Sverige, migrationspolitik och David Qviströms bok

Journalisten David Qviström har samlat sina reportage, intervjuer och reseskildringar i boken Nyttiga människor: En reportagebok om migranter, gränser och människosyn (Natur och Kultur 2014). Denna hans sammanfattning av drygt tio års resande i Europa ända bort till Ukraina och skrivande för Kyrkans Tidning ger en aktuell bild av läget för asylsökanden och beslutsfattare i Bryssel och Stockholm.

I ett uppslag i Dagens Nyheter (29/4, 2014) visar han hur flyktingar förtvivlat försöker ta sig in till EU via Lampedusa i Italien medan hycklande toppolitiker talar om humanitet. Hans ingång är därmed fastslagen: EU har ansvar för de som vill ta sig dit och gränser är bara formaliteter. Beteckningen ”nyttiga” i boktiteln är ett hån mot de svaga asylsökanden som knappast ska ses som nyttiga men hjälpbehövande. Att bara ta in nyttiga invandrare som Kanada, USA, Australien, Nya Zeeland med flera länder gör är otänkbart enligt Qviström.

Boken är ensidig i sitt försvar för den invandringspolitik som förs i Sverige och som Qviström helst vill utvidga till ännu fler. Hans anklagelser mot före detta migrationsminister Tobias Billström, ”killen i hawaiiskjortan”, är alltså att vårt asylmottagande är för strikt, för inhumant, trots att han medger att just Sverige tar emot flest invandrare per invånare i EU.

Men David Qviström är också en god berättare och kan få vilken inbiten kritiker av den svenska naiva generositeten att förstå att de asylsökande har hopplösa erfarenheter och borde tas om hand eller ta sig samman med andras hjälp. Hans besök i romska hem i Albanien, bland uteliggare i Italien och avvisade flyktingar i Mali och Syrien, visar på en journalistisk integritet och respekt för sanningen.

Han medger att han kanske blir lurad av deras historier och läsaren förstår att Qviström inte är en naiv miljöpartist ute på gråtturné. Förtvivlan och misär syns på varje sida och Qviström är med rätta upprörd. Vem som helst blir givetvis förbannad på detta sakernas tillstånd, men är det EU som ska rädda de fattiga länderna runt Medelhavet och Sydasien? Vilket ansvar har länderna och medborgarna själva? Är det rätt att skapa nya legala vägar in i EU?

Qviström intervjuar folkpartiets gamla ministrar Cecilia Wikström och Cecilia Malmström liksom Sverigedemokraternas Richard Jomshof, ansvariga vid Migrationsverket, svenska flyktingaktivister och poliser. Hans kunskaper om asylprocesser och EU – lagstiftning är djupa och hans engagemang för att ytterligare öppna upp EU:s gränser går inte att ta miste på. Men han får inte med sig alla europeiska ansvariga i förslaget att höja flyktingmottagandet till en svensk nivå. Tvärtom skyggar byråkrater och politiker i EU för att tiodubbla sina flyktingkvoter upp till Sveriges nivå.

Därför blir hans bok ett engagerat men orealistiskt dokument på hur en reporters välvilja skymmer sikten för de grundläggande frågorna om ansvar. För David Qviström är det självklart att ansvaret för andra länders befolkningar också är Europas. Hans förtvivlade berättelser tyder på att så enkelt kan man inte se på människor i andra länder och ställa sina egna svenska medborgare till svars för hur illa det är ställt.

Sverige framstår i hans bok som något av det mest främlings- och flyktingfientliga landet i världen och det var väl ändå inte meningen?

QV

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s