan Sjunnesson 3 kommentarer

Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? Den svenska etnologiprofessorn Åke Daun har tagit fram forskning om likheten mellan japaner och svenskar. Engelsmannen Jean Phillips-Martinsson noterade att båda folken är ”clean, efficient, obident” i Swedes as other see them, 1981.

Japaner är kanske inte det första folkslag man kommer att tänka på om man vill jämföra oss med andra. Men vi är båda socialt reserverade och återhållsamma. I Japan drar man också en gräns vid det privata och det offentliga livet. Arbetskamrater bjuds sällan hem i några av länderna även om de är viktiga för identitet och gemenskap.

Likadant är det med oviljan att öppet visa känslor. Det japanska pokeransiktet är välkänt, att inte vilja göra bort sig, ”warawareru”. Här hemma kniper vi käft och biter ihop i självkontroll. I båda länder får alkoholen det tysta befolkningen att öppna upp tillfälligt för att dagen efter sluta sig som en mussla.

Men skillnader finns. Japaner ser sig som medelklass och uppfattas som bete sig relativt likadant oavsett klassursprung, vilket inte gäller för de klassmedvetna svenskarna. Att undvika konflikter och oviljan att uppfattas som ”bråkig”, ”ställa till en scen” och ”vara till besvär” är andra gemensamma kännetecken. Samförståndsanda från gamla byalagstradition till socialstatlig korporativism i Sverige motsvaras av konsensussökande religiösa traditioner från buddhism och konfucianism i Japan.

Ingetdera folk är särskilt teoretiskt intresserade utan praktiska lösningar och ingenjörskonst står högt i kurs. Nobelpristagaren Hideki Yukawa sa om sina landsmän att ”den japanska mentaliteten är inte inriktad på abstrakt tänkande utan i huvudsak på det handgripliga”. En förklaring kan vara att svenskar och japaner har sysslat med jordbruk fram till 1930-talet. I Medelhavet och Mellanöstern fanns fler kontakter, ofta större frihet och handel mellan folk vilket kan lett till större intresse för spekulation. Där fanns tidigt städer vilket saknades i Japan och Sverige i samma utsträckning.

Båda folken industrialiserades och urbaniserades snabbt under 1900-talet medan en naturromantisk mentalitet hängde kvar vid gärdsgårdarna i byn. Länderna ligger perifert till i utkanten av Europa och Kina, vilket lett till isolering och enhetlighet. Ländernas homegenitet i språk och etnicitet har lett till ovanligt enhetlig kultur och folkkynne, något som märks mer i det fortfarande isolerade Japan än i dagens öppna Sverige. Blyga men framgångsrika.

Åke Daun, ”Nordens japaner – Asiens svenskar ?” i En stuga på sjätte våningen (Symposion, 2005)

Debatt, Kultur, Politik

Patologi och politik: Exemplet Farrokhzad

29/11/2014 Jan Sjunnesson 3 kommentarer

I alla grupper finns några procent som drivs till våld och aggression på grund av deras mentala instabilitet. Bland fotbollssupportrar är fenomenet tyvärr känt och ibland framgångsrikt bekämpat, men inom politiken behövs liknande vakthållning. Så idag mer än tidigare då vi haft den blodigaste valrörelsen sedan hungerkravallerna våren 1917.

Ledare och intellektuella är inte förskonade från att ibland tillhöra de psykologiskt belastade och kan egga mindre grupper till hat, hot och handlingar mot meningsmotståndare. De har därför ett särskilt ansvar att hålla tillbaka känslor som riskerar att gå överstyr.Historien har flera exempel:

1800-talsliberalen John Stuart Mill brukade ge exempel vad gäller yttrandefrihet att man som publicist gärna kan skriva agitatoriskt och fientligt att spannmålshandlare bör agera på ett visst sätt, men att stå utanför dennes butik med appeller att bränna ned butiken är förkastligt.

Tvärtemot agerade den mentalt labile nazistiske politikern Adolf Hitler som skrek om uppror i bayerska ölhallar med följd att hans våldsamma anhängare motiverades för att slåss med sina kommunistiska meningsmotståndare. De tyska våldsgrupperna på 1930-talet hade kanske likt dagens huligangäng i Stockholmsfotbollen, som Firman Boys och Bajen Hit Squad, hittat varandra ändå. Grupper som dessa består just av mentalt instabila individer som kan drivas av nästan vilken ideologi som helst.

I den svenska politikens ytterkanter finns idag Revolutionär Front, AntiFascistisk Aktion, Svenska Motståndsrörelsen med fler våldsinriktade politiskt motiverade och förvirrade, ofta unga, aktivister. Politiker, medier och offentliga personer bör inte uppmuntra dem, men tyvärr sker detta ändå. Den vänsterextrema Researchgruppen som anlitades av Expressen 2013 för att hitta nätkommentatorer har inget emot att uttala dödshot mot sina fiender.

Vad kan då leda till att grupperna får utlopp för sina psykologiskt sjukliga drivkrafter? För Hitler var givetvis hans tal om hämnd, renhet, och det totala kriget vad som gav de tyska nazisterna kraft. ”Ich frage euch: Wollt ihr den totalen Krieg?” (”Jag frågar er: Vill ni ha det totala kriget?”) skrek hans propagandaminister Joseph Goebbels 1943 varpå den särskilt utvalda (och säkert den i Tyskland då mest vansinniga) publiken svarade ja.

Kopplingen mellan mentalsjukdom, aggression och politik efter 1945 fortsatte, men inom vänstern där dessa beklagliga samband etablerades. Den västindiske svarte psykiatrikern och revolutionären Franz Fanon beskrev i böckerna Svart hud, vita masker och Jordens fördömda hur kolonialismen kröp in i alla vrår av mänskligt beteende. Hans franske förläggare kallade honom överkänslig men Fanon stod på sig. Han menade att de undertryckta folken skulle resa sig med våld och inte betrakta sina vita förtryckare ens som människor.

Med ett förord 1961 från den vänsterextreme filosofen Jean-Paul Sartre, vid denna tid lojal till Stalin och senare Mao, spreds Fanons våldsromantiska budskap. De revolutionära intellektuella skulle leda de fattigaste, arbetslösa, hemlösa, utstötta, till seger eftersom Fanon ansåg att de förtrycka med jobb, bostad och utbildning var korrumperade. Ju sämre man mådde och levde, desto mer revolutionär var temat. De svarta våldsamma aktivisterna Black Panthers i USA hyllade Fanon på 1960-talet liksom massmördaren Che Guevara på Kuba.

I västvärlden började samtidigt inlåsta mentalpatienter och rent vansinniga personer dels betraktas som utsatta för förtryck, dels vara kapabla att leda en vänsterrevolution. Inom psykiatrien skapades grupper för att medvetandegöra de sjuka så att de gjorde uppror mot behandling, sin familj och det etablerade samhället. Anti-psykiatrin var född och nedmonteringen av de stora mentalsjukhusen inleddes. Det är inte de utslagna som ska in i samhället, det är de inslagna ska ut i samhället lydde en paroll. En annan att det sjuka borgerliga kapitalistiska samhället ledde till mentalsjukdom.

I Frankrikes uppror i maj 1968 kopplades revolutionärer, intellektuella, mentalsjuka och våldsverkare samman.1972 gav filosofen Gilles Deleuze och psykoterapeuten Félix Guattari ut boken Anti-Oidipus: Kapitalism och schziofreni, där de mest psykotiskt sjuka individerna, de schizofrena, skulle släppas lösa och störta samhället med hjälp av en ny revolutionär metod, en kollektiv schizoanalys, givetvis i motsats till den individuellt orienterade psykoanalysen.

De inlåsta psykotiska patienterna ansågs vara mer radikala än neurotikerna, som bara brydde sig om sin borgerliga karriär och familj, ansåg dessa tidiga post-strukturalister och vänsternietzscheaner (den galne tyske filosofen Nietzsche var för övrigt Hitlers favorit). Dagens postmoderna vänster med sin identitetspolitik, rasifieringsdebatt och post-kolonialism ser de revolutionsromantiska akademikerna Deleuze & Guattari som sina föregångare.

Under 1970-talet uppstod sedan rörelser för frigivande av de mentalt störda parallellt med revolutionära krav. Fransmannen Félix Guattari for till Italien där han hetsade till gatustrider mot polisen samtidigt som han bedrev så kallad institutionell terapi vid kliniken La Borde söder om Paris. Där skulle inget skilja personal från patienter, varken kläder, status eller relationer. Terapeuten Guattari låg med sina kvinnliga och manliga patietner, ingen steg upp före lunch, ingen städade (det ansågs neurotiskt och borgerligt). Våldsamma revolutionärer från Paris och Italiens autonoma stadsgerilla blandades med patienterna för att driva fram kollektiva protester och uppror.

Till Athena Farrokhzads omtalade Sommarprogram (21/7 2014) är steget inte långt. Hennes mentala hälsa har inte föranlett inspärrning, men hennes monomana hat mot Sverige, marknadsekonomin och hela det svenska samhället liknar ett patologiskt tillstånd av vanföreställningar kombinerat med depression. Tilståndet hörs men syns nog inte. En mentalt instabil individ behöver inte skrika eller bete sig våldsamt, upprört eller ens märkas. Om Athena Farrokhzad satt på tunnelbanan från Bagarmossen skulle man nog inte lägga märke till henne, även om hon skulle mumla, prata och le inåtvänt för sig själv.

Men hennes entoniga röst i programmet och i hennes uppläsning av sin egen poesi i mediokra debuten Vit svit, hennes passiva aggression, hennes sarkastiska svartsynta lycka över att få miljontals svenskar att ta del av hennes malande budskap om våld mot vita, mot borgerligheten, mot rasister, mot allt och alla som inte delar hennes förvridna världsbild, är tecken på en slumrande men nu manifest paranoia. Alla är emot henne. Möjligen lider hon av bipolaritet mellan förföljelsemani och depression. Allt är svart med korta bittra glimtar av insikt om konspirationer mellan hennes inbillade fiender i statsapparaten, genusordningen, rashierarkin, etablissemanget.

Hennes roll som kulturskribent i Aftonbladet, lärare i skrivande vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö och författare vid Bonniers kommenterar hon i en intervju på bloggen Rummets (23/7 2014) :

”Jag ger ju ut böcker på Bonniers, skriver för Aftonbladet, och verkar på massa sätt i maktens hjärta, så det är livsviktigt för mig att använda utrymmet för att föra fram berättelser om vår kamp för att krossa maktens hjärta.”

Hennes sekteristiska koppling mellan erotik, politik och våld märks i nästa kommentar:

”Den dag vi tillsammans stormar radiohuset och tar över alla mikrofoner kommer jag att kasta ut min elektriska vibrator, för ingen njutning kan vara större än den upplevelsen.”

Liksom de bisarra intellektuella fransmännen Deleuze och Guattari skrev 1972 i Anti-Oidipus att massorna måste hitta sina erotiskt- revolutionära ”begärsmaskiner” för att störta samhället ser Farrokhzad frigörande processer genom våld, hat och extremism. Förföljelsemani förklädd till poesi och radioprogram. Paranoid politik.

Våldet ursäktas av ren energi, sexualitet, potens – en vänsterfascistisk dyrkan av kraft , eller kanske snarare en paranoid hållning hos en oansvarig etablerad kulturskribent med tillgång till såväl statsmedier som Nordens största kultursida och största bokförlag. Vilka våldshandlingar triggar hon igång hos andra instabila med sina paranoida vanföreställningar ?

Debatt, Invandring, Kategorier, Politik

Svensk mångfaldspolitik kritiserad från vänster

29/11/2014 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

Svensk mångfaldspolitik av Göran Adamson (ARX Förlag, Malmö, 2014) är något så ovanligt som en kritisk granskning från vänster av den svenska mångfaldspolitiken, särskilt inom universitetsvärlden. Författaren är vänsterpolitisk sociolog vid Malmö högskola vilket inte hindrar honom från att syna mångfaldsplaner för universitetsanställda.

Bokens fokus ligger på en utredning som tillkom under Göran Perssons tid, Mångfald i högskolan – reflektioner och förslag om social och etnisk mångfald i högskolan (SOU 2000:47). Adamson intervjuar en av utredarna bakom rapporten, Anders Persson, som berättar att begreppet mångfald aldrig problematiserades, När regeringen Persson beställt fram en positiv utredning om vad universitet och högskolan ska göra var det bara att lyda menade utredaren Persson. Några belysande citat:

”Det är svårt att bryta mot vad regeringen säger. Att etnicitet ger kvalitet, det var en politisk grej. Det var ett mantra. Jag kan inte hitta några bevis för ett samband mellan etnicitet och kvalitet, ingen statistik eller något annat”.

Hur legitimerar ni att mångfald ger kvalitet, frågade Göran Adamson utredaren som svarade:

”Det gör vi inte”.

Boken gör slarvsylta av utredningen som sägs vila på en ”oreflekterad optimism” och inte kunna visa några hållbara slutsatser mellan ökad etnisk mångfald i forskning, arbetslivet och i samhället, och ökad kvalitet.

Tvärtom så tar Adamson upp sociologen Robert Putnams resultat som visar att visserligen kan kreativitet öka om fler etniska grupper flyttar in med fler intryck och idéer. Det är en positiva progressiva ”kontakthypotesen”, men frågan är om den fördelen överväger de konflikter som också ökar till följd av inflyttningen. Såväl inom de skilda etniska grupperna och ursprungsbefolkningen som mellan alla dessa grupper så visar Putnams forskning på 30 000 observationer i 41 amerikanska samhällen att tilliten minskar. Ju större etnisk variation desto större misstänksamhet.

Vad som kan öka i mångkulturella samhällen är en visuell mångfald, det vill säga fler hudfärger, maträtter, kläder och kroppstyper, men det innebär inte att den intellektuella mångfalden ökar. Adamsons kritik riktar in sig på den regnbågsvänster och nyliberala höger som hyllar den visuella mångfalden, att kunna shoppa olika slags exotiska grönsaker, utan att inse att både mångfaldsvänster och nyliberalism snarare är koloniala i sin fascination av den visuella mångfalden.

Eftersom vänstern förlorat sin materiella bas i arbetarklassen och bytt ut sitt avantgarde till invandrare och medvetna medelklassradikaler förs klasskampen numera båst i den språkliga världen. Text och kultur är viktiga arenor för dagens medelklassradikaler, vilket förklarar deras antirasistiskt motiverade fascination av barnböcker, glasspapper och bakverk. Ingen vettig människa bryr sig om detta, men för kulturmarxister är symboler allt. De är sanna revolutionssemiotiker.

Söderhipsters ses inte med blida ögon av Malmösociologen Adamson. ”Idag har romantiseringen av arbetarklassen ersatts av en romantisering av främmande kulturer”, skriver han och fortsätter: ”I sin anti-rasistiska iver springer mångfaldsförespråkaren rakt i armarna på det globala finanskapitalet”.

Liksom den globala kapitalismen vill kunna flytta folk och fabriker som den vill utan hänsyn till kulturella och nationella lojaliteter är mångfaldsvänstern lika kritisk till nationell tillhörighet och etnisk lojalitet, som kallas reaktionär och rasistisk. Hemlösheten är befriande anser mångfaldsvänstern och nyliberalerna menar Adamson. Intressant nog så visar sig mångfaldstänkandet vara en del av en nationalistiskt, ja närmast rasistiskt tänkande med rötter i 1800-talets tyska konservatism.

1963 höll den brittiska historikern Bernhard Crick ett föredrag vid universitetsföreningen Society against racial discrimination. Han sade att den brittiska befolkningen bör behandla invandrare från etniska minoritetsgrupper som jämlikar och som ”inte mer än jämlikar”. Adamson citerar gillande detta tidiga ställningstagande mot överdriven mångfaldsoptimism. De svenska lärosätena bör ta till sig denna skepsis och odla intellektuell självständighet gentemot statsmakternas kampanjer, stå upp för ett klassiskt kritiskt vetenskapligt bildningsideal och slutligen, behandla studenter och anställda som individer och inte som pittoreska exotiska inslag man ska tycka synd om och ha mångfaldsplaner för.

Boken Svensk mångfaldspolitik är en attack mot modernitet. Det svenska samhället har fått en trojansk häst över tröskeln” avslutar sociologen Göran Adamson sin viktiga och kontroversiella bok.

Debatt, Kategorier, Kultur, Politik

Den svenska ”ultra-moderniteten” undersökt

29/11/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? Det har utländska forskare och författare undrat. En av dem är polacken Kazimierz Musial. Han doktorerade i Berlin i slutet av 1990-talet på en avhandling om den nordiska välfärdsstatens och särskilt det svenska folkhemmets historia. Resultatet blev sedan boken Roots of the Scandinavian Model (Nomos Verlagsgesellschaft, 2002) men han har skrivit mycket mer sedan dess, se hemsidan vid Gdansk universitet.

I den lanserar han begreppet ”ultra-modernitet” för en slags blind dyrkan av det moderna framsteget som är än tydligare hos svenskar än hos norrmän och danskar. Vi är närmast besatta av att ta avstånd från vår historia och kultur för att se framåt, använda teknik istället för människor och alltid försöka vara främst. Men samtidigt fann han att vår fascination för framtiden bygger på en tidigare känsla av utvaldhet, av att vara mentalt och moraliskt bättre än andra folk.

Men genom att det svenska identifierades med att vara modern så kunde man dra slutsatsen att vara modern är också att vara svensk. Det vill säga att alla moderna människor, i synnerhet västerlänningar som ville uppfattas som moderna, egentligen var en slags utländska svenskar. Är man svensk är man modern, och är man modern är man svensk. Därmed finns ingen historia, inget språk, ingen kultur.

Boken som skrevs vid millenieskiftet under Göran Perssons nedskärningsår försöker inte hålla fast vid Sverige som den mest framgångsrika förebilden för andra välfärdsstater längre, men vi tycks ingå i främsta ledet.

Invandring, Kategorier, Kultur

Ridå på Dramaten för Pascalidou

29/11/2014 Jan Sjunnesson 1 kommentar

Alexandra Pascalidou presenterade våren 2014 en samnordisk teateroffensiv mot framväxten av nationalistiska partier – Nationalismens apostlar – på Dramaten i Stockholm. Under samma måndagkväll kunde skandinaviska teaterbesökare först se den danska ironiska European Dreamspeech, den norska psykologiska Vi er Norge och det svenska skrikigt existentiella Vid det svarta vattnet. Tidningen Metro sponsrade föreställningen.

Kortpjäserna från Café Teatret (Köpenhamn) och Nationaltheatret (Oslo) visades på skärm för Stockholmspubliken som sedan fick se riktiga skådespelare framföra Sveriges bidrag. Lukten av stekt omelett kändes i salongen, vilket skulle illustrera talet om att man måste krossa både ägg och människor för att göra revolution. Skådespelarna kastade ägg på manusförfattarens fotografi medan de skrek fram repliker om våld, rasism, nazism, fascism, kolonialism och, givetvis, nationalism. Allt blandades samman. Citat ur pjäsen:

”Kejsarens livvakter, republikens försvarare bar sina spöknippen, sina fasces. Rom gick under i blod. Nya imperier stiger och faller. Nya imperier korsar jorden. Nya mer civiliserade imperier, kastar bomber, utrotar, dricker gin i solen vid infödingarnas lik.”

Av de tre korta pjäserna fungerade nog den danska ironin bäst med en älskvärd dronning Margarethe som rappade fram sin multikulturella bakgrund och som följdes av EU-Kommissionens José Barrosos problem med vad man ska kalla flyktingvägen vid italienska Lampedusa. Cyniskt men bitvis underhållande trots det allvarliga ämnet. Barroso fick bokstavligen bita av huvudet på en fisk för innan han klev av scenen.

Norges inslag om en klaustrofobisk och självgod norsk hemtrevnad sprack upp när en blond norska drev det norska mot vad som antagligen var Anders Breviks ord. Hon stod vid sidan av tre andra norrmän som inte protesterade utan ville ta in henne i gemenskapen. Förvirrande och upprivande.

Efter de tre föreställningarna ledde Alexandra Pascalidou en diskussion med den svenska manusförfattaren Lucas Svensson, skådespelaren Reuben Sallmander och Metros chefredaktör Mona Johansson. Ingen av deltagarna hann utveckla några djupare resonemang om nationalism, men det stod klart att de inte höll med programledaren Pascalidous i hennes öppna hån av svensk nationalism.

Manusförfattaren Svensson menade att det av kulturlivet mest avskydda partiet kommit in i riksdagen på demokratiska villkor. Det parti som har störst vision och kan presentera ett ideal vinner sa han. Metroredaktören Johansson ville heller inte ställa upp på skället mot nationalismen utan sa att de svenska medierna är för fega för att tala öppet om problemen. Även skådespelaren Sallmander efterlyste en rejäl debatt och påtalade för Pascalidou att han själv och de andra deltagarna bara satt där på scenen för att klia varandra på ryggen. Tala om sakfrågor istället för peka finger.

Ridå, Pascalidou.

Länkar:

Föreställningarna i Sverige, Danmark och Norge

Samtalet på Dramaten i mars 2014 på YouTube

Metros artikelserie Nationalism för mig

Pascalidou om Pascalidou

Kultur, Politik

POLSKA KYRKAN OCH FRIA FACKFÖRENINGAR MOT SUPERMAKTEN SOVJET

29/11/2014 Jan Sjunnesson 3 kommentarer

Fotografi av Lech Walesa som talar framför strejkande varvsarbetare i Gdansk 1980
Okänd fotograf

Påven Paulus II var den första påve som fötts utanför Italien. Hans besök i sitt hemland Polen 1979 blev en inspiration för den polska fria fackföreningsrörelsen Solidaritet 1980, vilken i sin tur gav Sovjetunionens reformpresident Gorbatjov mod att införa glasnost (öppenhet) och perestrojka (förändring) i slutet av 1980-talet. Därmed sattes en frihetskamp i gång som inte slutade förrän östblocket föll 1989 och Sovjet 1991.

Givetvis hade polackerna tidigare försökt befria sig från den statliga propagandan och åsiktsförtrycket genom att göra uppror mot kommunistregimen, 1952, 1956, 1968, 1970, 1976, men det var påvens stöd 1979 som blev avgörande för att få stort och genuint folkligt stöd för upprorsmakarna. I Östtyskland spelade den delar av lutheranska kyrkan samma roll berättade BBC nyligen. Dessförinnan hade en liten grupp intellektuella dissidenter och studenter organiserat möten tillsammans med rebelliska arbetare i KOR, Kommittén för Arbetarnas Försvar. Mötena fick hållas i privata hem men spioner fanns alltid med och rapporterade. Ibland bjöds professorer in som höll föredrag i vad som kom att kallas ”Det flygande universitetet”.

Två betydelsefulla ledare inom KOR var Adam Michnik och Jacek Kuroń. De hade kämpat för frihet och demokrati sedan 1950-talet och var ett slags fritänkande och frihetliga socialister, i stil med svenska folkrörelsesocialister som verkade utanför stat och kommun. När påven hade haft sina niodagars segertåg 1979 skrev Adam Michnik i essän ”En lektion i värdighet”:

”Påven har åkt. Regeringen kan andas ut. Konsekvenserna av hans nio dagar långa besök är oöverskådliga och kommer att förbli så länga än. En beskrivning av besöket jag hela tiden kommer att tänka på är författaren Julian Stryjkowskis ord: ’Polens andra dop’. Det som hände var nämligen något besynnerligt. Samma människor som brukat stå med sina frustrationer och aggressioner i butiksköerna förvandlades till en befolkning med ljust sinnelag, de blev medborgare uppfyllda av värdighet. Denna värdighet återfann de inom sig själva en medvetenhet om att vara självständiga och starka. Folk som i åratal varit berövade en egen vilja återfick plötsligt förmågan att bestämma över sitt öde.”

Michnik menade att påven inte delade in polackerna i troende och icke troende, i katoliker och övriga, utan i de som ville ha frihet och värdighet, och de som ville tjäna makten och konformismen. Michnik, en hedning, rördes av påvens ord på sitt eget språk, när han ropade till folkmassorna att de inte skulle vara rädda.

Idag finns ett enkelt sätt att förstå vad som skedde i Polen under denna omvälvande tid. Gå och se filmen ”Wałęsa” i regi av regissören och motståndsmannen Andrzej Wajda. I SvD betonade Maria Ludvigsson av att alla ser filmen för att förstå vad kampen för mänskliga rättigheter betyder, ett 20-tal mil söder om Trelleborg för inte så länge sedan. Våra socialdemokratiska ledare teg mest vilket Per Ahlmark inte förlåtit dem för i sin bok Det öppna såret

Citatet från Michnik är från En lektion i värdighet: essäer från det polska motståndet 1973- 1988 av Adam Michnik, i urval och översättning av Anders Bodegård (Ordfronts förlag, 1988)

Invandring

Alexandra Pascalidou berättar om sitt liv

29/11/2014 Jan Sjunnesson 6 kommentarer

Alexandra Pascalidou behöver kanske ingen närmare presentation men fakta talar att hon vid 31 års ålder år 1999 debuterade med boken Bortom mammas gata. Hon hade skrivit i antologier om invandrare och egna artiklar men denna självbiografi var nog nödvändig för henne själv att få ur sig i tid.

1998 hade hennes hem blivit hotat av nynazister som på uppdrag av Aftonbladet poserat vid hennes ytterdörr med vapen. Tidigare hot hade hon inte berörts av men att se sitt egen dörr i kvällspressen som ett tänkbart mål för attack blev för mycket. Bokens sista sidor är skrivna i ursinne och ilska mot Aftonbladet, Högsta Domstolen och SVT. Men innan denna eruption är boken mest underhållande.

Hennes ankomst till Rinkeby 1975 var som vilken grekisk familj som helst, men redan nästa år hamnade hon i Sveriges Radio. Eftersom lilla Alexandra gick på landets första grekisktalande daghem blev hon och andra småttingar intervjuade:

”Invandrarbarn. Intervjumedverkan 15 nov 76. Att utb Kr 95: -” stod det på ett utbetalningsavi som hon sparat.

Hennes karriär blev därmed klar och hon berättar självironiskt om sina fram- och motgångar som liten Zorba-prinsessa och Invandrarsveriges maskot. Sverige framstår i hennes bok som oändligt välkomnande. Bokens titel Bortom mammas gata kontrasterar med hennes egna ord om att Organisationssverige är mammas gata för henne själv. Hon fann sig tillrätta bland Rinkebys alla föreningar, de nationella invandrarorganisationerna, elevråd, Invandrarverket, ministrar och alla välmenande journalister.

Jämfört med hennes landsman Theodor Kallifatides som diskade på nätterna de första åren, delade rum med tre andra diskare och läste filosofi på dagarna hade Alexandra Pascalidou det förhållandevis bra. Det välkomnande Invandrarsverige var öppet för dem båda att ta del av var och en på sitt sätt. Man anar i hennes bok en svunnen tid vid Järvafältet i norra Stockholm dit ministrar åkte för att möta invandrarungdomarnas främsta talesperson. Hans Göran Franck, Fonseca, Leif ”Blomman” Blomberg, Björn von Sydow, Göran Persson skymtar förbi. Alexandra och hennes skolkamrater fick daglig medieträning genom alla besök på Rinkebyskolan som hon med all rätta kallar ett zoo för nyfikna helsvenskar. Men hon visste tidigt att utnyttja makten och skäms inte för att berätta om alla knep.

När hon gick ut humanistisk linje vid Kungsholmens gymnasium började hon läsa juridik och internationella relationer vid Stockholms universitet. Ett år läste hon på Rethymnons universitet på Kreta för att testa om hon ville flytta tillbaka till Grekland. Hon längtade tillbaka till den svenska naturen, vännerna, Rinkeby – landet hon älskar men som inte älskar henne skriver hon.

Tillbaka hemma gör hon karriär via SVT:s Mosiak, Som sagt och Striptease, som frontfigur i Ungdom Mot Rasism och andra invandrar- och mångkulturella projekt. Hennes bild av Sverige är positiv för detta nya land hjälpte henne som ung kvinna från en invandrad arbetarfamilj med frånskilda föräldrar i en fattig förort att nå stora mediala framgångar. Hon förmådde att dra nytta av varje skolbesök, varje intervju och kontakt. Hoten som kom senare på 1990-talet vittnar om hur Aftonbladets chefredaktör Anders Gedin och SVT:s ledning som inte backade upp henne tillräckligt, se Dan Josefsons reportage i ETC.

Alexandra Pascalidou lärde sig slåss från sin far Jannis, städaren som kunde boxas och tala fem språk. Man ska gå till attack direkt menade pappan, inte invänta motståndaren och är han större desto bättre.

Hon har antiperistatis vilket betyder att hon fungerar bäst i motståndsläge. Boken visar hur hon lyckats i ett nytt land med tur men även begåvning och skicklighet. Hon hade inte haft samma tur i Grekland.

Bortom mammas gata (Atlas, 2001)

Debatt, Invandring, Politik

Brittisk utvecklingsekonom om invandringens följder

29/11/2014 Jan Sjunnesson 3 kommentarer

I några nedslag i studier och debattböcker om migration och mångkultur tar jag upp vad invandringen i Europa egentligen betyder för samhällsutvecklingen. Först ut är den i Norge avgörande boken Jeg er ikke rasist men . . . från 1991 och sist berättar det svensk-amerikanska forskarparet Friedman i Lund vad de kommit fram till:

Vad betyder invandring från ett land för ursprungsbefolkningen, de invandrade och mottagarlandets befolkning? Utvecklingsekonomen Paul Collier med lång erfarenhet från Afrika fokuserar på alla dessa tre grupper i diskussioner och forskning om migration från fattiga länder till västvärlden i sin uppmärksammade studie Exodus: How migration is changing our world (Oxford University Press, 2013).

Av dessa tre grupper kan just invandrarna vara de som mest tjänar på att flytta medan de som lämnats kvar och de som tar emot dem förlorar. Ekonomiskt men även socialt finns faktorer som gör att invandrargruppen inte till tillför mottagarlandet särskilt mycket. En poäng i boken är hans fokus på vad själva exilen, status som diaspora i ett främmande land, betyder. Collier visar att ju större avstånd mellan de inflyttade, till exempel mellan östafrikaner och skandinaver, ju större blir exilgruppen östafrikaner vilket leder till att allt fler från Östafrika söker sig dit. Själva diasporaguppen drar alltså till sig allt fler genom att de inte integreras i det nya landet.

Collier jämför invandringen av polacker och bangladeshier till England på senare decennier. Den förra gruppen ökar inte lika snabbt som den senare på grund av att polacker inte bildar en särskild diaspora, polacker i England i samma utsträckning som bangladeshier i England.

”The sustained migration rate will be greater the more culturally distant is the country of origin from the host country”.

Collier menar att detta samband inte tidigare har uppmärksammats i tidigare migrationsforskning.

En anledning till att mer avlägsna kulturer tar in fler av sina landsmän kan vara att de bildar en egen separat grupp i mottagarlandet och därmed skyddar sina nya landsmän när de anlänt. Som en nyanländ irakiska sa om Rosengård, -Här är precis som hemma i Bagdad! Liknande kommentarer finns att läsa om nyanlända till Södertäljes lokala irakiska och syrianska diasporasamhällen liksom i Folkpartiets utanförskapsrapporter.

En annan migrationshistorisk skiljelinje som beskrivs i boken är den mellan nybyggare (settlers) och invandrare (emigrants). Nybyggare behåller sina seder och bruk dit de flyttar medan invandrare går upp i den stora nya nationen, USA varande det bästa exemplet. Den multikulturella hållningen leder till motsatsen, separata parallella nybyggargrupper som kan konkurrera inbördes. Forskning av amerikanen Robert Putnam som refereras i boken visar att tilliten mellan dessa nybyggargrupper minskar om de hålls separata liksom även tilliten inom ursprungsbefolkningen. Det vill säga att de ursprungliga svenska Södertäljeborna tenderar till att lita mindre på Södertäljesvenskar ju fler icke svenskar som flyttar in till staden.

För att avsluta sin något dystra bok om migration till västvärlden, och den närmast obefintliga debatt som denna folkvandring renderat på grund av rädsla för rasism (se BBC:s kritik av brittiska debatt), ger Paul Collier några råd till medborgare och politiker:

Kontrollera invandringen med tydliga och fasta regler.

För ursprungsbefolkningens skulle, låt de unga och ambitiösa studera utomlands men se till att de återvänder i tillräcklig utsträckning.

För att upprätthålla en social balans mellan ursprungsbefolkningens villkor och de inflyttade, se till att inte anstränga systemet genom en alltför massiv okontrollerad invandring.

De som blir kvar i de fattiga länderna är de stora förlorarna. Deras mest begåvade och resursstarka medborgare flyttar till rikare och mer stabila länder i väst. För deras skull vore en annan mer restriktiv men också välinformerad migrationspolicy önskvärd, om inte för oss mottagare. Som Tomas Gür skrev i Axess (nr 2/2014) är Colliers Exodus bland det mest pregnanta och eftertänksamma böckerna i genren. Gür tillade att översatt till svenska skulle den tillföra mycket till den världsfrånvända svenska diskussionen. Instämmer.

Debatt, Kultur

Pris för Popper och Tingsten istället för Lenin och Myrdal

29/11/2014 Jan Sjunnesson 1 kommentar

Andreas Henriksson som till vardags sköter debattsidan på den offentliga sektorns tidning Dagens Samhälle föreslår i en offentlig statusrad på Facebook ett instiftande av ett pris till minne av demokratiska och humanistiska värderingar.

Detta nya pris ska ses enligt Henrikssson i motsats till det svenska Leninpriset som Jan Myrdal-sällskapet delar ut till den ”författare eller konstnär som verkar i Jan Myrdals samhällskritiska och upproriska tradition”

Mottagare av Leninpriset har varit:
2009 Mattias Gardell, författare och historiker
2010 Roy Andersson, filmregissör
2011 Maj Wechselmann, dokumentärfilmare
2012 Sven Lindqvist, författare
2013 Maj Sjöwall, författare, manusförfattare
2014 Jan Guillou, journalist, författare

Andreas Henriksson berättar in inlägget hur detta svenska pris går tillbaka till Sovjetunionens Leninpris, Stalinpris och Lenins fredspris.

Ett liberalt pris i britten Karl Poppers eller varför inte svensken Hebert Tingstens antitotalitära anda skulle, till skillnad från de historiska sovjetiska prisen och dagens Leninpris, försvara demokratin och mänskliga fri- och rättigheter.

Henriksson föreslår dessa jurymedlemmar: skribenten Dilsa Demirbag Steen, juristen Mårten Schultz , historikern Peter Englund (som drev med Leninpriset på sin blogg) och författaren Susanna Alakoski. Den sistnämnde författaren tilldelades priset 2013 men avstod de 100 000 kronorna och den eventuella hedern att ha fått ett pris till Sovjetunionens skapare Vladimir Lenins minne. Som finska med släkten tre kilometer från den ryska gränsen kunde hon inte se dem i ögonen berättade hon då för DN

Debatt, Invandring, Kategorier, Kultur

”Och vi som ville så väl …Röster om det mångkulturella Sverige 1995”

29/11/2014 Jan Sjunnesson 9 kommentarer

Den latinamerikanske ekonomhistorikern Mauricio Rojas lade fram några förslag 1995 på hur integrationen skulle kunna förbättras. Han hade skildrat i böckerna I ensamhetens labyrint (1993) och Sveriges oälskade barn (1995) visar hur en tung svensk konformism och byråkrati inte förmått frigöra stora invandrargrupper från bidragsberoende och förortsisolering.

Hans förslag gick ut på att man skulle uppmuntra förskolor, skolor, företag, kyrkor, sjukhus, och äldreomsorg drivna av invandrargrupper själva, liksom de gjort i hans hemland Chile med stor framgång. Där fanns tyska, judiska och arabiska civila skolor som undervisade dels på spanska, dels på dessa gruppers språk. Skolorna var framgångsrika och de tyskättade chilenarna stolta över vad de åstadkommit i det nya främmade landet Chile.

Rojas menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända. För Rojas fanns ett grundläggande misstro från svenskarna mot invandrare som berodde på att man såg sig själva som moderna och alla invandrare (utom nordeuropéer) som omoderna. Rationella svenskar versus traditionella greker, Nordeuropa mot Sydeuropa för att inte tala om Afrika, Latinamerika, Mellanöstern och så vidare. Självgodhet och hemmablindhet förhärskade bland svenskarna som inte förstått att andra folk också kan ha något att komma med.

Ett verkligt mångkulturellt Sverige skulle bygga på nya starka invandrargrupper med egna vägar att ta sig fram men det höll inte så många med honom om. I boken intervjuas Kurdo Baksi, Harry Schein, Leif Blomberg, Åke Daun, Nalin Pekul, Juan Fonseca, Luis Abascal, Gellert Tamas med flera. I korta rappa texter argumenterar de mot Rojas, men pratar också om mycket annat och väldigt mycket friare än vad vi kan läsa idag om integrationsdebatt.

Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag heter ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpar ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menar han. Anpassning är vad som gäller och inga särskilda institutioner eller invandrarmyndigheter. Rojas idé är elitistisk och skulle passa för 1600-talets valloner. De rika klarar sig alltid, se bara hur bra Björn Borg lever i Monaco! -säger Harry Schein frejdigt.

De svenska forskarna Daun och Annick Sjögren Åke är lika skeptiska som de intervjuade förespråkarna för 1990-talets invandrargrupper, Abascal, Baksi, Fonseca med flera. Boken är ett tidsdokument när Balkankrisen lett till en massinvandring på kort tid mitt under den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet och då den tidigare mer enhetliga invandringspolitiken lades om av socialdemokratin under tryck från Ny Demokrati. Många uppslag och insikter redovisas som idag tål en genomläsning.

Redaktören för boken, vänstermannen och före detta chef för RFSU, Hans Nestius skriver:

”I storstädernas invandrartäta förorter är mer än hälften av alla ungdomar arbetslösa. Bland afrikanerna saknar 80-90 procent möjlighet att försörja sig. Nästan alla lediga jobb går till personer med ljus hy och svenska namn. De arbetslösa tvingas leva på bidrag som passiviserar och kostar skattebetalarna enorma summor – ett faktum som i sin tur exploateras av främlingsfientliga krafter”.

Vid mitten av 1990-talet fördes en viktig diskussion om integration och assimilering, mångkultur och anpassning, öppet och sansat med respekt för argument. Det var inte så länge sedan.

”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” red Hans Nestius (Carlssons, 1996)

Invandring, Kategorier, Kultur

Kurdo Baksi och svenskarna

29/11/2014 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

Den kurdiske journalisten Kurdo Baksi var tidigt ute med att samla ihop berättelser från andra invandrare. Han var redaktör för en tunn antologi, Väggarna har öron: Berättelser om främlingsfientlighet, utanförskap, mobbning, kärlek, längtan och maktlöshet som han gav ut på Svartvitts förlag 1995.

Men texterna är inte särskilt agitatoriska och antirasistiska utan berättar om de problem som invandrarungdomar själva ställer till med (Luis Abascal), hur illa finska män beter sig (pseudonymen Nika Grott), krigs- och våldsupplevelser utanför Sverige (Boel Janérus) och hembygdsminnen från Mellanöstern (Eshat Ayata, Namdar Nasser).

Bara Baksis egen text handlar om rasism när två kurder möts på en svensk psykiatrisk klinik. En äldre nedbruten motståndsman, medlem i den kurdiska frihetsarmén peshmerga, möter en yngre landsman, kanske Baksi själv. De talar om rasism och att den äldre mannen inte känner sig respekterad i det nya landet som nu vårdar honom sedan tre år tillbaka. De går ut ur sjukhussalen för att ”väggarna har öron”.

Huvudintrycket av berättelserna är att folk är som folk är mest i alla länder och det var nog meningen. Sverige är ett bra land även om Baksi gör vad han kan för att svärta ned det.

Baksi red Väggarna har öron (Svartvitt, 1995)

Kultur, Politik

Tystnad och terror under Lenin och Stalin

29/11/2014 Jan Sjunnesson 1 kommentar

I Sovjetunionen såg regimen hellre att människor teg än att de talade. Ingen del av samhället kom undan regimen. Alla delar av samhället skulle införlivas i revolutionen.

I historikern Orlando Figes (född 1959) bok De som viskade. Tystnad och terror i Stalins Sovjet (2010) får vi följa en släkt från tiden före Lenins oktoberkupp 1917 till vår samtid. Genom berättelsen får läsaren en känsla att vad boken handlar om är just tystnad.

Medborgarna i Sovjet talade med varandra genom att viska. Antingen rädda för att bli angivna eller för att själva ange någon i sin närhet. En ständig psykologisk skräck låg i samhällsluften, och de allra flesta hade anledning att vara rädda. De som hade släktingar längre bakåt i tiden som varit jordägande bönder eller på annat sätt varit oppositionella hade verklig anledning att känna sig rädda. Regimen satte stora förhoppningar till generationen som kom att kallas 1917-års barn”.

Bokens huvudperson Konstantin Simonov föddes 1915 och dog 1979 och det är således hans livshistoria som boken skildrar. Han var av adlig börd, men proletariserades och blev känd som en Stalin-trogen författare. Tidigt i hans uppväxt satte de revolutionära idealen prägel på hur han såg på livet. Han fick veta att familjeliv och parförhållanden var av ondo. Eller som folkkommissarien Lunatjarskij skrev:

Privatlivets så kallade sfär får vi inte låta slippa undan för det är just där revolutionens slutgiltiga mål måste uppnås. Kärlek liksom förlovningar och stabila parförhållanden sågs som småborgerliga fenomen i den efterrevolutionära samhällsordningen. De unga revolutionärerna anammade snabbt den fria sexualiteten som uppmuntrades av överheten. Revolutionära mödrar som blev med barn såg till att ordna med hemhjälp eller lämna bort barnet. Allt skulle göras nytt. Josef Stalin sammanfattade nyordningen med orden:

Eftersom de fjättrar sinnet hos miljontals arbetare är de attityder och sedvanor som vi ärvt från det gamla samhället socialismens farligaste fiende

Alla barn var allas barn och ansvaret därmed allas och ingens. ”Genom att älska ett barn förvandlas det till en egoistisk varelse som uppmuntras att se sig själv som universums mittpunkt”, stod att läsa i en pedagogisk handbok för nya revolutionära föräldrar, som rekommenderas att inte säga ”mina barn” om sina barn.

Vittnesmål från nu levande ryssar blandas i boken De viskande med memoarer och brev från deras släktingar under hela 1900-talet. Läsaren inser att personerna som skildras levde som ”vanliga stalinister” som verkligen trodde på kommunismens ideal men fick betala oerhörda mänskliga pris. Vissa vacklade i sin tro men de flesta intervjuade och medverkande verkar ha kämpat på trots allt och satt sin tillit först till Stalin, sedan till Chrusjtjov och till sist Gorbatjov. De smyger och viskar, tolkar tecken och försöker klara sig mot en diktatur som förtrycker dem för deras eget bästa.

”Att hålla mig borta från alla situationer där mitt beteende skulle kunna kritiseras av myndigheterna var något jag fick lära mig som barn” berättar Anna, en släkting till de första revolutionärerna. Det var förenat med livsfara att prata bredvid mun. Minst 20 miljoner dog under Stalin

Ett utdrag från författaren Svetlana Aleksijevitjs (född 1948) bokserie om den så kallade ”sovjetmänniskan” ger en bild av hur angiverikulturen såg under Stalins regim:

-Grannen farbror Jurij angav pappa berättar en ryss om den hårda Stalintiden på 1930-talet och fortsätter.

– Jag var sju år. Farbror Jurij var brukade hjälpa oss med staketet, låta oss rida på hans häst, fiska. Han var en helt vanlig man, ingen bödel. Sedan på 1990-talet fick vi se hans akt hos den hemliga polisen. Inte bara farbror Jurij angav pappa utan även hans systerdotter Olga.

-Varför gjorde du det, frågar författaren Svetlana Aleksijevitj?

-Tror du man kan hitta en enda hederlig människa under Stalintiden, svarar hon.

Genom störningssändarnas knaster lyssnade nyfikna men rädda medborgare i Sovjetväldet på den förbjudna fria radion Voice of Americas ryska sändningar. Böcker som berättade om förtrycket smugglades in och kopierades på gamla kopiatorer eller skrevs av för hand. Den så kallade samizdat litteraturen var förbjuden, men spriddes ändå bland människorna. Efter kopiatorerna kom faxen. Den nya tekniken bidrog till att sprida kunskap och organisera dissidenter och underjordiska motståndsrörelser; precis som internet gör idag. Ibland fick de oppositionella uttjänta apparater från Västeuropa som gjorde större nytta i öst. Fri och oberoende information tillsammans med teknikutvecklingen bidrog till åsiktsförtryckets och de kommunistiska diktaturernas fall.

I de sovjetiska skolorna fick barnen lära sig att människan i botten är god och fantastisk. All ondska berodde bara på omständigheter. Konsekvensen blev att man inte kunde förstå angiverikulturen, avrättningarna och det brutala förtrycket. Allt gjordes för den goda sakens skull sas det. Den ryska revolutionären Zinovjev sa 1918 att kommunistpartiet bara behövde få med 90 procent av befolkningen. Resten gick inte att tala med och skulle därför förintas.

På den här sorgliga grunden byggdes Sovjetunionen. Men en kombination av medborgerligt mod och nya kommunikationsmöjligheter gjorde att människorna slutade viska och började tala igen.

”Eftersom de fjättrar sinnet hos miljontals arbetare är de attityder och sedvanor som vi ärvt från det gamla samhället socialismens farligaste fiende” deklarerade Josef Stalin 1924. Alla barn var allas barn och ansvaret därmed allas och ingens. ”Genom att älska ett barn förvandlas det till en egoistisk varelse som uppmuntras att se sig själv som universums mittpunkt”, stod att läsa i en pedagogisk handbok för nya revolutionära föräldrar, som rekommenderas att inte säga ”mina barn” om sina barn.

Många barn vanvårdades när föräldrarna inte brydde sig varför Stalin tvärt i familjepolitiken på 1930- talet då ett stillsamt borgerligt hemmaliv blev idealet istället för att flänga runt på partimöten på kvällarna.

Det var förenat med livsfara att prata högt om sina tvivel på Stalin. Minst 20 miljoner dog . För den som vill veta mer om maktövertagandet i östblocket och fånglägren i Gulag rekommenderas Anne Applebaums böcker Bakom järnridån och Gulag.

Kategorier, Politik

Mer frihet med mindre politik

28/11/2014 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

När socialdemokraten och statsminister Per Albin Hansson i samlingsregeringen demonstrerade för frihet, 1940.

Inställningen att samhället ska styra medborgarnas liv är en förutsättning för socialismen men även för en omfattande välfärdsstat som Sverige. Varje vrå av livet tycks vara lika öppen för ifrågasättande, kontroll och behandling.

Vi har vant oss vid detta så till den mildra grad att svenska liberaler och moderater knappt kan sägas skydda privatlivet och den personliga friheten, tvärtom. Valet mellan en socialliberal vänster i Alliansen och en rödgrön socialdemokrati är inget val. I mitten är man ganska överens om att politik ska vara att reda ut vad medborgarna inte själva kan ta ansvar för. Inte sedan moderaten Gösta Bohmans frihetstal 1981 har landet hört någon politiker på allvar hävda att folk till största delen kan klara sig själva. Hans liberalkonservatism uteslöt inte ett socialt ansvar för andra medborgare men han menade att välfärdsstaten tvärtom kunde leda till sämre social välfärd med sin byråkrati och ineffektivitet.

Den moderata partiledaren Gösta Bohmans partikollega och handelsminister i Fälldinregeringen 1976- 1982, Staffan Burenstam Linder skrev:

”Välfärdsstaten skadar eller förstör andra, icke-offentliga sociala skyddsnät. Det är en social nedrustning. När sedan besparingar i välfärdsstaten ska göras innebär dessa därför extra stora påfrestningar. Man kan tala om den ‘dubbla sociala nedrustningen’: först negligeras eller demonteras de privata sociala skyddsnäten. Sedan framtvingas en nedskärning av det offentliga sociala systemet. Resultatet är brutalt”

(Den hjärtlösa välfärdsstaten, 1983)

Om svenskarna styrdes mindre av politiska partiers intressen och idéer skulle de få mer tid över till att ta hand om varandra och prata om andra ämnen. Idag förutsätts alla svenskar vara intresserade av politik, som om de 30 000 besökarna och de 3700 evenemangen i Almedalen i sommar utgjorde en förebild. Istället kan man se dem som sjukligt fixerade vid politikens väsen. Uppgörelser, ideologier, utspel och eviga trätor.

Motsatsen till denna patologi skulle vara en mer tillbakadragen stat som värnade om landets kärnuppgifter istället för att lägga sig i allt och därmed ingenting. Sverige är idag styrt av välmenande organiserade intressen och partier som vill rätta till allt, men som därmed lägger en tunn tunn offentlig grå filt över alla angelägenheter. Försvar, skola, sjukvård, infrastruktur får stå tillbaka för allt möjligt som kan låta behjärtansvärt, men som i grunden inte kan åtgärdas av myndigheter och skatter. Vi har fått en nattvandrarstat menar Per Gudmundson vid Svenska Dagbladet i somras

Riksrevisionens chef Inga-Britt Ahlenius sade till Aftonbladet (12/1/2005) apropå Laila Freivalds och Utrikesdepartements misstag under tsunamikatastrofen att landets ledning inte klarade att hantera sådana kriser. Samma sak skrev polisintendenten Eric Rönnegård i sin bok Kris i ledningen för svensk polis: mordet på Anna Lindh inget undantag (2008).

Rönnegård som varit med vid Norrmalmstorgsdramat 1973, och även bekämpat vitmaktgrupper på 1990-talet och vänsteraktivister vid Göteborgskravallerna 2001, menar att förvirring och tveksamhet inom poliskåren lett till dagens halvmesyrer.Stenkastning mot poliser slutar om kriminalpoliser gör kvalificerade ingripanden mot de ledande förövarna och statuerar exempel tidigt sa Rönnegård till Sveriges Radio . Annars förvärras hela situationen som i Husby förra året.

Om medborgarna kan lita på en effektivare stat som sköter sina uppgifter korrekt så kan man ägna sig åt sin familj, sina intressen och vad han eller hon eller ja även vad en så kallad hen än önskar. Motsatsen är en totalitär demokrati, en demokratur som Vilhelm Moberg kallade den. Den vill att politiska ideal ska råda överallt.

Den frihetlige skribenten Mattias Svensson analyserade fenomenet totalitär demokrati år 2000 i sin Mer demokrati, mindre politik. Idag är han miljöpartist vilket innebär en helomvändning till det mest nytotalitära partiet i riksdagen, vilket inte vill säga lite i detta fanatiskt politiska land. Lite mindre politik tack, så vi kan rå oss själva.