Svensk vapenexport till Tunisien måste omprövas

Svenska vapen exporteras till förtryckarväldet Tunisien utan diskussion. Under 1993 till 1995 sålde Sverige vapen dit för över 40 miljoner. Under samma tid fängslades, torterades och förföljdes tusentals oliktänkande och politiskt aktiva, även folkvalda.

Enligt det svenska regelverket för krigsmateriel i strid får inte det levereras till stat där det förekommer ”omfattande och grova kränkningar”. Tunisien är ett av många sådana länder dit svenska vapenhandlare fått tillstånd.

Tunisien är ganska okänt för svenskar och verkar avlägset. Tunisiska myndigheter gör allt för att framstå som det mest öppna och reformvänliga arablandet. Mycket sol och bad, demokrati och jämställdhet mellan könen predikas. Allt som talar emot en sådan bild av demokrati och välstånd trycks ned brutalt. Tunisien är därför särskilt sårbart för kritik.

Amnestys årsrapport (1995) vittnar om att den tunisiska regeringen under president Zine Ben Ali använt frihetsberövanden och andra metoder för att tysta regeringskritiker och deras anhöriga. Det blev allt vanligare att tidigare samvetsfångar beordrades att regelbundet anmäla sig hos polisen. Denna åtgärd, kallad administrativ kontroll, tillämpades ofta av polisen utan domstolsbeslut.  Nya tidigare okända restriktioner ålades aktivister i lokala och internationella oavhängiga organisationer och medier. Tortyr förekommer, ibland med dödlig utgång.

 

AKTIVISTER BEKRÄFTAR

Under ett besök i Tunisien hösten 1996 träffade jag människorättsaktivister och regeringsföreträdare som bekräftar detta för oss svenskar okända förtryck. Yttrandefriheten är starkt kringskuren. Utländska tidningar med misshagligt innehåll förbjuds, internet är inte tillåtet för privatpersoner, tillstånd krävs för parabolantenner, presscensur, etc. Aktivister avlyssnas, övervakas och fängslas. Anhöriga får inte veta var fängslade familjemedlemmar tagit vägen. Representanter för den tunisiska staten svarar varken på Amnestys eller mina frågor om kränkningar av mänskliga rättigheter.

FUNDAMENTALISM MOTIV

Det hårda förtrycket motiveras med att muslimska fundamentalister med band till Islamiska Räddningsfronten FIS i närbelägna Algeriet, måste hindras med alla medel, även brutala och olagliga. Med den motiveringen förföljs alla oppositionella grupper och individer, oavsett religions- eller partitillhörighet. Att vara folkvald räcker inte.

Förra året dömdes parlamentsledamoten och socialdemokraternas ledare Mohamed Moáda till elva års fängelse i en skenrättegång med absurda anklagelser och fejkade bevis. Regeringspartiet installerade sedan en lojal kandidat som partiets ledare.

Kommunister och studentaktivister förföljs liksom naturligtvis alla religiösa grupper med att minska misstanke om muslimsk fundamentalism. Svensken M. Lallam, religiös ledare och ursprungligen från Algeriet, blev ordentligt misshandlad i början av oktober under sitt besök i Tunisien, för att ha kontaktat muslimska sociala verksamheter. Åtal förbereds f.n. mot den tunisiska staten av svenska advokater. En god grund för att ifrågasätta regimen.

Exakt vilka svenska vapen som finns i Tunisien är sekretessbelagt. Men allt försvarsmateriel kan användas i syfte att förfölja och förtrycka mottagarlandets befolkning. Därför finns regeln om ”omfattande och grova kränkningar”. Allt tyder på att den tunisiska regeringen systematiskt för förföljer sina egna medborgare. Och vi säljer vapen med armarna i kors.

Inspektionen för Strategiska Produkter (IPS) och ansvariga statsrådet Leif Pagrotsky måste ifrågasätta Tunisiens rätt att köpa våra vapen.  Stöd för en restriktiv vapenexport finns från socialdemokraternas partikongress och i Pagrotskys egna ord, att respekt för mänskliga rättigheter är ett ”centralt villkor” för vapenköp.

Bättre kunskaper om Tunisiens förtryck kan leda till totalt stopp för vapenexport. Pagrotsky sade vidare i riksdagen i november 1996 att analysen av ”de mänskliga rättigheterna bi berörda länder blivit betydligt mer noggrann” än tidigare. Visa det i fallet Tunisien!

Några handlingsvägar finns. För ett år sedan ratificerade vi ett handelsavtal mellan EU och Tunisien, som ger oss möjligheter till en politisk dialog som EU-land, till exempel i Europaparlamentet där mer kunskap finns om hela Nordafrika. Dessutom ska vapenexporten diskuteras i utrikesutskotten i februari 1997. Vi måste börja ifrågasätta vart vi skickar svenska vapen.

Socialdemokratiska kristna tidningen Broderskap nr 8/ 1997