Alla inlägg av Jan Sjunnesson

Bloggar om svensk och internationell politik och kultur. Frihetlig och konträr.
Debatt, Politik

Tre böcker om Sverigedemokraterna

1 kommentar

SD böcker

I tre utkomna böcker analyseras och diskuteras Sverigedemokraterna av sina kritiker; Sverigedemokraternas Vitbok (tidskriften Expo nr 2/2014), Sverigedemokraternas Svarta bok (Verbal, 2014) och Så fick Sverigedemokraterna makt (Hjalmarsson & Högberg förlag, 2014)

För att reda upp detta intresse och nyfikenhet kring partiet tänker jag indela texterna i tre delar; historiska, analyserande och aktivistiska. Ingen skribent kan anklagas för att vara neutral eller vetenskaplig utan alla är ute efter att ensidigt belägga brister, fadäser, felgrepp och personliga tillkortakommanden. Likväl går de att läsa men står sig inte jämförda med böcker av journalister som Björn Häger, Pontus Mattsson och Niklas Orrenius.

1.
I den första historiska delen finns stiftelsen Expo:s Vitbok och ett par bidrag i vänsterantologin Sverigedemokraternas svarta bok (Mikael Ekman, Måns Nilsson, Mathias Våg och Mats Deland). Skildringarna utgår från de invandringskritiska och nationalistiska rörelser som fanns på 1980-talet med tonvikt på BSS, Bevara Sverige Svenskt och flera mer tveksamma grupper och personer. Huvudlinjen i alla texter går ut på att visa hur SD via BSS m fl grupper fötts ur en svensk nazism och fascism med rötter tillbaka till 1940-talet.

De första Sverigedemokratiska partiledarna, styrelseledamöter och inte minst ungdomsförbundet SDU:s tidiga ledning verkar ha varit odemokratiska, rasistiska och uppmanat till hets och våld. Vid flera tillfällen ska ledningen försökt staga upp organisationen genom att rensa ut rötägg, inte minst skinnskallar, men återigen fallit in i samma rasism och auktoritära nationalism. Detta spår går från partiets bildande 1988 ur det sönderfallande Sverigepartiet via utbytningar till Nationaldemokraterna vid 2000-talets början fram till idag 2014. Därav legitimeras de ständiga angreppen på Sverigedemokraternas bruna halv-nazistiska förhistoria som hördes inte minst i Almedalen i år enligt dessa författare.

Här ska inte polemiseras mot historieskrivningen i dessa båda böcker som till viss del bygger på fotografier och intervjuer, men också på rykten. En mer vetenskaplig historia kan behövas skrivas av andra historiker och då menar jag inte Henrik Arnstad, Heléne Lööw och Lena Berggren. Dessa tre har förverkat förtroendet att skriva Sverigedemokraternas historia genom genom sin ensidighet. Arnstad finns med i antologin, men med samma märkliga ideologianalys som mest väcker löje genom hans bruk av begrepp som neofascism och hans favoritbegrepp, ”ultra-nationalism”. Över till nästa del, analyserna.

2.

LO-ekonomen Dan Anderssons Så fick Sverigedemokraterna makt är visserligen illa skriven men ett försök till att förklara vad han kallar högerpopulistiska framgångar. Orsakerna är enligt honom att allt fler västerlänningar utsätts för en ekonomisk marginalisering i och med global konkurrens. Lägg därtill en intolerans mot invandrare som enligt Andersson skapades av Alliansregeringens tal om språktest och utanförskap runt 2004.

Hela hans bok är ett försvar för inte bara traditionell socialdemokrati utan även för global rättvisa. Han skriver att Sverige har ett åtagande och ett gemensamt ansvar för hela världens medborgare. Att inte handla med utgångspunkt för att hjälpa alla fattiga på jorden är moraliskt fel. Men för de Sverigedemokratiskt röstande väljarna kan man inte utkräva att de ska avstå något från sina låga inkomster. Tvärtom ska deras villkor på arbetsmarknaden tryggas genom återgång till tiden innan Reinfeldt tillträdde 2008 och gjorde svaga grupper än mer otrygga. Andra skäl för att SD går framåt är att skolan försämrats, skattesänkningar (vilket gillas av SD:s väljare) och att M och S flutit samman i den politiska mitten.

Analyserande forskare skriver även i Sverigedemokraternas svarta bok. Ekonomhistoriken Lovisa Broström förklarar hur kriser och konjunkturer påverkar de Sverigedemokratiska väljarna. Hon har liknande kritik av Alliansregeringens metoder (FAS, RUT, utförsäkringar, sämre pensioner) som Andersson, vilka leder enligt dem till större rivalitet mellan utsatta grupper (lågbetalda svenskar, invandrare). Intressant nog har Broström samma ekonomiskt-politiska förslag om SD hade i sin budgetmotion 2014.

Genusvetaren Diana Mulinari och migrationsforskaren Anders Neergaard skriver om de kvinnliga SD-väljarna i kapitlet ”Omsorgsrasismen”. Deras teoretiska begrepp kommer från amerikansk post-kolonial teori där rasism kan vara vissa symboler och mörkhyade kan kallas rasifierade. I denna ”öppna” förståelse av rasism kan nästan vad som helst vara fås att var rasism, från glasspapper till plåster.

2005 ingick genusprofessorn Mulinari i den nedlagda och utskällda utredningen Det blågula glashuset, ledd av Masoud Kamali, som skulle påvisa förekomsten av strukturell rasism i Sverige. Tyvärr har den återupplivats på senare tid i aktivistkretsar runt MP, V och FI, men ingen respektabel svensk vetenskapsman hänvisar till den. Nåväl.

Mulinaris och Neergaards text ”Omsorgsrasism” bygger på intervjuer med ett 20-tal kvinnor inom SD som vill värna om landet, kulturen och de nära mellanmänskliga förhållandena som familj och barn. Därav kallas de ”omsorgsrasister” när de vill inkludera utsatta individer i sin krets. Denna krets sägs vara i opposition till det anonyma politiskt korrekta etablissemanget, som är allt annat än omsorgsfullt. Själva anser forskarna ”att föreställa sig den värld som Sverigedemokraterna önskar sig är outhärdligt”. Detta är inte vetenskap, utan mer aktivism. Över till den sista tredjedelens aktivistiska texter.

3.

Bakom Sverigedemokraternas svarta bok står Expo, Researchgruppen, Inte Rasist Men (IRM), Verbal förlag och vänstertidningskollektivet Fria Tidningar. Hela boken genomsyras av ställningstaganden mot SD, men sist i boken skriver fem aktivister från IRM en ”grundkurs för antirasistiska ångvältar.”

Under rubrikerna ”Därför är SD rasister”, ”Principprogrammet”, ”Hatet på nätet”, ”SD och invandringens kostnader” och ”Sagan om islamiseringen” ger IRM sina sympatisörer några enkla tips och slagord. Analysen ska vara häftig och humoristisk snarare än intellektuell och saklig.

Sist i boken finns Jason Timbuktu Diakités tal i riksdagen och en begreppsförteckning från A till Ö. För undertecknad, se sid. 265.

Kategorier, Kultur

The almost nearly perfect people (vi, men säg det inte till någon . . . )

Lämna en kommentar

booth
Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? Engelsmannen Michael Booth väckte uppståndelse när hans mustiga skildring av de nordiska länderna kom ut vid början av 2014. Boken är en lättsam och kåserande rundresa i alla fem länder med ett kapitel för varje land. I det svenska får vi veta att vår mat är oätlig (Booth är mat- och reseskribent, ska tilläggas och sätter gärna in roliga kommentarer i parenteser), att vi är ungefär så mesiga som han tror (han bor i Köpenhamn, gift med snygg dansk fru) och att landet inte är så illa som Sverigekritiker och Sverigedemokraterna tycks tro.

Booth erkänner att han är politiskt korrekt och vill gärna framstå som en försvarare av allt svenskt mot danska Sverigekritiker som Mikael Jalving och Lars Hedegaard, men han vill ändå veta om det kanske ligger ett uns i påståendet att Sverige är ett smygtotalitärt land. Han intervjuar etnologiprofessor Åke Daun, riksdagsmannen Johnny Skalin (SD), kulturmarxisten Stefan Johnsson och Henrik Berggren, historikern som försvarar den svenska statens rätt att ordna för sina medborgare.

Mellan dessa historiska och teoretiska avsnitt går Booth runt i Stockholms innerstad och försöker bete sig osvenskt, dvs. medvetet åka hiss tillsammans med okända i hans hotell och tala med dem, inleda samtal på gatan och annat tramsigt. Allt för att få oss att verka blyga och tröga. Han både vill och inte vill att svenskar ska vara så mesiga och korrekta som förstått av sina egna fördomar och danska vänner. I Rosengård i Malmö går han runt och ser inga större problem med invandringen, snarare att husen ser bättre ut än motsvarande i London.

Som en upplyst liberal vill Booth försvara svenskarnas politiskt korrekta hållning men ju längre han vistas i Sverige desto mer verkar han irritera sig på denna självtillräckliga inställning. Han börjar bli rejält trött på vår vilja att vara ”duktig”, ett svensk ord han lärt sig. Denna duktighet har visserligen byggt landet från fattigdom till en välfärdsstat men verkar nu mest vara en oanvändbar korrekt ideologi om den inte tillåter kritik när duktigheten slår över i kontroll och självcensur. Med ett par veckor till här hade Booth fått upp ögonen för den smygtotalitarism han anar och statsdyrkaren Henrik Berggren förnekar.

Ändå älskar den brittiske författaren oss, den stilfulla svenska svanen:

”This serene Nordic swan always seems to achieve its goals with minimum fuss and discord: whether it be implementing progressive labour laws, orchestrating an economic recovery following a banking misadventure, or being very, very good at tennis, the Swedes never break a sweat”.

The almost nearly perfect people: The truth about the Nordic miracle (Cape, 2014)

Debatt, Invandring, Kategorier, Politik

En flykting berättar sanningar

4 kommentarer

zulfali

Afghanen Zulmay Afzali har skrivit två böcker om sin flykt till Sverige, En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris (båda på Mummelförlaget, 2013 och 2014). Han var anställd av regeringen i Kabul för att bekämpa narkotikasmuggling, men tvingades fly. Han blev känd genom krönikan ”Svenskarna är inte rasister” i Svenska Dagbladet i januari 2014.

Där berättar han om de otroligt hjälpsamma handläggarna på Migrationsverket, kommunen, Arbetsförmedlingen, men också hur svenskarna beskylls för rasism av illvilliga och lögnaktiga asylsökande och invandrare. Men det är inte svenskarna som är rasister, tvärtom, skrev han i SvD krönikan:

”Däremot är det tyvärr flera av mina landsmän och andra som invandrat som bär hat och förakt i sina hjärtan mot svenskar och som inte vill anpassa sig och integreras i det land som gett dem möjligheter. Om de får sina pengar från Socialbyrån en dag för sent kallar de det rasism. När busschauffören ber dem visa sina biljetter är han rasist. Om läkaren inte ger dem de mediciner de vill ha så är läkaren rasist. Och så vidare. Den svenska asylhanteringen måste bli strikt, tydlig och rättssäker och svenskarna bör inte acceptera att lättvindigt kallas rasister. Annars blir de gisslan i sitt eget land och föraktet för dem riskerar att växa hos de asylinvandrade. De flesta är från sina hemländer vana vid att myndighetspersoner och lärare är auktoriteter, inte närmast självutplånande, vilket många av oss ofta möter här.

Den svenska vänligheten, sådan den uttrycks i systemen kring asylhanteringen och integrationen av människor som beviljats asyl eller uppehållstillstånd i Sverige, gör många nyanlända förvirrade och skapar en dålig grund att bygga ömsesidig tillit och respekt på.”

På grund av denna kritiska text om invandrare fick Zulmay Afzali en spottloska i ansiktet av en irakier när han handlade matvaror i butik. Irakiern skällde och skrek att Afzalis mor var en hora.

Han avslutar sin senaste bok om hederlighetens pris med en uppgiven suck:

”Mina principer och värderingar har gjort att mitt liv i Sverige blivit en utmaning. Jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa för vad jag tror att rätt och sant. Att göra det är inte – och kommer aldrig att bli – lätt”

Invandring, Islam, Kategorier, Kultur

Kurder i Sverige får svenska barn

2 kommentarer

pekgul

Makarna Nalin och Cheko Pekgul har skrivit boken Jag är ju svensk (Recito, 2014) som de fått ge ut själva på egen bekostnad. Titeln kommer sig av ett utrop deras då femåriga dotter sa till sin kurdiska mormor när hon hävdade att barnbarnet var kurdiskt, varpå dottern utbrast: ”Men jag är ju svensk!”.

Boken är en argsint och bitvis välartikulerad attack på den islamistkramande vänstern inklusive den socialdemokrati framför allt Nalin Pekgul representerat i riksdagen och som ordförande för S-Kvinnor. Nalin är för övrigt syster till Kurdo Baksi som vi tidigare skrivit om i denna artikelserie.

I boken redogörs för många resonemang och händelser om missförstånd från myndigheter inför krav från fundamentalistiska muslimer men även den svenska ängsligheten att bli kallad rasist om man kritiserar vad vissa invandrargrupper har för sig. I en intervju i NEO berättar Nalin Pekgul om boken som är starkt kritisk till hennes eget parti, Socialdemokraterna

Deras hemvist i Stockholmsförorten Tensta är det nav som alla korta kapitel vrider sig runt. De är lojala sin hembygd där de bott ett par decennier, men anser att Tensta varken är ett invandrarghetto eller en multikulturell dröm. 2005 var Nalin och Cheko Pegul på väg att lämna Tensta på grund av den växande islamismen och våldet men valde till sist att bo kvar berättade de förvånade över uppmärksamheten i DN .

De avslutar boken med en förhoppning om att multikulturalismen kan överleva i Sverige till skillnad från länder som Tyskland och Storbrittanien där den sagts ha misslyckats. Dock har de dessförinnan listat över 50 anledningar till att misstro experimentet. Två modiga svenska kurder med svenska barn har med boken bidragit till en nyttig diskussion om invandring, om svenskhet och framtiden-

Kategorier, Kultur, Utbildning

Humanistisk forskning ut till folket

Lämna en kommentar

Humanistisk tankesmedja.

Bild från Humtanks prospekt

På DN Debatt den 1 november 2014 argumenterade biträdande professor Jonas Ingvarsson för att de svenska universiteten och högskolorna måste föra ut och uppvärdera humanistisk forskning mer. Han företräder med sitt debattinlägg en ny humanistisk tankesmedja i Sverige, Humtank.

Den lanserades tidigare i år och jag var med vid presentationen. Inget parti, intresseorganisation eller folkrörelse står bakom Humtank utan svenska universitet och högskolor. Visionen är att göra humanistisk forskning och debatt mer relevant i det offentliga samtalet. ”Vår tid är en tid för humaniora” är Humtanks stridsrop.

På det för tillfället helt rätta platsen Medelhavsmuseet presenterade då Jonas Harvard, historiker från Östersund och Fanny Forsberg Lundell, det nya initiativet.

I områden som skola, välfärd, integration, miljö och demokrati ska humanistiska perspektiv bidra förutom de sedvanliga samhällsvetenskapliga och teknisk-naturvetenskapliga. Tre miljoner och 10 % nedsättning i tjänsten för ett tiotal forskare ska räcka till. Sedan ska externa medel sökas eller fortsatt offentlig finansiering.

Vid presentationen drogs några exempel på vad humanister kan tillföra för några specifika områden:

Historiker kan ge underlag till den nuvarande krisen i Ukraina/Ryssland genom att belysa Krimkriget 1854-56.

Genusperspektiv på språk i skolor och företagsledningar

Filosofi och etik som komplement vid medicinska bedömningar

Historiska studier av svensk nazism inför hantering av nutida liknande nationella rörelser som Sverigedemokraterna

Länge har humaniora ansetts som något obetydligt, vilket professorer som idéhistoriken Svante Nordin slagits för. Den kris Nordin visar i sin forskningsöversikt Humaniora. Framväxt- Guldålder- Kris kanske kan botas med Humtank, om dessa stridbara humanister vågar gå utanför det ”fruktansvärt homogena” konsensus som råder i Sverige enligt Nordin.

Kategorier, Politik, Utbildning

Behåll svenskspråkiga skolor i Finland

Lämna en kommentar

 

– Bättre att finsktalande och svensktalande barn går i skilda skolor, sade Dan Johansson avgående ordföranden för Finlands Svenska Lärarförbund till finska YLE i somras.

– Folk tror att man genom att blanda alltihop, päron och äpplen, får en jättefin kompott. Det är inte alls så, för man måste bevara skolan som ett svenskt rum.

Däremot ställer sig Johansson positiv till att det skapas nordiska skolor med ett starkt svenskt – och ett finskt – inslag. Men enligt honom är det inte de svenskspråkiga skolorna som ska ändras, utan i så fall de finskspråkiga.

Den populära Europa- och utrikeshandelsministern Alexander Stubb håller dock inte med det svenska lärarfackets ledare Dan Johansson utan anser det vara ”helt sjukt” att den finska och svenska hålls åtskilda. Men Johansson står på sig och menar att man riskerar att urholka den finlandssvenska identiteten om svenskspråkiga skolor blir tvåspråkiga.

Invandring, Kategorier, Praktiska förslag

Irländska asfaltligor

Lämna en kommentar

asfalt

De kringresande ligor från Irland som bedrar och låtsats utföra asfaltbeläggningar kartläggs nu noga i minst fyra Facebook-grupper. Polisen avråder från att anlita hantverkarna och välkomnar tips från allmänheten. Även via internet.

-Naturligtvis uppskattar vi att allmänheten engagerar sig och tipsar oss, säger Fredrik Kärrholm, presstalesman vid Rikspolisstyrelsen som uttalar sig allmänt och inte specifikt i denna fråga.

-Sker informationsinsamling och tips till oss på rätt sätt är vi glada, men man ska veta att även med allmänhetens goda intentioner kan polisarbetet försvåras. Till exempel om felaktig information sprids.

Av Datainspektionens hemsida framgår att så länge hemsidor och sociala medier inte innehåller personuppgifter inklusive fotografier på personer så är Facebook-grupper som dessa lagliga.

De fyra Facebook-grupperna dokumenterar de resande asfaltläggarnas rörelser och händelser. Samma uppgifter förekommer i medierna men med FB grupperna samlas detaljer samman. Ligorna stannar till vid villaområden och är påstridiga med att erbjuda asfaltläggning och andra enklare arbeten. När de fått förskott sticker de eller efter halvfärdigt halvdant jobb. Även om man inte beställt något jobb kan de kliva in och börja gräva upp trädgården eller lägga upp sand och asfalt på tomten för att sedan hota och ta betalt.

I Facebook-grupperna visas bilder på fordon och husvagnar, kvarlämnat skräp och annat från Uppland, Västmanland och i synnerhet från Göteborgstrakten. Personerna bakom informationen om ligorna skriver även om hur personal vid bensinstationen blivit hotade efter utebliven betalning, bråk och om springnotor från uterestauranger. Man tipsar den lokala polisen och Kronofogden vilken är den instans som kan få bort olagliga husvagnsuppställningar och camping. Polisen kallas in för att bistå vid avhysning.

Ibland går det hett till. Den 9 juni i år drevs de irländska asfaltsläggarna bort från Partille av ett femtiotal personer beväpnade med tillhyggen. Vid andra tillfällen nu i sommar hotades boende (se Expressen) att deras huvuden skulle skäras, medan en krogägare attackerades med en machete uppger GT

För några år sedan avslöjade brittiska och svenska polisspaningar hur trafiken med dessa kringresande hemlösa irländare fungerar. Denna folkgrupp på Irland på 120 000 personer kallas travellers och består av minoritetsgruppen minciers, ofta felaktigt förväxlade med romer. De har sitt eget språk och egna rättigheter i engelsk lagstiftning uppger SvD.

2011 avslöjades ett slaveriliknande system där andra utsatta hemlösa personer rekryteras till gruppen som sedan utnyttjade dem för hårt arbete och burade in dem. I ett uppmärksammat fall samma år med handel med noshörningshorn vid Bukowskis auktionshus i Stockholm greps flera personer med anknytning till gruppen skrev Expressen.

För de engagerade svenskarna i Facebook-grupperna är dock frågor om skydd för allemansrätten, natur och mot bedrägerier och hot mer angelägna än stulna noshörningshorn.

Debatt, Invandring, Politik

Arbetskraftsinvandring och arbetarrörelsen

Lämna en kommentar

LO adg

Thord Ingesson, utredare vid LO, Irene Wennemo, statssekreterare vid Arbetsmarknadsdepartementet och Lisa Pelling, utredningschef vid Arena Idé som arrangerade seminariet om arbetskraftsinvandring

-Det är osunt att företagare kan avgöra om en utländsk anställd ska få uppehållstillstånd, sa Thord Ingesson, migrationspolitisk utredare vid LO. Det blir en sammanblandning av asylinvandring och arbetstillstånd.

Han talade vid ett internationellt seminarium den 14 november 2014 om arbetskraftsinvandring arrangerat av den socialdemokratin och LO närstående tankesmedjan Arena Idé i Stockholm.

– Som läget är nu finns tre stora problem med arbetskraftsinvandringen inom LO- området, fortsatte Thord Ingesson. För det första en svart handel med arbetsgivarintyg där nagelsalonger här i Stockholm till exempel säljer intyg för 100 000 kronor. För det andra är de asylsökande redan utsatta efter krig och elände, vilket gör dem än mer sårbara i dessa anställningar. För det tredje är möjligheten av välja spår från asyl till arbete olyckligt eftersom Migrationsverkets ansvar upphör om man går från asylansökan till arbetsansökan. Dessutom är det väldigt kostsamt för facket att organisera tillfälliga anställda, som bärplockare till exempel.

Thord Larsson från LO fick medhåll från Lisa Pelling, utredningschef vid Arena Idé och Irene Wennemo, statssekreterare vid Arbetsmarknadsdepartementet. Alla tre var överens om att Alliansens beslut 2008 att öppna upp reglerna för arbetskraftsinvandring byggde på naiva förhoppningar och inte tillräckligt med fakta om arbetsmarknaden inom hotell, städ, restaurang – branscher där LO finns.

-Men socialdemokratin har vacklat om hur man ska agera, sa Lisa Pelling. Det är svårt att gå tillbaka till regelverket innan 2008. I stället ska vi försöka få ordning och reda genom att ställa mer krav på företagarna. Nu kan utrikes anställda hamna i en utpressningssituation och tvingas jobba i flera år åt samma företagare att få intyg.

– Ett bra förslag vore att se till att intygen blir juridiskt bindande, sa Thord Ingesson. Då kan olagliga företagare som utnyttjar systemet lagföras.

-Jo, men samtidigt kan mer regler och krav på anställningar leda till att vi inför en statlig lönepolitik, svarade Irene Wennemo. Den svenska modellen för arbetsmarknaden går ut på att parterna ska komma överens utan statlig inblandning och går vi in för hårt kan vi hamna på ett sluttande plan med mer statlig inblandning.

Ett sådant exempel är Migrationsverkets krav på de arbetsgivare som vill anställa utländsk arbetskraft inom några av LO:s områden. Där måste företagarna garantera viss lönenivå och ge bra villkor. För utländska tjänstemän och akademiker gäller inga liknande regler.

För den närmaste framtiden hoppades Irene Wennemo att EU- kommissionens nya ledare Junckers tal om ”social dimension” och den ansvariga kommissionärens kritik av det svaga sociala skyddet vid den fria rörligheten, det så kallade ”utstationeringsdirektivet”, kan leda till bättre villkor för arbetskraftsinvandrare inom och utifrån EU.

– Men det finns också de som gillar systemet, sa hon och berättade att Rumäniens ambassadör är nöjd med att deras medborgare kunde arbeta i Sverige med löner som motsvarade rumänska minimilöner, en tredjedel av de svenska kollektivavtalslönerna.

Vid seminariet medverkade även forskare från Tyskland, Danmark och Norge med rapporter om hur arbetskraftsinvandring påverkat deras länder. Sverige representerades av Eskil Wadensjö, professor vid Stockholms universitet.

Angående svart handel med arbetsgivarintyg, se juristen Ulf Wibäcks debattinlägg

Invandring, Kategorier, Kultur

Nordic Dervish brinner och rockar

2 kommentarer

Nima (1)

Den iranskfödde reklamaren och bloggaren Nima Dervish hann sätta rejäla avtryck i Aftonbladet, Stockholm City, hårdrockmagasinet Close Up och andra tidningar (M-Magasin, Hem & Hyra) innan han lessnade på Sverige och flydde utomlands förrförra året. Det är en sorg att detta land inte kunde härbärgera en så klarsynt och vettig skribent som Nima.

Som tur är har migrationsexperten Merit Wager samlat in hans texter och givit dem på det vakna Mummelförlaget som Ordbrand: krönikor om integration, kärlek, hårdrock och hur du bäst torkar rumpan (2013). Det sista en hänvisning till ayatollah Khomenis råd vid toalettbesök. Att använda stenar rekommenderas om man är i öknen.

Samlingen av ett 100tal texter går inte att sammanfatta men i alla brinner Nima Dervish för riktig integration, sanning, kärlek och musik. Han hatar lögner, överdriven respekt för religioner, i synnerhet islam, och skäller i stort sett varannan krönika på missnöjda invandrare. Men han gör det med en glimt i ögonen och är inte hånfull. Bara oerhört klar i vad som förloras om man kommer till ett land, spottar på det och ljuger. Ledarskribenten Sakine Madon kallar boken rolig, smart och rakryggad.

Kärlekshistorierna är rörande och troligen sanna (han nätdejtar en gift iranska i Holland och far till Indien med henne, går inte så bra…försöker igen och igen), liksom hans karriär reklambranschen i Stockholm. Han är inte akademisk för fem öre utan bara outsägligt verbalt begåvad. Svenskan lärde han sig från 9 års ålder så pass att han fick rätta kompisarnas och senare andra skribenters texter.

En extra eloge ska boken ha för att ha med kommentarer till Nimas vitsiga och vimsiga men alltid äkta texter som retade och roade många läsare. Även refuseringar av DN, SvD m fl finns med så man kan följa vad Nima ville ha sagt men inte fick i tryck. Elegant skrivet och tänkt, även de slarvigaste bidragen är underhållande och kan ursäktas inklusive vissa manliga pubertalvrål. Sex är förutom islam och invandring ett tema liksom tilltron till hårdrockens enande kraft.

Att Nima fick ta så mycket skit från andra invandrare från Mellanöstern visar vilket mod han hade medan han höll på och inte gav upp. Hoppas han återvänder. Mashallah.

Hans blogg Nordic Dervish finns kvar men han bloggar också på Merit Wagers förlagsblogg Mummelförlaget, här om SD

Ordbrand (Mummelförlaget, 2013)

Invandring, Kategorier, Kultur

Vit svit, Athena F.

4 kommentarer

I diktsamlingen Vitsvit gör poeten och litteraturkritiken Athena Farrokhzad sitt utanförskap som iranier till poetiskt tema . På svart botten framstår hennes vita rader effektfullt men knappast för att överbrygga sin exil. Hon kråmar sig i dialog med sin mor, far, mor, bror och mormor som alla verkar trivas i det nya landet Sverige.

Diktjaget som heter Athena och är liksom den grekiska gudinnan framsprungen ur Zeus huvud är otålig. Förmaningar om svenskt vardagsliv går henne förbi. Hon är stolt och ska till synes göra allt för att erövra det svenska språket som ett vapen mot makten, kanske svenskar eller kanske myndigheter. Förnedring och klagan, rastlöshet och övergrepp återkommer i dialog efter dialog som om det finns oändliga erfarenheter av förtryck av invandrare att ösa ur. Till och med det nya språket duger knappt även om boken tryckts med silveromslag av landets mest prestigefyllda bokförlag, Albert Bonniers:

”Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen”.

Farrokhzad är inte nådig mot andra nordiska poeter som vittnar om erfarenheter som visar att förtryck finns i alla samhällsgrupper, till exempel bland danska muslimer från Palestina. Hon sågar Yahya Hassans diktsamling för att den kan leda till kritik av denna religion och folkgrupp. Blott diktande om smärta orsakad av onda blonda skandinaver godtas. Gratulerar till utgivningen men förvalta uppmärksamheten sedan i somras väl.

Vitsvit (Bonniers, 2013)

Hennes recension av dansken Yahya Hassans poesi, 22/1 2014 i Aftonbladet

Debatt, Kultur, Politik

Nationer före ideologier

Lämna en kommentar

Vintern 1979-80 anordnades tre demonstationer i min hemstad Uppsala; Sovjet ut ur Aghanistan, Kina ut ur Vietnam och Vietnam ut ur Kambodja. Förvirringen inom den svenska vänstern var total och vi som gick i alla tåg var nog ganska få. I alla tre konflikter invaderade kommunistiska/socialistiska regimer andra kommunistiska/socialistiska regimer. Ideologiskt sett borde de ha avstått från vapen och istället använt diplomatiska vägar utifrån ideologiskt samförstånd. Men icke. Geopolitik och nationell självbevarelse var avgörande, socialism och kommunism sekundärt.

I samma linjer resonerar New York Times korrespondent Thomas L. Friedman i en krönika den 28 oktober 2014 när han går tillbaka till sitt lands förra krigstrauma, Vietnam. Han menar att USA misstolkade den nationalism som Nordvietnams ledare, kommunisten Ho Chi Minh, stod för. Ja, Minh var kommunist men han var också och kanske i första hand nationalist. I vart fall var han en mer trovärdig nationalist än vad Sydvietnams amerikanskstödda marionettledare var. Genom tilltron till det kommunistiska Nordvietnams nationalism vann folket och gerillan FNL över till kommunismen.

Friedman jämför sedan USA:s misstolkning av Vietnams nationalism på 1960-talet med västvärldens tolkning av ISIS idag. Där finns också en nationalism men liksom i Vietnam är den formulerad i andra termer, denna gång inte sekulära utan religiösa begrepp: ISIS våldsbejakande sunnitisk islamism. De medelålders män som dras till ISIS i Irak och Syrien vill knappast gifta bort sina döttrar med skäggiga mullor eller avstå från en god whiskey, men de har svikits av den pro-shiitiska irakiska regimen i Bagdad och diktatorn Assad i Damaskus så till den milda grad att den Islamska Staten framstår som ett alternativt nationsbygge.

Bakom Bagdads shiiter och Damaskus finns Iran, som uppfattas som en regional stormakt, mot vilken alla medel är tillåtna, även bokstavstrogen islam från 600-talet. Vad som helst kan brukas mot förtryckare och kolonisatörer – Marx Kapital eller Muhammeds Koran.

Nationalism kan slutligen ta sig i uttryck att vilja bevara den nation eller region eller klan man tillhör, oavsett ideologi, religion eller ens demokrati. I Dagens Nyheter den 12 november (ej på nätet) resonerar Anne-Marie Slaughter, statsvetarprofessor vid Princeton i USA, utifrån toppdiplomaten Henry Kissingers nya bok World order. Liksom han vill hon beskriva och helst befrämja en uppdaterad världsordning likt den Westfaliska freden som till sist lade Europas 30-åriga religionskrig till rätta på 1600-talet. Hon vill likt en neo-neo konservativ ideolog gå än längre än realpolitikern Kissinger i ambitionen att dra ut i ideologiska korståg, men det kan vi lämna åt sidan just det. Det intressanta är betoningen på fred, stabilitet, och institutioner, framför politiska och religiösa åskådningar vilket Francis Fukuyama uppmärksammar i ny bok (se understreckare i SvD 12 nov 2014 )

Nationen kvarstår som den grundläggande nivån för vad ett folk vill försvara oavsett vad de strider om i väntan på himlen (eller helvetet enligt vissa) eller vilken politik man vill landets ledare ska föra. Ja, demokratin kunde inte ens införas i Nordafrika under den arabiska våren från 2011, eftersom den rådde oenighet om vilket land man röstade om (se biståndsarbetaren Bengt Nilssons blogg ). Libyen kan exempelvis indelas i minst tre regioner och antalet klanvälden är betydligt större.

Först kommer nationen (familjen, släkten, byn), sedan andra teoretiska spörsmål. Var du bor är viktigare än vad du tror på. I ett post-nationellt land som Sverige är det befängt givetvis men i resten av världen är det en realitet. Vi har vetat det förra men glömt bort det i vår ohistoriska tid.

Land ska med lagar byggas det i våra gamla landskapslagar. Därmed slås landet fast som den första grundläggande juridiska enheten, inte ett särskilt statsskick, ideologi eller religion.

Invandring, Kategorier, Kultur

Sverige runt bakom en motorcykelhjälm

1 kommentar

 

Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? Det undrade Qaisar Mahmood född i Pakistan och uppvuxen i Tensta, en välutbildad och nyfiken man, när han reste runt Sverige på sin motorcykel. Han ville finna spår av distinkt svensk kultur men hittade inte mycket. Svensk kultur är som en lök med skal efter skal utan en inre kärna blev hans slutsats i boken Jakten på svenskheten (Natur & Kultur 2012).

Hans motorcykelhjälm skyddade hans brunhyade ansikte så vid korvkioskerna och på mackarna trodde alla han var svenskfödd. Ingen brytning, bara en vanlig mc snubbe. Han far på sin båge till Värmland, Skåne och Dalarna, festar, hänger i bruksorter och ser på amerikansk folkdans. Överallt letar han efter det genuint svenska och folk han möter berättar glatt att just här finns det svenska eller det här sättet är typiskt svenskt.

Eftersom alla säger olika saker får Mahmood inte ihop någon sammanlagd svenskhet. Fast att säga att det inte finns något svenskt innebär å andra sidan att det inte finns något indiskt eller franskt också. Vilket vi alla vet om att det finns. Varför är det så svårt att skriva att det finns en svensk kultur, en svenskhet som skiljer sig från tysk, ugandisk och peruansk?

Mahmood utvecklar sin idé om det svenska som lager av lökskal som var för sig bildar en identitet – bondelivet, bruksandan, industritänkandet, moderniteten och till sist postmoderniteten – utan att de tillsammans blir något. Men är det möjligt? Kan inte alla dessa historiska skikt smälta samman till en svensk identitet? ”Genom globalisering och invandring läggs ytterligare lager till den svenska löken” skriver han och framstår som en naiv mångkulturalist.

Givetvis kommer han då in på att föreställningar om svenskhet bygger på etnicitet och rasism. Han kan aldrig bli svensk med sitt svarta hår och sin bruna hud, en personlig uppfattning vilken motsägs av adopterade och många assimilerade invandrare. Redaktören och författaren Tove Lifvendahl kommer visserligen från Sydkorea men främst från Hälsingland. Varför Qaisar Mahmood inte kan känna sig svensk kanske mer har att göra med hans uppväxt i invandrarförorten Tensta.

Han bestämmer sig för att kalla sig svensk även om han etniskt och kulturellt inte är svensk enligt vad han anser är en folklig och utseendemässig definition på svenskhet. Den mindre omfattande svenskheten som bara bygger på medborgarskap bör räcka menar han. Men han tillägger att man kan också diskutera vad som är svenskt. Denna vilja att tala och skriva om vad han sett och tänkt gör boken intressant och att han ingår i en saklig diskussion där vanliga svenskar finns. Han är beläst och har många exempel på vardagliga händelser från sin arbetsplats Riksrevisionsverket. Att han inte stannar vid sitt svenska medborgarskap utan vill förstå och diskutera det kulturellt svenska är välgörande att höra.

Jakten på svenskheten (Natur & Kultur 2012).

Kategorier, Kultur, Personligt

Sagolandet Sverige

3 kommentarer

tove-framtidsland-170px
I boken Från sagoland till framtidsland. Om svensk identitet, utveckling och emigration (2011, Hjalmarson & Högberg) intervjuar redaktören Tove Lifvendahl utlandssvenskar, forskare och företagare om Sveriges roll i världen. Flera kapitel om emigrationen sedan 1800-talet ger bakgrund till dagens svensk-amerikaner och andra utlandssvenskar som nu flyttat ut till andra länder, som Singapore, Spanien och Ryssland.

”Sagolandet” i bokens titel hänvisar till en omdiskuterad dokumentärfilm som regissören Jan Troell gjorde 1988, där bland annat den amerikanske psykologen Rolly May analyserade vårt land, se klipp . Sverige var ett land utan ett mysterium sa han, ett materialistiskt och överrationaliserat sagoland där myndigheter sagt sig veta vad medborgarna bäst behövde och därför styrde deras liv in i minsta detalj.

I boken möts många berättelser om saknad och hemlängtan och om vad vi i den svenska kulturen inte förstår i nya möten med andra länders kulturer om vi flyttar. Att veta bäst verkar vara svenskarnas utgångspunkt när de flyttat utomlands, men snart så vänjer de sig vid att sina nya grannar och arbetskamrater nog kan veta något också. Svenskarna öppnar upp sig utomlands, de är mer generösa och inte alltid så tysta.

Några lärdomar från de utflyttade svenskarna i fem punkter:

* Sverige är ett land där det finns mycket att vara stolt över

* Det finns bättre sätt att lösa somlig saker än vi gör i Sverige

* I Sverige missunnar man varandra stora framgångar, utom inom sport, musik och spel

* Det svenska samhällsklimatet uppmuntrar inte människor att växa och förändras

* Svenskar är inte intresserade av att höra hur andra löser saker

Den sista punkten är särskilt tydlig när utlandssvenskar flyttar tillbaka. Vad de lärt sig och varit med om är ointressant och oanvändbart för svenskt arbets- och sällskapsliv. Lifvendahl menar att svenskar i Sverige blickar för mycket tillbaka till ett svunnet sagoland, något som de utflyttade visserligen också gör men de vet å andra sidan att detta sagoland bara är en saga.

Mina egna utlandsflyttar och internationella erfarenheter har jag skrivit om här;
https://sjunne.com/2014/11/07/jag-en-landsforradare/

https://sjunne.com/2013/03/03/mitt-internationella-liv/

Ekonomi, Kategorier, Politik

Sverige har världens högsta skatt på koldoxidutsläpp.

Lämna en kommentar

koldioed

Jacob Lundberg, doktorand i nationalekonomi vid Uppsala universitet, presenterade sin rapport om den svenska kolioxidskatten

– Skatten på koldioxid bör vara högst 300–400 kronor per ton. Men svensk beskattning ligger på över 1000 kronor per ton. Vi överbeskattar koldioxid, vilket ger oss en ineffektiv klimatpolitik, sa nationalekonomen Jacob Lundberg vid lanseringen av en rapport i november på Timbro.

-Det kan vara värt att beskatta svenska koldioxidutsläpp utifrån globala hänsyn, till exempel om bönder i Bangladesh drabbas på grund av klimatförändringar. Men skatten ska lika stor som kostnaderna, inte mer.

Johan Hultberg, riksdagsledamot (M) och klimatpolitisk talesperson, höll inte med. Att sänka skatten vore att tillåta mer utsläpp och varifrån skulle bortfallet på 25 miljarder i intäkter från koldioxidskatten då komma?
-Sverige bör hålla kvar den höga skatten så länge som det inte finns ett överenskommet globalt pris. Andra länder kan ta efter oss när de ser att vi både har en stark ekonomi och kan bedriva en bra miljöpolitik. Vi ska visa världen våra framgångar, sa Hultberg.

Moderaten Johan Hultbergs uttalande påminde om Fredrik Reinfeldts tal i valrörelsen om att ”vi har världens högsta koldioxidskatt, vilket är bra.” I regeringen sitter nu Miljöpartiet med planer på få igenom ytterligare en höjning av skatten. ”Vi har redan världens högsta koldioxidskatt, men vi är också ett av jordens rikaste folk, så den kan höjas ytterligare som ett styrmedel”, sa miljöminister Åsa Romson 2013 till Västerbottens-Kuriren. De största partierna i båda blocken tycks därmed vara ense om att behålla den höga skatten.

Vid seminariediskussionen vid presentationen rapporten fanns ingen naturvetare representerad som kunde belägga om koldioxidutsläpp var så allvarligt som man påstod. Samtiden ringde därför upp Wibjörn Karlén, professor emeritus i naturgeografi och ledamot i Vetenskapsakademin, en forskare som sysslat med klimatforskning sedan 1959 och debatterat klimatfrågan, senast i Samtiden.

– Det finns kanske ett obetydligt samband mellan koldioxidutsläpp och klimatpåverkan. Men det är så mycket fusk och felaktiga data som man matas med.
-Solens rörelser och havsströmmar har större påverkan i så fall. Vi betalar en hög koldioxidskatt i onödan. Visst kan vi betala mer skatt men inte på grund av koldioxid.
-På 1940-talet spekulerade nystartade naturskyddsgrupper om koldioxidens inverkan och om man kunde damma av Ahrrenius gamla papper.

Den svenska kemisten Gustaf Arrenhius (1859-1927) anses ha föregått dagens teorier om global uppvärming och växthuseffekt med sin analys 1896, ”Über den Einfluss des atmosfärischen Kohlensäuregehalts auf die Temperatur der Erdoberfläche”, en uppfattning som Wibjörn Karlén finner besynnerlig.
-Det blev en sorts troslära. Jag kan inte se hur de kunde komma fram till det. Koldioxidens effekt på klimatet är hur som helst starkt överdriven.

Invandring, Kategorier, Politik

Nima Sanandaji om framgångsfaktorer för invandrare

4 kommentarer

nima

Entreprenören, teknologen och debattören Nima Sanandaji kom från Iran vid 8 års ålder till Sverige 1989. Familjen gick på socialbidrag och med tiden lyckades han ta sig in på Chalmers, Cambridge och tog slutligen en teknologie doktorsexamen vid KTH. Han har utnyttjat dessa erfarenheter av socialt och ekonomiskt utanförskap i flera böcker för att kunna analysera varför iranier och andra invandrare segregeras mer i Sverige än invandrare i andra västländer.

I boken Mellanförskapet visade han 2009 att den svenska välfärdsstatens omhändertagande av handlingskraftiga utländska entreprenörer varit förödande för alla inblandade – fattiga bidragsberoende invandrare, svenska skattebetalare och handfallna integrationsbyråkrater. Möjligen kände de svenska SFI lärarna sig nöjda med att år efter år ha samma vuxenstuderande på samma nivå så de riktigt kunde rå om dem. Han intervjuade även skolledare i invandrartäta områden inklusive mig, då biträdande rektor i Tensta, se min rapport.

Nima intervjuade flera iranier som trots den svenska integrationspolitiken lyckats genom att starta egna företag, läsa mer svenska och ta enkla servicejobb för att komma in på arbetsmarknaden. Han tar upp frånvaron av diskriminering i Sverige som annars brukar vara förklaringen till den låga sysselsättningsgraden för utomeuropeiska invandrare, runt 40 % lägre än för svenskar. Vad som lett till den svaga sysselsättningsgraden enligt honom och den forskning han vilar på är de stela anställningsregler som gör svenska arbetsgivare ovilliga att ta en risk med att anställa någon utlandsfödd med okända erfarenheter och oklar utbildningsnivå. Kan man inte snabbt bli av med en oduglig anställd tar företagaren sällan den risken.

Han ser ingen diskriminering i att svenska företagare inte känner till vad examina från Mellanöstern kan vara värda i Sverige eller vad tidigare anställningar i informell sektor utomlands kan innebära för företaget. För alla sådana ursäkter ger Nima klara besked från aktuell statistik, inga fördomar av det slag som hans landsman, sociologen Massoud Kamali presenterade i sin vidräkning med det ”strukturellt rasistiska” Sverige i Mona Sahlins integrationsutredning 2006 .

Nima menar vidare att socialt kapital är lika viktigt som ekonomiskt. För invandrare gäller det att komma i kontakt med svenskar i så stor utsträckning som möjligt för att träna språket, få kontakter och lära sig det nya landets vanor och regler. Även om han tror att egna skolor kan var nyckel till framgång som de varit för ester och judar i Sverige så ser han vikten av egen bildning och studier som det väsentliga.

För sin egen etniska grupp, medelklassiranier, blev flytten till Sverige på 1980-talet inte den framgång den kunde ha blivit. Trots att det nya landet hade rest sig från 1970-talets lågkonjunktur så kunde inte iranier och andra utomeuropéer hävda sig på bostads- och arbetsmarknaden. Det tog en generation innan de välutbildade iranska familjerna kunde återgå till liknande status de haft hemma i Teheran. Nima är ett gott exempel på denna nya generation svensk-iranier men även Ashkan Puoya, Saied E Zadeh, Shori Zand och Tina Ghasemi vilka förekommer i hans studie Från fattigdom till framgång- Om iranska invandrare som lyckas och om svensk integrationspolitik som inte gör det från 2012

2011 fick Nima i uppdrag av den finska liberala Tankesmedjan Libera att skriva om den svenska välfärdsstatens historia och aktuella situation. I rapporten ”The Swedish Model reassessed” gör han en intressant analys av Sverige.

Han menar att nyckeln till Sveriges ekonomiska och sociala framgångar under 1900-talet inte beror på arbetarrörelsen eller välfärdsstaten utan på just vissa nationella särdrag. Befolkningsmässiga och kulturella faktorer tillsammans med ett gynnsamt företagsklimat var avgörande för den exceptionellt höga och långa tillväxten åren 1870- 1970. Sverige visade tvärtom höga tillväxtsiffror och hade en intakt svensk samhällsmodell före det socialdemokratiskt styrda 1930-talet.

De svenskamerikaner som emigrerade till Nordamerika under 1800-talet uppvisar även idag samma framgångsrika sociala utveckling som de svenskar som stannat kvar i 1900-talets omfattande välfärdsstat. Kulturella faktorer som protestantisk arbetsmoral och förmåga och uppskattning av hårt slit på landet var väsentligt för de svenska och svenskamerikanska framgångarna. Möjligen var svenskamerikaner mer religiösa och puritanska än svenskarna.

I början av 1990-talet nedmonterade Sverige de mest generösa välfärdstjänsterna, minskade den offentliga sektorn och fick tillbaka den höga tillväxten landet inte haft sedan 1960-talet. Perioden 1970–1995 med utbyggnad av en omfattande offentlig sektor hade samtidigt låg tillväxt.

Det är sant menar Sanandaji att Sverige har upprätthållit en hög levnadsstandard trots höga skatter men samtidigt är det fel att dra slutsatsen att det betyder att höga skatter inte påverkar tillväxten, vilket politiker och vissa nationalekonomer till vänster gärna gör. Tydliga och stabila värderingar är vad som bygger upp välfärdssamhället. Höga skatter har varit möjliga på grund av det sociala kapital de hårt arbetande svenskarna byggt upp under sekler.

Nima visar i rapporten att den protestantiska arbetsetiken var en viktig del i den svenska kulturen oavsett var svenskar levde. Det var till denna hårda etik Göran Person slog an till när han med hårda nypor tog Sverige ut ur 1990-talskrisen menar Nima.

Samma tilltro till socialt kapital, utbildning och goda värderingar ledde medelklassiranier till att omsider utbilda sig och starta företag. Men det tog en generation av misshushållning med deras ambitioner på grund av svenskt medlidande med invandrare innan de fick möjlighet att ta ansvar.

Mellanförskapet – Mellan utanförskap och integration, mellan hinder och möjligheter (Captus, 2009), se recension av Dick Erixon

The Swedish Model reassessed- Affluence dispite the welfare state (www.libera.fi 2011)

Från fattigdom till framgång- Om iranska invandrare som lyckas och om svensk integrationspolitik som inte gör det (Timbro, 2012)

Se även min recension av bok om åtta framgångsrika folkgrupper, däribland iranier.