Ta ifrån mig mitt medborgarskap eller låt mig åtminstone fly utomlands. Jag är en landsförrädare som lever i exil i detta Sverige, ett land jag älskar att hata och hatar att säga att jag älskar.

Som en Ulf Lundell när han rastlöst kör från Österlen till Stockholm och vänder efter en natt på hotell Clarion vid Skanstull tillbaka till Skåne, liksom hans romanfigurer i de pladdriga 1900-talsromanerna när de kör sina Trailblazers från Sverige till Italien för att vända tillbaka på Autobahn när de sett Medelhavets vågor, så är landsförrädaren aldrig nöjd. Jag vet.

1979 packade jag en ryggsäck, liftade från New York till Kalifornien för att resa jorden runt men vände på Hawaii; 1982 flyttade jag till Köpenhamn ett halvår men gav upp;

1984 ryggsäcksluff genom Mellanöstern till Indien med sikte på jordenruntresa igen men återvände;

1989 till Schweiz med familj och barn ett knappt år;

1993 till New York som forskarstudent i filosofi; 2007, 2009, 2010 till Indien med ny indisk familj.

Förra sommaren i New Delhi 2013 skrev jag till och med en bok på engelska om mitt hatälskade Sverige, The Swedish Story: from extreme experiment to normal nation/ Sverige 2020 , för att förklara för indierna och andra engelsktalande varför ingen bör åka dit om man inte var självmordsbenägen och vill delta i ett experiment.

Sverige efter 1970 är ett experiment i full skala med en hel befolkning skrev Assar Lindbeck, professor i nationalekonomi och före detta socialdemokrat. Han hade så rätt vilket jag redan hade på känn 1979 när jag valde bort den trygga folkhemsfamnen för att lifta runt på vägar i den amerikanska södern.

En landsförrädare som vägrar lämna sitt land är mer outhärdlig än de som likt polacken Witold Gombrowicz och vår egen August Strindberg for iväg, förbannandes sina hemländer. August skrev hem till sina vänner om varför han måste iväg, minst vartannat år:

”Jag behöver resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig”.

Blir man å andra sidan kvar som jag och andra sura Sverigekritiker som författaren Anderz Harning till exempel är risken stor att man inte bara marginaliseras som en förtida gubbe och samtida knök utan marginaliserar sig själv från de vettiga människor som trots allt finns kvar.

För landet består sannerligen inte av nio miljoner fårskallar, bara en stat som behandlar oss som dumma får.

Som landsförrädaren Gunnar Ekelöf skrev i diktsamlingen Non serviam (”Jag tjänar inte” eller ”Jag underordnar mig inte” på latin):

Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land, men detta land beter sig som hemma i mig!

Som varje svensk löntagare lämnare jag varje månad två tredjedelar av mina intjänade pengar till staten som skatt, moms, sociala avgifter.

När vi svenskar sist gjorde uppror mot skattmasar och herrar var Dackeupproret 1543 och Dalaupproret 1743. Vartannat sekel alltså. De mest upproriska försvann nog med emigrationen till Nordamerika. Sedan dess har vi stått med mössan i hand och bockat och nigit.

Hade jag levat på 1800-talet hade jag gjort som Strindberg och flytt landet med jämna mellanrum men återvänt, precis som jag nu gjort.

Men vissa orkar inte vara kvar för att de förföljs av myndigheter och medier. Ett 15-tal svenska familjer har flytt till Åland för att deras hemkommuner bötfällt dem för brott mot lagen om hemundervisning, se SvD 2012 .

Journalisterna Ingrid Carlqvist och Roger Sahlström tvingas lämna sin hemstad Malmö för att de förföljs av politiska meningsmotståndare. Den kloke liberalen Mauricio Rojas tvingades till Spanien av Folkpartiet 2006 och övervakning av medborgare görs numera av separata bolag och medier utan statens kontroll .

Det är inte vackert, Sverige och du kan bättre. Jag ska stanna kvar för denna gång men en landsförrädare är jag likväl tills en av oss ger sig. Och det lär inte bli jag.