Den norske författaren Karl-Ove Knausgård skriver i sin Min Kamp, del 6 om Sverige:

”Efter det att jag skrev det här, i går morse, gick jag med Heidi och John till dagis, där det var meningen att jag skulle jobba sista dagen. Personalen sa att jag kunde ta ledigt och vara med på Vanjas skolavslutning om jag ville, så jag tog med mig Heidi och John och gick till kyrkan några kvarter bort, där den skulle hållas. Jämfört med mina egna skolavslutningar, som alltid hölls i ett kapell där det sjöngs psalmer och prästen predikade i full prästmundering och allt var stelt och högtidligt, det sista vi var tvungna att stå ut med före sommaren som liksom stod beredd och väntade utanför, var Vanjas skolavslutning som från annan värld. En kör med nio- och tioåriga elever sjöng poplåtar; Några flickor i fjorton-, femtonårsåldern sjöng solo, och de sjöng som Christina Aguilera eller Mariah Carey; två pojkar i samma ålder spelade piano; några lite yngre pojkar rappade. Efter varje nummer bröt applåderna och jublet lös där inne.

Det var som att vara på en audition till Idol. Prästens predikan handlade om hur viktigt det var med glädje, att det inte var viktigt att bli kändis eller att bli rik, och att alla lika mycket värda. Varken Gud, Jesus eller Bibeln nämndes med ett ord. Efter predikan, som på sin höjd var fem minuter lång, kallades elever fram som hade utmärkt sig under läsåret. De fick diplom. Några för sina strålande betyg, några andra för sina enastående personliga egenskaper som av de korta talen att döma yttrade sig i att de tog ansvar för andra och visade omtanke om dem. Hela den timslånga proceduren avslutades med att niondeklassarna ropades upp och fick varsin blomma. När jag gick tillbaka med Heidi i ena handen och John i den andra hamnade vi bakom ett gäng pojkar, de var kanske tretton eller fjorton. Alla var snaggade, klädda i kostym, de pratade högt, slog på varandra, skrattade och skrek, det hade flera gjort inne i kyrkan också. De tog i hand när de träffades, de applåderade och tjöt när en av deras egna eller någon de respekterade uppträdde.

Den där machostilen, som verkade lite överdriven för deras outvecklade kroppar, liksom flera nummer för stor, och därför fick något komiskt över sig, var ändå reell i den meningen att det var det idealet som gällde, och inget annat. De här pojkarna ville vara hårda, starka och tuffa, och de var i majoritet. De andra, några bleka och tunna pojkar med glasögon och en aning gelé i håret, hade inte en chans att kunna mäta sig med de här invandrarpojkarna. När jag kom tillbaka till dagis, och stod och ställde in i diskmaskinen och torkade av köksbänken, fråågade föreståndaren hur avslutningen hade varit. Jag sa att det var som i USA. Att jag aldrig sett något så amerikaniserat förut.

De duktigaste eleverna som sjunger och spelar för de andra, utdelning av diplom till elever som hade utmärkt sig. Och prästen med sin absurda predikan, som sa att alla var lika mycket värda medan allt som pågick omkring henne sa precis motsatsen: bara de elever som var mer värda än de andra visades upp, i all sin prakt. Ja, sa föreståndaren. När jag gick i skolan skulle avslutningarna vara högtidliga. Vi sjöng nationalsången Men det förbjöds. Det var rasistiskt att sjunga nationalsången. Kan du tänka dig.

-Ja, det kunde jag naturligtvis. Likhet var den överordnande principen, och en av konsekvenserna var att det nationella, alltså det specifikt svenska, betraktades som en exkluderande och diskriminerarande faktor och därför valdes bort. Också när det gällde religion var man ytterst försiktig, kyrkan och staten var sedan länge separerade, och så långt hade det gått att prästerna inte ens nämnde Gud eller Jesus eller Bibeln när de predikade för elever, de kunde ta anstöt, många av dem kom ju från muslimska hem. Det var ju samma olikhetsfientliga ideologi som inte kunde acceptera manligt och kvinnligt, han och hon som begrepp. Eftersom han och hon definierar kön fanns förslaget att man skulle säga hen om båda. Idealmänniskan var en hen som såg som sin främsta uppgift att inte undertrycka några religioner eller kulturer genom att ge sin egen kultur och religion företräde.

Denna totala självutplåning, som var aggressiv i sin nivelleringsvilja, men som själv uppfattade sig som tolerant, var ett fenomen inom den kulturella medelklassen, alltså den del av samhället som bestämmer över medierna, skolverket och andra stora samhällsinstitutioner, och fanns såvitt jag kunde se bara i Nordeuropa. Men vad innebar egentligen denna likhetsideologi? Det kom nyligen en rapport som visade att skillnaden mellan eleverna i den svenska skolan aldrig har varit större än den är nu. Gapet mellan de duktigaste eleverna, som kan vänta sig en ljus framtid, och de svagaste eleverna, som får räkna med en framtid utanför maktens och rikedomens sfärer, ökar för varje år. Tendensen enligt undersökningen är kristallklar: de starkaste eleverna är de som har svensk bakgrund, de svagaste är de som har invandrarbakgrund.

För även om man är noga med att inte kränka människor från andra na-tioner och andra kulturer, och går så långt som att utplåna allt typiskt svenskt, sker det bara i den symboliska världen, i flaggans och sångens värld, medan det i verklighetens värld förhåller sig på det viset att alla som inte tillhör den svenska olikhetsfientliga medelklassen trycks ner och stöts ut; de flesta invandrare i Malmö, som är så välkomna, bor i gettoliknande bostadsområden utanför stadskärnan, i eländiga lägenheter, där arbetslösheten är stor och framtidsutsikterna dystra. Det förhåller sig även på det viset att den olikhetsfientliga medelklassen inte gärna vill ha sina barn i skolor där det går invandrarbarn, och följden blir att segregeringen ytterligare förstärks och fortplantar sig till nästa generation. Många invandrarbarn har föräldrar utan utbildning, och det som den svenska skolan förut såg som en grundbult, nämligen att utjämna skillnaderna så att svaga och starka elever får samma möjligheter, är nu helt övergivet som princip, och resultatet är att de som har, de får, och de som inte har, de får inte.

Likhet i Sverige finns inom medelklassen, det är den som blir alltmer likartad, utanför den finns det bara likhet i språket, utformat av samma klass. I Sverige är det mycket värre när något sker i språket än när det sker verkligheten. Att det är en moral som gäller i språket och en annan som gäller i verkligheten, är det som förr kallades dubbelmoral, det var samma mekanism som var i gång på Vanjas skolavslutning; idealet att alla var lika mycket värda och att det inte var viktigt att bli kändis eller att bli rik, gällde i prästens språk, medan den verklighet som omgav ideologin uttryckte raka motsatsen; det viktigaste är att bli känd och att bli rik. Alla barn som var där ville bli kända och rika, det låg i luften. Och ju mer jag ser av det, den självgoda och självblinda likhetsideologin, som menar att det den har kommit fram till är universellt och sant och därför ska gälla för alla – medan det egentligen bara gäller för ett privilegierat fåtal, som en anständig liten ö i ett hav av kommersialism och social orättvisa – desto futtigare framstår mitt livs kamp, för vad fan spelar det egentligen för roll om jag är mycket eller lite tillsammans med mina barn, om jag byter blöjor eller inte byter blöjor, om jag diskar eller inte diskar, om jag håller på mycket med ditt eller inte håller på med mitt? Å, hur i helvete får man det levda livet att bli ett uttryck för liv och inte bara ett uttryck för en ideologi?” s. 140 -144

* * *

Knausgårds iakttagelse visar hur varken en självföraktande vuxenvärld eller en omogen ungdomskultur kan fungera som modeller för de unga. De vuxna skrattar åt kristendomen, dess symboler och har lärt sig de senaste decennierna att kristen västerländsk kultur är fel. Kolonialism, rasism, exploatering, förtryck osv är alla västerländska egenskaper har de hört från media, skolor och offentligheten. Självkritiken av vad västerlandet åstadkommit har numera blivit det normala, särskilt i kultur- och medievärlden.

Istället för en västerländsk kulturkanon eller en stolthet för vad man åstadkommit sedan antiken, renässansen, upplysningen och industrialismen har en populärkultur brett ut sig. De unga Knausgård beskriver imiterar de sämsta delarna av 1900talets samhällsutveckling; kriminalitet, machostilar, falsk stolthet. Bling bling kallas det ibland. Jag kallar det lågkultur.

I den högstadieskola jag verkade i för tio år sedan lade dessa fattiga familjer ut tusentals kronor på att hyra limosiner och smoking/klänning till sina 16 åringar när de gick ut. Många av dessa elever hade inte klarat av skolan och framtiden för dem skrevs snarare med bidrag eller brott snarare än riktiga gymnasieutbildningar. Ändå ville de glänsa i de kläder och accessoarer som amerikanska rap artister och popidoler visade sig i.

Våra alternativ som nu erbjuda unga såväl som vuxna är i huvudsak tre:

1. Ett västerländskt kulturarv där framsteg studeras och beskrivs, traderas och hyllas utifrån sin tid. I verk skildras t ex kvinnor och män.

2. En suicidal kulturkritik som oupphörligen förnedrar 1 och inte förmår skapa något eget lika enastående. Klassiska verk kritiseras t ex för dess kvinnosyn som om 2013 års genusideal kunde appliceras på verk från 1600talet. Som alternativ lanseras det könsneutrala pronominet hen istället för hon och han.

3. En populär lågkultur som visar våra lägsta drag och som aldrig förmår överskrida sin egen tid eller ungdomsideal. I Knausgårds exempel läggs ytterligare en skandinavisk Jantelag av jämlikhetskonformism ovanpå alla uttryck. Inget får vara sämre eller bättre än något annat vilket gör att 1. är fel i sig, eftersom klassiska verk som överlevt inte får respekteras pga dessa högre kvalitet. En välfärdsstatlig byråkrati administerar kulturpolitiken så att allt handlar om kvantitet och tillgång, aldrig om kvalitet och ansvar.

2. och 3. är beroende av varandra. Eftersom 1. anses utsliten och förlegad återstår bara att kritisera och konsumera. Aldrig tänka ordentligt, knyta an till äldre traditioner och anse att västerlandet har gjort framsteg framför andra civilisationer. Theodor Dalrymple och Niall Ferguson håller inte med.

Aldrig tidigare har en äldre generations kunskaper och värderingar så förkastats som i väst efter 1950. Istället för att de äldre fostrar de yngre, sk vertikal överföring, så fostrar de unga varandra, horisontellt. Barnpsykologen Gordon Neufeld ser denna brist som orsaken till mycket problem bland de unga idag, från mobbning till psykisk ohälsa. Han vill avlasta de unga detta ansvar som de inte är satta att ta itu med och att, liksom vår egen psykiatriker David Eberhard, frånta barnen makten.

Att påtala dessa missförhållanden är viktigt liksom att visa på lösningar, men de flesta kommer inte ens till insikt om vad som är fel. De är missnöjda och skyller på föräldrar som förtvivlar. Erbjud dem verktyg att ta tillbaka sin vuxenroll istället. En början kan vara att kontakta Neufeld Institutet eller att be David Eberhard föreläsa.