En unken svensk tradition av censur och inskränkningar av tanke- och yttrandefriheten fullföljs i dagarna när veckotidningen Dispatch International som ges ut i Malmö tvingas lägga ned sin pappersupplaga. Genom att utsätta webbsidan för ständiga hackerattacker har meningsmotståndare tillfälligt lyckats även om just webbversionen kommer fortsätta.

Enligt tidningens ansvariga finns tecken på att cyberattackerna kan ledas till etablerade medier och myndigheter men polisen vill inte gå vidare med de bevis tidningsutgivarna Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard anser sig ha. Det kan vara hur som helst med det men attackerna har dränerat tidningens resurser personellt och finansiellt. Därmed har ytterligare en viktig opinionsyttring inskränkts och lagts till i Sveriges dystra 1900-talshistoria.

Från censuren av anti-nazistisk press under andra världskriget till mörkläggningen av Kejne- och Hajbyaffärerna på 1950-talet över IB-affären 1973 finns en rädsla för avvikande åsikter och personer. Dessa ska registreras, motarbetas legalt om det går, annars illegalt, för att avskräcka eventuella sympatisörer och nyfikna. Jag själv har skrivit bokrecensioner för den hånade Dispatch International och är därmed en virtuell paria för alla arbetsgivare som googlar mitt namn, läser denna blogg och mina debattinlägg.

Etablissemangets motreaktioner mot Sverigedemokraternas intåg 2010 i riksdagen och de kritiska diskussioner som förs utanför mainstream medier i bloggar och nättidningar är starka. Här är ett urval till vilka man kan lägga osynliga hackerattacker, mediedrev och hot mot skribenter som Ingrid Carlqvist och hemlig övervakning från medier och myndigheter:

• Tidskriften EXPO:s lista online på personer med avvikande meningar
• Transportarbetarförbundets uteslutningar av Sverigedemokrater
• Förföljelser av präster inom Svenska Kyrkan från Seglora Smedja
• Debattinlägg i Kyrkans Tidning om att avskilja prästkandidater med avvikande meningar
• Advokatsamfundets ordförandes förslag om uteslutning av Sverigedemokratiska nämndemän
• LO:s kampanj som ska utbilda 150 000 medlemmar att lyssna vid fikapauserna
• Utredningen Främlingsfienden inom oss SOU 2012:74
• Ungdomsstyrelsens satsningar 2013 på informationskampanjer i skolor om internetsidor
• Statens Medieråds förlåtande hållning mot autonomt vänstervåld
• Utställningen Politiskt Korrekt vid Forum för levande historia

I dessa sammanhang förs sällan samtal och diskussioner med sakliga kritiker av svensk invandringspolitik, feminism, myndighetskontroll och islam utan alla meningsmotståndare utmålas som rasister, islamofober, främlingsfientliga och företrädare för obehaglig och kvinnofientlig människosyn. Tröttsamt att ens behöva göra som Janne Josefsson, Lena Andersson och Stina Dabrowski att behöva påpeka att angelägna debatter behöver föras, inte avfärdas.

De som bara vill se demokratisk välvilja från det offentliga etablissemangets reaktioner och från de organisationer som listas ovan gör svensk demokrati en otjänst. Att så hårt och enigt motarbeta opinionsyttringar som avviker från de etablerade kan leda till att folk blir än mer försiktiga än de är idag och demokratin förtvinar än mer.

Eller så kan varje steg Makten tar skapa mer sympati, som när jätten Goliat förlorade mot den lilla men modiga David. Folk ogillar naturligtvis rasism och idioti, vilka frodas på nätet, men de ogillar än mer när eventuellt rimliga åsikter undertrycks. Denna reaktion kan leda till mer demokrati men innebära stora risker. Makten kan aldrig vinna förtroende genom förtryck. Bäst vore om alla åsikter debatterades. I min kommande Sverigebok gör jag det så att ingen ska missförstå allvaret i det som nu sker.