Sommaren 1998 intervjuade jag på frilans för SvD Per Löwdin, legendarisk doktorandombudsman och dubbeldoktor i Uppsala. Han hade en doktorsgrad i socialantropologi och ville under 1990-talet skaffa sig en till FD i statsvetenskap.

En nyckelmening är särskilt relevant för dagens politiska debatt:

”Kriser förändrar ideologierna. De är idéutvecklingens motor snarare än politiska tänkare eller partikongresser. Kriser motiverar och legitimerar politiken mer än partiprogram.”

Per Löwdin var en sprituell och trevlig samtalspartner som jag slog mig i slang med i universitetslivet i Uppsala. Tyvärr gick han bort alltför tidigt. En enastående doktor.

Kriser slår ut ideologierna

 

Krispolitik i sig har blivit ideologi. Partier går till val på särskilda krisprogram. I opposition talar man om att rätta till krisen, i maktställning att man klarat av krisen. Det skriver Per Löwdin i sin avhandling Det dukade bordet.

Hur kommer det sig att alla regeringar sedan 1976 sagt en sak i valtider och partiprogram, och sedan gjort något annat? Borgerliga regeringar höjde skatter och förstatligade industrier 1976–82, socialdemokraterna skar ned offentlig sektor efter 1982. Hur försvarar man detta inför sig själv och andra?

Per Löwdin, snart doktor i statsvetenskap, sökte svaren i avhandlingen Det dukade bordet: Om partierna och de ekonomiska kriserna, som han försvarade igår vid Uppsala universitet.

– Kort kan man säga att partierna inte haft kontroll över dagordningen.

 

UTAN ILLUSIONER

Han har inga politiska illusioner. Riksdagsprotokollen från 1973 till 1991 visar en klar bild av hur partierna av ekonomiska kriser tvingats att överge den politik de avsett att föra. Kortsiktigt spelar partiernas position en stor roll för hur de ser på ekonomin. Oppositionen är oavsett politisk kulör pessimistisk, regeringar optimistiska, särskilt i valtider.

– Långsiktigt är skillnaderna dock små. Det politiska fältet har flyttat till höger. Alla partier var keynesianer på 1960- och 70-talen men svängde till en marknadsliberal och icke-interventionistisk hållning på 1980- och 90talen.

Kriser förändrar ideologierna. De är idéutvecklingens motor snarare än politiska tänkare eller partikongresser. Kriser motiverar och legitimerar politiken mer än partiprogram.

– Bara vänsterpartiet tror oreserverat på riksdagens makt, säger Löwdin.

Kärnan i socialdemokraternas Den tredje vägens politik 1982 skilde sig egentligen inte från Gösta Bohmans finansplan 1981. Till och med socialdemokraternas uttryck att ”arbeta och spara sig ur krisen” lånades därifrån.

– Idag hör vi Persson hänvisa till den övervunna krisen snarare än till ideologin. Det finns ett utbrett tal om före och efter kristänkandet som slår ut politiken.

 

EXPANSIV BORGERLIGHET

Vad som förvånat honom är de borgerliga partiernas expansionistiska politik på 1970-talet. Efter oljeprischocken drev borgerligheten socialdemokraterna till en dyrköpt överbryggningspolitik under jämviktsriksdagen 1973–76.

– Socialdemokraterna ville strama åt med Sträng i spetsen och slå vakt om penningvärdet men alarmistiska rop på stimulanspaket från borgarna tvang (s) till expansion. Hade Sträng fått strama åt hade vi antagligen inte fått så djupa kriser senare.

Ledande skikt inom socialdemokratin har alltid lyssnat mer på nationalekonomer än statsvetare och ideologer, menar Löwdin. Denna ekonomistiska tradition från 1920-talet med Knut Wicksell, Ernst Wigforss och Gunnar Myrdal fortsatte sedan på 1960-talet med Gunnar Sträng som får höga poäng av Per Löwdin och Assar Lindbeck nu in på 1990-talet.

– Socialdemokraterna har varit bra på att skära ned, ofta utifrån tidigare borgerliga förslag. Men i debatten har de inte velat framställa läget så.

1979 uppfattade Olof Palme moderaternas förslag på ett marginalskattetak på 85 procent som att egoismen fått överhanden och samhällssolidariteten tagit slut. Men några år senare var alla utom vänstern överens om en skattesänkning.

-Partierna väljer ur sin idétradition vad som passar bäst för stunden för att motivera och legitimera den politik man vill föra, avslutar Per Löwdin.

SvD 12 juni 1998