Finlandsvenskan Alopaeus om Sverige 1983: ”Den offentliga lögnen i Sverige är att det inte finns någon offentlig lögn”

alopa

Att skriva en bok med titeln Drabbad av Sverige kunde nog ha sina avigsidor 1983, men författarinnan Marianne Alopaeus var inte ensam med Sverigekritik den tiden. Landets tycktes stå inför ett vägskäl efter den långa lågkonjunkturen sedan 1970-talet, de ständiga borgerliga regeringsombildningarna och kritiken av byråkratisamhället och förmynderiet.

Till svenska författarna Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Sven Fagerberg, Lars Gyllensten, liksom forskarna Elisabeth Langby (Vinter i välfärdslandet) och Torsten T Segerstedt (Välfärdsstatens psykologi) , och de utländska Mogens Berendt, Hans- Magnus Enzensberger, som alla ungefär samtidigt skrev kritiska Sverigeböcker och texter, kan läggas finlandsvenskan Marianne Alopaeus Sverigedrabbning. Att boken gavs ut på polskägda Brombergs förlag var nog ingen slump för här sparas inte på svenskerskäll. Eller gnäll om man hellre vill kalla det så.

Boken inleds med att en läsare frågar om boken har någon röd tråd vilket författarinnan medger inte finns. I så måtto liknar den hennes landsman Jörn Donners Sverigeboken . Vardagsbetraktelser och funderingar över ett västligt Storebrors- Sverige. Alopaeus kom första gången till Sverige i maj 1946 som 28-åring, men hennes bok behandlar främst 1970–och 1980-talen.

Hon skriver att landet tycktes ha tappat fotfästet, levt över sina tillgångar som en lättsinnig familj, där man ständigt fick mer av allt med allt mindre arbete. En nationell vansinneskollaps. Rädsla att offentligt beskriva eländet undertrycks med oro över vad folk ska säga. Trots att Dagens Nyheters kultursida knappast läses av folket så fann Alopaeus att svenskarna lät sig skrämmas av pressens dumheter, som vid valrörelsen redan 1973. Är det möjligt att skrämma ett helt folk till ängslighet och tystnad frågar hos sig.
Hon skriver att en

”overklighetskänsla börjar infinna sig. Som första gången jag var här på 40-talet. Som att befinna sig utanför den verkliga världen, i ett isolat där alla verkliga proportioner förskjutits och ingenting är på ’riktigt’”.

Den svenska avundsjukan existerar vid sidan av en beundran för amatörism. Väcker den framgångsrike avund genom att han/hon nått dit genom hårt arbete och eller begåvning så är det ändå tecken elitism och bör inte tolereras. Att vara duktig är osolidariskt. Den kungliga svenska avundsjukan övergår ibland i rent klasshat forsätter hon, men tillägger att några större klasskillnader är svåra att upptäcka i denna välfärdsstat. Kvällstidningarnas publiceringar av listor på höga inkomster ska förskräcka och leda till avundsjuka tills Alopaeus upptäcker att listorna visar löner före skatt. Med höga skatter och bidragstransfereringar har svenskarna tvärtom en internationellt sett mycket jämn lönespridning men det är skamligt att tala om lön efter skatt har hon lärt sig. Opassande och mot en tyst överenskommelse, som om man bryter den kan leda till stämplingar och beskyllningar.

”För vem vill vara emot jämlikhet och solidaritet, och stämplas som reaktionär och fascist . . . vilket vore fallet om man slutade tiga. Så pass har jag förstått. Den svenska världens hemligheter börjar småningom uppenbaras”.

I Finland motionerade en centerpartistisk riksdagskvinna om rätten att dra av i deklarationen för hemhjälp om man var yrkesarbetande kvinna med små barn. Inget särskilt hände och finska socialdemokrater protesterade inte. Men när någon i familjen Wallenberg annonserade efter ett hembiträde utbrast ett kackalorum i de svenska tidningarna som varnade för klassamhällets återvändo.

Hon levererar några träffande citat:

”Den offentliga lögnen i Sverige är att det inte finns någon offentlig lögn”

”Svenskarna skämtar ofta om att de är världsbäst i allt, och man skrattar med – tills man bekymrat upptäcker att de innerst inne tror det!”

Hon resonerar om det kollektivistiska draget i svenskheten, i synnerhet inom arbetarrörelsen och vänstern, där ingen vågar stå utanför sin grupp eller sekt. Kanske bär dessa grupplojala svenskar på en sekulariserad tro, en vilja att till varje pris tillhöra en församling. Frikyrkan och statskyrkans minskade inflytande kan ha gett plats för att tvivla på Jesus och Gud men inte på gruppen. Resultaten är en sekulär brinnande trosrörelse, flockmentalitet, sekter, uteslutningar av oliktänkande, skallet mot borgare, individualister och framgångsrika– allt som vänstern genomdrev under det galna decenniet, svenskt 1970- tal (se Claes Arvidssons I ett annat land). Det gäller för svenskar att i varje läge bevisa sin rättrogenhet mot idealen, rörelsen, staten och kollektivet. Lydnad.

Annars är hon mest irriterad på de höga skatterna, som 1970-och 80-talen låg högst i världen. Hon ser svartarbetande hantverkare som mer hederliga än skattebetalare och anser liksom den svenske författaren Anderz Harning att man är upprorisk om man smiter undan skatten. Hennes oförmåga att lära sig sitt svenska personnummer är troligen hennes ”undermedvetnas sabotage mot ett genomdatoriserat och avpersonaliserat samhälle”, skriver hon och påminner om sin landsman Arto Paasilinna.

Kvinnliga bekännelseförfattare, terapisnack, flumskola, gäster på Nobelmiddagar som ogillar att bära frack och klänning, äldre som tvingas att bli kallade ”hörrududu” på äldreomsorgen, och till på köpet var Sverige geografiskt en återvändsgränd. Alopaeus Sverigebok kan inte läsas i ett sträck. Hennes ordrika ogillande blir för mycket. Man missar ibland något väsentligt, som scenen vid ett omhändertagande av barn:

Sveriges Radio rapporterar från Jönköping att nio personer krävdes för att få ut ett barn från dess hem och familj; fyra kvinnliga socialtjänstemän, en låssmed, tre poliser och en till på gatan. Anledningen var berättas i radion att kvinnan hade ostädat hemma och hade fostrat dem att bli ”jagstarka”. Socialarbetaren säger att ”jagstarkhet leder till samhällsillojalitet” och att mammans uppfostringsmetoder ska ”bli föremål för politisk bedömning”. Alla närstående och grannar som socialen intervjuade vittnar om att modern gett barnen kärlek, omvårdnad, stimulans och trygghet”.

Alopaeus Sverigeskildring känns både borta och samtidigt alldeles nära. Drabbad av Sverige som bara en icke- svensk kan vara. Eller kan även svenskar drabbas?

Annonser

Frihetskamp i Öst I: Ett liv i lögn

412px-Václav_Havel_foto_HPrykiel_DD_nr_38(105)_22-24_II_1991

Första sex delar om frihetskampen bakom järnridån i öst. Dagens svenska åsiktsklimat påminner inte sällan om den öppna och självpåtagna censur som människor upplevde i den kommunistiska Östeuropa och Sovjetunionen. Jag gör några nedslag i den rika dissidentlitteraturen men också i berättelser om vardagligt liv under en vakande statlig regim som såg till man tänkte och sade rätt enligt myndigheterna. Sanningen vann till sist, 1989.

Att ljuga blev vardagligt tal för människorna som levde bakom järnridån och under kommunistiskt styre. Att tala sanning blev rent av en revolutionär handling.

”Ett liv i lögn” kallade den tjeckiske dramatikern, dissidenten och sedermera presidenten Vaclav Havel (1936-2011) det liv som medborgarna levde under det kommunistiska förtrycket. Han visade hur samhällsstrukturen byggde på att alla var överens om vad som var fel och vad som var rätt. Tyckte man fel så teg man. Den som tvekade gav åtminstone läpparnas bekännelse till regimens version av sanningen. Man visade upp åsikterna som förväntades av lojala medborgare. Repressalier kunde i värsta fall bli fängelse. Havel satt själv av fyra år mellan 1979-83. Till de mjukare repressalierna hörde att förlora arbete, vänner och att få sitt rykte förstört genom att förtalas i offentligheten.

I ett öppet brev till landets diktator berättade Vaclav Havel om hur medborgarnas vardagsliv påverkades:

Till Dr Gustáv Husák,
Generalsekreterare i Tjeckoslovakiska kommunistpartiets centralkommitté
9 april, 1975

Bäste Herr Doktor

Av rädsla för att mista sin anställning lär läraren i skolan ut saker han inte tror på; av rädsla för sin framtid upprepar eleven dem efter honom; av rädsla underkastar sig folk all möjlig förnedrande självkritik och av rädsla för sin existens, ställning och karriär går de på möten, röstar där precis som förväntas av dem eller tiger åtminstone; av rädsla för att bli angivna uttalar de aldrig offentligt och ofta inte ens privat sina verkliga åsikter.

Av rädsla deltar folk i officiella firanden, manifestationer och tåg. Av rädsla för att inte få fortsätta sitt arbete bekänner sig många vetenskapsmän och konstnärer till idéer som de i verkligheten inte tror på, skriver saker de inte tycker eller som de vet inte är sanna, går med i officiella organisationer.

Den rädsla som jag talar om kan man naturligtvis inte se som rädsla i vanlig psykologisk bemärkelse. Det här är en rädsla i djupare, jag skulle vilja kalla etisk bemärkelse: det vill säga, en mer eller mindre medveten delaktighet i ett kollektivt medvetande om ett ständigt och allestädes närvarande hot: en förmåga att självklart och skickligt tillägna sig olika former av yttre anpassning som den enda effektiva självförsvarsmetoden
De som uppriktigt tror på allt vad den officiella propagandan säger och oegennyttigt stöder regeringsmakten är i dag färre än någonsin förr. I gengäld blir hycklarna allt fler – på sätt och vis tvingas egentligen varenda medborgare att vara hycklare.

Dock är ett liv i lögn skört, menade Havel. Ett barn som ropar till den nakne kejsaren att ”Titta, han har inga kläder!” räcker för att alla ska inse vad de har sett, men inte vågat berätta. De här utpekandena behöver inte alls vara politiska och i fallet med kejsaren finns det ingen ideologisk laddning i att konstatera att han går omkring naken. Lögnen finns visserligen på alla nivåer i samhället, och behärskar alla dess grupper, men det betyder också att sanningen kan leta sig fram precis var som helst.

I mitten av 1970-talet förbjöds den tjeckoslovakiska rockgruppen Plastic People of the Universe. Förbudet kom att bli betydelsefullt för hur Havel såg på samhällssituationen. Gruppen hade fängslats på grund av sitt långa hår och sin vilda musik snarare än för att de var politiskt förargliga. Deras förebilder var den stökiga konstrock som spelades av Frank Zappas Mothers of Invention och den undergroundpop som hörde till Lou Reeds Velvet Underground.

Havel argumenterade att åsiktsförtrycket mildras en aning om medborgarna har möjlighet till konsumtion. Han syftade då på den lilla, men likväl stadiga förbättring av levnadsstandarden som tjeckoslovakerna åtnjöt sedan 1968 års så kallade Prag-vår. Diktatur och konsumtionssamhälle går väl ihop eftersom ett folk som får de materiella behoven tillfredsställda lättare har överseende med att deras frihet att tänka och tala är inskränkt.

Livet i lögn upprätthålls genom de mest vardagliga situationer. I mataffären kan en skylt med texten ”Proletärer i alla länder, förena er!” bli en symbol för affärsinnehavarens lojalitet med makten. Varken han eller hans kunder behöver tro på skyltens budskap. Men de vet alla vad skylten egentligen betyder. Om alla affärer på gatan har en sådan skylt i fönstret ska det mycket till för att en enda affärsinnehavare ska vägra. Havel tvekar inte att kalla detta ”vardagspanorama” för samhällets ”självtotalitarism”.

Det var viktigt för Havel att inte beskriva Tjeckoslovakien i termer av en diktatur som med våld förtryckte sina medborgare. Visserligen hade kommunisterna kuppat sig till regeringsmakten 1948, men decennierna därefter var post-totalitära. En mjuk övertalningsmakt som upprätthöll invånarnas lydnad, inte med batonger och knytnävar utan med statlig propaganda och medborgarnas självcensur. Själv märkte han att vänner och bekanta drog sig undan för honom på gatan. Havel förstod att hans närvaro var en olägenhet när folk började undvika hans sällskap och baktala honom i hans frånvaro.

Vad kan man då göra? Ja, innan politiska partier kan bildas och frihet uppnås måste de oppositionella först kritisera samhället moraliskt menade han. Att ta på sig ett ansvar för högre ting än bara fylla magen, finna nya inre förhållanden till sina medmänniskor och att återupprätta sådana värden som förtroende, öppenhet, ansvar, solidaritet, kärlek. Inte kritik av maktens tekniker utan av dess mening och moral.

Havel och de andra dissidenterna bakom manifestet Charta 77 hade aldrig bestämt sig för att bli politiska dissidenter och oppositionella. Regimens intolerans skapade den identiteten utan att dissidenterna själva hade några önskemål om bära den eller ta på sig nackdelarna den förde med sig. De gjorde helt enkelt vad de trodde på, och vad som verkade ärligt att göra i förhållande till den förljugna offentligheten.

Liberala världsförbättrare och villfarelser

Att vilja göra gott är lovvärt men denna vilja kan inte få råda till vilket pris som helst. En alltför omfattande och orealistisk samhällsförändring utifrån förhoppningar och fina ideal kan tvärtom skapa mer problem. Det goda idealet blir därmed det möjligas fiende om idealismen är utopisk, drömsk, overklig.

Liberaler och socialister delar en ambition att förbättra världen. De leder ofta internationella organisationer, delar ut bistånd, står för ideellt engagemang lokalt och försöker därigenom påverka opinioner för utsatta folk, djur, naturvärden, minoriteter och så vidare. Detta engagemang är berömvärt.

Får dessa världförbättrare makt att leda valda församlingar och stater måste emellertid medborgare se upp med deras framfart. Eftersom de i grunden vill förbättra själva människosläktet, utradera historiska spår och skapa nya ideala institutioner byggda på sina egna optimistiska men ofta opraktiska förslag bör dessa liberaler, sociala såväl som klassiska, och socialister, kommunistiska såväl som socialdemokratiska, tyglas. Deras intoleranta beteende är snarlikt den kinesiska kulturrevolutionen.

Här ges tre exempel på liberala världsförbättrare och villfarelser; liberalt försvar för vänsterextremism, liberalt oförstånd inför migrationsmarknaden och liberalt missförstånd inför tiggeriet.

1.
Poeten och debattören Athena Farrokhzads uppseendeväckande Sommarprogram (21/7) i radions P1 innehöll så mycket vänsterextrem propaganda att en hel julivecka har gått åt att bara tala om detta program i medierna. Hon fick välförtjänt kritik i borgerlig press och av sansade politiker. Men miljöpartisten, ärkeliberalen och NEO -redaktören Mattias Svensson avvek i sitt debattinlägg i Expressen (24/8) genom att försvara hennes angrepp på det svenska samhället:

”Jag älskade första halvan av Athena Farrokhzads sommarprat. Lyssna igen ni som rasat och skrikit. Lyssna på någon som förbannar rasismen, gränskontrollerna, ojämlikheten. Som mött allt från vardagsfördomar till hot om våld och som hatar det. Sätter ord på en högst rättfärdig vrede. Nej, Sverige är varken genomrasistiskt, utan välfärd eller odemokratiskt. Men heller inte bra nog.”

Likt den dogmatiska marxisten Farrokhzad vill Svensson bryta ned välfärden genom massinvandring, förstöra samhällsgemenskap med anklagande antirasistisk mångkulturalism och göra västvärldens minst ojämlika nation än mer konform. En marknadsliberal som Svensson inser att kommunismen inte förmår att skapa välstånd som kan omfördelas via skattsedeln, men han delar hennes bisarra analys av Sverige.

”Inte bra nog” för liberaler som Svensson innebär att svenskar än en gång ska utsättas för social ingenjörskonst med mångfalds- och jämställdhetsplaner i näringsliv och stat, att förskolebarn ska tvingas in i den onaturliga genuspedagogikens fållor och att staten alltid vet bättre än medborgarna. Annars kommer Diskrimineringsombudsmannen och domstolarna för att tvinga oss att tala och skriva korrekt. Ett sådant liberalt överhetssamhälle är inte bättre än ett socialistiskt, Reinfeldt inte bättre än Löfvén. Svenssons illiberala Miljöparti passar väl med det lika illiberala folkfostrarpartiet Folkpartiet i denna ambition som ledarskribenten Marika Formgren påpekat

2.
Det andra exemplet på liberala irrgångar gäller migrationen till västvärlden. För marknadsekonomi gäller utbud och efterfrågan på en marknad. Det vet varje liberal person, företagare och kund inklusive nyliberala redaktörer.

Men plötsligt så förstår de inte marknadsekonomiska mekanismer när marknaden består av migranter som flyr till välstånd och trygghet i länder som Sverige. Då verkar alla liberaler ha tappat alla begrepp om incitament och om hinder på denna ganska väl fungerande marknad av pass, smugglare, flyktvägar, asylpolitik och diasporagrupper.

Om ett land som Sverige utfäster i september 2013 att alla syrier får uppehållstillstånd oavsett skäl så kommer fler syrier. Om vissa asylhistorier visar sig framgångsrika skickas de via sms och nätet till strids- och katastrofområden på några sekunder. Om mottagarlandet Sverige gör allt vad man kan, och lite mer, för de asylsökande och de invandrade, så kommer fler. Mer miljarder leder till fler asylsökande. Märk väl, asylsökande – inte kvot- eller konventionsflyktingar vilka utgör 10 procent av migranterna.

Liberaler inser ibland denna marknadslogik, men vägrar tala om migrationsmarknaden i andra termer än humanitet, mångkultur, generositet. Ändå är det tydligt för varje väntande irakisk familj på flykt att vissa länder är att föredra framför andra som Grekland, Italien och Rumänien.

3.
Över till det sista exemplet på liberal världsfrånvändhet, tiggarnas villkor i Sverige. Danmark och Norge överväger att förbjuda tiggare från andra EU lände.

I Sverige råder ingen öppen diskussion om detta trots att över hälften av tillfrågade svenskar vill förbjuda tiggeri, liksom den rumänska ambassadören. Ledande före detta liberala ministrar som Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag ville före valet tvärtom öppna upp gränserna än mer för tiggare och skapa bättre villkor för dem vilket kommer leda till fler, se det marknadsekonomiska resonemanget ovan. Deras osynliga efterträdare i regeringen Löfvén I vill säkert samma sak, minst, men vi har inte sett vilka statsråd som tagit sig an tiggarna från EU.

Dessa svenska politiker från Alliansen och nu från de rödgröna vill göra upp med hundratals år av förtyck på Balkan av romer genom att läxa upp deras regeringar, främst Bukarest. Att införa tiggeriförbud är inhumant så länge som ett systematiskt förtryck av romer sker i Rumänien menar svenskarna. Därmed vill de svenska liberalerna inte skydda vårt land såsom andra nordiska länder gör, inklusive Finland, och heller inte inse vad ett avlägset nordeuropeiskt land kan åstadkomma i Östeuropa.

En storsvensk liberal beskäftighet dominerar som vore vi en ny moralistisk kolonialmakt. Kommer en förändring för de romska familjerna och andra utsatta EU – medborgare inte till stånd i sina hemländer på en generation kan Sverige se fram emot 20 år till av tiggare vid gator och torg, butiker och tågstationer. Det är inte rimligt och vårt land berikas inte, tvärtom.

Ja, det finns rasism vilket Mattias Svensson och Athena Farrokhzad påpekat, men Sverige utmärker inte något sätt. Tvärtom är vi ett osedvanligt lite rasistiskt land. Ja, människor lider och tvingas fly och Sverige ska ta ett ansvar, men inte därmed gå under som land. Ja, tiggare vill komma hit men de får i så fall respektera tremånadersregeln för fri rörlighet som EU införde 2004: Ordna jobb eller varaktig försörjning på utsatt tid, annars åker du ut.

Liberaler vill väl och behövs för att hålla upp blicken men se upp när de far upp i skyn, likt den grekiske hjälten Ikaros som brände sina vingar när han flög för nära solen.

Skandaler, eftergifter och brott bland partier och politiker

Lennart Geijer, justitieminister (S) och bordellkund
Lennart Geijer, justitieminister (S) och bordellkund

Här finns länkar till uppgifter om dömda politiker och skandaler:

Brottsdömda politiker i S, V, MP, C, KD, M och FP

Socialdemokratiska skandaler I

Socialdemokratiska skandaler II

Socialdemokratiska skandaler III

Ebbe Carlsson affären

Socialdemokratins och vänsterns underdånighet inför Sovjetunionen och kommunismen

Vänstern och tyranniet

Samlingsregeringens (alla partier utom kommunisterna) eftergifter under andra världskriget

Jag, en landsförrädare

js
Ta ifrån mig mitt medborgarskap eller låt mig åtminstone fly utomlands. Jag är en landsförrädare som lever i exil i detta Sverige, ett land jag älskar att hata och hatar att säga att jag älskar. Som en Ulf Lundell när han rastlöst kör från Österlen till Stockholm och vänder efter en natt på hotell Clarion vid Skanstull tillbaka till Skåne, liksom hans romanfigurer i de pladdriga 1900-talsromanerna när de kör sina Trailblazers från Sverige till Italien för att vända tillbaka på Autobahn när de sett Medelhavets vågor, så är landsförrädaren aldrig nöjd. Jag vet.

1979 packade jag en ryggsäck, liftade från New York till Kalifornien för att resa jorden runt men vände på Hawaii; 1982 flyttade jag till Köpenhamn ett halvår men gav upp; 1984 ryggsäcksluff genom Mellanöstern till Indien med sikte på jordenruntresa igen men återvände; 1989 till Schweiz med familj och barn ett knappt år; 1993 till New York som forskarstudent i filosofi; 2007, 2009, 2010 till Indien med ny indisk familj. Förra sommaren i New Delhi 2013 skrev jag till och med en bok på engelska om mitt hatälskade Sverige, The Swedish Story: from extreme experiment to normal nation/ Sverige 2020 , för att förklara för indierna och andra engelsktalande varför ingen bör åka dit om man inte var självmordsbenägen och vill delta i ett experiment. Sverige efter 1970 är ett experiment i full skala med en hel befolkning skrev Assar Lindbeck, professor i nationalekonomi och före detta socialdemokrat. Han hade så rätt vilket jag redan hade på känn 1979 när jag valde bort den trygga folkhemsfamnen för att lifta runt på vägar i den amerikanska södern.

En landsförrädare som vägrar lämna sitt land är mer outhärdlig än de som likt polacken Witold Gombrowicz och vår egen August Strindberg for iväg, förbannandes sina hemländer. August skrev hem till sina vänner om varför han måste iväg, minst vartannat år:

”Jag behöver resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig”.

Blir man å andra sidan kvar som jag och andra sura Sverigekritiker som författaren Anderz Harning till exempel är risken stor att man inte bara marginaliseras som en förtida gubbe och samtida knök utan marginaliserar sig själv från de vettiga människor som trots allt finns kvar. För landet består sannerligen inte av nio miljoner fårskallar, bara en stat som behandlar oss som dumma får.

Som landsförrädaren Gunnar Ekelöf skrev i diktsamlingen Non serviam (”Jag tjänar inte” eller ”Jag underordnar mig inte” på latin):

Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land, men detta land beter sig som hemma i mig!

Som varje svensk löntagare lämnare jag varje månad två tredjedelar av mina intjänade pengar till staten som skatt, moms, sociala avgifter. När vi svenskar sist gjorde uppror mot skattmasar och herrar var Dackeupproret 1543 och Dalaupproret 1743. Vartannat sekel alltså. De mest upproriska försvann nog med emigrationen till Nordamerika. Sedan dess har vi stått med mössan i hand och bockat och nigit. Hade jag levat på 1800-talet hade jag gjort som Strindberg och flytt landet med jämna mellanrum men återvänt, precis som jag nu gjort.

Men vissa orkar inte vara kvar för att de förföljs av myndigheter och medier. Ett 15-tal svenska familjer har flytt till Åland för att deras hemkommuner bötfällt dem för brott mot lagen om hemundervisning, se SvD 2012 . Journalisterna Ingrid Carlqvist och Roger Sahlström tvingas lämna sin hemstad Malmö för att de förföljs av politiska meningsmotståndare. Den kloke liberalen Mauricio Rojas tvingades till Spanien av Folkpartiet 2006 och övervakning av medborgare görs numera av separata bolag och medier utan statens kontroll .

Det är inte vackert, Sverige och du kan bättre. Jag ska stanna kvar för denna gång men en landsförrädare är jag likväl tills en av oss ger sig. Och det lär inte bli jag.

Intervjuad i Jyllands-Posten

JS

Jyllands-Postens krönikör Mikael Jalving talade med mig om boken Framtidsmannen


http://www.jyllands-posten.dk/premium/kommentar/fredagsforhoer/ECE7118567/Fremtidsmanden/

Texten finns också på danska Snaphanen
http://snaphanen.dk/2014/10/18/jan-sjunneson-fremtidsmanden/

och svenska Avpixlat
http://avpixlat.info/2014/10/20/det-som-skrammer-mig-mest-ar-det-omfattande-systematiska-fornekandet/

Gilla boken på Facebook
https://www.facebook.com/Framtidsmannen

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: