Vetande, makt och subjektivation hos Foucault

PM till filosofikurs vid Södertörns högskola 2003, lärare SO Wallenstein:

 

Det finns en indelning i Foucaults undersökningar som avspeglas redan i kursens rubriker:

Vetande, Makt, Subjektivation

eller mer metodologiskt

Arkeologi, Genealogi, (studier av) Självtekniker/Subjektivation

Den härstammar bland annat från Deleuzes Foucaultbok och är en praktisk pedagogisk ram som inrangerar Foucault i en tredelning som inte gör hel rättvisa till hans projekt.

Jag vill ersätta denna tredelning med
Subjektivation som Vetande, Makt, Etik.

I denna tredelning löper subjektets status som en röd tråd i alla hans undersökningar . Etik blir inte särskilt som något som sysslar med subjektet utan även hans 1960-talsverk som Naissance de la clinique, Les mots et les choses etc blir i hög grad tolkade som hur subjekt konstitueras i vetenskapliga diskurser.

I detta Pm blir dock den första perioden Vetandes subjektivation inte behandlad i någon hög grad, utan tonvikten ligger på de två senare perioderna. I en bilaga finns en kronologisk översikt av Foucaults alla undersökningar som inte direkt berör subjektet men placerar in begreppen under varann.

Vetandets subjekt och arkeologi

Människan såsom ”un étrange doublet empirico –transcendental” är både objekt och subjekt i Les mots et les choses och L’Archeologie du savoir. Hennes inre visas upp som en rymd, en plats för diskursens utsagor, där ett mummel hörs, som av ett ”Det ges språk”. Är detta en kritik av subjektet i strukturalistisk sedvana eller är det en vetenskapsteoretisk hållning ?

Foucaults kritik av humanismen och den antropologiska slummern var inriktad förstås på människan som diskursivt objekt, men fokus i de tre dubbleringarna (förutom den ovannämnda le cogito- le impensé, le recul – le retour de l’origine) är inte epistemologiskt utan subjektcenterat.

Hans projekt var att visa hur ”människan” kan komma bort från ”Människan” till skillnad från Kants, vars tematik hans visserligen övertar ,men visar att begreppet Människa en gång för alla är givet i och med att förnuftets gränser stakats ut i Kritiken av förnuftet självt.

Frågan om subjektets status är inte bara en arkeologisk fråga utan även politisk. För Kant var den intellektuella hedern parad med ett moraliskt krav på lydnad inför (den preussiska) lagen, något som Foucault kritiserar som ett ”kontrakt mellan rationell despotism och fritt förnuft” .

Hans kritiska analys av moderniteten handlar om vilka gränser humanismen sätter för Människan och vilket pris människor får betala för det. Enligt honom har vi ännu inte nått den myndighet Kant talade om just pga att sådana som Kant redan stakat ut gränserna för rationella upplysta medborgare. En konsekvens av upplysningen och Kant var att man ställde frågan om Människan och den bör ej ställas alls menar Foucault. Moderniteten ska istället granskas utan att man utgår från några antropocentriska begrepp eller lagar. Detta leder till den andra perioden om makten.

Subjekt, genealogi och makt

Makten som utspridd effekt utan center är en analys som Foucault lanserar under 1970-talet fram för allt i Surveiller et punir från 1975. Flera praktiker i arkitektur, fängelsevård, moralfilosofi, straffrätt och institutionalisering under 1800-talet blir i Foucaults ögon sammanförda men oberoende av varandra till ett slags dispositif, begreppsram, som han kallar disciplinering. Denna makt formar subjekt på ett annat sätt än tidigare.

Under medeltiden och den politiskt moderna tiden from Machiavelli, Hobbes och framåt var undersåtar underställda en suverän vars makt inte skilde sig från de metoder han utövade i sitt hem, sitt gods osv. Samma praktiker kunde appliceras överallt och Familjen och Hushållet, oikos, bildar modell för styrandet men är inte dess objekt .

Men med en ny humanistisk diskurs och med vetenskapliggörandet av maktutövning och ekonomi (i form av de nya vetenskaperna politisk ekonomi, statistik, populationsstudier) fördelas makten ut i statens i form av polisväsende, styrmekanismer specialdesignade för vissa ändamål (barnafödande etc) och staten blir ”övervakande” (”governmentalized”) snarare än enväldig i sin absoluta transcendentala suveränitet. Se min översättning av hans föreläsning 1978 om ”regementalitet”,  ”gouvernmentalité” (tryckt i Diskursernas kamp, 2008)

Konsekvenserna för individer är att det upprättas ett nytt band mellan en övervakande instans som styr befolkningar (skola, vårdinrättningar, fängelser, industrier, förvaltningar) och en specifik individ. Fortplantning för staten och sex i äktenskapsbädden är ett exempel från Hegel. En slags triangulering skapas av de institutioner som har befolkningen som ett nytt politiskt objekt, säkerhetsapparaten som instrument och politisk ekonomi som vetande.

Ett vetande samlas om befolkningens beteenden samlas för att bättre styra dem samtidigt som subjektivationen, dvs hur man blir ett subjekt, formas av en övervakande strategi som har normalisering i fokus. Att vara en individ är att att vara normal. Normal är man som förnuftsstyrd upplyst människa utan andra auktoriteter än de man själv kan erkänna. Förnuftet blir därför det som skiljer ut de normala för att med förnuftet visar man sig herre över sig själv. Dårar och passionslystna t ex döms ut som patologiska för att låter sig behärskas av utomstående krafter. Ett inre konstitueras där individen upprättar ett fritt rike utan Gud och utan honom blir normaliseringen än viktigare. Till den hör disciplinens olika metoder att forma betingelser, rumsliga och kroppsliga:

”Disciplinen frambringar sålunda kroppar som är undergivna och övade, ’fogliga kroppar ” / …/ Disciplinen börjar med att fördela individerna i rummet /. . . / Disciplinen ’ framställer’ individer; den är den specifika tekniken för en maktutövning där individerna på samma gång är föremål och verktyg”

Det är visserligen i Surveiller et punir man hittar de extrema formerna av denna normalisering, som t ex Panoptikon – modellen, tidscheman från klostren, den oavbrutna disciplinerings-arbetet osv men än mer penetrerande analyser finns Volonté de savoir och i andra texter som mer koncenterar sig på liberalismen som individualismens överideologi.

”Human sciences and modern government mutually constitute each other in nexuses of power/knowledge, which Foucault labels variously discipline, normalization, bio-politics, governement, police and pastorialism ” skriver Jon Simmons . Det viktiga är att få fatt i den självbild av Människan som Foucault vill problematisera. Denna Människa med stort M är alltså Rousseaus ädle vilde, Kants samvete, rationelle Åklagare, Hegels absoluta Ande som ren subjektivitet, en själ, ett inre skapat av lika delar tysk romantik, fransk innerlighet och brittisk moralfilosofi- fast som under 1900talet analyserat utifrån krav från en industriell ekonomi, en dominant amerikansk livsstil som förutsätter normalisering, gärna uppstagad av ego-psykologin i USA och England som det psykiska stöd avvikare kunde få för att hitta sig själva.

Att vägra de former för subjekt som makten erbjuder är för Foucault att inse att normaliseringen bland annat innebär att subjekten formas av de subjektivationspraktiker institutioner och diskurser utgör. T ex förutsätter patologi det friska, straff de lydiga osv. Därmed drabbar normaliseringen alla, inte bara de marginaliserade.

Men liksom vetandets diskurser har utsägelseobjekt och funktioner i en närmast automatisk subjektnetural logik har makten en produktion av ting, rymd, verklighet, sanningsmönster etc. Man skulle kunna säga att subjekt produceras alltså av makten och vetandet om det inte vore förenklat och vilseledande.

Hos Foucault finns alltid spänningar, non- essentiella relationer , som inte låser subjekt vid att enbart vara något slags makt- och diskurseffekter som flugor i spindelnät. Snarare är subjekt singulariteter av maktdiagram som under vissa bestämda perioder relaterar vissa yttre krafter till människan. Att vara människa är att ingå i ett kraftfält, ett fält av förmåga att affektera och bli affekterad. Ju mer förmåga att existera, desto mer människa. Dessutom är det yttre lierat med det motstånd som makten uppammar. Dessa motståndssingulariteter kommer först ”i den meningen att maktrelationerna helt och fullt håller sig inom diagrammet, under det att motstånden med nödvändighet står i ett direkt förhållande till det yttre från vilket diagrammet tillhör ” hävdar Deleuze . Detta motstånd blir idag förstått som utgående från ett liv snarare än en människa. Kampen står om biomakten, rätten till liv snarare än rätten hos ett juridiskt subjekt. ”När makten blir biomakt blir motståndet livets makt…” i en slags post-human/trans-human (min term) ”vitalism” (Deleuzes term) lierad med livet självt i dess nya former och yttre krafter .

Att bli ”subjektiverad” , dvs underställd som undersåte (subject, sujét) och samtidigt bestämd som subjekt utifrån subjektivationspraktiker, är också att ingå en relation med makten, där din kropp, ditt sinne, ditt själv, bildar kontaktpunkten mellan dominanstekniker och själv-skapande tekniker. Begreppet ”government” är denna lokala punkt där ditt jag och makten förenas, där du produceras i en subjektgenealogi där makt, vetande och subjekttekniker samspelar för att skapa en självreglering av beteenden, ”a conduct of conduct”. Enligt Graham Burcell innebär detta begrepp och synsätt en uppluckring av banden mellan ”subjektivering” och ”underställande ”(subjectivation och subjection på engelska) .

Sexualivet är särskilt intressant som arena för självkontroll. Borgarklassen kunde särskilja sig från massan under 1800talet genom sin planerade barnalstring som i sin tur passade bra in i den nya befolkningsstatistiken och sexualhygienen. Hos Foucault blir sexualiteten också intressant genom att den mycket tidigt ansågs vara där subjektets ”sanning” fanns och därmed är vi över till den tredje perioden, etiken.

Subjekt, sanning och etik

Då tesen i detta pm är att subjektivitetens roll hos Foucault har varit med från början blir uppgiften här snarare att beskriva att etik snarare än subjektformer är centralt i den tredje fasen.
Defineras etik som ett sökande efter en sanning om moral oavsett dess konsekvenser har Foucault i denna sista fas en etiskt uppgift: att undslippa den 1800tals mässiga, borgerliga och freudianska uppfattningen att vårt beteende är färgat av (undertryckt) sex vars sanning är uppenbar, analyserbar och essentiell.
John Rajchman förtydligar,
”The Freudian ’revolution in ethics’ had placed us under a basic, even overriding, sort of obligation: to be true or faithful to our desire, concerning our desire we muist never deceive ourselves, we must always be honest with ourselves” .

Detta ”Var sann mot sitt begär!” var något annat än antikens maning att ”känn dig själv!”. Hur kunde det komma sig att just sex, erotik och själslig åtrå av alla mänskliga uttryck fick denna metafysiska betydelse att vara bärare av sanning ? För antikens aristokratiska män var sex problem om det innebar att deras uppförande som make, hushållsägare, älskare till unga pojkar etc ifrågasattes. Penetrationen var problematisk om den innebar någon form av passivitet som åtföljde en ung man när han skulle bli fullvärdig man.

Hos Augustinus ett halvt millenium senare är erektionen problemet, Varför ? Jo för att den visar att mannen inte kontrollerar sin kropp som revolterar mot Gud. ”Le sexe en érection est l’image de l’homme révolté contre dieu/…/une rebelle” hävdar Foucault i sin läsning av Gudsstaten . Om den grekiske virile mannen inte kunde kontrollera sig var det visserligen skamligt, för han måste kunna regera över andra och därmed kunna regera över sina passioner. Men det var inte ett metafysiskt brott, en konsekvens av ett syndafall, ett normbrott utan ett personlig nederlag att inte uppnå värdighet, areté.

Etiken valdes utifrån den civila ställning man hade vid tiden för Sokrates, Epikuros och de tidiga stoikerna. Êthikos, som betyder karaktär, var inte universell utan partikulär, även om diskussioner fanns hos Platon, Aristoteles m fl om dess räckvidd i kosmos . Det fanns inget normsystem utan vanor, praktiker, beteenden, osv som kunde vara bra eller dåliga men inte goda och onda som kristendomen senare ville se dem, t ex homosexualitet. Denna sexuella praktik ställer idag frågan ”What relations, through homosexuality, can be established, invented, multiplied and modulated ?” snarare än vem det är som gör dessa handlingar. Identitetspolitiken som en konform strategi att finna (nya) namn för (gamla) identiteter intresserade inte Foucault varför queer teoretiker som inriktar sig på vissa grupperingars identitet misstolkar honom. Att finna nya praktiker, och därmed en ny etik, är viktigare än dessa relationer till sanning och identitet (”är jag bög innerst inne?” etc) .

Att etik och subjektivitet intresserar Foucault syns i hans elaboration av liv som konstverk, une art d’éxistence, une transgression. ”From the idea that the self is not given to us, I think there is only one practical consequence: we have to create ourselves as a work of art” Vår tids post-normativa etik kan hämta inspiration i antiken, renässansen, dandyismen och 1960-70talens frigörelser för att en etik som inte bygger på universella, och fram för allt, inte på vetenskaplig kunskap om oss själva . Denna förvandling av oss själva utanför humanismen lyder under ett nytt credo; Själen är kroppens fängelse!

Det är för mycket själfullhet i den franska filosofitradition Foucault växte upp under och i den sista fasen av hans liv lyckades han undslippa den. Eller ? Deleuze tycks mena att han fann en metod hos grekerna som han varit på väg till hela tiden, men som där lyckades undslippa vetande och makt genom en ”en dubbel avhakning”, un double décrochage. Detta märkliga begrepp syftar på hur ett yttre (förstått som krafter) holkar ur ett inre, ett veck, med stöd av en självrelation. Det Foucault visade enligt Deleuze var att grekerna förmådde böja av yttre krafter mot sig själva och bilda en ”affektion av självet genom självet ” . Ett subjekt uppstod ur själva subjektivationsprocessen. Detta är viktigt för om vi bara ser till subjektprocesser som etiska överväganden blir grekerna inte så nydanande som när vi ser att de skapade ett subjekt genom att självrelationen (rapport á soi) utövas, praktiseras, böjs mot krafter i en agonistik. Kanske kan man säga att Foucaults betoning på njutning snarare än begär, och där han var oense med Deleuze, handlar om dessa yttre a-subjektiva krafter. Njutning som ett yttre veck hos en utspridd kropp, inte begär som inre rymd knutet till en identitet. Där de är överens är rätten till metamorfos i en tid där de gamla sederna ”fortsätter framställa oss som subjekt på ålderdomliga sätt som inte längre svarar mot våra problem ” .

En etik grundad på vetenskap och universell rationalitet ersatte under den sena stoikernas tid den självskapande frie grekens praktiker. Sexualitetens ömtåliga sidor uppmärksammades och ”man betonar nödvändigheten att infoga denna i en bestämd form som är bindande och som gäller för alla människor, därför den är grundad i både naturen och förnuftet” .

Foucault värdesätter inte självformering, vare sig i Grekland eller i Kalifornien, som inte innebär en öppen social och kulturell relation, ett band till andra genom ständig variation snarare än plikt och konforma livsstilar De grekiska männens elitära övningar som uteslöt kvinnor, slavar, andra män, såg han lika lite som förebilder som den new age – individualism han stött på i Kalifornien. Istället för ensamma övningar refererar han till hela kulturmönster som stödjer synen på liv som konstverk, t ex renässansens hjältedyrkan och Baudelaires bohême . I likhet med Nietzsche ser han stil och form som det viktiga. Vilka stilformande tekniker som domineras av makten (som vetande och som marknad) är inte fastslaget en gång för alla.

Noter (syns inte i html):
Denna tredelning är även hans egen beskrivning: ”…three domains are possible for genealogy, truth, power, ethics ”, The final Foucault (Cambride, 1988), s. 351
”Qu’est -ce que le Lumières” i Dits et écrits, del IV, (Paris 1988) s. 567. Att Foucault visste priset för och besväret med att tala om människans död, varje mänskas historiskt bestämda karaktär, visar han i artikeln Politics and the study of discourse , s. 71 i kompendiet :”I can well understand those who feel this distress/…/when even the fables told them i childhood obey rules…”
S. 90- 94 i uppsatsen Governmentality i kompendiet.
Övervakning och straff. (Lund 1987), s. 162, 166, 199.
”Ett förhör utan slut, en oändlig undersökning som ständigt utökas med nya minutiösa och ständigt mera analytiska iakttagelser, ett dömande som innebär att man upprättar en aldrig avslutad dossier samtidigt som man utmäter milda straff parade med examineringens envetna nyfikenhet, ett rättsförfarande som ständigt skulle mäta avvikelsen från en ouppnåelig norm och samtidigt utgöra en asymptotisk rörelse i riktning mot det oändliga ”(op cit s 265-6)
S. 2 i Foucault and the political (London 1995). Denna bok gav mig uppslaget att jämföra subjektivering som genomgående problematik snarare än som sista fas hos Foucault.
Övervakning och straff, s 227
Foucault, s. 133 ( sv övers). . I Deleuzes recension av Les mots et les choses 1966 hänvisar han till liknande yttre krafter: ”du dehors à l’impensable ou au non-pensé/…/une pensée qui serait par elle-même en rapport avec l’obscur”, s. 128 i L’île déserte et autres textes (Paris 2002). Nutida naturvetenskapliga exempel på dessa yttre krafter, och med explicit hänvisning till Deleuze/Guattari, finns i Keith Ansell Pearson, Viroid life: perspectives on Nietzsche and the transhuman condition (London 1997)
Op cit., s. 136. Även Viljan att veta (Stockholm 1980), s. 181- 82.
Uppsatsen Liberal government and the techniques of the self i kompendiet, s. 20
Truth and eros: Foucault, Lacan and the question of ethics (London, 1991), s. 88.
Dits et écrits, del IV, s- 176
Se Grekiska filosofer, W.K.C. Guthrie (Nora, 1999) och Stoics, Epicureans and Sceptics. R.W. Sharples (London 1996), särskilt i den senare där en åtskillnad i antik och kantiansk etik syns i den antika frågan ”Why should I do what is right?” i kontrast till pliktetikens retoriska fråga som inte kunde besvaras med annat än jakande, i stil med ”Why should I believe what is true?”, s. 83.
Rajchman, op cit, s. 96
”Nous ne devons pas exclure l’identité si c’est par le biasis de dette identité que les gens trouvent leur plaisir, mais nous ne devons pas considérer dette identité comme une règle étique universelle”, Dits et écrits, IV, s. 739. Se även David Halperin Saint Foucault (New York 1995), för Focaults anti-essentialistiska gaybegrepp,s. 79 : ”Our task is therefore ’to become homosexuals, not to persist in acknowledging that we are’[Foucaults ord]. What Foucault meant is that our task is to become queer”.
”On the genealogy of ethics”, s. 237 i kompendiet.
Ibid, s. 231. Därmed är Foucault tillbaka till Les mot et les choses, där han redan kritiserar humanvetenskaperna för att inte veta vad man sysslar med för slags vetenskapligt objekt, Människan, som först var ett objekt för vetande om liv, arbete och språk, och sedan subjektivitetens (inkoherenta) plats.
Op cit, s. 145.
Ibid., s. 152
Omsorgen om sig (Lund 1987), s. 214.
Njutningarnas bruk (Lund, 1986), s. 223, not 2. Se även Simmons op cit, s . 76: ”It is an irony of self-fashioning that despite its resonance to autonomy, it includes being moulded by outside forces and attempting to fashion others”. Deleuze begrepp om det yttre som subjektivationskraft kanske är tillämpbart, även om det inte kan sägas representera ett så stort brott med vetande och makt som han vill hävda enligt Simmons, ibid.s 133, not 7.

***
2002 översatte jag en föreläsning om begreppet gouvermentalité av Foucault för tidskriften Fronesis. Den kom sedan i antologin Diskursernas kamp

Annonser

Mitt år som skolledare i Hjulstaskolan 2004- 2005

20171118_110716.jpg

En redogörelse för mitt första år som skolledare i en av Stockholm stads värsta skolor, Hjulstaskolan i norra Tensta, och varför jag anmälde min chef, rektor Elisabeth Sörhus, till Skolverket.

Denna grundskola i Tensta fungerade knappt med bara 30 procent av eleverna godkända i alla ämnen och 50 procent med tillräckliga betyg för att gå vidare till gymnasiet. Ändå var skolan hyllad som en förebild för mångkulturalism av Skolverket, rektorn belönad och studiebesöken från mer vita områden kom för att titta på alla brunhyade elever (99 procent, 1 procent svenska). Det var som ett mänskligt zoo  att visa upp mot betalning med slagsmål och höga skratt, exotiska vackra varelser och mycket tonårsenergi och vrede. Kul men vilt. En blandning av uppvisning och förakt från skolan inför betalande besökare.

Jag var som biträdande rektor ansvarig för att organisera 30 lärare i modersmålsundervisning eftersom den svenska policyn om andraspråksinlärning kräver goda kunskaper och därmed undervisning i det första språket, dvs. modersmålet. Nyanlända måste först lära sig sitt eget språk och ibland även dess alfabet, vilket kunde vara oanvändbart utanför sina f.d. hemländer om alfabetet var ovanligt. När invandrarfamiljer protesterade och ville ha mer svenska istället för modersmålsundervisning fanns det ingen möjlighet att tillgodose dem. Modersmålsundervisning är infört utifrån lag, oavsett vad föräldrar och elever anser. Jag gillade själv att prata persiska, hindi, spanska, engelska och franska med de hårt arbetande välintegrerade lärarna. Särskilt somalierna.

När de nyanlända eleverna kom såg jag vakna begåvade ungdomar som uppförde sig väl, lyssnade på lärarna och studerade flitigt. Efter sex månader hade de förändrats till normala svenska elever, även om de hade en utländsk kulturell bakgrund i denna speciella skola. Normalt svenskt elevbeteende innebär att stöka, inte bry sig om skolan eller lyda vuxna. Alla gjorde inte detta och flickorna uppförde sig bättre än pojkarna. Men socialiseringsprocessen in i de svenska extremerna var uppenbar och borde ha lett till annat än leenden och axelryckningar när de tidigare blyga eleverna började gå in och ut ur klassrummen eller skrika högt i matsalen. Svenska lärare är extremt tillåtande inför dåligt uppförande och bedömde de nyanlända elevernas utveckling som normal. Det gjorde inte jag. I matsalen kastade man mat på mig och andra lärare utan mycket reaktioner. Jag blev träffad men kunde inte se av vem och ingen brydde sig heller. Nästa händelse var dock mer bekymmersam.

En 15-årig somalisk elev som var känd för sitt våldsamma beteende hade krossat ett fönster i flicktoaletten. Eftersom han var sedd kunde han inte neka. Han fördes in till mitt kontor av sin mentor, en speciallärare, vilket var rutin eftersom man inte skulle vara ensam med bråkiga elever. Jag sade till honom att kostnaden för reparation vad omkring 700 kr men han kunde arbeta av det under sommaren om det inte fanns nog med pengar hemma. Hans ensamstående mamma med åtta syskon gick på bidrag. Han såg mig rätt in i ansiktet och spottade. Slut på historien och anmälan av fönsterkrossningen och bespottningen till polisen. Mina överordnade gillade inte polisanmälan, men jag gick vidare och blev kallad till tingsrätten. Den unge mannen log mot mig när han fick sin dom, att ha veckosamtal med socialtjänsten. Han hade haft många sådana samtal utan resultat. Incidenten uppmärksammades i DN och i lokalpress, vilket inte gillades av skolledningen.

Det skulle bli fler besök till polis, socialtjänst och domstolar. En vårdag 2005 (se mer nedan) attackerades skolan av 20-30 busar från den rivaliserade och lika invandrartäta förorten Rinkeby med kedjor, järnstänger och nävar. Fönster krossades, folk blev slagna och panik utbröt innan polisen anlände. En skolelev kunde ha bjudit in dem för att ställa till bråk, men skolan ville ligga lågt i efterforskningarna, liksom alla elever i skolan som inte vågade berätta vad de sett. Det fanns en dold ordning i Tensta som krävde absolut lojalitet, högre än den till lag och skolledning.

Skolan hade en rangordning utefter etniska gruppers inflyttningar i området sedan generationer. Överst fanns turkar, kurder, iranier och några andra grupper från Mellanöstern. Dessa föräldrar hade kommit under sent 1970-tal och 1990-tal och styrde över Tensta-Rinkeby sedan en generation tillbaka då de hade ersatt hårt arbetande sydeuropéer och välutbildade latinamerikaner som anlänt för arbete och politisk asyl under 1960- och 70-talen. Den översta styrande gruppen hade sina representanter anställda i skolans café och fritidsgård och talade kurdiska, arabiska, turkiska och persiska. Om en konflikt uppstod mellan en elev som talade något av dessa språk och ledningen fanns en rutin att involvera dessa anställda som medlare. De hade inte någon formell utbildning förutom i bästa fall grundskola, ofta från sina hemländer. Elever som ertappades eller misstänktes för stöld, skadegörelse eller trakasserier fick stöd av dessa café- och fritidsgårdsanställda som redde ut konflikter utan att tala svenska, även om eleverna var födda i Sverige och uppenbarligen talat svenska innan konflikten uppstod. Ibland användes en Koran som lades fram för att eleven skulle lägga sin hand på den för att svära på att tala sanning.

Efter sådana konfliktlösningar kunde stulna dyra jackor, telefoner, nycklar och väskor återfinnas, men det gick inte att klargöra hur eller varifrån. Saker kunde lämnas över av andra unga medlare som därmed lärde sig att reda ut konflikter inom sin etniska grupp och utanför lagen. Eftersom det inte gjordes någon registrering av vilka elever som hade begått brott blev varken familj, polis eller socialtjänst involverad. Bara de caféanställda visste men höll tyst eftersom banden till eleverna var viktigare än att hålla sig till regler och lag samt informera familjer. Om stölder begicks av samma elever eller nya kunde inte klarläggas eftersom inga register upprätthölls och därmed var ingen uppföljning möjlig. Lojalitet till lokala etniska nätverk var nödvändigt för att klara sig i denna utsatta förort.

* * *

I maj 2005 attackerades skolan av ett gäng unga män från Tensta och Rinkeby. Skolledningen försökte efter attacken reda ut vilka som låg bakom attacken. En elev i klass 9 var eventuellt inblandad, men skolledningen ville inte forska vidare. Jag försökte flera gånger få gehör för att fortsätta efterforskningen eftersom detta tydde på att skolans egna elever kunde ha bjudit in bråkmakarna, men rektor Sörhuus sade stopp.

Jag vände mig i oktober 2005 till stadsdelsdirektör Jack Kindberg vid Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning. Vid ett enskilt samtal mellan oss två lovade han att bjuda in rektorn till ett konfidentiellt möte mellan oss tre för att reda ut saken. Dock var det löftet inget värt eftersom han kontaktade rektorn direkt utan att meddela mig och jag fick en utskällning för att ha gått till överordnade. Därmed var saken ur världen trodde rektor och stadsdelsdirektör men inte jag. Under mitt år vid skolan hade jag sett många oegentligheter och tjänstefel passera som jag samlade till sex anmälningspunkter och en lång lista på övriga tvivelaktiga ärenden (som att inte ha ett schema klart efter 3 veckor vid kursstart) och sände allt till Skolverket.

Även denna gång hamnade jag i lokalpress 1 och 2, men även i SvD och SVTs lokalnyheter. Min tjänst var ett vikariat som jag lämnade frivilligt och gick vidare till andra uppdrag, denna gång som biträdande rektor vid Fryshusets gymnasium. Hjulstaskolans ledning fick all personal att skriva under en försäkran om att mina anmälningar inte angick dem och att jag inte representerade dem, en lojalitetsförklaring alltså som innebar en restriktion av meddelarskyddet för offentliganställda men det brydde sig ingen om. Rektorn fälldes på två punkter av Skolverket 2006.

Slutsatsen av detta? Backa inte för påtryckningar. Undvik idealiseringar av invandrarförorter och mångkultur. Håll sig till regelverk och svensk lag. Sätt ut kameraövervakning och bygg ett fysiskt skalskydd. Lägg ned icke fungerande kommunala skolor och ge elever nya chanser på andra skolor.

(Denna text publiceras också Invandring och mörkläggning av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin, Debattförlaget 2013 och i min bok The Swedish Story, egen utgivning 2013. Mina erfarenheter från Hjulstaskolan fick även spridning via boken Mellanförskap av Nima Sanadaji 2009.

Mer om Hjulstaskolan sedan jag lämnat den i Skolvärlden och på LR:s webbtv.

Bokrelease den 24 maj av The Swedish story

Äntligen. Två års filande på min Sverigebok The Swedish story är nu slutfört.

Bokrelease fredagen den 24 maj kl 17 på antikvariat Mimer, Upplandsgatan 66, Stockholm, T-Odenplan. Ingen föranmälan.

Köp boken om du inte kan komma. Den säljs också via vanliga internetbokhandlar och på Amazon.

Välkommen !
Janne Sjunnesson
sjunnesson.jan@gmail.com
076/9000900

main_bok_sj

Asle Toje Rødt, hvitt og blått. Om demokratiet i Europa

toje bok

Asle Toje
Rødt, hvitt og blått. Om demokratiet i Europa. 323 s (Dreyers forlag, Oslo 2012)

Denna bok bör inte läsas av de läsare, som mer än väl känner in på kroppen hur illa Europas demokrati och vanliga medborgare mår. Istället bör EU – byråkrater, journalister, forskare och politiker följa norrmannen Asle Toje på hans rundresa från Grekland till Skottland över Spanien, Frankrike, Tyskland, Holland, Danmark, Sverige m fl länder.

Toje reser som en nyfiken reporter till huvudstäder (Paris, Berlin, Bryssel, Dublin) och förorter (Bergsjön, Angered) för att se hur vanligt folk har det. De som inte får synas i riksmedia, men som sliter ibland höghusen med att stävja hot från kriminella, eget drogmissbruk, sexhandel och invandrargäng, med och utan muslimskt stöd (infödda danska Köpenhamnsbor skyddas delvis av Hells Angels får vi veta).

Asle Toje är inte journalist men skriver bra och personligt ändå, forskar i internationella relationer med Cambridge examen bakom sig och är numera föreståndare vid norska Nobelinstitutet. Han är socialkonservativ och menar att Norge (och därmed även Sverige och Europa) står inför en kulturkamp som syns i alla led i samhället, men tydligast i spörsmål om invandring och religion. Toje har varit utrikespolitisk rådgivare till norska Fremskrittspartiet, vilket givit honom jobbekymmer och tillhör de nya unga välutbildade kritikerna av dagens politisk korrekta/socialdemokratiska/liberala samhällsdiskussion i Skandinavien. Även inom SD finns liknande förmågor och de lär bli fler. Toje är en utmärkt förebild, född 1974. Video från mars 2013 här.

Bokens 13 kapitel är personligt skrivna utifrån hans besök hemma hos tjeckiska porraktriser på metamfetamin, arbetslösa välutbildade spanjorer, Göteborgare som flyr invandrargettona (”white flight”) och de fina gåslever vänsterliberalerna (”borgerliga bohemerna”, se David Brooks bok Bobos in paradise) i Bryssel (som liknas vid en bedrövlig samling PR folk och hårstylister från Liftarens guide). I Bryssel gjorde Toje sin praktik 2003 som ung lovande EU-expert och berättar för oss om denna elits skrämmande syn på vanligt folk och sk populistiska partier (ett kapitel om Geert Wilders Frihetsparti). Ovanligt att få kika in i de svala sammanträdesrummen och lyssna hur rädda eurokraterna är för folket och nya folkvalda partier som SD, danska FP, brittiska UKIP t ex.

Som jag inledde så är Tojes berättelser sanningar de flesta svenskar och européer, men tyvärr inte för de politiker som styr och journalister som pratar. Kommer de läsa Tojes sanningsenliga rapporter om gangstergäng i Paris, avindustrialiserade kvarter i Glasgow och barnlöshetens Aten? Troligen inte öppet men i takt med att euroskepticism och folkligt motstånd mot makten växer kan hända att de inser att Toje har något att säga. Vi andra vet det redan, men läs den utmärkta boken så får du mer kunskap om läget, läsa sanna men dystra berättelser och inser att du inte är ensam om att vara förbannad. I Svenska Dagbladet den 8 april 2013 recenserades Tojes bok, mycket välvilligt av litteraturprofessor Merete Mazzarella, så tiden kanske är inne för att på allvar diskutera hans frågor om Europa, kulturkampen, EU och de konforma men fega politikerna och journalisterna.

Den fega vaga censuren

debattkombo_992

De senaste dagarna har återigen en debatt om debatten försiggått i SVTs Agenda, Publicistklubben, AB och i DN. Argumenten från vänsterpartisten Ali Esbati, redaktörerna Anders Lindberg och Åsa Linderborg för att begränsa debatten till att välja ut vissa debattörer har också handlat om att vägra vissa debatter pga dess inramning, förutsättningar osv. Ett medievänsterns och den offentliga maktens problemformuleringsprivilegium som redan 1980 står sig trots författaren Lars Gustafssons tydliga skrift.

Denna meta-debatt uppstod återigen när en partiledardebatt från 2010 inleddes med frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige ?” Agenda inslaget ovan (från 14/4/2013) visade det igen. Sju partiledare sade inget bestämt men såg inga problem med invandringen, medan SD valde att konkretisera frågan. SD ansågs ha vunnit debatten eftersom själva frågeställningen hade SDs kritik av invandringspolitiken som utgångspunkt. Ali Esbati skrev då en essä där han menade att det rätta för de sju mumlande partiledarna hade varit att tiga.

Våga vägra ta debatten! – var Esbatis slagord som nu spritts till alla som inte vill ta i kontroversiella frågor. Esbati själv nämner i Agenda och i PK-debatten frågor om judarnas världsherravälde, negrers intelligens osv som exempel på debatter som försvunnit därför att vi nu vet bättre. Esbati ville istället fråga Hur mycket rasism tål Sverige ? En fråga som kan ställas, givetvis. Den kan ta sin utgångspunkt i den Timbro rapport 2012 om svenska arbetsgivares beredvillighet att anställa icke-svenskar (Sverige nr 1) och vår ökande öppenhet som visats av SOM- Institutet vid Göteborgs universitet. Eller bara debatteras, men inte med utgångspunkt att det finns rasism i Sverige, eftersom i så fall gör Ali Esbati samma tabbe som Agenda gjorde med sin utmanade fråga, genom att förutsätta att det finns stora problem och förekomst av rasism. I värsta fall vågar ingen säga någonting.

Dock finns det invandrare i Sverige medan frågan om omfattningen av rasism, och i synnerhet strukturell rasism, är en fråga som ska diskuteras men även utifrån sina utgångspunkter på samma sätt som frågan om invandringen. 2004 var denna fråga högst kontroversiell eftersom en av Mona Sahlin tillsatt utredare, sociologen Massoud Kamali, förutsatte att strukturell rasism råder i Sverige, medan andra forskare menade att det var detta faktum som utredningen skulle undersöka. Sahlin klev in, avsatte Kamalis kritiker och beställde en utredning som blev klar 2006 men som ingen vill ta i idag.

Märkligt nog verkar många debattörer idag 2013 ha glömt debaclet kring Kamali som ruskade om hela den akademiska världens forskningsfrihet och fick över 70 professorer 2004 att skriva under ett upprop mot Sahlins ingrepp i en utredning där utredare med svensk bakgrund utrensades pga deras oförmåga att förstå att strukturell rasism existerar i Sverige. Allt enligt Massoud Kamali och hans gelikar.

Detta säger dock ingenting om varför vi inte får ställa frågan om vad invandringen kostar Sverige, i betydelsen Hur mycket invandring tål Sverige ? Samma fråga ställdes nyligen av David Cameron efter påtryckningar av UKIP, vilket naturligtvis Esbati m fl håller fram som varnande exempel, även om de oftast inte hunnit längre än till Danmark och Norge för ett decennium sedan. Holland är annars ett bra exempel där invandringspolitiken lagts om efter en jobbig men öppen diskussion om invandringens konsekvenser. Invandringskritikern Geert Wilders kan dock, liksom Åsa Linderborg, inte leva utan livvakter. Övriga invandringskritiska danskar med livvakter är Lars Hedegaard, Flemming Rose, Kurt Westergaard, Naser Khader och internationellt finns många fler.

Vi svenskar måste, som Stina Dabrowski i Agenda och Janne Josefsson påpekade i PK-debatten, klara av att även diskutera frågan Hur mycket invandring tål Sverige ? Detta har sagts i decennier men fortfarande 2013 med ett invandringskritiskt riksdagsparti och öppna sociala medier utanför de traditionella redaktionella gatekeepers vill redaktörer som Anders Lindberg och Åsa Linderborg och politiker som Ali Esbati avföra denna fråga, liksom ifrågasättande av den statliga radikalfeminismens version vägen till av mäns och kvinnors lika rättigheter. Det kommer inte att gå att övertyga Esbati m fl om att deras strategi är fel, eftersom de anser, på fullt allvar, att om media tillåter invandringskritiska åsikter och debatter där utgångspunkten är annan än vad media vill ha, så kommer SD att växa. Beviset finns som sagt söderut.

Jag tror de har rätt men SD och andra kritiker av invandring och feminism innanför och utanför de övriga partierna kommer att växa oavsett vilka debatter Esbati m fl vägrar ta. Privilegiet att styra svenskarnas åsikter har gått dem ur händerna och nu slåss de med de sista medlen, de moraliska, misstänksamma, själsliga, mellanmänskliga. Även om teknik och sammanhang finns där vi kan uttrycka skepsis i de frågor vi tvivlar ska de få oss att censurera oss själva, att se ned på oss och fråga oss om vi verkligen inte är rasister som känner och tycker sådär. Fula grepp men de fungerar. Kyrkan har i sekler uppövat bikten, bekännelsen, självhatet och att misstro vad vi ser och hör. Renässansen och reformationen räddade oss till viss del men vi faller lätt ned i konformt tankeförtryck och slavmentalitet. Cynikern Diogenes och Nietzsches skratt kan väcka oss igen om vi vågar lita på våra sinnen.

Linderborgs, Lindbergs och Esbatis makt är fortfarande stor och de styr med en oklarhet som inte står kontrollsamhällets mekanismer efter. Medborgaren ska veta att han/hon alltid kan påräkna skäll för fel attityd, men det finns ingen lista på vad som är otillåtet. Lindberg m fl bara antyder vad som inte får sägas högt. Han skriver:

”Vad det egentligen handlar om är att personer som Stina Dabrowski, eller för att ta två andra aktuella exempel Janne Josefsson och Jasenko Selimovic, vill slippa bli ifrågasatta när de sparkar nedåt och sprider fördomar”.

Om dessa kloka redaktörer och statssekretare (omedvetet?) hyser förakt (sparkar nedåt) och är fördomsfulla, vad är då inte vi stackare som lyssnar och skäms för att hysa tvivel om sakernas tillstånd? Vi får inte veta exakt men ges lite vägledning av Aftonbladet. Resten ska man räkna ut själv. LO m fl har i och för sig startat åsiktsregistering och kampanjer för att visa tydligare men annars är censuren feg och vag. Vi är alltid skyldiga och kan alltid brännmärkas offentligt. För vad vet vi inte eftersom anklagelserna växlar. Bättre med vaga skuldbelägganden som kan användas godtyckligt. Dock ges ibland listor.

Idag 16/4/2013 berättar DNs Erik Helmerson hur vissa internetbokhandlar fått påpekanden om litteratur som kan uppmana till brott och bett om en lista:
” Konfronterad med dessa graverande uppgifter gjorde Henrik Palmquist, e-boksansvarig på Bokia, en kungspudel deluxe:
-Finns det något som uppmuntrar till brott eller som är olagligt så skulle det ju vara en fördel om vi tog bort det så fort som möjligt. Om det är böcker som uppmanar till rent kriminella handlingar så är det ju inget man kan stå bakom. Så vi ska titta på det. Jag hoppas att vi ska få en lista av dig sedan också, så vi kan kika på det där”, svarade han.”

Ja, vi alla kan väl få en lista från Esbati, Lindberg och Linderborg så vi också vet vad vi ska undvika.

Om vi återgår till ordväxlingen mellan Ali Esbati och Stina Dabrowski, både i Agenda och på PK, så uppmanar hon honom att ge exempel på debatter som man inte kan föra idag. Han tar upp en något märklig fråga, somaliers intelligens, som Åsa Linderborg sekunderar. Visst, det låter rasistiskt och har så framställts antar jag på bloggar och webbar av rasistiska individer och grupper. Men om vi, som Janne Josefsson föreslog i Agenda, även diskuterar detta kan vi kanske åtminstone teoretiskt klara oss förbi den rasistiska fällan, även om den finns där.

Somalier har mycket kort skolgång. 60% av de som kommer hit beräknas ha max gymnasieskola, troligen mindre. Samma förhållande hade vi i Sverige vid förra sekelskiftet. Arbetarrörelsen och liberaler kämpade för en bättre och längre skolgång, medan högern ansåg begåvning vara medfött. Under 1900talet infördes realskola, fortsättningsskola, enhetsskola och till sist grundskola och näst intill obligatoriskt gymnasium. Intelligenstest på värnpliktiga visade en stadig förbättring jämsides skolgången.

Om vi går tillbaka till de somalier som kommer hit och sätter ett test i händerna på dem kommer de visa sig ligga väsentligt under jämnårig skolelev här. Men med skolgång kommer resultaten höjas liksom de gjort för oss och resten av världens skolelever som testats. En annan fråga är vilken intelligens man mäter. Skulle en jämnårig svensk skolelev fara till Somalia och göra ett test på flora och fauna, språk och kultur där, skulle denne givetvis ligga i den somaliska bottenklassen.

En relevant fråga om intelligenstest berör vad som mäts och hur samhällsbundet det är. Den diskussionen skulle starta om vi diskuterade detta öppet och tog in aspekter från sociala och kulturella aspekter på intelligens, vilket gjorts i väst oupphörligen sedan 1960talet och som brukar tas upp när Högskoleprovet görs varje vår. Hela idén om att ett socio-kulturellt perspektiv på lärande i själva verket gynnar debatten om folkslag och intelligens verkar inte ha slagit Esbati m fl som ryggar tillbaka inför alla slags resonemang av ovanstående slag. I Ukraina på 1930talet utvecklade de marxistiska psykologerna Alex Luria och Lev Vygotskij undersökningar som just visade hur kulturbunden intelligens kan vara och vad skolgång inklusive skilda intellektuella redskap och sammanhang, kan betyda.

Inget av detta minskar människovärdet hos somalier eller svenskar eller somalie-svenskar eller andra människor. Men detta värde är något annat än intelligens mätt i ett test upprättat inom en västerländsk kontext, likväl åtskilt från den intelligens kommen ur en herdes förhör om betesmarker och djur i Somalia. Om vi tror att alla människor oavsett ålder och ursprung är lika intelligenta, förstått som mätt i IQ test efter nio eller tolv skolår har vi fel. Däremot kan alla, efter förmåga och läggning, utvecklas vilket inte innebär någon slags rasism, tvärtom.

Om vi ansåg en nyanländ somalier lika intelligent som alla arbetande välutbildade innevånare i västvärlden, i den mening som mäts i test och som visas i kompetens i ett professionellt yrke i västvärlden t ex som kulturredaktör på Aftonbladet, kan ju denna person ta Åsa Linderborgs och Anders Lindbergs jobb direkt efter ankomst till Arlanda. Med deras eget resonemang skulle deras troliga bestämda men oändligt ursäktande avvisande kunna tolkas som rasism. Somaliern är lika intelligent som de och varför ska han/han inte kunna utföra deras arbetsuppgifter, trots ingen skolgång men oklanderligt handhavande av hjordar och familjer i Somalia?

Situationen att inte klart diskutera detta blir absurd och detta inser inte bara Dabrowski och Josefsson utan alla de som lyssnar, läser, skriver och skakar på huvudet när censurivrarna går vilse.

Tyvärr stannar inte deras avsaknad av förståelse av skillnader här. Ofta finner man att anti-rasister även vill hävda att alla folkgrupper är lika rent biologiskt. Dvs att vi alla är människor i någon slags abstrakt betydelse som ska leda till rättvisa och respekt, vilket naturligtvis är sant. Men att det finns kroppsliga skillnader förtigs med detta. Att nordeuropéer kan smälta mjölkprotein bättre än andra är välkänt och inte så farligt att diskutera, men skillnaden finns där. Värre är dosering av läkemedel.

Efter medborgarrättskampen i USA skedde vid sjukhus och läkarmottagningar under 1970talet en utjämning av medicinering till vita som svarta eftersom alla skulle behandlas lika. Efter en generation med stigande problem och protester från svarta läkare och familjer kunde doseringarna återställas till de skilda värden som rått innan den viktiga politiska kampen för rättvisa. Filosofen Dan Egonssons Om det politiskt korrekta tar upp detta.

Kvinnors rätt till särskild behandling av t ex hjärtsjukdomar vars diagnos och bot utvecklats med män som undersökningspopulation är möjlig och önskvärd att debattera, inte minst av klarsynta feminister. Men att vissa folkslag skulle behöva andra insatser verkar fortfarande kontroversiellt, som när folk med mörk hud bör vistas mer i solen än de med ljus hud. Tyvärr har deras uppväxt i varma länder format dem att undvika solen, vilket är adekvat i Somalia men inte i Sverige. De som bör vara ute mest på skolgården är minst uppfostrade i friluftsliv och utevistelse i sol.

* * *

Den enkla uppdelningen i fördomsfulla svenskar och utsatta invandrare är sedan länge förbi. Vi vet att rasism och främlingsfientlighet frodas bland infödda såväl som bland skilda invandrargrupper. Att ständigt torgföra en förenklad förståelse av rasism som Gellert Tamas och Malin Ullgren gör idag (17/4/2013) i DN är exakt de uttryck för förlorade problemformuleringsprivilgerier och makt jag skrivit om ovan. De kan inte annat.

Avslutningsvis vill jag citera journalisten och författaren Lena Anderssons ord från PK-debatten. ”Debattera inte debatten, debattera!”

Eländets ekonomi alla bör känna till

Papperslösa

Eller hur det kommer sig att du borde sluta arbeta.

Nu ska vi se om vi förstår hur regeringen i mars 2013 tänkt om de som kommit hit olovandes och är i behov av vård, inte bara akut utan även annan vård som inte kan anstå. Människor som utan tillstånd vistas i landet, dvs illegala utlänningar/irreguljära migranter/papperslösa (förutom de asylsökande som vistas här lagligt) ska erbjudas fri akut tandvård och annan vård (förutom 50 kr patientavgift).

” Av förordningen om vårdavgifter m.m. för vissa utlänningar följer att asylsökande ska betala 50 kronor för läkarvård och 25 kronor för annan sjukvårdande behandling. Förebyggande barna- och mödravård och förlossningsvård är avgiftsfri. För sjukresor utgår en avgift med högst 40 kronor och för ett receptskrivet läkemedel ska en avgift utgå med högst 50 kronor.” S. 47
Hälso- och sjukvård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Prop. 2012/13:109

Svenska medborgare som arbetat och betalat skatt i hela sitt liv får punga ut med tusentals kronor för samma behandlingar. Om alliansregeringen och miljöpartiet får igenom detta förslag, vilket de tyvärr kommer få med S och V stöd i riksdagen, så kommer folk bli än mer förbannade än de är nu. Vän av ordning kanske tror att vi bara följer FN regler men varje land har full rätt att begränsa vård till de som har rätt att vistas i landet, t ex asylsökande som ej fått avslag, de med uppehållstillstånd m fl. Att regeringen och MP genomdriver detta och än mer oklar invandring ändå är illa. Men det finns värre saker.

ARBETE LÖNAR SIG INTE
Vad som är än värre är att pensionärer inte får ut mer i pension än bidragsmottagare. En socionom som arbetat i 40 år berättade för Göteborgs-Posten i april 2012 att hon inte fick ut mer än sina klienter som inte arbetat utan tagit emot bidrag.
Eftersom utlandsföddas andel som mottagare av ekonomiskt bistånd är väsentligt större än infödda, är det inte fel att hävda att en inrest med tillstånd som inte arbetat får vid 65 år lika mycket i ersättning som en som arbetat. Trist att påpeka detta och jag önskar att fakta inte var så uppenbara men tyvärr är detta sanningen. Fakta i sig kan leda till misstänksamhet och förakt för utlandsfödda men att tiga om det gör saken värre.

Kvinnan i exemplet hade varit hemma några år med småbarn och gått i pension vid 63 år men inget av detta är märkligt och hennes ställning som högutbildad socionom är snarare medelklass. Hon hade alltså lika gärna kunnat stanna hemma och tagit emot bidrag, naturligtvis med hänsyn till arbetsmarknadens förfogande och enligt socialtjänstlagen vilka alla bidragstagare måste respektera. Kanske alla arbetande ska stanna hemma och ta emot bidrag för någon skillnad lär det inte bli mot de som väljer att slita ut sig, särskilt lågbetalda kvinnor i offentlig sektor.

SOCIALA AVGIFTER, INTE INDIVIDUELLA
En vanlig svensk löntagare får ut cirka 35 % av den lönesumma han/hon drar in till sin arbetsgivare. Resten går till skatt, sociala avgifter och moms. Dricker man alkohol, brukar tobak och kör bil tillkommer punktskatter men i stort sett försvinner2 /3 av din lön till obligatoriska avgifter och skatter. Du kan inte avsäga dig kollektivavtal även om du inte är medlem och varje arbetsgivare måste betala in dina sociala avgifter/arbetsgivaravgifter. Av dessa utgör ¼ ren skatt, den sk allmänna löneavgiften. Finansminister Anders Borg höjde den 2007 och nu är den på 9 % på din lönesumma. Den går rätt in i statsbudgeten och är inte kopplad till några sociala förmåner.

Inte heller de övriga sociala avgifterna är kopplade till dina individuella förmåner utan staten kan höja eller sänka ersättningar alltefter läge. Hade du haft kontroll över dessa avgifter och skrivit under ett avtal med t ex försäkrings-eller hälsovårdsbolag hade du kunnat gå till civilrättslig domstol om du ansåg att de inte betalat ut vad ni kommit överens om. Icke så med Statens Pensionsverk, Försäkringskassan osv.

Men visst kan man flytta runt sina pengar lite, även om de är få. Nationalekonomen Andreas Bergh tror att vi kommer se fler flexibla lösningar i dessa avgifter framöver, vilket vore välkommet. Sjukförsäkringen kan t ex vara kort men hög eller längre och liten alltefter önskemål, som delvis skett med premiepensionsdelen. PPM är dock inte populärt men dagens pensionssystem med dess bistra framtid är knappast det heller.

SVENSKAR OCH UTLANDSFÖDDA ARBETAR MINDRE
Eländet verkar inte ta slut om vi ser till siffror över arbetade timmar. Om de utlandsfödda kunde öka sin andel arbetade timmar tror många att situationen skulle förbättras men tyvärr räcker det inte. Invandrare som arbetar får jobb för att svenskar börjar arbeta senare och slutar tidigare. Totalt sett sjunker alltså andelen arbetade timmar i landet.

Ekonomen Jan Tullberg:
”Vi har alltså inte haft en brist på arbetskraft utan invandrarna har beretts plats på arbetsmarknaden genom att svenskar börjat arbeta senare och slutat tidigare./…/
En lägre förvärvsbenägenhet bland invandrare än bland svenskar är alltså inte det enda problemet. Att sysselsättningen är lägre bland invandrare står inte i motsättning till att den sjunker bland svenskar, utan båda dessa faktorer slår naturligtvis på genomsnittlig materiell standard. Invandringen har bidragit till att förvärvsverksamheten minskat bland svenskar och vi avlägsnar oss alltmer från den fulla sysselsättning som de flesta bekänner sig till som vision.”

S. 54- 55, Ekonomisk Debatt, årgång 39, nr 1. 2011

Se även inlägg och bok Invandring och mörkläggning av KO Arnstberg och Gunnar Sandelin.

Jag önskar att alla kunde tala mer om dessa strukturella problem i vår ekonomi. Vi betalar in så otroligt mycket med världens nästa högsta skattetryck, men får ut så litet. Samtidigt bjuder vi på förmåner som få andra länder anser sig ha råd med. Eländes elände.

Medborgarskap och förmåner

medb

Vår välfärdsstat locker många. En minoritet har flyktingskäl enligt FNs konventioner, ca 10 %, meden de flesta kommer in pga andra skäl. Den största andelen är anhöriginvandring, inte sällan till nya parförhållanden. Allt detta brukar påtalas av Merit Wager, Gunnar Sandelin m fl så jag tänker inte upprepa fakta och argument för detta här, se länkar nedan.

Vad diskussionen om invandring bör handla om är principiella ställningstaganden. Tino Sanandaji har nyligen försökt argumentera för att medborgare i ett land har rätt till sina förmåner på ett äganderättsligt sätt. Ingen kan frånta oss medborgare detta men vi kan utsträcka den rätten till andra, om vi vill. Till asylssökande som väntar på beslut, till tiggare från EU länder, till sk papperslösa (illegala utlänningar) och till de personer som för tillfället befinner sig i landet. Sjukvård, akut eller inte, ekonomiskt understöd, skolgång osv. Allt detta kan vi medborgare besluta att andra ska kunna ta del av, men vi kan också inskränka dem rätten.

Vi skulle, som Philippe LeGrain föreslog det svenska Globaliseringrådet 2008, dela upp invandrare i kvot- och konventionsflyktingar med rätt till understöd medan övriga får arbeta för sitt uppehälle. Det skulle medföra slitningar men knappast värre än idag. FN tar ju ut de flyktingar som vi tar emot så den processen sker inte på Migrationsverket.

Vi kan vidare förenkla regelverket så att enbart svenska medborgare (och de flyktingar som beviljats enligt FN rätt till uppehållstillstånd) har rätt till alla förmåner i landet, dvs skolgång, hälsovård, bidrag till föräldrar och barn etc. Med detta skulle ett incitament att bli medborgare kraftigt förstärkas. De som tar sig hit får skäl att finna jobb för att kvalificera sig under de fyra år de behöver vara här. Utökar man krav på medborgarskap till att även klara av svenska och omfatta värderingar som vi vill främja, t ex efter Hollands medborgarskapsmodell, så finns ytterligare skäl att integrera sig snabbt i landet. David Camerons uppstramning av förmåner för invandrare till Storbrittannien pekar i samma riktning. Naturvligtvis för akutvård undantas men inget mer.

Enkelt budskap:
Kom hit men klara dig själv. Efter fyra år får du samma villkor som andra medborgare, dvs vi vet att du är att lita på och vill bidra till Sverige.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: