Dramatikerföreningen Nationella Dramaturgiatet lanserade en liten antologi förra veckan på Stockholms Stadsbibliotek. Boken Vågar du sticka ut hakan ? har ett lovvärt syfte, att visa ”texter om strukturellt betingar feghet inom kultur och utbildning”. Jag beundrar folk som verkligen sticker fram sina hakor i offentligheten och riskerar karriärer och försörjning, familj och vänner.

Men skribenterna i denna volym med några undantag visade sig vara vänsterfolk som ogillar marknadsorienteringen av välfärdstjänster som pågått sedan 1980talet med stöd av samtliga partier utom V. Fd kulturminister Bengt
Göransson, professor Sven-Erik Liedman m fl ganska välsedda debattörer som Dror Feiler blandas med yngre kvinnliga förmågor som vill visa sig radikala genom att kämpa för mer politisk teater, dvs. vänsterpolitisk teater. Jag kan hålla med om att det finns en berättigad kritik av ytligt marknadstänkande inom högre utbildning och förvaltning, som skribenterna Shririn Ahlbäck Öberg och Michael Gustafsson vittnar om, liksom den i antologin märkligt nog frånvarande Bo Rothstein. De visar alla hur illa lärdom och forskning kan skötas av de universitetschefer som säger sig värna om dess värde och kall. Kvalitet, oberoende och akademisk särart ska känneteckna högre utbildning och forskning, inte kvantitet och institutionell likriktning.

Men för att skriva i denna antologi krävs inte mycket mod annat än att ställa upp de gängse vänsteranalyserna av kultur och utbildning. De senaste veckorna har jag lyssnat till presentationer av betydligt modigare analyser av kulturliv och svensk akademi, som Fredrik Segerfeldts Befria kulturen och Johan Lundbergs Ljusets fiender. Jämförelsen haltar naturligtvis då dessa böcker är genomarbetade studier av samtidshistoria och kritiskt analyserar de gängse vänsterpositionerna i dessa områden.

Nationella Dramaturgiatets lilla antologi framstår här snarare som diverse nostalgisk tillbakablick av ”rödskägg ”(Gävlesociologen Lasse Ekstrands egen beteckning) och yngre ivriga som gärna vill gå i samma kollektivistiska fotspår för att tjäna folket, eller kanske folken i ett mångkulturellt perspektiv. De äldre och yngre är överens om att Alliansen, New Public Management och det borgerliga (teater)etablissemanget är roten till allt ont. Bara Backa Teater och de fria teatergruppernafrån 70talet kunde regera över landet igen, så ordnar sig revolutionen.

Men i väntan på den förblir statsmonopolets Radioteater det näst bästa alternativet (och tänk så väl att man både kan vara radikal och bli försörjd av skattebetalarna) – som när Dmitri Plax radioteaterpjäs Anne Frank och konduktören tillåts håna en SJ anställd som liknas vid nazist i ursprungshistorien när hon kontrollerade en biljettlös flicka från Afrika i Örebro förra året. Dramatikern Plax gottar sig olustigt i att DNs ledarskribent Erik Helmerson ogillar denna analogi och att licenspengar stödjer det illvilliga tanklösa lilla radiodramat.

Inte så värst farligt att sticka ut haken när man säger vad kulturvänstern alltid sagt och får betalt. De som verkligen sticker ut hakan betalar betydligt högre pris och denna antologi lär inte öka toleransen för Lars Vilks, Ingrid Carlqvist och de svenska dissidenterna. Se den som marknadsföring av unga sk radikala dramatiker/ debattörer för en förlegad vänsternostalgisk analys med några guldkorn, främst fd professorn Michael Gustafssons bidrag om Gävle Högskolas tanklösa ”tänk”, och av författaren Bengt Ohlsson och historieprofessorn Ylva Hasselberg. Våga mer vill jag säga till utgivarna men tror inte de förmår mer. Synd.