Inrätta ett IT-råd i Uppsala UNT 1995

06/01/2018 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

(se även min uppsats om digitala pedagogiska portfolios, om metadata i undervisningen och recension av tre datakulturböcker)

Inrätta ett IT-råd i Uppsala

Den nya informationsteknologin (IT, dvs. förutom administrativ databehandling även data- och telekommunikation) är på modet. I det nyvaknade intresset för att uppgradera de gamla vanliga data- och telenäten till ”elektronisk motorvägsstandard” finns många aktörer. Många vill vara med i leken, inte minst lokala initiativtagare. Men det är ganska rörigt.

I Uppsala finns för närvarande flera initiativ och jag ska kort redogöra för dem, för att sedan lägga fram ett eget förslag som går ut på att inrätta ett särskilt kommunalt IT-råd.

Min vision är att kommunen skapar ett datanät som kopplar samman grund- och gymnasieskolor, bibliotek och kommuninformation så att alla kan kommunicera med alla: elever hitta rätt böcker och artiklar, och kanske skriva ett grupparbete ihop från Storvreta till Gottsunda, intresserade medborgare läsa politiska beslut och diskutera med politiker, tjänstemän och varandra i en s.k. BBS (”elektronisk anslagstavla”) och att det finns billiga förbindelser till andra databaser i Sverige och världen. Men det måste till politiska beslut – och pengar.

I en motion till kommunfullmäktige i höstat föreslog Lennart Sjöberg (s) att kommunens egen information om beslut, service etc. som idag handhas av personal vid kommuninfo i Stadshuset skulle läggas i en databas. På så vis skulle intresserade medborgare t ex kunna gå in i fullmäktigeprotokoll och leta fram de uppgifter de önskar.

Kommunstyrelsens dataintresserade ordförande LO Lindell stödde i sitt svar motionen och meddelade att informationsenheten vid Stadshuset redan hade påbörjat planer på att datorisera informationen. Detta arbete är nu i gång enligt de anställda.

I en senare, kortfattad fullmäktigemotion i november av Lars-Gunnar Eriksson (c) föreslås en informationsteknologisk strategi för Uppsala. Den skulle bl. a gå ut på att utse Gottsunda och Hagunda till ”IT-kommundelar”, att särskilda insatser görs för flickor, att folkbildningen får hand om vuxenutbildningsinsatser m fl. förslag. Motionen har ännu inte behandlats.

Det finns också en tanke hos den nya majoriteten i kulturnämnden att bibliotekens informationsförsörjning behöver särskild uppmärksamhet. Denna kan tillgodoses genom ett särskilt utskott menar man.

Det finns dock riktiga IT-projekt på gång i Uppsala, särskilt inom skolans område: samhällsplaneringsavdelningen på kommunstyrelsens kontor har utrett ett förslag om att datorisera information för skolledares och skoladministrationens behovs, vidare undersöker en utredare gymnasiernas behovs av datastöd i undervisningen och flera enskilda skolor, t ex Stordammen, Branting och Fyris, har tagit IT-revolutionen i egna händer och påbörjat egna nätverk, bl. a anslutning till det omtalade Internet eller byggt egna interna nätverk som på Fyrisskolan.

På länsnivå finns IT-frågorna hos Stuns, Udac, länsstyrelsen m fl. samlade i ett s.k. IT-forum, där kommunen finns representerad och viss mån anslutna till ett länsnät, ”C-nätet”, som i sin tur finns i Internet. Kommunens Servicekontor har lagt ned fiberoptiska kablar mellan Stadshuset, skolförvaltningen (inrymd i Folkets Hus) och sitt kontor och väntar på nya uppdrag, mot betalning givetvis.

Där finns samordningsvinster att göra med gatukontorets grävarbete om de sker i rätt riktning. Att lägga ned en kabel om man samtidigt lägger ned rör blir rationellt än att gräva själva för Servicekontoret.

Överallt pågår projekt och gott och väl är det. Motionerna ifråga är intressanta men för begränsade. IT-frågorna måste lyftas fram och upp till kommunstyrelsenivå. Det är i första hand tjänstemän, gärna teknikintresserade män, som tagit ledningen och den demokratiska styrningen ligger ett par år efter. Med dagens datatekniska utveckling är datorerna år 2000 sexton gånger snabbare än idag!

Uppsala har ingen IT-strategi, även om det finns embryo till sådana försök i kommunstyrelsens uppdrag i dagarna till samhällsplaneringsavdelningen. Det arbetet behöver påskyndas och ges ordentliga resurser för inventering. Det finns en teknisk standard för system, ATAK (Alla Till Alla Kommunikation) som kan utvecklas till ett lokalt nät, men det behöver även planeras övergripande för att integrera gamla och nya system rent tekniskt.

Det finns inga principiella riktlinjer beslutade i fullmäktige om hur denna framtida tekniska standard ska komma medborgare, skolelever och lärare, biblioteksbesökare och andra informationshanterare till godo. Dessutom saknas en budget för att ta fram denna strategi.

I Enköping, Sandviken och Örebro har de lokala politikerna enats om ett IT-strategiskt program och anslagit medel för att framför allt förbättra skolornas IT-verksamhet. För Sandvikens program ”Kunskapsstöd i undervisningen – datorn som pedagogiskt hjälpmedel” har politikerna anslagit åtta miljoner, hälften till utrustning, hälften till fortbildning av lärare.

I Uppsala kommuns budget för arbetsmarknadsåtgärder finns det omkring 17 miljoner kvar från Länsarbetsnämnden till att vidareutbilda övertalig personal som bör utnyttjas före årsskiftet. Förslag på datakurser har avvisats, tyvärr. Och tiden rinner iväg.

Min vision utgår från användare av datanätverk, liksom regeringens nu omdöpta kommitté, den f.d. IT-kommissionen, numera Kommissionen för att främja en bred användning av informationsteknik (regeringen har även inrättat ett Ungdomens IT-råd med bl. a särskilt ansvar för flickors intresse för IT).

Ta min roll som förtroendevald t ex: Jag får hem kanske ett halvt till ett kilo beslutsunderlag i papper varje månad och ändå tillhör jag bara en nämnd, kulturnämnden. Andra politiker kan få hem både två och tre kilo i månaden. Porto. Hantering och kopiering på tre år torde inte understiga kostnaden av en dator och ett modem uppkopplat till stadshusets diarium och förvaltning.

Jag hoppas innerligen att kommuninfo snabbt kan göra den redan datoriserade informationen tillgänglig via modem, även på nät. Brevlådan bågnar redan.

Till sist mitt förslag som går ut på att kommunstyrelsen inrättat ett IT-råd med uppgift att ge råd och bereda IT-frågor av strategisk betydelse och lägga fram ett IT-strategiskt program för fullmäktige under hösten. Vem ska ha tillgång till vad och varför? är utgångspunkterna, inte vilken teknik som kan förmedla informationen. IT-rådet kan bestå av tjänstemän och tekniska experter, men bör även innefatta ledamöter från kulturnämnden, nämnden för frivillig utbildning, någon från kommundelsnämndernas grundskolor och kanske någon nämnd till.

Jag varken kan eller vill diktera något, bara föreslå att rådet försöker bilda en klok balans mellan teknikfiender och teknikfanatiker. Men det politiska ansvaret bör ligga så högt som möjligt, gärna hos någon från kommunstyrelsen. IT-rådet kan rent praktiskt verka från kommunstyrelsens samhällsplaneringsavdelning eller vid ett nytt utskott.

I Örebro finns både IT-råd, IT-enhet vid kommunledningen samt ett fullmäktige med intresse för de demokratiska aspekterna på IT-frågorna. Här ingetdera.

Jag är medveten om den kärva ekonomin, men menar att tills skuldbördan lättar bör kommunens politiker låta inventera behov och initiativ och framför allt tänka och besluta långsiktigt. Enda sättet att förutsäga framtiden är att skapa den.

UNT 28 mars 1995

Indien, Kultur, Personligt

Nedsmutsningen av floden Ganges i Indien 1988

06/01/2018 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

Floden Ganges i Indien – Mål för helig rening också stinkande soptipp

Den heliga floden Ganges håller på att dö. Hushållsavfall, likbränningar och industriutsläpp har gjort henne till ett stinkande avloppsdike. Men för en troende hindu förbli Ganges ”den himmelska floden”, som renar kroppen från smuts och själen från synder. Pilgrimerna fortsätter att söka sig till Benares, hinduernas heligast stad, för att låta som omslutas av den heliga modern – Ganges.

Det indiska livet är alltid dubbelbottnat: bakom varje gest kan en gud skymta. Anden och materien hänger intimt samman. Kanske är den heliga floden Ganges det mest tydliga uttrycket för denna samhörighet. Hon är modern, den gudomliga, och hon finns här på jorden, flytande, väldig, mycket materiell.

AVLOPPSDIKE

Vi lever nu i den mörkaste av tidsåldrar, Kali Yuga, enligt hinduisk och astrologisk tradition. Denna hemska tid drabbar även Ganges. Hon har blivit ett långt dike för avloppsvatten och industriavfall.

Men de många myterna om Ganges berättar hur hon renar från synder och löser livströtta hinduer ur samsara, den eviga återfödelsen. Västerländska vetenskapsmän sägs gå bet på hennes självläkande förmåga. Vad än de häller i vattenproven, DDT, kolerasmitta, avfall, är det lika rent efter en tid. I myten.

Gränderna ned mot Ganges i den heliga staden Benares är trånga. Ovanför huvudena på de orangeklädda pilgrimerna kastar sig aporna från hustak till hustak. De är lika hela som korna.

Tempelklockorna som ringde vid femtiden i morse har bytts mot ett stillsamt pinglande från alla hörn. Massan av pilgrimer är koncentrerade på en sak, sin achman (att doppa sig tre gånger i Ganges). Den medeltida stämningen inne i stadens äldsta kvarter, dit hinduer i över 3 000 år sökt sig, övergår i storslagen natur när pilgrimerna når de första ghats, trappstegen ned mot Ganges.

Där nere, intill den heliga modern, väntar präster och hjälpredor på dem för att de skall hamna på rätt ställe. Det vill säga samma ställe som släkten alltid nyttjas. Pandas, ett slags präster och bokhållare i ett, för registren och sitter under bastparasoller med korslagda ben

HELIGT MÅL

Ganges träffar i sin storslagenhet en punkt i var och ens hjärta, och varje människa med någon helig känsla vill bara en sak: vörda, flyta, dricka, bada, tvätta sig, rena sin gamla kropp och sin karma, de gärningar man gjort.

De äldre gubbarna och gummorna går långsamt ned mot vattnet, sänker ett ben i taget och mumlar hela tiden sina mantras (som skall verka på 20 mils avstånd från Ganges).

-Ooåm, ooåm . . .bishnamenama, bishnamenama. . .

De yngre, lite fetare männen, kastar sig plaskande i, dyker och leker. En man, klädd som så många andra i bara en snodd runt könsorganet, tar djupa klunkar, spottar ut, men sväljer ändå rikligt.

FLYTANDE GRAVPLATS

Den röda solen skiner genom morgondiset. Folklivet är fullständigt koncentrerat kring Ganges. På dessa ghats denna morgon springer och går hundar, barn, getter, böneutropare, försäljare, pilgrimer, hjälpredor med alla möjliga uppgifter (mot betalning), båtuthyrare. Och mitt i denna mäktiga bild av livet självt, av en hängiven och samtidigt lustfylld folkmassa, pågår begravningsriter.

Kremeringen sker intill badplatsen, vid Manikarnika Ghat och Harishchandra Ghat. På träbårar ligger liken och väntar på att alla överenskommelser ska bli klara med vedförsäljare, brännare, mutkolvar till poliser och blomkransförsäljare. Blir det en dålig affär bränns kroppen bara delvis och flyter sedan nedströms som ett byte för asfåglarna.

VETENSKAP OCH TRO

Längre söderut efter floden, långt från turiststråkens larm, ligger Tulsi Das Ghat och tempel., ett vitmenat hus med utsikt. Där inne bor Veer Bhadra Mishra, en lågmäld man i vit brahminklädnad.

-Jag är en religiös person, en mahant, börjar han sin berättelse med mörk röst. En mahant har ärvt sin ställning och mina förfäder tillbad Tulsi Das, den store poeten och profeten på 1600-talet. Han var en av apguden Hanumans inkarnationer. Jag förestår därför aptemplet inne i Benares och detta, Sankan Mochan.

-Men jag är också vetenskapsman, fortsätter han. Varje dag är jag vid Benares Hindu University Institute of Hydrology, vattenlära.

KOKAR OFFERMAT

Mishra går ned till Ganges varje morgon för att be och bada. Liksom de mest hängivna hinduerna kokar han offermar i flodvattnet, stänker det på gudastatyerna och omger sig med krukor fyllda med denna flytande form av Brahman, oändligheten, ja Gud. Men han slutade att dricka vattnet för tio år sedan.

-Jag gillar fortfarande att bada och kan inte förmå mig att sluta, men var gång blir jag påmind om nedsmutsningen och därmed störd.

Hur skulle han, vattenforskaren, kunna undgå att känna till Gangesvattnets tillstånd?

-Jag hade en intern strid med mig själv i början av 1970-talet när jag förstod vad som höll på att ske. Hela min uppväxt har jag levt vid Ganges, med Ganges gudomlighet bunden till mitt liv och jag kommer aldrig bryta detta band. När jag dör vill jag ha en droppe vatten i min mun. Hon är inte bara en mängd flytande vatten utan har helig kraft.

SÅRANDE

Mishra accepterade till sist den vetenskapliga versionen av Ganges utan att ge upp den heliga.

-Jag skiljer på helighet och renlighet. För mig är Ganges fortfarande helig, men jag kan inte acceptera att när så mycket hushållsvatten rinner ned i henne att hon skulle vara fullkomligt ren och problemfri

-Om man säger till de traditionella ortodoxa hinduerna att Ganges är smutsig sårar man deras känslor och de kommer inte lyssna mer. När jag talar till dem tar jag upp Ganges som vår mor och säger, ”Ska man spotta på sin mor? Hälla avfall på henne?” Då säger de ”Nej, det ska inte tillåtas!”.

-De mest heliga hinduerna använder inte ens tvål och tandkräm för att inte skada den heliga modern. De blir mycket upprörda när jag visar dem industriernas avlopp nedanför och ovanför Benares.

UPPLYSNING PÅGÅR

Under samtalet kommer andra besökare in. Amerikaner, européer, indiska forskare. Mishra har stöd överallt. Och det är så han vill ha det, en folklig miljöintresserad grupp människor som ser Ganges helighet och det religiösa som en resurs, inte hinder.

-När jag började att skriva om Gangesvattnets tillstånd på 1970-talet trodde ingen på mig, men 1982 kunde jag tillsammans med vänner vilda en organisation, Sankan Mochan Foundation, för att upplysa om vad som sker med Ganges, säger Mishra med en hoppfull röst som strax tvekar.

-Vi blev så trötta på alla byråkrater som skulle lösa problemen. Med pengar och byråkrati blir inget gjort, bara spenderat. En tjänsteman sa till mig att eftersom 25 procent av projektbudgeten är slut är Ganges 25 procent renare.

RENINGSPLANER

Indira och Rajiv Gandhi beslutade om reningsbidrag på 1, 3 miljarder kronor 1984. Experter från Frankrike, Holland och England flögs in. Plötsligt hade varje myndighet sin reningsplan, till och med Benares polis. Var och en ser till sin illa del, men ingen gör en övergripande undersökning av vilket vatten som rinner till, var och ur jorderosion och bevattning hänger samman.

Ett spektakulärt exempel som kostat indiska staten 3, 5 miljoner kronor är ett försök med de två sköldpaddsarterna trinyx leithi och chitra india som skall äta upp tre fjärdedelar av allt kringflytande människokött.

-De kommer att ätas upp själva, suckar Mishra.

Hans lösning heter istället bred folklig upplysning samt noggranna studier och kontroller av vattenflödet.

-Om inte den stora massan nås händer ingenting, säger han bestämt. Och dem kan vi nå genom barnen, som är mycket mer miljömedvetna. Vi förstod att om vi lyckas med dem har vi en elitgrupp ungdomar som kan påverka myndigheterna om fem-tio år.

ARSENIK OCH KVICKSILVER

Mishras lilla miljögrupp har ett eget laboratorium en kilometer från Tulsi Das Ghat. Där inne producerar han och medhjälparna rapporter. Vi får veta att det biologiska syreutbytet (BOD) var 30 på värsta stället i Benares. Kring tre är normalt. Syrebristen syns också tydligt liksom halterna av arsenik, kvicksilver, kadmium, nickel, krom, litium och andra giftiga ämnen. PH värdet visar på 8, 4, det vill säga alltför basiskt.

Med gammal vattenlagringsteknik kan Ganges spädas ut i torrperioder som en dellösning. Men först måste de miljontals pilgrimerna och de tre fjärdedelarna av Benares befolkning som lever på dem, förstå hur viktigt det är att de tar hand om sitt avloppsvatten och avfall. 80 procent av nedsmutsningen kommer från hushållen. Industriutsläppen svarar för den mindre delen av föroreningarna.

MYTERNA LEVER

Men vad säger de människor som lever vid floden och som kommit hit för att nå inre rening och kanske dö vid Ganges?

I ett samtal med en pilgrim, Nathu Lal och två Benaresbor, Baba och Shankar, framgår det hur långt Mishra befinner sig från de utbredda myterna om Ganges.

-Jodå, säger Baba, en skäggprydd livlig försäljare. En vetenskapsman kom hit och hällde spetälskebakterier i Ganges vatten. Efter 16 timmar var alla sjukdomar borta genom Ganges självrening. Men nu är det mycket skräp i Ganges så kanske är hon lite smutsig. Särskilt vid tvätt.

Pilgrimen Nathu Lal har rest 100 mil för första gången hit och blir mycket förvånad över vad han hör:

-Ganges är aldrig smutsig, alltid ren, säger han.

OMÖJLIG DELNING-

Jag tror att de som säger att Ganges är smutsig, personer som Rajiv Gandhi, de borde rena sin hjärna istället för Ganges, säger Shankar, en hjälpreda vid kremeringsghats.

Uppdelningen i renlighet och helighet kan ingen av de intervjuade göra utan att föregå sig mot sin tro. Veer Bhadra Mishras kamp blir långvarig. Hans eget universitet släpper ut mängder med avloppsvatten och gifter, så det är inte bara vanliga enkla indier som blundar för miljöförstöringen.

-Vad vi nu ser i storstäderna utmed Ganges är de första rynkorna i moder Ganges ansikte. Gör vi inget nu blir hon verkligt sjuk.

Kyrkans Tidning nr 31/32 1988

Debatt, Kultur, Personligt, Politik, Praktiska förslag, Utbildning

Förslag på ny radikal högskola 1996

04/01/2018 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Se även mitt folkbildningsinitiativ i Uppsala 1992

Radikal högskola

Högerns ideologiska erövring av universiteten måste stoppas. Näringslivet får aldrig ha monopol på utbildning. Därför måste vänstern starta egna högskolor till motvärn.

Det gäller alltså att starta en ny mindre högskola. Antingen i folkrörelse- eller i fristående regi. Idéen om en ny radikal högskola kan ges ett brett stöd från folkrörelser. Denna variant kallar jag Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier.

Men jag har även renodlat en mer marknadsorienterad och akademisk högskola, Fria högskoleinstitutet för högre kultur- och samhällsstudier. Förebilder på radikala högskolor utan partiband finns i Frankrike (École des hautes études) och USA. Den radikala och fristående New School for Social Research i New York är min förebild.

Näringslivet har under 1970- och 80-talen lagt ned hundratals miljoner på ideologispridning för ungdomar, massmedia, forskare m fl. Tio bokförlag, medieinstitut, analysgrupper o dyl. finns idag knuta till SAF med kända följder för samhällsdebatten, vänsterns handfallenhet, regerings- och systemskifte i Sverige.

Universiteten upplevs av kritiska studenter och forskare som kolosser med uppdrag att neutral värdera politiska och andra ståndpunkter. Med statliga projektpengar där resultat måste definieras som nyttigt och möjligt att s.k. resultat inom tre år hämmas mycken frihet och kritik. Den positivistiska och naturvetenskapliga vetenskapstraditionen i Sverige med anglo-saxisk förebild inverkar också menligt.

Folkbildningen i studieförbund och på folkhögskolor sysslar inte primärt med debatt och utbildning på högskolenivå. Med dagens utbildningsnivå där 90 % av ungdomarna går ut ett minst 2-årigt gymnasieprogram finns det allt mindre behov av traditionell folkbildning inriktad på att ge just denna behörighet. Dagens folkhögskolor och studieförbund borde kunna utnyttjas till något mer kreativt. De visar också på ett kulturarv att förvalta, unikt för Norden, liksom de visar på vår höga fackliga organisering.

Informationsflödet sköljer över oss i tusentals fragment varje dag. Att erbjuda användbara och kritiska tolkningar av vår sociala och kulturella omvärld erbjuds sällan vid universiteten. Folkbildningen gör det men ofta naivt för dagens unga och de som vill fördjupa sig i samhälls- och kulturlivet.

Avregleringen av de statliga universiteten för dock med sig nya möjligheter. Propositionen ”Universitet och högskolor – frihet för kvalitet (1992) bådar gott för finansieringen även av vänsterradikala högskolor. From 1993 kan stiftelser och andra friare organisationsformer lättare få stöd.

SAF-förlagets Timbros Cityuniversitet tenterar sedan 10 år sina studenters 5 och 10 poängskurser via Stockholms universitet. Ett liknande arrangemang gör vänsterpartiets folkhögskola Bona med sin kurs i marxism med Göteborgs universitet. Men bara Cityuniversitetet utvidgas.

För att möta näringslivets offensiv behövs en facklig, politisk och kulturell strategi där samtidsanalyser, kritisk forskning och utbildning samverkar. Mitt förslag koncentreras på utbildning men inget hindrar att den nya kritiska högskolan även producerar forskningsrapporter och samtidsanalyser. En radikal och fri ”think-tank”.

Nedan beskrivs alltså två varianter på hur en ny kritisk högskola skulle kunna organiseras; den ena folkrörelsebaserad, den andra fristående.

Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier:

Syfte: Att i samarbete med fackliga, politiska och folkbildande organisationer bedriva undervisning på högskolenivå. Gemensam grundsyn utgår från värn mot rovdrift på människor och miljö, de demokratiska fri- och rättigheterna, solidaritet med förtryckta inom och utanför Sverige och en radikal demokrati- och kultursyn. Kombinerar folkbildning, högskolestudier och kritisk inriktning.

Målgrupp: Studenter, fackligt, politiskt och kulturellt aktiva medborgare, massmedia.

Organisation: Stiftelsen med organisationer i majoritet, t ex från ABF, TBV, LO, TCO, KF, folkhögskolor.

Finansiering: Bidrag från organisationer och statsbidrag till kurser via folkhögskolor och studieförbund. Donationer mottages, men inte primärt. Måttliga kursavgifter. Startbidrag från Folkbildningsrådet.

Studieekonomi: Studie på kvällstid. Uppmuntringsstipendier från organisationer för längre studier på dagtid samt studiemedel och andra studiestöd.

Lärare: Intresserade kompetenta folkhögskollärare, cirkelledare och kursledare vid organisationerna samt universitetslärare.

Omfattning: Främst ”aftonskola” men även längre dagskurser över terminerna. Öppna seminarier för allmänhet och media. 5-poängskurser utbyggda till 20 poäng över ett år. Brett kursutbud.

Behörighet: Högskolepoäng på sikt. Alla välkomnas till kurser, de som vill tenteras. Komplement till universitetens grundexamen.

Fria högskolesinstitutet för högre kultur- och samhällsstudier:

Syfte: Att erbjuda kvalitativt högtstående undervisning och forskning där varken stat, organisationsintressen eller kapital lägger sig i.

Grundsyn; Oberoende radikal.

Målgrupp: Studenter, forskare, debattörer, politiskt, fackligt och kulturellt aktiva.

Organisation: Stiftelse där oberoende och självständigt tänkande lärare och ”privata” stiftare är i majoritet

Finansiering: Bidrag från organisationer, donationer m fl. genom intensiv fund-rasing. Statsbidrag från utbildningsdepartementet. Relativt höga kursavgifter. Startbidrag modell ”grundplåt” från folkrörelser mot t ex styrelseposter (som Handelshögskolan idag).

Studiefinansiering: Studiemedel, eget kapital eller stipendier.

Lärare: Universitetslärare med gott renommé och kritiskt omdöme.

Omfattning: Dagtid, heltid, 20 poäng/termin. Enstaka kurser. Krävande kursutbud. 2–3 lärare per ämne (förslag: statskunskap, sociologi, ekonomi, filosofi, historia, ”kulturstudier”).

Behörighet: Högskolepoäng. Egen antagning. Diplom efter 23 år (fil kand., fil lic.). Komplement till grundexamen och forskarutbildning.

Ett personligt urval kursförslag:

Kontinental filosofi. Kant, Hegel, Husserl, Heidegger, Bergson, Sartre, Nietzsche, althusser, Foucault, Levi-Strauss, Deleuze/Guattari, Derrida, Lacan, Lyotard, Baudrillard.
Arbetets värde och meningsfull sysselsättning. Kreativa lösningar vid arbetslöshet utifrån A Gorz m fl.
Kurs för kvinnor och män om könens roll, makt och framtid. Blandar traditionell feminism, kvinnohistoria och kvinnoforskning med alternativ till patriarkatet för männen
Den offentliga sektorns framtid, den svenska modellen och välfärdsstaten
Klassisk politisk filosofi. Aristoteles, Platon, Machiavelli, Rousseau, Arendt, Rawls
Sveriges internationella beroende
Frankfurterskolan/ Kritisk teori. Från Adorno/ Horkheimer till M Frank och O Marguard
Psykoanalytiska perspektiv på kultur- och samhällsliv. Lacan, Guattari, J Reeder, Per-Olof Olofsson
Civilisationskritik från Rousseau till GH v Wright
Post-marxism. Laclau/Mouffe, C West, Jameson, S Arnonowitz
Minoriteters kultur – och samhällssyn
Cyberkultur, globalisering och personlig befrielse

Replik oberoende socialistisk studenttidning 1996

Personligt, Politik

Kriser slår ut ideologierna SvD 1998

03/01/2018 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Sommaren 1998 intervjuade jag på frilans för SvD Per Löwdin, legendarisk doktorandombudsman och dubbeldoktor i Uppsala. Han hade en doktorsgrad i socialantropologi och ville under 1990-talet skaffa sig en till FD i statsvetenskap.

En nyckelmening är särskilt relevant för dagens politiska debatt:

”Kriser förändrar ideologierna. De är idéutvecklingens motor snarare än politiska tänkare eller partikongresser. Kriser motiverar och legitimerar politiken mer än partiprogram.”

Per Löwdin var en sprituell och trevlig samtalspartner som jag slog mig i slang med i universitetslivet i Uppsala. Tyvärr gick han bort alltför tidigt. En enastående doktor.

Kriser slår ut ideologierna

Krispolitik i sig har blivit ideologi. Partier går till val på särskilda krisprogram. I opposition talar man om att rätta till krisen, i maktställning att man klarat av krisen. Det skriver Per Löwdin i sin avhandling Det dukade bordet.

Hur kommer det sig att alla regeringar sedan 1976 sagt en sak i valtider och partiprogram, och sedan gjort något annat? Borgerliga regeringar höjde skatter och förstatligade industrier 1976–82, socialdemokraterna skar ned offentlig sektor efter 1982. Hur försvarar man detta inför sig själv och andra?

Per Löwdin, snart doktor i statsvetenskap, sökte svaren i avhandlingen Det dukade bordet: Om partierna och de ekonomiska kriserna, som han försvarade igår vid Uppsala universitet.

– Kort kan man säga att partierna inte haft kontroll över dagordningen.

UTAN ILLUSIONER

Han har inga politiska illusioner. Riksdagsprotokollen från 1973 till 1991 visar en klar bild av hur partierna av ekonomiska kriser tvingats att överge den politik de avsett att föra. Kortsiktigt spelar partiernas position en stor roll för hur de ser på ekonomin. Oppositionen är oavsett politisk kulör pessimistisk, regeringar optimistiska, särskilt i valtider.

– Långsiktigt är skillnaderna dock små. Det politiska fältet har flyttat till höger. Alla partier var keynesianer på 1960- och 70-talen men svängde till en marknadsliberal och icke-interventionistisk hållning på 1980- och 90talen.

Kriser förändrar ideologierna. De är idéutvecklingens motor snarare än politiska tänkare eller partikongresser. Kriser motiverar och legitimerar politiken mer än partiprogram.

– Bara vänsterpartiet tror oreserverat på riksdagens makt, säger Löwdin.

Kärnan i socialdemokraternas Den tredje vägens politik 1982 skilde sig egentligen inte från Gösta Bohmans finansplan 1981. Till och med socialdemokraternas uttryck att ”arbeta och spara sig ur krisen” lånades därifrån.

– Idag hör vi Persson hänvisa till den övervunna krisen snarare än till ideologin. Det finns ett utbrett tal om före och efter kristänkandet som slår ut politiken.

EXPANSIV BORGERLIGHET

Vad som förvånat honom är de borgerliga partiernas expansionistiska politik på 1970-talet. Efter oljeprischocken drev borgerligheten socialdemokraterna till en dyrköpt överbryggningspolitik under jämviktsriksdagen 1973–76.

– Socialdemokraterna ville strama åt med Sträng i spetsen och slå vakt om penningvärdet men alarmistiska rop på stimulanspaket från borgarna tvang (s) till expansion. Hade Sträng fått strama åt hade vi antagligen inte fått så djupa kriser senare.

Ledande skikt inom socialdemokratin har alltid lyssnat mer på nationalekonomer än statsvetare och ideologer, menar Löwdin. Denna ekonomistiska tradition från 1920-talet med Knut Wicksell, Ernst Wigforss och Gunnar Myrdal fortsatte sedan på 1960-talet med Gunnar Sträng som får höga poäng av Per Löwdin och Assar Lindbeck nu in på 1990-talet.

– Socialdemokraterna har varit bra på att skära ned, ofta utifrån tidigare borgerliga förslag. Men i debatten har de inte velat framställa läget så.

1979 uppfattade Olof Palme moderaternas förslag på ett marginalskattetak på 85 procent som att egoismen fått överhanden och samhällssolidariteten tagit slut. Men några år senare var alla utom vänstern överens om en skattesänkning.

-Partierna väljer ur sin idétradition vad som passar bäst för stunden för att motivera och legitimera den politik man vill föra, avslutar Per Löwdin.

SvD 12 juni 1998

Invandring, Kategorier, Kultur, Politik

Ola Larsmos Sverigeovänliga författarskap

03/01/2018 Jan Sjunnesson 4 kommentarer

Bloggen Invandring och mörkläggning som drivs av Karl Olof Arnstberg och Gunnar Sandelin har publicerat ett nedkortat kapitel om författaren Ola Larsmo från min bok Livsvatten.

Kultur, Personligt

Tre böcker om Cyberspace 1996

02/01/2018 Jan Sjunnesson 1 kommentar

Cyberspace i bokform

Cyberworld av Jesper 69 Green och Sune Johansson

Virtual Reality av Christian Schade och Morten Steiniche

Multimedia av Tony Feldman

Alla utgivna på Alfabeta bokförlag 1994

I den rika floran av populära introduktionsböcker om ny datorteknik och kulturförändringar gav förlaget Alfabeta ut en trilogi förrförra året. De ger en viss vägledning bland de trender och modeord inom datorkulturen som de senaste åren sköljt över de nymornade svenskarna; cyberpunk, netsurfing, hackers, virtuell verklighet, multimedia med mera.

Men den tekniska utvecklingen går mycket fort och dessa böcker med flera år på nacken är redan förlegade för de mest initierade dataentusiasterna. För utomstående men något datorintresserade betraktare liksom undertecknad duger de gott och väl.

De unga danska ”cyberpunkarna” Jesper 69 Green och Sune Johansson har skrivit en bok om livsstilen i datarymden, cyberworld, den konstgjorda värld som den amerikanske författaren William Gibson tidigare skildrat. Tonen är uppkäftig och det myllrar av häftiga provokationer kring de mossiga föräldrar, lärare och andra som inte fattat vitsen med att lämna den fysiska verkligheten. Författarna menar att vi redan trätt in i den datoriserade världen, cyberworld. Åtminstone några pionjärer.

”Ung. Snabb. Sökande. En persondator, ett modem, en smula ADB-talang och ett okuvligt behov av att utforska datorns Cyberspace. Då har man hackaren – pionjären – i ett nötskal”, skriver de febrigt och gör vad de kan för att kittla vår nyfikenhet och röra om.

Efter en rolig men tidvis tjatig genomgång av cyberpunklitteraturen- och kulturen i USA med referenser till tidig amerikansk undergroundkultur som rockbandet Velvet Underground och nutida techno- och ravemusik hamnar de unga författarna till sist ute på danska Skagen. Slutkapitlet ”Danmarks globala tonåring- en hackers bekännelser” är det bästa där en 18-årig så kallad hacker (”datapirat”) ute bland danska fiskebåtar får berätta om sina illegala intrång i Århus universitets datasystem.

Två liknande unga danskar, Christian Schade och Morten Steiniche, försöker i Virtual Reality, en bok om den konstgjorda världen, förklara den helt datoranimerade världen som man med datoriserade instrument kan träda in i. Boken är betydligt nyktrare och mer ambitiös än den föregående och ger en definition av virtual reality, som att den ”innesluter, överträffar eller utesluter den kända verkligheten”.

För kirurger, astronauter, industritekniker, piloter, militärer, pedagoger och arkitekter är dessa tekniker redan utvecklade och tilldrar sig stort intresse från industri och forskning. Att fjärrstyra en robot in i radioaktivt område genom att ”se” och stura en konstgjord, ”virtuell”, representation av roboten i datoranimerade omgivningar med hjälp av datorhandskar och en slags datahjälm, en så kallad Head Mounted Display, är ett någorlunda begripligt exempel.

Att däremot utöva sex i en ”datasuit” med elektroniska känslokroppar vid huden verkar totalt obegripligt, även för de unga dataentusiasterna som i boken Virtual Reality ser en ”kulturell atombomb” vad gäller framtidens arbete, livsstil, estetik, etik och kommunikation.

Jag hade själv tillfälle att pröva att gå runt i olika ”virtuella verkligheter” gjorda av konstnärer vid Guggenheimmuseet i New York 1993 (se datoranimerad bild intill) . Känslan av att befinna sig i en annan värld var påtaglig. Rumsuppfattningen fungerade bra med någon fördröjning när man vred på sig. Men utrustningen var klumpig och absolut inget för vanliga teve-tittare och konsumenter. Det lär dröja innan begreppet virtual reality blir tillgängligt för allmänheten.

Multimedia av den brittiske förlagskonsulten Tony Feldman ger till sist en saklig överblick för dagens ”elektroniska publicister” inom informationsindustrin. Tekniken att kombinera ljud, bild, olika slags digitala data och text förklaras, men i huvudsak går Feldmans bok in på om multimedia ska kunna bli en storsäljare. Han är ganska skeptisk. CD-ROM tekniken är för långsam menar han och den tillåter för lite egen aktivitet från användaren till skillnad från CD-I, interaktiv CD.

Den enorma datorkraft som behövs för att snabbt och med nöjde kunna använda multimedia och virtual reality saknas i dag till ett för normalfamiljen eller småföretaget rimligt pris. Tekniken måste bli billigare. ”Ytterst står och faller inte multimedia med teknologin, utan om det finns kunder som vill betala för den” spår Tony Feldman i sin bok som är en vederhäftig men torr framställning om multimedia.

Uppsala studentkårs tidning ERGO, nr 3/ 1996

Debatt, Invandring, Politik

Brittisk utvecklingsekonom om invandringens följder

02/01/2018 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

I några nedslag i studier och debattböcker om migration och mångkultur tar jag upp vad invandringen i Europa egentligen betyder för samhällsutvecklingen. Först ut är den i Norge avgörande boken Jeg er ikke rasist men . . . från 1991 och sist berättar det svensk-amerikanska forskarparet Friedman i Lund vad de kommit fram till:

Vad betyder invandring från ett land för ursprungsbefolkningen, de invandrade och mottagarlandets befolkning? Utvecklingsekonomen Paul Collier med lång erfarenhet från Afrika fokuserar på alla dessa tre grupper i diskussioner och forskning om migration från fattiga länder till västvärlden i sin uppmärksammade studie Exodus: How migration is changing our world (Oxford University Press, 2013).

Av dessa tre grupper kan just invandrarna vara de som mest tjänar på att flytta medan de som lämnats kvar och de som tar emot dem förlorar. Ekonomiskt men även socialt finns faktorer som gör att invandrargruppen inte till tillför mottagarlandet särskilt mycket. En poäng i boken är hans fokus på vad själva exilen, status som diaspora i ett främmande land, betyder. Collier visar att ju större avstånd mellan de inflyttade, till exempel mellan östafrikaner och skandinaver, ju större blir exilgruppen östafrikaner vilket leder till att allt fler från Östafrika söker sig dit. Själva diasporaguppen drar alltså till sig allt fler genom att de inte integreras i det nya landet.

Collier jämför invandringen av polacker och bangladeshier till England på senare decennier. Den förra gruppen ökar inte lika snabbt som den senare på grund av att polacker inte bildar en särskild diaspora, polacker i England i samma utsträckning som bangladeshier i England.

”The sustained migration rate will be greater the more culturally distant is the country of origin from the host country”.

Collier menar att detta samband inte tidigare har uppmärksammats i tidigare migrationsforskning.

En anledning till att mer avlägsna kulturer tar in fler av sina landsmän kan vara att de bildar en egen separat grupp i mottagarlandet och därmed skyddar sina nya landsmän när de anlänt. Som en nyanländ irakiska sa om Rosengård, -Här är precis som hemma i Bagdad! Liknande kommentarer finns att läsa om nyanlända till Södertäljes lokala irakiska och syrianska diasporasamhällen liksom i Folkpartiets utanförskapsrapporter.

En annan migrationshistorisk skiljelinje som beskrivs i boken är den mellan nybyggare (settlers) och invandrare (emigrants). Nybyggare behåller sina seder och bruk dit de flyttar medan invandrare går upp i den stora nya nationen, USA varande det bästa exemplet. Den multikulturella hållningen leder till motsatsen, separata parallella nybyggargrupper som kan konkurrera inbördes. Forskning av amerikanen Robert Putnam som refereras i boken visar att tilliten mellan dessa nybyggargrupper minskar om de hålls separata liksom även tilliten inom ursprungsbefolkningen. Det vill säga att de ursprungliga svenska Södertäljeborna tenderar till att lita mindre på Södertäljesvenskar ju fler icke svenskar som flyttar in till staden.

För att avsluta sin något dystra bok om migration till västvärlden, och den närmast obefintliga debatt som denna folkvandring renderat på grund av rädsla för rasism (se BBC:s kritik av brittiska debatt), ger Paul Collier några råd till medborgare och politiker:

Kontrollera invandringen med tydliga och fasta regler.

För ursprungsbefolkningens skulle, låt de unga och ambitiösa studera utomlands men se till att de återvänder i tillräcklig utsträckning.

För att upprätthålla en social balans mellan ursprungsbefolkningens villkor och de inflyttade, se till att inte anstränga systemet genom en alltför massiv okontrollerad invandring.

De som blir kvar i de fattiga länderna är de stora förlorarna. Deras mest begåvade och resursstarka medborgare flyttar till rikare och mer stabila länder i väst. För deras skull vore en annan mer restriktiv men också välinformerad migrationspolicy önskvärd, om inte för oss mottagare. Som Tomas Gür skrev i Axess (nr 2/2014) är Colliers Exodus bland det mest pregnanta och eftertänksamma böckerna i genren. Gür tillade att översatt till svenska skulle den tillföra mycket till den världsfrånvända svenska diskussionen. Instämmer.

Debatt, Invandring, Kultur, Personligt, Politik

Priset – en antologi om svenska dissidenter och åsiktsförtryck

28/12/2017 Jan Sjunnesson 16 kommentarer

Priset är en mycket ovanlig antologi som inget etablerat förslag skulle kunna ge ut eller som kommer recenseras i några medier utanför alternativen och i sociala medier.

Bokens redaktör och förläggare är Karl Olov Arnstberg vilket är kontroversiellt nog. Se intervju med honom här. Ändå kommer alla vilja läsa den, särskilt Expo och ledarskribenter till vänster och höger. Beställ via Adlibris eller Bokus

Först ska jag deklarera att jag medverkar och att jag känner eller är bekant med alla. Vissa har jag hälsat på, arrangerat föredrag med eller intervjuat så de känns som allierade i den kulturkamp som Sverige inofficiellt står inför.

Priset handlar om vad vi alla gått igenom och fått betala för vår offentliga strid mot massinvandring, islamisering och repression. Bokens undertitel lyder ”Tolv författare om svensk repression” (se mina sammanställningar 1, 2, 3 , 4, 5). I ett tidigare skede hette boken Priset för en ryggrad som också fungerar för att sätta fokus på vad syltryggar undvikit i decennier.

DEN FÖRSTA GRUPPEN DISSIDENTER

Vi som medverkar i boken tillhör den första och andra generationen av s.k. dissidenter (ett begrepp jag anser lite för storvulet, se 1 och 2).

Till den första gruppen skribenter som började runt 1990 hör Jonathan Friedman, Kajsa Ekholm- Friedman, Ingrid Björkman och Jan Milld (och Anders Sundholm som dock inte medverkar). Denna tidiga grupp gav ut boken Exit Folkhemssverige och stenciltidningen Blågula Frågor där visade att de var vare sig rasister eller outbildade. Två professorer och en docent däremot, några Expo kallade ”manschettrasister” 1997.

Ingrid Björkmans bidrag är särskilt intressant då hon liksom Kajsa Ekholm-Friedman överraskades av de hätska angreppen på sin person (men också stöd, Ingrid fick tre giftermålsanbud per post!) och den totala avsaknaden av saklig kritik av deras ståndpunkter.

Hon skrev ett mycket uppmärksammat debattinlägg i SvD 19/5 1993, ”Folks oro över invandring måste tas på allvar” (en rubrik som inte kunde upprepas förrän 2014 i SvD och 2015 i Expressen).

Jan Milld intervjuade henne Blågula Frågor 1994 där hon redogör för vad hon sett och läst under sina år i Afrika. Hennes och ekonomen Jan Elfverssons idé var att vi visserligen skulle ta emot flyktingar med asylskäl men se till att utbilda dem i relevanta ämnen så att de kunde återvända för att bygga upp sina länder, ”Kunskapsöverföring genom återvandring”, ett förslag som utvecklingsekonomen Paul Collier skulle uppskattat .

DEN ANDRA GRUPPEN

Den andra gruppen dissidenter till vilka jag själv räknar mig är Mats Dagerlind, Gunnar Sandelin, Karl Olof Arnstberg, Ingrid Carlqvist, Marika Formgren, Anna Hagwall och Julia Caesar. Till oss ska Jan Tullberg givetvis räknas men han medverkar inte.

Alla skriver intressanta inlägg och några av kvinnornas är vassa.

Marika Formgren berättar hela historien bakom sitt opinionsbildande som förde henne från vänster till höger via familje- och förskolepolitik och sedermera invandringspolitiken.

Bara Marikas inlägg är värt att köpa boken. Hon skriver svensk presshistoria och om inte Journalisten, Resumé, Dagens Media och SR:s Medierna refererar henne så begår de tjänstefel.

Här nämns alla vid namn, särskilt Charlotta Friborg (då på Östgöta-Correspondenten, nu på SVT där hon hyllar en Expressenjournalist som hänger ut privatpersoner), och hon är inte nådig mot fega borgerliga redaktörer och s.k. ”fejkdissidenter” på Svenskans och GP:s ledarsidor m fl. redaktioner som nu tävlar i att vara modigast från att ha försökt vara godast.

Marika Formgren förklarar:

”Med den politiska vändningen i slutet av 2015 började fejkdissidenter på motsvarande sätt söka bekräftelse och tävla med varandra om vem som är modigast. Det går till så här: fejkdissidenten skriven en lite lagom kritisk text om invandringen som avslutas med att om bara integrationen fixas genom låglönejobb/”svenska värderingar”/ medborgarpatriotism enligt amerikansk modell, så ska nog allt lösa sig.

Sedan skriver någon vänstertomte på Twitter att den där texten var lite rasistisk och då kan fejkdissidenten högt och ljudligt beklaga sig över hatet och debattklimatet, förklara vilket mod som krävs för att utsätta sig för detta och kräva ursäkter till sig och andra fejkdissidenter. Dissidenter som förlorat sina försörjningsmöjligheter, blivit stämplade som extremister och exkommunicerats, inlemmas aldrig i fejkdissidenternas krav på ursäkter.

Tidningsledare går generellt sett ut på att någon annan ska göra någonting. Klassikern bland fejkdissidenter är att kräva att någon (vem?) ska ändra på debattklimatet i Sverige så att det blir öppnare och mer tillåtande. Jag har själv skrivit fler sådana texter än jag vill tänka på.”

De enda hon anser ha tillräcklig integritet är Paulina Neuding, Peter Santesson och Håkan Boström. Resten faller, från Arpi till Teodoresco. För hennes riviga kämpande konservatism, se hennes blogg och hennes med Gunnar Sandelin gemensamt författade analys av etablissemangets svek av den svenska underklassen.

Hennes försvar av Julia Caesar mot Expressen och DN är i samma linje, en obönhörlig polemik mot de inställsamma, undvikande och inkompetenta redaktionskollegorna. Hennes f.d. vänner och arbetskamrater.

Hon liksom Gunnar Sandelin vet precis hur man tänker i mediehusen och de är inte imponerade. Priset Marika Formgren betalat redovisar hon i reda pengar (1 254 000 kr i förlorad arbetsinkomst, 155 000 kr i lån till CSN, hennes barns ängslan över hot (hon letar bomber under bilen), frånvaro från sina små barn och att ge upp sin journalistiska karriär för att omskola sig till dataingenjör.

”Mina erfarenheter har gett mig den dystra insikten att väldigt många i Sverige idag också bara gör som de blir tillsagda, i synnerhet bland dem som har utropat sig själva till demokratins vakthundar. Den insikten är ett pris jag inte hade velat betala”, avslutar hon.

Lyssna på hennes föredrag om värdegrundsdemokrati 2015 och läs mer om henne .

Pseudonymen Julia Caesar är också med och skriver om besöken först från från Niklas Orrenius och Annika Hamrud och sedermera andra journalister. Varför hon inte vill tala med dem blir tydligt och även här skrivs presshistoria när Pressombudsmannen Ola Sigvardsson, Expressens kulturchef Karin Olsson och chefredaktör Thomas Mattson sviker pressetiken.

Sigvardsson menar att det är ”pressetiskt acceptabelt” att skriva ut hennes riktiga namn eftersom hon ”frivilligt valt att ut på en offentlig arena och diskutera några av de mest brännande politiska frågeställningarna idag”. Däremot är det oansvarigt att namnge dömda kriminella. ”Hyenajournalister” kallar hon Diamant Salihu, David Baas och Christan Holmén när de beter sig som flockdjur. Lika illa är Annika Hamrud som lägger ut privata uppgifter från hennes sjukjournal, och ifrågasätter hennes diagnoser.

Hanne Kjöller, krönikör i DN och Expressen, skrev i en nyutkommen bok om mediedrev, I stormens öga, att ”det kan var uppbyggligt att människor får skämmas offentligt, på ett såväl privat som samhälleligt plan”. Julia Caesar har aldrig åtalats eller varit misstänkt för brott eller annat, bara använt sin lagstadgade tryck- och yttrandefrihet men blev ordentligt hotad och utsatt ändå.

Debattören Thomas Gür kritiserade Pressombudsmannen Ola Sigvardsson som sagt att man måste använda dessa grundlagsfästa friheter ”på ett ansvarsfullt sätt. Gör vi inte det, kanske friheten inskränks” (intervjuad i SVT 19/8 och Gürs kommentar i SvD 28/8 2015 ). Julia Ceasar nämns inte men är implicit.

Att en ensam sjuk kvinnlig pensionär på landet kan utgöra ett sådant hot mot den svenska offentliga debatten att ingen vågar stå upp för henne är sanslöst och borde leda till en självrannsakan bland ansvariga men det kommer inte ske. Hon fortsätter ändå.

”Jag räds varken fan eller trollen. När det värsta redan har hänt har man ingenting att frukta” avslutar hon sitt inlägg. Min intervju med henne hösten 2016 om gruppvåldtäkten i Visby visar samma tåga.

Kajsa Ekholm-Friedman hängdes ut som rasist efter att ha hållit ett föredrag 1997 inför den grupp som Björkman, Milld m fl. samlat i organisationen Folkviljan och massinvandringen. Som professor i socialantropologi vid Lunds universitet fick hon motta osaklig kritik från kollegor och studenter. Jag intervjuade henne och maken Jonathan hösten 2014.

Ingrid Carlqvist berättar om de tidiga åren med Dispatch International och hur hon och Roger Salle Sahlström hotades i Malmö 2012. Salle hade smugit in på ett vänsterfik där och avlyssnat våldsvänsterns planerade aktioner mot de två nästa dag när Geert Wilders skulle tala.

Om det inte vore för den dråpliga tonen så skulle Carlqvist och Sahlströms historier vara svensk kriminalhistoria om hur polisen såg bort när AFA-mobben attackerade. Även i pressen försvarades våldsattackerna, denna gång av Ann Heberlein som kallade dem ”hjältar” i Sydsvenskan 30/10, 2012.

För mig är Heberlein 2012 och 2014, då hon hyllade AFA-aktivister för att de ”kämpar för ett samhälle för alla” och att ”Vi som vill kärlek och liv måste sluta oss samman mot hat och död” (DN 14/3, 2014), felsteg från en förvirrad tid. Carlqvist vill ha upprättelse vilket hon aldrig kommer få vare sig från Heberlein eller de medier som förföljt henne. Det kommer ingen av oss i första och andra gruppen svenska dissidenter att få.

DEN TREDJE GRUPPEN

Den tredje gruppen som nu tar vid, där Heberlein ingår tillsammans med Katerina Janouch, Marcus Birro, Joakim Lamotte, Arga Blatten, Jens Ganman m fl. ledarskribenter, är yngre och mer etablerade, mer smidiga och mindre akademiskt utbildade. Vi äldre får ge plats åt dem. Bara att gratulera och inte tjöta om gammal mög, Fejkdissidenter och dissidenter får sluta leden.

Vilka pris de får betala vet jag inget om. Jag uppskattar deras engagemang och inser att debatten långsamt förs framåt av dem och de mediearenor som upplåter plats åt dem. Det är bara att gratulera.

Måtte det pris antologins redaktör Karl Olov Arnstberg fått betala aldrig drabba också dem. Han skriver om sin dotter som vänt sig från honom:

”Du vill inte ta till dig någon mörk bild av Sverige. Som du så många gånger förklarat för mig vill du leva ett ljust och trevligt liv. Det är den avgörande skillnaden mellan oss två. Jag oroas över samhällsutvecklingen och vill veta mer. Du vill inte förbittras och bli mörk till sinnet. Du vill inte syssla med politik. Du suddar bort mig, budbäraren som inte håller tyst. Många gånger har jag frågat dig varför du inte ser det som händer? Men du svarar aldrig. Du vänder dig bort från mig. Det är inte samhället du skäms för. Det är mig”.

– – –

Läs Priset du med och se till att ditt lokala bibliotek köper in den; ISBN 9789198335743, Debattförlaget, redaktör Karl Olov Arnstberg

Jag kommer anordna en bokrelease i februari 2018 i Stockholm för denna bok och min egen Livsvatten

Kategorier, Kultur, Personligt

Ny bok med sex texter – Livsvatten

27/12/2017 Jan Sjunnesson 5 kommentarer

Denna samling av skönlitterära texter (nyskriven berättelse om alkoholvanor och denna pjäs) och kulturartiklar tar upp begreppet Den Andre i filosofi, utlänningars syn på svenskar, författarna Ola Larsmo, George Orwell och Harry Martinsson.

Författaren Einar Askestad twittrade vänligt om boken

Köp via Amazon, Adlibris eller Bokus. Bokrelease i Stockholm i början av februari med boken Priset där jag medverkar. Följ mig på Facebook

Debatt, Kategorier

Den empatiska statens falska löften

26/12/2017 Jan Sjunnesson 3 kommentarer

Sverige leder i antalet skolbränder med i genomsnitt 1,5 bränder per dag varav hälften är anlagda (MBS:s uppgifter på Rebecca Uvells blog https://uvell.se/2016/10/07/skolan-brinner/).

Det kan ha att göra med att svenska skolor sedan ett par decennier har utformats för att mindre handla om myndighetsutövande och institution än hem för barn och unga under dagen.

Under flera decennier satte inte lärare betyg förrän i årskurs 8 och 9.

Dessförinnan kunde elever vara förtroliga mot läraren, som enligt den progressiva pedagogiken mer skulle vara kompis och handledare än vuxen och kunnig. Plötsligt skulle de hyggliga lärarna utöva sin av skollagen givna makt och givetvis blev många elever besvikna. Skolbränder är också vanligare på högstadieskolor.

Jag tror inte för ett ögonblick att just betygssättning har med skolbränder, men att fenomenet med en empatisk skola med hemklassrum, pastellfärger, innetofflor, skolvärdar och lärare man bara känner till förnamn är kontraproduktivt.

En oavsiktlig bieffekt av det hårdnande klimatet i skolan är att det plötsligt har blivit en säkerhetsåtgärd för personalen att inte lämna efternamn och för att undvika att bli attackerad i sina hem eller på nätet.

En hemlik skola föder förhoppningar om att den inte ska vara en myndighet och utbildningsinstitution utan mer som en förlängning av hemmet, en fritidsgård där de vuxna är som ens föräldrar eller kanske snällare.

Vad sker med elever och andra brukare av välfärdssystemen när de upptäcker att de empatiskt utformade institutionerna inte alls är som hemmen? Deras förhoppningar gäckas och några blir förtvivlade.

Alexandra Pascalidou berättade om en högstadielärare som alltid var så snäll mot henne och de andra invandrareleverna i Rinkeby, men vände på avslutningsdagen på 1980-talet. Då berättade han för dem att de minsann inte kunde hoppas på att bli vad som helst utan få nöja sig med städ- och diskjobb.

Det var säkert väl menat och inte en del av vad Rinkebyskolans personal hade i uppgift att säga till sina elever, men risken finns att denna hårt serverade realitet gav upphov till våldsamheter och hat mot det svenska samhället hos vissa av Pascalidous klasskamrater.

Vid upplopp och missnöje i utsatta förorter är det ofta offentliga institutioner som förskolor, skolor, vårdcentraler, polisstationer som attackeras och bränns ned. Dessa har byggts för att inge hopp och skydda invånarna men istället förstörs de. Svenska elever skolkar dessutom mer, kommer oftare sent och är oartigare enligt internationella undersökningar.

De falska löften som inges när institutioner och myndigheter ska vara empatiska istället för att fungera som byråkratiska enheter är en grogrund för missnöje. Förövarna kan givetvis inte artikulera dessa samband utan tänder på sin skola en kväll för att djävlas, men motivet kan vara just vad jag har formulerat.

En lösning på lång sikt vore att skolor fick vara skolor med avgränsat uppdrag och med lärare med återupprättad vuxenauktoritet som inte är extraföräldrar. Skoluniformer kan vara ett sätt att befästa övergången från en familjär roll till en institutionell roll, vilket etnologen Jonas Frykman påpekade redan 1998 i boken Den ljusnande framtid. Samma sak gäller andra offentliga inrättningar som hellre vill uppfattas som hemlika fritidslokaler än vad de egentligen är till för.

I avvaktan på denna förändring som kan ta en generation måste debattörer våga diskutera det offentligas gränser och hur våra myndigheter och institutioner uppfattas.

Jan Sjunnesson, oberoende Sverigedemokratisk debattör

(refuserat inlägg)

Filosofi, Kultur, Personligt, Politik

Om den grekisk-franske filosofen Cornelius Castoriadis i Arbetaren 1998

16/12/2017 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Hommage à Cornelius Castoriadis 1922–1997

Den nyligen bortgångne grekisk-franske tänkaren Cornelius Castoriadis tankar om verklig demokrati, självstyre, är aktuellare än någonsin. I ljuset av dagens protesterande arbetslösa i Frankrike ser inte Castoriadis analyser och aktioner ut att försvinna i ett nostalgiskt skimmer, snarare tvärtom. Här tecknas några drag i hans liv och tänkesätt – en frihetlig och demokratisk socialism.

Castoriadis föddes i Konstantinopel 1922 och började sin politiska bana i Atens kommunistparti redan 1937. Han tillhörde den trotskistiska grupperingen och under dödshot från såväl stalinister som fascister lämnade han Grekland 1944 och trotskismen för att börja en lysande intellektuell och verksam bana i det nya hemlandet Frankrike och Paris.

Det grekiska idéarvet skulle han omstöpa till en skarpsinnig analys av de västerländska demokratiernas brister i ljuset av den första grekiska demokratin, i Aten 400 f. Kr. Själv skulle Castoriadis aldrig mer tillhöra något parti utan tvärtom ifrågasätta partier i allmänhet och de sovjettrogna partierna i väst i synnerhet.

Han arbetade som ekonom vid OECD i 20 år men skapade också den fritänkande gruppen och tidskriften Socialisme ou Barbarie 1949-65 tillsammans med bland andra Claude Lefort och JF Lyotard. Gruppen räknas som en av de främsta inspiratörerna till den anti-auktoritära delen av maj 1968, de som på gatan ropade kravet på självförvaltning, autogéstion! Som röde Dany Cohn-Bendit sade tolv år senare:

”Om det finns människor som har hindrat mig från att göra en hel massa politiskt ofog, så är det människor som Castoriadis, som inte är så unga.”

En del av dem gick aldrig in i kommunistpartiet, andra lämnade det illa kvickt och det är viktiga saker de har att säga.

REPRESENTATION SOM ALIENATION
Castoriadis uppskattning av självförvaltning byggde först på analyser av arbetarrevolten i Ungern 1956, men även andra okända folkliga uppror runtom i Europa. Att lämna ifrån sig makt till en representativ församling vars kotterier och partigrupper sägs företräda medborgarna är en ren bluff, en alienation, liksom att Sovjetunionen och dess broderpartier i väst företrädde de arbetande klasserna:

”Problemet med proletariatets historiska förmåga att uppnå ett klasslöst samhälle är inte ett problem om dess
förmåga att fysiskt kasta av sig maktens exploatörer om detta finns det inga tvivel; problemet är snarare hur positivt organisera en kollektiv socialiserad ordning av produktion och maktutövning. Därifrån blir det uppenbart att genomförandet av socialismen å proletariatets vägnar genom vilket parti eller byråkrati som helst är en absurditet, bokstavligen en motsättning, en fyrkantig cirkel, en fågel under vatten; socialism är inget annat än massornas medvetna och ständiga självstyrda aktivitet.”
Ur Sur le contenu du socialisme, 1955–57.

Västerländsk demokrati styrs istället av en liberal oligarki menade Castoriadis. Medborgarnas rätt till självstyre kan realiseras genom en direkt demokrati. Tre saker skiljer verklig demokrati och dess motsats åt menar Castoriadis och tar sin utgångspunkt i den första antika demokratin:

Folket i motsats till dess ”representanter” – former fanns i Aten 400 år F. Kr, ecclesia folkförsamlingen, i nybyggarlandets USA:s town meetings på 1700-talet, stations 1789, Pariskommunen 1871, och som självständiga arbetar-och bonderåd i Ryssland, Ungern, Spanien och Polen under 1900-talet. Att representation var främmande för demokrati stod klart för Rousseau och Benjamin Constant, amerikansk statsman på 1800-talet, men förnekas av maktens apologeter idag. Begreppet representation tas alltför givet av såväl forskare som politiker.

Folket i motsats till ”experterna” – Det finns inga specialister för politiska göromål, vare sig i Atens politeia eller idag. Experter kan väljas, men bara av dess användare.

”Den rådande uppfattningen idag, enligt vilken experterna endast kan bedömas av andra experter, är en av förutsättningarna för de moderna hierarkiskt-byråkratiska apparaternas expansion och växande ansvarslöshet. Den rådande föreställningen, enligt vilken det finns experter på politik, dvs det universellas specialister och totalitetens tekniker, gör själva föreställningen om demokrati löjlig: politikernas makt rättfärdigas av den expertis de är ensamma om att besitta – och folket, definitionsmässigt utan expertkunskaper, uppmanas med jämna mellanrum att ge sitt utlåtande om dessa experter”
Ur ”Den grekiska polis och skapandet av demokratin”, i Filosofi, politik, autonomi 1995.

Gemenskapen i motsats till ”Staten” – en maktfullkomlig stat vid sidan av atenarnas polis var ofattbar. Slavar utförde administrationen, övervakade av valda medborgare vilka valdes genom lottdragning. Idag byggs statsmakten tvärtom ut med hjälp av en byråkratisk kapitalism och stelnad arbetarrörelse.

SAMHÄLLETS SJÄLV-INSTITUERING
Castoriadis utvecklade under 70-talet en teori om samhällets förmåga till att skapa nya institutioner, nya socio-historiska formationer, där varje tid är dels bunden av sina institutioner, dels i färd med att realisera nya. ”Autonomi är möjlig endast om samhället erkänner sig självt som sina normers källa” skriver han och menar därmed också att samhället måste självt begränsa sin makt, då ingen annan högre källa finns. Mer om det nedan.

Samhällets förmåga till omvandling bygger på att medborgare kan fråga sig om konstitutionen och lagarna är rättfärdiga. Detta har som sagt bara hänt på allvar vid två tillfällen; Aten 400 f. Kr och i väst under epoken efter 1789. Det är under vissa historiska förutsättningar möjligt att tala fritt, att tala om autonomi överhuvudtaget. Frågan ”Är lagen rättvis?” är otänkbar i ett annat samhälle, en annan tid.

PSYKOANALYS
Ur denna politiska analys växte hans autonomibegrepp på 70-talet ut till att omfatta människans psyke, hennes förmåga till fantasi, att drömma om att träda över de sociala gränserna. 1974 hade Castoriadis vidareutbildat sig och börjat praktisera psykoanalys. Människans individuella autonomi konstituerar historieutvecklingen, inte tvärtom. Marx determinism leder in i passiva återvändsgränder.

Castoriadis skepsis visavi marxismen handlar om determinism och blindhet för byråkratins makt, felaktiga förutsägelser, omöjlig värdeteori och annat otidsenligt. Teorins dogmatism kombinerat med bolsjevikpartiets snabba övertagande gjorde marxismen obrukbar som annat än ideologi, i den värsta marxistiska betydelsen – statslegitimerande tänkesätt för sovjetisk byråkrati.

Psyket med dess omedvetna är ett frigörelseprojekt i lika hög grad som samhällsreformer och genom psykoanalys kan människor göra befria sig från det omedvetnas makt. Självstyre är hennes egentliga sätt att vara, de enda ideal och praktik som kan försvaras. Autonomi är motsats till religion, vars mål är att skydda individen från Kaos, Grundlöshetens Abyss.

Autonomis mål är att erkänna samhället självt som betydelsebärare i sista hand. De socialt instituerade men imaginära betydelserna skapar den mening som håller ihop ett samhälle på både nödvändiga och tillfälliga villkor. Frånvaron av heliga böcker som Bibeln och Koranen under den atenska demokratin möjliggjorde denna självskapande mening. Demokrati tar risker den enda ”tragiska regimen” enligt Castoriadis, i och med att det inte finns någon annan begränsning än den demokratin sätter själv.

Individerna måste därför inse det tillfälliga i samhällslivet för att på allvar organisera sig själva utanför partier och institutioner, i autonoma organisationer. Ett exempel: Castoriadis diskussion vid miljörörelsens möte i Belgien 1980 som leder vidare till vår situation nästan 20 år senare. Hur långt kan friheten tvingas på andra i namn av t ex ekosystemen?

”I mina ögon är den ekologiska rörelsen en av de rörelser som syftar mot samhällets autonomi eller självstyre/…/men har människorna förmåga och framför allt vilja att styra sig själva? Vill de verkligen vara herrar över sig själva? /…/

Ett självstyrande samhälle inte bara innebär självförvaltning, självstyre, självinrättning. Det innebär en annan kultur, i den djupaste innebörden av ordet/…/ är inte gränsen att varken vi eller någon annan kan bestämma om ett levnadssätt för de andra? Frågan om samhällets självstyre är också fråga om samhällets självbegränsning. /…/

Att erkänna denna gräns för det politiska tänkandet och handlandet, det är att hindra sig från att göra som de politiska filosoferna i det förflutna och sätta sig själv i samhällets ställe. /…/ Vi behåller vårt omdöme, vårt ansvar, vårt tänkande och handlande, men vi erkänner också gränsen för dem. /…/ en revolutionär politik i första hand är erkännandet av samhället självt som yttersta källa till samhällsbyggandet. /…/

Ett självstyrande samhälle kan bara vara sammansatt av självständiga individer.”
Ur Castoriadis och D. Cohn- Bendit, Från ekologi till självstyre fransk utgåva 1981 1982.

Denna insikt bör skydda oss inte bara mot miljöfascism och politisk korrekthet utan även mot våra egna eventuella drömmar om självstyre i andras namn.

Innan hjärtat slutade slå den 26 december 1997 i Paris, skrev han:

”Demokratin kräver att varje människa accepterar i sin vardag vad de tills nu nästan aldrig velat acceptera och vad vi i vårt djupaste inre i praktiken aldrig gör, nämligen att de är dödliga. Det är bara utifrån denna obevekliga och nästan omöjliga övertygelse om vars och ens dödlighet, även i allt vi skapat, som människor kan leva som självständiga varelser, se andra som fria varelser och göra ett självstyrande samhälle möjligt.”

Arbetaren nr 11/1998

Kultur, Personligt

Danska tidskriften Sidegaden och poeten Michael Strunge i Köpenhamn 1982

16/12/2017 Jan Sjunnesson 7 kommentarer

Tidningen Sidegaden – Tidens skelett. Reportage i 2NioNio nr 7/1983

”Eufori, rus och kosmisk självupplevelse. Ett avvisande av 70-talets bekännelselitteratur och pratprosa till fördel för surrealistisk reflexion och formgivning”. Så vill Anders Traustedt i tidskriften Rallarros beskriva den nya danska poesin.

Michael Strunge, som i sin roll som poet och litteraturredaktör för tidningen Sidegaden mer än någon annan förkroppsligar denna 80-talsgenerationen, säger:

-Modernismen blev aldrig utvecklas. Många experiment stoppades med nazismen. Ett helt estetiskt kraftfält fick sina ledningar avklippta. Nu är han och människorna runt Sidegaden i full färd med sitt eget experiment. 60-talsvänstern kallar dem för fascister.

Det har kommit ut en ny tidskrift i Danmark. Den heter Sidegaden. Sidogatan alltså. När jag flyttade ned till Köpenhamn i somras upptäckte jag att det inte bara var en ny tidskrift som stod för något annorlunda, utan att en hel poesigeneration hade fötts. Och med den konstnärer, fotografer, kritiker.

Vi har alla sett hur punken 1977 gjorde rent hus med alla invanda föreställningar. Inte bara om rock utan om politik, skönhet, uppror. Vad det nu gäller här i Danmark är främst poesi och många av de nya poeterna har samlats runt Sidegaden. Vilka motsättningar finns det mellan den nya 80-talsgenerationen och den gamla vänstern från 1968? Och varför startar man en sådan här tidskrift?

Med den sista frågan i skallen gick jag till ett möte med Sidegadens ansvarige utgivare Marianne Östergård och tidskriftens poetiske litteraturredaktör Michael Strunge. De satt på det fackföreningsägda förlaget Fremad som ger ut Sidegaden.

Varför en tidning?

-För att det är kul, för det första, säger Marianne. Man kan ha en massa teorier om vad vi står för, men vi gör det här för att vi har lust.

–Sidegadens redaktion är ingen homogen samling, menar hon. Men det finns ett klart oppositionellt syfte med tidskriften.

-Jag var så trött på alla litteraturtidskrifter som liknade varann, gjordes av samma människor och aldrig släppte in nytt folk. Det är som en inneklubb. Alla ses på samma konserter, gallerier, caféer. Det är klart att inspirationen blir ganska likartad om det inte rör på sig mer.

Hon blir lite argare.

-Droppen kom när Luftskibet, en ny tidskrift, gavs ut. Den gjordes återigen av Suzanne Brøgger, samma Vita Andersen, samma Klaus Rifbjerg. Så jag pratade med folk här på förlaget och tog kontakt med Michael Strunge som jag visste var intresserad av nytt liv i litteraturen och kulturlivet, berättar hon och gör en gest åt Michaels håll.

FÖRLUST FÖR FÖRLAGET

Han kommer ihåg hur han i februari-81 drog ihop folk och hur man och Marianne och deras vänner diskuterade en hel vår.

-Men det var bra med allt prat för det var ingen av oss som hade hållit på med något som en tidskrift förr, säger han.

Marianne är, som den ende i redaktionen, anställd på förlaget. De andra medarbetarna – layoutare, fotografer, journalister – får pengar per bidrag. Hela upplagan är på modiga 5000 ex och ett nummer kostar 25 svenska kronor.

Men den går med stor förlust för förlaget och jag frågar om de inte arbetar under vissa villkor, politiska eller kommersiella.

-Nej, svarar Michael. De har aldrig krävt något speciellt av vårt innehåll. Vi är inte i händerna på Fremad, inte på något sätt. De ville ge ut något som var ett alternativ till de kommersiella tonårstidningarna Staccato och Blitz. Men det är klart de hade inte räknat att det skulle handla så mycket om konst.

Marianne tillfogar:

–Sidegaden är mer en slags litteraturtidskrift än en ungdomstidning.

-Vi har en politisk hållning, en moral, säger Michael. Tidningen ska göras av ungdomar för ungdomar. De andra tidningarna Staccato och Blitz är genomkommersiella och sprider politikerförakt och det är helt fel tycker jag. Det är grogrund för stupiditet.

-Vi har gjort politiska reportage, t ex om husockupationerna och då går vi emot sossarnas bostadspolitik och deras borgmästare Weidekamp.

LO-ägda Fremad bedriver alltså ingen styrning av innehållet. Vad är det då för ideologi som ligger bakom Sidegaden? Kan man kalla tidskriften för anarkistisk?

Ja, det kan man säga, säger Michael. Anarkistisk passar bra.

Jag förstår att både Marianne och Michael och alla andra i den nya 80-talsgenerationen är trötta på den vänster som dominerat så mycket av 60- och 70-talet i Danmark. Den har blivit en del av systemet och slätats ut.

TRÖTTA PÅ TRENDER

Men finns det inte samma risk med det nya som Sidegaden står för? Marianne svarar helt ärligt:

-Visst finns det. Vi kan också dras in i kommersen, men vi försöker ta upp sådant som ligger oss nära och kritisera det. Det finns diktsamlingar med rent kommersiella syften som vi skrivit. Likadant med all new-wave musik bara låtsats vara något.

-Jag är så trött på alla musiktrender, säger Marianne plötsligt. Nu ska alla skriva om Neil Young. Vem visste vad han gjorde för ett halvår sen? Sedan är det någon annan artist. Skivbolagen uppfattar oss som sin PR-firma.

-Men vi recenserar mer kritiskt än dagstidningarna, säger Michael.

-De fattar inte att en tidning är en egen produkt med ett eget syfte. De vill bara ha gratisreklam, det är jävligt irriterande, ryter Marianne till.

Michael fortsätter att tala om recensioner.

-Vi gör det på ett mycket subjektivt sätt. Vi hycklar inte med någon ytlig objektivitet. Det krävs mer moral av den som recenserar om han gör det subjektivt. Jag använder mina privata associationer i mina recensioner och de kan ibland läsas som prosadikter. Det är omöjligt att göra objektiva recensioner – dessutom blir det tråkigt!

MODETS VAXGENERALER

Michael Strunge har hittills givit ut fyra diktsamlingar (det kommer två till före jul). Han har också varit med i radion och i andra litterära sammanhang alltsedan debuten 1978. Nu är han 24 år och kan försörja sig som poet och kritiker.

Tillsammans med Søren Ulrik Thomsen, F.P. Jac, Bo Green Jensen, Henning Fleischer m fl. utgör han den nya 80-talsgruppen av poeter.

Här är ett smakprov på hans spännande språk, hämtat ur ledaren till det första numret av Sidegaden 1981:

”Från sidogatorna syns huvudgatans formstöpta liv i död: Modets vaxgeneraler är på parad genom tidens con/uniformer – bakom hjärtsäkert glas. Glaset är genomskinligt: Speglar och fångar en generation med morötter, i täcken och permanent på rullskridskor med en whopper i handen – på jakt efter jobb och kontakter, på jakt efter Nya Prylar, på jakt efter kapitalkulturens bilder av ungdom.

Ljudet av staccato-disco, fullt av stil och tomhet. Enskilda söker sig bort från strömmen av pengar, söker sig ut, söker in till sidogatorna. Från husens små rum strömmar de utstötta ut, som blod av maskinen. De har energin med sig – från hjärna, hjärta och kön.

Vid änden av sidogatorna ligger huvudgatan som en TV-skärm. Kropparna börjar gå emot den som en helhet i rörelse, inte som en statisk enhet. Inte en kemisk upplösning på väg till kristalliska strukturer. Men som en fysik utlösning på väg att fylla och förgifta maskinen, så den upplöses och nya amorfa strukturer bildas.

Det är inte bara modet, stilen, ytligheten.

Det är inte rytmen, som ett ur.

Det är inte nyhetens nyhet och spegelns identitet.

Det är inte Miss Mode och Mr Media.

Det är inuti, hjärtat t ex.

Det är kropparnas röster, idéen.

Det är det nya som blir – det som ökar medvetandet.

Det är sin egen skapelse, gemensamt stoff. Murens graffitti, t ex.

Sidogatorna för dit där ord är större än damm. De är kanaler, ledare för de energifyllda strömmarna som ännu bara kan märkas som en skälvning i nervspetsarna, mediamaskinen och förstäderna. De strömmarna kan föra oss till andra ställen.”

80-TALETS MODERNISM

Michael Strunge har i sitt diktande gått igenom flera faser. Från att i de två första diktsamlingarna ha arbetat med kosmiska bilder utan direkt tradition (utom Bowie-inspirationen som antyds i titlarna Speed of Life från Low som blir diktsamlingen Livets Hastighed och Future Legend från Diamond Dogs som blir boken Framtidslegender) går han med de två följande ut först som punkare (Skrigende punktexter 1976–79) och därefter som medveten modernist (Vi folder ur drømmens faner ud).

Men det var alltså med David Bowie det hela började?

-Ja, för mig i vart fall, säger han. När The Man who Sold the world kom 1972 så slog det rätt till i skrevet på mig. Det var musiken, rösten. Texterna kom senare. För övrigt är jag trött på att Bowie jämt tas upp. Han gör sin sak, jag gör min.

Jag fortsätter dock temat och säger att kameleonten Bowie är just den typen som passar in på de stora rollbytena som löper genom hans diktsamlingar.

-Det är väsentligt för mig, säger Michael, att kunna byta roller. Både privat och som diktare. I den första boken är det en ung romantiker som talar, i den andra en erfaren gammal man som berättar om sina resor genom rymden. I Skrigende är det naturligtvis en punkare och i den sista en visionär.

I just den sista, Vi folder drømmen faner ud, finns flera citat av Rimbaud och ett efterord om surrealistledaren André Breton och om den s.k. automatiska skriften. Och om man bläddrar i några nummer av Sidegaden så ser man hur modernismen dyker upp. Dada och surrealismen presenteras, de första modernisterna Rimbaud och Lautrémont likaså. Jämsides med detta historiska perspektiv så experimenteras det med nya medier; videon som konstnärligt medium går att läsa om i nummer tre.

Så modernismen är på språng in i 80-talet?

-För mig fanns Rimbaud med från början, fast omedvetet. Jag använde hans symbolism utan att veta om det. Nu när jag läst mer av honom så vågar jag mer. Jag var rädd att vara dunkel tidigare, men nu vet jag att vissa saker får vara och är dunkla.

-Vad jag som diktare kan göra är att föra en känsla vidare. Sedan får läsaren ta hand om den. Poesi handlar om att njuta, att njuta sorgen eller glädjen.

HÖGERROMANTIKER

Michael har en bild av hur dikten kan fungera.

-Den är som ett tåg man kliver på. Allt är mörkt och man ser inget, men tåget finns där ändå. Det utanför är bara fladder och dimma, det enda som existerar är tåget.

-Hela modernismen blev ju aldrig utvecklad. Många estetiska experiment fick stoppas när nazismen kom. Det var som ett helt estetiskt kraftfält fick sina ledningar avklippta.

Apropå nazism har Sidegaden fått veta att de inte varit nog varsamma i hanteringen av de symboler nazisterna använde. I pressen har de kallats allt från våldsestetiker, antirationalister, antihumanister och döddansare till självdestruktiva högerromantiker.

Michaels dikter behandlas utförligt i den ansedda vänstertidningen Informatíon. Tre gånger upprepades ordet fascist i samband med hans namn. Han fick veta att han inte var nog försiktig i sitt tal om blod, jord och kropp, fascisternas kraftuttryck. I många av Michaels dikter är det känslorna, kroppen och biologin som får betydelse och liv. Jag frågar honom om han känner sig hotad av kritikerna.

-Nej, svarar han och skrattar. Det är snarare vi som hotar dem. Vi kan det vi gör och vi är starka, de nya poeterna. Vill man inte förstå dikterna så går det inte. De är fantasilösa, kritikerna i Danmark.

I nummer tre av Sidegaden försvarar han sig och pekar på att det snarare är medelklassen (som läser Informatíon?) som brukar vara fascismens medlöpare. Inte de som står utanför samhället; poeter, punkare, husockupanter och andra rebeller-

Många av de s.k. 80-talsdiktarna ställer sig inte negativa till de mål som alternativrörelserna har, men det är de stela formerna som hindrar identiteten att komma fram. Michael själv är väldigt optimistisk både i sin senaste diktsamling och i sin syn på framtiden. Han säger apropå 80-talets uppror:

-Det kommer ett nytt uppror efter 1968 och 1977, det är jag helt säker på. 1988 ser bara helt annorlunda ut för det är ett anonymt uppror utan ledare och stora organisationer. Allt sker i det tysta för att inte staten och media ska kunna få tag i det. Ett nytt anonymt samhälle av självorganisering, små förlag, små skivbolag, växer upp mitt i det gamla. Men man kan inte exploatera det. Två kommer att ränna förgäves i hälarna på det nya anonyma upproret. Detta tror jag på, i mina bästa stunder.

Modernism, expressionism, nyromantik. Det är svårt att använda beteckningar när man själv är mitt uppe i den -ismens årtionde sägs stå för. Tidskriften Sidegaden och gruppen kring den kallar sig 80-talsgenerationen. Med ett årtionde kan allt och inget sägas, Men 80-talsgenererationen har fötts. Äntligen.

DIKTER

”en likgiltig duett av strängar löper över livets ur

medan de ordinäras dörrar tränger sig på,

söker splittra oss med auktoritära flaggor och vimplar

som stämplat 70-talet som ängsliga pubertetstider

låt människorna krossa sina äregiriga naglar

när vårt nytänkande blomstrar ut från sommareftermiddagen

som skall putsa av 80-talet som motiverat”

F.P. Jac, 1976

”Vi är dynamiska dynamomaskiner,

som summar i stadens krigsstatistik

vi är energiska gerillor,

krigare utan vapen och blod

Vi slåss med vrede och energi

vi skjuter med gitarrackord

vi gör granater av refränger”

Michael Strunge, 1979

Debatt, Politik

Svensk vapenexport till Tunisien – i Broderskap 1997

12/12/2017 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Svensk vapenexport till Tunisien måste omprövas

Svenska vapen exporteras till förtryckarväldet Tunisien utan diskussion. Under 1993 till 1995 sålde Sverige vapen dit för över 40 miljoner. Under samma tid fängslades, torterades och förföljdes tusentals oliktänkande och politiskt aktiva, även folkvalda.

Enligt det svenska regelverket för krigsmateriel i strid får inte det levereras till stat där det förekommer ”omfattande och grova kränkningar”. Tunisien är ett av många sådana länder dit svenska vapenhandlare fått tillstånd.

Tunisien är ganska okänt för svenskar och verkar avlägset. Tunisiska myndigheter gör allt för att framstå som det mest öppna och reformvänliga arablandet. Mycket sol och bad, demokrati och jämställdhet mellan könen predikas. Allt som talar emot en sådan bild av demokrati och välstånd trycks ned brutalt. Tunisien är därför särskilt sårbart för kritik.

Amnestys årsrapport (1995) vittnar om att den tunisiska regeringen under president Zine Ben Ali använt frihetsberövanden och andra metoder för att tysta regeringskritiker och deras anhöriga. Det blev allt vanligare att tidigare samvetsfångar beordrades att regelbundet anmäla sig hos polisen. Denna åtgärd, kallad administrativ kontroll, tillämpades ofta av polisen utan domstolsbeslut. Nya tidigare okända restriktioner ålades aktivister i lokala och internationella oavhängiga organisationer och medier. Tortyr förekommer, ibland med dödlig utgång.

AKTIVISTER BEKRÄFTAR

Under ett besök i Tunisien hösten 1996 träffade jag människorättsaktivister och regeringsföreträdare som bekräftar detta för oss svenskar okända förtryck. Yttrandefriheten är starkt kringskuren. Utländska tidningar med misshagligt innehåll förbjuds, internet är inte tillåtet för privatpersoner, tillstånd krävs för parabolantenner, presscensur, etc. Aktivister avlyssnas, övervakas och fängslas. Anhöriga får inte veta var fängslade familjemedlemmar tagit vägen. Representanter för den tunisiska staten svarar varken på Amnestys eller mina frågor om kränkningar av mänskliga rättigheter.

FUNDAMENTALISM MOTIV

Det hårda förtrycket motiveras med att muslimska fundamentalister med band till Islamiska Räddningsfronten FIS i närbelägna Algeriet, måste hindras med alla medel, även brutala och olagliga. Med den motiveringen förföljs alla oppositionella grupper och individer, oavsett religions- eller partitillhörighet. Att vara folkvald räcker inte.

Förra året dömdes parlamentsledamoten och socialdemokraternas ledare Mohamed Moáda till elva års fängelse i en skenrättegång med absurda anklagelser och fejkade bevis. Regeringspartiet installerade sedan en lojal kandidat som partiets ledare.

Kommunister och studentaktivister förföljs liksom naturligtvis alla religiösa grupper med att minska misstanke om muslimsk fundamentalism. Svensken M. Lallam, religiös ledare och ursprungligen från Algeriet, blev ordentligt misshandlad i början av oktober under sitt besök i Tunisien, för att ha kontaktat muslimska sociala verksamheter. Åtal förbereds f.n. mot den tunisiska staten av svenska advokater. En god grund för att ifrågasätta regimen.

Exakt vilka svenska vapen som finns i Tunisien är sekretessbelagt. Men allt försvarsmateriel kan användas i syfte att förfölja och förtrycka mottagarlandets befolkning. Därför finns regeln om ”omfattande och grova kränkningar”. Allt tyder på att den tunisiska regeringen systematiskt för förföljer sina egna medborgare. Och vi säljer vapen med armarna i kors.

Inspektionen för Strategiska Produkter (IPS) och ansvariga statsrådet Leif Pagrotsky måste ifrågasätta Tunisiens rätt att köpa våra vapen. Stöd för en restriktiv vapenexport finns från socialdemokraternas partikongress och i Pagrotskys egna ord, att respekt för mänskliga rättigheter är ett ”centralt villkor” för vapenköp.

Bättre kunskaper om Tunisiens förtryck kan leda till totalt stopp för vapenexport. Pagrotsky sade vidare i riksdagen i november 1996 att analysen av ”de mänskliga rättigheterna bi berörda länder blivit betydligt mer noggrann” än tidigare. Visa det i fallet Tunisien!

Några handlingsvägar finns. För ett år sedan ratificerade vi ett handelsavtal mellan EU och Tunisien, som ger oss möjligheter till en politisk dialog som EU-land, till exempel i Europaparlamentet där mer kunskap finns om hela Nordafrika. Dessutom ska vapenexporten diskuteras i utrikesutskotten i februari 1997. Vi måste börja ifrågasätta vart vi skickar svenska vapen.

Socialdemokratiska kristna tidningen Broderskap nr 8/ 1997

Debatt, Invandring, Personligt, Politik, Praktiska förslag

Legal narkotika stoppar terrorfinansiering – i Arbetaren 2001

12/12/2017 Jan Sjunnesson 1 kommentar

”Dags att diskutera legalt heroin” inlägg i Arbetaren 2001. Se även debattinlägg i UNT 1998

Två tredjedelar av all opiumvallmo för herointillverkning beräknas komma från Afghanistan. Usama bin Ladin har själv gott om pengar, men hans nätverk och andra terrorgrupper förser sig med inkomster som narkotikahandeln ger.

En pakistansk eller afghansk bonde opiumknopparna för 1000 kr per kilo medan en terrororganisation med kurirer i väst, inte sällan landsmän, säljer vidare för tre miljoner kilot (”A survey of illegal drugs”, The Economist, juli 2001).

Helt klart är att USA:s militära aktivitet i Afghanistan kommer få konsekvenser för den svenska heroinmarknaden. För att bättre förstå denna bakgrund krävs en historisk bakgrund, här tecknad av narkotikaforskarna Leif Lenke och Börje Ohlsson (RFHL:s tidskrift Oberoende nr 1/2000).

En omorganisation kom till stånd under 1980-talet. Den europeiska heroinmarknaden hade under 1970-talet varit kontrollerad av kriminella organisationer, som den italienska och turkiska maffian tillsammans med organisationer från Fjärran Östern. Under 1980-talet kom emellertid andra aktörer in på marknaden, nu i form av politiska organisationer.

Dessa gjorde helt andra prioriteringar än de kriminella organisationerna. I stället för att systematiskt bygga upp distributionssystem med inriktning på långsiktiga vinster, gick man över till att dumpa priserna och försöka dra in största möjliga vinster på kortast möjliga tid.

SNABBA PENGAR

Motivet bakom denna strategi var naturligtvis att dessa organisationer befann sig i krigstillstånd (eller förberedde sådant). De var i akut behov av pengar till vapen och medicin och kunde inte räkna med att hålla ut länge i sina konflikter om inte resurser tillfördes omedelbart.

Följden blev att priserna rasade på heroinmarknaderna i nästan hela Europa. Dock går det återigen att följa utvecklingen så att de länder som befolkningsmässigt hade nära kontakt med produktions- och distributionsländer drabbades först.

Detta gällde exempelvis Västtyskland, som hade direkta kontakter med Turkiet och den kurdiska konflikten som övergick i direkt krig i mitten av 1980-talet. För Storbritanniens del såg man samma mönster i samband med den iranska shahens fall 1979 då ett antal flyktingar hade lyckats omsätta sina egendomar i Iran till bland annat heroin. Även kriget i Afghanistan visar ett likartat mönster och innebär att en flod av heroin skickades mot Europa när inbördeskriget eskalerade. Samma sak kommer att ske nu med ännu större kraft och den senaste nyhetsrapporteringen visar att det redan har börjat hända.

”HARM REDUCTION”

Det paradoxala inslaget kommer när man studerar effekterna av det radikala prisfallet. Priserna föll t ex i Schweiz och Tyskland med 70–80 %. Detta medförde en snabbt ökande konsumtion, som bl. a tog sig i uttryck i dramatiskt stigande dödstal.

Ökningen i så gott som samtliga länder stannade emellertid upp efter ca 3–5 år. På denna nivå stabiliserades sedan problemet och på vissa håll kunde man tom se notera nedgångar i dödstalen.

I Hamburg finns det tom indikationer på att nyrekryteringen minskade. Detta trots att man givit upp den hårda restriktiva modellen som tillämpats tidigare och gått över till en mer tolerant ”harm reduction”- modell med sprututbytesprogram och metadonförskrivning. Något som också finns i Sverige, men under ständig diskussion därför att det ses som att samhället därmed ger fel signaler.

Vilka blir då de kontrollpolitiska implikationerna av den ovanstående analysen av heroinmarknadernas förändringar? – frågar sig Lenke och Ohlsson. Det är en paradox, hävdar de, att Schweiz som under 1980-talet hade en politik som skapade Europas högsta priser på heroin fick Europas största heroinproblem. Schweiz fick ungefär dubbelt så omfattande problem som Holland, landet med Europas lägsta heroinpriser och som drabbats mycket lite av den andra vågens politiskt drivna heroinvåg.

Det är emot denna bakgrund man ska se motiven till de försök som pågår bl. a i Schweiz med omfattande metadonförskrivningsprogram. Av bilagan i The Economist framgår att legalförskrivningen sedan 1994 varit framgångsrik med datt motivera två av tre heroinister att gå från heroin till metadon och en lika stor andel från arbetslöshet till arbete. I Mersey utanför Liverpool finns över 15 års erfarenheter av legalförskrivning med stöd av såväl sjukvård som polis.

ÖPPEN DISKUSSION KRÄVS

För Sveriges del gäller det att vara observant och följa de nya mönster som kan förväntas uppträda när förutsättningarna för narkotikamarknaderna skiftar. En slutsats måste vara att analysen påvisar behovet av en fungerande narkomanvård och ger stöd till ett generöst svenskt metadonprogram.

De senaste veckornas diskussioner om effekten av behandlingsmetoder gav för handen att metadon ses med ogillande från kommunala socialnämnder som står i begrepp att skicka sina invånare till sjukhusens metadonprogram.

Ja, platser står tomma pga. detta och för att tröskeln är för hög för att komma ifråga. Heroinisterna måste bli än sjukare och misslyckas med all avvänjning för att få en chans. I andra länder är tröskeln betydligt lägre och fler behandlas.

För att bemöta den väntade dumpningen av heroinpriser krävs många slags åtgärder och inte minst en fri och öppen diskussion. Efter jul ska en narkotikapolitisk proposition läggas, vilken kanslirådet Ralf Löfstedt f.n. skriver åt socialminister Lars Enqvist. Ett råd:

Tänk tanken att legalförskrivning av heroin skulle dra undan marken för terroristernas inkomster och samtidigt satsa på en human vård för missbrukare. Andra EU-länder kommer säkert att prioritera frågan när de ser hur terroristernas pengar används.

Våga tänk i alla fall!

Arbetaren nr 42/2001

Min slutreplik i nr 45, Arbetaren 2001

Legalförskrivning har rönt framgångar

Mitt inlägg om heroinmarknaden väckte en del starka reaktioner, varav några lite märkliga. Klas Rönnbäck från RNS menar att jag lägger skulden för svenska missbrukare på invandrare med mitt resonemang om vilka som tagit över droghandeln efter kriminella kretsar. Idéhistoriken Edda Manga gör liknande tankefel när hon tillmäter mig en närmast kolonial syn på drogbruk.

Jag vill inte klumpas samman med rasister som ser mörkhyade knarkförsäljare bakom varje ej infödd svensk eller utlandsfödd boende i Sverige. Men faktum är att just droghandeln vuxit sig stark på grund av att det funnits stort behov av snabba pengar i olika terror/ gerilla-grupper, vilket underlättas av språklig och etnisk tillhörighet.

Vad som är mer intressant är de starka invändningarna mot alla harm reduction strategier. Narkotikapropositionens pennförare Ralf Löfstedt bortser från vad den artikel jag refererar till egentligen hävdar, nämligen att Hamburgförsöket med och fria sprutor ledde till färre döda och nya missbrukare under den tid då heroinpriserna föll med 70–80 procent. Klas Rönnbäck är lika felinformerad i sitt tal om att ”ytterst få slutar missbrukar om de ingår i legalförskrivningsprogram” och att dessa försök vittnar om att inte bry sig om missbrukarna.

Tvärtom. Att bura in dem och tvinga in dem i program är inte att bry sig om, att inte ge dem plats på metadonprogram förrän man misslyckats på minst tre behandlingshem är att inte bry sig om, liksom att inte se personen där den befinner sig utan önska en total drogfrihet till vilket pris som helst (mänskligt, socialt, juridiskt). Det är effekten av den svenska narkotikapolitik Klas fortfarande (dock tveksamt) försvarar, den politik som inte hindrat antalet 16-åringar som testat droger att öka från 4 till 13 procent sedan 1990-talets början. Den fungerar ju inte, ser ni inte det?

INTRESSANTA ALTERANATIV

Edda Manga är mer försiktig i sin kritik av harm reduction men väljer ändå att inte tro den om något gott utan at vi inte ska ”anpassa oss till en europeisk narkotikapolitik som lyckas sämre än vi”. Hon känner till exempel inte till att Hollands drogpoliti kletet till färre heroinister än i Tyskland under den tid då tyskarna fortfarande trodde på den ”svenska” restriktiva linjen.

Det finns klara belägg för att olika försök med legalförskrivning, metadonprogram, bussar med mat, kondomer och sprutor, hälso- och sjukvård i utsatta områden, även parker med injektionsrum, har rönt framgångar. En vetenskaplig presentation av dessa i Sverige okända och sällan seriöst diskuterade försök finns i boken Harm reduction, red J. Inciardi och L. Harrison (Sage 2000).

Jag förespråkar ingen total legalisering som Portugal gjort, men anser att det finns en mängd intressanta alternativ mellan kriminalisering och legalisering. I samtliga EU-länder utom Finland och Sverige pågår olika alternativ där missbrukare inte ses som kriminella kemiskt styrda, irrationella varelser. Deras rationalitet har tagits fram i avhandlingen Pundare, jonkare och andra av Bengt Svensson (1996).

Flera andra punkter tål att diskuteras och jag välkomnar att jag trots smånyp tagits på allvar i denna kontroversiella fråga. Att blanda ihop säkerhetspolitik och droghandel på det sätt jag gjorde kan diskuteras, men det är otvetydigt en del av hela komplexets såväl etiska, sociala, medicinska som kulturella aspekter.

Debatt, Invandring, Islam, Kategorier, Kultur, Politik

Artiklar om svensk antisemitism

11/12/2017 Jan Sjunnesson 3 kommentarer

När jag var redaktör på SD:ägda Samtiden 2014-2015 skrev jag ett par artiklar om svensk antisemitism, intervjuade svenska judar och tog in andras bidrag.

Den fina och den fula antisemitismen – Del 1

Den fina och den fula antisemitismen- Del 2 (om enkäten 2005 vid Forum för Levande Historia om unga muslimers antisemitism, se Rebecca W Uvell)

Antisemitiskt hatbrott i Gamla Stan

Judiskt stöd för Björn Söder