Tänk att så många kan ha så fel och ändå vara så nöjda med sig själva. En novemberhelg anordnade vänstergrupper det årliga Socialistiskt Forum på ABF huset i centrala Stockholm. Där syntes inga spår av besvikelse att revolutionen ännu inte slagit in.

I foajén sjöng barnbarnen till de kvinnokämpar som såg urpremiären på ”Jösses flickor” på Stadsteatern 1974. Välartat och medelklassigt med vadmalsstuk och kulturkofta. På bottenplanet fanns ett 20tal förlag, tidskrifter, aktionsgrupper; punktrubaduren Stefan Sundström skämtade vid ETC:s bord, allvarliga Deleuzeforskare mumlade vid tidskriften Kris och Kritik, strama herrar vid Arkiv arbetarhistoriska förlag, muntra anarkister från Brand, lidande förlästa universitetsmarxister med böcker av Lenin, Marx och Trotskij och så vidare.

Vad som saknades var socialdemokratiska och LO:s organisationer. Och Göran Greider, var var han? Enstaka sossar som Stockholms Veronika Palm och före detta ministern Thage G. Pettersson smög runt, men annars mest vänsteraktivister av det mer seriösa slaget. Allvarliga diskussioner om fördelningspolitik dominerade över identitets-, klimat- och kulturvänstern. Utmärkt att vissa i vänstern fortfarande har kvar ett klassperspektiv. Som tankesmedjan Katalys samtal mellan nationalekonomen Ali Esbati (riksdagsman V), utredaren Victor Bernhardtz (Katalys) och företagsekonomen Agneta Stark (gift med vänsterförfattaren Sven Lindkvist, fd stödstrumpa, fd högskolerektor mm).

Ämnet var ”Är vi klara med 1990-talet nu?” och anspelade på den strukturomvandling som tvingades fram av finanskrisen med följdverkningar som hög arbetslöshet, negativ tillväxt ett par år och ett nytt mer ”normalt europeiskt samhälle” som vänsterpartisten Ali Esbati formulerade det med uppenbar avsky. Sverige blev enligt honom ett mer normalt land fast i dålig bemärkelse eftersom den generösa välfärdsstaten övergavs av alla utom just hans parti (och möjligen MP men deras ekonomiska politik brydde sig ingen om 1992 när reporäntan steg till 500 procent).

Hela borgerligheten och socialdemokratin hade fel på 1990-talet, för de förstod inte vitsen med att låna pengar till att höja bidragen så att folk kunde konsumera: enkel keynesianism menade han och Agneta Stark. Hon sa rent ut att det var bättre att folk satte sprätt på pengarna idag än att de sparade och hade de inga egna så kunde väl staten låna upp och dela ut. Som av en tillfällighet talade det politiskt oberoende public servicebolaget Sveriges Radios politiskt objektiva programledare Alexandra Pascalidou på eftermiddagen under rubriken ”Grekland, fortfarande kaos?”

Bortsett från allt ekonomiskt vansinne som behandlades under dagen var dessa vänstermänniskor sympatiska, välorganiserade, glada och pålästa i sina bisarra irrgångar. De visar upp en folklig sida av folkbildningen, opinionsbildningen och folkrörelserna som borgerliga Timbro och inte ens Arenagruppen och sossarna kommer i närheten av. Fel, ja visst, men ändå rätt. Dock skönt att inte se Greiders burr. En Greiderfri Zon.