Utdrag om min Danmarksvistelse från min självbiografi Ett förhastat liv.

Länkar till texter längst ned. Min danska är tack vare mitt engagemang i Trykkefrihedsskelskabet fortfarande rätt intakt i tal (26 min in) och skrift .

—

”1982 flyttade jag till Köpenhamn efter att ha mött danskt kultur- och samhällsliv på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö sydväst om Uppsala.

Den nordiska profilen på Biskops-Arnö var tydlig med elever och gästlärare från övriga Norden. Jag läste mycket norsk och dansk litteratur och umgicks med skrivareleverna. Genom den nordiska profilen och framförallt via läraren Ingmar Lemhagen hade jag blivit nyfiken på danskt och norskt kulturliv.
Efter en Köpenhamnsresa i maj 1982 när Biskops-Arnö tagit slut redan i april, eftersom folkhögskolelever traditionellt förväntades vara i vårbruket redan då, bestämde jag mig för att flytta till Köpenhamn.

Den milt kulturradikala och vänsterliberala skriften Oprør fra midten av bland andra den stilsäkre författaren Villy Sørensen bidrog till min nyfikenhet, liksom de två spännande danska vänsterpartierna Socialistisk Folkeparti och Ventresocialisterne som inte alls var lika Moskvatrogna som det danska kommunistpartiet eller mitt eget Vpk. Och mycket fräckare.
De Uppsalabor som velat röra på sig hade bara kommit till Stockholm, vilket jag ville slå genom att ännu en gång lämna stan för ett äventyr som jag kunde komma tillbaka och skryta om. Jag hade fattat tycke för en feministisk dansk kvinnlig skrivarelev som drog mig till Danmark (dock bara halvvägs då hon bodde i Aalborg på Jylland i ett kommunistiskt kollektiv), men det var hela den danska öppna alternativvänstern som lockade mig med massor av danska böcker om Frankfurterskolan, kapitallogik, Reich, BZ-are og deres beatpoet Dan Turell.
Jag var såld på dagstidningen Informatión, danskarnas avancerade kultur- och musiktidskrifter och på den friare kontinentala livsstilen som samtidigt var mer borgerlig än den svenska. Konservativa danskar var nästan lika intressanta som husockupanter. Allt utom Sveriges medelmåttighet lockade.
Jag led också av en svår avståndsförälskelse i Trille, den charmiga kvinnliga singer-songer writern, men det var mest på skoj som jag dagdrömde om henne.
Genom en annons som jag såg på ett vänsternäste hyrde jag en lägenhet i Østerbro, en stadsdel i en bit från centrala Köpenhamn. Ägarinnan var på väg till USA för att leta efter ungdomsupproret sa hon, vilket var exakt vad jag gjort, men jag tyckte hon lät urfånig. Hon hade belamrat halva lägenheten med sina möbler och fredat ett sovrum och köket.

Min avsikt var att skriva, både för inkomst och för egna ambitioner. Jag skrev notiser och hade ett stort reportage från Köpenhamn i den radikala och estetiskt nydanande tidskriften 2NioNio.
Där publicerade jag en intervju med den danske punkpoeten Michael Strunge och hans generation runt tidskriften Sidegaden som gjorde uppror mot 68-orna, “åttetresser” på danska.
Jag var fascinerad av dessa pionjärer som hellre lyssnade på Sort Sol och Ballet Mécanique än Gasolin, för att inte tala om den söta goa Trille.
De nya svartklädda diktarna, punkungarna och husockupanterna i Köpenhamn jag såg 1982 skrev Donald Broady senare en analys i Ord& Bild 1984 om denna ungdomskultur som hellre var missförstådd än omhändertagen av 1968-orna.
Själv såg jag ju upp till 1968 upproret och beatgenerationen före dem, men poeterna Strunge, F.P. Jac, Søren Ulrik Thomsen var urless på Christiania, beatpoeten Dan Turell och proggiga Solvognen. Det var väl jag med ibland med, men kunde samtidigt inte släppa det faktum att ingen ny bra pop- och rockmusik skapats sedan 1975, något som jag fortfarande håller fast vid. Lite konservativ var jag redan då.

Jag skrev även om s.k. “tag-selv-aktioner”, öppna butiksstölder som unga autonoma och husockupanter (BZ-are) ägnade sig åt efter italiensk förebild (Dario Fos “Vi betalar inte, vi betalar inte!”).
Senare skulle jag skriva teoretiska analyser av den italienska autonoma marxismen, men detta var en fullständig praktisk direktaktion enligt anarkistiska principer och utifrån mänskliga behov, och kriminellt.
Dessutom texter om børnerock (Abrakadabra och Biblioteksbladet), en del av husockupanternas och de unga barnaktivisternas punkiga värld skapad av barnen till hippieföräldrar från Christiania, om kommunistiska kommunpolitiker (Ny Dag), föredrag med Amalteamannen Anton Nilsson (opublicerad), nordiskt studentutbyte (Ergo), kommunalpolitik till vänster (Ny Dag) och om strejkande vänstersocialistiska sjuksköterskor på Rigshospitalet (Vårdfacket, Kommunalarbetaren) och radikala socialistiska pensionärer.

Inget av detta bar sig ekonomiskt men jag låg i. Med lite lån hemifrån klarade jag mig men danska socialkontoret fick skjuta till ibland när mina artiklar inte sålde tillräckligt bra. Jag hade formellt emigrerat från Sverige genom att skriva ur mig från Försäkringskassan.
Redan första veckan fick jag ett trist kneg men på en spännande arbetsplats på Snaregade, Nordiska Ministerrådets Kultursekretariat som nyss flyttat från Island till Danmark. De hade slängt alla mappar och pärmar från Reykjavik huller om buller på vinden.
Min uppgift blev att sortera in allt in i hyllor och sektioner utspridda på ett par hundra kvadratmeter. Något system fanns knappast men jag tog mig an uppgiften som vilken logistiker/systemvetare som helst. Det var faktiskt kul efter ett tag att ordna upp röran så möjligen hade jag en logisk sida mitt i flummet.
En trevlig sekreterare som rökte långa Cecil peppade mig. Hon var stolt kommunist från arbetarsläkt och gillade att slänga käft.
Ett par kvarter från jobbet fanns Magstræde med Huset, ett kultur- och allaktivitetshus och konsertlokal för kulturvänstern och deras förtappade barn (som själva spelade och var aktiva i den mer punkiga børnebevægelsen (barnrörelsen). Huset gav upphov till att bygga Christiania 1971, men var som en bättre version av fristaden och där hängde naturligtvis jag.

Det var som Uppsala Musikforum och Verkstan fast lite mer professionellt skött och väsentligt större, som om Stockholm skulle mäktat med att husera något liknande (istället för Münchenbryggeriet och Gamla Bro å ena stökiga sidan, och Kulturhuset å den andra stela).
Mina egna skönlitterära texter blev inte till något som gick att publicera och heller inte särskilt omfattande. Jag saknade både fokus och arbetsdisciplin för att skapa något trots nedskrivna regler.
Den 16 maj 1982 när jag nyss flyttat in och städat rent lägenheten, skrev jag ned dessa rader.
Följande dagsschema skulle gälla, men så blev det inte som ni säkert redan förstått:

“Rutiner: 8–9 (bad och löpning (1 gång/vecka))

9–10 stor frukost med tidningsläsning

10–12 skrivande på något gärna reportagemässigt

12–13 ut på stan

13–15 läsning av skönlitteratur”

Dessutom hade jag inget särskilt att berätta utom repetera vad andra redan skrivit om, dvs. bohemliv och ensamhet, omöjliga drömmar och being beat. I bought Dylan’s Tarantula, Borroughs’ Nova Express and Brautigan’s Trout Fishing in America, but read neither.
Döm själv från dessa dagboksanteckningar:
“. . .det är ok. jag blöder bara lite. snart är det över och de som sa något annat kan få sina bilder av sorgen. jag anklagar ingen. snart kan jag säga att det var nog som det skulle allting, men att jag inte kunde klara av det. jag har fått se lite, jag har fått allt. jag har fått nog. det finns inget mer som ni kan visa mig. . . det är bara så här. inget annat än bara liv i våra blinda dagar. dylan 1964 har inget annat att säga än samma sak. våra förvirrade hjärnor blöder och allt är som det ska vara. ok.” (27 juni, 1982)

Därför är aldrig något fel, inte något alls. Därför hålls folk nere i sina nojor säger jag. Man kan ta fel. Man kan spilla bort sitt liv på plats och plock. Man kan spy upp engångspåsar. Man kan sitta en hel sommar i en ihålig lägenhet. Man kan bygga upp stora ERFARENHETER på skiten. Men man kan ta fel. Det är inte så att man alltid lär sig något. Man lär sig aldrig. Något alls”

Jag går från en klar idéhet till en annan, håhå. Från en lös novellidé till en hållning i en roman. I detta startögonblick är jag lika upptagen, ja mer, av att diskutera själva skapandet, processen, och allt som hör till, än att göra det gestaltande som skapandet innebär. Litteraturvetenskapen intresserar mig mer än själva litteraturen.
Estetik och kritik är viktiga ting, men jag kan inte förstå de som sysslar med det på heltid. Hur kan de sätta sig in i vad det innebär att lämna ut sig i ett verk? Hur kan de överhuvudtaget fatta vad som sker inom en när tankarna får form, när konstupplevelsen utgör det enda sättet att förmedla sina tankar?”

Vi blev lite över. Och det ska ni fan få veta. Vem kan hitta våra vapen? Har vi någon glädje av dem eller finns det ingen fiende värd att besegra? Systemet blev så välanpassat till oss att vi inte gjorde något som helst uppror. Vi satt där med skoldemokrati och egen stereo. Alice Cooper skulle inte ha kunnat finnas i någon annan tid än våran.”

Vänsterironin, som var otänkbar för honom bara tre år tillbaka, är idag hans livsluft. Trygga steg, litet fniss åt herrarna i kostym, gatan fram en vårdag. Flytet, luften, polarna från förr, allt är annorlunda nu. Lite tafatt frågar han om det finns mer kaffe i baren. Tveksamt, som en liten rädd arbetare, och trubbigt, tar han socker och grädde.
Arbetare, radikaler som inte får plats i K:s hemmablinda värld. Här finns vänsterparnassen, vänsterpressen och de små barnen. Visst arbetat han också. Som alla andra. Med att finns nya former som han trivs med. Och andra, om de vill. För det är verkligen fråga om vilja det här med förändring. Tänker K. och ser på sin granne.”

—

Jag fann efter ett tag en plats i ett journalistkontor på centrala Studiestræde. Där fanns telefoner och skrivmaskiner, och bra kontakter. Den svenska fotografen Kent Klich och jag samarbetade lite och det var ett kul gäng med sju danska och tre svenska frilansare i tre rum.
På Roskilde dit jag åkt för att om möjligt skriva ett reportage om den svenske rockern Ulf Lundell, vilket visade sig vara omöjligt att få publicerad. Det förstod jag redan då.
Märkligast i Köpenhamn hösten 1982 var nog att delta i en gruppterapeutisk session som vilade på Wilhelm Reichs sexualteorier och som den österrikiska organisationen AAO (Aktionsanalytische Organisation, med kollektivet Friedrichshof Commun) utvecklat efter honom.
Den danska organisationen Kvik Tomat arrangerade en session under ledning av en stark, vacker, sensuell och karismatisk danska. Hon styrde och ställde under ett par timmar oss kanske 15 deltagare i att gå runt nakna i ett slags inplastat tält med lera på golvet. Där smörjde vi in varandra men inget sexuellt fick förekomma.
Det skulle i så fall ske efteråt, något som jag i vart fall inte upplevde. Journalisten Niklas Krantz, som jag hade kontakt med på tidskriften 2NioNio/3Nionio, har beskrivit mer om AAO i ett nummer från 1984 under rubriken Den sanna historien om sexkollektivet.
Den leriga eftermiddagen hos Kvik Tomat var spännande men ledde mest till fniss och förvirring. Men den var en påminnelse om vikten av praktiska utopier, att inte invänta någon socialistisk revolution utan skapa något här och nu. Ett mer anarkistiskt förhållningssätt och utopiskt.
Jag talade så bra danska efter sex månader i Köpenhamn att folk tog mig för dansk. Men jag närde en dröm som jag talat om redan på Biskops-Arnö, nämligen att skapa en lokal alternativ kultur- och reportagetidning om Uppsala. Köpenhamn hade just en sådan som faktiskt hette just København.
Malmö tvärs över Öresund hade den fria lokala kulturtidningen Den Hialöse. Min tanke växte under hösten i Danmark samtidigt som jag faktiskt började få bättre flyt med fler vänner och bekanta, drömmen om danskan i Ålborg hade falnat, fler tidningskontakter och kanske även ett vanligt jobb (danska socialen slutade betala och krävde att jag sökte jag vilket var förståeligt).
Vänner och bekanta hälsade gärna på mig och bodde några dagar hos mig i den danska huvudstaden.

Ur anteckningar hösten 1982:
”Det blir visst inget annat än det här. Jag blir ingen stor författare. Nä. För jag går bara omkring och gör allt annat än vad man borde göra som en debuterande författare. Eller en i alla fall allvarligt syftande författare.
Bland mina kärleksminnen, tankar på mina vänner jag har och vad vi gjort. Så långt borta från en samlad skapande kraft som möjligt. Från det ena sentimentala mötet till den är tidens tragiska villkor; jag trivs inte alls /…/ 24 år och utan nämnvärd produktion av konst. Så nu sitter jag här och kan inget annat. Det blir aldrig mer än så här. “
Vid julen 1982 flyttade jag tillbaka och tillbringade julhelgen med min mor på Dala Floda värdshus.
Faktum var att jag hade nog varit hemma i Uppsala säkert tre gånger under hösten. En gång för att lyssna på Allen Ginsberg som deklamerade sin beatpoesi och läste William Blake tillsammans med partnern Peter Orlowski och en ung musiker på Uppsala Musikforum. Återseendet bland mina Uppsalavänner var hjärtligt.”

Publicerade och opublicerade artiklar:

Husockupanter stjäl mat

Poeten Michael Strunge och tidskriften Sidegaden

Med Hasse Alfredsson och Lars Forssell

Ulf Lundell i Roskilde

Kämpande socialistiska pensionärer

Amalteamannen Anton Nilsson

Husockupanter

Sjukhusockupation

Roskilde Universitet 10 år

Barnrock och barnmakt

Jan Sjunnesson’s The Swedish Story: from Extreme Experiment to Normal Nation (revised, 2013) is very informative. It summarises a great deal of Sweden’s history in a concise and readable way.

Sjunnesson outlines Sweden’s development during the nineteenth century, from feudal to late-industrial, without all the stages in between which in the Anglosphere we have taken for granted. What is also fascinating is the absence, as late as the late 20th century, of review procedures for judicial/administrative decisions. That is also something we take for granted in the Anglophone tradition.

In discussing Swedish political developments from the 1960s through the 2000s, Sjunnesson lists numerous scandals which plagued various leftist governments, parties, and trade unions.

Sjunnesson concludes his book by outlining his personal story. He worked as a teacher and principal in disadvantaged schools, where students from non-Swedish backgrounds formed a high proportion of the enrolments. It was his frustration at the failures of the Swedish system in integrating students which caused him, a former leftist, to come to a different view about education, politics and society.

It was his frustration at the failures of the Swedish system in integrating students which caused him, a former leftist, to come to a different view about education, politics and society.

The Swedish Story is a very useful book for any reader who wishes to gain a comprehensive overview of Sweden’s social, political, and economic development, and its unique characteristics – a tendency to leave all social functions to the state, while maintaining a personal reserve so pronounced that Swedes can make the English look emotional.

Judy Stove-Wilson, PhD, University of South Wales Australia

—-

The book can be purchased at Amazon, Adlibris, Bokus and elsewhere online in print or as ebook.