Sommaren 2014 publicerade jag flera artiklar i Samtiden (SD ägd) om svensk antisemitism. Dessvärre har de fortfarande giltighet vilket Johan Hakelius visade i sin Fokuskrönika nyligen.
Del 1
Svensk antisemitism existerar i en ful version och en fin. Men många judar vill inte veta av, eller vågar inte tala om, dem officiellt. Medier, organisationer och politiker är inte heller beredda, tvärtom håller de nere sanningen om den dolda svenska antisemitismen. Dessa två artiklar visar vad som behövs sägas om den fula antisemitismen från vissa våldsamma individer – ofta män, ofta unga, ofta muslimer; och den fina från medier och partier – särskilt inom vänstern men även utanför.
Stiftelsen EXPO mottog 2013 års hederspris från den judiska föreningen Förintelsens Överlevare i januari i år. EXPO:s styrelseledamot Robert Aschberg och den judiska församlingens ordförande i Stockholm Lena Posner-Körösi var eniga om antisemitismens orsaker i sina tal i Stora Synagogan. Vid denna minnesceremoni klargjorde de att antisemitismen i Sverige orsakas av högerextrema grupper och särskilt partiet Sverigedemokraterna. Men alla svenska judar är inte ense med dem.
Samtiden har talat med tre svenska judar varav två framträder med sina namn men den tredje väljer att vara anonym. Risken för hot och trakasserier är för stor för många judar i Sverige 2014 för att tala öppet om detta. Mer Chutzpah – jiddisch för jävla anamma – behövs enligt en av de judar som ställer upp för intervju i Samtidens artikelserie.
Ilya Meyer
Ilya Meyer, göteborgare och jude tidigare bosatt i Indien, England och Israel, menar att det finns en specifik svensk politisk korrekthet som han inte har stött på någon annanstans än i Sverige.
– Att antisemitismen här till största delen skulle bero på svenska rasister och nazister är ett förlegat synsätt. Vad gäller sverigedemokrater vet jag inte, det finns säkert folk där som inte är välvilligt inställda till oss judar. Men den mest utbredda antisemitismen idag kommer från islamistiska grupper och individer från Mellanöstern. En minoritet av svenska muslimer ger sig på judar.
Ilya berättar att hans yngsta son blev trakasserad av unga män med ursprung från Mellanöstern – aldrig svenska killar. Dessa arabiskättade invandrarkillar skrek antisemitiska slagord och att han som smutsig jude inte skulle få vara i ”deras Sverige”. De slog honom tills han lärde sig självförsvar. Sonen intervjuades i SVT:s Agenda om övergreppen men i samma program blånekade dåvarande integrationsminister Mona Sahlin om att unga med muslimsk bakgrund kunde begå sådana handlingar.
– Det finns en elefant i rummet som ingen vill tala om, inte ens judiska representanter, fortsätter Ilya Meyer. Elefanten heter politisk korrekthet och den tystar alla som om den vore en statsreligion.
Angående priset till EXPO så känner Ilya Meyer till för lite om sammanhanget men han delar inte uppfattningen om att antisemitism bara förekommer bland rasistiska etniska svenskar. Medier och politiker vill inte tala om de antisemitiska yttranden som görs av islamistiska grupper och personer.
– Denna lilla minoritet av antisemitiska islamister, märk väl inte alla muslimer i Sverige, har fått för stort inflytande i Sverige. Att socialdemokratin valde att samarbeta med Sveriges Muslimska Råd där flera islamistiska extremister gjort antisemitiska uttalanden är ett demokratiskt problem. Socialdemokratin är inget vänsterextremistiskt parti utan ganska mainstream men klarar inte av att diskutera den antisemitism som finns i vissa islamistiska grupperingar runt partiet.
– Antisemitiska yttranden förkastas om de yttras av blonda infödda svenskar men godtas från personer från Mellanöstern, tyvärr. Dessa mobbare av svenska judar agerar när det är tyst. Därför är tystnaden och den politiska korrektheten de starkaste hindren mot integration. Vi i den judiska minoriteten kan inte göra mer, vi är välintegrerade och gör vad vi kan. Vi är 20 000 och har bott här i över 250 år utan större problem men nu lämnar många landet.
– Problemet är inte heller islamismen utan tystnaden om vad som pågår. Politiker och medier tiger om något som alla känner till. Under andra världskriget visste inte många om judeförföljelserna men idag är antisemitismen från vissa muslimer vida känd. Svenska ledare ber oss blidka våra förtryckare som socialdemokraten Ilmar Reepalu i Malmö.
Ilya Meyer är dock hoppfull om det stöd för Israel och judar han finner om man talar enskilt med svenskar. Landet Israels modernitet, demokrati och fria press imponerar men i skolor och i medier kan inte detta stöd visas tydligt. Han själv åker ut till skolor för att berätta om Israel och möter unga som nyfiket undrar varför de inte hört något positivt om Israel.
– Vad är det för fel med våra medier frågar de mig, säger Ilya och skrattar lite.
Stefan Ritter
Före detta företagaren och debattören bekräftar Ilya Meyers bild av de underdåniga svenska judarna:
– Judar vill inte sticka ut utan vi anpassar oss till de länder vi bor i. Därför är svenska judar mer ängsligt svenska än svenskar ibland, säger Stefan Ritter. Det är otänkbart att göra som i Danmark där före detta ordföranden i judiska församlingen i Köpenhamn är ledamot för Dansk Folkeparti.
– Jag är så trött på när representanter för oss svenska judar svamlar om att ”vissa grupper” som förföljer oss. De är muslimer till allra största delen. Men då säger mina representanter att vi inte ska ställa en utsatt grupp mot en annan, inte muslimer mot judar.
– Men det är inte muslimer som lämnar Malmö idag, det är judar! När en grupp förföljer en annan ska det kallas förföljelse. Man måste våga tala klarspråk om att antisemitism som kommit till Sverige via invandring från Mellanöstern.
– Den muslimska hatretoriken om judar har tyvärr stor spridning i Sverige på grund av vår antiisraeliska press. Många svenskar tror att hatet bara handlar om politik och Israel men islams antisemitism går tillbaka på Koranen. Hela boken dryper av antisemitism vilket bekräftades av en holländsk professor i modern islam, Hans Jansen.
Stefan Ritter är pessimistisk om utvecklingen och menar att vad som sker i Malmö nu kan komma att ske i hans hemstad Stockholm och i Ilya Meyers Göteborg inom ett decennium. Undersökningar bland europeiska judar visar också att Sverige upplevs som farligare för judar än genomsnittet för judar inom EU. Ritter har gått ur Svenska Kommittén Mot Antisemitism på grund av dess undvikande hållning inför islam och vänsterorganisationer som EXPO.
”Donna”
Donna, en internationell designer med eget företag och judinna bosatt i Stockholm sedan många år, vill också berätta – om än anonymt – om hur judar lever under alltmer hot idag:
– Bland svenska salongskommunister finns också en salongsantisemitism. Man hatar Israel och därmed också judar. Aftonbladet skampanj om israeliska organstölder är det senaste men det pågår ett judehat hela tiden. En del av oss ringer till tidningar och försöker rätta rena sakfel om Israel men förgäves.
Hon beskriver hur förföljelserna eskalerat de senaste decennierna med ökat skydd vid Stockholms synagoga och runt judiska högtider som följd. Enligt Donna beror den ökade antisemitismen helt klart på invandring från Mellanöstern och islam:
– Att vi Stockholmsjudar ska behöva kliva runt betongklumpar för att ta oss in till vår egen religiösa samlingslokal är en konsekvens av att synagogan kan attackeras av självmordsbombare eller tunga lastbilar. Det gör inte unga svenska rasister och nazister utan unga arga islamister. Bedrövligt.
Liksom Stefan Ritter menar Donna att islamsk tradition är antisemitisk. Men det märks inte alltid eftersom vid vänsterdemonstrationer mot Israel kan slagorden ”Döda judar!” ljuda från scenen på arabiska men översättas i svensk teve med ”Döda Israel!”:
– Svenska medier ger en mycket skev bild av Israel som spär på den ökande antisemitismen och leder till mer hot mot judar. Alla ska ha en åsikt om Israel, nästan alltid negativ. Många som representerar Israel i Sverige märker stor skillnad mot Tyskland till exempel där forskningsutbyte och handelsförbindelser är normala med Israel. Här måste man ligga lågt, vara försiktig. Våra barn flyttar hellre till Israel, USA, Tyskland, England, än stannar kvar i Sverige. Jag känner mig säkrare ute i Europa än hemma i Sverige.
Donna menar att antisemitismen i Sverige idag är importerad från Mellanöstern. Hon fruktar att det finns vilande celler i Sverige, ”sleeping cells”, som väntar på order från arabvärlden om något krig startar som kan dra in svenska judar och judiska organisationer. Men själva tiger judarna om hoten menar hon.
– Det makabra med dagens Sverige är att vi judar som varit en del av Sverige sedan 1700-talet, svenska medborgare, betalar skatter i Sverige bland annat för att människor från arabländer som söker skydd från diktaturer skall hit och göra vårt underbara land till en osäker plats att leva i och till den grad att våra barn skall över huvud taget tänka på att flytta härifrån. Detta är politikernas och salongsantisemiternas fel. De vet vad som sker men ingen gör något. Det är makabert!
Samtiden har utan framgång sökt kontakt med företrädare för judiska församlingarna i Stockholm och Malmö, Svenska Kommittén Mot Antisemitism, Judiska Ungdomsförbundet och Sionistiska Federationen.
Del 2
Antisemitismen i Sverige är speciell för att den dels tigs ihjäl om den är ful och kommer från unga arga muslimer som vi tidigare berättat, dels höjs upp om den är fin och står att läsa i tidningskrönikor som vi ska berätta idag. Men i många fall erkänns varken den fula eller fina antisemitismen som just antisemitism utan kallas ungdomsbråk (den fula varianten) eller saklig kritik av Israels politik i Palestina (den finare). För att finna belägg för att det finns en nedtystad svensk antisemitism måste man gräva bland vetenskapliga rapporter.
Kunskap och belägg om den antisemitism de tre svenska judarna berättade om i del 1 av denna artikel är inte okänd men svåråtkomlig och inte diskuterad offentligt, allra minst av de judiska representanterna själva.
Den är dold och förnekad, men verkar öppet som hot mot judiska privatpersoner från vissa muslimska grupper och från ett etablissemang som inte kan föra en anständig debatt om Israel eller judenhet utan att ofta falla in i en antisemitisk retorik. Den Svenska Kyrkan, arbetarrörelsen och forskare och debattörer från svenska lärosäten i synnerhet klarar inte hålla garden mot ren antisemitism.
Det förnekade hatet
2003 gjorde en historiker i Lund, Mikael Tossavainen, undersökning om antisemitismen bland araber och muslimer i Sverige, Det förnekade hatet.
I debattinlägget ”Judehat bland muslimer tystas ned” på Dagens Nyheter (20-10-2003) visade han att antisemitismen bland en minoritet av araber och muslimer i Sverige doldes bakom kritik av Israel och antisionism. Rapporten blev snabbt ifrågasatt av Mattias Gardell, vänsterman och religionshistoriker, som anklagade Tossavainen för islamofobi och ovetenskaplighet.
Intervjuer med säkerhetsansvariga vid synagogor avfärdades av Gardell och diskussionen kom att handla om islam snarare än antisemitism.
Men några år senare bekräftades resultaten av statliga Forum för Levande Historia. Historiken Henrik Bachner som forskat hela sitt liv om antisemitism gjorde några rapporter som stödde påståenden om att invandrare med muslimsk bakgrund är mer negativa till judar. Här är några citat från två rapporter från Forum för Levande Historia:
Antisemitiska uppfattningar och ambivalenta attityder mot judar är jämförelsevis mer utbredda bland invånare med utländsk och i synnerhet utomeuropeisk bakgrund än bland andra. Enligt resultaten hyser 11 procent av vuxna med utländsk bakgrund en konsekvent antisemitisk inställning jämfört med 5 procent av hela den vuxna befolkningen.
Resultaten tyder på att antisemitiska uppfattningar och ambivalenta attityder till judar är jämförelsevis mer utbredda bland muslimer än bland kristna och icke- religiösa. Bland vuxna hyser 39 procent av dem som betecknar sig som muslimer en systematisk antisemitisk inställning jämfört med 5 procent totalt.
I gruppen vuxna instämmer 14 procent av de pro-palestinska sympatisörerna på ett systematiskt sätt i antisemitiska påståenden jämfört med 5 procent totalt
Antisemitismens större utbredning i den muslimska gruppen har sannolikt flera orsaker. En viktig bidragande faktor torde dock vara den öppna som propageras i arabvärlden och delar av den icke-arabiska islamiska världen och som förs vidare till muslimska grupper i Europa och Sverige bland annat via medier och religiösa och politiska extremister.
Citaten ovan är från rapporten Antisemitiska attityder och föreställningar, 2005 som undersökte åsikter hos svenskar mellan 16 och 75 år.I rapporten Den mångtydiga intoleransen från 2010 undersöktes gymnasisters inställning till bland annat gruppen judar:
Elever med svensk bakgrund uttrycker i betydligt högre grad en positiv inställning till såväl homosexuella som judar jämfört med elever med utländsk bakgrund
Bland elever med utländsk bakgrund är omkring en tredjedel negativa till såväl judar som homosexuella
Bland elever som uppgivit tillhörighet till islamska församlingar är andelarna ambivalenta och negativa högre än för övriga religiösa kategorier. Denna grupp elever har även en mer negativ inställning till judar
Fin antisemitism
Om detta kan kallas för den fula antisemitismen eftersom den pekar ut en annan minoritet, muslimer och invandrare med rötter i Mellanöstern, så existerar också en finare, en slags ”salongsantisemitism” som judinnan Donna kallar den i vår förra artikel.
Experten på antisemitism Henrik Bachner har även undersökt denna mer accepterade variant som hörs i radio och teve, debatteras på tidningssidor och i folkvalda församlingar och, inte minst, bland aktivistgrupper och på internet. I en uppsats från 2011 går han igenom omsvängningen från ett pro-israeliskt och judevänligt Sverige fram till 1970-talet till dagens offentliga debatt som utgår från pro-palestinska och närmast antisemitiska hållningar*.
Sedan invasionen av södra Libanon 1982 har de svenska sympatierna legat hos arabvärlden. Förutom märkliga och illa underbyggda tidningshistorier om organstölder i Aftonbladet på senare år har vi haft statligt arrangerade utställningar som ”Snövit och sanningens vansinne” 2006 där muslimska självmordsbombare glorifierades.
Även rena konspirationsteorier om en svensk ”judelobby” har lanserats från Sveriges Television och det inflytelserika vänsterförlaget Ordfront. Socialdemokratiska Tro & Solidaritet som förr hette Broderskapsrörelsen har länge haft antisemitiska tendenser vilka det senaste året accelererat via det misslyckade försöket 2013 att välja in Omar Mustafa i partiets styrelse trots hans samröre med antisemitiska föreläsare från Mellanöstern.
Bachners genomgång av en mängd små och stora mediehändelser under tre decennier är viktig men den stora betydelsen av den fina antisemitismen ligger i populärpressen och deckargenren. Den inflytelserika vänsterförfattaren Jan Guillou menar att antisemitism i Sverige är ett passerat stadium och är snarare ett tecken på israelisk propaganda och hat mot muslimer.
Till och med Justitiekansler Göran Lambertz menade mitt under brinnande danska ambassader 2006 på grund av Muhammedteckningar att utropet ”döda judarna” från svenska radikala islamister inte var antisemitiskt utan uttryck för legitim kritik. Att Jyllands-Postens karikatyrtecknare inte var jude var också oväsentligt enligt JK.
Genom att porträttera Israel som USA:s imperialistiska vakthund i Mellanöstern och som en stat byggd på kolonialism och rasism avför svenska socialdemokrater och vänstern antisemitism som något som stör bilden av de palestinska offren. Om antisemitism från svenskar med bakgrund i Mellanöstern överhuvudtaget erkänns så ses den som tecken på social och ekonomisk misär, inte som ett medvetet individuellt och fördomsfullt ställningstagande mot judar. Bland vänstern är det inte ovanligt att beskriva judar som så priviligerade och rika att antisemitism inte bekommer dem, liksom att jämföra judar för nazister eller Israel för Nazi-Tyskland.
Vad historikern Henrik Bachner beskriver är samma fenomen som den tidigare intervjuade Ilya Meyer talade om, nämligen att en högljudd och mäktig del av den svenska vänstern inklusive socialdemokratin i bred bemärkelse med dess sidoorganisationer som Seglora Kyrka, inte drar sig för att använda antisemitiska teman och resonemang. Denna finare form av antisemitism är etablerad men får sin kraft från den fulare antisemitismen hos de stenkastande muslimska ungdomarna i förorterna.
* Henrik Bachner, ”Political Cultures of Denial? Anti-Semitism in Sweden and Scandinavia”, i Lars Rensmann & Julius H. Schoeps, Ed., Politics and Resentment: Anti-Semitism and Counter-Cosmopolitanism in the European Union, Brill, 2011 http://www.henrikbachner.se/
Henrik Bachner har avvisat kontakt med Samtidens redaktör
![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.com/wp-content/uploads/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
Sjunne [ dot ] com 