I några nedslag i studier och debattböcker om migration och mångkultur tar jag upp vad invandringen i Europa egentligen betyder för samhällsutvecklingen. Först ut är den i Norge avgörande boken Jeg er ikke rasist men . . . från 1991 och sist berättar det svensk-amerikanska forskarparet Friedman i Lund vad de kommit fram till:

Vad betyder invandring från ett land för ursprungsbefolkningen, de invandrade och mottagarlandets befolkning? Utvecklingsekonomen Paul Collier med lång erfarenhet från Afrika fokuserar på alla dessa tre grupper i diskussioner och forskning om migration från fattiga länder till västvärlden i sin uppmärksammade studie Exodus: How migration is changing our world (Oxford University Press, 2013).

Av dessa tre grupper kan just invandrarna vara de som mest tjänar på att flytta medan de som lämnats kvar och de som tar emot dem förlorar. Ekonomiskt men även socialt finns faktorer som gör att invandrargruppen inte till tillför mottagarlandet särskilt mycket. En poäng i boken är hans fokus på vad själva exilen, status som diaspora i ett främmande land, betyder. Collier visar att ju större avstånd mellan de inflyttade, till exempel mellan östafrikaner och skandinaver, ju större blir exilgruppen östafrikaner vilket leder till att allt fler från Östafrika söker sig dit. Själva diasporaguppen drar alltså till sig allt fler genom att de inte integreras i det nya landet.

Collier jämför invandringen av polacker och bangladeshier till England på senare decennier. Den förra gruppen ökar inte lika snabbt som den senare på grund av att polacker inte bildar en särskild diaspora, polacker i England i samma utsträckning som bangladeshier i England.

”The sustained migration rate will be greater the more culturally distant is the country of origin from the host country”.

Collier menar att detta samband inte tidigare har uppmärksammats i tidigare migrationsforskning.

En anledning till att mer avlägsna kulturer tar in fler av sina landsmän kan vara att de bildar en egen separat grupp i mottagarlandet och därmed skyddar sina nya landsmän när de anlänt. Som en nyanländ irakiska sa om Rosengård, -Här är precis som hemma i Bagdad! Liknande kommentarer finns att läsa om nyanlända till Södertäljes lokala irakiska och syrianska diasporasamhällen liksom i Folkpartiets utanförskapsrapporter.

En annan migrationshistorisk skiljelinje som beskrivs i boken är den mellan nybyggare (settlers) och invandrare (emigrants). Nybyggare behåller sina seder och bruk dit de flyttar medan invandrare går upp i den stora nya nationen, USA varande det bästa exemplet. Den multikulturella hållningen leder till motsatsen, separata parallella nybyggargrupper som kan konkurrera inbördes. Forskning av amerikanen Robert Putnam som refereras i boken visar att tilliten mellan dessa nybyggargrupper minskar om de hålls separata liksom även tilliten inom ursprungsbefolkningen. Det vill säga att de ursprungliga svenska Södertäljeborna tenderar till att lita mindre på Södertäljesvenskar ju fler icke svenskar som flyttar in till staden.

För att avsluta sin något dystra bok om migration till västvärlden, och den närmast obefintliga debatt som denna folkvandring renderat på grund av rädsla för rasism (se BBC:s kritik av brittiska debatt), ger Paul Collier några råd till medborgare och politiker:

Kontrollera invandringen med tydliga och fasta regler.

För ursprungsbefolkningens skulle, låt de unga och ambitiösa studera utomlands men se till att de återvänder i tillräcklig utsträckning.

För att upprätthålla en social balans mellan ursprungsbefolkningens villkor och de inflyttade, se till att inte anstränga systemet genom en alltför massiv okontrollerad invandring.

De som blir kvar i de fattiga länderna är de stora förlorarna. Deras mest begåvade och resursstarka medborgare flyttar till rikare och mer stabila länder i väst. För deras skull vore en annan mer restriktiv men också välinformerad migrationspolicy önskvärd, om inte för oss mottagare. Som Tomas Gür skrev i Axess (nr 2/2014) är Colliers Exodus bland det mest pregnanta och eftertänksamma böckerna i genren. Gür tillade att översatt till svenska skulle den tillföra mycket till den världsfrånvända svenska diskussionen. Instämmer.