Svensk mångfaldspolitik kritiserad från vänster

Kultur, Mångfaldspol. Rec
Svensk mångfaldspolitik av Göran Adamson (ARX Förlag, Malmö, 2014) är något så ovanligt som en kritisk granskning från vänster av den svenska mångfaldspolitiken, särskilt inom universitetsvärlden. Författaren är vänsterpolitisk sociolog vid Malmö högskola vilket inte hindrar honom från att syna mångfaldsplaner för universitetsanställda.

Bokens fokus ligger på en utredning som tillkom under Göran Perssons tid, Mångfald i högskolan – reflektioner och förslag om social och etnisk mångfald i högskolan (SOU 2000:47). Adamson intervjuar en av utredarna bakom rapporten, Anders Persson, som berättar att begreppet mångfald aldrig problematiserades, När regeringen Persson beställt fram en positiv utredning om vad universitet och högskolan ska göra var det bara att lyda menade utredaren Persson. Några belysande citat:

”Det är svårt att bryta mot vad regeringen säger. Att etnicitet ger kvalitet, det var en politisk grej. Det var ett mantra. Jag kan inte hitta några bevis för ett samband mellan etnicitet och kvalitet, ingen statistik eller något annat”.

Hur legitimerar ni att mångfald ger kvalitet, frågade Göran Adamson utredaren som svarade:

”Det gör vi inte”.

Boken gör slarvsylta av utredningen som sägs vila på en ”oreflekterad optimism” och inte kunna visa några hållbara slutsatser mellan ökad etnisk mångfald i forskning, arbetslivet och i samhället, och ökad kvalitet.

Tvärtom så tar Adamson upp sociologen Robert Putnams resultat som visar att visserligen kan kreativitet öka om fler etniska grupper flyttar in med fler intryck och idéer. Det är en positiva progressiva ”kontakthypotesen”, men frågan är om den fördelen överväger de konflikter som också ökar till följd av inflyttningen. Såväl inom de skilda etniska grupperna och ursprungsbefolkningen som mellan alla dessa grupper så visar Putnams forskning på 30 000 observationer i 41 amerikanska samhällen att tilliten minskar. Ju större etnisk variation desto större misstänksamhet.

Vad som kan öka i mångkulturella samhällen är en visuell mångfald, det vill säga fler hudfärger, maträtter, kläder och kroppstyper, men det innebär inte att den intellektuella mångfalden ökar. Adamsons kritik riktar in sig på den regnbågsvänster och nyliberala höger som hyllar den visuella mångfalden, att kunna shoppa olika slags exotiska grönsaker, utan att inse att både mångfaldsvänster och nyliberalism snarare är koloniala i sin fascination av den visuella mångfalden.

Eftersom vänstern förlorat sin materiella bas i arbetarklassen och bytt ut sitt avantgarde till invandrare och medvetna medelklassradikaler förs klasskampen numera båst i den språkliga världen. Text och kultur är viktiga arenor för dagens medelklassradikaler, vilket förklarar deras antirasistiskt motiverade fascination av barnböcker, glasspapper och bakverk. Ingen vettig människa bryr sig om detta, men för kulturmarxister är symboler allt. De är sanna revolutionssemiotiker.

Söderhipsters ses inte med blida ögon av Malmösociologen Adamson. ”Idag har romantiseringen av arbetarklassen ersatts av en romantisering av främmande kulturer”, skriver han och fortsätter: ”I sin anti-rasistiska iver springer mångfaldsförespråkaren rakt i armarna på det globala finanskapitalet”.

Liksom den globala kapitalismen vill kunna flytta folk och fabriker som den vill utan hänsyn till kulturella och nationella lojaliteter är mångfaldsvänstern lika kritisk till nationell tillhörighet och etnisk lojalitet, som kallas reaktionär och rasistisk. Hemlösheten är befriande anser mångfaldsvänstern och nyliberalerna menar Adamson. Intressant nog så visar sig mångfaldstänkandet vara en del av en nationalistiskt, ja närmast rasistiskt tänkande med rötter i 1800-talets tyska konservatism.

1963 höll den brittiska historikern Bernhard Crick ett föredrag vid universitetsföreningen Society against racial discrimination. Han sade att den brittiska befolkningen bör behandla invandrare från etniska minoritetsgrupper som jämlikar och som ”inte mer än jämlikar”. Adamson citerar gillande detta tidiga ställningstagande mot överdriven mångfaldsoptimism. De svenska lärosätena bör ta till sig denna skepsis och odla intellektuell självständighet gentemot statsmakternas kampanjer, stå upp för ett klassiskt kritiskt vetenskapligt bildningsideal och slutligen, behandla studenter och anställda som individer och inte som pittoreska exotiska inslag man ska tycka synd om och ha mångfaldsplaner för.

Boken Svensk mångfaldspolitik är en attack mot modernitet. Det svenska samhället har fått en trojansk häst över tröskeln” avslutar sociologen Göran Adamson sin viktiga och kontroversiella bok.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s