Sverige har världens högsta skatt på koldoxidutsläpp.

30/11/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Jacob Lundberg, doktorand i nationalekonomi vid Uppsala universitet, presenterade sin rapport om den svenska kolioxidskatten

– Skatten på koldioxid bör vara högst 300–400 kronor per ton. Men svensk beskattning ligger på över 1000 kronor per ton. Vi överbeskattar koldioxid, vilket ger oss en ineffektiv klimatpolitik, sa nationalekonomen Jacob Lundberg vid lanseringen av en rapport i november på Timbro.

-Det kan vara värt att beskatta svenska koldioxidutsläpp utifrån globala hänsyn, till exempel om bönder i Bangladesh drabbas på grund av klimatförändringar. Men skatten ska lika stor som kostnaderna, inte mer.

Johan Hultberg, riksdagsledamot (M) och klimatpolitisk talesperson, höll inte med. Att sänka skatten vore att tillåta mer utsläpp och varifrån skulle bortfallet på 25 miljarder i intäkter från koldioxidskatten då komma?
-Sverige bör hålla kvar den höga skatten så länge som det inte finns ett överenskommet globalt pris. Andra länder kan ta efter oss när de ser att vi både har en stark ekonomi och kan bedriva en bra miljöpolitik. Vi ska visa världen våra framgångar, sa Hultberg.

Moderaten Johan Hultbergs uttalande påminde om Fredrik Reinfeldts tal i valrörelsen om att ”vi har världens högsta koldioxidskatt, vilket är bra.” I regeringen sitter nu Miljöpartiet med planer på få igenom ytterligare en höjning av skatten. ”Vi har redan världens högsta koldioxidskatt, men vi är också ett av jordens rikaste folk, så den kan höjas ytterligare som ett styrmedel”, sa miljöminister Åsa Romson 2013 till Västerbottens-Kuriren. De största partierna i båda blocken tycks därmed vara ense om att behålla den höga skatten.

Vid seminariediskussionen vid presentationen rapporten fanns ingen naturvetare representerad som kunde belägga om koldioxidutsläpp var så allvarligt som man påstod. Samtiden ringde därför upp Wibjörn Karlén, professor emeritus i naturgeografi och ledamot i Vetenskapsakademin, en forskare som sysslat med klimatforskning sedan 1959 och debatterat klimatfrågan, senast i Samtiden.

– Det finns kanske ett obetydligt samband mellan koldioxidutsläpp och klimatpåverkan. Men det är så mycket fusk och felaktiga data som man matas med.
-Solens rörelser och havsströmmar har större påverkan i så fall. Vi betalar en hög koldioxidskatt i onödan. Visst kan vi betala mer skatt men inte på grund av koldioxid.
-På 1940-talet spekulerade nystartade naturskyddsgrupper om koldioxidens inverkan och om man kunde damma av Ahrrenius gamla papper.

Den svenska kemisten Gustaf Arrenhius (1859-1927) anses ha föregått dagens teorier om global uppvärming och växthuseffekt med sin analys 1896, ”Über den Einfluss des atmosfärischen Kohlensäuregehalts auf die Temperatur der Erdoberfläche”, en uppfattning som Wibjörn Karlén finner besynnerlig.
-Det blev en sorts troslära. Jag kan inte se hur de kunde komma fram till det. Koldioxidens effekt på klimatet är hur som helst starkt överdriven.

Invandring, Kategorier, Politik

Nima Sanandaji om framgångsfaktorer för invandrare

29/11/2014 Jan Sjunnesson 4 kommentarer

Entreprenören, teknologen och debattören Nima Sanandaji kom från Iran vid 8 års ålder till Sverige 1989. Familjen gick på socialbidrag och med tiden lyckades han ta sig in på Chalmers, Cambridge och tog slutligen en teknologie doktorsexamen vid KTH. Han har utnyttjat dessa erfarenheter av socialt och ekonomiskt utanförskap i flera böcker för att kunna analysera varför iranier och andra invandrare segregeras mer i Sverige än invandrare i andra västländer.

I boken Mellanförskapet visade han 2009 att den svenska välfärdsstatens omhändertagande av handlingskraftiga utländska entreprenörer varit förödande för alla inblandade – fattiga bidragsberoende invandrare, svenska skattebetalare och handfallna integrationsbyråkrater. Möjligen kände de svenska SFI lärarna sig nöjda med att år efter år ha samma vuxenstuderande på samma nivå så de riktigt kunde rå om dem. Han intervjuade även skolledare i invandrartäta områden inklusive mig, då biträdande rektor i Tensta, se min rapport.

Nima intervjuade flera iranier som trots den svenska integrationspolitiken lyckats genom att starta egna företag, läsa mer svenska och ta enkla servicejobb för att komma in på arbetsmarknaden. Han tar upp frånvaron av diskriminering i Sverige som annars brukar vara förklaringen till den låga sysselsättningsgraden för utomeuropeiska invandrare, runt 40 % lägre än för svenskar. Vad som lett till den svaga sysselsättningsgraden enligt honom och den forskning han vilar på är de stela anställningsregler som gör svenska arbetsgivare ovilliga att ta en risk med att anställa någon utlandsfödd med okända erfarenheter och oklar utbildningsnivå. Kan man inte snabbt bli av med en oduglig anställd tar företagaren sällan den risken.

Han ser ingen diskriminering i att svenska företagare inte känner till vad examina från Mellanöstern kan vara värda i Sverige eller vad tidigare anställningar i informell sektor utomlands kan innebära för företaget. För alla sådana ursäkter ger Nima klara besked från aktuell statistik, inga fördomar av det slag som hans landsman, sociologen Massoud Kamali presenterade i sin vidräkning med det ”strukturellt rasistiska” Sverige i Mona Sahlins integrationsutredning 2006 .

Nima menar vidare att socialt kapital är lika viktigt som ekonomiskt. För invandrare gäller det att komma i kontakt med svenskar i så stor utsträckning som möjligt för att träna språket, få kontakter och lära sig det nya landets vanor och regler. Även om han tror att egna skolor kan var nyckel till framgång som de varit för ester och judar i Sverige så ser han vikten av egen bildning och studier som det väsentliga.

För sin egen etniska grupp, medelklassiranier, blev flytten till Sverige på 1980-talet inte den framgång den kunde ha blivit. Trots att det nya landet hade rest sig från 1970-talets lågkonjunktur så kunde inte iranier och andra utomeuropéer hävda sig på bostads- och arbetsmarknaden. Det tog en generation innan de välutbildade iranska familjerna kunde återgå till liknande status de haft hemma i Teheran. Nima är ett gott exempel på denna nya generation svensk-iranier men även Ashkan Puoya, Saied E Zadeh, Shori Zand och Tina Ghasemi vilka förekommer i hans studie Från fattigdom till framgång- Om iranska invandrare som lyckas och om svensk integrationspolitik som inte gör det från 2012

2011 fick Nima i uppdrag av den finska liberala Tankesmedjan Libera att skriva om den svenska välfärdsstatens historia och aktuella situation. I rapporten ”The Swedish Model reassessed” gör han en intressant analys av Sverige.

Han menar att nyckeln till Sveriges ekonomiska och sociala framgångar under 1900-talet inte beror på arbetarrörelsen eller välfärdsstaten utan på just vissa nationella särdrag. Befolkningsmässiga och kulturella faktorer tillsammans med ett gynnsamt företagsklimat var avgörande för den exceptionellt höga och långa tillväxten åren 1870- 1970. Sverige visade tvärtom höga tillväxtsiffror och hade en intakt svensk samhällsmodell före det socialdemokratiskt styrda 1930-talet.

De svenskamerikaner som emigrerade till Nordamerika under 1800-talet uppvisar även idag samma framgångsrika sociala utveckling som de svenskar som stannat kvar i 1900-talets omfattande välfärdsstat. Kulturella faktorer som protestantisk arbetsmoral och förmåga och uppskattning av hårt slit på landet var väsentligt för de svenska och svenskamerikanska framgångarna. Möjligen var svenskamerikaner mer religiösa och puritanska än svenskarna.

I början av 1990-talet nedmonterade Sverige de mest generösa välfärdstjänsterna, minskade den offentliga sektorn och fick tillbaka den höga tillväxten landet inte haft sedan 1960-talet. Perioden 1970–1995 med utbyggnad av en omfattande offentlig sektor hade samtidigt låg tillväxt.

Det är sant menar Sanandaji att Sverige har upprätthållit en hög levnadsstandard trots höga skatter men samtidigt är det fel att dra slutsatsen att det betyder att höga skatter inte påverkar tillväxten, vilket politiker och vissa nationalekonomer till vänster gärna gör. Tydliga och stabila värderingar är vad som bygger upp välfärdssamhället. Höga skatter har varit möjliga på grund av det sociala kapital de hårt arbetande svenskarna byggt upp under sekler.

Nima visar i rapporten att den protestantiska arbetsetiken var en viktig del i den svenska kulturen oavsett var svenskar levde. Det var till denna hårda etik Göran Person slog an till när han med hårda nypor tog Sverige ut ur 1990-talskrisen menar Nima.

Samma tilltro till socialt kapital, utbildning och goda värderingar ledde medelklassiranier till att omsider utbilda sig och starta företag. Men det tog en generation av misshushållning med deras ambitioner på grund av svenskt medlidande med invandrare innan de fick möjlighet att ta ansvar.

Mellanförskapet – Mellan utanförskap och integration, mellan hinder och möjligheter (Captus, 2009), se recension av Dick Erixon

The Swedish Model reassessed- Affluence dispite the welfare state (www.libera.fi 2011)

Från fattigdom till framgång- Om iranska invandrare som lyckas och om svensk integrationspolitik som inte gör det (Timbro, 2012)

Se även min recension av bok om åtta framgångsrika folkgrupper, däribland iranier.

Debatt, Invandring, Kategorier, Politik, Utbildning

Hemma hos forskarparet Friedmans i Lund

29/11/2014 Jan Sjunnesson 18 kommentarer

Lilla Fiskaregatan i Lund, hemma hos professorsparet Jonathan Friedman och Kajsa Ekholm-Friedman.

De är numera aktiva pensionärer med barnbarnsbarn hemma i den storslagna våningen, fylld med vackra föremål från deras fältarbeten som antropologer i Polynesien, Latinamerika och Afrika samt en flygel och konstverk gjorda av en dotter.

Kajsa är född 1939 i Värmland och Jonathan 1946 i New York. Tillsammans har de brutit ny mark inom den historiska och teoretiska antropologin sedan 1970-talet. Nu är de mest kända som frispråkiga Lundaakademiker efter det att båda lyckats bli besvärliga för sin arbetsgivare, Lunds universitet.

De pratar ivrigt och samtalet fladdrar från jägar- samlarfolk i Mesopotamien 2000 f. Kr till det tredje bandet i Karl Marx Das Kapital. Surrigt och sant, oupphörligt spännande. Två spränglärda provokatörer som hamnade i pressen för sina ovälkomna forskningsresultat och utländska universitetsanställningar. Först ut Kajsa Ekholm- Friedman.

FOLKVILJAN OCH MASSINVANDRINGEN 1997

En grupp äldre etablerade skåningar som kallade sig ”Folkviljan och massinvandringen” hade kallat henne till ett möte 1997 för att berätta om sin forskning om mångkulturella samhällen. Gruppen bestod av f.d. moderater, men även välutbildade personer som aktivt engagerat sig mot invandringspolitiken. Expo kallade åhörarna inklusive professor Kajsa Ekholm Friedman för ”manschettrasister”.

Kajsa höll sitt föredrag där hon kunde visa att inga välfungerande samhällen med stora kulturskillnader mellan olika grupper hade existerat särskilt länge utan inbördeskrig. Hon skrev även två artiklar i DN Debatt vilket ledde till ett ramaskri. Invandrardebattören Kurdo Baksi anmälde henne för hets mot folkgrupp för hennes beteckning ”illojala invandrare”, vilket dock Justitiekanslern valde att inte ta upp.

Statsvetarna Leif Lewin och Bo Rothstein ryckte också ut med kritik av henne i DN, men Kajsa valde att inte bemöta dem då de inte visste särskilt mycket om antropologisk forskning om mångkulturella samhällen i historien sedan bronsåldern, hennes specialitet.

De andra svenska antropologerna reagerade också häftigt liksom rektorn för Lunds universitet, Boel Flodgren. Hon valde dock att i någon mån försvara Kajsa mot de övriga akademikerna i Lund som skrev protestlistor och undvek henne i korridorerna. Sveriges samlade antropologkår skrev motinlägg och betedde sig som om en ny märklig och oliktänkande person svikit den kollegiala svenska antropologstammen.

Utstötningsmekanismerna fick såväl maken Jonathan Friedman, professor i socialantropologi, som andra nordiska antropologer att beskriva och studera det nya fenomenet – svenska antropologers flockbeteende mot avvikande svensk antropolog. I en artikel i Current Anthropology 1999 redogjorde Jonathan utifrån teoretiskt antropologiska synpunkter för vad makan varit med om . Inte uppskattat vid svenska universitet.

HELLRE PARIS OCH KALIFORNIEN ÄN LUND

Själv fick Jonathan Friedman veta hut av Lunds universitet några år senare. Friedman som bott i Paris 1968 hade en gästprofessur vid ett franskt universitet i Paris och en vid ett amerikanskt i San Diego förutom i Lund. Det ses som en fördel om svenska professorer också kan vara representerade utomlands, men Lunds universitet ställde honom inför ett ultimatum: antingen enbart verka i Lund eller sluta. Han valde Paris och Kalifornien framför den trångsynta svenska lärdomsstaden. Hans studenter ville ha honom kvar men förgäves.

Nu är de synnerligen aktiva pensionärer som fortsätter skriva böcker. Tjafset med svenska akademiker och medier har visserligen lett till att Jonathan bestämt sig för att skriva en egen bok i ämnet Political Correctness, PC Worlds ska den heta och ha ett kapitel om Sverige. Han retar sig gärna på vårt politiskt korrekta åsiktsklimat där inte ens en professor kan få uttala sig om vad han eller hon kan utan att bli skälld för rasist, vilket Kajsa naturligtvis blev.

– I Sverige handlar allt om åsikter. Att ha rätt eller fel åsikter är viktigt oavsett om de är sanna eller falska, säger han muntert.

– Ja och särskilt journalister och myndighetsfolk som skiljer numera inte på fakta och fiktion, inflikar Kajsa. Det är som i berättelser från Kongo när man kan slå någon för att denne angripit en i drömmarna. Eller i svensk medeltid då häxor togs på allvar.

Hon fortsätter med att koppla ihop den svenska politiska korrektheten kring invandringen till sin forskning.

– Vad som pågår är en slags tribalisering där olika stammar slåss men lever i parallella strukturer. Vi är nog båda två ganska pessimistiska om framtiden för Sverige.

Jonathan menar att dagens västerländska samhällen präglas av ett förakt för arbetarklassen. I Sverige är det tydligare än i andra länder. En välutbildad elit som ska uppfostra folket. Vänstern eller höger spelar ingen roll. För vänstern var arbete tidigare centralt, som i arbetarrörelsens traditioner, men idag har arbetet ersatts av konsumtion och kosmopolitism.

– Inom etablissemanget finns ofta en slags wanna-be elit, säger Jonathan leende.

-De är småborgerliga kultur- och mediemänniskor som vill leka världsvana som vore de av fin adel eller rika jetsettare. Bästa exemplet är hur Martin Schibbye och Johan Persson uppförde sig när de tog sig in i Ogaden-provinsen i Östafrika 2011. När vi antropologer åker ut är vi alltid noga med visum och inbjudningar från konsultat och universitet. De svenska journalisterna tyckte mest synd om sig själva och skrev sen en bok om sig själva.

Han och Kajsa har väldigt roligt åt den svenska ankdammen men sysslar även med seriösa saker.

GLOBAL SYSTEMS ANTHROPOLOGY

Paret Friedman bedriver avancerad forskning om hur samhällen historiskt har organiserat sig i globala system. De har tillsammans gett ut två böcker i sin serie The anthropology of global systems och en mängd vetenskapliga artiklar sedan 1980-talet. Själva samhällsutvecklingen som vi människor organiserat oss startade för 5500 år sedan i Mesopotamien, nuvarande Irak. Då startade en handel mellan skilda samhällen i Mellanöstern men också via globala handelsvägar bort mot Fjärran Östern och Västeuropa, ja till och med till Latinamerika över Nordpolen och Alaska.

Men perioder av globalisering innebär inte bara utveckling utan kan ses som tecken på nedgång. Varje civilisation som uppstått går under när globaliseringen sprids ut och blir alltför dynamisk, okontrollerbar. En global ekonomi är dynamisk för att den är instabil. Världskapitalismen eller globaliseringen undergräver sina egna förutsättningar. Men eliterna i västvärlden och i de övre skikten i fattigare länder bejakar denna nedbrytande globalisering genom att fostra folket till att hata sina egna länder, sin kultur och bejaka allt nytt och främmande.

– Allt ska blandas ihop men det funkar inte, säger Jonathan. Att blint tro på globalisering och mångkulturalism som något positivt är en ideologi, ett sätt att utöva makt mot arbetare och lokala traditioner. Jag kan varken se SVT eller CNN idag, de är fulla med hyllande av globalisering, nyliberal multikultur. Al-Jazeera är faktiskt mer ärliga.

En flyende global identitet som lever av instabila ekonomiska system och förtryck av arbetare med nationell tillhörighet. Böckerna om Sveriges och västvärldens kollaps är redan skrivna av Jonathan och Kajsa. De betraktar och beskriver en civilisations förfall.

Vidare läsning och lyssning:

Jonathan Friedman skrev förordet till kritiken av den svenska invandringspolitiken Exit Folkhemssverige: en samhällsmodells sönderfall 2005

En svensk introduktion till deras civilisationsteorier finns på bloggen Det avvikande landet i norr / På engelska finns en längre föreläsning av Jonathan Friedman på YouTube

Ny bok om svensk politisk korrekhet

Invandring, Kategorier, Kultur

Absolut Jalving om Sverige

29/11/2014 Jan Sjunnesson 4 kommentarer

En sur dansk journalist och doktor i historia som retar sig på det politiskt korrekta Sverige, kan det vara något ? De få svenska medier som skrev om Mikael Jalvings Absolut Sverige. En rejse i tavshedens rike bekräftade hans uppfattningar om grannlandets ängslighet. När boken översattes till svenska tog ingen i den överhuvudtaget. Bara detta faktum gör den intressant.

Mikael Jalving reser från Malmö till Kiruna och skriver en lättsam berättelse om sina möten, läser svenska nyheter och gör historiska reflextioner. Han skriver i inledningen efter att ha ironiserat över de svaga ursäktande officiella reaktionerna på bombdådet vid Drottninggatan i december 2010 att det inte finns ett så framåtinriktat land i Europa. Svenskarna vill helst glömma självmordsbombaren Taimour Abdulwahabs islamistiska förklaringar till att han ville spränga sig och kanske ett 50-tal till oskyldiga på gågatan intill. Sverige vill att världen ska vara fin och glänsande, ett tolerant folkhem menar Jalving som till vardags skriver för Jyllands-Posten, vars redaktion och tecknare hotats till livet 2006 av just ilskna muslimer.

Kan då denne karske dansk lära sig om inte älska så åtminstone tolerera de intoleranta svenskarna, vars intolerans mot dansk frispråkighet går honom på nerverna, särskilt Lena Sundström och Jan Guillou ? Nej, han står inte ut med svenskarnas menlöshet och politiska korrekthet trots många försök. Jalving reser till Boden, besöker samer, läser om svenska kungar och vår stormakttid, lyssnar på Dilsa Demirbag-Sten, Yvonne Hirdman och många fler som skrivit om det svenska samhället. Han ser till och med på feministisk Krav-märkt pornografi på hotellrummet men inget händer. Sverige förblir tyst och svenskarna rädda för vad folk ska säga om de avviker.

En dystopi om ett land i förfall, utan självinsikt och knappt värt att besöka för en dansk. Men för svenskar är den att rekommendera om man vill förstå mer om vad Sverige har blivit, särskilt efter Olof Palmes storhetstid.

Invandring, Kategorier, Politik

Tack Feministiskt Initiativ för romen Soraya Post

29/11/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Betydelsen av att Feministiskt Initiativ i våras skickade romsk-svenske Soraya Post till Bryssel är inte så illa. Tvärtom kommer hon göra att romernas situation uppmärksammas eftersom hennes hjärtefråga inte är feminism utan romer. Som erfaren lobbyist (se 5/2014 Fokus) för romernas rättigheter vid Regeringskansliet i Stockholm och vid EU-Kommissionen i Bryssel har hon siktet inställt på att förbättra romernas situation i första hand.

Feministiskt Initiativ har antagit punkter angående romerna som garanterat kommer väcka uppmärksamhet i Bryssel. Det är bara bra.

De lösningar hennes parti föreslår för romer är:

att EU ska erkänna romernas historia genom att tillsätta en sanningskommission

att EU:s byrå för grundläggande rättigheter ska arbeta mer aktivt mot antiziganism

att EU ska inrätta två nya EU-kommissionärsposter, varav den ena ska arbeta med jämställdhet och den andra mot rasism

att EU ska införa tuffare sanktioner mot de EU-länder som bryter mot romernas mänskliga rättigheter inklusive uteslutning ur EU

I Sverige kommer Soraya Post och FI främst motarbeta den majoritet av drygt hälften av svenskarna som vill förbjuda tiggeriet. Hon litar inte på polisens egna rapporter eller de domar som fällts för människohandel och organiserat tiggeri bland romer utan vill att Sverige ska bestraffa Rumänien och Bulgarien för att romer far illa här. De rapporter om organiserat tiggeri som Dagens Nyheter och Aftonbladet publicerat efter valet får hon svårt att bortförklara.

Eftersom FI vill ge asylsökande som fått avslag (s.k. papperslösa icke-EU medborgare) rätt att stanna kvar i landet trots beslut om avvisning och även låta dem söka socialbidrag kommer partiet även verka för att EU- medborgare med romskt ursprung får samma rättigheter. FI är mot all slags kontroll av tiggande EU- migranter och vill snarare att den svenska staten och medborgarna ska betala för deras uppehälle, antingen via skatten eller direkt i pappmuggen. Helst både och, annars är man utan empati och hjärtlös.

Romer utan svenskt medborgarskap ska ha samma rättigheter som svenskar. Ur FI:s partiprogram:

”Papperslösa och asylsökande ska ha samma rättigheter som medborgare eller människor med uppehållstillstånd”.

Under de fyra år som Soraya Post sitter i EU parlamentet 2014- 2018 kommer hon visa upp denna huvudlösa politik för resten av Europa och sedan försvinna. Med tanke på de framgångar UKIP, Front National och Dansk Folkeparti rönt kommer hennes förslag röstas ned. Istället kommer andra mer resoluta lösningar diskuteras i samråd med Bulgariens och Rumäniens EU-parlamentariker.

På så sätt kommer valet av Soraya Post göra nytta. Stor spektakulär uppmärksamhet på tiggeriproblemet men generera bättre lösningar än vad FI kommer med. Alla inser att EU har ett problem och gör de inte det kommer Soraya Post påminna dem. Då kan man tacka henne och gå över till vettigare idéer. Tack Feministiskt Initiativ.

Kategorier, Politik

Tre analyser av UKIP

29/11/2014 Jan Sjunnesson 4 kommentarer

Del 1

Kan Nigel Farage modernisera sitt framgångsrika parti UKIP för att nå ut till fler arbetarväljare? Kommentatorn James Forsyth spekulerar om nästa steg för UKIP i engelska The Spectator (7 juni 2014). Att göra en make-over som Tony Blair gjorde med Labour 1997 och vann medelklassen, liksom David Cameron gjorde 2010 för att vinna tillbaka dem verkar vara möjligt även för Nigel Farage tror Forsyth.

Men det är en fin balansgång att göra om UKIP till ett brett parti som står upp för det offentliga sjuk-och hälsovårdssystemet NHS och samtidigt kräva lägre skatter. Forsyth skriver att han hörde Farage säga ”The New UKIP” under EU- valrörelsen som om det redan fanns en plan och kanske det gör det för att göra sig av med UKIP som en old hobby horse. Ett amatöristiskt parti vars medlemmar Cameron kallat “fruitcakes, loonies and closet racists”.

Invandringsmotsånd och missnöje med ekonomin var vad som gav UKIP nya väljare utanför de besvikna konservativa och EU- skeptiska kadrerna från förr. Men att få dessa låginkomsttagare och traditionella Labourväljare att än en gång i parlamentsval i maj 2015 rösta på Farage om det finns minsta risk att UKIP skulle liera sig med Camerons konservativa parti är ett vågspel. Många besvikna Labourväljare röstar hellre inte alls. För dem är UKIP fortfarande ett högerparti där libertarianska uttalanden hörts av och till.

Lokalt finns motstånd mot subventionerade vindsnurror vilket är exempel på nytt område där UKIP vuxit bland vanligt folk. För Farage gäller att utnyttja varje möjlighet att framstå som ett annorlunda parti, men tillräckligt bekant och tryggt för att kunna få in folkets röst.

Del 2

Om man ska tro kommentatorn Rachel Alexander i den konservativa amerikanska politikbloggen Townhall.com (9 juni 2014) så har UKIP många likheter med den frihetliga republikanska Tea Party-rörelsen.

Hon ser där samma motstånd mot höga skatter och trög välfärdsstat vilket kompletteras med motstånd mot invandringspolitik. Samtidigt har UKIP ett populistiskt drag om Tea Party-rörelsen saknar. UKIP är ett parti mer i stil med vad Margret Thatcher stod för; handfast konservatism, marknadsekonomi, individuellt ansvar, starka familjevärderingar som visserligen tillåter homosexuella partnerskap men inte äktenskap. Det brittiska konservativa partiet 1979- 1990 alltså fast med motstånd mot EU.

För hennes gelikar är UKIP:s stora framgångar i EU -valet 2014 ett tecken på att Storbritannien är på rätt väg.

Del 3

Revolt on the Right (Routledge 2014) av de brittiska statsvetarna Robert Ford och Matthew Goodwin, är något så ovanligt och aktuellt som en saklig analys av framgångssagan United Kingdom Independence Party (UKIP), det omtalade brittiska EU-kritiska partiet. Från bokens omslag ler den karismatiska ledaren Nigel Farage med en cigarett och en öl i handen utanför en pub.

Att tillåta rökning inne i brittiska pubar är ett av partiets mer udda och festliga krav. Revolt on the Right är dock inte alltid lika festlig, full av diagram och statistik, men bjuder på viss underhållning i floden av anekdoter kring det förut så lilla uppstickarpartiet.

För svenska statsvetare och personer som är nyfikna på uppstickare som Junilistan, Piratpartiet och SD, finns det mycket att ta del av. Nyckeln till UKIP:s framgångar ligger dels i att de lagt till fler frågor utöver sitt krav på utträde ur EU – främst genom kritik mot invandring, etablissemang och nyliberal ekonomisk politik, dels att basen breddats till nya väljargrupper som känt sig svikna av Blairs New Labour, framförallt lågutbildade äldre brittiska män.

Resan mot dagens höga opinionssiffror och det enormt framgångsrika valet till EU-parlamentet i juni, gick från ett arbetsrum på det anrika universitetet London School of Economics 1991. Där satt historikern och universitetsläraren Alan Sked, som ogillade Maastrictavtalet som Storbrittaniens konservativa parti Tories nyss ingått med EU så pass mycket att han startade en ny lobbygrupp, Anti-Federalist League. Därmed lades grunden till vad som senare döptes om till UKIP, men rötterna var alltså inte särskilt folkliga och inte särskilt breda. Dessa EU- fientliga akademiker med bara en fråga på sitt program kom inte särskilt långt på 1990-talet, men fick i alla fall in tre ledamöter i EU parlamentet 1999.

Missnöjespartier som UKIP lockar alltid fler väljare i val till EU-institutioner än i allmänna val eftersom väljarna vill gärna protestera i ett val som de inte tar särskilt mycket på allvar och därför inte är lika lojala. Ett speciellt brittiskt hinder är de valregler som mycket tydligt utestänger nya partier, eftersom bara det parti som får minst 50 % i en valkrets kan skicka sina ledamöter. Därmed säkras makten till två partier, Labour och Tories, med ett omväxlande tredje alternativ, antingen i brittiska Socialdemokrater som förr, och numera Liberaldemokraterna. Men dessa hårda brittiska regler gäller inte val till EU parlamentet dit även småpartier kan bli invalda. Därför har brittiska uppstickare lyckats i Bryssel men inte i London.

UKIP brydde sig länge inte om de nationella valen och är fortfarande inte med i de brittiska House of Commons eller House of Lords, även om de ser ut att komma in 2015 och det med besked. Ledamoten Douglas Carswell har redan valts in.

Under början av 2000-talet steg UKIP:s andel i EU-parlamentet till 12 ledamöter, så stöd fanns men för att få in sina kandidater fick UKIP:s ledning skärpa till sig. Där fanns celebriteter som Robert Kilroy-Silk, som hade en egen talk show i en känd kommersiell tevekanal, miljardären Stuart Wheeler och baronen Lord Pearson. Men ingen av dem kunde fånga missnöjet med de omfattade ekonomiska, sociala och demografiska förändringarna som pågått sedan 1980- och 90-talen.

Boken gör en omfattande analys av hur det engelska samhället förändrats genom utflyttning av industrier, invandring och minskad välfärd. De som blir över kallas ”left behind”, oftast män i manuella yrken som inte gillar den tekniska utvecklingen där deras händer ersatts av maskiner i låglöneländer, och av medelklass hemma. Om de röstade Labour tidigare så ansåg de att Tony Blairs seger 1997 inte var seger för deras del av arbetarklassen, utan något för Blairs nya supporters i den välutbildade medelklassen. Hade de röstat Tories tidigare så var David Camerons nymoderata parti än mindre något för deras värdekonservatism. Med två partier som i allt liknar varandra, vars ledare gått på samma elitskolor och dessutom ett tredje än mer korrekt medelklassliberalt parti i Liberaldemokraterna, så hade de mest missnöjda av dem röstat på BNP, British National Party (häcklat av en del som ”Bloody Nasty Party”).

Författarna till Revolt on the right tar dessa besvikna arbetarväljare i försvar och menar att dessa knappt hade något annat val än att hålla för näsan och rösta på BNP, trots partiets rasism och halvfascistiska ideologi. UKIP:s hållning var att ta avstånd från BNP:s etniska nationalism som inte tillåter britter av annat ursprung än från de brittiska öarna att bli britter. För UKIP är nationalism något som vem som helst kan anamma oavsett hudfärg och etnicitet. Men faktum är att boken visar att UKIP tog över väljare från det avskydda men relativt framgångsrika partiet BNP som 2009 fick in två ledamöter i EU parlamentet och drygt 6 procent i röstetal. Liksom UKIP var BNP utan ledamöter i det brittiska parlamentet och är idag helt utdömt.

Eurokrisen 2009 blev vad som gjorde att UKIP:s program blev mer relevant än tidigare och då hade deras nya ledare Nigel Farage insett sin chans och breddat partiprogrammet. Tanken på att Storbritannien skulle träda ut ur EU var en sak, men hittills hade han och UKIP:s ledning knappast tänkt på vilket land de ville skapa om detta utträde verkligen skedde. Sedan 2010 har därför UKIP dragit fördel av sin kritik mot invandring och islam, mot samkönade äktenskap och medelklassens politiska korrekthet, och mot etablissemanget i London i stort. Besvikna Old Tories och Old Labour har strömmat till UKIP, ett parti som inte har mycket av ideologi, men desto mer realism och förankring i folkdjupet.

I boken kallas fenomenet ”Bryssel +”. Det betyder att EU skeptiska väljare som inte nöjer sig med den styrande konservativa partiledaren David Camerons nya skepsis mot EU väljer UKIP i allt högre grad på grund av missnöje med flera områden. Basen i UKIP ändrades alltså från att just ha varit före detta konservativa EU skeptiska akademiker runt Englands sydkust till att också omfatta före detta Labourväljare bland arbetare från den fattiga nordöstra landsdelen. Genom omfattande statistiska metoder belägger författarna Ford och Goodwin detta remarkabla skifte i brittisk inrikespolitik.

Ekonomi, Kategorier, Politik

Två franska studenter som älskar den svenska välfärdsstaten

29/11/2014 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

Två franska studenter skrev 2009 en längre uppsats (200 sidor) om den svenska modellen, dess historia, vår ekonomi och utmaningar, Le malentandu Suèdois, ”Den missförstådda svensken”. De går tillbaka till rötterna för denna framgångsrika modell, kallad ”La notion de Folkhem”. De finner att idag framhålls Sverige som ett föredöme, särskilt av franska socialistiska politiker.

Vad som förvånade dem var att det svenska samhället tycks fungera utan den typ av kontroll som de sett i sitt hemland Frankrike. Svenskarna litar på varandra och de litar på myndigheterna. Politikernas pragmatiska och samförståndsinriktade inriktning är ett föredöme, liksom det svenska arbetslivets jämlika strukturer där en mellanchef deltar mer och styr mindre. Sverige är ett horisontellt samhälle skriver de berömmande och nämner vår allemansrätt som ett exempel. Men de noterar också att jämlikhetssträvan kan vara problematisk, som när begåvade och snabba elever får stå tillbaka och invänta hela gruppen.

Generositeten i socialförsäkringarna relaterar de till det etniskt homogena svenska samhället. De visar att länder med mer blandad befolkning tenderar att inte vara lika generösa. De verkar inte ha insett att Sveriges befolkning nu är på väg att bytas ut

Invandring, Kategorier, Politik

Britt fiskar i den svenska utopin

29/11/2014 Jan Sjunnesson 1 kommentar

En brittisk journalist som bodde med en svenska i en Göteborgsförort och Lilla Edet på 1970-talet återvände för några år sedan till Sverige för att fiska. Han skrev då boken Fishing in Utopia: Sweden and the future that disappeared (Granta, 2009), en personlig skildring av hans tidiga och senare intryck av oss svenskar, det svenska samhället och vår natur, särskilt öring och lax.

1977 var Andrew Brown 22 år. Han gifte sig med Anita, men äktenskapet höll inte när de senare flyttade tillbaka till England. Andrews bok handlar om den förvandling han sett i Sverige från sin första tid på 1970-talet och när boken gavs ut, 2009. Ett svunnet utopia som han dock tycks hata för dess likformighet, tysta sura svenska träindustriarbetare i Nödinge där han slet några år och den obegripligt lojala underdånigheten inför staten. Det märkliga är att denna kritik förvandlas till nostalgi senare för honom, särskilt efter Olof Palmes död i februari 1986.

Han beger sig till Sorsele för att fiska, ser ett lodjur och en vätte (?), och funderar högt över svenskarnas trista utstrålning, nu inte socialdemokratisk som under 1970-talet utan i en kommersiell variant i landet som Bildt har styrt och nu Reinfeldt. För Brown är vi dock lika trista och bonniga. Vår identitet är att ingå i en hjord och vaktas av en god herde, den svenska välfärdsstaten. Midsommarfirande vid en skogsglänta i lappmarken med nyckelharpa och vodka piggar upp den dystre engelsmannen men hans dom är klar: Sverige och det specifikt svenska existerar inte. Borta, som en plats som inte finns, en icke-plats, u-topia.

De miljontals blonda svenskarna har ersatts av en miljon mörkhåriga invandrare skriver Brown, en upplyst brittisk journalist vid de anrika kvalitetstidningarna Granta, The Independent och The Spectator. Han menar att svenskar kan vara rasistiska men under en fin yta. Även under Palmes tid hörde han kritiska kommentarer om utlänningar, sådana som han. Men då fanns också ett annat svenskt begrepp, solidaritet. Ett ord han inte hör numera.

Personligt, Praktiska förslag

”36 hours in Stockholm, yeah”

29/11/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Vad man som välbärgad amerikansk turist kan göra på 36 timmar i Stockholm berättades i New York Times i somras under rubriken ”36 hours in Stockholm”.

Starta på några Östermalmscaféer och sedan till några Norrtullsgallerier med Sven-Harrys Konstmuseum intill i Vasaparken, lyssna på Kents melankoliska låter på trendkrogen Lilla Ego för att sedan ta en drink på det HBTQ vänliga Häcktet på Söder.

Nästa dag kan med fördel spenderas på en skärgårdsutflykt till den nya konsthallen Artipelag och kryssa tillbaka för lite ”fika fun” på innefiket Johan & Nyström vid Södra Station. SoFo- shopping på Söder ett måste, sedan mat på Gastrologik med bakfickan Speceriet och en helkväll bland barerna i Gamla Stan.

Slutligen tar betar man av Hornstull, Djurgården och Hammarby Sjöstad. Kanske något för svenskarna att pröva också.

Debatt, Politik

Våndor för USA, snart i Sverige

29/11/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Den dag Dagens Nyheter skriver att det Sverige Alliansen och de rödgröna skapat är farligt och fallfärdigt, då har något oerhört stort hänt i Sverige. Det har dock inte skett än.

Däremot finns några tankefrön till blivande självkritiska ledare i DN från en av USA:s ledande socialliberala krönikörer, Maureen Dowd i New York Times. Eftersom allt i USA kommer hit med några års förlängning är en ledare i DN om läget det sönderslitna Sverige bara att invänta.

Den amerikanska motsvarigheten till DN är New York Times, en ledande vänsterliberal dagstidning vars krönikor DN gärna översätter och trycker. Liksom DN är NYT en rikslikare, ”The Gray Lady”, som många tidningsmakare ser upp till och följer i form och i lagom medelklassradikalt innehåll med socialt patos. Liksom DN var NYT för demokratiske presidenten Obama. Men så skrev presidentsupportern och krönikören Maureen Dowd den där hemska självrannsakande krönikan på självaste nationaldagen.

Den 4 juli 2014 beskrev hon under rubriken ”Who do we think we are?” nationens prekära läge på 238 årsdagen. USA är inte längre en förebild. ”From Katrina to Fallujah, we’re less the Shining City Upon a Hill than the House of Broken Toys.”

Medelklassen har förlorat sig i digitala medier och meningslös konsumtion medan skolor och städer förfaller. Vi är rädda för vår egen skugga och har blivit främlingar för oss själva. Givit upp det gemensamma för alla amerikaner. ”Kronisk besvikelse” kallas tillståndet i en opinionsundersökning hon citerar uppgivet. Hur det kunde gå så fel när vi haft en demokratisk president skriver hon inte men läsaren förundras över hur hon inte kan dra den slutsatsen.

Hon går vidare i klagolåten: Hårt arbete lönar sig inte om man ska tävla mot Wall Streets smarta penningplacerande datorer. Vanliga dygder och traditionella amerikanska vanor har försvunnit. De unga förstår inte ens vad som var så stort med USA och gör sig redo för att flytta utomlands.

De är paralyserade av alla valmöjligheter vilket får Dowd att längta tillbaka till en enklare tid när karaktär innebar att avstå från att ens välja. Till sist går hon tillbaka till landets anfader och förste president, George Washington. Han om någon förstod att framgång måste förtjänas, inte konsumeras eller drömmas fram utan hänsyn till andra medmänniskor

Men hon inser inte att allt vad hon klagar på har kommit sig av tilltron till att staten ska lösa medborgarnas problem (Obamacare), kollaps av traditionella amerikanska värderingar till förmån för en ohämmad liberalindividualistisk människosyn, teknologiskt uppdriven konsumism och en äventyrlig utrikespolitik som förvärrat mer än läkt krigszoner.

Hennes beskrivning är i allt korrekt men hon vill inte lasta demokraterna Hillary Clinton, Barack Obama och deras väljare.

Precis som Dagens Nyheter inte skulle lasta svenska borgerliga och rödgröna politiker för hur landet förlorat sig själv är New York Times livrädda för slutsatsen att ett mer traditionellt och konservativt synsätt kunde vara bättre. Men någon annan slutsats finns inte, där som här.

Debatt, Kultur, Politik

Mediepolitiska omorienteringar

29/11/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Äntligen en debatt om medierna blossat upp som den nya kulturministern Alice Bah Kuhnke får på sitt nystädade bord. Sommarprataren Athena Farrokhzads program i Sveriges Radio där hon uppmanade till våld mot borgerliga meningsmotståndare fick som alla minns den moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén att säga upp sitt avtal med Radiotjänst som har hand om avgifter för radio- och tevelicenser.

Han redovisade sitt beslut i den diskussion i SVT:s Gomorron Sverige (29/7, se kl 7:13 in i klippet ) i en diskussion med den ansvarige vid Sveriges Radio. Axén menade att Farrokhzads uppmärksammade radioprogram var droppen, men att han länge följt SR:s utbud och konstaterat en vänstervinkel över tid med hänvisning till den liberala tankesmedjan Timbros Medieinstitut .

Gunnar Axén är inte ensam i sitt beslut om att inte fortsätta stödja public service-företagen SVT och SR via licensavgifter. 25 000 tittare har gjort likadant efter Högsta Förvaltningsdomstolens beslut i juni att datorer, surfplattor och mobiler inte ska räknas som tevemottagare uppger journalistförbundets tidning Journalisten. Radiotjänst befarar att totalt 100 000 licensbetalare kan försvinna under 2014 till en minskad intäkt för public servicebolagen SR och SVT på 200 miljoner.

Hur många som sagt upp och kommer säga upp licensavtalet på grund av politiska överväganden är givetvis oklart, men debatten om programinnehållet Sveriges Radio och Sveriges Television har definitivt gått in i en ny fas i och med digitaliseringen. Många anser att utbudet av nyheter och kommentarer man finner gratis på internet är tillräckligt och vill varken betala för papperstidningar eller betaltjänster in till tidningarnas webbupplagor. Skribenten och videoredigeraren Chang Frick vid nyhetswebben Nyheter Idag menar att internet i sig är det nya public service.

Medielandskapets förändringar påverkar givetvis även de traditionella dagstidningarna, mest lokalt men även Aftonbladet i tryck tappar läsare. Journalister inom lokalpressen sägs upp i en omfattning som inte skett tidigare vilket lett Expressens chefredaktör Tomas Mattsson att fundera över hur den svenska tidningsdöden ska stoppas. I ett inlägg i Journalisten förslår han en ny medieskatt som ska dels gå till Sveriges Radio och Sveriges Television, dels till presstöd för tidningar på fallrepet.

Förutom denna utveckling mot färre prenumeranter och lösnummerköpare av kommersiell press, och färre licensbetalare bland medborgarna, så pågår en parallell medieutveckling i de så kallade alternativa medierna. SVT:s ledning verkar dock inte oroad uppger DN.

– Vår prioritering är svenskare tv. Vi är den enda aktören som gör riktigt lokalt material, på svenska, för en svensk publik, i en svensk kontext. Netflix eller Rupert Murdoch kommer inte att göra några dramaserier för en svensk föreställningsvärld, utifrån en svensk värderingsgrund, sade SVT:s avgående chef Eva Hamilton i augusti.

Men hon har bara sett början på den tekniska och publika utvecklingen. TV4 verkar ligga ett par steg före SVT enligt vad chefen Casten Almqvist sa till DN.

Mediepolitiken blev ingen valfråga men det komplicerade läget gör å andra sidan inte skiljelinjerna särskilt tydliga. De flesta partier är för public service och presstöd, men den tekniska utvecklingen liksom de mediekritiska medborgarna springer förbi dem,se mitt inlägg.

Invandring, Kategorier, Kultur

Utlänningar om svenskar

29/11/2014 Jan Sjunnesson 4 kommentarer

Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? Etnologiprofessor Åke Daun har länge samlat in vad invandrare och utlänningar anser om svenskarna. I boken En röd stuga på sjätte våningen (2005) finns några iakttagelser som han utvecklade några år senare. Där berättar han vad vi svenskar nog redan vet men värt att påminna oss om ibland.

Ickesvenskar ser oss som lugna och tystlåtna. Vi strävar efter att minska kontakt med andra och föredrar likhet framför olikhet. Vid tillställningar bjuder svenskar in folk som passar ihop och kan komma överens snarare än de som kan tillföra något nytt, eventuellt något som inte passar in. Enligt Daun gör folk utomlands ofta tvärtom, de bjuder in folk på grund av deras olikheter.

Vi ses som ”snälla människor” och punktliga, men ospontana och som att ”hjärta fattas” oss. Inte varma men svala, bärare av en tung kultur, tröga, fega, blyga och egoistiska. Men också självkritiska. Invandrare uppskattar det svenska samhället men inte den svenska mentaliteten.

I arbetslivet finns otvungen sympati mellan svenskar och invandrare, men svenskarna vill ogärna bjuda hem sin arbetskamrater oavsett bakgrund. De vill helst vara för sig själva.

I uppsatsen av Åke Daun, ”Invandrares syn på svenskarna och tvärtom” i Vandringar med böcker nr 1(2008) finns mer att läsa om hur svenskarna uppfattas av andra folk.

Kategorier, Kultur

Dissidenten och européen György Konrad

29/11/2014 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

Dagens svenska åsiktsklimat påminner inte sällan om den öppna och självpåtagna censur som människor upplevde i den kommunistiska Östeuropa och Sovjetunionen. jag gör några nedslag i den rika dissidentlitteraturen men också i berättelser om vardagligt liv under en vakande statlig regim som såg till man tänkte och sade rätt enligt myndigheterna.

Bland många östeuropeiska dissidenter fanns en skepsis mot väst och en vilja att hålla fast vid en socialism med mänskligt ansikte. Den ungerske författaren György Konrad var en av dessa liksom många inom polska Solidaritet men även Havel. Konrad skrev i bok efter bok om sin dröm om ett Centraleuropa bortom järnridån och väst, en slags tredje ståndpunkt i det kalla kriget. Omöjligt kanske men ändå diskuterat på allvar, särskilt inom den svenska vänstern på 1970- och 80-talen.

Han skrev personligt om hur han kände att leva och verka som författare under en censur:

”Presscensuren är bara en del av Censuren, detta omtänksamma, välvilliga officiella ogillande, denna pedagogiska önskan att vi ska ansluta oss till den muttrande och grumsande men lydiga majoriteten, att vi ska låta oss påverkas av den nyktra och vänliga förhoppningen att vi ska ta vårt förnuft till fånga, för den som är emot censuren måste ha en skruv lös – han måste ha en förlossningsskada av något slag, han skiljer sig från mängden av något patologiskt behov, han kan inte ta något för självklart, tvärtom, han finner verkligheten löjeväckande”

(Antipolitik, Alba, 1985).

Han ville skapa ”Mellaneuropas Kulturella Republik” som skulle skriva ett eget fördrag, som brittiska Magna Charta och naturligtvis de oppositionella tjeckoslovakernas Charta 77. I detta fördrag skulle ”korrekta relationer” mellan de ingående länderna respekteras bredvid ett ”vänskapligt intresse” för varandra.
Han inser att detta förslag nog mest är något som några få centraleuropeiska intellektuella bryr sig om. Men han fortsätter, ”Det östliga Mellaneuropa kan tillhandahålla upplysande mellanvarianter och lösningar den icke-militära tävlingen mellan öst och väst”.

Konrad kallade sig för litterär riddare och professionell problematiker. En skeptiker som visste att att den dagen frihetens timma slår för Östeuropa börjar allvaret och arbetet med att bygga demokrati.

Personligt tillägg: 1981 lyssnade jag på ett föredrag vid Clarté i Uppsala om Konrad av vetenskapsteoretikern Tomas Söderkvist. Mitt referat och samtal och foto med Söderkvist hamnade i studenttidningen ERGO i september. Därmed var jag i tryck för första gången. Sådant glömmer man inte.

Debatt, Praktiska förslag, Utbildning

Svensk barnomsorg beundras tyvärr av progressiva amerikaner: ”I’m Insanely Jealous of Sweden’s Work-Family Policies. You Should Be, Too”

29/11/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Vår långa och lagliga föräldraledighet möjliggör för kvinnor och män att både jobba och ha småbarn skriver Jonahtan Cohn i en hyllningsartikel i New Republic den 22 juni, 2014. Men kanske skulle han nyansera berömmet något för det finns risker han inte känner till.

Under rubriken ”I’m Insanely Jealous of Sweden’s Work-Family Policies. You Should Be, Too” radar New Republic skribenten upp fördelarna:

16 månaders betald föräldraledighet, subventionerad barnomsorg och barnahälsavård, sex timmars arbetsdag upp till barnet fyller 8 år .

Han berättar vidare att han ska delta i en familjepolitisk debatt i Vita Huset i veckan, men har inga förhoppningar om att president Obama kommer föreslå något liknande de svenska reformerna. Hillary Clinton sade nyligen att Kongressens republikanska majoritet är inte redo för dessa ingrepp i familjelivet.

INTE REDO

Men det är inte bara republikaner som skulle vara avogt inställda till statligt garanterad föräldraledighet och kommunala förskolor. Även demokrater skulle tveka inför de höga skatter som svenskar villigt betalar, över hälften av inkomsten.

Varför Sverige lyckas med barnomsorgen trots de höga skatterna och de höga kostnaderna är för att landet tjänar ekonomiskt på systemet hävdar artikelförfattaren. Han citerar Nobelpristageren James Heckmans ekonomiska forskning som visar att förskolevistelse ger bättre skolresultat senare. Samhället får tillbaka sju gånger insatsen på varje investering i barnomsorg eftersom färre hamnar i fängelse, skolmisslyckande och så vidare.

Men det är inte bara svensk förskola som fascinerar amerikaner. Den betalda föräldraledigheten låter svenskarna vara hemma för att ta hand om sina barn den första viktiga tiden, vilket ger barnen en bättre start än i USA där ingen ledighet garanteras av arbetsgivare eller stat, unikt bland OECD länder.

Invändningar man möter i USA mot betald föräldraledighet är att vikarier kan bli svåra att hitta och att systemet är för dyrt. Men det verkar inte stämma med hur framgångsrika företagsledare resonerar som de i Fortune 500 gruppen hävdar Jonathan Cohn. Framsynta företagsledare ser hellre att (kvinnliga) anställda tar ordentligt ledigt för att ersättas av kompenta vikarier på årsbasis. Google har nu gått i bräschen för att ge än mer betald föräldraledighet för sin personal.

Genom att erbjuda bra villkor stannar nyblivna mammor på arbetsplatsen vilket inte innebär nyanställningar. Företagare tjänar alltså på arrangemang som det svenska systemet. Idag har kvinnor mer kompetens än tidigare vilket gör dem än mer värdefulla på arbetsplatsen. Här hemma har debattören Nima Sananjadi och statsvetaren Bo Rothstein uppmärksammat fenomenet med att dagens karriärkvinnor går om männen i löner.

NACKDELAR

Jonathan Cohns hyllning till den svenska föräldraförsäkringen och förskolan är smickrande men han utesluter vissa nackdelar. I Sverige går 85 procent av alla barn under tre år i förskola minst sex timmar per dag. Ja, det första året är nästan alla barn hemma på heltid, men redan vid det andra året börjar de skolas in i stora barngrupper. 20 procent av alla småbarn går i grupper med över 21 barn,en en tredubbling sedan 2003 då maxtaxan infördes. Denna innebär att ingen högre avgift tas ut ju längre barnen vistas i förskolan, vilket föräldrar inte låter bli att utnyttja.

Vistelsetider för små barn är i genomsnitt 30 timmar per vecka men för 25 procent av ett- och tvååringar gäller mer än 36 timmar. 13 procent av alla småbarn vistas mer än 40 timmar per vecka på förskolan.

Det innebär att cirka 16 000 barn varje år under tre år vistas lika lång tid som vuxna gör på sina arbetsplatser, vilket kan innebära påfrestningar för barn med många riskfaktorer. Barn med annat modersmål än svenska utgör 20 procent av alla barn i förskola vilket ställer extra krav på personal, organisation och gruppstorlekar.

Förskolan kan upptäcka utsatta barns situation, men också förvärra deras problem genom långa vistelsetider tidigt i dåliga förskolor. Tyvärr finns heller inte den bäst utbildade personalen i de mest utsatta områdena. Det betyder att förskolevistelsen i sig kan leda till problem om barnen är där från tidiga år, länge, med dåligt utbildad personal och från socio-ekonomiskt svaga familjer.

FORSKNING FRÅN USA

Intressant nog så är det forskare i USA som har undersökt effekterna av att sätta in små barn under tre år i barnomsorg. Artikelförfattaren Jonathan Cohn nämnde James Heckmans forskning som visar på fördelar för förskolebarn senare i skolan, men han undvek att ta upp den stora NICHD studien som följde ett tusen barn från 1990 till idag. Förskola, skola, brottslighet, hälsa, familjeliv med mera kartlades.

Denna studie styrker att barn som går i förskola får något bättre betyg än hemmabarn, men de är också oroligare och hamnar oftare i bråk. Bra kognitiva färdigheter, sämre socio-emotionella.

Folkhälsoinstitutet gjorde en forskningsöversikt 2009 för att ta reda på vad NICHD studien och andra liknande internationella studier visade om hälsa och lärande hos riktigt små föreskolebarn. Samma sak konstaterades: Ja, förskola är bra för att få barn att lära sig räkna och prata, men om de lär sig att umgås socialt och uttrycka sina känslor är oklart.

Några svenska studier på hur små förskolebarn mår har inte gjorts sedan 1995. Tur att USA har studier vi kan dra nytta av. Att de beundrar vårt system får vi leva med. Själva vet vi inte vilka risker vi tar med att föra in nästan alla barn under tre år i stora barngrupper under längre tid. Se min forskningsöversikt över svensk förskolepedagogik och aktuella rön.

Debatt, Invandring, Politik

Sverige, migrationspolitik och David Qviströms bok

29/11/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Journalisten David Qviström har samlat sina reportage, intervjuer och reseskildringar i boken Nyttiga människor: En reportagebok om migranter, gränser och människosyn (Natur och Kultur 2014). Denna hans sammanfattning av drygt tio års resande i Europa ända bort till Ukraina och skrivande för Kyrkans Tidning ger en aktuell bild av läget för asylsökanden och beslutsfattare i Bryssel och Stockholm.

I ett uppslag i Dagens Nyheter (29/4, 2014) visar han hur flyktingar förtvivlat försöker ta sig in till EU via Lampedusa i Italien medan hycklande toppolitiker talar om humanitet. Hans ingång är därmed fastslagen: EU har ansvar för de som vill ta sig dit och gränser är bara formaliteter. Beteckningen ”nyttiga” i boktiteln är ett hån mot de svaga asylsökanden som knappast ska ses som nyttiga men hjälpbehövande. Att bara ta in nyttiga invandrare som Kanada, USA, Australien, Nya Zeeland med flera länder gör är otänkbart enligt Qviström.

Boken är ensidig i sitt försvar för den invandringspolitik som förs i Sverige och som Qviström helst vill utvidga till ännu fler. Hans anklagelser mot före detta migrationsminister Tobias Billström, ”killen i hawaiiskjortan”, är alltså att vårt asylmottagande är för strikt, för inhumant, trots att han medger att just Sverige tar emot flest invandrare per invånare i EU.

Men David Qviström är också en god berättare och kan få vilken inbiten kritiker av den svenska naiva generositeten att förstå att de asylsökande har hopplösa erfarenheter och borde tas om hand eller ta sig samman med andras hjälp. Hans besök i romska hem i Albanien, bland uteliggare i Italien och avvisade flyktingar i Mali och Syrien, visar på en journalistisk integritet och respekt för sanningen.

Han medger att han kanske blir lurad av deras historier och läsaren förstår att Qviström inte är en naiv miljöpartist ute på gråtturné. Förtvivlan och misär syns på varje sida och Qviström är med rätta upprörd. Vem som helst blir givetvis förbannad på detta sakernas tillstånd, men är det EU som ska rädda de fattiga länderna runt Medelhavet och Sydasien? Vilket ansvar har länderna och medborgarna själva? Är det rätt att skapa nya legala vägar in i EU?

Qviström intervjuar folkpartiets gamla ministrar Cecilia Wikström och Cecilia Malmström liksom Sverigedemokraternas Richard Jomshof, ansvariga vid Migrationsverket, svenska flyktingaktivister och poliser. Hans kunskaper om asylprocesser och EU – lagstiftning är djupa och hans engagemang för att ytterligare öppna upp EU:s gränser går inte att ta miste på. Men han får inte med sig alla europeiska ansvariga i förslaget att höja flyktingmottagandet till en svensk nivå. Tvärtom skyggar byråkrater och politiker i EU för att tiodubbla sina flyktingkvoter upp till Sveriges nivå.

Därför blir hans bok ett engagerat men orealistiskt dokument på hur en reporters välvilja skymmer sikten för de grundläggande frågorna om ansvar. För David Qviström är det självklart att ansvaret för andra länders befolkningar också är Europas. Hans förtvivlade berättelser tyder på att så enkelt kan man inte se på människor i andra länder och ställa sina egna svenska medborgare till svars för hur illa det är ställt.

Sverige framstår i hans bok som något av det mest främlings- och flyktingfientliga landet i världen och det var väl ändå inte meningen?