Mina tankar om Centerpartiets partiledare som landets ledare handlar inte om vem jag hellre skulle se (Åkesson, Busch Thor eller Kristersson) utan om vad som nu sker i regeringssonderingarna i Löfvens andra vecka.

Kristersson misslyckades med att få stöd för Alliansen och försökte med tre ytterligare alternativ, 3-2-1. En Moderatregering med stöd av SD ratades av C och L, så turen gick till S och övergångsstatsministern. En roll Löfven tycks gilla eftersom hans förhandlingsvana kommer fram, dock inte med något resultat ännu (23 okt).

Han kommer att misslyckas. Allt tyder på att Annie Lööf får uppdraget nästa vecka.

Hon har bidat sin tid med att se på medan Allianskollegan Ulf Kristersson och en tveksam regeringspartner Stefan Löfven misslyckas. Hon har allt att vinna på att dra ut på regeringsförhandlingar för att sent på dagen dra upp ett par ess ur rockärmen.

Och varken S eller M är så sugna på att ta hand om ett Sverige på väg in i en lågkonjunktur och med stora problem att lösa (kaos i brottsbekämpning, försvar, bostäder, integration, vården, skolor. . .)

Vilka kan då möjliga regeringsalternativ med Annie Lööf vara?

Kanske en regering som består av C + L eller C+L+MP. Den skulle kunna släppas fram av KD, M och S men röstas ned av V och SD, dvs. de sk ytterkantpartier som många i mitten ratar. S kan få besvär med att godta Annie Lööf men alternativet med nyval är värre. M å sin sida kan nog lägga ned sina röster och anse att man försökte med att hålla ihop Alliansen.

För många SDare och invandringskritiker som resonerar som jag är Centerns migrationspolitik ett rosa skynke av öppna gränser och humanitära floskler, men de har en del annat:

Centern har lika tuff migrationspolitik som M

Centern vill minska på tillgången till våra bidrag och vård för de som inte betalat in skatt och kvalificerat sig in i vårt välfärdssystem

Centerns vilja att ha kvar öppenhet men till mindre kostnad har stort stöd

Jag är ingen vän av denna tokliberala politik som tidigare torgfördes av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt i boken Migrationens kraft (jo, jag var med på bokreleasen och såg TIno Sanandaji såga deras ekonomiska beräkningar).

Den låter bra i teorin men bortser från att invandrare som kan vilja leva på 1000 kr/mån ändå skapar problem för oss som bor här. Deras medeltida livssituation är inget vi vill återskapa idag med fattighjon och välgörenhetsmadamer.

Men SD och deras eventuella partivänner i KD och M är ännu inte så populära att svenskarna kan acceptera en regering med dem i eller utanför som stödpartier. Vi har inte nått dig Dansk Folkeparti var för knappt 20 år sedan. Vi kan inte bättre och vad vi förmår är att rösta fram S och M än en gång för att lösa allt åt oss men just dessa partier kan passa i år.

Centern och Liberalerna kan då ta åt sig makten och försöka hålla ned migrationen och lösa de problem den ställt till med. Det är inte bra. Det är åt fanders men vi kan inte bättre och förtjänar Annie Lööf i fyra år.

Vi är världens mesigaste land och jag tror att statsminister Lööf får äta skor varje dag oavsett Stefan Löfvens inviter nu eller senare.

Björklund kommer bytas ut till Nyamko Sabuni som kommer driva igen det förslag som Liberalerna vann på 2002, ett språktest för medborgarskap, ett förslag de inte vågade lägga i riksdagen under de 8 år de hade integrationsministerposten.

Vem som ersätter Annie Lööf vet jag inte men hon kanske kan visa sig motsvara folkets höga förtroende av någon för mig okänd anledning. Vi vill vara snälla (mot vuxna afghaner) och samtidigt lite förnuftiga (lägre bidrag). Då är Annie Lööf rätt. I fyra år.

Kanske vi lär oss att rösta mer på andra partier tills dess. Eller så visar sig Annie Lööf vara den valkyria som ser till att lotsa igenom ganska vettiga sakpolitiska förslag med stöd av M och S i riksdagen. Jag är beredd att tänka tanken nu när M och S verkar ha kört slut på talmannen.

Pendeln som svängt till vänster sedan 1968 är på full fart ut till höger, snabbare än folk och politiker uppfattar. Denna pendels hastighet ökar högerut och kan sluta med ett auktoritärt maktövertagande inom 8 år, låt vara demokratiskt valt 2026.

Tills dess måste de större partierna, SD, S och M, förmås att tala med varandra som Widar Andersson skrev nyligen i Folkbladet (S) :

”S stora möjlighet att hålla sig kvar som ett relevant parti är att ärligt och kunskapsunderbyggt bjuda in andra partier – framförallt M och SD – till överläggningar om tunga problem som skolresultaten, tryggheten i socialförsäkringar/pensioner, bostadsfinansieringen, gängkriminaliteten och sjukvårdsbristerna.”

Dock tror jag att han är för optimistisk om socialdemokratins möjligheter att stanna kvar som ett relevant parti. S kommer få under 25 % i år och SD långt över. Därmed har isen brutits och möjligheter uppstått att reda upp inte bara i migrations- och integrationspolitiken utan i den hotande statsfinansiella krisen, kommunernas skulder, vårdens köer, försvaret, skolan, se Widar Anderssons lista.

Ansvaret vilar tungt på M och S, och i någon mån på de partier som blir kvar i riksdagen efter 9 september, C och L. V går inte att ta på allvar i detta prekära läge som kommer innebära att lotsa så mycket av SD:s politik igenom riksdagen utan att någon märker det. S och M har redan till hälften accepterat SD:s program och verklighetsbeskrivning. Men de kommer inte ge SD det reella inflytande som partiet förtjänar.

Tiden till 2022 är avgörande. Antingen får SD igenom det mest nödvändiga och landet kan andas ut eller så vågar de andra partierna inte göra så mycket utan mest förvalta, som Löfven gjort i fyra år. Då har vi kommit ur askan i elden.

2022 måste i så fall Medborgerlig Samling och Alternativ För Sverige röstas in. De kan båda förmå borgerligheten respektive SD att driva rätt frågor med kraft. Men det finns stor risk att även dessa tre partier inte klarar av att utvisa, straffa, tillrättalägga, ordna, dra in bidrag och med fast hand styra landet bort från vänstertänkandet i medier, offentlig sektor, rätts- och utbildningsväsende.

2023–24 kan landet ha hamnat i sådant läge med lokala konflikter, uppror från besvikna bidragstagare, organiserade grupper mot svensk polis och annat vi inte kan föreställa oss idag, att folk inte nöjer sig med SD, MED och AFS.

De blir urförbannade och ser sig om efter ett auktoritärt högeralternativ bortom AFS. Ett parti som vill ha svensk välfärd bara för svenskar, en nationell socialism, långt från den välfärdspopulism SD anklagades för 2010 av Markus Uvell.

Detta parti kan få stöd från alla de som ser mörkhyade som problem, något varken SD, MED eller AFS gör. Tvärtom har SD en öppen svenskhet som möjlighet för de som inte fötts här eller har utlandsfödda föräldrar och vill bygga bilar snarare än att bränna dem.

Men om landets styrande inte ordnar upp det elände, som till stor till orsakats av okontrollerad invandring och påbjuden mångkultur under ett politiskt korrekt åsiktsförtryck från förskola till ålderdomshem, kan en äkta rasism utvecklas.

Denna rasism som den rödgröna vänstern och Alliansen varnat för kan bli resultatet av deras oförmåga att lösa de problem som SD varnat för sedan dess bildande 1988. Vänstern och den ängsliga borgerligheten får den rasism de önskat skulle existera så att de själva kunde berättiga sin existens som antirasister och goda.

Jag blir då i framtiden tvungen att varna mina vänner och kollegor med utländskt påbrå att landet inte är säkert för dem. Inte heller min mörkhyade dotter, som visserligen är svensk medborgare och bor utomlands, skulle kanske inte vara välkommen år 2026.

Alla invandrare som betalt skatt och skött sig skulle känna sig som andra klassens medborgare om en auktoritär regim blir resultatet av sjuklöverns och de nya partiernas misslyckande.

Denna auktoritära regim skulle vara populär om Sverige hamnar på randen till inbördeskrig, raskonflikter och systemkollaps. Det finns tecken redan nu men ansvaret åvilar i första hand de sju partier som ställt till röran.

Hoppet står till SD och den demokratiska reformistiska Sverigevänliga folkrörelsen. Vi vill inte ha tio skitår