Först en sann berättelse om svenskhet. Den handlar om när vännerna svenske Pär och chilenaren Mauricio for från Skåne till England år 1978 för att dricka öl och ha kul. I Lund hade de träffats över en bit mat och öl ibland och delat på notan som svenskar gör. Mauricio sade till Pär att nu när de var på väg utomlands ville han stå för ölen eftersom han hade lite mer pengar än Pär och ville vara mer som folk utomlands. Pär gick med på det generösa erbjudandet efter lite knorrande och lät Mauricio bjuda honom vid pubbesöken. Men på flyget hem kunde inte Pär bärga sig från sin självpåtagna plikt att slippa stå i skuld till sin Mauricio och vara beroende. Pär plockade fram 150 kronor efter en redogörelse för alla öl och fish-n-chips han druckit och ätit på Mauricios bekostnad. Den konfunderade Mauricio var tvungen att ta emot Pärs pengar och lärde sig därmed hur svårt det är för svenskar att stå i skuld, även till generösa vänner. Extremt svårt.

Latinamerikanen Rojas hyser en besatthet av att förstå det svenska folket, landet, svenskheten, politiken. I bok efter bok pejlar han in vad som han upplevt, läst och forskat om som ekonomhistoriker. I sin debutbok I ensamhetens labyrint om sina nya landsmän skriver han:

”I ensamhetens labyrint är min kärleks- och krigsförklaring till Sverige, detta mitt land som jag älskar så mycket att jag inte kan låta bli att gå i korståg mot dess fel och brister. I den talar en främling som är på väg att säga ’vi svenskar’.”

Det obegripliga folket är rationella, tysta och välfungerande men ganska svala och svårtillgängliga. De tycker om att vara i naturen, helst ensamma och kan inte förstå att man behöver sällskap lika ofta som en invandare från Medelhavskulturer. Städerna är torftiga, inget gatuvimmel direkt och människorna där verkar snarast frånvarande.

Att dela nota (som i exemplet ovan), betala för en cigarett från en främling, äta vid samma bord på lunchrestauranger med folk man inte ens hälsar på, det plötsliga uppbubblandet av känslor efter några glas som sedan verkar helt borta den nyktra dagen efteråt – gåtfullt, overkligt, som en film av Ingmar Bergman, skriver Rojas. Överallt ensamma män som tysta bär sina ok utan att dela sina tankar och upplevelser med någon.

Nästa lika ensamma är invandrarna. De irrar ensamma runt i en labyrint som de inte kan ta sig ur eftersom svenskarna inte ser den. Deras kultur är så osynlig för dem att de tror att resten av världen beter sig som dem. Svensk kultur är förnuftig och vilar därför bara på förnuftet, inte historia, kulturella vanor eller något speciellt etniskt svenskt. Till och med det svenska språket är neutralt och rationellt tror svenskarna, men inte Rojas. I radioprogrammet Sommar i P1 2001 berättade han ett särskilt ord.

”Det finns ett svenskt ord som mer än något annat symboliserar det svenska för mig. Ja, jag vet att ni tänker på lagom och detta är givetvis inget dåligt förslag, men nej. Jag tänker istället på ’nja’, framför allt det där långa ’njaaaaaa’, denna långdragna glidning från nej till ja, som vänder sig inåt och försvinner i en avvaktande tystnad. Nja var för mig ett osannolikt ord. På spanska, liksom på många andra språk, är ja och nej två helt oförenliga storheter. Det är överhuvudtaget omöjligt att fonetiskt förena ’si’ och ’no’ till ett ord /…/ Vad menar man med detta nja egentligen? Jag tror att man vill säga: ’Tvinga mig inte att säga nej på frågan om det som är vitt är svart’. Kan vi inte kompromissa och säga att det är grått? Och detta är att vara svensk på riktigt. I Sverige är en bra kompromiss mycket värdefullare än sanning, ty vad är sanningen värd om den splittrar oss?”

Efter Stureplansmorden 1994 i Stockholm då bland andra den 23 årige Guillermo Márquez Jara var inblandad ville Mauricio Rojas förstå vad som hände med de barn till invandrare som växte upp i Sverige, som den tungt kriminelle svensk-chilenaren Jara. Han intervjuade tre killar och tre tjejer mellan 17 och 20 år. De vuxna kring dem behöver lyssna på dem, men inget medlidande. Rojas talar sig varm för begreppet ”empowerment”, att gå stärkta ur strider. En alltför omfattande välfärdsstat passiviserar medan individuellt ansvar gör att unga växer till att bli välfungerande medborgare. Oavsett ursprung.

I ensamhetens labyrint – invandring och svensk identitet (Brombergs, 1993)
Sveriges oälskade barn – att vara svensk och ändå inte (Brombergs, 1995)
Välfärd efter välfärdsstaten (Timbro, 1999)
Farväl till gemenskapen – tre essäer om Sverige (Timbro, 2004)
Hans blogg och bibliografi

Se min ledare i Samtiden 2014, Rojas kom tillbaka

Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? För Maciej Zaremba är det uppenbart att det finns en svensk kultur och ett typiskt svenskt samhälle som han funderat över och skildrat.

Han är en av Sveriges bästa journalister . Hans varmt kritiska syn på sitt nya hemland går som en röd tråd genom alla hans texter oavsett om de handlar om skogsbruk, skola, sjukvård eller integration. Här berättar han om sitt första möte med landet och några senare iakttagelser från hemtjänsten i Norrland.

1.

1969 tvingades han och tusentals andra judar lämna den polska kommunistdiktaturen och sin borgerliga familj för att finna skydd i säkra sekulära Sverige. Han tog jobb som sjukvårdsbiträde på Beckomberga geriatriska klinik i Bromma där förvirrande gamla förvarades. Han skulle utföra tre sysslor; städa de gamlas rum, mata dem och hjälpa till vid toalettbesök. Inget mer, inget mindre. Patienterna hade fem minuter på sig att svälja maten, sedan försvann maten till nästa måltid. Många nyanlända tappade både matlust och vikt de första månaderna men då fanns en sond som kunde pressa ned näringsriktig mat i deras halsar om de vägrade äta.

Morgonbesök på toaletter skedde genom att kvinnor som män fraktades halv- eller helnakna i rullstolar genom korridoren till gemensamma toalett- och duschutrymmen. Där sattes de i rad som fåglar på stänger för att duschas av. En ung man tog fram en slang med ibland ljummet vatten och spolade av tanterna uppifrån och ned sittandes i rullbara toastolar eller hållandes i stängerna. Om de klagade fick de ibland snärt från en handduk. Zaremba protesterade och menade att man inte kan behandla gamla människor på detta sätt. Ingen reagerade eller förstod hans resonemang. Varken hans biträdeskollegor, avdelningssköterskan eller ansvariga läkare förstod vad han menade. Mänsklig värdighet?

Zaremba förstod att vad som skedde varje morgon med skjutsningen av nakna kvinnor genom korridoren, ibland med anhöriga på besök, var inget anmärkningsvärt. Han hade lämnat en kommunistisk diktatur där protesterande gravida kvinnor sparkats i magen av kravallpolis. Att sedan i en demokrati bevittna hur äldre människor behandlades som boskap var omtumlande liksom det var omtumlande att se svenskarnas brist på empati, värdighet och självrespekt. De äldres oförmåga att sköta sina alltmer skröpliga kroppsfunktioner mer avskilt förvärrades av personalens inhumana behandling vilken Zaremba ansåg vara något bara ouppfostrade tölpar kunde tänkas göra.

Hans egen uppfostran i en katolsk läkarfamilj och pliktkänsla vägledde hans fruktlösa protester. För honom fanns det inget tvivel om varför personalen skulle lägga ned mer tid på att behandla de gamla väl, ta sig tid att mata dem och göra denna sista vistelse lättare och mer respektfull. Man gör vad som är värdigt även om det tar tid. Att behandla dessa äldre värdigt gör man av plikt och av respekt för dem som människor och som äldre. Ibland opraktiskt och odemokratiskt (vilket han anklagades för av andra när hans påpekanden blev pinsamma), men tvunget om man ska förbli människa själv. Självrespekt fodrar respekt för andra oavsett hur gamla och sjuka de är. Personalen inklusive läkarna avkrävde honom rationella förklaringar till att de skulle bete sig värdigt och respektfullt av plikt mot de äldre. Zaremba hade inga sådana förklaringar. Plikten kallar oavsett förnuft och praktiska omständigheter.

2.

I Bollnäs kommun åtalades två hemsamariter för att ha tagit emot gåvor Den ena hemsamariten hade efter att ha förgäves protesterat tagit emot 3000 kr från en äldre manlig pensionär som envisades med att ge henne pengarna. Hon lade undan dem i ett kuvert. Den andra utsågs av en kvinnlig ålderstigen pensionär till ensamt arvtagare av hennes hus. På detta sätt ville hon försäkra sig om att hemsamariten kunde förbli vid hennes sida intill dödsbädden. Även om allvarliga mutbrott inte ska negligeras så kan man ifrågasätta de metoder polisen använde.

Den ena hemsamariten anhölls och sattes i arrest i nio dygn utan laglig grund och försökte senare begå självmord. Den andra släpptes fri men bådas liv var ödelagda. De var två medelålders outbildade kvinnor med stora hjärtan som försökte göra mer än vad som förväntades av dem från kommunens hemtjänst. Deras brott var att denna medmänsklighet missbrukades av pensionärerna och missuppfattades av tingsrätten.

Polisen rapporterade om spaningar på de två hemsamariterna. Deras chef berättade att hemsamariter inte förväntades vara så hjälpsamma som dessa kvinnor var och särskilt inte utanför arbetstid. Att stanna kvar en timme för att småprata framför teveapparaten var misstänkt och nog en slug väg till att locka till sig pengar. Man kan inte hjälpa andra utifrån medkänsla menade chefen för Bollnäs kommuns hemtjänst med ansvar för hundratals åldringar. Från polisutredningen: ”Den första kramen gavs vid påsken/…/den åtalade brukade läsa dagstidningen för klienten”. En av de åtalade ansågs ha för höga tankar om sig själv och utropade högt till kollegorna ibland, ”Folk blir så glada när jag kommer!” . Illavarslande arbetsglädje.

Civilsamhällets institutioner bygger på vänskap, delad glädje och frivillighet, men dessa normala drag av medmänsklighet misstänkliggjordes och förlöjligades. Maciej Zaremba hade återigen funnit extrema och ovärdiga tecken på den moderna välfärdsstatens mekanismer två decennier efter han sett hur nakna äldre kvinnor for genom sjukhuskorridorerna för att spolas av gemensamt utan några som helst tankar om mänsklig värdighet bland personal, läkare eller ledning.

I essän ”Den obarmhärtige samariten” varur den sista berättelsen är hämtad nämns också fallet med prästen vid flyktingsförläggningen som är för religiös, tjänstemannen som är för trevlig vid kaffebordet på förläggningen, läraren som lägger ned för mycket tid utanför arbetet på sina elever och så vidare och så vidare. . .

3.

Men han är verkligen ingen Sverigehatare, dock expert på vad som är typiskt svenskt. Han skrev en kandidatuppsats i idéhistoria vid Stockholms universitet om handböcker för korrekt uppförande för svenska män i början av 1900-talet. Vår lantliga arv skulle anpassas till stadslivets koder och det gick inte an att bete sig som en dräng. Dock vill Zaremba hålla fram den svenska fria bonden som något särskilt svenskt och beundransvärt. Han menar att ingenstans i Europa finns begreppet ”bonde” på samma vis eftersom bönder söderut varken var fria eller självägande i samma utsträckning.

Vad som kännetecknas oss förutom vårt frihetsälskande lantliga ursprung är en kollektivism som fostrats i byalagen. Frihet och tvång , integritet och grupplojalitet. Den fria svenska bonden som inte vill sticka ut i socknen lever nu i städer men har samma vilja till enskildhet och att samtidigt höra till. En ovanlig europé. Senare frågade sig Zaremba när Sverige ska bli europeiskt. Ännu är vi inte det menade han och flera andra utländska Sverigekännare som britten Roland Huntford (Det blinda Sverige, 1971). Med sina reportage om den svenska skogen i DN förrförra året kom han allt närmare in i det svenska, naturromantiken och nyttotänkandets avigsidor. Där står vi idag, naturvänner, skogsbrukare och en prisbelönad polskfödd journalist som skriver mer njutbar svenska än någon annan.

Minken i folkhemmet (Timbro, 1992)

När blir Sverige europeiskt? Wibbleföreläsningen 2003 vid Ohlininstitutet.

Skogen vi ärvde, reportage i Dagens Nyheter

I den kontroversiella boken The Triple Package: What Really Determines Success (Bloomsbury Publishing 2014) av Amy Chua och Jed Rubenfeld diskuteras vilka folkgrupper som lyckas i det amerikanska samhället. Ett hett ämne som fått känslor att svalla. Författarna vill dock se sig som kyliga och analyserande.

Den ena författaren, den kinesiskättade juridikprofessorn Amy Chua väckte irritation men också nyfikenhet, och kanske någon avund, när hon för några år sedan berättade i boken Battle Hymn of the Tiger Mother varför kinesiska (och vissa andra asiatiska) familjer fostrar så framgångsrika barn. Nu har hon alltså skrivit en bok tillsammans med sin make Jed Rubenfeld, jude och även han juridikprofessor, om varför vissa etniska och religiösa grupper blir mer framgångsrika än andra. Boken är också en samtidsdiagnos på ett USA med dålig självinsikt men för stort självförtroende, höga skulder och alltför lata medborgare.

Dessa åtta minst lata amerikanska grupper har ersatt de anglo-saxiska vita studenterna vid toppuniversiteten, företagsledningarna och maktcentra men även inom kultur och välgörenhet:

Judar

Iranier

Amy Chuas förra bok där hon visade hur kinesiska mödrar som hon själv, drillar sina barn bygger på samma tema, men detta tema görs än mer varierat i denna bok genom att infödda amerikanska grupper som exempelvis mormoner läggs till. De gemensamma framgångsfaktorerna för alla grupper är enligt författarna tre, därav bokens titel The Triple package (Det tredelade paketet)

Känsla av överlägsenhet

Impulskontroll

Alla grupper tror sin egen grupp om mer än andra grupper vilket kan gå tillbaka på religion som för mormoner, eller till historiska bragder som för (persiska) iranier, indier och kineser. Vad gäller de kubaner som flydde till USA 1959 när Castros revolutionärer tog över fanns minnen av svunnet välstånd i den exilkubanska överklassen och borgerligheten som hamnade i Miami som servitörer, städare och chaufförer. Därmed hade dessa kubaner, likt de iranier som flydde Iran 1979 av liknande skäl, hamnat i underklassen och gett sina barn i uppdrag att ta tillbaka vad som förlorats. Svensk-iraniern Nima Sanandajis bok Från fattigdom till framgång skildrar liknande processer.

Denna känsla av osäkerhet gav dem energi och ambitioner till att föra över till sina barn. Ett underdog perspektiv som bygger på att man minsann ska visa att man kan klara sig och skapa en framgångsrik karriär. För de utfattiga östeuropeiska judar som hamnade i New York på 1920-talet ledde denna ambition till finansiella framgångar, filmens Hollywood och politiskt inflytande fram till för några decennier sedan då de judiska familjerna blivit rika och lata. Varje generationscykel verkar ta tre generationer och sedan ett par decennier har indier och kineser tagit över de mest priviligierade positionerna.

Amerikanska ungdomar i 20-årsåldern med ursprung i Kina och Indien utgör 5 procent av sin åldersgrupp men fyller 19 procent av platserna på Harvard och Princeton universiteten, 16 procent på Yale, det vill säga långt över sin andel i befolkningen. Författarna hävdar dock att dessa universitet försöker mota bort framgångsrika indiska och kinesiska unga genom att införa andra urvalskriterier än intagningsprov, utan vilka än fler unga studenter skulle komma ursprungligen från Asien. Beviset de för fram är att California Institute of Technology som bara tar in på prov har 40 procent studenter med asiatiskt ursprung (förutom indiskt och kinesiskt även koreanskt).

Den tredje framgångsfaktorn är vad som saknas i många andra amerikanska grupper, impulskontroll. Att kunna skjuta upp belöningar för framtiden genom att först ägna sig åt hårt arbete eller bara genom att avstå från omedelbar behovstillfredsställelse skiljer ur libaneser (ofta kristna maroniter), västindier och hårt studerande nigerianer från andra grupper med rötter i Mellanöstern och Afrika inklusive slavättlingar. Familjerna fostrar dem hårt genom att begränsa umgänge med andra ungdomar, inget tevetittande och drällande i köpcentrum.

Författarna Chua och Rubenfeld noterar avigsidor med att inte kunna slappna av vilket kan leda till stressproblem och kollaps men på det stora hela föredrar de hellre dessa problem utifrån för stora krav än andra problem utifrån för låga. Märkligt nog så klarar de av att få bristen på säkerhet – Framgångsfaktor 2 – att bli ganska begripligt även om det tar emot att se en brist som nyckel till framgång.

I det sista kapitlet analyserar de nationen USA som om den vore en person. På 1700- och 1800-talen var landet besatt av sin utvaldhet från gamla världen, Europa – där har vi Framgångsfaktor nr. 1. Dessutom led man av visst mindervärdeskomplex mot Europa och behövde visa sig än bättre genom att snabbt berika sig – Framgångsfaktor nr 2. Till sist så slet amerikaner hårt, sparade och sköt upp firande – Framgångsfaktor nr 3. Detta fungerade fram till andra hälften av 1900-talet då hela landet spenderade och partade utan att tänka på morgondagen. Noll impulskontroll sedan 1980.

USA kan dock skärpa till sig och den amerikanska konstitutionen är fortfarande giltig genom att betona arbete först och sedan lycka, eventuellt. Men först hårt arbete.