Finns det en god nationalism ? Jo det existerar varje dag även i Sverige, en ovan nationalism som ofta pryder sig med en kultur- och nationsförnekande nationell kultur. Att vara svensk är att vara modern och att vara modern är att vara svensk lyder den svenska framgångssagans motto under 1900-talet. En hyper rationalitet där historia, kultur och tradition liksom nationalism har ersatts med tekniska och sociala framsteg att vara stolt över som svensk. Ibland blir denna modernitet märklig när svenskar berömmer sig för sin upplysta hållning mot andra länder som om modernitet skulle vara något särskilt svenskt och den svenska förment ickenationella moderniteten blir nationell.

Hur som helst finns i alla länder en självbevarelsedrift som liksom hos levande varelser vill befästa sin existens och överföra sina gener till nästa generation. Även om Sverige har i synnerhet sedan 1970-talet stått vid självspäkningens påle och idkat självkritik så har svenska politiska beslut och handlingar öppet och självklart stöttat annan nationalism och andra kulturers och folkslags rätt att fortleva. I analogi med denna acceptans och stöd bör Sverige också bevaras som nation. Här ges några exempel på nationell självbevarelsedrift som Sverige kan lära av.

SÖDRA AFRIKA
De vitas makt i Södra Afrika och apartheidpolitiken blev under 1950-talet politiskt enkelt att kritiseraför det lilla landet i norr som aldrig haft egna kolonier . Runt om i världen förfasades aktiva medborgare och deras politiker över den rasåtskillnad som rådde och med tiden skedde en utveckling bort från institutionaliserad rasism och fattigdom, fredligt i Sydafrika, våldsamt i Zimbabwe och andra länder (Botswana var ett positivt undantag som lyckades stå utanför de vitas förtryck).

Den nationalism som ANC stod för innebar att de vita fick fråntas privilegier och att via demokratiska processer, och ett oändligt tålamod av Mandela, bygga upp ett nytt Sydafrika för vita och svarta. De vita farmarna sågs nog ibland som inkräktare man kunde slå ihjäl liksom Mugabe gjort i Zimbabwe men i huvudsak tolereras vita idag även om rasblandning knappast förekommer i samma utsträckning som i USA.

Behandlingen av en fd mäktig minoritet som berikat och utvecklat landet har inga motsvarigheter i Sverige. De valloner som tagit hit teknik inom gruvnäring och export har hyllats liksom de yrkesarbetare som kom efter 1945 till svenskar fabriker från Italien, Grekland, Jugoslavien, Österrike och Turkiet samt från vår största arbetskraftsleverantör, Finland. I runda tal motsvarar den vita sydafrikanska minoriteten (10 %) av den minoritet med utländsk bakgrund i Sverige (20 %). Kan man tänka sig en liknande respektfull behandling av de delikata frågor som ställs i invandrarpolitiken utifrån Sydafrikansk nationalism ? Sydafrika åt de svarta är självklart för alla svenskar, medan Sverige åt svenskar är omöjligt att formulera. Organisationer som BSS på 1980talet kommer genast på tal och sedan diskuteras vilka som är svenskar och om en nationalism kan vara god.

Om vi för ett ögonblick lämnar det mest förenklade ställningskriget så kvarstår fakta att cirka 1,4 miljoner bosatta i Sverige har utländsk bakgrund. I Sydafrika upprättades parallella samhällen genom apartheidsystemet och de rikas förtryck av den svarta majoriteten. Att anpassa de vita till ett svart Sydafrika har naturligtvis varit målet för Mandelas försoningspolitik sedan 1994. Kan något liknande ske idag i Sverige med respekt för att den invandrade minoriteten behöver anpassa sig till den svenska majoriteten ?

Om de svartas nationella stolthet är så självklar kan svenskar då ta efter deras entusiasm för sitt land? Idag är det omöjligt. Det finns ingen svensk Mandela som kan överbrygga de klyftor som en erbarmlig invandringspolitik har byggt sedan 1970-talet. Från de sju partier som enats i sitt motstånd mot Sverigedemokraterna har ingen realist stigit fram och Åkesson lär inte kunna vinna tillräckligt brett stöd. En realist från de sju riksdagspartierna som erkänner de enorma bristerna i den genomförda invandringspolitiken skulle lätt vinna röster från SD men så lär inte ske. Alltså kvarstår uppdelningen; de sju partier som vägrar inse behovet av nationalism och ett nationalistiskt parti som får stå vid skampålen.

ANTIKOLONIALA BEFRIELSEKRIG
Lika lätt som svenskar tog ställning mot de vita i Afrika hade man att ta ställning för andra koloniserade länder. I Vietnam stred FNL (Féderation National de la Libération) och över andra kontinenter spreds en nationalism till de folk och länder som förtryckts under kolonialmakterna. Ibland föddes märkliga nationer som kolonialmakter ritat efter godtycke och ytterligare nationer bildades. Indien delades utifrån religion när Pakistan bildades 1947 och nu i dagarna kommer en kulturellt definierad delstat bildas, Telengana i sydöstra Indien.

De många nationella känslor som alla befrielsekrig fött fram var tydliga i vänstervågen under 1960-och 70talen. Kulturrevolutionen i Maos Kina var extremt nationalistisk liksom Deng Tsao Pings statskapitalism som ledde framgångarna från 1978. Men om andra länder får slåss än idag för sin nationalism som i Kurdistan, Palestina, Kashmir, Tibet, varför kan inte Sverige erkänna sitt lands självklara rätt till existens, sin självbevarelsedrift ?
Något befrielsekrig ska inte föras i Sverige 2013 och det behövs inte några våldsamma vitmaktgrupper som företräder en separatistisk syn med åtskillnad mellan infödda svenskar och utlandsfödda. Frågan kvarstår dock om svensk lag och svenska värderingar existerar i landets alla hörn.

I Rosengård, Rinkeby, Angered, Husby och alla de drygt 150 ”utanförskapsområden” där 400 000 personer lever i en svensk misär. finns kvarter dit poliser, brevbärare, brandmän och vårdfolk inte kan ta sig in själva. Det finns för svenskar osynliga sharialagar som styr ungas och kvinnors beteenden, svenska språket gäller inte i myndighetskontakter och där de fåtaliga svenskarna trakasseras. Om personer som fått avslag på sina ansökningar eller som smugit sig in i landet illegalt vistas där bland sina landsmän förvärras området väsentligt då dessa illegala utlänningar inte kan försörja sig lagligt. Skolor där segregation upprätthålls och svenska lagar retirerar.

Kan svenskar förmås att tro att hela landet ska domineras av svensk lag ? I andra europeiska länder existerar sharia patruller, kvarter som bommats igen med vägspärrar för att förhindra insyn som till och med ursäktas av ledande politiker, biskopar och officiella representanter. De få som står upp för sitt land är inte sällan invandrare själva, som Ahmed Marcouch i Amsterdam. Samma fenomen finns i Sverige där invandrare hellre viftar med flaggan än svenskarna.

Befrielsekrigens nationalism liknar de svartas erövring av sitt land från de vita kolonialherrarna och är enkla att ta ställning till (med undantag för Palestina och Israel) . Att begära av stridande kurdisk gerilla, peshmergas, att de ska betvivla sin nationalism och ge upp sin kamp för ett fritt Kurdistan är obegripligt men lika obegriplig framstår en svensk stolthet för sitt land i den offentliga debatten. Att få bosatta i utanförskapsområden att på allvar integreras och därmed anpassas till svensk lag, det svenska språket och de värderingar som råder i folkdjupet får inte vara obegripligt att ens diskutera. Om det finns två felriktade integrationsmodeller, parallellsamhällenas balkanisering å ena sidan (Södertäljes syrianer) och en tunn abstrakt mångkulturalism å den andra där svenskar inte respekteras mer än de invandrare som nyss kommit hit, dör viktiga diskussioner om vardag och politik och resurser och nationell självbevarelsedrift.

Idag beter sig menlösa företrädare för den senare mångkulturella hållningen som om en grupp svenskar plötsligt skulle slå sig ned i kurdiska Arbil och självklart begära att alla kurder skulle respektera svenska ungdomars klädvanor, de vuxna svenskarnas spritkonsumtion och dessutom kräva förskola till de minsta. Så beter man sig naturligtvis inte, men i världens mesigaste land kan man ibland få höra att svenskar har inget företräde ens i sitt eget land utan vem som helst kan begära att sin egen livsstil ska respekteras (inget fläsk i skolmatsalen) i samma grad. Det är inte integration utan självutplåning.

DE NATIONELLA MINORITETERNA
Sveriges nationella minoriteter (finska, samiska, judiska, tornedalingar och romer) skyddas av lagstiftning och ges resurser för att upprätthålla sin kulturella särart, sitt språk och levnadsförhållanden (jaktmarker). Det skydd som dessa fem minoriteter åtnjuter är självklart och kan för samer ses som ett stöd för en samisk nation, Sapmi (80 000 samer totalt i Norge, Finland, Sverige, Ryssland).

Stolthet för sin kultur och sin nationella gemenskap avgör dessa nationella minoriteters överlevnad. Om samma resonemang tillämpas på den minoritet etniska svenskar som bor i invandrardominerade utanförskapsområden skulle en svensk nationalism inte bli lika kontroversiell. För de nationella minoriteterna är de etniska svenskarna majoritet ett hot och en tolerans från dessa mäktiga svenskar avgör hur långt de nationella minoriteterna kan ges särskilda rättigheter (t ex har Sverige inte erkänt samer som ursprungsbefolkning enligt ILO).

Kan då svenskars kultur och värderingar, ja även språk, tillmätas mer respekt i de sammanhang där svenskar är i minoritet och måste anpassa sig till antingen parallellsamhällenas makt eller uppgå i en utslätad oönskad mångkulturalism? Kan en god svensk nationalism existera? Frågan kvarstår och detta något spretiga inlägg vill bara peka på några vägar in i en sådan diskussion. Men till sist några fler illvarslande fenomen som hotar en svensk och en västerländsk nationalism.

LÅG NATIVITET OCH ANTI-OCCIDENTALISM
De fallande födelsetalen i västvärlden de senaste decennierna visar tidigare framgångsrika nationer utan framtidstro, även i tidigare barnrika länder som Portugal och Italien. Ett självdestruktiv avskaffande av allt tal om nationalism som bara sägs uppvägas av invandring med dess större familjer och starkare familjetraditioner. Att importera fler människor till landet anförs ofta som en lösning på den låga befolkningsökningen men denna demografiska kalkyl har visat sig ha brister och det är inte helt problemfritt att ta in nya invånare oavsett om de skulle bidra till landets ekonomi, vilket inte är fallet idag. De som kommer hit är ett fåtal av de många behövande och ofta outbildade till belastning för Sverige.

Att västerländska par föder färre barn är den ena mest tydliga orsaken till misstro mot nationalism. Den andra är den kritik om oupphörligen riktats mot västvärlden från dess egna och mest välutbildade vänsterradikala opinionsbildare, forskare och studenter. Västvärlden ses i Edward Saids anda som roten till en hegemoni som förtryckt resten av världen via sina kolonier, sin kultur och sina framsteg. Ja även kvinnors stora deltagande och demokratiska framsteg kan ses som imperialistiska i dessa post-koloniala kritiker. I detta delar de åsikter med de muslimska länder som anser att FN:s mänskliga rättigheter är västerländska påfund och inkompatibelt med sharia.

Till och med när en brittisk soldat avrättades i maj 2013 av två muslimska afrikaner som ropade Allah Akbhar när de stod blodiga kvar i väntan på polis så vändes nyhetsförmedlingen till att handla om hur muslimer kunde förföljas i Storbritannien. Denna ursäktande hållning mot islam kallar Douglas Murray ”islamofili”.

Västerlänningars självkritik motsvaras inte av någon stolthet för vad västerlandet åstadkommit, till exempel avskaffande av slavhandeln som pågick under ett par hundra år jämfört med den muslimska som funnits i tusentals år och existerar fortfarande, sanktionerad i Koranen. Inte heller motsvaras västerlänningarnas självkritik av någon självkritik från öst, muslimsk eller annan religion. Barack Obamas tal i Kairo 2009 var en enda lång ursäkt för vad västerlandet gjort ont. Dock ledde dit inte till någon respekt från motparten, tvärtom. Ju mer väst faller undan, desto starkare kommer öst att hota. Och vid varje hot kommer västerländska representanter försvara inte offren men angriparna. Som vid gruppvåldtäkten i Rissne år 2000 då fem invandrargrabbar ursäktades i vänstermedia för att deras marginaliserade uppväxt hade lett fram till våldtäkten. Nationalkänsla och samhörighet för dessa unga gärningsmän var med det etnifierade och halvkriminella parallellsamhälle de levt i nordvästra Stockholm, inte med Sverige.

EN NATIONELL SJÄLVBEVARELSEDRIFT
Mina exempel och resonemang kan säkert förbättras men huvudfrågan kvarstår: Andra länders och folks nationalism stödjer svenskar utan problem medan sin egen nationalism förtvinar. Kan en svensk nationalism formas utifrån Svenska Institutets undersökningar av Sverigebilden utomlands ?

Troligen men i dessa officiella beskrivningar av Sverige som en modern och progressiv nation finns samtidigt en avsaknad av naturlig nationalism. En nationell självbevarelsedrift som vågar stå upp för det specifikt svenska bör åtminstone kunna diskuteras. De som flyttat hit och omfattar denna svenska nationalism har kanske lättast att stå upp för den medan svenskar lättare idkar självkritik och faller undan för de invandrare som inte vill veta av några svenskar runt sig, lyda svensk lag och respektera svenska traditioner och värderingar. I detta är de Sverigevänliga invandrarna de bästa företrädarna för en nationell svensk självbevarelsedrift. De verkliga Sverigedemokraterna.