Legal narkotika stoppar terrorfinansiering – i Arbetaren 2001

 

 

”Dags att diskutera legalt heroin” inlägg i Arbetaren 2001. Se även debattinlägg i UNT 1998

Två tredjedelar av all opiumvallmo för herointillverkning beräknas komma från Afghanistan. Usama bin Ladin har själv gott om pengar, men hans nätverk och andra terrorgrupper förser sig med inkomster som narkotikahandeln ger.

En pakistansk eller afghansk bonde opiumknopparna för 1000 kr per kilo medan en terrororganisation med kurirer i väst, inte sällan landsmän, säljer vidare för tre miljoner kilot (”A survey of illegal drugs”, The Economist, juli 2001).

Helt klart är att USA:s militära aktivitet i Afghanistan kommer få konsekvenser för den svenska heroinmarknaden. För att bättre förstå denna bakgrund krävs en historisk bakgrund, här tecknad av narkotikaforskarna Leif Lenke och Börje Ohlsson (RFHL:s tidskrift Oberoende nr 1/2000).

En omorganisation kom till stånd under 1980-talet. Den europeiska heroinmarknaden hade under 1970-talet varit kontrollerad av kriminella organisationer, som den italienska och turkiska maffian tillsammans med organisationer från Fjärran Östern. Under 1980-talet kom emellertid andra aktörer in på marknaden, nu i form av politiska organisationer.

Dessa gjorde helt andra prioriteringar än de kriminella organisationerna. I stället för att systematiskt bygga upp distributionssystem med inriktning på långsiktiga vinster, gick man över till att dumpa priserna och försöka dra in största möjliga vinster på kortast möjliga tid.

SNABBA PENGAR

Motivet bakom denna strategi var naturligtvis att dessa organisationer befann sig i krigstillstånd (eller förberedde sådant). De var i akut behov av pengar till vapen och medicin och kunde inte räkna med att hålla ut länge i sina konflikter om inte resurser tillfördes omedelbart.

Följden blev att priserna rasade på heroinmarknaderna i nästan hela Europa. Dock går det återigen att följa utvecklingen så att de länder som befolkningsmässigt hade nära kontakt med produktions- och distributionsländer drabbades först.

Detta gällde exempelvis Västtyskland, som hade direkta kontakter med Turkiet och den kurdiska konflikten som övergick i direkt krig i mitten av 1980-talet. För Storbritanniens del såg man samma mönster i samband med den iranska shahens fall 1979 då ett antal flyktingar hade lyckats omsätta sina egendomar i Iran till bland annat heroin. Även kriget i Afghanistan visar ett likartat mönster och innebär att en flod av heroin skickades mot Europa när inbördeskriget eskalerade. Samma sak kommer att ske nu med ännu större kraft och den senaste nyhetsrapporteringen visar att det redan har börjat hända.

”HARM REDUCTION”

Det paradoxala inslaget kommer när man studerar effekterna av det radikala prisfallet. Priserna föll t ex i Schweiz och Tyskland med 70–80 %. Detta medförde en snabbt ökande konsumtion, som bl. a tog sig i uttryck i dramatiskt stigande dödstal.

Ökningen i så gott som samtliga länder stannade emellertid upp efter ca 3–5 år.  På denna nivå stabiliserades sedan problemet och på vissa håll kunde man tom se notera nedgångar i dödstalen.

I Hamburg finns det tom indikationer på att nyrekryteringen minskade. Detta trots att man givit upp den hårda restriktiva modellen som tillämpats tidigare och gått över till en mer tolerant ”harm reduction”- modell med sprututbytesprogram och metadonförskrivning. Något som också finns i Sverige, men under ständig diskussion därför att det ses som att samhället därmed ger fel signaler.

 

Vilka blir då de kontrollpolitiska implikationerna av den ovanstående analysen av heroinmarknadernas förändringar? – frågar sig Lenke och Ohlsson. Det är en paradox, hävdar de, att Schweiz som under 1980-talet hade en politik som skapade Europas högsta priser på heroin fick Europas största heroinproblem. Schweiz fick ungefär dubbelt så omfattande problem som Holland, landet med Europas lägsta heroinpriser och som drabbats mycket lite av den andra vågens politiskt drivna heroinvåg.

Det är emot denna bakgrund man ska se motiven till de försök som pågår bl. a i Schweiz med omfattande metadonförskrivningsprogram.  Av bilagan i The Economist framgår att legalförskrivningen sedan 1994 varit framgångsrik med datt motivera två av tre heroinister att gå från heroin till metadon och en lika stor andel från arbetslöshet till arbete. I Mersey utanför Liverpool finns över 15 års erfarenheter av legalförskrivning med stöd av såväl sjukvård som polis.

 

ÖPPEN DISKUSSION KRÄVS

För Sveriges del gäller det att vara observant och följa de nya mönster som kan förväntas uppträda när förutsättningarna för narkotikamarknaderna skiftar. En slutsats måste vara att analysen påvisar behovet av en fungerande narkomanvård och ger stöd till ett generöst svenskt metadonprogram.

De senaste veckornas diskussioner om effekten av behandlingsmetoder gav för handen att metadon ses med ogillande från kommunala socialnämnder som står i begrepp att skicka sina invånare till sjukhusens metadonprogram.

Ja, platser står tomma pga. detta och för att tröskeln är för hög för att komma ifråga. Heroinisterna måste bli än sjukare och misslyckas med all avvänjning för att få en chans. I andra länder är tröskeln betydligt lägre och fler behandlas.

 

För att bemöta den väntade dumpningen av heroinpriser krävs många slags åtgärder och inte minst en fri och öppen diskussion. Efter jul ska en narkotikapolitisk proposition läggas, vilken kanslirådet Ralf Löfstedt f.n. skriver åt socialminister Lars Enqvist. Ett råd:

Tänk tanken att legalförskrivning av heroin skulle dra undan marken för terroristernas inkomster och samtidigt satsa på en human vård för missbrukare. Andra EU-länder kommer säkert att prioritera frågan när de ser hur terroristernas pengar används.

Våga tänk i alla fall!

Arbetaren nr 42/2001

 

Min slutreplik i nr 45, Arbetaren 2001

 

Legalförskrivning har rönt framgångar

 

Mitt inlägg om heroinmarknaden väckte en del starka reaktioner, varav några lite märkliga. Klas Rönnbäck från RNS menar att jag lägger skulden för svenska missbrukare på invandrare med mitt resonemang om vilka som tagit över droghandeln efter kriminella kretsar. Idéhistoriken Edda Manga gör liknande tankefel när hon tillmäter mig en närmast kolonial syn på drogbruk.

Jag vill inte klumpas samman med rasister som ser mörkhyade knarkförsäljare bakom varje ej infödd svensk eller utlandsfödd boende i Sverige. Men faktum är att just droghandeln vuxit sig stark på grund av att det funnits stort behov av snabba pengar i olika terror/ gerilla-grupper, vilket underlättas av språklig och etnisk tillhörighet.

Vad som är mer intressant är de starka invändningarna mot alla harm reduction strategier. Narkotikapropositionens pennförare Ralf Löfstedt bortser från vad den artikel jag refererar till egentligen hävdar, nämligen att Hamburgförsöket med och fria sprutor ledde till färre döda och nya missbrukare under den tid då heroinpriserna föll med 70–80 procent. Klas Rönnbäck är lika felinformerad i sitt tal om att ”ytterst få slutar missbrukar om de ingår i legalförskrivningsprogram” och att dessa försök vittnar om att inte bry sig om missbrukarna.

Tvärtom. Att bura in dem och tvinga in dem i program är inte att bry sig om, att inte ge dem plats på metadonprogram förrän man misslyckats på minst tre behandlingshem är att inte bry sig om, liksom att inte se personen där den befinner sig utan önska en total drogfrihet till vilket pris som helst (mänskligt, socialt, juridiskt).  Det är effekten av den svenska narkotikapolitik Klas fortfarande (dock tveksamt) försvarar, den politik som inte hindrat antalet 16-åringar som testat droger att öka från 4 till 13 procent sedan 1990-talets början. Den fungerar ju inte, ser ni inte det?

 

INTRESSANTA ALTERANATIV

Edda Manga är mer försiktig i sin kritik av harm reduction men väljer ändå att inte tro den om något gott utan at vi inte ska ”anpassa oss till en europeisk narkotikapolitik som lyckas sämre än vi”. Hon känner till exempel inte till att Hollands drogpoliti kletet till färre heroinister än i Tyskland under den tid då tyskarna fortfarande trodde på den ”svenska” restriktiva linjen.

Det finns klara belägg för att olika försök med legalförskrivning, metadonprogram, bussar med mat, kondomer och sprutor, hälso- och sjukvård i utsatta områden, även parker med injektionsrum, har rönt framgångar. En vetenskaplig presentation av dessa i Sverige okända och sällan seriöst diskuterade försök finns i boken Harm reduction, red J. Inciardi och L. Harrison (Sage 2000).

Jag förespråkar ingen total legalisering som Portugal gjort, men anser att det finns en mängd intressanta alternativ mellan kriminalisering och legalisering. I samtliga EU-länder utom Finland och Sverige pågår olika alternativ där missbrukare inte ses som kriminella kemiskt styrda, irrationella varelser. Deras rationalitet har tagits fram i avhandlingen Pundare, jonkare och andra av Bengt Svensson (1996).

Flera andra punkter tål att diskuteras och jag välkomnar att jag trots smånyp tagits på allvar i denna kontroversiella fråga. Att blanda ihop säkerhetspolitik och droghandel på det sätt jag gjorde kan diskuteras, men det är otvetydigt en del av hela komplexets såväl etiska, sociala, medicinska som kulturella aspekter.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s