Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? Det har utländska forskare och författare undrat. En av dem är polacken Kazimierz Musial. Han doktorerade i Berlin i slutet av 1990-talet på en avhandling om den nordiska välfärdsstatens och särskilt det svenska folkhemmets historia. Resultatet blev sedan boken Roots of the Scandinavian Model (Nomos Verlagsgesellschaft, 2002) men han har skrivit mycket mer sedan dess, se hemsidan vid Gdansk universitet.

I den lanserar han begreppet ”ultra-modernitet” för en slags blind dyrkan av det moderna framsteget som är än tydligare hos svenskar än hos norrmän och danskar. Vi är närmast besatta av att ta avstånd från vår historia och kultur för att se framåt, använda teknik istället för människor och alltid försöka vara främst. Men samtidigt fann han att vår fascination för framtiden bygger på en tidigare känsla av utvaldhet, av att vara mentalt och moraliskt bättre än andra folk.

Men genom att det svenska identifierades med att vara modern så kunde man dra slutsatsen att vara modern är också att vara svensk. Det vill säga att alla moderna människor, i synnerhet västerlänningar som ville uppfattas som moderna, egentligen var en slags utländska svenskar. Är man svensk är man modern, och är man modern är man svensk. Därmed finns ingen historia, inget språk, ingen kultur.

Boken som skrevs vid millenieskiftet under Göran Perssons nedskärningsår försöker inte hålla fast vid Sverige som den mest framgångsrika förebilden för andra välfärdsstater längre, men vi tycks ingå i främsta ledet.