Mitt år som skolledare i Hjulstaskolan 2004- 2005

En redogörelse för mitt första år som skolledare i en av Stockholm stads värsta skolor, Hjulstaskolan i norra Tensta, och varför jag anmälde min chef, rektor Elisabeth Sörhus, till Skolverket.

Denna grundskola i Tensta fungerade knappt med bara 30 procent av eleverna godkända i alla ämnen och 50 procent med tillräckliga betyg för att gå vidare till gymnasiet. Ändå var skolan hyllad som en förebild för mångkulturalism av Skolverket, rektorn belönad och studiebesöken från mer vita områden kom för att titta på alla brunhyade elever (99 procent, 1 procent svenska). Det var som ett mänskligt zoo  att visa upp mot betalning med slagsmål och höga skratt, exotiska vackra varelser och mycket tonårsenergi och vrede. Kul men vilt. En blandning av uppvisning och förakt från skolan inför betalande besökare.

Jag var som biträdande rektor ansvarig för att organisera 30 lärare i modersmålsundervisning eftersom den svenska policyn om andraspråksinlärning kräver goda kunskaper och därmed undervisning i det första språket, dvs. modersmålet. Nyanlända måste först lära sig sitt eget språk och ibland även dess alfabet, vilket kunde vara oanvändbart utanför sina f.d. hemländer om alfabetet var ovanligt. När invandrarfamiljer protesterade och ville ha mer svenska istället för modersmålsundervisning fanns det ingen möjlighet att tillgodose dem. Modersmålsundervisning är infört utifrån lag, oavsett vad föräldrar och elever anser. Jag gillade själv att prata persiska, hindi, spanska, engelska och franska med de hårt arbetande välintegrerade lärarna. Särskilt somalierna.

När de nyanlända eleverna kom såg jag vakna begåvade ungdomar som uppförde sig väl, lyssnade på lärarna och studerade flitigt. Efter sex månader hade de förändrats till normala svenska elever, även om de hade en utländsk kulturell bakgrund i denna speciella skola. Normalt svenskt elevbeteende innebär att stöka, inte bry sig om skolan eller lyda vuxna. Alla gjorde inte detta och flickorna uppförde sig bättre än pojkarna. Men socialiseringsprocessen in i de svenska extremerna var uppenbar och borde ha lett till annat än leenden och axelryckningar när de tidigare blyga eleverna började gå in och ut ur klassrummen eller skrika högt i matsalen. Svenska lärare är extremt tillåtande inför dåligt uppförande och bedömde de nyanlända elevernas utveckling som normal. Det gjorde inte jag. I matsalen kastade man mat på mig och andra lärare utan mycket reaktioner. Jag blev träffad men kunde inte se av vem och ingen brydde sig heller. Nästa händelse var dock mer bekymmersam.

En 15-årig somalisk elev som var känd för sitt våldsamma beteende hade krossat ett fönster i flicktoaletten. Eftersom han var sedd kunde han inte neka. Han fördes in till mitt kontor av sin mentor, en speciallärare, vilket var rutin eftersom man inte skulle vara ensam med bråkiga elever. Jag sade till honom att kostnaden för reparation vad omkring 700 kr men han kunde arbeta av det under sommaren om det inte fanns nog med pengar hemma. Hans ensamstående mamma med åtta syskon gick på bidrag. Han såg mig rätt in i ansiktet och spottade. Slut på historien och anmälan av fönsterkrossningen och bespottningen till polisen. Mina överordnade gillade inte polisanmälan, men jag gick vidare och blev kallad till tingsrätten. Den unge mannen log mot mig när han fick sin dom, att ha veckosamtal med socialtjänsten. Han hade haft många sådana samtal utan resultat. Incidenten uppmärksammades i DN och i lokalpress, vilket inte gillades av skolledningen.

Det skulle bli fler besök till polis, socialtjänst och domstolar. En vårdag 2005 (se mer nedan) attackerades skolan av 20-30 busar från den rivaliserade och lika invandrartäta förorten Rinkeby med kedjor, järnstänger och nävar. Fönster krossades, folk blev slagna och panik utbröt innan polisen anlände. En skolelev kunde ha bjudit in dem för att ställa till bråk, men skolan ville ligga lågt i efterforskningarna, liksom alla elever i skolan som inte vågade berätta vad de sett. Det fanns en dold ordning i Tensta som krävde absolut lojalitet, högre än den till lag och skolledning.

Skolan hade en rangordning utefter etniska gruppers inflyttningar i området sedan generationer. Överst fanns turkar, kurder, iranier och några andra grupper från Mellanöstern. Dessa föräldrar hade kommit under sent 1970-tal och 1990-tal och styrde över Tensta-Rinkeby sedan en generation tillbaka då de hade ersatt hårt arbetande sydeuropéer och välutbildade latinamerikaner som anlänt för arbete och politisk asyl under 1960- och 70-talen. Den översta styrande gruppen hade sina representanter anställda i skolans café och fritidsgård och talade kurdiska, arabiska, turkiska och persiska. Om en konflikt uppstod mellan en elev som talade något av dessa språk och ledningen fanns en rutin att involvera dessa anställda som medlare. De hade inte någon formell utbildning förutom i bästa fall grundskola, ofta från sina hemländer. Elever som ertappades eller misstänktes för stöld, skadegörelse eller trakasserier fick stöd av dessa café- och fritidsgårdsanställda som redde ut konflikter utan att tala svenska, även om eleverna var födda i Sverige och uppenbarligen talat svenska innan konflikten uppstod. Ibland användes en Koran som lades fram för att eleven skulle lägga sin hand på den för att svära på att tala sanning.

Efter sådana konfliktlösningar kunde stulna dyra jackor, telefoner, nycklar och väskor återfinnas, men det gick inte att klargöra hur eller varifrån. Saker kunde lämnas över av andra unga medlare som därmed lärde sig att reda ut konflikter inom sin etniska grupp och utanför lagen. Eftersom det inte gjordes någon registrering av vilka elever som hade begått brott blev varken familj, polis eller socialtjänst involverad. Bara de caféanställda visste men höll tyst eftersom banden till eleverna var viktigare än att hålla sig till regler och lag samt informera familjer. Om stölder begicks av samma elever eller nya kunde inte klarläggas eftersom inga register upprätthölls och därmed var ingen uppföljning möjlig. Lojalitet till lokala etniska nätverk var nödvändigt för att klara sig i denna utsatta förort.

* * *

I maj 2005 attackerades skolan av ett gäng unga män från Tensta och Rinkeby. Skolledningen försökte efter attacken reda ut vilka som låg bakom attacken. En elev i klass 9 var eventuellt inblandad, men skolledningen ville inte forska vidare. Jag försökte flera gånger få gehör för att fortsätta efterforskningen eftersom detta tydde på att skolans egna elever kunde ha bjudit in bråkmakarna, men rektor Sörhuus sade stopp.

Jag vände mig i oktober 2005 till stadsdelsdirektör Jack Kindberg vid Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning. Vid ett enskilt samtal mellan oss två lovade han att bjuda in rektorn till ett konfidentiellt möte mellan oss tre för att reda ut saken. Dock var det löftet inget värt eftersom han kontaktade rektorn direkt utan att meddela mig och jag fick en utskällning för att ha gått till överordnade. Därmed var saken ur världen trodde rektor och stadsdelsdirektör men inte jag. Under mitt år vid skolan hade jag sett många oegentligheter och tjänstefel passera som jag samlade till sex anmälningspunkter och en lång lista på övriga tvivelaktiga ärenden (som att inte ha ett schema klart efter 3 veckor vid kursstart) och sände allt till Skolverket.

Även denna gång hamnade jag i lokalpress 1 och 2, men även i SvD och SVTs lokalnyheter. Min tjänst var ett vikariat som jag lämnade frivilligt och gick vidare till andra uppdrag, denna gång som biträdande rektor vid Fryshusets gymnasium. Hjulstaskolans ledning fick all personal att skriva under en försäkran om att mina anmälningar inte angick dem och att jag inte representerade dem, en lojalitetsförklaring alltså som innebar en restriktion av meddelarskyddet för offentliganställda men det brydde sig ingen om. Rektorn fälldes på två punkter av Skolverket 2006.

Slutsatsen av detta? Backa inte för påtryckningar. Undvik idealiseringar av invandrarförorter och mångkultur. Håll sig till regelverk och svensk lag. Sätt ut kameraövervakning och bygg ett fysiskt skalskydd. Lägg ned icke fungerande kommunala skolor och ge elever nya chanser på andra skolor.

(Denna text publiceras också Invandring och mörkläggning av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin, Debattförlaget 2013 och i min bok The Swedish Story, egen utgivning 2013. Mina erfarenheter från Hjulstaskolan fick även spridning via boken Mellanförskap av Nima Sanadaji 2009.

Mer om Hjulstaskolan sedan jag lämnat den i Skolvärlden och på LR:s webbtv.

Annonser

10 thoughts on “Mitt år som skolledare i Hjulstaskolan 2004- 2005”

  1. Inte alla föll till föga för Elisabeths och Urbans hot och påtryckningar. Jag vägrade skriva på, blev inkallad till enskilt möte med de två på hennes kontor där de hotade med uppsägning pga illojalitet och Urban stod ovanför mitt huvud och skrek. Majgad. Men jag skrev inte på.
    ”Normalt svenskt elevbeteende innebär att stöka, inte bry sig om skolan eller lyda vuxna:” Det beror väldigt mycket på läraren skulle jag vilja säga. Mina klasser var bra och 9d helt outstanding både i betyg och uppförande. Några andra lärare som inte vågade ställa krav och ha vissa regler för alla, som ansåg att man inte kunde begära något av ”de här eleverna” och som var rädda för att framstå som rasister, hos de var det kaos och självklart hade eleverna ingen respekt för de. För övrigt anser jag att när man inte tror sig kunna ställa krav på människor för att de inte är svenska eller bor i svenska områden har man en skev och obehaglig människosyn.
    Och det här med polisanmälningar. Det var förbjudet. inte ens när jag blev påpucklade av en elev fick jag anmäla för rektorn. Jag skulle dessutom tvingas fortsätta undervisa den här eleven. Tack och lov satt pojkens pappa stopp för det.
    En annan gång blev jag hotad till livet. Då jobbade du på skolan. Du såg allvarligt på det och anmälde det. Det gick till Tingsrätten. Efteråt kommer killen fram och tackar mig för att jag har låtit det gå så långt. Han hade fått sig en riktig tankeställare och förstått hur illa det kan gå. Det givk bra för honom efter det.

    1. Tack Martina,
      Du var en av de starka och stolta lärarna som inte vek sig. Tack för att du blev en förebild för så många duktiga elever, men tyärr inte för så många andra lärare.
      Janne Sj

  2. En annan mycket viktig slutsats är vikten av uppföljning och utvärdering, om så gjord utanför ”experternas” ram. Data finns ju, så det är bara att gräva eller tipsa andra om att kolla upp andelen elever med gymnasiebehörighet (eller personalomsättning och andra indikatorer på problem). En tredje slutsats är att hålla grytan kokande med flitiga tips till journalister, politiker och andra om de problem som bevisligen föreligger och som alla ignorerar. Förr eller senare exploderar de – och få saker är då skönare att vara första Google-träff på sökningen ”X” och ”varnar för problem”.

  3. Är det någon som tror att Erik Ullenhag läser detta?
    Eller Invandring och mörkläggning av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin, Debattförlaget 2013. Eller Jan Sjunnessons bok The Swedish Story, egen utgivning 2013. Mina erfarenheter från Hjulstaskolan fick även spridning via boken Mellanförskap av Nima Sanadaji 2009.
    Jag tror inte Erik Ullenhag läser sådant som bygger på egna erfarenheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s