Muslimsk fredsagent hyllar stupad jihadist

Kajs Atallah vid Lidingö folkhögskola på internationell konferens för fredsagenter
Kajs Atallah vid Lidingö folkhögskola på internationell konferens för fredsagenter

2013-07-20

Till ledningen för Fryshuset, Lidingö folkhögskola och Tro & Solidaritet,

Jag skriver till er i ett litet men principiellt viktigt ärende. Den 25 juni 2013 publicerade Svenska Dagbladets krönikör Per Gumundsson uppgifter på sin blogg som berör era enheter i varierande grad.

En ung muslimsk man vid namn Kajs Atallah har skrivit på sin Facebook sida en hyllning till en stupad vän men också jihadist i Syrien. Här finns hans ord om vännen på Gudmundssons blogg, kopierat från Atallahs privata FB sida:

”I detta liv var du ett LEJON och nu är du in sha Allah en fågel som flyger runt Allahs tron i paradiset.
En fin människa som visade godhet och omtänksamhet mot sina föräldrar och syskon i synnerhet och sin omgivning i allmänhet.
En ädel bror som var omtyckt av precis ALLA pga. sin etik, moral och karaktär.
Må Allah acceptera dig som shaeed och må Allah besvara din önskan! Amin
Kärleken är obegränsad. Saknaden är stor. Ditt härliga leende och ljuva skratt består! / Din bristfällige storebror”
http://gudmundson.blogspot.se/2013/06/har-hyllar-jihadisterna-den-senaste.html

Texten kan verka oskyldig men orden LEJON och shaeed (som betyder martyr på arabiska) är i sammanhanget inte alls representativt för någon som verkar som fredsagent för Tro & Solidaritet vilket han gjorde bland annat sommaren 2012 vid Lidingö folkhögskola i arrangemang av Tro & Solidaritet, se http://troochpolitik.se/?p=3557. Jag kan ha fel men en fredsagent kan väl knappast hylla jihadistiska frikårer i Syrien som läget ser ut nu ?

Vidare ingår Kajs Atallah i Fryshusets projekt Tillsammans för Sverige, en , ett projekt för interreligiös dialog som ”utgår från de mänskliga rättigheterna och vill visa hur religion kan vara en väg till integration och en växtkraft för unga i arbetet för fred och förståelse”. Hur denna ambition kan sammanföras med hans hyllning till en jihadist kan bli svårt att förklara men det är inte upp till mig.
Jag som skriver detta är en fd biträdande rektor vid Fryshusets Gymnasium 2005- 2007, sedemera verksamhetschef vid Internationellt Kulturcentrum vid Studieförbundet Vuxenskolan och universitetsadjunkt vid Stockholms universitet. Ni får göra vad ni vill av denna lilla upplysning men ta tag i Kajs Atallah när ni ser honom är ett gott råd. Att Svenska Dagbladet sitter på sådana uppgifter kan visa sig förödande i framtiden.

Allt gott i era strävanden efter interreligiös dialog,

Jan Sjunnesson

Me, Montaigne and Mahabharata

The five Pandava Brothers in the Mahabharata epic
The five Pandava Brothers in the Mahabharata epic. with Yudhisthira in centre

I have now reached well beyond the age when Michel de Montaigne in 1571 took an early retirement to write his Essais, 39 years.  In fact, the age when he died at 59, is just 4 years ahead for me. Parallels abound, personal and philosophical for me and Montaigne, but I want introduce another perspective on such an endeavour in midlife for gentlemen, that of the life-stage of the Forest- Dweller in ancient India who spends time dwelling over the ancient epic Mahabharata.  A 21th century contemporary commentator of the Mahabharata will also appear, Shri Gurcharan Das.

In ancient Indian Vedic tradition and philosophy, life was divided in four stages in according to the ashrama system for devoted Hindus. First, one studies up until around 20 years, the student or Brahmacharya stage. Second, entering the householder’s stage, Grihastha, until around 45 years.  Third, Vanaprastha stage of the hermit in the forest until around 65 years. Fourth and last, the Sannyasa stage of total reclusion with intention to spiritual liberation, Moksha.

Me at 55 years in the 21th century and Montaigne at 39 in the 16th century enter our Vanaprastha stages too, where we look back at our lives, still with ties to family and careers but preparing for the final stage and death. Montaigne sought his role models from Epicurean, Skeptic and Stoic philosophers in ancient Greece and Rome, which I find familiar and useful, but the ancient Indian traditions are also interesting for Western middle-aged middle class men like me and my readers. The forest-dweller of Vanuprastha, which literally means forest (vana) and going to (prastha), is satisfied with what life has brought him materially, as the affluent Montaigne was, and lives on as little as possible. In reality, few people can do this well unless they have had a good life materially and stems from a learned or well-to do family for generations. There is such a forest-dweller today in 21st century India, Gurcharan Das.

Indian businessman Gurcharan Das took an early retirement at age 51 after a life as a prominent businessman after 30 years. He comes from a good family in western Punjab, now in Pakistan, and made a career with a multinational corporation after been to Harvard, studying philosophy under John Rawls.  In 1994 he decided to devote his life to writing and intellectual pursuits, such as heading the liberal think tank Centre for Civil Society in New Delhi. I met him a few times while working under him at the think tank, and later read his auto-biographical novel A fine family, but foremost his 2009 moral and scholarly treatise The difficulty of being good: on the subtle art of dharma.

This contemporary Indian Montaigne has a similar taste for ancient texts but the choice is the Hindu epic Mahabharata, rather than Seneca’s aphorisms or Herodotus’ stories. Das went back to USA in 2002 for an “academic holiday”, where he studied as a young man, now to University of Chicago and studied the classical Sanskrit text with the best Mahabharata scholars in the world. As a businessman and a concerned citizen, Das was distraught by the moral failures of the global financial system in the first decade of the new millenium.  His attempt was to wrestle some old but still worthwhile truths about mankind which would enable him to better understand both Western and Eastern ways of dealing with tough decisions, moral boundaries and how to be good.

Like with Montaigne in 1572, a certain melancholy got Das started. The two see more tragic wisdom in tales of wars, horrors, superstition, deceit and such in epics like The Iliad and Odysseus, and the Mahabharata, than in philosophical treaties.  Das comments on the two classical tragic war epics, Western and Eastern:

“The Iliad is bloodthirsty, driven by anger and violence. The Mahabharata is just as gory, but it questions the violence. The first word in the Iliad is menin, rage, as Homer asks the Muse to sing about the ‘wrath of Achilles’. The Bhagavadgita’s [central chapter in the Mahabharata] first word is dharma-kshetre, ‘field of righteousness’, signalling that this is no ordinary was enacted on a battlefield; it is also a war of dharma in the conscience of each human being” [1]

Dharma means truth, way, duty, goodness, law – what is good in the same sense as Aristotle and Plato meant it.  The former’s concept of virtue is similar to dharma, the latter’s search for righteousness is also included in dharma.

Although the Essais are a kind of scholarly work albeit very personal and almost private, whereas the Mahabharata is not, if Indian readers forgive me for excluding the esoteric-spritual Bhagavadgita chapter (which was commented upon by Fichte, Hegel, Schopenhauer, Emerson and Thoreau in 19th century), I do think the thoughts of the French gentleman and speculations by ancient Indian sages are interesting to compare. Das’ study The difficulty of being good is the best application so far of Western philosophical and ethical ideas and traditions to the Mahabharata, a lot suggested by his friend and colleague Martha Nussbaum, by way of Hume, Kant and Rawls.

For non-Indian readers a short introduction to the story of the Bharata family wars, as compiled in the Maha Bharata (the Great Bharata[2]).  Two closely related warrior families in northern India become enemies to each other after a series of wrong decisions, deceit, envy and sense of duty. Five brothers who share one wife have the god Krishna on their side (an incarnation/avatar of the celestial god Lord Vishnu) against their cousin who has more armies and wealth behind him. After losing a game of dice the five brothers are forced into exile for 12 years but come back with revenge after much deliberation by their leader Yudhishthira who is committed not to use violence.

In the end the god Krishna persuades him and especially his brother Arjuna[3] to do what is right and true dharma, which is to fight the oppressing cousin Duryodhana. After a war with many magical incidents, the five brothers win. But like the ancient Greek heroes felt after bloodshed, the victory does not feel entirely right. The brothers fought their own grandfather, their cousins, and even one brother, although they did not know it. Looking out over the corpses, the leader Yudhishthira who is also a spiritual scholar of the ancient Vedas, a brahmin, just as he is of warrior caste, a kshatriya, wants to give up what he fought for and become a recluse, to enter the melancholy Vanaprashta stage in life. Krishna admonishes him, calls him selfish and ungrateful to the team that fought against the oppressors. None of them are satisfied with being recluses again.

The victorious leader Yudhishthira understands finally what he needs to do as a king, and enters  the palace throne, giving out positions to his brothers and comrades in arms and thus reigning gracefully for 36 years. The god Krishna who persuaded him not to follow a purely spiritual path gets accidentally killed. A remarkable ending but in line with the frail existences of the epic’s heroes.

No one is entirely evil or good. Characters behave as promiscuously as the Greek gods did during Homer’s and Aeschylus’ times. What differs is their reasoning openly about moral and metaphysical in the midst of action[4].  The reluctant non-violent king Yudhishthira is obviously a dharma king, an enlightened despot that understands the role of violence in his reign, but only as a last resort. Even violence must be used to defend dharma, or the good in the world.  Striking is that the deity Krishna needs to twice persuade humans not to be overly spiritual and unworldly, but take up arms and execute royal powers.

Krishna teaches the worldview of being in the world but not of the world. To act one must, as a householder, father, in working life etc., but do not think for a second that this world is all there is. Krishna shows his friend Arjuna how life starts, grows and stops, how generations follow one by one through life and death, and that the questions of meaning in life, man’s place in the universe, love and honour, duty and dharma, will always be there. To do one’s duty is to do the needful, as the colonial Indian English expression has it, with compassion. Only needs will be an animal life, but only compassion will get similarly wasted.

But how does we know what to do ? What is our duty ? Fairly easy in India where the warrior caste fights and the priests chant, as the impression could be from reading the Mahabharata. But even there people have choices. Duty can be also thought in a more universal sense, which runs alongside the sense from caste divisions and traditions. Noteworthy is the beautiful Drupadi who is shared by five husbands. Some characters also change sexes which make even questions of what men and women must do extraordinary. The toughest warrior of the victorious Pandava brothers, Arjuna, teaches dance and music to the court ladies when he is disguised as an eunuch. In the battlefield he is at first the most hesitant though having all sorts of magical powers and weapons.

Duty implies virtues, which in the Indian epic is what most characters strive for but few accomplish. Even the saintly Yudhishthria tells a kind of lie, concealing the truth of who has dies by mixing same name for an enemy’s son and an elephant. He is remorseful of this but appears still more holy than Lord Krishna who uses tricks to win and never excuses himself. He refers instead to a reasoning of means-to-ends that any business executive would appreciate.  For me as for Gurcharan Das, Krishna is not the main heroic character to follow but the anti-hero Yudhishthria.

Aristotelian virtue ethics seem consistent with the ancient Indian concepts at about the same time, 400 B.C.  The careful steering through a middle way between compassion and strength through violence is honoured by both. Forbearance, prudence and philosophical wisdom are more evident in Aristotle, who probably used his Nicomachian Ethics as lecture notes and not as an never- ending tale of wars and heroes, gods and human failures.

For someone like Monsieur Michael de Montaigne, if we return to his 17th century tower, ancient Greek virtues were much cherished and pondered upon. But he did not make himself into a French Renaissance gentleman by repeating the building of character and relying on virtues. Rather his adventure was to find in himself the faults (and farts) of precisely those virtue ethics. One should be courageous in battles, on horseback, in conversation (which probably was his best genre) and courts. His role models from Rome are Stoic where he is not. A modern individual in premodern times, or even postmodern as French philosopher J-F Lyotard once dubbed his fellow countryman, M. de Montaigne.

The only character in the Mahabharata that equals Montagine is Yudhishthira. Though they chose opposite ways, Montaigne going in to inner exile leading a Western Vanaprastha stage in life, while Yudhishthira takes on the throne as king, albeit a dharmic and therefore good king, they both are melancholic and remorseful at middle age. None of them are satisfied really. Montaigne finds he has failed his philosophical heroes and Yudhishthira ponders over his violent actions. Life was and is not better than this they seem to say. What unities them further is their truthfulness to their experiences and ambitions for leading truthful lives. Montaigne seems to miss his public life with all its mishappens, not being satisfied with his ancient books as friends.  Yudhishthira is reluctant ruler who longs for recluse, but does his duty no matter what he feels. Or he feels he must do his duty as king and is convinced that it is for the benefit of all. Maybe not for himself but for the kingdom, his kins and the protection of dharma.  He even states after being lectured by his wise uncle Bhishma about the need for a king to use violent force in order to protect the innocent,

“O Lord, the rod of punishment that reaches everywhere with the tremendous fiery energy is the best thing for all living things”[5]

Melancholy anti-heroes Montaigne and Yudhishthira had both been exposed to death, murder, wars as responsible rulers, yet keeping distance to their gruesome experiences. In the end, both of them continue to pursue their respective philosophical and spiritual developments. They persevere.  In fact, the name Yudhishthira means ”steady in war”, which is something he was not from the beginning but became. Montaigne’s perseverance is creating an open reflective and honest gentilhomme of himself. Their lives have taught them a kind of duty to do what is right irrespective of circumstances. An imperative to do good that has been tremendously hard for them to follow. Easier for Montaigne for sure, but he has a minute eye for all his failed ambitions that Yudhishthira does not tell us. Both of them want to lead a peaceful life where one does what one should do as any carpenter would do with a saw and a plank.  The trouble with them is their intellectual abilities that questions their duties and wants to find out why something needs to be done. They would make sorry carpenters.

Sarah Bakewell, How to live or A life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer (Other Press, London 2010)

Gurcharan Das, The difficulty of being good. On the subtle art of dharma (Oxford University Press, New York 2009)

Gurcharan Das, A fine family (Penguin India, New Delhi 1990)

Michel de Montaigne, The Complete essays. Translated by M.A. Screech (Penguin, London, 1991). Original texts 1580-1592.

R.K. Narayan, The Mahabharata (Penguin, London, 1978). Original text  ̴ 1500 B.C.E.


[1] P. 107-108

[2] Bharat is also the first name for India, still officially in use.  Persians called the people along the Indus Valley Hindus and their country India, but that was later. For Hindu religious purposes Bharat is used.

[3] Krishna’s reasoning with Arjuna who hesitates to fight his own cousins is the theme of the Bhagavadgita chapter, the Song of God (Bhagvan). Gandhi, Aurobindo and Tilak used the Gita in the fight against the British colonial rule in the first half of the 20th century. I read first the Gita in Arkansas, USA, 1976, of all places.

[4] This reasoning, repetitions and the bewildering family linkages (where charcters change names like in Russian novels) make the story very long, sometimes boring and quite complicated, much like the Bible. R.K. Narayan’s condensed version  is 180 pages long, whereas the original texts make up 18 volumes.

[5] The Mahabharata quoted in The difficulty of being good, p. 228

Presentation av The Swedish story i New Delhi

20130704_170042

I mitten av juli 2013 presenterade jag min Sverigebok The Swedish story vid Centre for Civil Society i New Delhi, Indien. En liberal tankesmedja som jag själv arbetat på tidigare.

De unga åhörarna fick höra om det extrema landet i norr och hur det kan bli mer likt normala länder i World Values Survey diagram.  De ställde kloka frågor om vad detta skulle innebära t ex i välståndsförändringar vilket kan besvaras med att USA, Australien och övriga Skandinavien är minst lika rika el tom rikare men med mer normala värderingar. Här finns min PPT.

Snart kommer den svenska översättningen, prel kallad Bortom Extremsverige. Både den och den engelska upplagan kommer också finnas som eböcker.

Förbannade svenskar skriver, arga invandrare agerar

14007_404871686215960_1332905314_n

Vad som gör vissa etniska svenskar, här kallat vanligt folk, mest förbannade och får dem att skriva vulgära angrepp på invandrare i kommentarsfält och bloggar är det hyckleri de åser angående ursäkter för vissa arga invandrarungdomars agerande.

Orden som gränsar till rashets och definitivt är främlingsfientliga gör inte någon glad eller fyller annan funktion än att få ur sig frustration. Och väl är väl det. För om dessa arga svenskar inte skulle skriva på internet utan ta sig ut i natten och tända eld på okända bilägares egendom eller bränna ned förskolor, finns knappast ord för vad media och etablissemang skulle kunna ta sig till.

Men just dessa handlingar som i varierande antal utförts av just ett fåtal men högljudda och av medier påhejade invandrarungdomar i förorter i Europa och USA de senaste decennierna ursäktas alltför ofta. I England 2011, i Husby i våras  2013 och nu i dagarna efter domen i Florida så går arga unga till angrepp mot egendom och andra oskyldiga.

Kommentarsfälten är fulla av arga utbrott över att dessa handlingar ursäktas, t ex av professor Ove Sernhede (och til blivande lärare),  partiordförande Stefan Löven och naturligtvis av Aftonbladet.  Minsta illa valt ord i dessa kommentarer däremot kan ge upphov till drapor i sagda slaskblad som i en vecka kan hävda att rasism minsann sker i det fördolda på Avpixlat, Exponerat och Fria Tider.  Jag ser som jag noterat tidigare dessa forum som folkfostrare och folkbildare. Fanns inte de skulle de mest arga och vulgära skribenterna dra sig till Nationell, Motpol, Realisten, Nya Tider och vad de kan heta. Där finns nog en del äkta rasister och mörkermän som välkomnar de arga besökarna och inte modererar så noga. En konsekvens blir då emellertid att dessa nya besökare får dels fel kontaktnät, dels bli kallade nazister och rasister oavsett vad de än skriver.  Blotta faktum att skriva där räcker. Blir man sedan kallad rasist för vad man än skriver tror man sig till sist vara det, fast man kanske ville ha en mer restriktiv migrationspolitik, kanske i paritet med EU genomsnittet. Vilket för över till nästa ämne.

SD har länge förespråkat en lägre nivå för invandringen, vilket inte lär ha undgått någon.  Nu har Cecilia Malmström tagit tag i frågan och, se, lagt ett förslag om lägre invandring med sikte på EU genomsnitt (vi tar redan in flest per capita med undantag för Malta, och nr 3 i absoluta tal). Ingen reagerar på att siffrorna hon föreslår är ungefär samma som SD:s utan plötsligt är hon en klok kommissionär (det är hon fö. inte alls, dvs. klok med sin doktorsgrad och IQ men totalt omdömeslös i vad svenska folket förväntas godta utan knussel).

Vidare liknande händelser med samma märkliga medielogik under våren 2013 var mordet på soldaten Rigby i södra London av två svarta muslimer.  De stod kvar och skrek Allah Akbhar när de greps men när jag läste om nyheten på BBC:s hemsida stod detta fundamentala faktum mot slutet i beskrivningen. Det såg annars ut som ett vansinnesdåd utan orsak, liksom när major Nidal Hasan skrek samma Allah Akbhar när han dödade 13 och skadade 29 vid Fort Hood i Texas 2009 men blev rapporterat som en arbetsplatsolycka.

Den brittiske Douglas Murray följde nyhetsrapporteringen om mordet på Rigby och inom några timmar fann han att nyheten hade förändrats till att bevaka så att inga angrepp skedde mot brittiska muslimer eller att någon skrev något på twitter. I sin bok Islamophilia berättar han om denna och andra särbehandlingar muslimer fått i media. Tyvärr gjorde någon det och en tant sade till pressen att muslimer inte var att lita på. Båda åtalades för att använt sin yttrandefrihet efter en fruktansvärt tragisk händelse och givit utlopp för sin frustration.

Den frustration som britter och svenskar visar i ord kan inte jämställas med den frustration som vissa invandrare visar genom att förstöra egendom och slåss med polis och oskyldiga. Naturligtvis kan även arga invandrarungdomar skriva vulgära påhopp på twitter och internet, följ @ingridcarlqvist @rogsahl får ni se, men dessa påhopp anmäls sällan.

Folk ser hur olika måttstockar används för skilda grupper och handlingar; svenskar som skriver illa om invandrare hängs ut, invandrare som förstör egendom (ofta andra invandrares) ursäktas.   Det är ingen konspiration, ingen dold agenda, utan något de som följer näthatsdebatten och annat sett länge.

Jag upprepar: Det är BRA att Avpixlat m fl. finns som tar in nästan alla kommentarer, och det är FEL att Newsmill m fl. inte låter folk skriva av sig.  Det är FEL när Aftonbladet kan driva hetskampanjer mot ”skiten” i kommentarsfälten och det är BRA att Mats Dagerlind får tala till punkt på Publicistklubben.

Yttrandefriheten tål det mesta men det finns tillfällen som den kan behöva inskränkas menade JS Mill.  Det ena är om man framför hot och hetsande yttranden framför en grupp med uppmaning till att begå brott, t ex vid Reclaim the Streets fönsterkrossningar i Göteborg 2000 och i Husbyupploppen (då via sociala media). Det andra tillfället är, givetvis, när yttranden övergå i kriminella handlingar vilket skett över hela Västeuropa och USA sedan decennier, nästan alltid utfört av arga (halvkriminella) invandrarungdomar (i Frankrike 2006 i synnerhet, i London 2011 troligen lika delar arga vita som bruna butiksrövare).

När man så öppet visar att inte samma villkor gäller för olika gruppers ord och handlingar kallas det hyckleri. Om dessa grupper skiljer sig åt etniskt och i hudfärg kallas det rasism.

Home schooling an American boy in Ukraine – a book review

ed

This review on Amazon of the ebook Edward came about as the author, Graham Seibert, contacted me after reviewing my book The Swedish story. My book is quoted in his and now I will try to judge his book. Amazon sure makes people publish and find new online friends. Much appreciated as I have similar international experiences..

His book is by far the most unique writing on education and society I have read. It is deeply personal yet abstract in its reasoning over his choice to leave the US for Ukraine and home school his very young child Edward. He tries to connect every detail of his own life, including two failed marriages and unsupportive adult children, with general knowledge and views about the rise and fall of Western civilisation, morals, politics and bits of science on intelligence testing and races, social development and ethnics groups. Not unlike my book about Swedish culture and history but more personal and far reaching into future demographic and economic changes.

INTRODUCTION

He starts his writing of the book Edward, which alludes to J-J Rousseau’s similar self-educational 18th century treatise Émile, from an impersonal point of view yet bold:

“This is a plan to home school Mr. Seibert’s son, Edward in his mother’s homeland, Ukraine. Character is key: if he is honest and dependable, Edward will be a success. Pride and respect for himself and his ancestors are essential inspirations to be a good husband, father, and provider. Mr. Seibert’s experience as a parent, private school trustee, teacher, and finally educational school student led to the strong conviction that, in educating a second family, he had to take full control of the process. This book describes why and how.”

By this rather megalomaniac stance the reader is caught into the author’s world of learning, views and future plans in Ukraine. Seldom has an author been as self-critical and open as this author and readers will be aware that he does not bow down to anyone.

Readers who do not appreciate his fight for starting a new family – and by God, telling the world about it in a book – will put the book down and are also urged to do so. Rousseau was also considered mad in his pedagogical fervour yet he started a whole new educational tradition, the progressive (of which neither I nor the author Graham Seibert have much care for).

I predict that very few will actually read and appreciate this new 21th century Émile but for those who do, it is a pleasure to follow Seibert’s well-written and well- reasoned ways. Yes, the book is mad to begin with but it is worth investing the price and read carefully. In the end, one may consider it a worthwhile read but still a mad endeavour to tell the world about one’s personal life and total focus on one single poor toddler in Kiev, Edward or Eddie as his writing father calls him.

I cannot refrain from thinking while reading about the fatherly cares and plans for his son, the progeny, of what Edward Seibert will think when he reads the book himself, by year 2030 or so. But that has not and should not keep Seibert Senior from publishing his thoughts.  His grownup children in USA seem to be lost to him anyway and maybe Edward will be proud to become the topic of 230 pages of partly dense academic prose of the philosophical foundations of his character development. Or not.

THE AUTHOR

Here is the family story of the author Graham SeibertEdward, essential knowledge to readers:

The author Graham Seibert grew up in California in early 1940s and had a decent career in information technology, teaching and statistics on the East coast (Maryland and Washington D.C.).  After two marriages and somewhat unsuccessful attempts to raise his children, he is now starting a second family in Ukraine.  His dissatisfaction with raising his first children seems to be their inability to appreciate traditional American values, history and culture (but in that they are like all born after 1950) and their abstinence from granting him grandchildren, not to mention decent careers, stable relationships and marriages.  He states openly that:

“I assign the bulk of the responsibility for my first family’s failure to carry on my values, to do the ‘normal’ thing and give me grandchildren, to dysfunctional cultural trends in the United States”.

Seibert set out , in 2007 to find a new mate by the time he retired at 65 years. After a stint in Costa Rica, he set off to Kiev in Ukraine to study Russian and eager to find someone more like him with traditional/conservative values and less liberal/individual bias. Mrs. Oksana Seibert appeared out of the blue, a Russian speaking Ukraine traditional woman. Seibert does not tell us how they met as that may be another book and Edward was born 2011. The book tells also of his future children, which means this adventurous American septuagenarian will procreate siblings to the much awaited Edward. Yes he is too much but I like his daring ways.

His reasons for favouring Ukraine is its freedom for children (ride on public buses to school, play and walk outside, much like Sweden), high trust in neighbourhood but distrust of government (which has supported self-reliance), homogenous population and economical living standards. His American retirement on Social Security will get him by but he plans to invest in real estate as money may be taxed or taken somehow. He trades and invests online to stretch his budget, an occupation he seems to love and recommend to toddler Eddie too.

LEARNED WRITING

His learning is deep yet he reads widely and draws conclusions which are in the order of libertarian and paleo-conservative lines. His statement  “Our message for Eddie will be that he can and should expect just about nothing from government” is of classical liberal and laissez faire governments of the 1776 constitutional kind, not found anywhere since. Furthermore, 18th century conservative philosopher Edmund Burke will guide the political philosophy of the author’s progeny dear Edward:

“Our job will be do provide Eddie with a Burkian sense of how the world really works, starting with the premise that the only person in the entire world who is entirely dedicated to his welfare will be Eddie himself.”

The author calls himself an ex-patriate which is true but in US’ political terms he would support the two presidential candidates Pauls anyday.  This is no stated but my conclusion as he does not dwell much on contemporary American politics, thankfully. He rather discuss long term changes in Western culture and civilisation, often contrasting Christian, liberal and evolutionary thoughts with one another. Evolution wins most of the time,

A thesis he argues for with some scholarly and journalistic references is that the white Americans and Europeans will become the new Jews, destined to be a successful yet unappreciated minority.  They will be scare in numbers with their higher intelligence and lower birth rates, but essential to drive an even more complicated economy relying on technology, science and information services. People will hate them for their brains like the Jews always have been and unfortunately the whites are the first to blame themselves for their privileges.  He notes that:

“As intelligent people are having fewer and fewer children, and the world is simultaneously putting a premium on intelligence, on people who can create value by automating the repetitive work now done by duller people, Eddie’s talents should be in increasing demand. Jews have been combating envy for eternity; white people have only a couple of generations’ practice. We should have become more adept at defending ourselves by the time Eddie comes of age.”

FALL OF THE WEST

The relentless self-criticism of Western civilisation is one of the main threads in this book, which echoes of Bruce Bawer, William Dalrymple and Charles Murray. Edward is thought to be safer in Ukraine when the financial chaos will start to spread in the next decades the author and father claims and hopes. Left in the US, he would be target of even more criticism from both minority groups (by then in majority) and from the whites themselves in their political correctness and self-annihilation.

Like Gibbon’s classical 18th century study of the rise and fall of Rome and the 20th century study Family and Civilization  in 1939 by Carle Zimmerman,  Siebert  views civilisations come and go but finds a pattern in the decline due to rise of nuclear family both in Athens, Rome and the West. A mis-guided sense of altruism, UN mantra of egalitarianism making all racial differences due to ill-meaning society and neglect of adherence to one’s tribe, culture and nation adds to the current crisis of the West, along with its near economic disasters. He notes that:

“You can count me among today’s doomsayers. As I write this I am predicting a worldwide depression starting fairly soon, one that will affect just about every country in the world. I anticipate a lot of good coming out of it, however. I think it will restore a work ethic and expose the multitudinous faults in the social models that have emerged from academia to dominate all of Western society over the past century. Specifically, it will show that people are indeed different, and that unbounded altruism can doom a society. I expect that it will accelerate the decline in birth rates already visible in almost every nation, which in turn will reduce population and pressure on the world’s resources. It will also put a premium on educated and capable young men – like Eddie.”

The political correctness of American academia, politics and media is surely a reason to keep Edward away from his country (his citizenship is American) but he needs to learn how the important mumbo-jumbo talk. His father relates current PC taboos without pardon:

“Should you happen to have a social death wish, you can easily exercise it on campus by offering the opinion that homosexuals subject themselves to more health risks than heterosexuals, that children do best when they are raised by two natural parents who happen to be married to each other, or by repeating Larry Summers’ gaffe of referring to intelligence research that rather conclusively shows that at the high end of the range of intelligence, men fairly handily outnumbers women. Don’t even get started talking about how low the actual incidence of rape by white men is, compared to minorities, or how many false reports of rape there happen to be. Anybody with a brain in his head knows that rationality has nothing to do with these dogmas. If you are a student, a government employee, or some cog in the wheel of a big corporation you have to spout the party line or the powers that be will make your life miserable. This is the modern limit on individual freedom: even to propose that unlimited freedom in individual behaviour might not necessarily be a good thing is not permissible.”

CHARACTER

Edward’s education will be about character formation rather than only academics. The author and father  notes that his educational role models- Aristotle, Locke and Rousseau-  devote their efforts to morals, virtues, judgement and steady development of one’s civil and familial duties. Central is Aristotle’s ethical doctrine of the Mean and in the background the classical wisdoms of Socrates, Stoics and Montaigne.  Four principles of moral virtue should define the goals of Edward; work hard, learn from experience, pray/meditate and depend on your judgment.

Edward and his future siblings  “need to appreciate restraint and modesty in an immoderate age”, the author writes with reference to sex and indulgence in drinking and drugs etc.

The father recalls these values of modesty being around when he grew up in California by 1940s, went to El Cerrito High School and attended Mrs. Stewart’s private etiquette and ballroom dance academy. Of course he is quaint and old-fashioned in his attitudes but he argues reasonably and grants that his cherished childhood and decent middle-class schooling will never appear as the world has changed. But it was not all bad and there are things to learn from his own father, Edward’s grandfather, who taught young Graham to drive nails with three strokes in mid 20th century California. His father’s hammer is still with him in Ukraine.

SELF-DEFEATING LIBERALISM

Home schooling a child, which is the rationale for writing this book on little Edward, is often thought to raise egotistic and weird anti-social children.  The author strongly declare his and his new family’s and society’s abilities to counter any such developments. The liberalism in USA is what breeds these undesirable traits he states and what is even more unintended; people have become less original in their individual freedoms, strangely enough:

“Liberating man from historical constraints and responsibilities has taken away the incentives that drive people to be creative. Nobody would argue that free time is more abundant today than ever, and there are more people than ever, yet none would argue that humanity is reaching new heights in music, fine art, theatre, literature, inventiveness or much of anything else. The liberal premise that freedom was a prerequisite to creative expression is simply not borne out. The disadvantages, however, of freeing citizens from the obligation to invest in social capital are becoming clearer by the year.”

This observation of a conformist individualism is something I also have found in Swedish value systems (see my book The Swedish story and Gina Gustavsson’s PhD thesis, Treacherous Liberties, 2011, Uppsala University).

His current scholarly references on morals, education and evolution, apart from Charles Murray, are David Gelernter’s America Lite, John Gatto’s An Underground History of American Education and books by Stephen Pinker , Alain de Benoist, Diane Ravitch among others. With these contemporary sparring partners in research and current debate, he sets out to discuss his thoughts on Christianity and liberalism vs. evolution and socio-biology. Being a science – inclined thinker, the author leans towards his teenage hero Charles Darwin but views somehow that practical Christianity rather than Enlightment liberalism is evolution has found does the job better.

But he is very clear about his unfounded support for Christianity which bothers him but in the end is useless to argue about. His wife Oksana is a Russian Orthodox Christian and himself, the retired and late father Graham Seibert, is a reluctant believer, more of an agnostic and existentialist. But he calls himself a practical Christian, in the view of Winston Churchill who cheered the British masses with “Onward, Christian Soldiers” to unite them in faith but most of all in hope.

HOME SCHOOLING

Since the book is about home schooling (which is the lesser part but does not make the book less valuable), the writer tells us some things about how Edward shall go about his studies.

The curriculum  at the Seibert family home in Kiev will contain;

Languages – English, Russian and Ukrainian

Math

Biology

Physics

Chemistry

History

Society

Business

Information tools

There will be focus on one or two subjects at a time, depth rather than skipping through. Meta cognitive skills are desired goals above all as academic content change quickly.

Much attention is given to values and social behaviour, just was set out in the preface with references to Aristotle, Locke and Rousseau. Little Edward as well as all future Seibart children will have learn to behave well before one year. We find small sections on preparations for Edward’s future relationships, flirting, courting, how to find a mate and succeed in marriage, as well as who to make small talk, dinner conversation and if needed, argue and fight.

The home schooler and father Graham Seibert hopes to find fellow homeschoolers in Kiev and globally online which is an important reason for writing his book Edward. That seems not be an easy task locally in Kiev, but online there are many opportunities to meet and share experiences and teaching matters.

The 70 year old father Graham Seibert keeps well after doing daily physical exercises for 40 years, which he wants to his son Edward to continue, as well as to train in some (individual) sport. Outings will be useful to home schooled little Edward, such as paddling down the Dnieper River by Kiev and visiting the family cottage, the traditional Russian/Ukrainian dacha, close by. Biking will be common way of transport and enjoyment including how to fix flat tyres oneself.  Music, grooming, sketching, painting is to be taught along with photography, video, computer graphics, housework (including sewing). Regular text books are to be avoided but father and son will assembling text books themselves when needed. Test will be done as time comes.

The little boy will listen to fairy tales, pre-Disney style and some Biblical tales, such as

The story of creation

Adam and Eve

Cain and Abel

Sodom and Gomorrah /Lot’s wife

Noah and the flood

Noah and Ham

Abraham and Sarah; Abraham’s readiness to sacrifice Isaac

Getting Jacob married, the story of Jacob and Laban deceiving one another

Joseph and the coat of many colours

Pharaoh and the plagues; the Exodus

The Kiev house where all this will be done will have small bedroom for the children with no electronic devices available, certainly not handheld connected machines. No television will be sounding in the living room and no children sneaking into their rooms for undesirable activities (as the author’s earlier children did watching porn and smoking pot).

CAREER

The future career of Edward is vaguely mentioned yet with some directives.  The father hopes for him to excel academically and find a future in science, business, finance or real estate. Ideally he should be his own boss, have integrity and be a master of his wealth, not enslaved by it. Further, he should marry early and abstain from sex.  Entering the workforce by 2030, when a high IQ and sought after traditional middle-class social skills are desired but rare, he should make it as well as his father or better.  They may even cooperate:

“I also plan to teach Eddie about trading and investing. I will be entering my eighties as he enters his teens. One doesn’t have to be a statistician to anticipate that I will lose a little bit of mental acuity in my ninth decade. I will depend on Eddie to help manage my IRA portfolio, when possible giving him some fraction of it to manage by himself. I hope he takes a strong interest; it is the money that will support him in college and his mother in later life.”

Life will not be all fun and play for Edward. Being kind of thrown out of two countries with an fast aging father and not siblings close by (or even desiring to meet the former family members), the father and author “anticipate a kind of existential loneliness for Eddie, as a man out of his times”. He will be like a Jew but without a Jewish tradition and tribe. If the whites of Europe will gather into new nationalist tribes, Edwards may feel connected to them but the father is sceptical, even if these groups would support his agenda of procreating more white (grand) children.  He suggests Edward to remain aloof and simply observe the cultural changes, a wise decision. Edward’s loyalty is primarily to his family and he is expected to carry on the family line, no matter what happens to the world.

We want grandchildren, the father and mother of Edward state. That was the reason Seibert left the US and why he found a new wife and wrote this remarkable book. Sorry his personal longing for grandchildren might not come true within his own lifespan, but being a true Darwinist he seems not to care as long as his genes evolve.  I am impressed by his honesty and his clear-sightedness in so many important areas.

DRAWBACKS

However a few glitches stick out that I noticed.

His criticism of Jewish cosmopolitanism and their support for black grievances against the whites but also admiration of their learning, success and separation of culture does not make sense. He scorns them for promoting universal values yet they have survived by keeping to themselves.

He wants to instil a sense of being superior in Edward which is of course fair for any parent, but stating it in a book makes a teenage and adult Edward Seibert embarrassed and maybe bullied. Tell him rather, but do not write it. His personal future being the topic of a book by his father is enough.

Digressions abound. Most of the time entertaining but for readers with little interest in the history and evolution of our civilisation, they could make up another book, the third in line.

Bitterness is accidentally surfacing, as when the old family and children are mentioned. I find them awkward even if their attitudes and life choices are set into a general picture of the decline of the West. How they relate to their father after this publication I do not want to think about.

These are small drawbacks in a great book. Yes it is by far the maddest thing I have read in a long time but I like his old tyme style. He is certainly a Grumpy Old Man to most people, a proud one at that but he has every reason to be a Happy Elderly Man.

GRATITUDE

Many thanks Graham Seibert for the splendid endeavour accomplished with starting your new family and the book to you written to set yourself a goal in your home schooling.  I am sure that in a century or two Edward will be as well known as Émile.

Islamofili – en västerländsk sjuka

Murray

Islamophilia. A very metropolitan malady av Douglas Murray (Kindle Ebok, 2013). Recension publicerad i Dispatch International juni 2013.

Fortsätt läsa Islamofili – en västerländsk sjuka

Sveriges hjälpbyråer- ett förslag

Nedan ett förslag som man kan sprida eller ge mig synpunkter på i kommentarerna:

I varje sk utanförskapsområde ska det finnas ett ställe vanligt folk kan vända sig för problem med brott, mångkulturalism, märklig genus/feminism osv. Stolligheter som drabbar de som bor där, oavsett ursprung.

Motsättningar svenskar/invandrare bör undvikas men inte förtigas om de finns. Invandrare och svenskar har tillräckligt gemensamt. Vilka fall som tas upp avgörs av de som engagerar sig men viss rättning i leden efter målsättningar med föreningen.

Byrån ska vara bemannad några vardagkvällar och en helgtid efter förmåga. Förebild är kvinnojourer, R-förbunden, klientorganisationer och självhjälpsföreningar.

De som ska ta emot klagomål ska kunna ge råd i första hand och i andra hand agera själva. Oavlönat slit i första hand, men finns medel kan viss ersättning utgå i första hand för utlägg för telefon, transporter, fika osv. Siktet ska vara på att folk kan ta ansvar och ta itu med skiten själva.

Prioritering är lokala ärenden, inte rikspolitk. Tips kan komma från media, internet, grannar osv men drivas av några i området.

Medborgargarden ska undvikas men visst skalskydd måste finnas. SD kommer nog figurera men inte vara drivande anser jag men det kan bli svårt att styra upp. Dock finns tillräckligt med ilska i landet för att kanalisera dem via dessa byråer. Folk som vill hjälpa Sverige finns det gott om –
”Vill du hjälpa Sverige – engagera dig i Sveriges Hjälpbyråer” är mottot

Lokalen bör vara i källare utan fönster och så billig som möjlig, ligga i förorter med börja med Västerort och Söderort i Stockholm.

En ideell förening/ stiftelse kan bildas under 2013 med sikte på att starta efter valet 2014 med så många avdelningar som möjligt. Webbsida http://www.sverigeshjalpbyraer.se och så kontaktnummer helst inte till privata mobiler eller spårbara. Bidrag söks från Allmänna Arvsfonden, kommuner osv.

Här finns några liknande organisationer men de är ganska juridiska och har bra stöd/betalning så ej direkt överförbart

http://centrumforrattvisa.se/
http://www.dnv.se/foretagarombudsmannen/index.asp
http://www.juridikinstitutet.se/

Två folkdemokratiska decennier – Sverige som det snälla Vitryssland

 

2013 ekar det konstigt av nostalgi över Sveriges 1970- och 80tal. Det kan vara Fridolin, Greider naturligtvis, och alla som ställt sina förhoppningar till gråsossen Stefan Löfven att föra landet in i, ja vart ? Tillbaka till framtiden dvs till 1970talets utopiska samhällsbygge och 1980talets expansiva offentliga sektor som inte stod Östblockets folkdmokratier efter särskilt mycket.

-LO går med röven in i framtiden , sade Metallbasen Göran Johansson en gång.

LO basen Bertil Jonsson var också rakt på sak om sin organisations konservatism, men positivt tolkat:
-Vi står i vägen !

Samma tongångar känns igen i dagens debatter , särskilt när 25 till 55 åringar debatterar. Det är som att allt var bättre förr, 1975 ungefär. Då fanns pedagogiska barnprogram i TV2 (Ville Valle & Viktor, Kapten Zoom), proggmusik och solidaritet. Då fanns samhörighet och ansvar för varann. Om något kan kallas reaktionärt är det denna oupplysta nostalgi, särskilt hos de som föddes på 1970talet.

Det är som om de inte vill veta något om statsmonopolkapitalismen, de korporativa organisationernas samförstånd (trots att de diggar Ebba Gröns Staten och kapitalet, som är en vänsterkritik av sossarnas och Wallenbergarnas korporativism), avsaknaden av alternativ till vård, skola, omsorg och, viktigast av allt, den misskötta utopiska ekonomin. De sk arbetsgivaravgifterna ökade till 39% vid 1982, utöver de kom fackligt framförhandlade tillägg. Skatter och löner ökade liksom priser medan tillväxten krympte. Stagflation, oljekris, nedläggning av branscher och statliga uppköp av förlustbolag. Samtidigt brassade sossarna på, sedan Fälldin regeringarna i lika hög grad (de skulle vara bättre sossar än sossarna), med ständigt nya löften och mer offentliga utgifter.

De offentliganställda antal fördubblades under 1970talet och blev en väljarbas att vara lojal mot. Enpartistaten byggdes upp och sitter fortfarande bergfast i det allmänna medvetandet, oavsett partifärg. Svensken är folkdemokrat light och gillar det, men skäms samtidigt lite. Löntagarfonderna var på vippen att kasta oss in i en västlig slags folkdemokrati men Gösta Bohman och Curt Nicolin insåg faran och mobiliserade. Idag hånas de av dagens 70talister som nog tycker att fonder var väl inte så farligt ändå. Eller så vill de införa revolution som 80talisterna Martin Schibbye och Johan Persson för vilket de hyllas i media.

När jag, född 1958, lyssnar till medborgare i de fd folkdemokratierna i Östeuropa och i Sovietunionen kan jag höra samma suckanden om att allt nog var bättre förr. Åsa Linderborgs gråtmilda artikel om 1989 års befrielse av Östeuropa och sedan Ryssland går igen. DDR upplever visst fn ett liknande uppsving när diktaturen ska ursäktas med att alla fick i alla fall gå i samma skola. Fö reste många svenska lärare till just DDR i samarbete med Skolöverstyrelsen och lärarfacken. Socialdemokraternas skolpionjär Stellan Arvidsson, tillika ordförande i Vänskapsförbundet Sverige- DDR, ledde studiebesöken.

Ibland är det som att Sverige tävlar med Vitryssland om att vara den sista folkdemokratin. Vitryssland är den onda varianten, vi den goda. Samma korporativa, halvtotalitära drag finns inte bara inom socialdemokratin utan även inom folkbildningen, bondekooperationen, hyresgäströrelsen och nu verkar även Svenska Kyrkan och flera muslimska grupper via Seglora Smedja och Tro & Solidaritet ha hittat varann och byggt upp korporativa drag. Kollekter som samlas in i Svenska Kyrkan går till Seglora som taktfast trumpetar ut de rätta (ibland religiösa men mest organisationspolitiska) åsikterna.

Stat, kommun och landsting tar hand fortfarande om 65 % av ditt löneutrymme om du räknar in skatt, arbetsgivaravgifter och moms. Få vet detta och upplyses de viftar de gärna bort det pinsamma faktum att de bara till 1/3 kan förfoga över vad de arbetat ihop. Med dessa oerhörda resurser, världens näst största skattetryck efter Danmark, lämnar svensken över makten till de som vet bättre. Experterna, byråkraterna, journalisterna, myndigheterna som alla fixar och donar med våra liv, helt självklart. Om alla dessa personer som vi tilltrott nästan alla surt förvärvade slantar, också samarbetar med varann och har gemensamma hållningar i frågor om invandring, kultur- och mediapolitik, familjepolitik, energipolitik, skola osv och inte tillåter andra alternativa åsikter att höras lever vi fortfarande i en folkdemokrati. Det snälla Vitryssland.

Litteratur:
Claes Arvidsson, Ett annat land. Sverige och det långa 1970talet
– ” – , Olof Palme. Med verkligheten som fiende
Julian Barnes, The Porcupine
Assar Lindbeck, The Swedish experiment
– ” – , Ekonomi är att välja
Karin Sjöborg- Svanvall, Kentucky Fried Children
Mattias Svensson, Glädjedödarna

Nationella nättidningar som folkbildning och demokratisk förnyelse

avpix

Det som skett på internet de senaste åren är inget mindre än ett demokratiskt genombrott och en uppvisning i vad Olof Palme en gång kallade vårt land, en studiecirkelsdemokrati.

De nätverk, bloggar och alternativa medier som kommenterar dagspress och etermedia, särskilt i invandringspolitiska, genus och juridiska frågor, uppvisar en stor tilltro till yttrandefrihet, tankeutbyte och reell folkbildning. Få av de aktiva har tidigare deltagit i samhällsdebatten så nu dras även de in i det offentliga samtalet vilket borde uppskattas mer. Journalisterna har förlorat sin auktoritet.

De som driver Avpixlat, Fria Tider, Exponerat, Flashback m fl gör hårt ideellt arbete och får ingen uppskattning. Tvärtom motarbetas de ständigt av vad de själva kallar gammelmedia, vilket gör dem till offer kan man tro, men så lätt är det inte. Om Aftonbladet skriver något ogenomtänkt, vilket sker ofta, så kommenterar de snabbt som ögat, varvid Aftonbladet tar denna reaktion till intäkt för nyhet, vilket vad precis vad dessa parasitära frivilliga alternativmedier ville.

Kolumnister i Avpixlat som Mats Dagerlind, Stefan Torsell, Mrutyuanjai Mishra och Hera Lamppu Maduro vågar stå med sina namn vilket gör att anonymiten delvis försvinner. Dock lider alla nättidningar av bristen på ansvarig utgivare i Sverige. Det gör dem extra utsatta för saklig kritk i brist på ansvar, men skyddar dem samtidigt. Skulle de ha ansvariga utgivare skulle dessa kritiska nättidningar dränkas i anmälningar och åtal, av vilka många skulle vara bara för att dränera nättidningarna på de få ideella resurser de har.

Kort sagt, genom massiva anmälningar skulle de antagligen försvinna. För dessa medier gäller andra regler än när traditionella medier sprider hat med sina enorma resurser bakom sig. Aftonbladet Kultur utmärker sig i synnerhet. Men folk är inte dumma, de ser Davids kamp mot Goliat och att vänner, bekanta, släktingar engagerar sig mot makten. Nu som då.

På 1970talet organiserades liknande initiativ av folk och studenter som visserligen bars upp av mer traditionell bildning, men även av utsatta grupper.

Klientrörelserna KRUM, RFHL, RSMH m fl förde fram fångars och narkomaners syn på deras behandling och samhällets godtyckliga makt.

I det politiska livet agiterade KFML/SKP, KPML(r), RMF/KAF/SP, MLK, FK, FAM, APK m fl vänstergrupper med egna bokhandlar, tidningar, studiecirklar.

Jag ledde själv en studiecirkel i Marx’ Kapitalet 1978 och sålde Folket i Bild/Kulturfront i gymnasiet. Sedemera skulle jag skriva i Norrskensflamman, Ny Dag och Arbetaren.

Vid sidan av vänsterns grupper blommande alternativrörelser i form av Folkkampanjen mot atomkraft (som arrangerade demonstrationer mot Barsebäck där jag deltog 3 ggr), studiehäften som MALTE (Miljörörelsens Alternativa Energiplan), med nystart inom Fältbiologerna och forskaraktivister som Björn Gillberg, fria musikorganisationer som Uppsala Musikforum (där jag jobbade), egna skivbolag och distribution m fl.

Ur denna mylla växte sedan ett parti fram, Miljöpartiet. Likheter med framväxten av Sverigedemokraterna finns men det tog 22 från start till riksdagsinträde mot MPs 8 år 1988.

Intellektuella i dessa rörelser lärde sig grafisk formgivning, arbetsledning, redigering, tryck och distribution, balans mellan konstnärliga och akademiska ställningstaganden versus aktivistiska osv.

Personer som Jan Guillou, Robert Aschberg, Göran Rosenberg, Göran Skytte, Jan Scherman m fl kunde efter hårda år vid stencilapparaterna gå vid pass 1980 vidare till mer traditionella redaktioner vid SVT t ex och uppdrag inom offentlig sektor och traditionella folkrörelser och senare även liera sig med kapitalisten Jan Stenbeck, TV4 och TV3.

Själv startade jag en lokal kultur- och reportagetidning i Uppsala 1983 som lärde mig ansvar för utgivning och redaktionsledning samt kontakter med andra likasinnade, som Johan Ehrenbergs aktiebolag Magasinet AB som gjorde layout. Ett tydligt exempel på kommersiell avknoppning av en anti-kapitalistisk tidning ETC, min förebild på den tiden, särskilt estetiskt.

Jag minns hur smarta de var på Magasinet i att ragga uppdrag från andra miljö/genus/radikala/socialistiska, men mer välbetalda organisationer för att driva sitt bolag utan problem. Sedan använde Johan Ehrenberg konkursmetoden alltför ofta med sin tidning för att slippa gäldenärer men det är en annan femma.

Jag ser alltså på de, för många svenskar med politisk korrekta ideal, förskräckliga nättidningarna Avpixlat, Fria Tider, Exponerat m fl som nya uttryck för demokrati och folkbildning.

Liksom SDs väljare och medlemmar till stor del kommer från sofflocket sker alltså just nu en enorm vitalisering av det demokratiska samtalet men utan att det erkänns. Ofta är det lokala händelser som får stort utrymme i dessa nättidningar, men som inte kommenteras i riksmedia.

Men det räcker inte med de arga mediekannibalistiska nättidningarna Avpixlat m fl. Det finns också mer akademiskt och empiriskt inriktade hemsidor som också drivs helt utan bidrag. Affes statistikblogg har många timmar nedlagda på att sammanställa siffror från SCB, BRÅ m fl vilket gör sidan läsvärd vad gäller kriminalitet och invandring, förutom de underhållande satirerna.

Mer akademiskt konservativa och nationalistiska hemsidor drivs av Jan Olof Bengtsson , och en antagligen många fler men jag känner bara till dessa. Jan olof Bengtsson är bekant till mig och med de konservativa tänkarna Claes Ryhn och Tage Lindbom som förebilder. Hans blogg är välmatad och läses säkert inte i den utsträckning den bör.

Vanliga jobbare i invandrartäta förorter och irriterad medelklass som inte godtar propaganda lär sig frivilligt (nåja) om islams historia och olika sekter, utrikespolitik som inte står 1970talets Kommentar och Vietnambullentinen efter, de pluggar statistik och fakta om invandring vilket gör dem svårslagna i diskussioner med etablissemangets företrädare.

Ofta tror dessa att det räcker med att vara snäll och empatisk mot invandrare,men frågar man dem mer om antalet invandrare utan skäl enligt FN konventioner (75%) eller invandringens kostnader (60 miljarder) vet de inte alls några basfakta.

Vanligt folk som följer dessa alternativmedier och utnyttjar sociala medier lär sig mer än journalisterna. De må tiga i fikarummet på jobbet men man och man emellan utbyts tips och analyser av nyheter som vinklats.

En outsinlig källa till förnuft och med mycket bra kontakter inom Migrationsverket är Merit Wagers blogg. Hon visar ofta hur illa journalisterna beter sig i hanteringen av fakta om asylprövning och vad Migrationsverkets anställda rapporterar anonymt, numera också på Migileaks.

Mellan aktivisterna på Avpixlat och teoretiker som Bengtsson och Holm finns nättidningen och veckotidningen Dispatch International som ges ut i Malmö av Ingrid Carlqvist och i Köpenhamn av Lars Hedegaard. Där blandas lokala nyheter, riksnyheter och recensioner (mina bidrag finns här 1, 2, 3 och 4).

Min modiga kollega och bekant Ingrid Carlqvist är nog den mest hatade skribenten i Sverige och är samtidigt anklagad för att driva hatbrott mot invandrare och muslimer.

Hon kan inte bo i sin bostad i Malmö längre så visst vet hon mycket om hat, särskilt nyligen i april 2013 då hon attackerades vid en motdemonstration i Malmö av ilskna sk anti-rasister.

I Danmark är tidningen Dispatch International också bespottad men bakom den finns danske Trykkefrihedsselskabet som ger ut utmärkta böcker (jag rekommenderar 1400 års krigen) som ger en viss intellektuell och institutionell ryggrad till den danska utgivningen.

Chefredaktör Lars Hedegaard, historiker och gymnasielärare från början, var tidigare chefredaktör för Danmarks stoltaste kvalitetstidning, Information, en öppen kulturradikal dagstidning med rötter i den danska motståndsrörelsen under andra världskriget.

En vänstertidning som marxisten Hedegaard lett vilket gör honom mer svåråtkomlig för vänsterkritik.

Internets säkerhetsproblem gör att meningsmotståndare till de alternativmedier jag nämnt här attackerar via hackers, serverangrepp och allehanda virus, krypteringar osv. Exponerat och Avpixlat har extra filter för att skydda sig, men det kostar på vid sidan av det ideella arbetet att ge ut en nättidning.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Aktivisterna på dessa hatade förföljda medier lär sig massor om datasäkerhet vilket de med tiden kommer få nytta av när de, liksom vänstern gjorde på 1980talet, går vidare till mer traditionella uppdrag.

Tiden förändras men folkets frivilliga bildningssträvanden och demokratiska organisering tar sig bara nya former. Demokratin kommer underifrån.

Men ser jag då inte de rasistiska kommentarerna, de invandrarhatiska inläggen, hatet mot muslimer osv som finns i dessa medier ? Jo visst gör jag det och det gör mig naturligtvis bekymrad. Men folk är förbannade och skriver rätt ut vad de tycker på nätet.

Visst borde de formulera sig bättre men i relation till vad Jan Myrdal skrivit om Pol Pot, och utdelandet av Leninpriset varje år av Myrdal, Åsa Linderborgs uppmaning till stenkastning liksom hennes kollegor gjort i krönikor, är dessa officiella och underjordiska lika illa. Dock har personer som Myrdal, Linderborg m fl etablissemanget bakom sig.

Jag önskar givetvis att rasister och de som sprider illvilja och ondska inom de nätpublikationer jag nämnt inte hade funnits, men som läget är nu måste vi tyvärr godta eländet. Demokratin är större och nättroll spricker i dagsljus.

1908 sprängdes båten Amalthea med strejkbrytare i Malmö. Anton Nilsson, som jag fö träffat, dömdes till döden men benådades. Arbetarrörelsens första tid var full av våld, rivaliserande våldsamma vänsterstrider (Ådalen 1931), uppror, ondska och brott men den klarade ut att vädra ut de värsta röda lössen även om många återkom under 1970talet (se ovan).

På samma sätt kommer den nationella rörelsen (finner inget bättre ord för denna socialkonservativa och populistiska tradition på nätet och i riksdagen) reda ut de bruna lagren. Folkbildning och demokrati är oslagbara medel för att nå sanning och inflytande.

Som folkhögskolelärare och studiecirkelledare hyser jag tilltro till alla engagerades bildningssträvanden, ja rentav beundran.

* * *

I USA utkom boken 1997 The Redneck Manifesto:How Hillbillies Hicks and White Trash Became America’s Scapegoats av den arga och begåvade fattiglappen Jim Goad. Han kritiserar underifrån den amerikanska vita underklassen, white trash/rednecks/hillbilles, den liberala medel- och överklassens privilegier och mediadominans. Man skrattar och känner igen föraktet för de fattiga vita som spelas ut mot de fattiga svarta, men skrattet fastnar i halsen när man ser att hela samhället i USA och i västvärlden bygger på samma klassförtryck. Han är nog höger eller kanske snarare populist. I vart fall en sann demokrat. Medieelitens förakt för den nationella folkrörelsen i Sverige passar väl in i bokens analys.
Tack Jonathan Friedman för boklånet !

Beläst eller förläst?

 

För bokmalen finns ingen ro förrän han fått tag i böcker nog och stillar sig. Men risken finns att han gräver ned sig i texter och referenser så pass att hans omgivning inte uppfattar honom som beläst utan som förläst. Skräcken är att bli överliggare vid ngn lärdomsstad och gå runt bland antikvariaten i medelåldern, medan unga studenter flinar åt gubben.

Jag växte upp i ett vanligt medelklasshem i Norby i Uppsala. Många akademikerfamiljer runtom men de var ganska ordinära. Få var bokmalar. Jag var dock en av födseln och utvecklade bibliofila drag drag redan i småskolan. Senare har jag insett att böckers värde väl är stort men livet också bjuder på kunskaper. Jag reste mycket, engagerade mig och pratade oavbrutet.

Bokmalens iver när han träffar likasinnade, t ex vid föredrag, eller om han själv håller ett – O du milde Gud – är en strid ström av verb, substantiv och adjektiv mm, sällan till annan nytta än uppvisning av boklärd grannlåt.

Emellertid.

Även bokmalar bör finnas, men för mig är risken att gå över gränsen från beläst till förläst skräckinjagande. Tyvärr finns det bara bot i mer böcker. Ja , det är sant. Det finns två författare som skriver om vådan av att läsa för mycket, och de skriver så bra att man vill läsa alla böcker och genast glömma dem. De har grandios bildning, och en uppfattning som jag gärna tar efter, nämligen att livet lär oss mycket, men först efter att vi läst om det. Märkliga författare som kan rädda bokmalen från hans blandvändande med än mer sidor. Vilka är det ?

Den ene är död. Michael de Montaigne. Den andre lever. Horace Engdahl.

Båda skriver lätt, enkelt, inspirerande, lärt och verkar båda ogilla boklärdom. Engdahls aforismer får en att vilja sluta genast med all slags seriös lektyr, medan Montaigne hamrar in antikens kärva ideal där litteratur sågs som något Platons katt släpat in.

Be- och förläsenhetens bryderier botas bäst med böcker är alltså slutsatsen. Tacksam för att jag klarat mig ur fällan denna gång och återgår till min boksamling jag tagit med nu på resande fot, 14 st. En låda skeppas ned inom en månad med 20 till. Lugnet är återställt. Biblio filia.

 

En irakier skäller ut Husbyglinen

bbom

På Facebook har en för mig okänd invandrare Bareq Al Bomola från Irak publicerat detta som jag gärna delar liksom 2013 personer redan gjort på FB:

”Ett meddelande till de otacksamma invandrare!!

Ni Bränner bilar, mopeder, skolor och kasta sten på polisen med massa mera? Ni förstör/tar sönder saker som inte tillhör er? För vad? Varför är ni så j*vla otacksamma!!!!? Varför gör ni såhär mot det landet som sa varmt välkommen till er, till de människorna som tog hand om er, till de som gav er pengar, boende och mest av allt trygghet med massa rättigheter? Är det så ni har lärt er i era hemländer? Vara otacksamma? Förstöra och ge tbx på det här dåliga sättet!!!?

Största frågan är HADE NI GJORT SÅHÄR I ERA HEMLÄNDER? Hade ni förstört skolor som bildar Generationer? Eller kastat sten på poliser och misshandlat brandmän som offrar sina liv genom att försöka skydda människor och göra sitt jobb, hade ni gjort så?

NEJ det hade ni inte gjort!!!!!!! Ni hade inte gjort allt detta för två anledningar!!

Den första är att ni själva hade inte förstört för era länder!!!

Den andra anledningen är att ni hade inte haft en liten chans att göra såhär som ni gjort nu! Vet ni varför? Jo för att ni hade lätt blivit dödade/ner skjutna av polisen där!! Ni hade blivit inlåsta och aldrig fått se solen igen!!! Ni hade blivit misshandla och torterade ihjäl!!

Jag har läst en text som en j*vla outbildad invandrare hade skrivit och då exploderade jag så fort jag läste det, det va massa om att det är Sveriges fel och att dom får skylla sig själva? eller att ”vi” kommer ta över Sverige ?

Jag har nu suttit och läst om och om och om det… EN enda fråga som springer runt i min hjärna!! Och det är ” HUR F*N KAN DET VARA SVERIGES FEL!!!!!!!? Och sen det enda svaret som JAG kunde eller tänkte på som kan vara ”Sveriges fel” och det är att SVERIGE TOG IN ER!!! DET ÄR J*VLIGT FEL ATT SVERIGE ÖPPNADE SIN FAMN FÖR ER OTACKSAMMA J*VLAR OCH SA VART VÄLKOMNA!!!!
Och ett annat fel är att Sverige inte utvisar de som bara förstör för båda Sverige och många invandrare som sköter sig bra här och är tacksamma och lyckliga över det de fått av det fina/underbara landet!!!

Jag är stolt över att jag kommer ifrån IRAK men skäms över de som förstör för mitt andra land!!!

Till sist vill jag säga till DE som klagar på Sverige, istället för bara sitta hemma och klaga så kan ni väl utbilda er så att ni kan komma in i arbetslivet! Så att Sverige kan ha nytta av er! Så att Sverige inte ångrar att dom tog in er!!
Och sen har jag en fråga till alla som säger åhhh jag kan inte få ett jobb bara för att jag heter blabblabblahh!!!? Hur f*n kan ni vilja jobba, när ni INTE kan svenska ORDENTLIGT!!!!!!?????

Jag kan hålla med om att det finns rasister! Men jag har lärt mig att Bra och dåliga människor finns över allt!!! inte bara i Sverige, Men betyder det att man inte ska bevisa vad man kan och hur duktig man är!!!? Istället och göra det värre så kan man tänka positivt och kämpa emot!!! Jag själv har bott ungefär 4 år i Sverige och har gått genom så mycket här men ÄNDÅ så har jag inte gett upp!! Utan bara kämpat och kommer kämpa livet ut!! För vill man, kan man!

Om ni nu inte tycker om läget här så är det bara att DRA dit ni kom ifrån!!!!!!!!
Och hur f*n kan man inte tycka om nåt här!!!? Man får allt man önskat sig nånsin!! Man kan uppleva sina drömmar utan en massa skit!!

Jag är så J*VLA TRÖTT PÅ ER SOM KLAGAR PÅ SVERIGE!!!! kOLLA PÅ ER SJÄLVA FÖRST, INNAN NI DÖMAR ANDRA!!!!!”

Husby jihadister i min kommande thriller

I dagarna (maj 2013) har bilar brunnit i Stockholms förorter och våldsamma invandrargäng slagits med polisen. I min kommande berättelse som skrev i feb 2013, dvs tre månader före Husbyupploppen, Sara Sarasvati: An Indo-Swedish story åker ett lag från fiktiva Nordvästra Järvas fotbollsklubb runt och slåss. De bor i Husby och är egentligen militanta islamister men använder fotbollsträning och matcher som täckmantel för sina egentliga uppdrag; att slå ned Sverigedemokrater, oppositionella till sharia och islam, liberala politiker och myndighetsföreträdare.

Huvudpersonen i min framtidsberättelse är en ung kvinna från Indien vars far är svensk och ledande sverigedemokrat. Han mördats oavsiktligt av en provokatör i fotbollslaget, en avhoppad jihadist som skär halsen av svensken för att visa hur illa jihadister kan bete sig. Laget hade bara tänkt att spöa upp honom men fann sig plötsligt med blod på sina händer. Regeringskris, statsminister Birgitta Ohlsson (FP) får avgå och den Sociala Alliansen med S, M, MP och FP som styrt sedan 2018 lämnar över till en ny koalition där SD ingår. Mer avslöjas inte här.

Boken kommer ut i höst 2013 efter att den litterära agenten Jaya Bhattarcharji Rose sagt sitt.

janne bild
Från min bokrelease av The Swedish story

Lärarstudenter lär sig att ursäkta ungdomsupploppen

lalander

Lärarprogrammet vid Stockholms universitet har länge spridit ursäkter om upplopp i kurslitteratur. I en obligatorisk delkurs finns en kursbok som tydligt tar parti för våldsverkare som de just nu i Husby. Åtskilliga tusentals lärarstudenter i Stockholm och vid andra lärosäten har läst boken och diskuterat den vid seminarier utan att någon reagerat.

I boken Ungdomsgrupper i teori och praktik (3.e upplagen 2012) tar professorerna Philip Lalander och Thomas Johansson upp våldsamma ungdomsgäng i förorter i Europa och Sverige. De beskriver ungdomar som kastar sten mot ambulanser, polis och brandkår:

”Vi vill se dessa typer av ’utbrott’ som en slags rörelse i den desperation som skapas av att leva i en marginaliserad position i ett senkapitalistiskt och individualiserat samhälle, alltså en form av det senmoderna samhällets konsekvenser”
(s. 135).

Detta kan naturligtvis skrivas och diskuteras men vad som saknas är en rad om att dessa sk ”utbrott” är kriminella handlingar utförda av ansvariga individer. Utan det tillägget bibringas lärarstudenter uppfattningen att brott inte ska beivras utan förstås och förklaras. Ingenstans i boken framgår att individer har ansvar för sina handlingar.

ove s

Ove Sernhede, professor i ungdomskultur vid Göteborgs universitet

Lalander och Johansson hänvisar efter detta stycke till ungdomskulturprofessor Ove Sernhede vid Göteborgs universitet som länge försvarat ungdomars kriminella beteende och alltid skyllt på samhället. Här finns hans forskning presenterade 1, 2 och i ett inslag om hiphop som protest Sveriges Radio 2012.

Att en professor kan fritt forska om ungdomliga kulturuttryck är alldeles i sin ordning. Men att hans teser ska stå okommenterade i böcker inom i lärarprogrammen i Sverige är inte försvarbart.

Vetande, makt och subjektivation hos Foucault

PM till filosofikurs vid Södertörns högskola 2003, lärare SO Wallenstein:

Se även denna kandidatuppsats 1988

Det finns en indelning i Foucaults undersökningar som avspeglas redan i kursens rubriker:

Vetande, Makt, Subjektivation

eller mer metodologiskt

Arkeologi, Genealogi, (studier av) Självtekniker/Subjektivation

Den härstammar bland annat från Deleuzes Foucaultbok och är en praktisk pedagogisk ram som inrangerar Foucault i en tredelning som inte gör hel rättvisa till hans projekt.

Jag vill ersätta denna tredelning med
Subjektivation som Vetande, Makt, Etik.

I denna tredelning löper subjektets status som en röd tråd i alla hans undersökningar . Etik blir inte särskilt som något som sysslar med subjektet utan även hans 1960-talsverk som Naissance de la clinique, Les mots et les choses etc blir i hög grad tolkade som hur subjekt konstitueras i vetenskapliga diskurser.

I detta Pm blir dock den första perioden Vetandes subjektivation inte behandlad i någon hög grad, utan tonvikten ligger på de två senare perioderna. I en bilaga finns en kronologisk översikt av Foucaults alla undersökningar som inte direkt berör subjektet men placerar in begreppen under varann.

Vetandets subjekt och arkeologi

Människan såsom ”un étrange doublet empirico –transcendental” är både objekt och subjekt i Les mots et les choses och L’Archeologie du savoir. Hennes inre visas upp som en rymd, en plats för diskursens utsagor, där ett mummel hörs, som av ett ”Det ges språk”. Är detta en kritik av subjektet i strukturalistisk sedvana eller är det en vetenskapsteoretisk hållning ?

Foucaults kritik av humanismen och den antropologiska slummern var inriktad förstås på människan som diskursivt objekt, men fokus i de tre dubbleringarna (förutom den ovannämnda le cogito- le impensé, le recul – le retour de l’origine) är inte epistemologiskt utan subjektcenterat.

Hans projekt var att visa hur ”människan” kan komma bort från ”Människan” till skillnad från Kants, vars tematik hans visserligen övertar ,men visar att begreppet Människa en gång för alla är givet i och med att förnuftets gränser stakats ut i Kritiken av förnuftet självt.

Frågan om subjektets status är inte bara en arkeologisk fråga utan även politisk. För Kant var den intellektuella hedern parad med ett moraliskt krav på lydnad inför (den preussiska) lagen, något som Foucault kritiserar som ett ”kontrakt mellan rationell despotism och fritt förnuft” .

Hans kritiska analys av moderniteten handlar om vilka gränser humanismen sätter för Människan och vilket pris människor får betala för det. Enligt honom har vi ännu inte nått den myndighet Kant talade om just pga att sådana som Kant redan stakat ut gränserna för rationella upplysta medborgare. En konsekvens av upplysningen och Kant var att man ställde frågan om Människan och den bör ej ställas alls menar Foucault. Moderniteten ska istället granskas utan att man utgår från några antropocentriska begrepp eller lagar. Detta leder till den andra perioden om makten.

Subjekt, genealogi och makt

Makten som utspridd effekt utan center är en analys som Foucault lanserar under 1970-talet fram för allt i Surveiller et punir från 1975. Flera praktiker i arkitektur, fängelsevård, moralfilosofi, straffrätt och institutionalisering under 1800-talet blir i Foucaults ögon sammanförda men oberoende av varandra till ett slags dispositif, begreppsram, som han kallar disciplinering. Denna makt formar subjekt på ett annat sätt än tidigare.

Under medeltiden och den politiskt moderna tiden from Machiavelli, Hobbes och framåt var undersåtar underställda en suverän vars makt inte skilde sig från de metoder han utövade i sitt hem, sitt gods osv. Samma praktiker kunde appliceras överallt och Familjen och Hushållet, oikos, bildar modell för styrandet men är inte dess objekt .

Men med en ny humanistisk diskurs och med vetenskapliggörandet av maktutövning och ekonomi (i form av de nya vetenskaperna politisk ekonomi, statistik, populationsstudier) fördelas makten ut i statens i form av polisväsende, styrmekanismer specialdesignade för vissa ändamål (barnafödande etc) och staten blir ”övervakande” (”governmentalized”) snarare än enväldig i sin absoluta transcendentala suveränitet. Se min översättning av hans föreläsning 1978 om ”regementalitet”, ”gouvernmentalité” (tryckt i Diskursernas kamp, 2008)

Konsekvenserna för individer är att det upprättas ett nytt band mellan en övervakande instans som styr befolkningar (skola, vårdinrättningar, fängelser, industrier, förvaltningar) och en specifik individ. Fortplantning för staten och sex i äktenskapsbädden är ett exempel från Hegel. En slags triangulering skapas av de institutioner som har befolkningen som ett nytt politiskt objekt, säkerhetsapparaten som instrument och politisk ekonomi som vetande.

Ett vetande samlas om befolkningens beteenden samlas för att bättre styra dem samtidigt som subjektivationen, dvs hur man blir ett subjekt, formas av en övervakande strategi som har normalisering i fokus. Att vara en individ är att att vara normal. Normal är man som förnuftsstyrd upplyst människa utan andra auktoriteter än de man själv kan erkänna. Förnuftet blir därför det som skiljer ut de normala för att med förnuftet visar man sig herre över sig själv. Dårar och passionslystna t ex döms ut som patologiska för att låter sig behärskas av utomstående krafter. Ett inre konstitueras där individen upprättar ett fritt rike utan Gud och utan honom blir normaliseringen än viktigare. Till den hör disciplinens olika metoder att forma betingelser, rumsliga och kroppsliga:

”Disciplinen frambringar sålunda kroppar som är undergivna och övade, ’fogliga kroppar ” / …/ Disciplinen börjar med att fördela individerna i rummet /. . . / Disciplinen ’ framställer’ individer; den är den specifika tekniken för en maktutövning där individerna på samma gång är föremål och verktyg”

Det är visserligen i Surveiller et punir man hittar de extrema formerna av denna normalisering, som t ex Panoptikon – modellen, tidscheman från klostren, den oavbrutna disciplinerings-arbetet osv men än mer penetrerande analyser finns Volonté de savoir och i andra texter som mer koncenterar sig på liberalismen som individualismens överideologi.

”Human sciences and modern government mutually constitute each other in nexuses of power/knowledge, which Foucault labels variously discipline, normalization, bio-politics, governement, police and pastorialism ” skriver Jon Simmons . Det viktiga är att få fatt i den självbild av Människan som Foucault vill problematisera. Denna Människa med stort M är alltså Rousseaus ädle vilde, Kants samvete, rationelle Åklagare, Hegels absoluta Ande som ren subjektivitet, en själ, ett inre skapat av lika delar tysk romantik, fransk innerlighet och brittisk moralfilosofi- fast som under 1900talet analyserat utifrån krav från en industriell ekonomi, en dominant amerikansk livsstil som förutsätter normalisering, gärna uppstagad av ego-psykologin i USA och England som det psykiska stöd avvikare kunde få för att hitta sig själva.

Att vägra de former för subjekt som makten erbjuder är för Foucault att inse att normaliseringen bland annat innebär att subjekten formas av de subjektivationspraktiker institutioner och diskurser utgör. T ex förutsätter patologi det friska, straff de lydiga osv. Därmed drabbar normaliseringen alla, inte bara de marginaliserade.

Men liksom vetandets diskurser har utsägelseobjekt och funktioner i en närmast automatisk subjektnetural logik har makten en produktion av ting, rymd, verklighet, sanningsmönster etc. Man skulle kunna säga att subjekt produceras alltså av makten och vetandet om det inte vore förenklat och vilseledande.

Hos Foucault finns alltid spänningar, non- essentiella relationer , som inte låser subjekt vid att enbart vara något slags makt- och diskurseffekter som flugor i spindelnät. Snarare är subjekt singulariteter av maktdiagram som under vissa bestämda perioder relaterar vissa yttre krafter till människan. Att vara människa är att ingå i ett kraftfält, ett fält av förmåga att affektera och bli affekterad. Ju mer förmåga att existera, desto mer människa. Dessutom är det yttre lierat med det motstånd som makten uppammar. Dessa motståndssingulariteter kommer först ”i den meningen att maktrelationerna helt och fullt håller sig inom diagrammet, under det att motstånden med nödvändighet står i ett direkt förhållande till det yttre från vilket diagrammet tillhör ” hävdar Deleuze . Detta motstånd blir idag förstått som utgående från ett liv snarare än en människa. Kampen står om biomakten, rätten till liv snarare än rätten hos ett juridiskt subjekt. ”När makten blir biomakt blir motståndet livets makt…” i en slags post-human/trans-human (min term) ”vitalism” (Deleuzes term) lierad med livet självt i dess nya former och yttre krafter .

Att bli ”subjektiverad” , dvs underställd som undersåte (subject, sujét) och samtidigt bestämd som subjekt utifrån subjektivationspraktiker, är också att ingå en relation med makten, där din kropp, ditt sinne, ditt själv, bildar kontaktpunkten mellan dominanstekniker och själv-skapande tekniker. Begreppet ”government” är denna lokala punkt där ditt jag och makten förenas, där du produceras i en subjektgenealogi där makt, vetande och subjekttekniker samspelar för att skapa en självreglering av beteenden, ”a conduct of conduct”. Enligt Graham Burcell innebär detta begrepp och synsätt en uppluckring av banden mellan ”subjektivering” och ”underställande ”(subjectivation och subjection på engelska) .

Sexualivet är särskilt intressant som arena för självkontroll. Borgarklassen kunde särskilja sig från massan under 1800talet genom sin planerade barnalstring som i sin tur passade bra in i den nya befolkningsstatistiken och sexualhygienen. Hos Foucault blir sexualiteten också intressant genom att den mycket tidigt ansågs vara där subjektets ”sanning” fanns och därmed är vi över till den tredje perioden, etiken.

Subjekt, sanning och etik

Då tesen i detta pm är att subjektivitetens roll hos Foucault har varit med från början blir uppgiften här snarare att beskriva att etik snarare än subjektformer är centralt i den tredje fasen.
Defineras etik som ett sökande efter en sanning om moral oavsett dess konsekvenser har Foucault i denna sista fas en etiskt uppgift: att undslippa den 1800tals mässiga, borgerliga och freudianska uppfattningen att vårt beteende är färgat av (undertryckt) sex vars sanning är uppenbar, analyserbar och essentiell.
John Rajchman förtydligar,
”The Freudian ’revolution in ethics’ had placed us under a basic, even overriding, sort of obligation: to be true or faithful to our desire, concerning our desire we muist never deceive ourselves, we must always be honest with ourselves” .

Detta ”Var sann mot sitt begär!” var något annat än antikens maning att ”känn dig själv!”. Hur kunde det komma sig att just sex, erotik och själslig åtrå av alla mänskliga uttryck fick denna metafysiska betydelse att vara bärare av sanning ? För antikens aristokratiska män var sex problem om det innebar att deras uppförande som make, hushållsägare, älskare till unga pojkar etc ifrågasattes. Penetrationen var problematisk om den innebar någon form av passivitet som åtföljde en ung man när han skulle bli fullvärdig man.

Hos Augustinus ett halvt millenium senare är erektionen problemet, Varför ? Jo för att den visar att mannen inte kontrollerar sin kropp som revolterar mot Gud. ”Le sexe en érection est l’image de l’homme révolté contre dieu/…/une rebelle” hävdar Foucault i sin läsning av Gudsstaten . Om den grekiske virile mannen inte kunde kontrollera sig var det visserligen skamligt, för han måste kunna regera över andra och därmed kunna regera över sina passioner. Men det var inte ett metafysiskt brott, en konsekvens av ett syndafall, ett normbrott utan ett personlig nederlag att inte uppnå värdighet, areté.

Etiken valdes utifrån den civila ställning man hade vid tiden för Sokrates, Epikuros och de tidiga stoikerna. Êthikos, som betyder karaktär, var inte universell utan partikulär, även om diskussioner fanns hos Platon, Aristoteles m fl om dess räckvidd i kosmos . Det fanns inget normsystem utan vanor, praktiker, beteenden, osv som kunde vara bra eller dåliga men inte goda och onda som kristendomen senare ville se dem, t ex homosexualitet. Denna sexuella praktik ställer idag frågan ”What relations, through homosexuality, can be established, invented, multiplied and modulated ?” snarare än vem det är som gör dessa handlingar. Identitetspolitiken som en konform strategi att finna (nya) namn för (gamla) identiteter intresserade inte Foucault varför queer teoretiker som inriktar sig på vissa grupperingars identitet misstolkar honom. Att finna nya praktiker, och därmed en ny etik, är viktigare än dessa relationer till sanning och identitet (”är jag bög innerst inne?” etc) .

Att etik och subjektivitet intresserar Foucault syns i hans elaboration av liv som konstverk, une art d’éxistence, une transgression. ”From the idea that the self is not given to us, I think there is only one practical consequence: we have to create ourselves as a work of art” Vår tids post-normativa etik kan hämta inspiration i antiken, renässansen, dandyismen och 1960-70talens frigörelser för att en etik som inte bygger på universella, och fram för allt, inte på vetenskaplig kunskap om oss själva . Denna förvandling av oss själva utanför humanismen lyder under ett nytt credo; Själen är kroppens fängelse!

Det är för mycket själfullhet i den franska filosofitradition Foucault växte upp under och i den sista fasen av hans liv lyckades han undslippa den. Eller ? Deleuze tycks mena att han fann en metod hos grekerna som han varit på väg till hela tiden, men som där lyckades undslippa vetande och makt genom en ”en dubbel avhakning”, un double décrochage. Detta märkliga begrepp syftar på hur ett yttre (förstått som krafter) holkar ur ett inre, ett veck, med stöd av en självrelation. Det Foucault visade enligt Deleuze var att grekerna förmådde böja av yttre krafter mot sig själva och bilda en ”affektion av självet genom självet ” . Ett subjekt uppstod ur själva subjektivationsprocessen. Detta är viktigt för om vi bara ser till subjektprocesser som etiska överväganden blir grekerna inte så nydanande som när vi ser att de skapade ett subjekt genom att självrelationen (rapport á soi) utövas, praktiseras, böjs mot krafter i en agonistik. Kanske kan man säga att Foucaults betoning på njutning snarare än begär, och där han var oense med Deleuze, handlar om dessa yttre a-subjektiva krafter. Njutning som ett yttre veck hos en utspridd kropp, inte begär som inre rymd knutet till en identitet. Där de är överens är rätten till metamorfos i en tid där de gamla sederna ”fortsätter framställa oss som subjekt på ålderdomliga sätt som inte längre svarar mot våra problem ” .

En etik grundad på vetenskap och universell rationalitet ersatte under den sena stoikernas tid den självskapande frie grekens praktiker. Sexualitetens ömtåliga sidor uppmärksammades och ”man betonar nödvändigheten att infoga denna i en bestämd form som är bindande och som gäller för alla människor, därför den är grundad i både naturen och förnuftet” .

Foucault värdesätter inte självformering, vare sig i Grekland eller i Kalifornien, som inte innebär en öppen social och kulturell relation, ett band till andra genom ständig variation snarare än plikt och konforma livsstilar De grekiska männens elitära övningar som uteslöt kvinnor, slavar, andra män, såg han lika lite som förebilder som den new age – individualism han stött på i Kalifornien. Istället för ensamma övningar refererar han till hela kulturmönster som stödjer synen på liv som konstverk, t ex renässansens hjältedyrkan och Baudelaires bohême . I likhet med Nietzsche ser han stil och form som det viktiga. Vilka stilformande tekniker som domineras av makten (som vetande och som marknad) är inte fastslaget en gång för alla.

Noter (syns inte i html):
Denna tredelning är även hans egen beskrivning: ”…three domains are possible for genealogy, truth, power, ethics ”, The final Foucault (Cambride, 1988), s. 351
”Qu’est -ce que le Lumières” i Dits et écrits, del IV, (Paris 1988) s. 567. Att Foucault visste priset för och besväret med att tala om människans död, varje mänskas historiskt bestämda karaktär, visar han i artikeln Politics and the study of discourse , s. 71 i kompendiet :”I can well understand those who feel this distress/…/when even the fables told them i childhood obey rules…”
S. 90- 94 i uppsatsen Governmentality i kompendiet.
Övervakning och straff. (Lund 1987), s. 162, 166, 199.
”Ett förhör utan slut, en oändlig undersökning som ständigt utökas med nya minutiösa och ständigt mera analytiska iakttagelser, ett dömande som innebär att man upprättar en aldrig avslutad dossier samtidigt som man utmäter milda straff parade med examineringens envetna nyfikenhet, ett rättsförfarande som ständigt skulle mäta avvikelsen från en ouppnåelig norm och samtidigt utgöra en asymptotisk rörelse i riktning mot det oändliga ”(op cit s 265-6)
S. 2 i Foucault and the political (London 1995). Denna bok gav mig uppslaget att jämföra subjektivering som genomgående problematik snarare än som sista fas hos Foucault.
Övervakning och straff, s 227
Foucault, s. 133 ( sv övers). . I Deleuzes recension av Les mots et les choses 1966 hänvisar han till liknande yttre krafter: ”du dehors à l’impensable ou au non-pensé/…/une pensée qui serait par elle-même en rapport avec l’obscur”, s. 128 i L’île déserte et autres textes (Paris 2002). Nutida naturvetenskapliga exempel på dessa yttre krafter, och med explicit hänvisning till Deleuze/Guattari, finns i Keith Ansell Pearson, Viroid life: perspectives on Nietzsche and the transhuman condition (London 1997)
Op cit., s. 136. Även Viljan att veta (Stockholm 1980), s. 181- 82.
Uppsatsen Liberal government and the techniques of the self i kompendiet, s. 20
Truth and eros: Foucault, Lacan and the question of ethics (London, 1991), s. 88.
Dits et écrits, del IV, s- 176
Se Grekiska filosofer, W.K.C. Guthrie (Nora, 1999) och Stoics, Epicureans and Sceptics. R.W. Sharples (London 1996), särskilt i den senare där en åtskillnad i antik och kantiansk etik syns i den antika frågan ”Why should I do what is right?” i kontrast till pliktetikens retoriska fråga som inte kunde besvaras med annat än jakande, i stil med ”Why should I believe what is true?”, s. 83.
Rajchman, op cit, s. 96
”Nous ne devons pas exclure l’identité si c’est par le biasis de dette identité que les gens trouvent leur plaisir, mais nous ne devons pas considérer dette identité comme une règle étique universelle”, Dits et écrits, IV, s. 739. Se även David Halperin Saint Foucault (New York 1995), för Focaults anti-essentialistiska gaybegrepp,s. 79 : ”Our task is therefore ’to become homosexuals, not to persist in acknowledging that we are’[Foucaults ord]. What Foucault meant is that our task is to become queer”.
”On the genealogy of ethics”, s. 237 i kompendiet.
Ibid, s. 231. Därmed är Foucault tillbaka till Les mot et les choses, där han redan kritiserar humanvetenskaperna för att inte veta vad man sysslar med för slags vetenskapligt objekt, Människan, som först var ett objekt för vetande om liv, arbete och språk, och sedan subjektivitetens (inkoherenta) plats.
Op cit, s. 145.
Ibid., s. 152
Omsorgen om sig (Lund 1987), s. 214.
Njutningarnas bruk (Lund, 1986), s. 223, not 2. Se även Simmons op cit, s . 76: ”It is an irony of self-fashioning that despite its resonance to autonomy, it includes being moulded by outside forces and attempting to fashion others”. Deleuze begrepp om det yttre som subjektivationskraft kanske är tillämpbart, även om det inte kan sägas representera ett så stort brott med vetande och makt som han vill hävda enligt Simmons, ibid.s 133, not 7.

***
2002 översatte jag en föreläsning om begreppet gouvermentalité av Foucault för tidskriften Fronesis. Den kom sedan i antologin Diskursernas kamp

Mitt år som skolledare i Hjulstaskolan 2004- 2005

20171118_110716.jpg

En redogörelse för mitt första år som skolledare i en av Stockholm stads värsta skolor, Hjulstaskolan i norra Tensta, och varför jag anmälde min chef, rektor Elisabeth Sörhus, till Skolverket.

Denna grundskola i Tensta fungerade knappt med bara 30 procent av eleverna godkända i alla ämnen och 50 procent med tillräckliga betyg för att gå vidare till gymnasiet. Ändå var skolan hyllad som en förebild för mångkulturalism av Skolverket, rektorn belönad och studiebesöken från mer vita områden kom för att titta på alla brunhyade elever (99 procent, 1 procent svenska). Det var som ett mänskligt zoo  att visa upp mot betalning med slagsmål och höga skratt, exotiska vackra varelser och mycket tonårsenergi och vrede. Kul men vilt. En blandning av uppvisning och förakt från skolan inför betalande besökare.

Jag var som biträdande rektor ansvarig för att organisera 30 lärare i modersmålsundervisning eftersom den svenska policyn om andraspråksinlärning kräver goda kunskaper och därmed undervisning i det första språket, dvs. modersmålet. Nyanlända måste först lära sig sitt eget språk och ibland även dess alfabet, vilket kunde vara oanvändbart utanför sina f.d. hemländer om alfabetet var ovanligt. När invandrarfamiljer protesterade och ville ha mer svenska istället för modersmålsundervisning fanns det ingen möjlighet att tillgodose dem. Modersmålsundervisning är infört utifrån lag, oavsett vad föräldrar och elever anser. Jag gillade själv att prata persiska, hindi, spanska, engelska och franska med de hårt arbetande välintegrerade lärarna. Särskilt somalierna.

När de nyanlända eleverna kom såg jag vakna begåvade ungdomar som uppförde sig väl, lyssnade på lärarna och studerade flitigt. Efter sex månader hade de förändrats till normala svenska elever, även om de hade en utländsk kulturell bakgrund i denna speciella skola. Normalt svenskt elevbeteende innebär att stöka, inte bry sig om skolan eller lyda vuxna. Alla gjorde inte detta och flickorna uppförde sig bättre än pojkarna. Men socialiseringsprocessen in i de svenska extremerna var uppenbar och borde ha lett till annat än leenden och axelryckningar när de tidigare blyga eleverna började gå in och ut ur klassrummen eller skrika högt i matsalen. Svenska lärare är extremt tillåtande inför dåligt uppförande och bedömde de nyanlända elevernas utveckling som normal. Det gjorde inte jag. I matsalen kastade man mat på mig och andra lärare utan mycket reaktioner. Jag blev träffad men kunde inte se av vem och ingen brydde sig heller. Nästa händelse var dock mer bekymmersam.

En 15-årig somalisk elev som var känd för sitt våldsamma beteende hade krossat ett fönster i flicktoaletten. Eftersom han var sedd kunde han inte neka. Han fördes in till mitt kontor av sin mentor, en speciallärare, vilket var rutin eftersom man inte skulle vara ensam med bråkiga elever. Jag sade till honom att kostnaden för reparation vad omkring 700 kr men han kunde arbeta av det under sommaren om det inte fanns nog med pengar hemma. Hans ensamstående mamma med åtta syskon gick på bidrag. Han såg mig rätt in i ansiktet och spottade. Slut på historien och anmälan av fönsterkrossningen och bespottningen till polisen. Mina överordnade gillade inte polisanmälan, men jag gick vidare och blev kallad till tingsrätten. Den unge mannen log mot mig när han fick sin dom, att ha veckosamtal med socialtjänsten. Han hade haft många sådana samtal utan resultat. Incidenten uppmärksammades i DN och i lokalpress, vilket inte gillades av skolledningen.

Det skulle bli fler besök till polis, socialtjänst och domstolar. En vårdag 2005 (se mer nedan) attackerades skolan av 20-30 busar från den rivaliserade och lika invandrartäta förorten Rinkeby med kedjor, järnstänger och nävar. Fönster krossades, folk blev slagna och panik utbröt innan polisen anlände. En skolelev kunde ha bjudit in dem för att ställa till bråk, men skolan ville ligga lågt i efterforskningarna, liksom alla elever i skolan som inte vågade berätta vad de sett. Det fanns en dold ordning i Tensta som krävde absolut lojalitet, högre än den till lag och skolledning.

Skolan hade en rangordning utefter etniska gruppers inflyttningar i området sedan generationer. Överst fanns turkar, kurder, iranier och några andra grupper från Mellanöstern. Dessa föräldrar hade kommit under sent 1970-tal och 1990-tal och styrde över Tensta-Rinkeby sedan en generation tillbaka då de hade ersatt hårt arbetande sydeuropéer och välutbildade latinamerikaner som anlänt för arbete och politisk asyl under 1960- och 70-talen. Den översta styrande gruppen hade sina representanter anställda i skolans café och fritidsgård och talade kurdiska, arabiska, turkiska och persiska. Om en konflikt uppstod mellan en elev som talade något av dessa språk och ledningen fanns en rutin att involvera dessa anställda som medlare. De hade inte någon formell utbildning förutom i bästa fall grundskola, ofta från sina hemländer. Elever som ertappades eller misstänktes för stöld, skadegörelse eller trakasserier fick stöd av dessa café- och fritidsgårdsanställda som redde ut konflikter utan att tala svenska, även om eleverna var födda i Sverige och uppenbarligen talat svenska innan konflikten uppstod. Ibland användes en Koran som lades fram för att eleven skulle lägga sin hand på den för att svära på att tala sanning.

Efter sådana konfliktlösningar kunde stulna dyra jackor, telefoner, nycklar och väskor återfinnas, men det gick inte att klargöra hur eller varifrån. Saker kunde lämnas över av andra unga medlare som därmed lärde sig att reda ut konflikter inom sin etniska grupp och utanför lagen. Eftersom det inte gjordes någon registrering av vilka elever som hade begått brott blev varken familj, polis eller socialtjänst involverad. Bara de caféanställda visste men höll tyst eftersom banden till eleverna var viktigare än att hålla sig till regler och lag samt informera familjer. Om stölder begicks av samma elever eller nya kunde inte klarläggas eftersom inga register upprätthölls och därmed var ingen uppföljning möjlig. Lojalitet till lokala etniska nätverk var nödvändigt för att klara sig i denna utsatta förort.

* * *

I maj 2005 attackerades skolan av ett gäng unga män från Tensta och Rinkeby. Skolledningen försökte efter attacken reda ut vilka som låg bakom attacken. En elev i klass 9 var eventuellt inblandad, men skolledningen ville inte forska vidare. Jag försökte flera gånger få gehör för att fortsätta efterforskningen eftersom detta tydde på att skolans egna elever kunde ha bjudit in bråkmakarna, men rektor Sörhuus sade stopp.

Jag vände mig i oktober 2005 till stadsdelsdirektör Jack Kindberg vid Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning. Vid ett enskilt samtal mellan oss två lovade han att bjuda in rektorn till ett konfidentiellt möte mellan oss tre för att reda ut saken. Dock var det löftet inget värt eftersom han kontaktade rektorn direkt utan att meddela mig och jag fick en utskällning för att ha gått till överordnade. Därmed var saken ur världen trodde rektor och stadsdelsdirektör men inte jag. Under mitt år vid skolan hade jag sett många oegentligheter och tjänstefel passera som jag samlade till sex anmälningspunkter och en lång lista på övriga tvivelaktiga ärenden (som att inte ha ett schema klart efter 3 veckor vid kursstart) och sände allt till Skolverket.

Även denna gång hamnade jag i lokalpress 1 och 2, men även i SvD och SVTs lokalnyheter. Min tjänst var ett vikariat som jag lämnade frivilligt och gick vidare till andra uppdrag, denna gång som biträdande rektor vid Fryshusets gymnasium. Hjulstaskolans ledning fick all personal att skriva under en försäkran om att mina anmälningar inte angick dem och att jag inte representerade dem, en lojalitetsförklaring alltså som innebar en restriktion av meddelarskyddet för offentliganställda men det brydde sig ingen om. Rektorn fälldes på två punkter av Skolverket 2006.

Slutsatsen av detta? Backa inte för påtryckningar. Undvik idealiseringar av invandrarförorter och mångkultur. Håll sig till regelverk och svensk lag. Sätt ut kameraövervakning och bygg ett fysiskt skalskydd. Lägg ned icke fungerande kommunala skolor och ge elever nya chanser på andra skolor.

(Denna text publiceras också Invandring och mörkläggning av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin, Debattförlaget 2013 och i min bok The Swedish Story, egen utgivning 2013. Mina erfarenheter från Hjulstaskolan fick även spridning via boken Mellanförskap av Nima Sanadaji 2009.

Mer om Hjulstaskolan sedan jag lämnat den i Skolvärlden och på LR:s webbtv.

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.