Ny bok om samhällsgemenskap. Längre pappersutgåva, kortare ebok

 

Ett tiotal analytiska texter om värdet av gemenskap, filosofen John Rawls, franska och amerikanska konstitutioner, amerikansk höger,  social rättvisa genom marknader och publicerade kulturartiklar om svenska förhållanden.

https://www.amazon.com/dp/9152755290

Finns även i kortare utgåva som ebok

https://www.amazon.com/dp/B0BNLWRNRH

Ny liten skriftsamling om politisk teori och historia: Samhällsgemenskap

Fyra texter från 1991 till 2021 i en mindre ebok om värdet av samhällsgemenskap, social rättvisa genom marknader, den amerikanska och franska konstitutionen med anledning av stormningen av Kapitolium i januari 2021 och den nya amerikanska högern.

Kan köpas via Amazon och senare via Adlibris/Bokus.

Brummelisa + Vargen = Sant? – i Bulletin

Brummelisa styrde sista året men har nu fått lämna borgen Rosenbadet för Krösus Sork, Bamses ärkefiende som bara tänker på pengar. Tidigare var alla sorkar ganska överens med alla björnar om att Bamsefamiljen styrde bra, även om Krösus rika släktingar fick ta över ibland, som piprökande Fåret Torbjörn, smarta Calle och fiffiga Fredde.

 

Men nu har det ofattbara hänt! Krösus har tagit hjälp av Vargen och fått stöd av alla vargkusiner och killarna i Tuffa Tuffingars Klubb för att ta över Rosenbadpalatset – och de har kastat ut Brummelisa och hennes kompisar Lille Skutt, Farmor och Katten Janzon. Alla Bamses röda och gröna vänner blev jätteledsna.

https://bulletin.nu/sjunnesson-brummelisa-vargen-sant

Kommer invandringskritiker ges upprättelse? Debattinlägg i Bulletin

 

https://bulletin.nu/debatt-kommer-invandringkritiker-nu-ges-upprattelse

2012 gjordes utredningen Främlingsfienden inom oss (SOU 2012:74) under ledning av före detta socialministern Bengt Westerberg (Fp), på uppdrag av integrationsminister Erik Ullenhag (Fp). I den kartlades åsikter, personer och organisationer som inte instämde i den förda invandringspolitikens inriktning, särskilt SD som nyss tagit sig in i riksdagen.

Utredningsdirektiven var tydliga: ”Den första uppgiften är att undersöka varför främlingsfientliga attityder uppstår och faktorer som kan vara gynnsamma för dessas framväxt.” Rationella skäl till kritik av stor och generös invandring avvisades.

Parallella och litterära liv i Uppsala

Förlagspresentation

När jag växte upp i Uppsala fanns Sven Delblanc och PO Enquist där i Sunnersta, ett stenkast från  mina villakvarter i Norby. Född 1958 var jag knappast medveten om deras storhet under barndomen, men på 1970-talet förstod jag mer.

Delblancs dotter Anna gick i mitt gymnasium, Skrapan, liksom flera andra döttrar till litteraturhistoriker som Lars Furuland och Staffan Bergsten. Kanske kom min önskan att bli litteraturvetare från blotta förekomsten av personer med detta ovanliga yrke. Vid examensterminen 1978 fick vi välja en universitetsinstitution av besöka, vilket för min del blev Litt Vet på Humanist-Centrum där en surmulen Magnus Bergh tog emot i arbetarskjorta och runda glasögon. Annars kunde historia blivit mitt val efter ett gymnasiearbete om socialdemokratin.

Alltnog.

Litteraturvetaren Lars Lönnroth har nu satt ned spaden i Uppsala, och andra orter dit PO Enquist flyttat, för att finna sina litterära och personliga minnen av sina forna vänner och studiekamrater, Sven och PO.

Han lärde känna dem på 1950-talet när de tre studerade och senare när Delblanc bosatte sig i Sunnersta och blev docent och framgångsrik författare. Enquist har Lönnroth ett större avstånd till. En norrländsk bisterhet kanske som gjorde honom ibland till en besserwisser, vilket jag förstod av min far:

Markentreprenör Hans Sjunnesson, företagare i anläggningsbranschen, fick tillfälle att träffa PO Enquist när denne bad om ett pris på en garageuppfart vid villan i Sunnersta. Han fick ett pris men ville pruta. Min far gick ned ett par hundra kronor, men PO lät sig inte nöjas utan mästrade min far med 30 års erfarenhet om asfaltläggning varpå han svarade att eftersom författaren Enquist nu var så duktig på detta kunde han lägga dit asfalten själv.

Boken Parallella liv har fått bra recensioner, med undantag för Ola Larsmo som ofta surar. Professorskollegan Lena Kåreland i Uppsala är mer vänlig. Jag ska inte recensera boken eller referera andras åsikter men tar istället fasta på titelns parallella liv, ett stilgrepp Lönnroth tagit från Plutarchos, romersk-grekisk biografiförfattare (46-120 e.Kr).

De parallella livstrådar jag sett i boken rör litteraturforskningens Uppsala. Mitt i boken nämns Jan Stenkvist, en litteraturvetare men inriktning mot arbetarförfattare som jag läste kursen Arbetardikt för 1986 och intervjuade samma år i Uppsala-Demokraten. Hans fru var fö idrottslärare på min högstadieskola Valsätraskolan.

Geijerstatyn framför universitetshuset. Foto: Maria Moreira, 2022

Lars Lönnroth själv var vänlig nog att besvara mitt brev till honom i Göteborg angående hans släkting Erik Gustaf Geijer som jag skrev en B-uppsats i litteraturvetenskap 1986, handledare Tore Vretö. Meningen var att jag skulle fortsätta med litteratursociologi under Lars Furulands handledning och tillsammans med Johan Svedjedal och Anna Williams.

Men jag hade då fallit offer för de postmoderna och post-strukturalistiska nyckerna och flyttat över till filosofernas villa vid Botaniska Parken, för övrigt samma fd professorsvilla som huserat just litteraturhistorikerna (med poetik som ämnet kallades). Där skrev jag en knapp godkänd uppsats om fd Uppsalabon Michel Foucault.

Lars Lönnroth själv träffade jag först härom året vid Humanistiska Förbundets årsmöte i Börshuset i Gamla Stan. Han berättade under promenaden därifrån en anekdot om sin farfars farfar och kungamördaren Anckarström.

Annars hade jag mer att göra med hans bror Johan Lönnroth på 1990-talet då vi båda var engagerade i Vänsterpartiet.

Vad gäller författarna Delblanc och Enquist så är jag avgjort för den förre. Även om vissa böcker är väl burleska och rentav fåniga (Grottmannen, Primavera, Änkan) så ger han oss rika verk av de mest skilda slag. Jerusalems natt, Speranza och Kastrater håller hög klass. Liksom Enquists Livläkarens besök men den också allt.

Hos Deblanc finns en klarsyn om den svenska korporativismen som han delade med Jan Myrdal, Sven Fagerberg och Lars Gustafsson 1980. Jag skrev om deras analyser i min Sverigebok och en bloggpost. Johan Norbergs bidrag om dem i en vänskrift till PJ Anders Linder 2013 är för övrigt särskilt intressant. Nyligen fick jag tillfälle att återvända till dessa  av Delblancs tankar i en artikel för Bulletin.

Avslutningsvis så påminns jag om att såväl Lars Lönnroth som Sven Delblanc vistats i Berkeley, de under studentprotesterna 1967 och jag i efterdyningarna 1979. Se min självbiografi

Parallella och litterära liv.

 

 

 

Bonniers, Radical Chic och poeten Athena Farrokhzads ansvar för våld

Sent omsider ett inlägg om Bonniers upprepade omslutning av våldsvänsterns diktare Athena Farrokhzad. Mina tidigare inlägg, recension av diktsamlingen Vit svit 2013 och kommentar 2014:

Den 6 augusti 2022 publicerade DN Kultur fem dikter ur den kommande samlingen Åsnans år på Bonniers av poeten och kulturkritikern Athena Farrokhzad. Om de småtrevliga och välskrivna dikterna finns inte något att invända eller analysera. Möjligen att ordet köksgeråd knappast används, men det bryr vi oss inte om här.

Frågor bör ställas i stället till diktaren personligen liksom till DN/Bonniers och ansvariga för kulturlivet nationellt och lokalt i Stockholm angående hennes ställning och kontakter.

Bonniers skriver i presentationen av den nya boken att ” Farrokhzad ansluter sig till en litterär tradition från Mulla Nasruddin till Juan Ramón Jiménez, där Ior gått med i RAF och alla år är åsnans, ” (min fetning). RAF/ Baader-Meinhof ligan var en västtysk revolutionär stadsgerilla, som dödade ett 30-tal och skadade långt fler. Inget man skojar om vare sig som poet eller förläggare.

Athena Farrokhzad har sin anställning tryggad som få kulturarbetare (bl a på mitt alma mater, Nordens folkhögskola Biskops-Arnö där jag gått och arbetat). Sedan 1 augusti är hon (och Ida Linde) ansvarig för litteraturscenen vid Kulturhuset/ Stadsteatern i Stockholm, som drivs av Stockholms stad. Chef för verksamheten är Kerstin Brunnberg, dessutom ordförande i stiftelsen Expo, som startades av vänsterextremister.

Farrokhzad uppmärksammades 2014 för sin medverkan i radioprogrammet Sommar då hon agiterade för vänsterpolitiskt våld, jämförde SD med terroristen Behring Breivik och lät två vokalissor sjunga Ebba Gröns ”Vi vill vi ska beväpna oss” från debutplattan 1978. Expressens Jens Liljestrand och Aftonbladets Fredrik Virtanen hyllade henne och efter 70 anmälningar friades det.

Året innan hade Bonniers gett ut hennes debut, Vitsvit, i silveromslag med vit text på svart botten. I diktsamlingen gör Athena Farrokhzad sitt utanförskap som iranier till poetiskt tema.

På svart botten framstår hennes vita rader effektfulla men knappast för att överbrygga sin exil. Hon kråmar sig i dialog med sin mor, far, mor, bror och mormor som alla verkar trivas i det nya landet Sverige dit de kom 1983. Att modern från kommunistkamp i Iran nu julpyntar anses innebära underkastelse och assimilering.

Diktjaget heter Athena och är liksom den grekiska gudinnan framsprungen ur Zeus huvud är otålig. Förmaningar om svenskt vardagsliv går henne förbi. Hon är stolt och ska till synes göra allt för att erövra det svenska språket som ett vapen mot makten, kanske svenskar eller kanske myndigheter.

Förnedring och klagan, rastlöshet och övergrepp återkommer i dialog efter dialog som om det finns oändliga erfarenheter av förtryck av invandrare att ösa ur. Till och med det nya språket duger knappt även om boken tryckts med silveromslag av landets mest prestigefyllda bokförlag, Albert Bonniers:

”Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen”.

Farrokhzad är inte nådig mot andra nordiska poeter som vittnar om erfarenheter som visar att förtryck finns i alla samhällsgrupper, till exempel bland danska muslimer från Palestina. Hon sågade vid samma tid danske Yahya Hassans diktsamling för att den kan leda till kritik av denna religion och folkgrupp. Blott diktande om smärta orsakad av onda blonda skandinaver godtas. Jag såg och hörde honom våren 2014.

Just  Hassan skulle hon ägna flera ursinniga debattartiklar och försvaras mot andra feminister av America Vera- Zavala, vänsteraktivist och författare som själv försvarat jihadism på Dramaten. Farrokhzads inflytande på kulturvänstern är betydande, men hon är också omstridd, bland annat som polishatare vilket fick den snälle men SD-hatande polisen Martin Marmgren (MP) att reagera och högerns Erik van der Heeg och Hanif Bali att diskutera hennes eventuella diktplagiat.

Att kulturradikala DN och trendkänsliga Bonniers förlag nu lanserar henne är följdriktigt, men hennes tonårsmässiga budskap är knappast gångbart längre. De i grunden borgerliga institutionerna DN och Bonniers hänger kvar i det fenomen som skribenten Tom Wolfe 1970 kallade ”Radical Chic” efter att den judiske liberale kompositören Leonard Bernstein (skapare av West Side Story 1957) bjudit hem medlemmar av de våldsinriktade och anti-vita Svarta Pantrarna.

Denna satiriska betraktelse, ”Radical Chic: That Party at Lenny’s”, i tidskriften New York, kom ut senare samma år i en samling texter under samma titel (översatt till svenska av filmkritikern Nils Petter Sundgren som Innevänstern).

Ämnet var det fundraising party som Leonard och Felicia Bernstein haft i sin stora 13-rumsvåning på Park Avenue på Manhattan för 90 personer, däribland alltså några ledande medlemmar i den beväpnade militanta och antisemitiska gruppen Black Panthers. Välmenande rika judar skänkte galant.

Farrokhzad har uppmuntrat liknande grupper som inte bara utövat politiskt våld mot meningsmotståndare utan även förortsgrupperna Pantrarna (där även jihadister ingick noterade Per Gudmundson 2014) och Megafonen. De låg bakom upploppen i Husby och andra orter 2013 då ett 30-tal poliser skadades och över 150 bilar brann till en kostnad av drygt 60 miljoner.  Aftonbladet tryckte deras försvarstal mitt under vandaliseringen.

 Leandro Schclarek Mulinari

Farrokhzads sambo i Bagarmossen söder om Stockholm, vänsterkriminologen Leandro Schclarek Mulinari, har på samma sätt forskat om s.k. rasprolifiering från poliser och försökt starta upp Pantrarna i Malmö där han bott:

”För några år sedan var vi ett gäng som försökte starta upp Pantrarna i Lindängen, det vill säga en motsvarighet till den förortsorganisering som Hisingen visat prov på. Pantrarna från Göteborg kom ner till Malmö, inspirerade ett tjugotal ungdomar från området, samt några utomstående aktivister” skrev han på Facebook 2018.

Han vill minska polisens inflytande i problemförorter som Husby vilket fick den f.d. polisen och moderaten Fredrik Kärrholm att reagera på Twitter:

”Tyvärr inte första gången en kriminolog från Stockholms universitet har en mindre korrekt uppfattning om verklighetens beskaffenhet. Min erfarenhet är att hederliga medborgare i utsatta områden efterfrågar fler poliser, mer kontroll och skärpta straff.”

Leandro Mulinaris mor, genusprofessor Diana Mulinari, introducerade det omstridda ”anti-rasistiska” begreppet ”intersektionalitet” i Sverige vid millenieskiftet och var med i den vänsterinriktade svensk-iraniern Massoud Kamalis tendentiösa utredning om den strukturella rasismen i Sverige 2006, se Kvartal.

Tillbaka till DN och Athena Farrokhzad. Efter stormen kring Sommarprogrammet 2014 talade hon med sina rasifierade och könsseparatiska vänninor i nätgruppen Rummets.

 

Rubriken var ”Ja jag, jag hatar Peter Wolodarski”, dvs DN:s chefredaktör. Anledning ges inte (det kan knappast inte vara den humoristiska video Wolodarski gjorde med den chilenska tygdockan Alejandro Fuentes Bergström innan valet som gör sig lustig över latinamerikaners uttal).

När hon fick tala fritt inför bruna medsystrar i Rummets inlägg vräker hon ur sig rader som;

”Hur var det att få tillgång till en mikrofon som når en miljon människor?
Det var fan överfett. Jag önskar att jag hade det varje dag. Att jag vaknade på morgonen, gnuggade ögonen, satte på mig morgonrocken, började ranta om livet i det här skitsamhället, att vi måste beväpna oss och så vidare”

”Den dag vi tillsammans stormar radiohuset och tar över alla mikrofoner kommer jag att kasta ut min elektriska vibrator, för ingen njutning kan vara större än den upplevelsen.”

”Jag förhåller mig mycket ambivalent till att överhuvudtaget befatta mig med borgerligheten. Ofta tänker jag att de tycker att jag är bedårande, fast jag gång på gång säger att jag hatar dem, eftersom de ändå omedelbart kan avläsa att det är deras institutioner och händer som har format mig, att poesi och litteraturkritik är så mycket mindre hotfullt för dem än till exempel hiphop.

Men jag försöker använda härskarens verktyg för att riva härskarens hus, om jag ändå står i det. Det jag hatar borgerligheten mest för, förutom att deras makt förgör oss – är att de tror att de har så jävla god smak, när de i själva verket bara har stulit sig till möjligheten att konsumera flådiga grejer. Det är faktiskt pinsamt. Jag ger ju ut böcker på Bonniers, skriver för Aftonbladet, och verkar på massa sätt i maktens hjärta”

Där finns nog förklaringen till att Bonniers och DN vill ha med henne att göra, ”Radical Chic” alltså.  Att frottera sig med gangsters som – ytligt sett- drivs av ideella motiv är både marknadsföringsmässigt och, ibland, politiskt rätt. Intressant är att Athena Farrokhzad själv medger sin ambivalens inför borgerlighetens medier, och vill storma Sveriges Radio som lät henne provocera.

Men 2022 ligger DN/Bonniers efter eftersom opinionen löpt förbi vad Athena och hennes vänsterextrema våldskumpaner står för.  DNs  publicering av hennes dikter i augusti kommer inte ändra på detta. Inte heller hyllningsrecensionen i september.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den moraliska stormaktens haveri

Begreppet haveri har använts i dagarna om vårt land av min gode vän Jonas WE Andersson. Hans utmärkta men sorgliga Facebookinlägg fick spridning till Danmark, Norge och av Julia Caesar.

Jonas gjorde en uppräkning av dysfunktionella företeelser i Sverige. Bloggaren Hans Li Egnell likaså i samma ärende.

För fem år sedan gav det konservativa förlaget Realia ut antologin Haveriet: Den humanitära stormaktens fall. Den är nu slutsåld men finns som ebok på Amazon. Jag skrev en lång recension av Avpixlat som förlaget lade upp på sin webb och intervjuade redaktören Andreas Swedberg för Swebbtv.

Där medverkar några av mina vänner som Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, KO Arnstberg – ofta med i Swebbtv – liksom bekanta som Stikkan Ljunggren, Marika Formgren, Claes Ryn, Henrik Barvå, Mons Krabbe, Anders Edwardsson, Inger Enkvist, Henrik Alexandersson m fl,

Intressant idag att se bredden på dess skribenter anno 2016; från moderata ledarskribenter till MED, frihetliga piratpartister och resoluta borgerliga opinionsbildare och rabulisten Stikkan såklart. Några skriver fortfarande på borgerliga ledarsidor. De hade alla platsat på Bulletin för övrigt.

Invandrarföräldrar, Nyans och svensk barnuppfostran

All uppfostran är inte hedersförtryck, Fokus 23/9/2002

Missuppfattningar om den fria svenska barnuppfostran och tvångsomhändertagande har i år lett till att islamistpartiet Nyans kommit in i flera kommuner och kan möjligen komma in i riksdagen 2026 via Malmö, Göteborg eller Stockholm, vilket Allah förbjude.

Nalin Pekul, tidigare ordf för S-kvinnor och stridbar Tenstabo, skrev i veckan i Fokus om ämnet svensk barnuppfostran och de missuppfattningar som råder bland ointegrerade invandrarfamiljer, något Nyans utnyttjat.

Under rubriken ”All barnuppfostran är inte hedersförtryck” förklarade hon att svenska föräldrar visserligen inte får slå sina barn, men att de visst kan hålla sina tonåringar inne om skäl finns. Krönikan tar upp hennes försök i Tensta att, förgäves, få till ett öppet möte mellan polis, socialtjänst och föräldrar om gränssättning och ansvar.

Svenska föräldrar uppfattas säkert som mesiga och utländska betraktare kan lätt tro att inga gränser finns. Illvilliga barn och unga som behärskar svenska och tolkar åt sina föräldrar överdriver och ljuger om att de kan hämtas av polis om pappa lyfter handen. Nyans förstod detta lika bra som de Tenstaglin jag träffade som bitr rektor på en högstadieskola där 2004-5 där jag hade mitt Jimmie-moment.

Svenska utredningar och socialrapporter skrev om problemen med föräldrar som inte kan svenska redan på 1980-talet, vilket jag visade i en text i Bulletin apropå Nyans och tvångsomhändertagande.

Jag hade redan 2008 skrivit om barnuppfostran  i den kristna dagstidningen Dagen, se nedan och vidareutvecklade analysen av det extrema Sverige i min bok Sverige 2020/ The Swedish Story.

Vår moderna barnuppfostran kan misstolkas, vilket vänstern och liberaler bidragit till, men även de flesta mesiga svenska föräldrar i stil med Sunes pappa Rudolf (spelad av Peter Haber). Att komma från Mellanöstern och möta Pippi Långstrump göra kaoz i klassrummet kan inte vara enkelt.

Invandrarföräldrar är mer konservativa och vill ha mer kontroll över sina barn och unga liksom trygghet och säkerhet i sina bostadsområden.  Att lägga skuld på SD som Nalin Pekgul gör är fel. Många invandare röstade på SD pga dess kritik av slapp kriminalpolitik vilket drabbar de förortsboende. 

Nalin Pekgul borde besinna sitt hat av SD och inse att hon har rätt i sak men skuldbelägger fel part. Hennes parti S är skyldigt till att ha förvärrat integrationsproblemen och låtit Nyans växa.

”Hur ska invandrare ta seden dit de kommer?” – inlägg i den kristna dagstidningen Dagen

Publicerad: 2008-08-21

”Jan Sjunnesson Rao, chef för Internationellt kulturcentrum vid Studie­förbundet Vuxenskolan, skriver att den invandrande familjen sällan får reda på att även svenska familjer sätter gränser när de uppfostrar sina barn.

Den dialog som hade kunnat uppstå mellan svenska och utländska hem förbyts i två extrempositioner; olagligt hedersvåld hos invandrare och tygellös hedonism hos svenskar. Den utländska familjen får sällan reda på att även svenska familjer sätter gränser, tar fighter och har koll.

Den moderna sekulära välfärdsstaten bygger på individuella fri- och rättigheter där kollektiva värderingar och moralsystem öppet kritiseras. En grund behövs för tillit och gemensamma åtaganden. Avvägningen mellan individens frihet och kollektivets krav ser helt annorlunda ut i väst än i öst.

Ett försvar för tolerans måste samtidigt respektera och tolerera åsikter som är konservativa, hävdar jag i fyra teser:

1) Majoriteten av världens befolkning lever mer traditionella liv utifrån etniska, kulturella eller geografiska gemenskaper snarare än individers rättigheter i en sekulär välfärdsstat.

2) Invandrare i Sverige kategoriseras ibland som fördomsfulla när de bemöter svensk mentalitet vad gäller barnuppfostran, ungdomar, klädstil, sexuella val, familjebildning, arbete och äldreomsorg.

3) Vad som bör ingå i mångfaldsbegreppet är en dialog och respekt. Denna dialog ska bygga på FN:s deklaration för mänskliga rättigheter, barnkonventionen och svensk lag – principer som så gott som alla som befinner sig i Sverige kan enas om.

4) Om svenska myndigheter någonsin ska kunna integrera invandrare måste de inse att man inte kan uppfostra vuxna människor som valt att komma hit men lyssna på dem och respektera deras åsikter så länge inga lagbrott begås.

Vad som gör diskussionen svår är att svenska välmenande myndigheter och individer riskerar att marginalisera de invandrare som har traditionella konservativa värderingar från majoriteten svenskar. Farligast blir detta i diskussioner om hedersvåld och hederskulturer.

En irakisk far som bestämmer att dottern inte alltid får gå vart som helst på kvällarna eller klä sig som svenska tonåringar och som inte respekteras i sin föräldraroll kan tvingas in i ett hörn. Där kan han med familjens och släktens hjälp låsa in, misshandla och i värsta fall även ta till vapen för att skydda sin heder.

Även svenska fäder och familjer kan komma fram till samma slutsats, men de misstänkliggörs inte. Den isolerade invandrarfamiljen har alltför svaga kontakter med stabila svenska hem.

Vad invandrarfamiljen ser är unga på glid på stan, reklam med mycket naken hud, och kopulerande dokusåpastjärnor. De drar slutsatsen att all svensk uppfostran är tygellös och därför behövs egna starka kulturella gränser.

Den dialog som hade kunnat uppstå mellan svenska och utländska hem förbyts i två extrempositioner; olagligt hedersvåld hos invandrarna och tygellös hedonism hos svenskarna. Den utländska familjen får sällan reda på att även svenska familjer sätter gränser, tar fighter och har koll.

Vi misstänker alltför snabbt hedersvåld när moral hos familjefäder från Mellanöstern förs på tal. I enlighet med Barnkonventionens artiklar 5 och 12 har föräldrar rätt att fostra sina barn liksom barnen också har rätt att uttrycka ”åsikter /?/ i förhållande till barnets ålder och mognad”.

Det finns alltså inget svart eller vitt utan en bedömning måste göras utifrån klokskap, kultur och erfarenhet.

Hur enkelt vore det inte att säga att man ska ta seden dit man kommer? Men om seden är att vi svenskar inte bryr oss om hur grannen uppfostrar sina barn eller hur våra tonåringar klär sig och hur de låter på natten i tunnelbanan, när alla får göra ungefär som de vill, kan ju den nyanlända invandrarfamiljen göra som den vill.

Den första generationen väljer då en konservativ försiktig linje i det nya landet innan man vet mer om vilka konsekvenser de nya livsstilarna leder till. Det gör de rätt i, för det är ett märkligt land de kommit till.

I den globala undersökningen World Values Survey finns en karta med två axlar; en som mäter traditionella visavi sekulära värden, en som mäter överlevnadsvärden visavi emancipatoriska frihetsvärden. Längst upp i det övre högra hörnet finns Sverige som det mest sekulära och frihetliga landet i världen. Vår position är extrem, inte moralen hos merparten av utlandsfödda.

Jan Sjunnesson Rao, chef för Internationellt kulturcentrum vid Studieförbundet Vuxenskolan

Fotnot: Åsikterna i artikeln är personliga och representerar inte Internationellt kulturcentrum vid SV.”

 

Fler inlägg 2008-2011:

Ett försvar för hederskulturen, 2008

Multikulturalism och liberalism

Det extrema Sverige kan lära av normala invandrarkulturer – Newsmill

Romaner om nationen existerar inte för DN

DN Kultur konstaterar med nöje idag och får stöd av Författarförbundet och SD-kritikern Anna-Lena Lodenius  idag att vi inte har några nationella romaner. Det stämmer att de är få men visst finns de. Tom på etablerade förlag:

Se min överblick  (och Mohammed Omars) från 2014 – 2019 av Skymning över Europa, Där kyrkklockorna tystnat,  Candida Olsson, Framtidsmannen, Underkastelse, Operation Saif,  De kommer drunkna i sina mödrars tårar, Helter Skelter och Perfekt storm.

De etablerade författarna Lotta Lundberg och Therese Bohmans Aftonland  (2016) kan också räknas in. Jag recenserade Bohmans roman men hittar inte var (Iotakt, Avpixlat?), så klipper in den nedan:

”En yngre medelålders kvinnlig akademiker tråkas ut av sitt jobb. Studenterna tjafsar om kvinnosynen för 100 år sedan i kulturvärlden, något hon är expert på. Hon dricker lite för mycket efter att ha lämnat en man hon inte vill leva med längre. Ensam på Södermalm drar hon hem män eller låter sig förföras av dem; en kulturredaktör, en ung doktorand och några till. På hennes arbetsplats vid Stockholms universitet porrsurfar hon och tråkas ut av de trista samtalsämnena på institutionen.

Hennes livsinställning är fylld av vemod. Snart kan hon inte få barn längre, något hon inte heller eftersträvat under sin karriär som professor i konstvetenskap. Till sist gör hon ett uppbrott när hon överlåter handledningen av den unge snygge doktorand till en kollega.

I början av denna berättelse, romanen Aftonland av Therese Bohman (Norstedts, 2016) träffar huvudpersonen en riktig man, en gift norrlänning  med fru och barn. De blir förälskade och ses på hotell för snabba samlag men även öppna samtal.

Han bekänner för henne att han nu valt att rösta på SD. Hon skrattar till nervöst när hon förstår att det inte var ett skämt:

”Förlåt”, mumlade hon.

”Jag vet vad du tänker”, sa han lågt.

”Det vet du väl inte”.

Mannen har alltid röstat på sossarna men sett hur illa sjukvården skött hans gamla mor, och därför valt att rösta på SD i protest.

”Det är mycket svårare att vara en vanlig människa som vill arbeta och göra rätt för sig”, sa han. ”Jag bryr mig inte om vad folk har för hudfärg, jag tycker inte illa om människor från andra länder, herregud, jag har jobbat och studerat med folk från hela världen. Jag vill bara att samhället ska fungera. Att ungarna ska lära sig något i skolan av lärare som kan någonting och att det ska vara ordning och reda, att den som blir sjuk inte måste lägga ned all sin energi på att slåss för att få vård, att det ska finnas någonstans att bo för den som inte har 100 000-tals kronor på fickan . . .Plötsligt bor folk på gatorna, det är en återgång till allt det man försökte bygga bort med folkhemmet. Det är ovärdigt, det ska inte vara så”.

”Nej, det ska det inte. Men tror du verkligen att något blir bättre av att du röstar på SD?”

Han skakade på huvudet.

”Det kändes så bra just då”, sa han lågt. ”När jag stod och höll i valsedlarna och tänkte att jag hatade vad alla andra partier ställt till med. Det kändes som en hämnd. Och jag fattar att du tycker jag är en idiot, men jag har bara en jävligt stark känsla av att allt håller på att gå åt helvete”.

 Aftonland är skriven av Therese Bohman som tidigare arbetat på borgerliga Axess och nu skriver i Expressen vid sidan av hennes arbete på Svenska PEN, som leds av Ola Larsmo. Boken har fått strålande recensioner, till exempel av Åsa Linderborg och nominerats till Nordiska Rådets Litteraturpris.

Stilistiskt är den lik Hjalmar Söderbergs lätta sekelskiftshistorier  runt år 1900, där allt viktigt sker i antydningar och stämningar. Hon fångar vår samtid på pricken med dess hyckleri, inte minst inom kulturvänstern och feminismen, men propagerar inte.

Bara då i den citerade dialogen med den stilige norrlänningen och hans älskarinna. Han försöker lämna sin fru men går tillbaka till henne. Hon står kvar, ensammare än tidigare.

Dialogen ovan visar hur missnöjet och lögnerna sipprar in i Sveriges alla skrymslen, även de mest politiskt korrekta och oväntade sammanhangen.

Med Aftonland har en vall brutits av en skicklig kulturkonservativ kvinnlig författare, väletablerad och hyllad. Får den dessutom ett värdefullt nordiskt pris blir den svenska offentligheten allt mindre lögnaktig för varje läsare som uppskattar och förstår vad Therese Bohman skildrar – ett samhälles självpåtagna undergång.”

 

 

Inlägg om integration från 2008

”Hur ska invandrare ta seden dit de kommer?” – inlägg i den kristna dagstidningen Dagen

Publicerad: 2008-08-21

”Jan Sjunnesson Rao, chef för Internationellt kulturcentrum vid Studie­förbundet Vuxenskolan, skriver att den invandrande familjen sällan får reda på att även svenska familjer sätter gränser när de uppfostrar sina barn.

Den dialog som hade kunnat uppstå mellan svenska och utländska hem förbyts i två extrempositioner; olagligt hedersvåld hos invandrare och tygellös hedonism hos svenskar. Den utländska familjen får sällan reda på att även svenska familjer sätter gränser, tar fighter och har koll.

Den moderna sekulära välfärdsstaten bygger på individuella fri- och rättigheter där kollektiva värderingar och moralsystem öppet kritiseras. En grund behövs för tillit och gemensamma åtaganden. Avvägningen mellan individens frihet och kollektivets krav ser helt annorlunda ut i väst än i öst.

Ett försvar för tolerans måste samtidigt respektera och tolerera åsikter som är konservativa, hävdar jag i fyra teser:

1) Majoriteten av världens befolkning lever mer traditionella liv utifrån etniska, kulturella eller geografiska gemenskaper snarare än individers rättigheter i en sekulär välfärdsstat.

2) Invandrare i Sverige kategoriseras ibland som fördomsfulla när de bemöter svensk mentalitet vad gäller barnuppfostran, ungdomar, klädstil, sexuella val, familjebildning, arbete och äldreomsorg.

3) Vad som bör ingå i mångfaldsbegreppet är en dialog och respekt. Denna dialog ska bygga på FN:s deklaration för mänskliga rättigheter, barnkonventionen och svensk lag – principer som så gott som alla som befinner sig i Sverige kan enas om.

4) Om svenska myndigheter någonsin ska kunna integrera invandrare måste de inse att man inte kan uppfostra vuxna människor som valt att komma hit men lyssna på dem och respektera deras åsikter så länge inga lagbrott begås.

Vad som gör diskussionen svår är att svenska välmenande myndigheter och individer riskerar att marginalisera de invandrare som har traditionella konservativa värderingar från majoriteten svenskar. Farligast blir detta i diskussioner om hedersvåld och hederskulturer.

En irakisk far som bestämmer att dottern inte alltid får gå vart som helst på kvällarna eller klä sig som svenska tonåringar och som inte respekteras i sin föräldraroll kan tvingas in i ett hörn. Där kan han med familjens och släktens hjälp låsa in, misshandla och i värsta fall även ta till vapen för att skydda sin heder.

Även svenska fäder och familjer kan komma fram till samma slutsats, men de misstänkliggörs inte. Den isolerade invandrarfamiljen har alltför svaga kontakter med stabila svenska hem.

Vad invandrarfamiljen ser är unga på glid på stan, reklam med mycket naken hud, och kopulerande dokusåpastjärnor. De drar slutsatsen att all svensk uppfostran är tygellös och därför behövs egna starka kulturella gränser.

Den dialog som hade kunnat uppstå mellan svenska och utländska hem förbyts i två extrempositioner; olagligt hedersvåld hos invandrarna och tygellös hedonism hos svenskarna. Den utländska familjen får sällan reda på att även svenska familjer sätter gränser, tar fighter och har koll.

Vi misstänker alltför snabbt hedersvåld när moral hos familjefäder från Mellanöstern förs på tal. I enlighet med Barnkonventionens artiklar 5 och 12 har föräldrar rätt att fostra sina barn liksom barnen också har rätt att uttrycka ”åsikter /?/ i förhållande till barnets ålder och mognad”.

Det finns alltså inget svart eller vitt utan en bedömning måste göras utifrån klokskap, kultur och erfarenhet.

Hur enkelt vore det inte att säga att man ska ta seden dit man kommer? Men om seden är att vi svenskar inte bryr oss om hur grannen uppfostrar sina barn eller hur våra tonåringar klär sig och hur de låter på natten i tunnelbanan, när alla får göra ungefär som de vill, kan ju den nyanlända invandrarfamiljen göra som den vill.

Den första generationen väljer då en konservativ försiktig linje i det nya landet innan man vet mer om vilka konsekvenser de nya livsstilarna leder till. Det gör de rätt i, för det är ett märkligt land de kommit till.

I den globala undersökningen World Values Survey finns en karta med två axlar; en som mäter traditionella visavi sekulära värden, en som mäter överlevnadsvärden visavi emancipatoriska frihetsvärden. Längst upp i det övre högra hörnet finns Sverige som det mest sekulära och frihetliga landet i världen. Vår position är extrem, inte moralen hos merparten av utlandsfödda.

Jan Sjunnesson Rao, chef för Internationellt kulturcentrum vid Studieförbundet Vuxenskolan

Fotnot: Åsikterna i artikeln är personliga och representerar inte Internationellt kulturcentrum vid SV.”

 

Fler inlägg 2008-2011:

Äldre blogg

Denna blogg

Newsmill

Liberalismens brister och kritiker

Historikern Francis Fukuyama går till försvar för liberalismen i sin Liberalism and its discontents (2022).

Hans optimism från The end of history and the last man (1992) där liberalismen sades ha segrat öster och väster om den nedbrutna Berlinmuren är borta till förmån för en mer nyanserad, mer moderat liberalism.

 

Historiens slut hade inträffat hösten 1989 vid Berlinmuren menade han då och skrev att det innebar ”the end-point of mankind’s ideological evolution and the universalization of Western liberal democracy as the final form of human government.”

Hegels och Marx’ historieschema var över såsom de tolkats av den franske marxisten Alexandre Kojève, känd för sin brevväxling med Leo Strauss och sina kontakter med Carl Schmitt.

Fukuyama kan för övrigt räknas som en andra generations-Straussian, som student i politisk filosofi under den neokonservative Strauss-lärjungen Allan Bloom vid Cornelluniversitetet på 1970-talet. På 1980-talet var han, liksom många andra neo-konservativa i Washington, en av Ronald Reagans rådgivare.

I den nyutkomna  Liberalism and its discontents medger Fukuyama att liberalismen blivit för kall, kalkylerande och ekonomistisk. Något som vänster och höger kritiserat sedan kapitalismen bröt fram för två hundra år sedan.

Den liberalism han vill bevara är inte den vänsterliberalism som existerar i USA, inte heller libertarianism utan den klassiska liberalismen som bygger på lagstyre, maktdelning, individuell frihet och marknadsekonomi.

Vidare gör han en distinktion mellan liberalism och demokrati där det förra kännetecknas av vad som står ovan, och det senare av regelbundna allmänna och hemliga val. Liberalismen har ifrågasatts på senare år medger Fukuyama och det utifrån konservativa och högerpopulistiska valsegrar i liberala demokratier.

Liberalismen bygger på en pragmatisk hållning som reglerar våldsanvändning i intressekonflikter alltsedan westfaliska freden på 1600-talet, respekt för individuell frihet, tilltro till vetenskap och marknadsekonomi. För Fukuyama är liberalismen det bästa och enda sättet att upprätthålla mångfald i heterogena samhällen.

Men vänsterliberalismen kan urarta till identitetspolitik. För honom är det en onödig utveckling av liberalismen medan konservativa kritiker menar att detta fenomen är oskiljaktigt från en mäktig och etablerad liberalism.

Han försvarar till och med Critical Race Theory (CRT) som något i grunden gott men som urartat i hat mot vita och splittring.  Den amerikanska konstitutionens credo, ”All Men are created equal” från 1776, användes både av Lincoln mot slaveriet och Martin Luther King ett sekel senare för att tillgodose den svarta befolkningens rättigheter.

CRT och liknande identitetspolitik innebär bara onödiga överloppsgärningar menar Fukuyama, född av japanska föräldrar i USA 1952, som försvarade sin liberala mångkulturella position i Identity: contemporary identity politics and the struggle for recognition (2018).

Rasism och fördomar var liberalismens fiender från början och det har inte förändrats menar han. Identitetspolitiska metoder kan bidra om de inte innebär att liberalismen och marknadsekonomin ska avskaffas, vilket många inom CRT och dess våldsamma föregångare på 1960-talet, The Black Panters, förespråkar

Fukuyama menar alltså att det finns en äkta klassisk liberalism som inte leder till avvikelser till vänster, hatisk identitetspolitik, och till höger, nyliberalism. Den senares framgångar har lett till att fler amerikanska vita arbetare blivit arbetslösa pga globalisering och att ekonomiska klyftor ökat, vilket vänsterliberalen Thomas Frank (Rendezvous with Oblivion, 2018) och den konservative Charles Murray (Coming apart, 2013) visat.

Huvudinvändningen mot Fukuyamas försvar är att han ser liberalismen som en idealistisk doktrin värd att försvara utifrån dess ideal, inte dess verklighet. De brister han erkänner, till exempel frånvaro av gemenskap och övertro på expertis och stat, är knappast möjliga att åtgärda inom liberalismen. Den svenska statsindividualismen där individer görs beroende enbart av staten är tyvärr en sådan socialliberal ohållbar konstruktion.

Fukuyama efterfrågar en mer dygdebaserad politik och avslutar boken med att hålla fram det antika begreppet sophrosyne, besinning, som något för en moderat liberalism som varken går till höger eller vänster. Inget i övermått, (μηδὲν ἄγαν), Den Gyllene Medelvägen.

Men han övertygar inte om att dagens liberalism i västvärlden skulle kunna bli mer moderat. Snarare visar han dels på dess grundläggande brister, dels dess abstrakta individualism.

Länkar om boken från Timbros Smedjan och Patrick Deneen

***

Ovanstående text om liberalismen från kommande bok, se plan.

Se även avsnitt om Ryszard Legukto  och James Burnham

 

 

 

 

 

 

 

 

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: