Tre analyser av UKIP

page10ukip_2435546b

Del 1

Kan Nigel Farage modernisera sitt framgångsrika parti UKIP för att nå ut till fler arbetarväljare? Kommentatorn James Forsyth spekulerar om nästa steg för UKIP i engelska The Spectator (7 juni 2014). Att göra en make-over som Tony Blair gjorde med Labour 1997 och vann medelklassen, liksom David Cameron gjorde 2010 för att vinna tillbaka dem verkar vara möjligt även för Nigel Farage tror Forsyth.

Men det är en fin balansgång att göra om UKIP till ett brett parti som står upp för det offentliga sjuk-och hälsovårdssystemet NHS och samtidigt kräva lägre skatter. Forsyth skriver att han hörde Farage säga ”The New UKIP” under EU- valrörelsen som om det redan fanns en plan och kanske det gör det för att göra sig av med UKIP som en old hobby horse. Ett amatöristiskt parti vars medlemmar Cameron kallat “fruitcakes, loonies and closet racists”.

Invandringsmotsånd och missnöje med ekonomin var vad som gav UKIP nya väljare utanför de besvikna konservativa och EU- skeptiska kadrerna från förr. Men att få dessa låginkomsttagare och traditionella Labourväljare att än en gång i parlamentsval i maj 2015 rösta på Farage om det finns minsta risk att UKIP skulle liera sig med Camerons konservativa parti är ett vågspel. Många besvikna Labourväljare röstar hellre inte alls. För dem är UKIP fortfarande ett högerparti där libertarianska uttalanden hörts av och till.

Lokalt finns motstånd mot subventionerade vindsnurror vilket är exempel på nytt område där UKIP vuxit bland vanligt folk. För Farage gäller att utnyttja varje möjlighet att framstå som ett annorlunda parti, men tillräckligt bekant och tryggt för att kunna få in folkets röst.

Del 2

Om man ska tro kommentatorn Rachel Alexander i den konservativa amerikanska politikbloggen Townhall.com (9 juni 2014) så har UKIP många likheter med den frihetliga republikanska Tea Party-rörelsen.

Hon ser där samma motstånd mot höga skatter och trög välfärdsstat vilket kompletteras med motstånd mot invandringspolitik. Samtidigt har UKIP ett populistiskt drag om Tea Party-rörelsen saknar. UKIP är ett parti mer i stil med vad Margret Thatcher stod för; handfast konservatism, marknadsekonomi, individuellt ansvar, starka familjevärderingar som visserligen tillåter homosexuella partnerskap men inte äktenskap. Det brittiska konservativa partiet 1979- 1990 alltså fast med motstånd mot EU.

För hennes gelikar är UKIP:s stora framgångar i EU -valet 2014 ett tecken på att Storbritannien är på rätt väg.

Del 3

Revolt on the Right (Routledge 2014) av de brittiska statsvetarna Robert Ford och Matthew Goodwin, är något så ovanligt och aktuellt som en saklig analys av framgångssagan United Kingdom Independence Party (UKIP), det omtalade brittiska EU-kritiska partiet. Från bokens omslag ler den karismatiska ledaren Nigel Farage med en cigarett och en öl i handen utanför en pub.

Att tillåta rökning inne i brittiska pubar är ett av partiets mer udda och festliga krav. Revolt on the Right är dock inte alltid lika festlig, full av diagram och statistik, men bjuder på viss underhållning i floden av anekdoter kring det förut så lilla uppstickarpartiet.

För svenska statsvetare och personer som är nyfikna på uppstickare som Junilistan, Piratpartiet och SD, finns det mycket att ta del av. Nyckeln till UKIP:s framgångar ligger dels i att de lagt till fler frågor utöver sitt krav på utträde ur EU – främst genom kritik mot invandring, etablissemang och nyliberal ekonomisk politik, dels att basen breddats till nya väljargrupper som känt sig svikna av Blairs New Labour, framförallt lågutbildade äldre brittiska män.

Resan mot dagens höga opinionssiffror och det enormt framgångsrika valet till EU-parlamentet i juni, gick från ett arbetsrum på det anrika universitetet London School of Economics 1991. Där satt historikern och universitetsläraren Alan Sked, som ogillade Maastrictavtalet som Storbrittaniens konservativa parti Tories nyss ingått med EU så pass mycket att han startade en ny lobbygrupp, Anti-Federalist League. Därmed lades grunden till vad som senare döptes om till UKIP, men rötterna var alltså inte särskilt folkliga och inte särskilt breda. Dessa EU- fientliga akademiker med bara en fråga på sitt program kom inte särskilt långt på 1990-talet, men fick i alla fall in tre ledamöter i EU parlamentet 1999.

Missnöjespartier som UKIP lockar alltid fler väljare i val till EU-institutioner än i allmänna val eftersom väljarna vill gärna protestera i ett val som de inte tar särskilt mycket på allvar och därför inte är lika lojala. Ett speciellt brittiskt hinder är de valregler som mycket tydligt utestänger nya partier, eftersom bara det parti som får minst 50 % i en valkrets kan skicka sina ledamöter. Därmed säkras makten till två partier, Labour och Tories, med ett omväxlande tredje alternativ, antingen i brittiska Socialdemokrater som förr, och numera Liberaldemokraterna. Men dessa hårda brittiska regler gäller inte val till EU parlamentet dit även småpartier kan bli invalda. Därför har brittiska uppstickare lyckats i Bryssel men inte i London.

UKIP brydde sig länge inte om de nationella valen och är fortfarande inte med i de brittiska House of Commons eller House of Lords, även om de ser ut att komma in 2015 och det med besked. Ledamoten Douglas Carswell har redan valts in.

Under början av 2000-talet steg UKIP:s andel i EU-parlamentet till 12 ledamöter, så stöd fanns men för att få in sina kandidater fick UKIP:s ledning skärpa till sig. Där fanns celebriteter som Robert Kilroy-Silk, som hade en egen talk show i en känd kommersiell tevekanal, miljardären Stuart Wheeler och baronen Lord Pearson. Men ingen av dem kunde fånga missnöjet med de omfattade ekonomiska, sociala och demografiska förändringarna som pågått sedan 1980- och 90-talen.

Boken gör en omfattande analys av hur det engelska samhället förändrats genom utflyttning av industrier, invandring och minskad välfärd. De som blir över kallas ”left behind”, oftast män i manuella yrken som inte gillar den tekniska utvecklingen där deras händer ersatts av maskiner i låglöneländer, och av medelklass hemma. Om de röstade Labour tidigare så ansåg de att Tony Blairs seger 1997 inte var seger för deras del av arbetarklassen, utan något för Blairs nya supporters i den välutbildade medelklassen. Hade de röstat Tories tidigare så var David Camerons nymoderata parti än mindre något för deras värdekonservatism. Med två partier som i allt liknar varandra, vars ledare gått på samma elitskolor och dessutom ett tredje än mer korrekt medelklassliberalt parti i Liberaldemokraterna, så hade de mest missnöjda av dem röstat på BNP, British National Party (häcklat av en del som ”Bloody Nasty Party”).

Författarna till Revolt on the right tar dessa besvikna arbetarväljare i försvar och menar att dessa knappt hade något annat val än att hålla för näsan och rösta på BNP, trots partiets rasism och halvfascistiska ideologi. UKIP:s hållning var att ta avstånd från BNP:s etniska nationalism som inte tillåter britter av annat ursprung än från de brittiska öarna att bli britter. För UKIP är nationalism något som vem som helst kan anamma oavsett hudfärg och etnicitet. Men faktum är att boken visar att UKIP tog över väljare från det avskydda men relativt framgångsrika partiet BNP som 2009 fick in två ledamöter i EU parlamentet och drygt 6 procent i röstetal. Liksom UKIP var BNP utan ledamöter i det brittiska parlamentet och är idag helt utdömt.

Eurokrisen 2009 blev vad som gjorde att UKIP:s program blev mer relevant än tidigare och då hade deras nya ledare Nigel Farage insett sin chans och breddat partiprogrammet. Tanken på att Storbritannien skulle träda ut ur EU var en sak, men hittills hade han och UKIP:s ledning knappast tänkt på vilket land de ville skapa om detta utträde verkligen skedde. Sedan 2010 har därför UKIP dragit fördel av sin kritik mot invandring och islam, mot samkönade äktenskap och medelklassens politiska korrekthet, och mot etablissemanget i London i stort. Besvikna Old Tories och Old Labour har strömmat till UKIP, ett parti som inte har mycket av ideologi, men desto mer realism och förankring i folkdjupet.

I boken kallas fenomenet ”Bryssel +”. Det betyder att EU skeptiska väljare som inte nöjer sig med den styrande konservativa partiledaren David Camerons nya skepsis mot EU väljer UKIP i allt högre grad på grund av missnöje med flera områden. Basen i UKIP ändrades alltså från att just ha varit före detta konservativa EU skeptiska akademiker runt Englands sydkust till att också omfatta före detta Labourväljare bland arbetare från den fattiga nordöstra landsdelen. Genom omfattande statistiska metoder belägger författarna Ford och Goodwin detta remarkabla skifte i brittisk inrikespolitik.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s