Vintern 1979-80 anordnades tre demonstationer i min hemstad Uppsala; Sovjet ut ur Aghanistan, Kina ut ur Vietnam och Vietnam ut ur Kambodja. Förvirringen inom den svenska vänstern var total och vi som gick i alla tåg var nog ganska få. I alla tre konflikter invaderade kommunistiska/socialistiska regimer andra kommunistiska/socialistiska regimer. Ideologiskt sett borde de ha avstått från vapen och istället använt diplomatiska vägar utifrån ideologiskt samförstånd. Men icke. Geopolitik och nationell självbevarelse var avgörande, socialism och kommunism sekundärt.

I samma linjer resonerar New York Times korrespondent Thomas L. Friedman i en krönika den 28 oktober 2014 när han går tillbaka till sitt lands förra krigstrauma, Vietnam. Han menar att USA misstolkade den nationalism som Nordvietnams ledare, kommunisten Ho Chi Minh, stod för. Ja, Minh var kommunist men han var också och kanske i första hand nationalist. I vart fall var han en mer trovärdig nationalist än vad Sydvietnams amerikanskstödda marionettledare var. Genom tilltron till det kommunistiska Nordvietnams nationalism vann folket och gerillan FNL över till kommunismen.

Friedman jämför sedan USA:s misstolkning av Vietnams nationalism på 1960-talet med västvärldens tolkning av ISIS idag. Där finns också en nationalism men liksom i Vietnam är den formulerad i andra termer, denna gång inte sekulära utan religiösa begrepp: ISIS våldsbejakande sunnitisk islamism. De medelålders män som dras till ISIS i Irak och Syrien vill knappast gifta bort sina döttrar med skäggiga mullor eller avstå från en god whiskey, men de har svikits av den pro-shiitiska irakiska regimen i Bagdad och diktatorn Assad i Damaskus så till den milda grad att den Islamska Staten framstår som ett alternativt nationsbygge.

Bakom Bagdads shiiter och Damaskus finns Iran, som uppfattas som en regional stormakt, mot vilken alla medel är tillåtna, även bokstavstrogen islam från 600-talet. Vad som helst kan brukas mot förtryckare och kolonisatörer – Marx Kapital eller Muhammeds Koran.

Nationalism kan slutligen ta sig i uttryck att vilja bevara den nation eller region eller klan man tillhör, oavsett ideologi, religion eller ens demokrati. I Dagens Nyheter den 12 november (ej på nätet) resonerar Anne-Marie Slaughter, statsvetarprofessor vid Princeton i USA, utifrån toppdiplomaten Henry Kissingers nya bok World order. Liksom han vill hon beskriva och helst befrämja en uppdaterad världsordning likt den Westfaliska freden som till sist lade Europas 30-åriga religionskrig till rätta på 1600-talet. Hon vill likt en neo-neo konservativ ideolog gå än längre än realpolitikern Kissinger i ambitionen att dra ut i ideologiska korståg, men det kan vi lämna åt sidan just det. Det intressanta är betoningen på fred, stabilitet, och institutioner, framför politiska och religiösa åskådningar vilket Francis Fukuyama uppmärksammar i ny bok (se understreckare i SvD 12 nov 2014 )

Nationen kvarstår som den grundläggande nivån för vad ett folk vill försvara oavsett vad de strider om i väntan på himlen (eller helvetet enligt vissa) eller vilken politik man vill landets ledare ska föra. Ja, demokratin kunde inte ens införas i Nordafrika under den arabiska våren från 2011, eftersom den rådde oenighet om vilket land man röstade om (se biståndsarbetaren Bengt Nilssons blogg ). Libyen kan exempelvis indelas i minst tre regioner och antalet klanvälden är betydligt större.

Först kommer nationen (familjen, släkten, byn), sedan andra teoretiska spörsmål. Var du bor är viktigare än vad du tror på. I ett post-nationellt land som Sverige är det befängt givetvis men i resten av världen är det en realitet. Vi har vetat det förra men glömt bort det i vår ohistoriska tid.

Land ska med lagar byggas det i våra gamla landskapslagar. Därmed slås landet fast som den första grundläggande juridiska enheten, inte ett särskilt statsskick, ideologi eller religion.