När Sveriges Radios korrespondent i Mellanöstern Cecilia Uddén börjar gråta under en intervju tas det olika emot i Sverige och Egypten. Här hyllas hon och där stängs hon av:

”Det är uppenbart att han inte känner till lidandet bland flyktingarna på polisstationen i Alexandria, men när jag möts av denna mur av oförståelse från egyptiska myndigheter tappar jag själv fattningen när jag berättar för honom om Soha som förlorat sina tre döttrar. Jag säger till honom att det enda du kan göra är tala om respekt för lagen.
Men då stänger utrikesministeriets talesman av min bandspelare, ger mig en näsduk och säger att intervjun är över”. Ekot 23 okt 2013

Sveriges Television hakar på gråten och rapporterar om massivt stöd för korrespondentens känsloutspel.

Hade hon inte varit kvinna hade detta inte tolererats. Men kvinnliga korrespondenter ska rapportera lika sakligt som män och de flesta gör också det. BBC Lyse Doucet och CCNs Christine Amanpour varken gråter eller blir hyllade i sitt lands television för sitt känslosvall. Tvärtom är de korrekta och pålästa även om de tar upp exakt samma fasansfulla händelser som Cecilia. Tydligare kan inte den svenska extrempositionen och kvinnoförnedringen bli.