Patologi och politik: Exemplet Farrokhzad

800px-Athena_Farrokhzad_at_Göteborg_Book_Fair_2013_01

I alla grupper finns några procent som drivs till våld och aggression på grund av deras mentala instabilitet. Bland fotbollssupportrar är fenomenet tyvärr känt och ibland framgångsrikt bekämpat, men inom politiken behövs liknande vakthållning. Så idag mer än tidigare då vi haft den blodigaste valrörelsen sedan hungerkravallerna våren 1917.

Ledare och intellektuella är inte förskonade från att ibland tillhöra de psykologiskt belastade och kan egga mindre grupper till hat, hot och handlingar mot meningsmotståndare. De har därför ett särskilt ansvar att hålla tillbaka känslor som riskerar att gå överstyr.Historien har flera exempel:

1800-talsliberalen John Stuart Mill brukade ge exempel vad gäller yttrandefrihet att man som publicist gärna kan skriva agitatoriskt och fientligt att spannmålshandlare bör agera på ett visst sätt, men att stå utanför dennes butik med appeller att bränna ned butiken är förkastligt.

Tvärtemot agerade den mentalt labile nazistiske politikern Adolf Hitler som skrek om uppror i bayerska ölhallar med följd att hans våldsamma anhängare motiverades för att slåss med sina kommunistiska meningsmotståndare. De tyska våldsgrupperna på 1930-talet hade kanske likt dagens huligangäng i Stockholmsfotbollen, som Firman Boys och Bajen Hit Squad, hittat varandra ändå. Grupper som dessa består just av mentalt instabila individer som kan drivas av nästan vilken ideologi som helst.

I den svenska politikens ytterkanter finns idag Revolutionär Front, AntiFascistisk Aktion, Svenska Motståndsrörelsen med fler våldsinriktade politiskt motiverade och förvirrade, ofta unga, aktivister. Politiker, medier och offentliga personer bör inte uppmuntra dem, men tyvärr sker detta ändå. Den vänsterextrema Researchgruppen som anlitades av Expressen 2013 för att hitta nätkommentatorer har inget emot att uttala dödshot mot sina fiender.

MS

Vad kan då leda till att grupperna får utlopp för sina psykologiskt sjukliga drivkrafter? För Hitler var givetvis hans tal om hämnd, renhet, och det totala kriget vad som gav de tyska nazisterna kraft. ”Ich frage euch: Wollt ihr den totalen Krieg?” (”Jag frågar er: Vill ni ha det totala kriget?”) skrek hans propagandaminister Joseph Goebbels 1943 varpå den särskilt utvalda (och säkert den i Tyskland då mest vansinniga) publiken svarade ja.

Kopplingen mellan mentalsjukdom, aggression och politik efter 1945 fortsatte, men inom vänstern där dessa beklagliga samband etablerades. Den västindiske svarte psykiatrikern och revolutionären Franz Fanon beskrev i böckerna Svart hud, vita masker och Jordens fördömda hur kolonialismen kröp in i alla vrår av mänskligt beteende. Hans franske förläggare kallade honom överkänslig men Fanon stod på sig. Han menade att de undertryckta folken skulle resa sig med våld och inte betrakta sina vita förtryckare ens som människor.

Med ett förord 1961 från den vänsterextreme filosofen Jean-Paul Sartre, vid denna tid lojal till Stalin och senare Mao, spreds Fanons våldsromantiska budskap. De revolutionära intellektuella skulle leda de fattigaste, arbetslösa, hemlösa, utstötta, till seger eftersom Fanon ansåg att de förtrycka med jobb, bostad och utbildning var korrumperade. Ju sämre man mådde och levde, desto mer revolutionär var temat. De svarta våldsamma aktivisterna Black Panthers i USA hyllade Fanon på 1960-talet liksom massmördaren Che Guevara på Kuba.

I västvärlden började samtidigt inlåsta mentalpatienter och rent vansinniga personer dels betraktas som utsatta för förtryck, dels vara kapabla att leda en vänsterrevolution. Inom psykiatrien skapades grupper för att medvetandegöra de sjuka så att de gjorde uppror mot behandling, sin familj och det etablerade samhället. Anti-psykiatrin var född och nedmonteringen av de stora mentalsjukhusen inleddes. Det är inte de utslagna som ska in i samhället, det är de inslagna ska ut i samhället lydde en paroll. En annan att det sjuka borgerliga kapitalistiska samhället ledde till mentalsjukdom.

I Frankrikes uppror i maj 1968 kopplades revolutionärer, intellektuella, mentalsjuka och våldsverkare samman.1972 gav filosofen Gilles Deleuze och psykoterapeuten Félix Guattari ut boken Anti-Oidipus: Kapitalism och schziofreni, där de mest psykotiskt sjuka individerna, de schizofrena, skulle släppas lösa och störta samhället med hjälp av en ny revolutionär metod, en kollektiv schizoanalys, givetvis i motsats till den individuellt orienterade psykoanalysen.

De inlåsta psykotiska patienterna ansågs vara mer radikala än neurotikerna, som bara brydde sig om sin borgerliga karriär och familj, ansåg dessa tidiga post-strukturalister och vänsternietzscheaner (den galne tyske filosofen Nietzsche var för övrigt Hitlers favorit). Dagens postmoderna vänster med sin identitetspolitik, rasifieringsdebatt och post-kolonialism ser de revolutionsromantiska akademikerna Deleuze & Guattari som sina föregångare.

Under 1970-talet uppstod sedan rörelser för frigivande av de mentalt störda parallellt med revolutionära krav. Fransmannen Félix Guattari for till Italien där han hetsade till gatustrider mot polisen samtidigt som han bedrev så kallad institutionell terapi vid kliniken La Borde söder om Paris. Där skulle inget skilja personal från patienter, varken kläder, status eller relationer. Terapeuten Guattari låg med sina kvinnliga och manliga patietner, ingen steg upp före lunch, ingen städade (det ansågs neurotiskt och borgerligt). Våldsamma revolutionärer från Paris och Italiens autonoma stadsgerilla blandades med patienterna för att driva fram kollektiva protester och uppror.

Till Athena Farrokhzads omtalade Sommarprogram (21/7 2014) är steget inte långt. Hennes mentala hälsa har inte föranlett inspärrning, men hennes monomana hat mot Sverige, marknadsekonomin och hela det svenska samhället liknar ett patologiskt tillstånd av vanföreställningar kombinerat med depression. Tilståndet hörs men syns nog inte. En mentalt instabil individ behöver inte skrika eller bete sig våldsamt, upprört eller ens märkas. Om Athena Farrokhzad satt på tunnelbanan från Bagarmossen skulle man nog inte lägga märke till henne, även om hon skulle mumla, prata och le inåtvänt för sig själv.

Men hennes entoniga röst i programmet och i hennes uppläsning av sin egen poesi i mediokra debuten Vit svit, hennes passiva aggression, hennes sarkastiska svartsynta lycka över att få miljontals svenskar att ta del av hennes malande budskap om våld mot vita, mot borgerligheten, mot rasister, mot allt och alla som inte delar hennes förvridna världsbild, är tecken på en slumrande men nu manifest paranoia. Alla är emot henne. Möjligen lider hon av bipolaritet mellan förföljelsemani och depression. Allt är svart med korta bittra glimtar av insikt om konspirationer mellan hennes inbillade fiender i statsapparaten, genusordningen, rashierarkin, etablissemanget.

Hennes roll som kulturskribent i Aftonbladet, lärare i skrivande vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö och författare vid Bonniers kommenterar hon i en intervju på bloggen Rummets (23/7 2014) :

”Jag ger ju ut böcker på Bonniers, skriver för Aftonbladet, och verkar på massa sätt i maktens hjärta, så det är livsviktigt för mig att använda utrymmet för att föra fram berättelser om vår kamp för att krossa maktens hjärta.”

Hennes sekteristiska koppling mellan erotik, politik och våld märks i nästa kommentar:

”Den dag vi tillsammans stormar radiohuset och tar över alla mikrofoner kommer jag att kasta ut min elektriska vibrator, för ingen njutning kan vara större än den upplevelsen.”

Liksom de bisarra intellektuella fransmännen Deleuze och Guattari skrev 1972 i Anti-Oidipus att massorna måste hitta sina erotiskt- revolutionära ”begärsmaskiner” för att störta samhället ser Farrokhzad frigörande processer genom våld, hat och extremism. Förföljelsemani förklädd till poesi och radioprogram. Paranoid politik.

Våldet ursäktas av ren energi, sexualitet, potens – en vänsterfascistisk dyrkan av kraft , eller kanske snarare en paranoid hållning hos en oansvarig etablerad kulturskribent med tillgång till såväl statsmedier som Nordens största kultursida och största bokförlag. Vilka våldshandlingar triggar hon igång hos andra instabila med sina paranoida vanföreställningar ?

Annonser

One thought on “Patologi och politik: Exemplet Farrokhzad”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s