Mina tankar om Centerpartiets partiledare som landets ledare handlar inte om vem jag hellre skulle se (Åkesson, Busch Thor eller Kristersson) utan om vad som nu sker i regeringssonderingarna i Löfvens andra vecka.

Kristersson misslyckades med att få stöd för Alliansen och försökte med tre ytterligare alternativ, 3-2-1. En Moderatregering med stöd av SD ratades av C och L, så turen gick till S och övergångsstatsministern. En roll Löfven tycks gilla eftersom hans förhandlingsvana kommer fram, dock inte med något resultat ännu (23 okt).

Han kommer att misslyckas. Allt tyder på att Annie Lööf får uppdraget nästa vecka.

Hon har bidat sin tid med att se på medan Allianskollegan Ulf Kristersson och en tveksam regeringspartner Stefan Löfven misslyckas. Hon har allt att vinna på att dra ut på regeringsförhandlingar för att sent på dagen dra upp ett par ess ur rockärmen.

Och varken S eller M är så sugna på att ta hand om ett Sverige på väg in i en lågkonjunktur och med stora problem att lösa (kaos i brottsbekämpning, försvar, bostäder, integration, vården, skolor. . .)

Vilka kan då möjliga regeringsalternativ med Annie Lööf vara?

Kanske en regering som består av C + L eller C+L+MP. Den skulle kunna släppas fram av KD, M och S men röstas ned av V och SD, dvs. de sk ytterkantpartier som många i mitten ratar. S kan få besvär med att godta Annie Lööf men alternativet med nyval är värre. M å sin sida kan nog lägga ned sina röster och anse att man försökte med att hålla ihop Alliansen.

För många SDare och invandringskritiker som resonerar som jag är Centerns migrationspolitik ett rosa skynke av öppna gränser och humanitära floskler, men de har en del annat:

Centern har lika tuff migrationspolitik som M

Centern vill minska på tillgången till våra bidrag och vård för de som inte betalat in skatt och kvalificerat sig in i vårt välfärdssystem

Centerns vilja att ha kvar öppenhet men till mindre kostnad har stort stöd

Jag är ingen vän av denna tokliberala politik som tidigare torgfördes av Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt i boken Migrationens kraft (jo, jag var med på bokreleasen och såg TIno Sanandaji såga deras ekonomiska beräkningar).

Den låter bra i teorin men bortser från att invandrare som kan vilja leva på 1000 kr/mån ändå skapar problem för oss som bor här. Deras medeltida livssituation är inget vi vill återskapa idag med fattighjon och välgörenhetsmadamer.

Men SD och deras eventuella partivänner i KD och M är ännu inte så populära att svenskarna kan acceptera en regering med dem i eller utanför som stödpartier. Vi har inte nått dig Dansk Folkeparti var för knappt 20 år sedan. Vi kan inte bättre och vad vi förmår är att rösta fram S och M än en gång för att lösa allt åt oss men just dessa partier kan passa i år.

Centern och Liberalerna kan då ta åt sig makten och försöka hålla ned migrationen och lösa de problem den ställt till med. Det är inte bra. Det är åt fanders men vi kan inte bättre och förtjänar Annie Lööf i fyra år.

Vi är världens mesigaste land och jag tror att statsminister Lööf får äta skor varje dag oavsett Stefan Löfvens inviter nu eller senare.

Björklund kommer bytas ut till Nyamko Sabuni som kommer driva igen det förslag som Liberalerna vann på 2002, ett språktest för medborgarskap, ett förslag de inte vågade lägga i riksdagen under de 8 år de hade integrationsministerposten.

Vem som ersätter Annie Lööf vet jag inte men hon kanske kan visa sig motsvara folkets höga förtroende av någon för mig okänd anledning. Vi vill vara snälla (mot vuxna afghaner) och samtidigt lite förnuftiga (lägre bidrag). Då är Annie Lööf rätt. I fyra år.

Kanske vi lär oss att rösta mer på andra partier tills dess. Eller så visar sig Annie Lööf vara den valkyria som ser till att lotsa igenom ganska vettiga sakpolitiska förslag med stöd av M och S i riksdagen. Jag är beredd att tänka tanken nu när M och S verkar ha kört slut på talmannen.