Vårt skattetryck under 1900 till 2010

Den tidiga socialdemokratin fram till 1960-talet hade inte som syfte att lägga alla svenskars liv till rätta under staten och den offentliga sektorn. I boken Ett visst mått av frihet (1994) berättar den frihetlige statsvetaren och debattören Stig-Björn Ljunggren om en ambitiös arbetarrörelse som vill fostra människor att bli starka nog att frigöra sig från myndigheter och herrar.

Till och med den svenska sociala ingenjörskonstens fader, nationalekonomen Gunnar Myrdal och gift med den svenska sociala ingenjörskonstens moder Alva Myrdal, skrev 1961 sin bok Planhushållning i välfärdsstaten att med stigande utbildning och välstånd kommer inte statsingripanden behövas mer, bara ett minimum av regler för arbetslivet till exempel. Då är det dags för medborgarna själva att organisera sig och ta ansvar.

Detta Myrdalcitat lästes upp av idéhistorikern och debattören Johan Norberg vid ett Timbroseminarium om statens gränser i den 19/11). Norberg framhöll särskilt Myrdals begrepp ”välfärdskultur”, det vill säga en vana att organisera sig själva gemensamt bland medborgarna för att åstadkomma sina mål. En sådan kultur fostras i ett välfärdssamhälle men kan förtvina i en välfärdsstat, något som Samtiden noterat tidigare. För liberalen Johan Norberg är socialdemokraten Gunnar Myrdals vision idag möjlig att realisera i och med tre megatrender som formar våra liv; globalisering, digitalisering, individualisering. Vi kan lämna hans förhoppningar därhän men hålla kvar vid tanken att ett samhälle är större än dess stat och att människor kan och vill ta ansvar för sig själva och andra om de ges möjlighet.

För Sveriges del gick utvecklingen inte i den riktning som den tidiga socialdemokratin med Per Albin Hansson och Gunnar Myrdal ville se, utan tvärtom under ledning av Olof Palme, Ingvar Carlsson och borgerliga ledare. De ville alla utvidga staten, kommunerna, landstingen, och därmed öka skattebördan på medborgare och företagare. När Gunnar Myrdal talade om den bortvittrande välfärdsstaten som skulle ersättas av en välfärdskultur 1961 var skatternas andel av BNP knappt 25 procent.

Ett par decennier senare med röda och blå regeringar var skatterna dubbelt så stora. Vem vill först betala in över hälften av sin inkomst i skatter, moms och sociala avgifter och ovanpå det frivilligt engagera sig för andras väl ? Bara de mest entusiastiska i medelklassen kanske men för vanligt folk har skattebördan en negativ inverkan på att skapa välfärdskultur i ett välfärdssamhälle.

En annan aspekt på den offentliga sektorn (stat, kommuner, landsting) är att de har kommit att bli de enda institutionerna för vad vi kallar ”det gemensamma åtagandet”. Vi svenskar har en lång väg att gå tillbaka till föreställningen att det finns andra institutioner för gemensamma ändamål som inte är offentligt drivna. Vi betalar in premier till försäkringar, går med i grupper och organisationer, men kan inte se att dessa institutioner kan ersätta vad staten och kommunen gör.

Till det svenska hör en förväntan om likformighet som vi tror bara staten och kommunen kan åstadkomma. Därför vågar vi inte släppa taget om Försäkringskassan till exempel. I andra västländer som Schweiz och med Obamacare även USA, är det obligatoriskt att ha en sjukförsäkring men den administreras av stiftelser och bolag. I Sverige skulle våra försäkringsbolag men kanske även fackföreningar och företagsgrupper kunna försäkra oss vid sjukdom. Idag finns möjligheter inom vissa fackförbund att köpa sig en sk inkomstförsäkring vid arbetslöshet som ger mer tillbaka under en begränsad tid. Tillämpa detta fullt ut och vi skulle i princip avskaffa Försäkringskassan, eller åtminstone konkurrensutsätta den.

Sambandet mellan värde- och socialkonservatism och frihet på riktigt skulle kunna formuleras så att i ett konservativt samhälle skulle medborgare fostras till att ta vara på sig själva och andra. Det finns ingen motsättning i att ha en fast kulturkanon i skolan med tydliga värderingar som sedan ger de unga styrka att gå vidare i livet.

Förr kallades dessa åtråvärda och upphöjda mänskliga drag för dygder. Idag säger vi allt oftare karaktär. I tidskriften Axess nr 8 reder Roland Poirer Martinsson ut hur individuellt ansvarstagande och frigörelse skapas i sociala sammanhang:

” Vänstern och den liberala högern har dragit i samma riktning för att underminera den människosyn som ligger till grund för den konventionella förståelsen av vad som utgör god karaktär”.

Begreppet ”konventionell” ska här ses som konservativ, traditionsbärande, naturlig, ja som normal.

Tänk ändå om Myrdals normala tankar fått leva vidare.