Alla inlägg av Jan Sjunnesson

Bloggar om svensk och internationell politik och kultur. Frihetlig och konträr.

En flykting berättar sanningar

zulfali

Afghanen Zulmay Afzali har skrivit två böcker om sin flykt till Sverige, En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris (båda på Mummelförlaget, 2013 och 2014). Han var anställd av regeringen i Kabul för att bekämpa narkotikasmuggling, men tvingades fly. Han blev känd genom krönikan ”Svenskarna är inte rasister” i Svenska Dagbladet i januari 2014.

Där berättar han om de otroligt hjälpsamma handläggarna på Migrationsverket, kommunen, Arbetsförmedlingen, men också hur svenskarna beskylls för rasism av illvilliga och lögnaktiga asylsökande och invandrare. Men det är inte svenskarna som är rasister, tvärtom, skrev han i SvD krönikan:

”Däremot är det tyvärr flera av mina landsmän och andra som invandrat som bär hat och förakt i sina hjärtan mot svenskar och som inte vill anpassa sig och integreras i det land som gett dem möjligheter. Om de får sina pengar från Socialbyrån en dag för sent kallar de det rasism. När busschauffören ber dem visa sina biljetter är han rasist. Om läkaren inte ger dem de mediciner de vill ha så är läkaren rasist. Och så vidare. Den svenska asylhanteringen måste bli strikt, tydlig och rättssäker och svenskarna bör inte acceptera att lättvindigt kallas rasister. Annars blir de gisslan i sitt eget land och föraktet för dem riskerar att växa hos de asylinvandrade. De flesta är från sina hemländer vana vid att myndighetspersoner och lärare är auktoriteter, inte närmast självutplånande, vilket många av oss ofta möter här.

Den svenska vänligheten, sådan den uttrycks i systemen kring asylhanteringen och integrationen av människor som beviljats asyl eller uppehållstillstånd i Sverige, gör många nyanlända förvirrade och skapar en dålig grund att bygga ömsesidig tillit och respekt på.”

På grund av denna kritiska text om invandrare fick Zulmay Afzali en spottloska i ansiktet av en irakier när han handlade matvaror i butik. Irakiern skällde och skrek att Afzalis mor var en hora.

Han avslutar sin senaste bok om hederlighetens pris med en uppgiven suck:

”Mina principer och värderingar har gjort att mitt liv i Sverige blivit en utmaning. Jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa för vad jag tror att rätt och sant. Att göra det är inte – och kommer aldrig att bli – lätt”

Kurder i Sverige får svenska barn

pekgul

Makarna Nalin och Cheko Pekgul har skrivit boken Jag är ju svensk (Recito, 2014) som de fått ge ut själva på egen bekostnad. Titeln kommer sig av ett utrop deras då femåriga dotter sa till sin kurdiska mormor när hon hävdade att barnbarnet var kurdiskt, varpå dottern utbrast: ”Men jag är ju svensk!”.

Boken är en argsint och bitvis välartikulerad attack på den islamistkramande vänstern inklusive den socialdemokrati framför allt Nalin Pekgul representerat i riksdagen och som ordförande för S-Kvinnor. Nalin är för övrigt syster till Kurdo Baksi som vi tidigare skrivit om i denna artikelserie.

I boken redogörs för många resonemang och händelser om missförstånd från myndigheter inför krav från fundamentalistiska muslimer men även den svenska ängsligheten att bli kallad rasist om man kritiserar vad vissa invandrargrupper har för sig. I en intervju i NEO berättar Nalin Pekgul om boken som är starkt kritisk till hennes eget parti, Socialdemokraterna

Deras hemvist i Stockholmsförorten Tensta är det nav som alla korta kapitel vrider sig runt. De är lojala sin hembygd där de bott ett par decennier, men anser att Tensta varken är ett invandrarghetto eller en multikulturell dröm. 2005 var Nalin och Cheko Pegul på väg att lämna Tensta på grund av den växande islamismen och våldet men valde till sist att bo kvar berättade de förvånade över uppmärksamheten i DN .

De avslutar boken med en förhoppning om att multikulturalismen kan överleva i Sverige till skillnad från länder som Tyskland och Storbrittanien där den sagts ha misslyckats. Dock har de dessförinnan listat över 50 anledningar till att misstro experimentet. Två modiga svenska kurder med svenska barn har med boken bidragit till en nyttig diskussion om invandring, om svenskhet och framtiden-

Humanistisk forskning ut till folket

Humanistisk tankesmedja.

Bild från Humtanks prospekt

DN Debatt den 1 november 2014 argumenterade biträdande professor Jonas Ingvarsson för att de svenska universiteten och högskolorna måste föra ut och uppvärdera humanistisk forskning mer. Han företräder med sitt debattinlägg en ny humanistisk tankesmedja i Sverige, Humtank.

Den lanserades tidigare i år och jag var med vid presentationen. Inget parti, intresseorganisation eller folkrörelse står bakom Humtank utan svenska universitet och högskolor. Visionen är att göra humanistisk forskning och debatt mer relevant i det offentliga samtalet. ”Vår tid är en tid för humaniora” är Humtanks stridsrop.

På det för tillfället helt rätta platsen Medelhavsmuseet presenterade då Jonas Harvard, historiker från Östersund och Fanny Forsberg Lundell, det nya initiativet.

I områden som skola, välfärd, integration, miljö och demokrati ska humanistiska perspektiv bidra förutom de sedvanliga samhällsvetenskapliga och teknisk-naturvetenskapliga. Tre miljoner och 10 % nedsättning i tjänsten för ett tiotal forskare ska räcka till. Sedan ska externa medel sökas eller fortsatt offentlig finansiering.

Vid presentationen drogs några exempel på vad humanister kan tillföra för några specifika områden:

Historiker kan ge underlag till den nuvarande krisen i Ukraina/Ryssland genom att belysa Krimkriget 1854-56.

Genusperspektiv på språk i skolor och företagsledningar

Filosofi och etik som komplement vid medicinska bedömningar

Historiska studier av svensk nazism inför hantering av nutida liknande nationella rörelser som Sverigedemokraterna

Länge har humaniora ansetts som något obetydligt, vilket professorer som idéhistoriken Svante Nordin slagits för. Den kris Nordin visar i sin forskningsöversikt Humaniora. Framväxt- Guldålder- Kris kanske kan botas med Humtank, om dessa stridbara humanister vågar gå utanför det ”fruktansvärt homogena” konsensus som råder i Sverige enligt Nordin.

Behåll svenskspråkiga skolor i Finland

 

– Bättre att finsktalande och svensktalande barn går i skilda skolor, sade Dan Johansson avgående ordföranden för Finlands Svenska Lärarförbund till finska YLE i somras.

– Folk tror att man genom att blanda alltihop, päron och äpplen, får en jättefin kompott. Det är inte alls så, för man måste bevara skolan som ett svenskt rum.

Däremot ställer sig Johansson positiv till att det skapas nordiska skolor med ett starkt svenskt – och ett finskt – inslag. Men enligt honom är det inte de svenskspråkiga skolorna som ska ändras, utan i så fall de finskspråkiga.

Den populära Europa- och utrikeshandelsministern Alexander Stubb håller dock inte med det svenska lärarfackets ledare Dan Johansson utan anser det vara ”helt sjukt” att den finska och svenska hålls åtskilda. Men Johansson står på sig och menar att man riskerar att urholka den finlandssvenska identiteten om svenskspråkiga skolor blir tvåspråkiga.

Irländska asfaltligor

asfalt

De kringresande ligor från Irland som bedrar och låtsats utföra asfaltbeläggningar kartläggs nu noga i minst fyra Facebook-grupper. Polisen avråder från att anlita hantverkarna och välkomnar tips från allmänheten. Även via internet.

-Naturligtvis uppskattar vi att allmänheten engagerar sig och tipsar oss, säger Fredrik Kärrholm, presstalesman vid Rikspolisstyrelsen som uttalar sig allmänt och inte specifikt i denna fråga.

-Sker informationsinsamling och tips till oss på rätt sätt är vi glada, men man ska veta att även med allmänhetens goda intentioner kan polisarbetet försvåras. Till exempel om felaktig information sprids.

Av Datainspektionens hemsida framgår att så länge hemsidor och sociala medier inte innehåller personuppgifter inklusive fotografier på personer så är Facebook-grupper som dessa lagliga.

De fyra Facebook-grupperna dokumenterar de resande asfaltläggarnas rörelser och händelser. Samma uppgifter förekommer i medierna men med FB grupperna samlas detaljer samman. Ligorna stannar till vid villaområden och är påstridiga med att erbjuda asfaltläggning och andra enklare arbeten. När de fått förskott sticker de eller efter halvfärdigt halvdant jobb. Även om man inte beställt något jobb kan de kliva in och börja gräva upp trädgården eller lägga upp sand och asfalt på tomten för att sedan hota och ta betalt.

I Facebook-grupperna visas bilder på fordon och husvagnar, kvarlämnat skräp och annat från Uppland, Västmanland och i synnerhet från Göteborgstrakten. Personerna bakom informationen om ligorna skriver även om hur personal vid bensinstationen blivit hotade efter utebliven betalning, bråk och om springnotor från uterestauranger. Man tipsar den lokala polisen och Kronofogden vilken är den instans som kan få bort olagliga husvagnsuppställningar och camping. Polisen kallas in för att bistå vid avhysning.

Ibland går det hett till. Den 9 juni i år drevs de irländska asfaltsläggarna bort från Partille av ett femtiotal personer beväpnade med tillhyggen. Vid andra tillfällen nu i sommar hotades boende (se Expressen) att deras huvuden skulle skäras, medan en krogägare attackerades med en machete uppger GT

För några år sedan avslöjade brittiska och svenska polisspaningar hur trafiken med dessa kringresande hemlösa irländare fungerar. Denna folkgrupp på Irland på 120 000 personer kallas travellers och består av minoritetsgruppen minciers, ofta felaktigt förväxlade med romer. De har sitt eget språk och egna rättigheter i engelsk lagstiftning uppger SvD.

2011 avslöjades ett slaveriliknande system där andra utsatta hemlösa personer rekryteras till gruppen som sedan utnyttjade dem för hårt arbete och burade in dem. I ett uppmärksammat fall samma år med handel med noshörningshorn vid Bukowskis auktionshus i Stockholm greps flera personer med anknytning till gruppen skrev Expressen.

För de engagerade svenskarna i Facebook-grupperna är dock frågor om skydd för allemansrätten, natur och mot bedrägerier och hot mer angelägna än stulna noshörningshorn.

Arbetskraftsinvandring och arbetarrörelsen

LO  adg

Thord Ingesson, utredare vid LO, Irene Wennemo, statssekreterare vid Arbetsmarknadsdepartementet och Lisa Pelling, utredningschef vid Arena Idé som arrangerade seminariet om arbetskraftsinvandring

-Det är osunt att företagare kan avgöra om en utländsk anställd ska få uppehållstillstånd, sa Thord Ingesson, migrationspolitisk utredare vid LO. Det blir en sammanblandning av asylinvandring och arbetstillstånd.

Han talade vid ett internationellt seminarium den 14 november 2014 om arbetskraftsinvandring arrangerat av den socialdemokratin och LO närstående tankesmedjan Arena Idé i Stockholm.

– Som läget är nu finns tre stora problem med arbetskraftsinvandringen inom LO- området, fortsatte Thord Ingesson. För det första en svart handel med arbetsgivarintyg där nagelsalonger här i Stockholm till exempel säljer intyg för 100 000 kronor. För det andra är de asylsökande redan utsatta efter krig och elände, vilket gör dem än mer sårbara i dessa anställningar. För det tredje är möjligheten av välja spår från asyl till arbete olyckligt eftersom Migrationsverkets ansvar upphör om man går från asylansökan till arbetsansökan. Dessutom är det väldigt kostsamt för facket att organisera tillfälliga anställda, som bärplockare till exempel.

Thord Larsson från LO fick medhåll från Lisa Pelling, utredningschef vid Arena Idé och Irene Wennemo, statssekreterare vid Arbetsmarknadsdepartementet. Alla tre var överens om att Alliansens beslut 2008 att öppna upp reglerna för arbetskraftsinvandring byggde på naiva förhoppningar och inte tillräckligt med fakta om arbetsmarknaden inom hotell, städ, restaurang – branscher där LO finns.

-Men socialdemokratin har vacklat om hur man ska agera, sa Lisa Pelling. Det är svårt att gå tillbaka till regelverket innan 2008. I stället ska vi försöka få ordning och reda genom att ställa mer krav på företagarna. Nu kan utrikes anställda hamna i en utpressningssituation och tvingas jobba i flera år åt samma företagare att få intyg.

– Ett bra förslag vore att se till att intygen blir juridiskt bindande, sa Thord Ingesson. Då kan olagliga företagare som utnyttjar systemet lagföras.

-Jo, men samtidigt kan mer regler och krav på anställningar leda till att vi inför en statlig lönepolitik, svarade Irene Wennemo. Den svenska modellen för arbetsmarknaden går ut på att parterna ska komma överens utan statlig inblandning och går vi in för hårt kan vi hamna på ett sluttande plan med mer statlig inblandning.

Ett sådant exempel är Migrationsverkets krav på de arbetsgivare som vill anställa utländsk arbetskraft inom några av LO:s områden. Där måste företagarna garantera viss lönenivå och ge bra villkor. För utländska tjänstemän och akademiker gäller inga liknande regler.

För den närmaste framtiden hoppades Irene Wennemo att EU- kommissionens nya ledare Junckers tal om ”social dimension” och den ansvariga kommissionärens kritik av det svaga sociala skyddet vid den fria rörligheten, det så kallade ”utstationeringsdirektivet”, kan leda till bättre villkor för arbetskraftsinvandrare inom och utifrån EU.

– Men det finns också de som gillar systemet, sa hon och berättade att Rumäniens ambassadör är nöjd med att deras medborgare kunde arbeta i Sverige med löner som motsvarade rumänska minimilöner, en tredjedel av de svenska kollektivavtalslönerna.

Vid seminariet medverkade även forskare från Tyskland, Danmark och Norge med rapporter om hur arbetskraftsinvandring påverkat deras länder. Sverige representerades av Eskil Wadensjö, professor vid Stockholms universitet.

Angående svart handel med arbetsgivarintyg, se juristen Ulf Wibäcks debattinlägg

Nordic Dervish brinner och rockar

Nima (1)

Den iranskfödde reklamaren och bloggaren Nima Dervish hann sätta rejäla avtryck i Aftonbladet, Stockholm City, hårdrockmagasinet Close Up och andra tidningar (M-Magasin, Hem & Hyra) innan han lessnade på Sverige och flydde utomlands förrförra året. Det är en sorg att detta land inte kunde härbärgera en så klarsynt och vettig skribent som Nima.

Som tur är har migrationsexperten Merit Wager samlat in hans texter och givit dem på det vakna Mummelförlaget som Ordbrand: krönikor om integration, kärlek, hårdrock och hur du bäst torkar rumpan (2013). Det sista en hänvisning till ayatollah Khomenis råd vid toalettbesök. Att använda stenar rekommenderas om man är i öknen.

Samlingen av ett 100tal texter går inte att sammanfatta men i alla brinner Nima Dervish för riktig integration, sanning, kärlek och musik. Han hatar lögner, överdriven respekt för religioner, i synnerhet islam, och skäller i stort sett varannan krönika på missnöjda invandrare. Men han gör det med en glimt i ögonen och är inte hånfull. Bara oerhört klar i vad som förloras om man kommer till ett land, spottar på det och ljuger. Ledarskribenten Sakine Madon kallar boken rolig, smart och rakryggad.

Kärlekshistorierna är rörande och troligen sanna (han nätdejtar en gift iranska i Holland och far till Indien med henne, går inte så bra…försöker igen och igen), liksom hans karriär reklambranschen i Stockholm. Han är inte akademisk för fem öre utan bara outsägligt verbalt begåvad. Svenskan lärde han sig från 9 års ålder så pass att han fick rätta kompisarnas och senare andra skribenters texter.

En extra eloge ska boken ha för att ha med kommentarer till Nimas vitsiga och vimsiga men alltid äkta texter som retade och roade många läsare. Även refuseringar av DN, SvD m fl finns med så man kan följa vad Nima ville ha sagt men inte fick i tryck. Elegant skrivet och tänkt, även de slarvigaste bidragen är underhållande och kan ursäktas inklusive vissa manliga pubertalvrål. Sex är förutom islam och invandring ett tema liksom tilltron till hårdrockens enande kraft.

Att Nima fick ta så mycket skit från andra invandrare från Mellanöstern visar vilket mod han hade medan han höll på och inte gav upp. Hoppas han återvänder. Mashallah.

Hans blogg Nordic Dervish finns kvar men han bloggar också på Merit Wagers förlagsblogg Mummelförlaget, här om SD

Ordbrand (Mummelförlaget, 2013)

Vit svit, Athena F.

I diktsamlingen Vitsvit gör poeten och litteraturkritiken Athena Farrokhzad sitt utanförskap som iranier till poetiskt tema . På svart botten framstår hennes vita rader effektfullt men knappast för att överbrygga sin exil. Hon kråmar sig i dialog med sin mor, far, mor, bror och mormor som alla verkar trivas i det nya landet Sverige.

Diktjaget som heter Athena och är liksom den grekiska gudinnan framsprungen ur Zeus huvud är otålig. Förmaningar om svenskt vardagsliv går henne förbi. Hon är stolt och ska till synes göra allt för att erövra det svenska språket som ett vapen mot makten, kanske svenskar eller kanske myndigheter. Förnedring och klagan, rastlöshet och övergrepp återkommer i dialog efter dialog som om det finns oändliga erfarenheter av förtryck av invandrare att ösa ur. Till och med det nya språket duger knappt även om boken tryckts med silveromslag av landets mest prestigefyllda bokförlag, Albert Bonniers:

”Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen”.

Farrokhzad är inte nådig mot andra nordiska poeter som vittnar om erfarenheter som visar att förtryck finns i alla samhällsgrupper, till exempel bland danska muslimer från Palestina. Hon sågar Yahya Hassans diktsamling för att den kan leda till kritik av denna religion och folkgrupp. Blott diktande om smärta orsakad av onda blonda skandinaver godtas. Gratulerar till utgivningen men förvalta uppmärksamheten sedan i somras väl.

Vitsvit (Bonniers, 2013)

Hennes recension av dansken Yahya Hassans poesi, 22/1 2014 i Aftonbladet

Nationer före ideologier

Vintern 1979-80 anordnades tre demonstationer i min hemstad Uppsala; Sovjet ut ur Aghanistan, Kina ut ur Vietnam och Vietnam ut ur Kambodja. Förvirringen inom den svenska vänstern var total och vi som gick i alla tåg var nog ganska få. I alla tre konflikter invaderade kommunistiska/socialistiska regimer andra kommunistiska/socialistiska regimer. Ideologiskt sett borde de ha avstått från vapen och istället använt diplomatiska vägar utifrån ideologiskt samförstånd. Men icke. Geopolitik och nationell självbevarelse var avgörande, socialism och kommunism sekundärt.

I samma linjer resonerar New York Times korrespondent Thomas L. Friedman i en krönika den 28 oktober 2014 när han går tillbaka till sitt lands förra krigstrauma, Vietnam. Han menar att USA misstolkade den nationalism som Nordvietnams ledare, kommunisten Ho Chi Minh, stod för. Ja, Minh var kommunist men han var också och kanske i första hand nationalist. I vart fall var han en mer trovärdig nationalist än vad Sydvietnams amerikanskstödda marionettledare var. Genom tilltron till det kommunistiska Nordvietnams nationalism vann folket och gerillan FNL över till kommunismen.

Friedman jämför sedan USA:s misstolkning av Vietnams nationalism på 1960-talet med västvärldens tolkning av ISIS idag. Där finns också en nationalism men liksom i Vietnam är den formulerad i andra termer, denna gång inte sekulära utan religiösa begrepp: ISIS våldsbejakande sunnitisk islamism. De medelålders män som dras till ISIS i Irak och Syrien vill knappast gifta bort sina döttrar med skäggiga mullor eller avstå från en god whiskey, men de har svikits av den pro-shiitiska irakiska regimen i Bagdad och diktatorn Assad i Damaskus så till den milda grad att den Islamska Staten framstår som ett alternativt nationsbygge.

Bakom Bagdads shiiter och Damaskus finns Iran, som uppfattas som en regional stormakt, mot vilken alla medel är tillåtna, även bokstavstrogen islam från 600-talet. Vad som helst kan brukas mot förtryckare och kolonisatörer – Marx Kapital eller Muhammeds Koran.

Nationalism kan slutligen ta sig i uttryck att vilja bevara den nation eller region eller klan man tillhör, oavsett ideologi, religion eller ens demokrati. I Dagens Nyheter den 12 november (ej på nätet) resonerar Anne-Marie Slaughter, statsvetarprofessor vid Princeton i USA, utifrån toppdiplomaten Henry Kissingers nya bok World order. Liksom han vill hon beskriva och helst befrämja en uppdaterad världsordning likt den Westfaliska freden som till sist lade Europas 30-åriga religionskrig till rätta på 1600-talet. Hon vill likt en neo-neo konservativ ideolog gå än längre än realpolitikern Kissinger i ambitionen att dra ut i ideologiska korståg, men det kan vi lämna åt sidan just det. Det intressanta är betoningen på fred, stabilitet, och institutioner, framför politiska och religiösa åskådningar vilket Francis Fukuyama uppmärksammar i ny bok (se understreckare i SvD 12 nov 2014 )

Nationen kvarstår som den grundläggande nivån för vad ett folk vill försvara oavsett vad de strider om i väntan på himlen (eller helvetet enligt vissa) eller vilken politik man vill landets ledare ska föra. Ja, demokratin kunde inte ens införas i Nordafrika under den arabiska våren från 2011, eftersom den rådde oenighet om vilket land man röstade om (se biståndsarbetaren Bengt Nilssons blogg ). Libyen kan exempelvis indelas i minst tre regioner och antalet klanvälden är betydligt större.

Först kommer nationen (familjen, släkten, byn), sedan andra teoretiska spörsmål. Var du bor är viktigare än vad du tror på. I ett post-nationellt land som Sverige är det befängt givetvis men i resten av världen är det en realitet. Vi har vetat det förra men glömt bort det i vår ohistoriska tid.

Land ska med lagar byggas det i våra gamla landskapslagar. Därmed slås landet fast som den första grundläggande juridiska enheten, inte ett särskilt statsskick, ideologi eller religion.

Sverige runt bakom en motorcykelhjälm

 

Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? Det undrade Qaisar Mahmood född i Pakistan och uppvuxen i Tensta, en välutbildad och nyfiken man, när han reste runt Sverige på sin motorcykel. Han ville finna spår av distinkt svensk kultur men hittade inte mycket. Svensk kultur är som en lök med skal efter skal utan en inre kärna blev hans slutsats i boken Jakten på svenskheten (Natur & Kultur 2012).

Hans motorcykelhjälm skyddade hans brunhyade ansikte så vid korvkioskerna och på mackarna trodde alla han var svenskfödd. Ingen brytning, bara en vanlig mc snubbe. Han far på sin båge till Värmland, Skåne och Dalarna, festar, hänger i bruksorter och ser på amerikansk folkdans. Överallt letar han efter det genuint svenska och folk han möter berättar glatt att just här finns det svenska eller det här sättet är typiskt svenskt.

Eftersom alla säger olika saker får Mahmood inte ihop någon sammanlagd svenskhet. Fast att säga att det inte finns något svenskt innebär å andra sidan att det inte finns något indiskt eller franskt också. Vilket vi alla vet om att det finns. Varför är det så svårt att skriva att det finns en svensk kultur, en svenskhet som skiljer sig från tysk, ugandisk och peruansk?

Mahmood utvecklar sin idé om det svenska som lager av lökskal som var för sig bildar en identitet – bondelivet, bruksandan, industritänkandet, moderniteten och till sist postmoderniteten – utan att de tillsammans blir något. Men är det möjligt? Kan inte alla dessa historiska skikt smälta samman till en svensk identitet? ”Genom globalisering och invandring läggs ytterligare lager till den svenska löken” skriver han och framstår som en naiv mångkulturalist.

Givetvis kommer han då in på att föreställningar om svenskhet bygger på etnicitet och rasism. Han kan aldrig bli svensk med sitt svarta hår och sin bruna hud, en personlig uppfattning vilken motsägs av adopterade och många assimilerade invandrare. Redaktören och författaren Tove Lifvendahl kommer visserligen från Sydkorea men främst från Hälsingland. Varför Qaisar Mahmood inte kan känna sig svensk kanske mer har att göra med hans uppväxt i invandrarförorten Tensta.

Han bestämmer sig för att kalla sig svensk även om han etniskt och kulturellt inte är svensk enligt vad han anser är en folklig och utseendemässig definition på svenskhet. Den mindre omfattande svenskheten som bara bygger på medborgarskap bör räcka menar han. Men han tillägger att man kan också diskutera vad som är svenskt. Denna vilja att tala och skriva om vad han sett och tänkt gör boken intressant och att han ingår i en saklig diskussion där vanliga svenskar finns. Han är beläst och har många exempel på vardagliga händelser från sin arbetsplats Riksrevisionsverket. Att han inte stannar vid sitt svenska medborgarskap utan vill förstå och diskutera det kulturellt svenska är välgörande att höra.

Jakten på svenskheten (Natur & Kultur 2012).

Sagolandet Sverige

tove-framtidsland-170px
I boken Från sagoland till framtidsland. Om svensk identitet, utveckling och emigration (2011, Hjalmarson & Högberg) intervjuar redaktören Tove Lifvendahl utlandssvenskar, forskare och företagare om Sveriges roll i världen. Flera kapitel om emigrationen sedan 1800-talet ger bakgrund till dagens svensk-amerikaner och andra utlandssvenskar som nu flyttat ut till andra länder, som Singapore, Spanien och Ryssland.

”Sagolandet” i bokens titel hänvisar till en omdiskuterad dokumentärfilm som regissören Jan Troell gjorde 1988, där bland annat den amerikanske psykologen Rolly May analyserade vårt land, se klipp . Sverige var ett land utan ett mysterium sa han, ett materialistiskt och överrationaliserat sagoland där myndigheter sagt sig veta vad medborgarna bäst behövde och därför styrde deras liv in i minsta detalj.

I boken möts många berättelser om saknad och hemlängtan och om vad vi i den svenska kulturen inte förstår i nya möten med andra länders kulturer om vi flyttar. Att veta bäst verkar vara svenskarnas utgångspunkt när de flyttat utomlands, men snart så vänjer de sig vid att sina nya grannar och arbetskamrater nog kan veta något också. Svenskarna öppnar upp sig utomlands, de är mer generösa och inte alltid så tysta.

Några lärdomar från de utflyttade svenskarna i fem punkter:

* Sverige är ett land där det finns mycket att vara stolt över

* Det finns bättre sätt att lösa somlig saker än vi gör i Sverige

* I Sverige missunnar man varandra stora framgångar, utom inom sport, musik och spel

* Det svenska samhällsklimatet uppmuntrar inte människor att växa och förändras

* Svenskar är inte intresserade av att höra hur andra löser saker

Den sista punkten är särskilt tydlig när utlandssvenskar flyttar tillbaka. Vad de lärt sig och varit med om är ointressant och oanvändbart för svenskt arbets- och sällskapsliv. Lifvendahl menar att svenskar i Sverige blickar för mycket tillbaka till ett svunnet sagoland, något som de utflyttade visserligen också gör men de vet å andra sidan att detta sagoland bara är en saga.

Mina egna utlandsflyttar och internationella erfarenheter har jag skrivit om här;
https://sjunne.com/2014/11/07/jag-en-landsforradare/

https://sjunne.com/2013/03/03/mitt-internationella-liv/

Sverige har världens högsta skatt på koldoxidutsläpp.

koldioed

Jacob Lundberg, doktorand i nationalekonomi vid Uppsala universitet, presenterade sin rapport om den svenska kolioxidskatten

– Skatten på koldioxid bör vara högst 300–400 kronor per ton. Men svensk beskattning ligger på över 1000 kronor per ton. Vi överbeskattar koldioxid, vilket ger oss en ineffektiv klimatpolitik, sa nationalekonomen Jacob Lundberg vid lanseringen av en rapport i november på Timbro.

-Det kan vara värt att beskatta svenska koldioxidutsläpp utifrån globala hänsyn, till exempel om bönder i Bangladesh drabbas på grund av klimatförändringar. Men skatten ska lika stor som kostnaderna, inte mer.

Johan Hultberg, riksdagsledamot (M) och klimatpolitisk talesperson, höll inte med. Att sänka skatten vore att tillåta mer utsläpp och varifrån skulle bortfallet på 25 miljarder i intäkter från koldioxidskatten då komma?
-Sverige bör hålla kvar den höga skatten så länge som det inte finns ett överenskommet globalt pris. Andra länder kan ta efter oss när de ser att vi både har en stark ekonomi och kan bedriva en bra miljöpolitik. Vi ska visa världen våra framgångar, sa Hultberg.

Moderaten Johan Hultbergs uttalande påminde om Fredrik Reinfeldts tal i valrörelsen om att ”vi har världens högsta koldioxidskatt, vilket är bra.” I regeringen sitter nu Miljöpartiet med planer på få igenom ytterligare en höjning av skatten. ”Vi har redan världens högsta koldioxidskatt, men vi är också ett av jordens rikaste folk, så den kan höjas ytterligare som ett styrmedel”, sa miljöminister Åsa Romson 2013 till Västerbottens-Kuriren. De största partierna i båda blocken tycks därmed vara ense om att behålla den höga skatten.

Vid seminariediskussionen vid presentationen rapporten fanns ingen naturvetare representerad som kunde belägga om koldioxidutsläpp var så allvarligt som man påstod. Samtiden ringde därför upp Wibjörn Karlén, professor emeritus i naturgeografi och ledamot i Vetenskapsakademin, en forskare som sysslat med klimatforskning sedan 1959 och debatterat klimatfrågan, senast i Samtiden.

– Det finns kanske ett obetydligt samband mellan koldioxidutsläpp och klimatpåverkan. Men det är så mycket fusk och felaktiga data som man matas med.
-Solens rörelser och havsströmmar har större påverkan i så fall. Vi betalar en hög koldioxidskatt i onödan. Visst kan vi betala mer skatt men inte på grund av koldioxid.
-På 1940-talet spekulerade nystartade naturskyddsgrupper om koldioxidens inverkan och om man kunde damma av Ahrrenius gamla papper.

Den svenska kemisten Gustaf Arrenhius (1859-1927) anses ha föregått dagens teorier om global uppvärming och växthuseffekt med sin analys 1896, ”Über den Einfluss des atmosfärischen Kohlensäuregehalts auf die Temperatur der Erdoberfläche”, en uppfattning som Wibjörn Karlén finner besynnerlig.
-Det blev en sorts troslära. Jag kan inte se hur de kunde komma fram till det. Koldioxidens effekt på klimatet är hur som helst starkt överdriven.

Nima Sanandaji om framgångsfaktorer för invandrare

nima

Entreprenören, teknologen och debattören Nima Sanandaji kom från Iran vid 8 års ålder till Sverige 1989. Familjen gick på socialbidrag och med tiden lyckades han ta sig in på Chalmers, Cambridge och tog slutligen en teknologie doktorsexamen vid KTH. Han har utnyttjat dessa erfarenheter av socialt och ekonomiskt utanförskap i flera böcker för att kunna analysera varför iranier och andra invandrare segregeras mer i Sverige än invandrare i andra västländer.

I boken Mellanförskapet visade han 2009 att den svenska välfärdsstatens omhändertagande av handlingskraftiga utländska entreprenörer varit förödande för alla inblandade – fattiga bidragsberoende invandrare, svenska skattebetalare och handfallna integrationsbyråkrater. Möjligen kände de svenska SFI lärarna sig nöjda med att år efter år ha samma vuxenstuderande på samma nivå så de riktigt kunde rå om dem. Han intervjuade även skolledare i invandrartäta områden inklusive mig, då biträdande rektor i Tensta, se min rapport.

Nima intervjuade flera iranier som trots den svenska integrationspolitiken lyckats genom att starta egna företag, läsa mer svenska och ta enkla servicejobb för att komma in på arbetsmarknaden. Han tar upp frånvaron av diskriminering i Sverige som annars brukar vara förklaringen till den låga sysselsättningsgraden för utomeuropeiska invandrare, runt 40 % lägre än för svenskar. Vad som lett till den svaga sysselsättningsgraden enligt honom och den forskning han vilar på är de stela anställningsregler som gör svenska arbetsgivare ovilliga att ta en risk med att anställa någon utlandsfödd med okända erfarenheter och oklar utbildningsnivå. Kan man inte snabbt bli av med en oduglig anställd tar företagaren sällan den risken.

Han ser ingen diskriminering i att svenska företagare inte känner till vad examina från Mellanöstern kan vara värda i Sverige eller vad tidigare anställningar i informell sektor utomlands kan innebära för företaget. För alla sådana ursäkter ger Nima klara besked från aktuell statistik, inga fördomar av det slag som hans landsman, sociologen Massoud Kamali presenterade i sin vidräkning med det ”strukturellt rasistiska” Sverige i Mona Sahlins integrationsutredning 2006 .

Nima menar vidare att socialt kapital är lika viktigt som ekonomiskt. För invandrare gäller det att komma i kontakt med svenskar i så stor utsträckning som möjligt för att träna språket, få kontakter och lära sig det nya landets vanor och regler. Även om han tror att egna skolor kan var nyckel till framgång som de varit för ester och judar i Sverige så ser han vikten av egen bildning och studier som det väsentliga.

För sin egen etniska grupp, medelklassiranier, blev flytten till Sverige på 1980-talet inte den framgång den kunde ha blivit. Trots att det nya landet hade rest sig från 1970-talets lågkonjunktur så kunde inte iranier och andra utomeuropéer hävda sig på bostads- och arbetsmarknaden. Det tog en generation innan de välutbildade iranska familjerna kunde återgå till liknande status de haft hemma i Teheran. Nima är ett gott exempel på denna nya generation svensk-iranier men även Ashkan Puoya, Saied E Zadeh, Shori Zand och Tina Ghasemi vilka förekommer i hans studie Från fattigdom till framgång- Om iranska invandrare som lyckas och om svensk integrationspolitik som inte gör det från 2012

2011 fick Nima i uppdrag av den finska liberala Tankesmedjan Libera att skriva om den svenska välfärdsstatens historia och aktuella situation. I rapporten ”The Swedish Model reassessed” gör han en intressant analys av Sverige.

Han menar att nyckeln till Sveriges ekonomiska och sociala framgångar under 1900-talet inte beror på arbetarrörelsen eller välfärdsstaten utan på just vissa nationella särdrag. Befolkningsmässiga och kulturella faktorer tillsammans med ett gynnsamt företagsklimat var avgörande för den exceptionellt höga och långa tillväxten åren 1870- 1970. Sverige visade tvärtom höga tillväxtsiffror och hade en intakt svensk samhällsmodell före det socialdemokratiskt styrda 1930-talet.

De svenskamerikaner som emigrerade till Nordamerika under 1800-talet uppvisar även idag samma framgångsrika sociala utveckling som de svenskar som stannat kvar i 1900-talets omfattande välfärdsstat. Kulturella faktorer som protestantisk arbetsmoral och förmåga och uppskattning av hårt slit på landet var väsentligt för de svenska och svenskamerikanska framgångarna. Möjligen var svenskamerikaner mer religiösa och puritanska än svenskarna.

I början av 1990-talet nedmonterade Sverige de mest generösa välfärdstjänsterna, minskade den offentliga sektorn och fick tillbaka den höga tillväxten landet inte haft sedan 1960-talet. Perioden 1970–1995 med utbyggnad av en omfattande offentlig sektor hade samtidigt låg tillväxt.

Det är sant menar Sanandaji att Sverige har upprätthållit en hög levnadsstandard trots höga skatter men samtidigt är det fel att dra slutsatsen att det betyder att höga skatter inte påverkar tillväxten, vilket politiker och vissa nationalekonomer till vänster gärna gör. Tydliga och stabila värderingar är vad som bygger upp välfärdssamhället. Höga skatter har varit möjliga på grund av det sociala kapital de hårt arbetande svenskarna byggt upp under sekler.

Nima visar i rapporten att den protestantiska arbetsetiken var en viktig del i den svenska kulturen oavsett var svenskar levde. Det var till denna hårda etik Göran Person slog an till när han med hårda nypor tog Sverige ut ur 1990-talskrisen menar Nima.

Samma tilltro till socialt kapital, utbildning och goda värderingar ledde medelklassiranier till att omsider utbilda sig och starta företag. Men det tog en generation av misshushållning med deras ambitioner på grund av svenskt medlidande med invandrare innan de fick möjlighet att ta ansvar.

Mellanförskapet – Mellan utanförskap och integration, mellan hinder och möjligheter (Captus, 2009), se recension av Dick Erixon

The Swedish Model reassessed- Affluence dispite the welfare state (www.libera.fi 2011)

Från fattigdom till framgång- Om iranska invandrare som lyckas och om svensk integrationspolitik som inte gör det (Timbro, 2012)

Se även min recension av bok om åtta framgångsrika folkgrupper, däribland iranier.

Hemma hos forskarparet Friedmans i Lund

Paret Friedman

Lilla Fiskaregatan i Lund, hemma hos professorsparet Jonathan Friedman och Kajsa Ekholm-Friedman.

De är numera aktiva pensionärer med barnbarnsbarn hemma i den storslagna våningen, fylld med vackra föremål från deras fältarbeten som antropologer i Polynesien, Latinamerika och Afrika samt en flygel och konstverk gjorda av en dotter.

Kajsa är född 1939 i Värmland och Jonathan 1946 i New York. Tillsammans har de brutit ny mark inom den historiska och teoretiska antropologin sedan 1970-talet. Nu är de mest kända som frispråkiga Lundaakademiker efter det att båda lyckats bli besvärliga för sin arbetsgivare, Lunds universitet.

De pratar ivrigt och samtalet fladdrar från jägar- samlarfolk i Mesopotamien 2000 f. Kr till det tredje bandet i Karl Marx Das Kapital. Surrigt och sant, oupphörligt spännande. Två spränglärda provokatörer som hamnade i pressen för sina ovälkomna forskningsresultat och utländska universitetsanställningar. Först ut Kajsa Ekholm- Friedman.

FOLKVILJAN OCH MASSINVANDRINGEN 1997

En grupp äldre etablerade skåningar som kallade sig ”Folkviljan och massinvandringen” hade kallat henne till ett möte 1997 för att berätta om sin forskning om mångkulturella samhällen. Gruppen bestod av f.d. moderater, men även välutbildade personer som aktivt engagerat sig mot invandringspolitiken. Expo kallade åhörarna inklusive professor Kajsa Ekholm Friedman för ”manschettrasister”.

Kajsa höll sitt föredrag där hon kunde visa att inga välfungerande samhällen med stora kulturskillnader mellan olika grupper hade existerat särskilt länge utan inbördeskrig. Hon skrev även två artiklar i DN Debatt vilket ledde till ett ramaskri. Invandrardebattören Kurdo Baksi anmälde henne för hets mot folkgrupp för hennes beteckning ”illojala invandrare”, vilket dock Justitiekanslern valde att inte ta upp.

Statsvetarna Leif Lewin och Bo Rothstein ryckte också ut med kritik av henne i DN, men Kajsa valde att inte bemöta dem då de inte visste särskilt mycket om antropologisk forskning om mångkulturella samhällen i historien sedan bronsåldern, hennes specialitet.

De andra svenska antropologerna reagerade också häftigt liksom rektorn för Lunds universitet, Boel Flodgren. Hon valde dock att i någon mån försvara Kajsa mot de övriga akademikerna i Lund som skrev protestlistor och undvek henne i korridorerna. Sveriges samlade antropologkår skrev motinlägg och betedde sig som om en ny märklig och oliktänkande person svikit den kollegiala svenska antropologstammen.

Utstötningsmekanismerna fick såväl maken Jonathan Friedman, professor i socialantropologi, som andra nordiska antropologer att beskriva och studera det nya fenomenet – svenska antropologers flockbeteende mot avvikande svensk antropolog. I en artikel i Current Anthropology 1999 redogjorde Jonathan utifrån teoretiskt antropologiska synpunkter för vad makan varit med om . Inte uppskattat vid svenska universitet.

HELLRE PARIS OCH KALIFORNIEN ÄN LUND

Själv fick Jonathan Friedman veta hut av Lunds universitet några år senare. Friedman som bott i Paris 1968 hade en gästprofessur vid ett franskt universitet i Paris och en vid ett amerikanskt i San Diego förutom i Lund. Det ses som en fördel om svenska professorer också kan vara representerade utomlands, men Lunds universitet ställde honom inför ett ultimatum: antingen enbart verka i Lund eller sluta. Han valde Paris och Kalifornien framför den trångsynta svenska lärdomsstaden. Hans studenter ville ha honom kvar men förgäves.

Nu är de synnerligen aktiva pensionärer som fortsätter skriva böcker. Tjafset med svenska akademiker och medier har visserligen lett till att Jonathan bestämt sig för att skriva en egen bok i ämnet Political Correctness, PC Worlds ska den heta och ha ett kapitel om Sverige. Han retar sig gärna på vårt politiskt korrekta åsiktsklimat där inte ens en professor kan få uttala sig om vad han eller hon kan utan att bli skälld för rasist, vilket Kajsa naturligtvis blev.

– I Sverige handlar allt om åsikter. Att ha rätt eller fel åsikter är viktigt oavsett om de är sanna eller falska, säger han muntert.

– Ja och särskilt journalister och myndighetsfolk som skiljer numera inte på fakta och fiktion, inflikar Kajsa. Det är som i berättelser från Kongo när man kan slå någon för att denne angripit en i drömmarna. Eller i svensk medeltid då häxor togs på allvar.

Hon fortsätter med att koppla ihop den svenska politiska korrektheten kring invandringen till sin forskning.

– Vad som pågår är en slags tribalisering där olika stammar slåss men lever i parallella strukturer. Vi är nog båda två ganska pessimistiska om framtiden för Sverige.

Jonathan menar att dagens västerländska samhällen präglas av ett förakt för arbetarklassen. I Sverige är det tydligare än i andra länder. En välutbildad elit som ska uppfostra folket. Vänstern eller höger spelar ingen roll. För vänstern var arbete tidigare centralt, som i arbetarrörelsens traditioner, men idag har arbetet ersatts av konsumtion och kosmopolitism.

– Inom etablissemanget finns ofta en slags wanna-be elit, säger Jonathan leende.

-De är småborgerliga kultur- och mediemänniskor som vill leka världsvana som vore de av fin adel eller rika jetsettare. Bästa exemplet är hur Martin Schibbye och Johan Persson uppförde sig när de tog sig in i Ogaden-provinsen i Östafrika 2011. När vi antropologer åker ut är vi alltid noga med visum och inbjudningar från konsultat och universitet. De svenska journalisterna tyckte mest synd om sig själva och skrev sen en bok om sig själva.

Han och Kajsa har väldigt roligt åt den svenska ankdammen men sysslar även med seriösa saker.

GLOBAL SYSTEMS ANTHROPOLOGY

Paret Friedman bedriver avancerad forskning om hur samhällen historiskt har organiserat sig i globala system. De har tillsammans gett ut två böcker i sin serie The anthropology of global systems och en mängd vetenskapliga artiklar sedan 1980-talet. Själva samhällsutvecklingen som vi människor organiserat oss startade för 5500 år sedan i Mesopotamien, nuvarande Irak. Då startade en handel mellan skilda samhällen i Mellanöstern men också via globala handelsvägar bort mot Fjärran Östern och Västeuropa, ja till och med till Latinamerika över Nordpolen och Alaska.

Men perioder av globalisering innebär inte bara utveckling utan kan ses som tecken på nedgång. Varje civilisation som uppstått går under när globaliseringen sprids ut och blir alltför dynamisk, okontrollerbar. En global ekonomi är dynamisk för att den är instabil. Världskapitalismen eller globaliseringen undergräver sina egna förutsättningar. Men eliterna i västvärlden och i de övre skikten i fattigare länder bejakar denna nedbrytande globalisering genom att fostra folket till att hata sina egna länder, sin kultur och bejaka allt nytt och främmande.

– Allt ska blandas ihop men det funkar inte, säger Jonathan. Att blint tro på globalisering och mångkulturalism som något positivt är en ideologi, ett sätt att utöva makt mot arbetare och lokala traditioner. Jag kan varken se SVT eller CNN idag, de är fulla med hyllande av globalisering, nyliberal multikultur. Al-Jazeera är faktiskt mer ärliga.

En flyende global identitet som lever av instabila ekonomiska system och förtryck av arbetare med nationell tillhörighet. Böckerna om Sveriges och västvärldens kollaps är redan skrivna av Jonathan och Kajsa. De betraktar och beskriver en civilisations förfall.

Friedmans 2

Vidare läsning och lyssning:

Jonathan Friedman skrev förordet till kritiken av den svenska invandringspolitiken Exit Folkhemssverige: en samhällsmodells sönderfall 2005

En svensk introduktion till deras civilisationsteorier finns på bloggen Det avvikande landet i norr / På engelska finns en längre föreläsning av Jonathan Friedman på YouTube

Ny bok om svensk politisk korrekhet

Absolut Jalving om Sverige

En sur dansk journalist och doktor i historia som retar sig på det politiskt korrekta Sverige, kan det vara något ? De få svenska medier som skrev om Mikael Jalvings Absolut Sverige. En rejse i tavshedens rike bekräftade hans uppfattningar om grannlandets ängslighet. När boken översattes till svenska tog ingen i den överhuvudtaget. Bara detta faktum gör den intressant.

absolut-sverige

Mikael Jalving reser från Malmö till Kiruna och skriver en lättsam berättelse om sina möten, läser svenska nyheter och gör historiska reflextioner. Han skriver i inledningen efter att ha ironiserat över de svaga ursäktande officiella reaktionerna på bombdådet vid Drottninggatan i december 2010 att det inte finns ett så framåtinriktat land i Europa. Svenskarna vill helst glömma självmordsbombaren Taimour Abdulwahabs islamistiska förklaringar till att han ville spränga sig och kanske ett 50-tal till oskyldiga på gågatan intill. Sverige vill att världen ska vara fin och glänsande, ett tolerant folkhem menar Jalving som till vardags skriver för Jyllands-Posten, vars redaktion och tecknare hotats till livet 2006 av just ilskna muslimer.

Kan då denne karske dansk lära sig om inte älska så åtminstone tolerera de intoleranta svenskarna, vars intolerans mot dansk frispråkighet går honom på nerverna, särskilt Lena Sundström och Jan Guillou ? Nej, han står inte ut med svenskarnas menlöshet och politiska korrekthet trots många försök. Jalving reser till Boden, besöker samer, läser om svenska kungar och vår stormakttid, lyssnar på Dilsa Demirbag-Sten, Yvonne Hirdman och många fler som skrivit om det svenska samhället. Han ser till och med på feministisk Krav-märkt pornografi på hotellrummet men inget händer. Sverige förblir tyst och svenskarna rädda för vad folk ska säga om de avviker.

En dystopi om ett land i förfall, utan självinsikt och knappt värt att besöka för en dansk. Men för svenskar är den att rekommendera om man vill förstå mer om vad Sverige har blivit, särskilt efter Olof Palmes storhetstid.