Detta inlägg skrevs för till Magasinet NEO för påseende, men denna nydanande liberala och borgerliga tidskrift hann lägga ned. Därför publicerades den som krönika i Avpixlat:

Sveriges politiska utveckling har långsamt normaliserats och liknar numera andra europeiska system. Det socialdemokratiska maktinnehavet som länge dominerat ser ut att ha brutits en bit in på 2010-talet av Alliansen och SD, men alla partier saknar en egen vision om det civila samhället bortom välfärdsstaten och socialdemokratin. Frigörelseprocessen från S har pågått under snart ett halvsekel med inslag av folkligt missnöje, intellektuell kritisk debatt från höger till vänster och väljarflykt till gamla och nya partier.
Än så länge tvekar SD i att ta itu med de generösa välfärdssystemen, de som ligger till grund för invandringens påfrestningar, men som vi svenskar själva beslutat införa långt innan volymerna sprang i höjden.
Vi går tillbaka till det decennium där det Sverige som vi känner det idag formades, 1970-talet.

I.
David Brolins idéhistoriska studie Omprövningar. Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal (2015) är inte bara historien om sex vänstermäns våndor och kval när marxismen rämnade runt 1980, utan också om den kritik som föranledde socialdemokratins fall 1976. Centerledaren Torbjörn Fälldins seger var givetvis hans egen, men också beroende av en samfälld kritik från vänster och borgerlighet mot socialdemokratins myndighetssamhälle, blandekonomin och det anonyma storstadslivet.

Den s.k. alternativrörelsen eller oftare kallad ”gröna vågen”, där jag deltog glatt med Barsebäcksmarscher och i jordbrukskollektiv, HasseochTages revyer och filmer, särskilt Äppelkriget 1971, och de många satiriska trubadurerna som Cornelis och många andra folkliga initiativ till vänster och utanför politiken – som miljökämpen Björn Gillbergs tilltag att tvätta kläder i gräddersättningsmedel – bidrog till Palmes fall.

Borgerligheten red på ett missnöje där Fälldins bondska uppsyn lockade över de som vantrivdes med det välfärdssamhälle som inte erbjöd tillräcklig frihet utan mest kontroll och byråkrati. Kom ihåg att strösocker var förbjudet att sälja i kiosker på söndagar, bara bitsocker tilläts. Man skulle lära sig att handla till eventuellt bakande på lördagen före klockan 13.

Kärnkraften blev 1976 en symbol för det rationella och tekniskt- byråkratiska förnuft som socialdemokratin representerade. Men ett par år tidigare hade Palme mött ett liknande motstånd från sina egna, de strejkande gruvarbetarna i LKAB 1969/70. ”Vi är inga maskiner” stod på deras plakat. De var inte ensamma om att känna sig missförstådda.

En livlig civilisationskritik med rötter i alienationsbegreppet i Karl Marx Parismanuskript från 1843 och i psykoanalysen hade pågått sedan mitten av 1960-talet i västvärldens akademiska vänster. I Sverige samlades de i Lund kring tidskriften Zenit, där mer förment vetenskapliga marxistiska teorier hade en framträdande plats genom althusserianen Göran Therborn m fl.

Om Fälldins borgerliga valseger 1976 till viss del avgjordes av en allmän kritik av socialdemokratins korporativa maktinnehav, så tog den svenska vänstern själv slut runt 1980. 1975 hade FNL segrat i Vietnam, vilket fick solidaritetsrörelsen (styrd av KFML/SKP) att tappa fart och sanningarna om lägren i Gulag gick inte att undvika efter Solzjenitsyns författarskap och Nobelpris.

I Sydeuropa i mitten av 1970-talet utvecklades inom de stora kommunistpartierna något som kallades ”eurokommunismen” och i Paris röt f.d. maoister, de s.k. ”nya filosoferna”, ifrån om den totalitära marxismen. Lägg därtill fyra utrikespolitiska konflikter som förvirrade vänstern:

1978 – Kommunistiska Vietnam invaderar kommunistiska Kambodja
1979 – Kommunistiska Kina invaderar kommunistiska Vietnam
1979 – Kommunistiska Sovjetunionen invaderar kommuniststyrda Afghanistan
1979 – Iran inför islamisk diktatur delvis med stöd av iranska kommunister

Brolins bok börjar 1980 med det verk som sammanfattar den svenska vänsterns omprövning, Håkan Arvidssons och Lennart Berntssons Makten, socialismen och demokratin. Om det förstatligade samhället, utgiven på marxistiska Zenits förlag i Lund. En bok Olof Palme fann tänkvärd.

Där riktas en teoretisk kritik inte bara av marxismens grundförutsättningar i planekonomi och socialisering utan även av de socialdemokratiska anspråken på att styra medborgarna i en avancerad byråkratisk välfärdsstat, den vision som röstades bort 1976 och 1979. Författarna ville minska statens maktutövning:

”Vad vi här har i åtanke är förvisso inte besparingar på den offentliga budgeten. Det är inte anslagen till skolmåltider och åldringsvård, utbildning och forskning, som måste minskas, utan statens makt och befogenheter över den civila sfären, och dess tilltagande dirigering och reglering av människors liv och arbete i vardagen”

Författaren Lars Gustafssons bokserie Sprickorna i muren under 1970-talet visade hur livet i den opersonliga byråkratin kunde gestaltas skönlitterärt, men även Göran Häggs byråkratiromaner vid samma tid. Centralt för Gustafsson och fler författare som PC Jersild var uppvärderingen av det civila samhället, försvaret för individens frihet och en kritik av makten, även den som ville uppfattas som god och folklig, dvs. arbetarrörelsen.

II.
1980 var också det år då en kulturdebatt fördes om just hur en opersonlig maktapparat tagit över genom att kontrollera och reglera tankar och känslor. Författarna Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Jan Myrdal och Sven Fagerberg utmanade den medievänster som de ansåg dominerade över medborgarnas huvuden. De tre första hade stått till vänster och stod kvar i Myrdals fall.

Johan Norberg beskrev debattläget initierat i ett bidrag i festskriften till PJ Anders Linder, Den borgerlige optimisten (2013), se även Anders Frenanders avhandling Debattens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt (1999).

De svenska författarna var inte ensamma om att diagnosticera landet som halvtotalitärt och godmodigt paternalistiskt. 1971 hade den brittiske utrikeskorrespondenten Roland Huntford gett ut vidräkningen med Sverige, The New Totalitarians och tio år senare var det dags igen då tysken Hans Magnus Enzensberger fick fem helsidesuppslag i Dagens Nyheter i serien ”Svensk höst” 1982. Han skrev:

”Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor”.

Palme tog till sig av kritiken när han vann valet 1982 och tillsatte vännen Ingvar Carlsson att leda förnyelsearbetet med den offentliga sektorn tillsammans med civilminister Bo Holmberg.

Vid den här tiden hade vänsterns kritik av socialdemokratins korporativa hegemoni bedarrat något. En uttalad marknadsliberal och traditionellt humanistisk kritik tog vid genom Svenska Arbetsgivareföreningens och några borgerliga partiers opinionsbildning. Från USA och Storbritannien kom nyliberala idéer, vilka f.d. marxister som Håkan Arvidsson gjorde allt för att värja sig emot. F.d. vänsterliberalen Lars Gustafsson hade inget emot denna input, särskilt som han själv befann sig i Texas. 1990 föll Arvidsson till föga och gav ut Det civila samhället på Timbro.

Han var inte ensam i att teoretisera om den sfär som inte är marknad eller offentlig sektor utan mellanmänsklig och medborgerlig. Den moderate ideologen Hans Zetterberg och f.d. maoisten Göran Rosenberg, då chefredaktör för tidskriften Moderna Tider, var lika ivriga tillskyndare av det civila samhället vid denna tidpunkt runt 1990.

Under 1980-talet hade tänkare både till höger och vänster debatterat om hur statens makt kunde stävjas och en civil humanism uppmuntras. Frankfurterskolans Jürgen Habermas och de s.k. ”kommunitaristerna” i USA var intresserade till vänster, men i Sverige blev det civila samhället ett högerbegrepp (se min antologi Kommunitarism 2013). Göran Greider, Peter Antman, Tomas Lappalainen m fl. runt tidskriften TLM gjorde vad de kunde för att återuppväcka vänsterns hopp om en stark stat, med neo- keynesianer som Sven Grassman och Johan Ehrenberg som ville låna upp mer mitt under pågående kronfall och finanskris 1992.

Samtidigt pågick inom den unga socialdemokratin en motsatt debatt om ”egenmakt”, ledd av Karl-Petter Thorvaldsson, numera LO- bas och Tomas Eneroth, där folkets missnöje med stora anonyma system togs på allvar. De flesta politiker och debattörer till vänster insåg detta efter Maktutredningen 1990 där en av slutsatserna löd,

”För många framstår den offentliga sektorn idag inte som lösningen utan som problemet”.

Socialdemokratins stödparti VPK, som lämpade av halva partibeteckningen ”Kommunisterna” 1990, hade sin egen period av tvivel om statens förmåga att befria människorna. Under förnyaren Gudrun Schymans ledning växte partiet till drygt 12 % 1998 och gruppen Vägval Vänster fick lufta sin frihetliga kritik av partiets tilltro till de offentliga systemen. Men 2002 hade kommunisterna Mats Einarsson och Lars Ohly tagit tillbaka makten och partiets väljarstöd halverades. Någon svensk motsvarighet till danska SF eller norska SV blev svenska V icke dessvärre.

III.
Som om det inte räckte med att belägga folkligt missnöje med byråkratin i forskning och teorier så fick riksdagen tre till partier under 1990-talet som alla ville profitera på kritiken av den offentliga sektorn: KD ville göra den mänskligare, MP grönare och NyD effektivare.

NyD kombinerade invandringskritik med marknadsliberalism och var det närmaste vi haft danska DF och norska FrP, men partiet saknade ledning och organisation. Samtidigt hade ett mer uttalat invandringskritiskt parti bildats 1988, Sverigedemokraterna. Där fanns en folklig vänsterflygel med Jan Milld och Anders Sundholm i spetsen, men även bistrare varianter högerut med rötter i rasism och högerradikalism.

2002 fick Folkpartiet över 13 %, nästan en tredubbel ökning. Anledningen var huvudsakligen partiets förslag om obligatoriskt språktest för medborgarskap. Invandringspolitiken hade skärpts till ett par gånger under 1990-talet, då bland andra liberalen Mauricio Rojas kritiserat den omhändertagande och förnedrande svenska integrationspolitiken.

De offentliga systemen förväntade sig inte att vuxna utlandsfödda kunde ta hand om sig själva och en s.k. ”snällism” gjorde dem maktlösa. Inlärd hjälplöshet var termen och i boken ”Och vi som ville så väl… 19 röster om det mångkulturella Sverige” (1996) berättade invandrare om hur det kändes att passiviseras i det snälla socialdemokratiska Sverige.

IV.
Resten av historien sedan millennieskiftet kan vi nu när SD nått nästan 13 % i valet 2014 och nästan det dubbla i årets opinionsmätningar. De utbredda konservativa värderingar som nästan aldrig fått komma till tals offentligt har därmed representerats, om än inte särskilt teoretiskt eller respekterat.

Men i längden har missnöjet växt inte bara med byråkrati och stor invandring utan även med att stora folkmajoriteter inte fått höras. Oavsett parti så har partiledningar alltid legat till vänster om sina medlemmar och väljare. I familjepolitiken har Alva Myrdals ”storbarnkammare” varit idealet trots att föräldrar velat annorlunda:

7 av 10 mödrar vill kunna stanna hemma längre
8 av 10 vill ha ett nationellt vårdnadsbidrag
7 av 10 vill kunna besluta själva om delad föräldraledighet

Vidare så uppgav nästan 60 % av tillfrågade i Demoskop i maj 2015 att de sympatiserar med SD om minskad invandring och tiggeriförbud, abort, homoadoption m fl. sakfrågor (se Ivar Arpis inlägg i Svenska Dagbladet 8 juli 2014).

Vad SD däremot inte förmått att artikulera är en genomtänkt kritik av välfärdssystemen tillsammans med en uppvärdering av det civila samhället. Analysen kan komma från höger, mitten eller från vänster, vilket jag försökt visa med moderat, centerpartistisk och socialistisk kritik. Dick Erixons Svaghetens moral (1999) , Tove Lifvendahls Gösta Bohman (2000) och Mattias Svenssons Mer demokrati, mindre politik (2000) är fortfarande aktuella och läsvärda rapporter.

I ett föredrag i maj 2014 inför den konservativa studentföreningen Heimdahl sa Marika Formgren, se hennes blogg:

”Jag menar att man grovt förenklat kan säga att socialdemokratin är den politiska rörelse som helst ser och vänder sig till staten, medan liberaler helst ser och vänder sig till marknaden. ’Mer demokrati löser våra problem’, säger socialdemokraten, ’nej, mer valfrihet och konkurrens är lösningen’, säger liberalen. Den konservativa ser och vänder sig i stället till civilsamhället.”

Formgrens talade igen om detta tema i augusti 2015 i ett föredrag vid Fri Folkbildning.

Min genomgång av kritik av den socialdemokratiska välfärdsbyråkratin visar att Formgren delvis har rätt, och hon talade denna gång utifrån Hans Zetterbergs moderata tolkning av civilsamhället. Men kritiken drabbar det svenska samhället djupare än så. En vänsterman som Håkan Arvidsson skrev redan 1982:

”Det avgörande för socialismen är att man försöker skapa självständiga kollektiv som står fria från staten. Om det inte lyckas får vi en allt starkare statlig kontroll /…/ På sikt måste staten krympas till förmån för sådana självständiga sektorer i samhället. Och om vänstern ska stärka sådana självständiga sektorer så kan den inte fortsätta använda centraliserande organisationsformer. Och den måste upphöra att ställa krav på staten”.

Formgrens värdekonservatism och Arvidssons folkrörelsevänster kan kokas ned till ett frihetligt förhållningssätt som är skeptiskt till staten oavsett om den är god eller ond, vänster eller höger. De ”självständiga sektorer” Arvidsson propagerade för behöver inte vara socialistiska utan att för den skulle vara affärsdrivna.

V.
Den tänkare som Göran Rosenberg fascinerades av i USA på 1980-talet när han lämnat maoismen var Alexis de Tocqueville, fransmannen som reste runt i Den Nya Världen på 1830-talet. Den amerikanska revolutionen 1776 innebar en maktfördelning som fransmannen gladde sig åt, medan hans eget land efter revolutionen 1789 lade all makt i staten. Sverige och socialdemokraterna tog efter Rousseau och Robespierre snarare än Washington och Jefferson kan man säga.

De nymornade Sverigedemokraterna har en del att ta igen om de ska lyckas med att axla det folkliga missnöje som grott i flera decennier bland de tämjda svenskarna. Än så länge är de alltför lojala med Olof Palmes välfärdsbygge och ingår bland riksdagens åtta socialdemokratiska partier. En frihetlig vision om ett civilsamhälle bestående av fria svenskar skulle för alltid besegla den starka staten och bygga ett välfärdssamhälle snarare än en välfärdsstat.

I min bok Sverige 2020: från extremt experiment till normal nation finns mer om denna samhällsutveckling, liksom i åttonde bandet av Norstedts Sveriges Historia.

Jan Sjunnesson