Europas engelska, franska, ryska och tyska revolutioner

bok rec Europas rev  Jan

De senaste fyra hundra åren har Europa genomgått fyra större sociala revolutioner menar historikern Håkan Arvidsson. Den engelska under mitten av 1600-talet med märkesåret 1688 för diktatorn Oliver Cromwells ”ärorika revolution”, 1789 när Bastiljen stormas i Paris, 1917 bolsjevikernas statskupp i Moskva och Hitlers maktövertagande 1933 till krigsslutet 1945. Att döpa den sista till den tyska revolutionen är ovant men följdriktigt om man som författaren vill beskriva sociala genomgripande händelser som revolutioner.

Håkan Arvidsson tänker fritt kring dessa historiska händelser i sin långa essä Europas revolutioner. England, Frankrike, Ryssland och Tyskland (Carlssons förlag, 2014), som är ett försök att tolka ett halvt årtusendes historia. Inte akademiskt tyngd och utan politiska preferenser värderar han de fyra revolutionära omvälvningarnas betydelse.

Den tidiga engelska revolutionen står sig bäst men sedan går det utför med européernas revolutionsbyggen. De två första revolutionerna, de engelska och franska, styrdes av tillfälligheter där okontrollerade folkmassor och handlingskraftiga män kunnat skapa samhällsinitiativ utan att ha några egentliga planer eller teorier. Först efter Karl Marx skrifter under 1800-talet ritar revolutionärer som Lenin och kontrarevolutionärer som Hitler upp mål för sina blodiga revolutioner. Arvidssons egen självkritiska inställning till marxismen löper genom hans tankar om hur socialister och kommunister såväl som vissa liberaler och socialdemokrater kunnat missförstå historiens ostyrbara lopp. Hans bok om det maoistiska Lund 1968, Vi som visste allt, är en självbekännelse och omvärdering av just kommunismens lockelser.

”Vi bär fortfarande på idén att kunna omstöpa såväl människans som samhällets natur och att kulturen slutgiltigt skulle kunna besegra naturen. Det, om något är nonsens. Historien tar aldrig slut och människans brottning med sig själv och med världen kommer att fortgå så länge vår art får fortleva. Den mänskliga kulturen, de kultiverade samhällen som vi format, har vi skapat i en ständig kamp med naturen. De är helt enkelt vår historias ämnesomsättning”.

Hans tilltro till att vi kan lära oss av historien är liten. Boken Europas revolutioner är därför skriven ur en pessimistisk livsåskådning av en historiker som ägnat hela sitt liv åt att förstå vad som skett och vilka slutsatser man kan dra. Trots detta vill han övertyga läsaren om att det finns små framsteg här och var, som till exempel de radikala Levellers i 1600-talets England. De lyckades påverka sin samtid även om det tog tid. De snabbare revolutionerna i Frankrike, Ryssland och Tyskland var i jämförelse mest blodbad och förstörelse.

En annan aspekt på de fyra revolutionerna är dess förhållande till de europeiska tankesätten upplysning och romantik. Om de engelska och franska revolutionerna mest präglades av upplysning så menar Arvidsson att de ryska och tyska revolutionernas kännetecken är romantiken. Marx beundran av den romantiske filosofen Rousseaus statsdyrkan påverkade den ryska kommunismen, medan nazismen naturligtvis hämtade sina idéer från den konservativa tyska nationalromantiken.

Dock är Europas historia mer krig än idéer. Bortsett från några decenniers så kallad kabinettspolitik under 1800-talet och det kalla kriget efter 1945 så har Europas städer, länder och folk alltid varit i strid med varandra. Arvidsson kallar den europeiska kulturen för en misslyckad smältdegel och skriver att ”i Europa kunde ingenting bli bestående annat än beredskapen inför den regelbundet återvändande krisen”. Vid sin presentation av boken på ABF Stockholm i mars sade den drygt 70-årige historiedocenten att han hellre är en pessimist som överraskas av oväntade framsteg än tvärtom. Kanske en sann europés visdom.

Annonser

2 thoughts on “Europas engelska, franska, ryska och tyska revolutioner”

  1. Apropå Arvidsson, vad är ”framsteg”? Vilken kontinent utanför Europa är hans ideal? Om han inte har något ideal så är det inte människor han vill ha.

    Det var dock ett ganska intressant citat. Men återigen, under ytan i citatet, finns inte detta eviga kommunistiska hat mot verkligheten? Varför inte bejaka vår natur istället för att slåss emot den? Varför definiera det som förvridit oss till någonting vi inte gör för ”framsteg”? Borde inte kulturen tjäna vår natur? Snarare än kämpa mot den?

  2. Betydligt relevantare tysk revolution är från reformationen fram till Westfahliska freden, 1517-1648. Det var en hemsk tid för Tyskland som förändrade Tyskland och världen för all framtid.

    Hitlers ”revolution” var mer en fortsättning på den nationalism som enat Tyskland och en motreaktion mot kommunismen. Men den införde ju ingenting nytt, bara överdrifter av sådant som redan fanns.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s