”Och vi som ville så väl …Röster om det mångkulturella Sverige 1995”

29/11/2014 Jan Sjunnesson 7 kommentarer

Den latinamerikanske ekonomhistorikern Mauricio Rojas lade fram några förslag 1995 på hur integrationen skulle kunna förbättras. Han hade skildrat i böckerna I ensamhetens labyrint (1993) och Sveriges oälskade barn (1995) visar hur en tung svensk konformism och byråkrati inte förmått frigöra stora invandrargrupper från bidragsberoende och förortsisolering.

Hans förslag gick ut på att man skulle uppmuntra förskolor, skolor, företag, kyrkor, sjukhus, och äldreomsorg drivna av invandrargrupper själva, liksom de gjort i hans hemland Chile med stor framgång. Där fanns tyska, judiska och arabiska civila skolor som undervisade dels på spanska, dels på dessa gruppers språk. Skolorna var framgångsrika och de tyskättade chilenarna stolta över vad de åstadkommit i det nya främmade landet Chile.

Rojas menade att de svenska folkrörelserna en gång fungerat så men att myndigheter och byråkrater tagit över och passiviserat nya initiativ. Särskilt tydligt var denna nedlåtenhet inför nyanlända. För Rojas fanns ett grundläggande misstro från svenskarna mot invandrare som berodde på att man såg sig själva som moderna och alla invandrare (utom nordeuropéer) som omoderna. Rationella svenskar versus traditionella greker, Nordeuropa mot Sydeuropa för att inte tala om Afrika, Latinamerika, Mellanöstern och så vidare. Självgodhet och hemmablindhet förhärskade bland svenskarna som inte förstått att andra folk också kan ha något att komma med.

Ett verkligt mångkulturellt Sverige skulle bygga på nya starka invandrargrupper med egna vägar att ta sig fram men det höll inte så många med honom om. I boken intervjuas Kurdo Baksi, Harry Schein, Leif Blomberg, Åke Daun, Nalin Pekul, Juan Fonseca, Luis Abascal, Gellert Tamas med flera. I korta rappa texter argumenterar de mot Rojas, men pratar också om mycket annat och väldigt mycket friare än vad vi kan läsa idag om integrationsdebatt.

Den socialdemokratiska kulturpersonligheten Harry Scheins bidrag heter ”Jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället! Det fungerar ingenstans!”. Han skåpar ut USA, Schweiz, Rwanda, Belgien, Finland som möjliga mångkulturella förebilder och anser att invandrare inte ska ha kommunal rösträtt eller sociala förmåner. Men då ska de följaktligen inte heller betala skatt menar han. Anpassning är vad som gäller och inga särskilda institutioner eller invandrarmyndigheter. Rojas idé är elitistisk och skulle passa för 1600-talets valloner. De rika klarar sig alltid, se bara hur bra Björn Borg lever i Monaco! -säger Harry Schein frejdigt.

De svenska forskarna Daun och Annick Sjögren Åke är lika skeptiska som de intervjuade förespråkarna för 1990-talets invandrargrupper, Abascal, Baksi, Fonseca med flera. Boken är ett tidsdokument när Balkankrisen lett till en massinvandring på kort tid mitt under den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet och då den tidigare mer enhetliga invandringspolitiken lades om av socialdemokratin under tryck från Ny Demokrati. Många uppslag och insikter redovisas som idag tål en genomläsning.

Redaktören för boken, vänstermannen och före detta chef för RFSU, Hans Nestius skriver:

”I storstädernas invandrartäta förorter är mer än hälften av alla ungdomar arbetslösa. Bland afrikanerna saknar 80-90 procent möjlighet att försörja sig. Nästan alla lediga jobb går till personer med ljus hy och svenska namn. De arbetslösa tvingas leva på bidrag som passiviserar och kostar skattebetalarna enorma summor – ett faktum som i sin tur exploateras av främlingsfientliga krafter”.

Vid mitten av 1990-talet fördes en viktig diskussion om integration och assimilering, mångkultur och anpassning, öppet och sansat med respekt för argument. Det var inte så länge sedan.

”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” red Hans Nestius (Carlssons, 1996)

Invandring, Kategorier, Kultur

Kurdo Baksi och svenskarna

29/11/2014 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

Den kurdiske journalisten Kurdo Baksi var tidigt ute med att samla ihop berättelser från andra invandrare. Han var redaktör för en tunn antologi, Väggarna har öron: Berättelser om främlingsfientlighet, utanförskap, mobbning, kärlek, längtan och maktlöshet som han gav ut på Svartvitts förlag 1995.

Men texterna är inte särskilt agitatoriska och antirasistiska utan berättar om de problem som invandrarungdomar själva ställer till med (Luis Abascal), hur illa finska män beter sig (pseudonymen Nika Grott), krigs- och våldsupplevelser utanför Sverige (Boel Janérus) och hembygdsminnen från Mellanöstern (Eshat Ayata, Namdar Nasser).

Bara Baksis egen text handlar om rasism när två kurder möts på en svensk psykiatrisk klinik. En äldre nedbruten motståndsman, medlem i den kurdiska frihetsarmén peshmerga, möter en yngre landsman, kanske Baksi själv. De talar om rasism och att den äldre mannen inte känner sig respekterad i det nya landet som nu vårdar honom sedan tre år tillbaka. De går ut ur sjukhussalen för att ”väggarna har öron”.

Huvudintrycket av berättelserna är att folk är som folk är mest i alla länder och det var nog meningen. Sverige är ett bra land även om Baksi gör vad han kan för att svärta ned det.

Baksi red Väggarna har öron (Svartvitt, 1995)

Kultur, Politik

Tystnad och terror under Lenin och Stalin

29/11/2014 Jan Sjunnesson 1 kommentar

I Sovjetunionen såg regimen hellre att människor teg än att de talade. Ingen del av samhället kom undan regimen. Alla delar av samhället skulle införlivas i revolutionen.

I historikern Orlando Figes (född 1959) bok De som viskade. Tystnad och terror i Stalins Sovjet (2010) får vi följa en släkt från tiden före Lenins oktoberkupp 1917 till vår samtid. Genom berättelsen får läsaren en känsla att vad boken handlar om är just tystnad.

Medborgarna i Sovjet talade med varandra genom att viska. Antingen rädda för att bli angivna eller för att själva ange någon i sin närhet. En ständig psykologisk skräck låg i samhällsluften, och de allra flesta hade anledning att vara rädda. De som hade släktingar längre bakåt i tiden som varit jordägande bönder eller på annat sätt varit oppositionella hade verklig anledning att känna sig rädda. Regimen satte stora förhoppningar till generationen som kom att kallas 1917-års barn”.

Bokens huvudperson Konstantin Simonov föddes 1915 och dog 1979 och det är således hans livshistoria som boken skildrar. Han var av adlig börd, men proletariserades och blev känd som en Stalin-trogen författare. Tidigt i hans uppväxt satte de revolutionära idealen prägel på hur han såg på livet. Han fick veta att familjeliv och parförhållanden var av ondo. Eller som folkkommissarien Lunatjarskij skrev:

Privatlivets så kallade sfär får vi inte låta slippa undan för det är just där revolutionens slutgiltiga mål måste uppnås. Kärlek liksom förlovningar och stabila parförhållanden sågs som småborgerliga fenomen i den efterrevolutionära samhällsordningen. De unga revolutionärerna anammade snabbt den fria sexualiteten som uppmuntrades av överheten. Revolutionära mödrar som blev med barn såg till att ordna med hemhjälp eller lämna bort barnet. Allt skulle göras nytt. Josef Stalin sammanfattade nyordningen med orden:

Eftersom de fjättrar sinnet hos miljontals arbetare är de attityder och sedvanor som vi ärvt från det gamla samhället socialismens farligaste fiende

Alla barn var allas barn och ansvaret därmed allas och ingens. ”Genom att älska ett barn förvandlas det till en egoistisk varelse som uppmuntras att se sig själv som universums mittpunkt”, stod att läsa i en pedagogisk handbok för nya revolutionära föräldrar, som rekommenderas att inte säga ”mina barn” om sina barn.

Vittnesmål från nu levande ryssar blandas i boken De viskande med memoarer och brev från deras släktingar under hela 1900-talet. Läsaren inser att personerna som skildras levde som ”vanliga stalinister” som verkligen trodde på kommunismens ideal men fick betala oerhörda mänskliga pris. Vissa vacklade i sin tro men de flesta intervjuade och medverkande verkar ha kämpat på trots allt och satt sin tillit först till Stalin, sedan till Chrusjtjov och till sist Gorbatjov. De smyger och viskar, tolkar tecken och försöker klara sig mot en diktatur som förtrycker dem för deras eget bästa.

”Att hålla mig borta från alla situationer där mitt beteende skulle kunna kritiseras av myndigheterna var något jag fick lära mig som barn” berättar Anna, en släkting till de första revolutionärerna. Det var förenat med livsfara att prata bredvid mun. Minst 20 miljoner dog under Stalin

Ett utdrag från författaren Svetlana Aleksijevitjs (född 1948) bokserie om den så kallade ”sovjetmänniskan” ger en bild av hur angiverikulturen såg under Stalins regim:

-Grannen farbror Jurij angav pappa berättar en ryss om den hårda Stalintiden på 1930-talet och fortsätter.

– Jag var sju år. Farbror Jurij var brukade hjälpa oss med staketet, låta oss rida på hans häst, fiska. Han var en helt vanlig man, ingen bödel. Sedan på 1990-talet fick vi se hans akt hos den hemliga polisen. Inte bara farbror Jurij angav pappa utan även hans systerdotter Olga.

-Varför gjorde du det, frågar författaren Svetlana Aleksijevitj?

-Tror du man kan hitta en enda hederlig människa under Stalintiden, svarar hon.

Genom störningssändarnas knaster lyssnade nyfikna men rädda medborgare i Sovjetväldet på den förbjudna fria radion Voice of Americas ryska sändningar. Böcker som berättade om förtrycket smugglades in och kopierades på gamla kopiatorer eller skrevs av för hand. Den så kallade samizdat litteraturen var förbjuden, men spriddes ändå bland människorna. Efter kopiatorerna kom faxen. Den nya tekniken bidrog till att sprida kunskap och organisera dissidenter och underjordiska motståndsrörelser; precis som internet gör idag. Ibland fick de oppositionella uttjänta apparater från Västeuropa som gjorde större nytta i öst. Fri och oberoende information tillsammans med teknikutvecklingen bidrog till åsiktsförtryckets och de kommunistiska diktaturernas fall.

I de sovjetiska skolorna fick barnen lära sig att människan i botten är god och fantastisk. All ondska berodde bara på omständigheter. Konsekvensen blev att man inte kunde förstå angiverikulturen, avrättningarna och det brutala förtrycket. Allt gjordes för den goda sakens skull sas det. Den ryska revolutionären Zinovjev sa 1918 att kommunistpartiet bara behövde få med 90 procent av befolkningen. Resten gick inte att tala med och skulle därför förintas.

På den här sorgliga grunden byggdes Sovjetunionen. Men en kombination av medborgerligt mod och nya kommunikationsmöjligheter gjorde att människorna slutade viska och började tala igen.

”Eftersom de fjättrar sinnet hos miljontals arbetare är de attityder och sedvanor som vi ärvt från det gamla samhället socialismens farligaste fiende” deklarerade Josef Stalin 1924. Alla barn var allas barn och ansvaret därmed allas och ingens. ”Genom att älska ett barn förvandlas det till en egoistisk varelse som uppmuntras att se sig själv som universums mittpunkt”, stod att läsa i en pedagogisk handbok för nya revolutionära föräldrar, som rekommenderas att inte säga ”mina barn” om sina barn.

Många barn vanvårdades när föräldrarna inte brydde sig varför Stalin tvärt i familjepolitiken på 1930- talet då ett stillsamt borgerligt hemmaliv blev idealet istället för att flänga runt på partimöten på kvällarna.

Det var förenat med livsfara att prata högt om sina tvivel på Stalin. Minst 20 miljoner dog . För den som vill veta mer om maktövertagandet i östblocket och fånglägren i Gulag rekommenderas Anne Applebaums böcker Bakom järnridån och Gulag.

Kategorier, Politik

Mer frihet med mindre politik

28/11/2014 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

När socialdemokraten och statsminister Per Albin Hansson i samlingsregeringen demonstrerade för frihet, 1940.

Inställningen att samhället ska styra medborgarnas liv är en förutsättning för socialismen men även för en omfattande välfärdsstat som Sverige. Varje vrå av livet tycks vara lika öppen för ifrågasättande, kontroll och behandling.

Vi har vant oss vid detta så till den mildra grad att svenska liberaler och moderater knappt kan sägas skydda privatlivet och den personliga friheten, tvärtom. Valet mellan en socialliberal vänster i Alliansen och en rödgrön socialdemokrati är inget val. I mitten är man ganska överens om att politik ska vara att reda ut vad medborgarna inte själva kan ta ansvar för. Inte sedan moderaten Gösta Bohmans frihetstal 1981 har landet hört någon politiker på allvar hävda att folk till största delen kan klara sig själva. Hans liberalkonservatism uteslöt inte ett socialt ansvar för andra medborgare men han menade att välfärdsstaten tvärtom kunde leda till sämre social välfärd med sin byråkrati och ineffektivitet.

Den moderata partiledaren Gösta Bohmans partikollega och handelsminister i Fälldinregeringen 1976- 1982, Staffan Burenstam Linder skrev:

”Välfärdsstaten skadar eller förstör andra, icke-offentliga sociala skyddsnät. Det är en social nedrustning. När sedan besparingar i välfärdsstaten ska göras innebär dessa därför extra stora påfrestningar. Man kan tala om den ‘dubbla sociala nedrustningen’: först negligeras eller demonteras de privata sociala skyddsnäten. Sedan framtvingas en nedskärning av det offentliga sociala systemet. Resultatet är brutalt”

(Den hjärtlösa välfärdsstaten, 1983)

Om svenskarna styrdes mindre av politiska partiers intressen och idéer skulle de få mer tid över till att ta hand om varandra och prata om andra ämnen. Idag förutsätts alla svenskar vara intresserade av politik, som om de 30 000 besökarna och de 3700 evenemangen i Almedalen i sommar utgjorde en förebild. Istället kan man se dem som sjukligt fixerade vid politikens väsen. Uppgörelser, ideologier, utspel och eviga trätor.

Motsatsen till denna patologi skulle vara en mer tillbakadragen stat som värnade om landets kärnuppgifter istället för att lägga sig i allt och därmed ingenting. Sverige är idag styrt av välmenande organiserade intressen och partier som vill rätta till allt, men som därmed lägger en tunn tunn offentlig grå filt över alla angelägenheter. Försvar, skola, sjukvård, infrastruktur får stå tillbaka för allt möjligt som kan låta behjärtansvärt, men som i grunden inte kan åtgärdas av myndigheter och skatter. Vi har fått en nattvandrarstat menar Per Gudmundson vid Svenska Dagbladet i somras

Riksrevisionens chef Inga-Britt Ahlenius sade till Aftonbladet (12/1/2005) apropå Laila Freivalds och Utrikesdepartements misstag under tsunamikatastrofen att landets ledning inte klarade att hantera sådana kriser. Samma sak skrev polisintendenten Eric Rönnegård i sin bok Kris i ledningen för svensk polis: mordet på Anna Lindh inget undantag (2008).

Rönnegård som varit med vid Norrmalmstorgsdramat 1973, och även bekämpat vitmaktgrupper på 1990-talet och vänsteraktivister vid Göteborgskravallerna 2001, menar att förvirring och tveksamhet inom poliskåren lett till dagens halvmesyrer.Stenkastning mot poliser slutar om kriminalpoliser gör kvalificerade ingripanden mot de ledande förövarna och statuerar exempel tidigt sa Rönnegård till Sveriges Radio . Annars förvärras hela situationen som i Husby förra året.

Om medborgarna kan lita på en effektivare stat som sköter sina uppgifter korrekt så kan man ägna sig åt sin familj, sina intressen och vad han eller hon eller ja även vad en så kallad hen än önskar. Motsatsen är en totalitär demokrati, en demokratur som Vilhelm Moberg kallade den. Den vill att politiska ideal ska råda överallt.

Den frihetlige skribenten Mattias Svensson analyserade fenomenet totalitär demokrati år 2000 i sin Mer demokrati, mindre politik. Idag är han miljöpartist vilket innebär en helomvändning till det mest nytotalitära partiet i riksdagen, vilket inte vill säga lite i detta fanatiskt politiska land. Lite mindre politik tack, så vi kan rå oss själva.

”Frihet är det bästa ting,
där sökas kan all världen omkring,
den frihet kan väl bära.”

Biskops Thomas hyllingsvisa till frihetskämpen Engelbrekt, 1439.

Debatt, Invandring, Kultur, Politik

Danskarna Eriksen och Stjernfeldts kritik av mångkulturalismen

28/11/2014 Jan Sjunnesson 6 kommentarer

I några nedslag i skandinaviska studier och debattböcker om migration och mångkultur tar jag upp vad invandringen i Europa egentligen betyder för samhällsutvecklingen. Först ut är den i Norge avgörande boken Jeg er ikke rasist men . . . från 1991 och sist berättar det svensk-amerikanska forskarparet Friedman i Lund vad de kommit fram till:

De danska forskarna Jens-Martin Eriksen och Frederik Stjernfelt gjorde ett redigt begreppsutredande arbete i sin bok Adskillelsens politik (”Åtskillnadens politik”) 2008, som utkom i engelsk översättning som The Democratic contradictions of Multiculturalism (Telos Press, 2012) . Där analyserade de begreppet multikulturalism eller mångkultur som det också kallas.

Boken består av intervjuer med muslimska företrädare från Malaysia, redogörelse för och analys av för krisen 2006 runt de danska Mohammedkarikatyrerna, en genomgång av några betydelsefulla antropologers teorier om mångkultur sedan början av 1900-talet och sedan ett 20-tal krönikor i skilda mångkulturella ämnen från dansk press. Sist ritas en tidlinje över hot mot yttrandefriheten sedan 1970 utifrån multikulturella hänsyn (uppdateras kontinuerligt på Fri Debat ). Boken är en något spretig men läsvärd samling texter där teorier blandas med skribenternas erfarenheter från Balkan, Danmark och Malaysia.

Multikulturalism finns dels i en mjuk version, dels i en hård menar Eriksen och Stjernfelt. Den mjuka varianten beskriver ett tillstånd där alla gör vad de som individer anser vara rätt enligt sin kultur eller grupp, men de kan också ses som en multikulturell beredskap inför en multikulturalism som oundvikligen kommer införas i utvecklade västländer. Dessa mjuka multikulturella hållningar är beskrivande och närmast liberala eller vänster.

Den hårda multikulturella varianten är normativ i det att den vill påtvinga medlemmar i en kulturell (eller etnisk/religiös) grupp samma regler, som i sin tur måste respekteras och erkännas av andra grupper som inte har samma kultur. Lina Joy, en muslimsk kvinna i Malaysia som förgäves försökt gå ut ur sin muslimska församling 2007, blir ett exempel i boken på denna mest hårdföra multikulturella doktrinen. Men andra exempel finns i västvärlden då kulturella grupper insisterar på särbehandling just på grund av sin ”kultur”.

För danskarna Eriksen och Stjernfeldt är begreppet ”kulturalism” det nya hinder som dykt upp sedan den västerländska vänstern på 1980-talet övergivit arbetarklassen som sitt revolutionära hopp och ersatt arbetarna med invandrare. Deras bok följer samma analys som den pakistanskättade britten Kenan Malik gjorde 2009 i Från fatwa till jihad och i en ny liten bok i samma ämne, Multiculturalism. Kulturalism blir en ursäkt att behålla och respektera traditioner som västerlänningar övergav för flera hundra år sedan. Det är vänstervarianten av kulturalism.

Högervarianten av kulturalismen ser de danska forskarna i Dansk Folkeparti och liknande invandringskritiska partier och rörelser i västvärlden som ser sitt lands nationella kultur som något specifikt värt att stå upp för. Därmed ger sig deras bok in i ett tvåfrontskrig mot en naiv multikulturell vänster och en nostalgiskt nationalistisk höger.

I Sverige finns liknande kritiska hållningar hos Dilsa Demirbag-Sten och Per Brauhn deras bok från 2010, Till frihetens försvar. En kritik av den normativa multikulturalismen. Vad som förenar dessa fyra skandinaviska författare är försvar för den rationella europeiska upplysningstraditionen med tro på lika fri- och rättigheter för alla, oavsett tro, grupptillhörighet eller klass. En universalistisk optimism som sällan hörs i debatten om multikulturalism.

Danskarna går tillbaka till stolta FN deklarationer om de mänskliga rättigheterna för att se hur de passar in i de senaste decenniernas krav på särlagstiftning för grupper på grund av religion eller etnicitet, men också tvivel på kärnan i multikulturalismen – dess kulturrelativism. De finner att några få fritänkare redan 1970 började tvivla på den officiella multikulturella linjen att alla kulturer var lika mycket värda. Denna dogm som kom till från antropologisk forskning som sedan FN anammade gör ingen skillnad på skilda gruppers värde eller moraliska grundvalar.

Eftersom även en mjuk multikulturalism vill vara tolerant och acceptera allt så erkänns i denna aningslösa FN ideologi alla stadier i alla civilisationer som lika mycket värda. Detta är ett 1900-talsfenomen som snarare beror på politisk korrekthet än på några analyser av vad mänsklighetens olika epoker bidragit med. I detta teoretiska stycke diskuterar danskarna antropologerna Benedict och Levi-Strauss såväl som filosoferna Taylor och Kymlicka ingående och ganska snårigt. Ett betydligt lättare bevis för att alla kulturer minsann inte är lika mycket värda står att läsa i biologen Svante Folins bidrag ”De flesta kulturer är rena skräpet” i Svensk Tidskrift 2004.

Kulturalismen som danskarna definierar den binder individer till snäva grupper, medborgare till nationer och dess mest pessimistiska variant, den högerinriktade etnopluralismen, låter grupper samexistera utan kontakt. En apartheid som kineser, malajer och indier bor och lever i dagens Singapore och Malaysia. Vare sig man väljer den mjuka eller den hårda multikulturella varianten så begränsas individers fri- och rättigheter av mångkulturell ideologi är kontentan.

Eriksen och Stjernfelt drar upp diskussionen om det mångkulturella samhällets demokratiskt motsägelsefulla grundvalar till en avancerad teoretisk nivå. En svensk översättning skull tillföra oss mycket tankegods och erfarenheter som vi idag saknar. Det amerikanska vänsterförlaget Telos vågade ge ut boken så varför inte svenska Ordfront eller Atlas.

Invandring, Kategorier, Kultur

Chilenaren och marxisten som blev svensk och liberal

28/11/2014 Jan Sjunnesson 5 kommentarer

Först en sann berättelse om svenskhet. Den handlar om när vännerna svenske Pär och chilenaren Mauricio for från Skåne till England år 1978 för att dricka öl och ha kul. I Lund hade de träffats över en bit mat och öl ibland och delat på notan som svenskar gör. Mauricio sade till Pär att nu när de var på väg utomlands ville han stå för ölen eftersom han hade lite mer pengar än Pär och ville vara mer som folk utomlands. Pär gick med på det generösa erbjudandet efter lite knorrande och lät Mauricio bjuda honom vid pubbesöken. Men på flyget hem kunde inte Pär bärga sig från sin självpåtagna plikt att slippa stå i skuld till sin Mauricio och vara beroende. Pär plockade fram 150 kronor efter en redogörelse för alla öl och fish-n-chips han druckit och ätit på Mauricios bekostnad. Den konfunderade Mauricio var tvungen att ta emot Pärs pengar och lärde sig därmed hur svårt det är för svenskar att stå i skuld, även till generösa vänner. Extremt svårt.

Latinamerikanen Rojas hyser en besatthet av att förstå det svenska folket, landet, svenskheten, politiken. I bok efter bok pejlar han in vad som han upplevt, läst och forskat om som ekonomhistoriker. I sin debutbok I ensamhetens labyrint om sina nya landsmän skriver han:

”I ensamhetens labyrint är min kärleks- och krigsförklaring till Sverige, detta mitt land som jag älskar så mycket att jag inte kan låta bli att gå i korståg mot dess fel och brister. I den talar en främling som är på väg att säga ’vi svenskar’.”

Det obegripliga folket är rationella, tysta och välfungerande men ganska svala och svårtillgängliga. De tycker om att vara i naturen, helst ensamma och kan inte förstå att man behöver sällskap lika ofta som en invandare från Medelhavskulturer. Städerna är torftiga, inget gatuvimmel direkt och människorna där verkar snarast frånvarande.

Att dela nota (som i exemplet ovan), betala för en cigarett från en främling, äta vid samma bord på lunchrestauranger med folk man inte ens hälsar på, det plötsliga uppbubblandet av känslor efter några glas som sedan verkar helt borta den nyktra dagen efteråt – gåtfullt, overkligt, som en film av Ingmar Bergman, skriver Rojas. Överallt ensamma män som tysta bär sina ok utan att dela sina tankar och upplevelser med någon.

Nästa lika ensamma är invandrarna. De irrar ensamma runt i en labyrint som de inte kan ta sig ur eftersom svenskarna inte ser den. Deras kultur är så osynlig för dem att de tror att resten av världen beter sig som dem. Svensk kultur är förnuftig och vilar därför bara på förnuftet, inte historia, kulturella vanor eller något speciellt etniskt svenskt. Till och med det svenska språket är neutralt och rationellt tror svenskarna, men inte Rojas. I radioprogrammet Sommar i P1 2001 berättade han ett särskilt ord.

”Det finns ett svenskt ord som mer än något annat symboliserar det svenska för mig. Ja, jag vet att ni tänker på lagom och detta är givetvis inget dåligt förslag, men nej. Jag tänker istället på ’nja’, framför allt det där långa ’njaaaaaa’, denna långdragna glidning från nej till ja, som vänder sig inåt och försvinner i en avvaktande tystnad. Nja var för mig ett osannolikt ord. På spanska, liksom på många andra språk, är ja och nej två helt oförenliga storheter. Det är överhuvudtaget omöjligt att fonetiskt förena ’si’ och ’no’ till ett ord /…/ Vad menar man med detta nja egentligen? Jag tror att man vill säga: ’Tvinga mig inte att säga nej på frågan om det som är vitt är svart’. Kan vi inte kompromissa och säga att det är grått? Och detta är att vara svensk på riktigt. I Sverige är en bra kompromiss mycket värdefullare än sanning, ty vad är sanningen värd om den splittrar oss?”

Efter Stureplansmorden 1994 i Stockholm då bland andra den 23 årige Guillermo Márquez Jara var inblandad ville Mauricio Rojas förstå vad som hände med de barn till invandrare som växte upp i Sverige, som den tungt kriminelle svensk-chilenaren Jara. Han intervjuade tre killar och tre tjejer mellan 17 och 20 år. De vuxna kring dem behöver lyssna på dem, men inget medlidande. Rojas talar sig varm för begreppet ”empowerment”, att gå stärkta ur strider. En alltför omfattande välfärdsstat passiviserar medan individuellt ansvar gör att unga växer till att bli välfungerande medborgare. Oavsett ursprung.

I ensamhetens labyrint – invandring och svensk identitet (Brombergs, 1993)
Sveriges oälskade barn – att vara svensk och ändå inte (Brombergs, 1995)
Välfärd efter välfärdsstaten (Timbro, 1999)
Farväl till gemenskapen – tre essäer om Sverige (Timbro, 2004)
Hans blogg och bibliografi

Se min ledare i Samtiden 2014, Rojas kom tillbaka

Invandring, Kategorier, Kultur

Sverigekännaren Maciej Zaremba

28/11/2014 Jan Sjunnesson 5 kommentarer

Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? För Maciej Zaremba är det uppenbart att det finns en svensk kultur och ett typiskt svenskt samhälle som han funderat över och skildrat.

Han är en av Sveriges bästa journalister . Hans varmt kritiska syn på sitt nya hemland går som en röd tråd genom alla hans texter oavsett om de handlar om skogsbruk, skola, sjukvård eller integration. Här berättar han om sitt första möte med landet och några senare iakttagelser från hemtjänsten i Norrland.

1969 tvingades han och tusentals andra judar lämna den polska kommunistdiktaturen och sin borgerliga familj för att finna skydd i säkra sekulära Sverige. Han tog jobb som sjukvårdsbiträde på Beckomberga geriatriska klinik i Bromma där förvirrande gamla förvarades. Han skulle utföra tre sysslor; städa de gamlas rum, mata dem och hjälpa till vid toalettbesök. Inget mer, inget mindre. Patienterna hade fem minuter på sig att svälja maten, sedan försvann maten till nästa måltid. Många nyanlända tappade både matlust och vikt de första månaderna men då fanns en sond som kunde pressa ned näringsriktig mat i deras halsar om de vägrade äta.

Morgonbesök på toaletter skedde genom att kvinnor som män fraktades halv- eller helnakna i rullstolar genom korridoren till gemensamma toalett- och duschutrymmen. Där sattes de i rad som fåglar på stänger för att duschas av. En ung man tog fram en slang med ibland ljummet vatten och spolade av tanterna uppifrån och ned sittandes i rullbara toastolar eller hållandes i stängerna. Om de klagade fick de ibland snärt från en handduk. Zaremba protesterade och menade att man inte kan behandla gamla människor på detta sätt. Ingen reagerade eller förstod hans resonemang. Varken hans biträdeskollegor, avdelningssköterskan eller ansvariga läkare förstod vad han menade. Mänsklig värdighet?

Zaremba förstod att vad som skedde varje morgon med skjutsningen av nakna kvinnor genom korridoren, ibland med anhöriga på besök, var inget anmärkningsvärt. Han hade lämnat en kommunistisk diktatur där protesterande gravida kvinnor sparkats i magen av kravallpolis. Att sedan i en demokrati bevittna hur äldre människor behandlades som boskap var omtumlande liksom det var omtumlande att se svenskarnas brist på empati, värdighet och självrespekt. De äldres oförmåga att sköta sina alltmer skröpliga kroppsfunktioner mer avskilt förvärrades av personalens inhumana behandling vilken Zaremba ansåg vara något bara ouppfostrade tölpar kunde tänkas göra.

Hans egen uppfostran i en katolsk läkarfamilj och pliktkänsla vägledde hans fruktlösa protester. För honom fanns det inget tvivel om varför personalen skulle lägga ned mer tid på att behandla de gamla väl, ta sig tid att mata dem och göra denna sista vistelse lättare och mer respektfull. Man gör vad som är värdigt även om det tar tid. Att behandla dessa äldre värdigt gör man av plikt och av respekt för dem som människor och som äldre. Ibland opraktiskt och odemokratiskt (vilket han anklagades för av andra när hans påpekanden blev pinsamma), men tvunget om man ska förbli människa själv. Självrespekt fodrar respekt för andra oavsett hur gamla och sjuka de är. Personalen inklusive läkarna avkrävde honom rationella förklaringar till att de skulle bete sig värdigt och respektfullt av plikt mot de äldre. Zaremba hade inga sådana förklaringar. Plikten kallar oavsett förnuft och praktiska omständigheter.

I Bollnäs kommun åtalades två hemsamariter för att ha tagit emot gåvor Den ena hemsamariten hade efter att ha förgäves protesterat tagit emot 3000 kr från en äldre manlig pensionär som envisades med att ge henne pengarna. Hon lade undan dem i ett kuvert. Den andra utsågs av en kvinnlig ålderstigen pensionär till ensamt arvtagare av hennes hus. På detta sätt ville hon försäkra sig om att hemsamariten kunde förbli vid hennes sida intill dödsbädden. Även om allvarliga mutbrott inte ska negligeras så kan man ifrågasätta de metoder polisen använde.

Den ena hemsamariten anhölls och sattes i arrest i nio dygn utan laglig grund och försökte senare begå självmord. Den andra släpptes fri men bådas liv var ödelagda. De var två medelålders outbildade kvinnor med stora hjärtan som försökte göra mer än vad som förväntades av dem från kommunens hemtjänst. Deras brott var att denna medmänsklighet missbrukades av pensionärerna och missuppfattades av tingsrätten.

Polisen rapporterade om spaningar på de två hemsamariterna. Deras chef berättade att hemsamariter inte förväntades vara så hjälpsamma som dessa kvinnor var och särskilt inte utanför arbetstid. Att stanna kvar en timme för att småprata framför teveapparaten var misstänkt och nog en slug väg till att locka till sig pengar. Man kan inte hjälpa andra utifrån medkänsla menade chefen för Bollnäs kommuns hemtjänst med ansvar för hundratals åldringar. Från polisutredningen: ”Den första kramen gavs vid påsken/…/den åtalade brukade läsa dagstidningen för klienten”. En av de åtalade ansågs ha för höga tankar om sig själv och utropade högt till kollegorna ibland, ”Folk blir så glada när jag kommer!” . Illavarslande arbetsglädje.

Civilsamhällets institutioner bygger på vänskap, delad glädje och frivillighet, men dessa normala drag av medmänsklighet misstänkliggjordes och förlöjligades. Maciej Zaremba hade återigen funnit extrema och ovärdiga tecken på den moderna välfärdsstatens mekanismer två decennier efter han sett hur nakna äldre kvinnor for genom sjukhuskorridorerna för att spolas av gemensamt utan några som helst tankar om mänsklig värdighet bland personal, läkare eller ledning.

I essän ”Den obarmhärtige samariten” varur den sista berättelsen är hämtad nämns också fallet med prästen vid flyktingsförläggningen som är för religiös, tjänstemannen som är för trevlig vid kaffebordet på förläggningen, läraren som lägger ned för mycket tid utanför arbetet på sina elever och så vidare och så vidare. . .

Men han är verkligen ingen Sverigehatare, dock expert på vad som är typiskt svenskt. Han skrev en kandidatuppsats i idéhistoria vid Stockholms universitet om handböcker för korrekt uppförande för svenska män i början av 1900-talet. Vår lantliga arv skulle anpassas till stadslivets koder och det gick inte an att bete sig som en dräng. Dock vill Zaremba hålla fram den svenska fria bonden som något särskilt svenskt och beundransvärt. Han menar att ingenstans i Europa finns begreppet ”bonde” på samma vis eftersom bönder söderut varken var fria eller självägande i samma utsträckning.

Vad som kännetecknas oss förutom vårt frihetsälskande lantliga ursprung är en kollektivism som fostrats i byalagen. Frihet och tvång , integritet och grupplojalitet. Den fria svenska bonden som inte vill sticka ut i socknen lever nu i städer men har samma vilja till enskildhet och att samtidigt höra till. En ovanlig europé. Senare frågade sig Zaremba när Sverige ska bli europeiskt. Ännu är vi inte det menade han och flera andra utländska Sverigekännare som britten Roland Huntford (Det blinda Sverige, 1971). Med sina reportage om den svenska skogen i DN förrförra året kom han allt närmare in i det svenska, naturromantiken och nyttotänkandets avigsidor. Där står vi idag, naturvänner, skogsbrukare och en prisbelönad polskfödd journalist som skriver mer njutbar svenska än någon annan.

Minken i folkhemmet (Timbro, 1992)

När blir Sverige europeiskt? Wibbleföreläsningen 2003 vid Ohlininstitutet.

Skogen vi ärvde, reportage i Dagens Nyheter

Kultur

Norrmän överger norska namn

28/11/2014 Jan Sjunnesson 1 kommentar

Allt fler norska familjer väljer namn utan bokstäverna å, æ och ø uppger norska radion NRK. Anledningen tros vara internationalisering och en allmän tillbakagång för nordiska namn tror språkprofessor Gulbrand Alhaug. Han höll nyligen ett föredrag på en nordisk namnkonferens i Danmark och ser samma trend i hela Norden.

-Det är ju bara nordiska namn som har å, æ och ø, som Øystein och Åse. Då ser vi ju att det egentligen är de nordiska namnen som går tillbaka

Dubbla förnamn minskar också, som att döpa en pojke till Tom-Ole.

-Det beror nog på att barn idag får båda föräldrarnas efternamn och då blir det väl mycket med fyra namn, så föräldrarna stannar vid tre, säger professorn.

-Vi är starkt påverkade av utlandet. Linnea till exempel, som är ett populärt namn i Sverige, har nu blivit vanligt i Norge.

Barn med utomnordiska föräldrar eller som är internationellt orienterade kan välja namn som är gångbara över hela världen tror professor Alhaug.

Antal norska förnamn att välja på ökar också. På 1900-talet kunde så många som 15 procent i en årskull ha samma namn medan ett vanligt förnamn idag knappast bärs av fler än 2 procent.

Norska pojknamn i topp 2014

Filip/Fillip/Philip/Phillip
William
Lucas/Lukas
Mathias/Matias
Jakob/Jacob
Oskar/Oscar
Oliver
Alexander/Aleksander
Magnus
Isak/Isac/Isaac

Norska flicknamn i topp 2014

Emma
Sara/Sarah
Sofie/Sophie
Ingrid/Ingerid
Nora/Norah
Maja/Maia/Maya
Linnea/Linea
Thea/Tea
Sofia/Sophia
Emilie

Liksom i Norge innehåller inte de mest populära förnamnen de nordiska bokstäverna å, ä eller ö. Se Dagens Nyheters statistik för 2013.

Debatt, Kultur

Bizzaroplaneten Sverige

28/11/2014 Jan Sjunnesson 4 kommentarer

– Att komma tillbaka till Sverige är som att resa till planeten Bizarro, utbrast den konservativa debattören Roland Poirier Martinsson vid en paneldebatt om kulturpolitik i Kulturhuset härförleden.

– Jag bor ju i Texas och där är det ordning och reda, fortsatte han

Publiken fnissade och han raljerade en stund om hur vi låter 10-åriga skolbarn leka med fingerfärger medan hans egna barn hemma i USA reciterade Shakespeare och pluggade latin. Kulturhuspubliken förfasade sig åt den godmodige konservativa provokatören

Han pekade på den extrema plats som Sverige hade vad gäller värderingar som i sin tur påverkar utbildning, bildningsideal, samhälls- och människosyn. Faktiskt går det att vetenskapligt bevisa att Poirier Martinsson hade rätt vad gäller just svenskarnas värderingar.

Vartannat år undersöker forskningsgruppen World Values Survey Association vilka värderingar som styr medborgare i världens länder. Sverige har befunnits vara världens mest rationellt, sekulära och individualistiska land. Denna mätning visar tydligt var det bisarra landet placeras i diagrammet nedan, längst upp till höger på kartan där inget annat land finns. Bara de skandinaviska länderna är nåbara för svenskarna, men de är inte alls lika extrema som Sverige. Man kan likna landet vid planeten Pluto längst ut i vårt solsystem, ensamt, kallt och utan nära vänner omkring sig. Planeten Bizarro. Diagrammet kan sägas beteckna dels landet Sverige, dels dess ensamma invånare som inte behöver några andra för att överleva eller bli människor fullt ut. Vi är ju extremt individualistiska.

Diagrammet ska läsas på följande vis:

1) Traditionella värden på den högräta axeln betonar familjesammanhållning mellan barn, föräldrar och äldre släktingar, religion, lydnad och auktoritetstro. Man avvisar självmord, dödshjälp, skilsmässa och aborter. Dessa länders befolkning är nationalistiskt lagda och stolta över sina länders kultur. I andra änden finns motsatta sekulärt- rationella värderingar. Man bryr sig mindre om familjer, religion och auktoritet och accepterar skilsmässa, abort, svag nationalkänsla och så vidare.

2) På den lodräta axelns bortre ände finns länder med individualistiska (self- expressive) värderingar som tillåter individer att stå utanför gruppen, ofta familjen, grannskapet, församlingen och samhället. Gruppens överlevnad hotas inte av dessa fria individers handlingar medan dess överlevnad i den andra änden är viktigare än individens frihetsbehov. Svenskar är alltså världens mest självständiga individer enligt detta diagram, vilket dock inte innebär att de uttrycker några särskilt individuellt men enligt analysen föredrar svenskarna frihet från familj och traditioner. Svenskar är dock konforma i sin vilja att vara icke-konforma vilket resulterar i märklig konformism. Alla svenskar får säga vad de vill bara alla säger samma sak. Projekt som ”Att störa homogenitet” och skolbesök av så kallade ”normkritiker” är led i denna inverterade konformism som Marika Formgren noterade i SvD förra året

I det övre högra hörnet där Sverige finns i diagrammet betonas post-materialistiska värderingar, eftersom överlevnaden är säkrad. Det finns också en korresponderande tredje axel i diagrammet som visar att ju mer länder närmar sig Sverige desto rikare är de. Frånvaron av kollektivt religiöst och kulturellt tvång leder alltså till förbättrade levnadsvillkor. Det är en utmaning som Poirier Martinsson behöver fundera på om han vill göra om Sverige till att bli mindre extremt.

Ett annat sätt att betrakta Sveriges extrema värderingssystem är att se till dess politiska placering på en internationell höger – vänster skala. Uppfattningar bland såväl majoriteten av världens befolkningar som bland framgångsrika västerländska demokratier ses över axeln i Sverige som konservativa, kvinnoförnedrande, etniskt förtryckande eller religiöst irrationella. Om en svensk statsminister oavsett partifärg skulle resa till USA och hålla tal utifrån den mest representativa svenska opinionen och hans regering skulle han internationellt sett betraktas som tillhöra en vänsterfalang. Borgerliga politiker som Anna Kindberg Batra, Göran Hägglund och Jan Björklund hamnar direkt till vänster om såväl amerikanska demokrater som de flesta partier, inte bara i västvärlden.

Lyckligtvis vet inte de flesta svenskar om att de befinner sig på en annan bisarr planet. Men intryck från utlandsvistelser, globala medier och vår stora invandring kommer föra landet närmare Jorden. Det kan gå bra men svenskarna måste först inse var de befinner sig.

Se även https://sjunne.com/2014/05/31/normala-invandrare/
https://sjunne.com/2012/12/05/first-book-chapter-of-the-swedish-story-from-extreme-experiment-to-normal-nation/

https://sjunne.com/2013/07/20/presentation/

Debatt

Norrmän rädda att yttra sig

28/11/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

I den nyliigen lanserade rapporten om tillståndet för den norska yttrandefriheten, ”Status for ytringsfriheten i Norge- Fritt Ords Monitorprosjekt”, uppger 8 procent att de kan säga vad de vill i sociala medier eller på nätet. På arbetsplatsen vågar 15 procent yttra sig uppger norska statsradion NRK
De låga siffrorna handlar om att våga tala eller skriva om ämnen som kan såra andra personer eller som kan uppfattas som ”politiskt inkorrekt”. Särskilt tysta är de norska kvinnorna där bara fem procent vågar säga sin mening högt medan norrmännens andel är 13 procent.

-Man kan tolka undersökningen på två sätt, säger forskaren Kari Steen-Johnsen till NRK.
-Dels kan man se att människor inte vill såra och att de vill ta hänsyn till andra. Dels kan man se det som att de fruktar motreaktioner och att uppfattas som annorlunda. I det ligger en politisk korrekthet.

I undersökningen uppger de tillfrågade att de även fruktar att bli trakasserade och övervakade på grund av sina åsikter. Forskaren Steen-Johnsson är bekymrad över att demokratin kan ta skada om inte alla röster hörs i den offentliga debatten.

– För att demokratin ska fungera måste alla synpunkter höras. Om vissa åsikter systematiskt tystas i debatten är det ett problem, säger hon.

En av de som tagit till orda offentligt är den före detta polischefen Hanne Kristin Rohde som intervjuats av NRK i samband med rapporten. Hon väckte uppmärksamhet för några år sedan då hon berättade om den överrepresentation som fanns bland icke-europeiska invandrare i våldtäktsstatistiken. Men även hennes råd till unga kvinnor för att undvika att bli våldtagna var något som hon fick utstå en del kritik för.
-De menade att jag stigmatiserade invandrare och att våldtagna kvinnor skulle skulle sig skylla sig själva. Något som jag inte alls menade, berättar Hanne Kristin Rohde.
-Det måste vara tankarna, förnuftet och budskapets vikt som ska vägleda oss, inte känslor och aggression. Annars kommer inget gott ut av debatten.

SVENSKEN ALI ESBATI

Jämfört med de nedtystade norska medborgarna så är dock svenskarna än mer nedtystade och det är bra. Det tycks den svensk-iranske riksdagsledamoten Ali Esbati (V) mena. Han har anknytning till Norge och var med vid massakern på Utöya 2011, som Samtiden berättat om.

Till norska radion NRK säger vänsterpartisten Esbati att undersökningen av den norska yttrandefriheten bekräftar hans uppfattning att norrmännen inte tiger lika mycket som svenskarna.

-Det finns en ökad acceptans i kommentarsfält för rasism, främlingsfientlighet och kvinnoförtryck i Norge. Det är ett evigt hackande på invandrare och tal om etnicitet som förklaringsmodell för allt, vilket leder till ett offentligt samtalsklimat som det är viktigt att reflektera över.
-Jag vill leva i ett samhälle där människor upplever att det inte är lätt eller självklart att uttrycka åsikter som förnärmar, trycker ned men också begränsar andra.

Han medger att den lägre andelen av kvinnor som vågar yttra sig offentligt kan ses som ett slags kvinnoförtryck och självcensur, för att kvinnor ska ses som mer ”anständiga”. Men samtidigt anser Ali Esbati att det är bra att de håller igen.

Kultur

Författaren Lars Gustafsson i helfigur

28/11/2014 Jan Sjunnesson 3 kommentarer

Författaren Lars Gustafsson läser ur sina diktsamlingar vid ABF-huset i Stockholm, lördagen den 15 november 2014

Bland författarkollegor och beundrare stod Lars Gustafsson stödd vid sin käpp i ABF-huset i Stockholm på lördagseftermiddagen den 15 november. Han var vaken och energisk som vanligt, glad över den uppmärksamhet som arrangemanget ”Lars Gustafsson i helfigur” vid ABF innebar. Med två år kvar till 80-årsdagen var tidpunkten måhända vald av någon okänd anledning. I vart fall lät inte samtalsledaren Carl Tham publiken inse varför just denna novemberdag. Nåväl, vi ger oss inte.

Först ut talade hans författarkollega Agneta Pleijel under rubriken ”Herr Gustafsson – vem är han?” Hon inledde med att säga att Lars Gustafssons författarskap kunde verka dystert, ”gammelmansvist” men samtidigt så fritt. Hur kan han behandla de ramar som vi har för romaner, dikter, essäer, så fritt undrade hon och fortsatte med att beskriva sin egen belägenhet inför att förberedelserna till föredraget.

Pleijel hade tagit med sig så många böcker av Lars Gustafsson som hon kunde med sig till sin säng hemma. Där somnade hon till sist, begravd och omsluten av hans verk, drömmande sig bort till Bonniers förlagskorridorer på 1960-talet. I drömmen stötte hon och väninnan Gunilla Ambjörnsson på redaktören för Bonniers Litterära Magasin, dvs. Lars Gustafsson, där. Det hade hänt i verkligheten sa Pleijel inför författaren som nickade att jo, kanske det.

Det drömska i Gustafssons verk är vad som också är det fria och det lätta i hans stil. Rentav gräsliga ting, mord till exempel, kan avhandlas med en munterhet som smittar. En lugn ton, en metanivå där författaren lugnt vänder sig till läsaren i en gemytlig borgerlighet menade hon.

Agneta Pleijel som är några år yngre (född 1940) än Lars Gustafsson (född 1936) analyserade sedan ett särskilt år som enligt honom själv var en vändpunkt i författarskapet: 1967. Då hade han hamnat i en återvändsgränd utifrån en rädsla av att göra bort sig. Istället för att stanna upp inför rädslan så fortsatte Gustafsson oavbrutet och började experimentera med stilar och ämnen. ”Jag har upptäckt att jag verkligen finns här”, citerade Pleijel ur en dikt.

Likt August Strindberg uppstod hos Gustafsson samband mellan själens inre rörelser och samhällets förändringar. Mellan 1971 och 1978 utkom fem romaner i serien ”Sprickorna i muren”, en tidig kritik av det byråkratiska maskineri som den socialdemokratiska välfärdsstaten och myndigheternas makt hade blivit över medborgarna. Parallellt med romanskrivandet bedrev Lars Gustafsson då en kritik av den svenska maktapparaten, mer lojal mot landet än britten Roland Huntford gjorde vid samma tid 1971 i sin Sverigebok, , men icke desto mindre syrlig och sann. Hör bara:

”Det skulle aldrig falla mig in att kalla kommunismen en neuros, men däremot tycker jag mig se ett neurotiskt drag i den moderna svenska socialdemokratin. Den tror sig kunna förändra samhället genom att besvärja det. I denna atmosfär av besvärjelser frodas illusionismer.” (1972)

”Herre Gud! Har vi inte sett tillräckligt djupt i vår historia för att inse att ett mekaniserat ’vi’ är den effektivast tänkbara myt i den offentliga lögnens tjänst. Finns det en spricka i muren – och det gör det, många – då går den också genom oss själva, rätt igenom, den finns som en tvetydighet också i våra djupaste skikt, i de där drömmarna görs” (1979)

Agneta Pleijel berörde vidare i sitt föredrag det musikaliska i Lars Gustafssons verk där lätthet och ångest kan samsas, som i böckerna Tennisspelarna (1977) och Windy berättar (2000). Trots att ämnet inbegriper vemod och insikt om döden finns där ett sanslöst gott humör avslutade hon.

Herr Gustafsson själv log med hela ansiktet där han satt i salen på ABF och läste sedan några sonetter för publiken. Därefter tog lyrikexperten Per Svenson vid med att analysera diktsviten En förmiddag i Sverige från 1963 och som avslutning redogjorde Aftonbladets kulturskribent, litteraturvetaren Claes Wahlin, något för Gustafssons prosa under rubriken ”Han ger sig inte”.

Wahlin hävdade att det finns slags litterär domstol i Sverige där samtida författare får straff eller beröm. Lars Gustafsson har klarat sig från denna publicistiska rättegång genom att överskrida sin samtid och skriva en slags realistiska illusionsromaner som varken åklagare eller försvarare begriper sig på men hur som helst ler åt. Lars Gustafsson saknar talang för att vara tråkig menade Wahlin och han liknar i detta mest en annan litterär särling, finlandsvensken Willy Kyrklund. De skriver med ett slags ”hypotetiskt medvetande”, ritar nya kartor, gör motstånd och går i flera riktningar samtidigt.

En sådant rörligt litterärt medvetande kan liknas vid ett episodiskt minne vilket är en kategori inom hjärnforskningen där ingen fast identitet kan fångas till skillnad från det berättande, sammanhållna narrativa minnet. Wahlin hänvisade skämtsamt till den tyske filosofen Wittgensteins motto ”Om vad man inte kan tala om måste man tiga” och menade att Gustafssons motto snarare skulle vara ”Om det man kan tala om måste man säga så mycket som möjligt”.

Med tanke på att Lars Gustafssons verk omfattar över 20 romaner, över 20 diktsamlingar och 20 vetenskapliga (ofta om astronomi, matematik, geografi, fysik) och litterära essäer samt några dramer och reseskildringar är det lätt att instämma i att han har lyckats med den ambitionen. På senare år har han även börjat blogga som om vi inte fått nog av hans tankar i skrift. Han ger sig inte.

Ur förordet till samlingen Kommentarer 1972

Debatt, Kategorier, Kultur, Politik

Frihet från staten och genom staten

28/11/2014 Jan Sjunnesson 1 kommentar

Vårt skattetryck under 1900 till 2010

Den tidiga socialdemokratin fram till 1960-talet hade inte som syfte att lägga alla svenskars liv till rätta under staten och den offentliga sektorn. I boken Ett visst mått av frihet (1994) berättar den frihetlige statsvetaren och debattören Stig-Björn Ljunggren om en ambitiös arbetarrörelse som vill fostra människor att bli starka nog att frigöra sig från myndigheter och herrar.

Till och med den svenska sociala ingenjörskonstens fader, nationalekonomen Gunnar Myrdal och gift med den svenska sociala ingenjörskonstens moder Alva Myrdal, skrev 1961 sin bok Planhushållning i välfärdsstaten att med stigande utbildning och välstånd kommer inte statsingripanden behövas mer, bara ett minimum av regler för arbetslivet till exempel. Då är det dags för medborgarna själva att organisera sig och ta ansvar.

Detta Myrdalcitat lästes upp av idéhistorikern och debattören Johan Norberg vid ett Timbroseminarium om statens gränser i den 19/11). Norberg framhöll särskilt Myrdals begrepp ”välfärdskultur”, det vill säga en vana att organisera sig själva gemensamt bland medborgarna för att åstadkomma sina mål. En sådan kultur fostras i ett välfärdssamhälle men kan förtvina i en välfärdsstat, något som Samtiden noterat tidigare. För liberalen Johan Norberg är socialdemokraten Gunnar Myrdals vision idag möjlig att realisera i och med tre megatrender som formar våra liv; globalisering, digitalisering, individualisering. Vi kan lämna hans förhoppningar därhän men hålla kvar vid tanken att ett samhälle är större än dess stat och att människor kan och vill ta ansvar för sig själva och andra om de ges möjlighet.

För Sveriges del gick utvecklingen inte i den riktning som den tidiga socialdemokratin med Per Albin Hansson och Gunnar Myrdal ville se, utan tvärtom under ledning av Olof Palme, Ingvar Carlsson och borgerliga ledare. De ville alla utvidga staten, kommunerna, landstingen, och därmed öka skattebördan på medborgare och företagare. När Gunnar Myrdal talade om den bortvittrande välfärdsstaten som skulle ersättas av en välfärdskultur 1961 var skatternas andel av BNP knappt 25 procent.

Ett par decennier senare med röda och blå regeringar var skatterna dubbelt så stora. Vem vill först betala in över hälften av sin inkomst i skatter, moms och sociala avgifter och ovanpå det frivilligt engagera sig för andras väl ? Bara de mest entusiastiska i medelklassen kanske men för vanligt folk har skattebördan en negativ inverkan på att skapa välfärdskultur i ett välfärdssamhälle.

En annan aspekt på den offentliga sektorn (stat, kommuner, landsting) är att de har kommit att bli de enda institutionerna för vad vi kallar ”det gemensamma åtagandet”. Vi svenskar har en lång väg att gå tillbaka till föreställningen att det finns andra institutioner för gemensamma ändamål som inte är offentligt drivna. Vi betalar in premier till försäkringar, går med i grupper och organisationer, men kan inte se att dessa institutioner kan ersätta vad staten och kommunen gör.

Till det svenska hör en förväntan om likformighet som vi tror bara staten och kommunen kan åstadkomma. Därför vågar vi inte släppa taget om Försäkringskassan till exempel. I andra västländer som Schweiz och med Obamacare även USA, är det obligatoriskt att ha en sjukförsäkring men den administreras av stiftelser och bolag. I Sverige skulle våra försäkringsbolag men kanske även fackföreningar och företagsgrupper kunna försäkra oss vid sjukdom. Idag finns möjligheter inom vissa fackförbund att köpa sig en sk inkomstförsäkring vid arbetslöshet som ger mer tillbaka under en begränsad tid. Tillämpa detta fullt ut och vi skulle i princip avskaffa Försäkringskassan, eller åtminstone konkurrensutsätta den.

Sambandet mellan värde- och socialkonservatism och frihet på riktigt skulle kunna formuleras så att i ett konservativt samhälle skulle medborgare fostras till att ta vara på sig själva och andra. Det finns ingen motsättning i att ha en fast kulturkanon i skolan med tydliga värderingar som sedan ger de unga styrka att gå vidare i livet.

Förr kallades dessa åtråvärda och upphöjda mänskliga drag för dygder. Idag säger vi allt oftare karaktär. I tidskriften Axess nr 8 reder Roland Poirer Martinsson ut hur individuellt ansvarstagande och frigörelse skapas i sociala sammanhang:

” Vänstern och den liberala högern har dragit i samma riktning för att underminera den människosyn som ligger till grund för den konventionella förståelsen av vad som utgör god karaktär”.

Begreppet ”konventionell” ska här ses som konservativ, traditionsbärande, naturlig, ja som normal.

Tänk ändå om Myrdals normala tankar fått leva vidare.

Politik, Praktiska förslag

Praktiska lösningar men politiskt omöjliga

28/11/2014 Jan Sjunnesson 1 kommentar

Skoputsarlåda, värde 900 kr. Kan säkert inbringa en tusenlapp per dag i skoputsning. Skattefritt.

Sverige är ett land uppbyggt att praktiska människor. Ingenjörer, barnmorskor, bönder, verkstadsfolk och uppfinnare. Teorier och krångel ligger inte för oss. Men de praktiska svenskarna har på senare år satt hinder för sig själva genom att införa byråkratiska regler för allt – även för att få nyanlända bidragstagare, hemlösa och tiggare att försörja sig.

Marie Söderqvist, vd för Livsmedelsföretagen, sportfanatiker och krönikör i Expressen, berättade nyligen vid en offentlig debatt på Timbro den 19 november hur hon gått bet på att fixa jobb till arbetslösa invandrare.

Hon hade blivit uppringd av en tjänsteman vid före detta integrationsminister Erik Ullenhags avdelning vid Arbetsmarknadsdepartementet. Tjänstemannen sa till henne:
-Ni i livsmedelsbranschen har en massa bär som måste plockas eller hur ? Och vi har en massa tiggare i Stockholm. Kan vi inte para ihop dem?

Okej sa livsmedelschefen Marie Söderqvist och lovade återkomma efter att hon hade tittat i relevant arbetsrättslagstiftning. Efter en kvart hördes de av och konstaterade att området var genomreglerat av politik och byråkrati.

Själv gjorde jag samma erfarenhet i våras då jag for runt med en skoputsarlåda bland sociala hjälpprojekt för tiggare och hemlösa. Min tanke var att de skulle nappa på förslaget att köpa in och hyra ut skoputsarlådor till tiggarna. I Stockholm finns nämligen inga skoputsare, vilket är ovanligt i en storstad. I Paris, New Delhi, New York och Berlin finns skoputsare som gör ett hederligt jobb och tjänar pengar och får respekt. Icke så här och i andra svenska städer förmodar jag.

Jag besökte Stadsmissionen, Filadelfiakyrkan och kommunens enhet för hemlösa. Bra idé men hur ska man göra med skatt och avgifter för tiggarnas inkomster sa de. Stadsmissionens direktor Maria Markovits hade samma invändningar när jag träffade henne vid en konferens om projektet Crossroads som riktar sig mot tiggare och hemlösa, se Samtiden.

Så försvinner goda idéer som i vilket land som helst hade lett till att kapabla tiggare hade kunnat försörjt sig själva. Vi som är ett så praktiskt folk, kan vi inte bara låta folk försörja sig?

Personligt, Politik

Fel men ändå rätt

28/11/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Tänk att så många kan ha så fel och ändå vara så nöjda med sig själva. En novemberhelg anordnade vänstergrupper det årliga Socialistiskt Forum på ABF huset i centrala Stockholm. Där syntes inga spår av besvikelse att revolutionen ännu inte slagit in.

I foajén sjöng barnbarnen till de kvinnokämpar som såg urpremiären på ”Jösses flickor” på Stadsteatern 1974. Välartat och medelklassigt med vadmalsstuk och kulturkofta. På bottenplanet fanns ett 20tal förlag, tidskrifter, aktionsgrupper; punktrubaduren Stefan Sundström skämtade vid ETC:s bord, allvarliga Deleuzeforskare mumlade vid tidskriften Kris och Kritik, strama herrar vid Arkiv arbetarhistoriska förlag, muntra anarkister från Brand, lidande förlästa universitetsmarxister med böcker av Lenin, Marx och Trotskij och så vidare.

Vad som saknades var socialdemokratiska och LO:s organisationer. Och Göran Greider, var var han? Enstaka sossar som Stockholms Veronika Palm och före detta ministern Thage G. Pettersson smög runt, men annars mest vänsteraktivister av det mer seriösa slaget. Allvarliga diskussioner om fördelningspolitik dominerade över identitets-, klimat- och kulturvänstern. Utmärkt att vissa i vänstern fortfarande har kvar ett klassperspektiv. Som tankesmedjan Katalys samtal mellan nationalekonomen Ali Esbati (riksdagsman V), utredaren Victor Bernhardtz (Katalys) och företagsekonomen Agneta Stark (gift med vänsterförfattaren Sven Lindkvist, fd stödstrumpa, fd högskolerektor mm).

Ämnet var ”Är vi klara med 1990-talet nu?” och anspelade på den strukturomvandling som tvingades fram av finanskrisen med följdverkningar som hög arbetslöshet, negativ tillväxt ett par år och ett nytt mer ”normalt europeiskt samhälle” som vänsterpartisten Ali Esbati formulerade det med uppenbar avsky. Sverige blev enligt honom ett mer normalt land fast i dålig bemärkelse eftersom den generösa välfärdsstaten övergavs av alla utom just hans parti (och möjligen MP men deras ekonomiska politik brydde sig ingen om 1992 när reporäntan steg till 500 procent).

Hela borgerligheten och socialdemokratin hade fel på 1990-talet, för de förstod inte vitsen med att låna pengar till att höja bidragen så att folk kunde konsumera: enkel keynesianism menade han och Agneta Stark. Hon sa rent ut att det var bättre att folk satte sprätt på pengarna idag än att de sparade och hade de inga egna så kunde väl staten låna upp och dela ut. Som av en tillfällighet talade det politiskt oberoende public servicebolaget Sveriges Radios politiskt objektiva programledare Alexandra Pascalidou på eftermiddagen under rubriken ”Grekland, fortfarande kaos?”

Bortsett från allt ekonomiskt vansinne som behandlades under dagen var dessa vänstermänniskor sympatiska, välorganiserade, glada och pålästa i sina bisarra irrgångar. De visar upp en folklig sida av folkbildningen, opinionsbildningen och folkrörelserna som borgerliga Timbro och inte ens Arenagruppen och sossarna kommer i närheten av. Fel, ja visst, men ändå rätt. Dock skönt att inte se Greiders burr. En Greiderfri Zon.

Invandring, Islam

Svenska muslimer och terrorbekämpning

28/11/2014 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

Jagar den svenska säkerhetspolisen muslimer? Får muslimer sämre rättsskydd än andra? Varför bryr sig ingen om de två fängslade svenska medborgarna som togs från Somalia till USA 2012?

Dessa tre frågor besvarades i stort sett med ja, ja och islamofobi vid en kväll (22/11) i Rinkeby Folkets hus med MMRK (Muslimska MänniskoRättsKommittéen) och Afrosvenskarna. Där fanns också en inbjuden talare från brittiska Cage Prisoners, Farhad Ansari, och Gösta Hultén från svenska Charta 2008. Båda dessa organisationer har anklagats för att stödja extremism, försvåra arbetet för polis och åklagare att söka efter misstänkta terrorister. Kontakter finns in i den rödgröna regeringen. Bostadsminister Mehmet Kaplan har deltagit i möten med Charta 2008 där islamister har vädrat antisemitiska och fundamentalistiska åsikter, se Dagens Samhälle och Samtiden.

Inför mötet med de svenska muslimerna i Rinkeby debatterade Försvarshögskolans terrorexperter Magnus Ranstorp och Peder Hyllengren några dagar tidigare i Expressen och efteråt i Expressen om att svenska MMRK och brittiska Cage uppmuntrar till extremism. Cage beskrevs av Ranstorp och Hyllengren som ”en organisation vars överhuvud är antisemiten Yvonne Ridley och som upphöjer den kände al-Qaida predikanten Anwar al-Awlakis jihadistiska budskap”. Kan tilläggas att Mehmet Kaplan bjöd in Yvonne Ridley till riksdagen 2011, att Afrosvenskarna bjöd in henne till Rinkeby samma år (se Expressen) och att hon talade vid Muslimska Familjedagarna på inbjudan av Islamska Förbundets ordförande, socialdemokraten Omar Mustafa (se Expo).

Vid kvällen i Rinkeby berättade representanten från Cage i Storbritannien att landets hårda lagar om terrorbekämpning i muslimska bostadsområden, moskéer, i skolor och sjukhus, har lett till att ingen vill berätta om vad de vet av risk att själva råka illa ut. Han menade att brittiska MI6 och Scotland Yard kategoriserar muslimer utifrån deras klädsel, bönevanor, böcker med våldsamt innehåll och så vidare. Resultatet blir att polisen letar i huvudet på folk snarare än att söka efter och straffa olagliga beteenden menade han.

Budskapet var att Sverige kunde gå samma väg som övriga Europa genom att införa lagar utan rättssäkerhet som riktar sig specifikt mot muslimer. Som tur var hade detta inte skett än men den brittiska muslimen hade hört att en viss Ms. Mona Sahlin, in charge of anti-terrorism enforcement, och Minister of Law, Mr. Morgan Johansson, hade planer på så kallad snabblagstiftning och åtgärder mot jihadresor.

Där tog MMRK:s Fatima Doubakil, Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni och andra lokala och nationella muslimska företrädare vid och berättade om hur de svenska moskéerna får besök av ”dialogpoliser” från SÄPO som ska dela upp dem i ”goda” och ”dåliga” muslimer. Doubakil ansåg att polisen var alldeles för upptagen av de 90 individer som rest till Syrien och Irak. De skulle istället låta moskéerna och de svenska muslimerna sköta sina egna angelägenheter. För övrigt fanns inget samband mellan att delta i terrorträning och att begå terrorbrott menade de och avvisade alla förslag på att kriminalisera resor till konflikthärdar från Sverige.

Några ”blodspengar” från svenska samhället välkomnades inte från de svenska muslimerna, om det innebar att underordna sig Mona Sahlins och SÄPO:s premisser om att skvallra på andra muslimer som kunde misstänkas hysa terrorsympatier eller låta sina barn göra jihadresor.

Förresten var orsaken till att unga män stred att de inte hade arbete och bostad, att de var utsatta för rasism och islamofobi. Samma ursäktande resonemang förde för övrigt Mehmet Kaplan i turkisk press för någon månad sedan vilket uppmärksammades av Nalin Pekgul, turkisktalande socialdemokrat (se Dagens Industri ).

Kvällens rättshaveri stod Charta 2008:s företrädare Gösta Hultén för, en man som nog har gott om sådana erfarenheter. Han uppmanade alla i Rinkeby Folkets Hus åhörarskara att ringa till Utrikesdepartementet för att förhöra sig om de två svenska medborgare som greps i Somalia 2012 för terrorbrott och fördes till USA (se Expressen). ”Var jobbiga medborgare” manade han.

Hur jobbigt det kan vara att följa med i resonemangen från personer som MMRK:s Doubakil visar den eminente skribenten Nima Gholam Ali Pour på sin blogg, men han reder ut deras förvirrade, konspirationsteoretiska och kränkthetssökande tankar så att man hänger med. Vilket tur att att landets knappa halv miljon vettiga muslimer inte bryr sig om dem.