Dagens Nyheters kulturskribent Kajsa Ekis Ekman var till sig i trasorna över Turkiets 1968 i sin sommarartikel 2014 ”När medelklassen bränner bilar”
Hon for med färjan över Bosporen och småpratar med passagerarna. Vi som minns hennes upprymdhet nu till hösten är inte lika imponerade. Men vi läser igen och funderar vad hon skrev, såg och tänkte:

Det värsta hon kan tänka sig hade hänt – en religiös konservativ regering hade uppmanat folket att arbeta hårt och inte supa och bråka. Ett islamiskt styre som hemma här skulle få kristdemokraterna att avundas. Ja, hon föreställde sig Turkiets svenska motsvarighet som hårdför nyliberal kristdemokrati, det värsta Sverige någonsin kan få.

Solen går ned över vattnet medan Ekis tänker vidare på de stackars turkarna vars ekonomi ökat med 45 procent den senaste tio åren. Fler skyskrapor, mer urbanisering, bättre lån. Ojoj.

Ett ökat välstånd föder ökade förväntningar skriver hon och berättar om den ovanliga turkiska våren 2013. Då var protesterna mot premiärminister Recep Tayyip Erdogan högljudda, särskilt från Gazi parken där unga relativt välbärgade ungdomar stack bilar i brand och tältade illegalt. En kvinnlig företagsledare som tar ledigt för att bränna bilar på dagen och sedan fara tillbaka till sin gated community fascinerar Ekis. En radikal medelklass såsom denna turkiska dröm inte synts till sedan Tom Wolfe och Susan Sontag skrev om dessa ”radical chics” som var så ”camp” i slutet av 1960-talet i USA:

”På barrikaderna med gasmask och iPhonen i högsta hugg”, myser Ekis när hon beskriver en karriärkvinna i Istanbul som kämpar och ändå har barn och hem. Så surrealistiskt att tänka sig en medelklassperson bränna bilar i Stockholm där bara arga ungdomar Husby får göra sådant kul och omstörtande. Vad synd.

Men hon tror till sist inte ens på medelklassens radikalism. De kommer korrumperas så länge de får allt bättre levnadsvillkor, stackarna. Bättre standard har alltid varit revolutionärernas värsta fiende. När förälskelsen över över, kan regnbågsallianserna mellan kurder, islamister, studenter, medelklass och queer-aktivister bestå?

Turkiet har ju ingen organiserad vänster som Grekland suckar den nu uppgivna Ekis Ekman. Hon gjorde vad hon kunde i sina DN reportage förrförra året och i sin vänsterpolitiska skrift om Grekland, boken Skulden (Leopard, 2013). Kanske kanske Grekland klarar sig, men inte Turkiet.

Ändå drömmer hon igen nya revolutionsromantiska drömmar. Det är helt i sin ordning men skriv inte ut dem i landets största dagstidning, tack. Vi har lärt oss sedan 1968. Vi behåller gärna broar över Bosporen och till goda traditioner som visat sig hålla över tid, både i Sverige och i Turkiet.