Tre böcker om Sverigedemokraterna

SD böcker

I tre utkomna böcker analyseras och diskuteras Sverigedemokraterna av sina kritiker; Sverigedemokraternas Vitbok (tidskriften Expo nr 2/2014), Sverigedemokraternas Svarta bok (Verbal, 2014) och Så fick Sverigedemokraterna makt (Hjalmarsson & Högberg förlag, 2014)

För att reda upp detta intresse och nyfikenhet kring partiet tänker jag indela texterna i tre delar; historiska, analyserande och aktivistiska. Ingen skribent kan anklagas för att vara neutral eller vetenskaplig utan alla är ute efter att ensidigt belägga brister, fadäser, felgrepp och personliga tillkortakommanden. Likväl går de att läsa men står sig inte jämförda med böcker av journalister som Björn Häger, Pontus Mattsson och Niklas Orrenius.

1.
I den första historiska delen finns stiftelsen Expo:s Vitbok och ett par bidrag i vänsterantologin Sverigedemokraternas svarta bok (Mikael Ekman, Måns Nilsson, Mathias Våg och Mats Deland). Skildringarna utgår från de invandringskritiska och nationalistiska rörelser som fanns på 1980-talet med tonvikt på BSS, Bevara Sverige Svenskt och flera mer tveksamma grupper och personer. Huvudlinjen i alla texter går ut på att visa hur SD via BSS m fl grupper fötts ur en svensk nazism och fascism med rötter tillbaka till 1940-talet.

De första Sverigedemokratiska partiledarna, styrelseledamöter och inte minst ungdomsförbundet SDU:s tidiga ledning verkar ha varit odemokratiska, rasistiska och uppmanat till hets och våld. Vid flera tillfällen ska ledningen försökt staga upp organisationen genom att rensa ut rötägg, inte minst skinnskallar, men återigen fallit in i samma rasism och auktoritära nationalism. Detta spår går från partiets bildande 1988 ur det sönderfallande Sverigepartiet via utbytningar till Nationaldemokraterna vid 2000-talets början fram till idag 2014. Därav legitimeras de ständiga angreppen på Sverigedemokraternas bruna halv-nazistiska förhistoria som hördes inte minst i Almedalen i år enligt dessa författare.

Här ska inte polemiseras mot historieskrivningen i dessa båda böcker som till viss del bygger på fotografier och intervjuer, men också på rykten. En mer vetenskaplig historia kan behövas skrivas av andra historiker och då menar jag inte Henrik Arnstad, Heléne Lööw och Lena Berggren. Dessa tre har förverkat förtroendet att skriva Sverigedemokraternas historia genom genom sin ensidighet. Arnstad finns med i antologin, men med samma märkliga ideologianalys som mest väcker löje genom hans bruk av begrepp som neofascism och hans favoritbegrepp, ”ultra-nationalism”. Över till nästa del, analyserna.

2.

LO-ekonomen Dan Anderssons Så fick Sverigedemokraterna makt är visserligen illa skriven men ett försök till att förklara vad han kallar högerpopulistiska framgångar. Orsakerna är enligt honom att allt fler västerlänningar utsätts för en ekonomisk marginalisering i och med global konkurrens. Lägg därtill en intolerans mot invandrare som enligt Andersson skapades av Alliansregeringens tal om språktest och utanförskap runt 2004.

Hela hans bok är ett försvar för inte bara traditionell socialdemokrati utan även för global rättvisa. Han skriver att Sverige har ett åtagande och ett gemensamt ansvar för hela världens medborgare. Att inte handla med utgångspunkt för att hjälpa alla fattiga på jorden är moraliskt fel. Men för de Sverigedemokratiskt röstande väljarna kan man inte utkräva att de ska avstå något från sina låga inkomster. Tvärtom ska deras villkor på arbetsmarknaden tryggas genom återgång till tiden innan Reinfeldt tillträdde 2008 och gjorde svaga grupper än mer otrygga. Andra skäl för att SD går framåt är att skolan försämrats, skattesänkningar (vilket gillas av SD:s väljare) och att M och S flutit samman i den politiska mitten.

Analyserande forskare skriver även i Sverigedemokraternas svarta bok. Ekonomhistoriken Lovisa Broström förklarar hur kriser och konjunkturer påverkar de Sverigedemokratiska väljarna. Hon har liknande kritik av Alliansregeringens metoder (FAS, RUT, utförsäkringar, sämre pensioner) som Andersson, vilka leder enligt dem till större rivalitet mellan utsatta grupper (lågbetalda svenskar, invandrare). Intressant nog har Broström samma ekonomiskt-politiska förslag om SD hade i sin budgetmotion 2014.

Genusvetaren Diana Mulinari och migrationsforskaren Anders Neergaard skriver om de kvinnliga SD-väljarna i kapitlet ”Omsorgsrasismen”. Deras teoretiska begrepp kommer från amerikansk post-kolonial teori där rasism kan vara vissa symboler och mörkhyade kan kallas rasifierade. I denna ”öppna” förståelse av rasism kan nästan vad som helst vara fås att var rasism, från glasspapper till plåster.

2005 ingick genusprofessorn Mulinari i den nedlagda och utskällda utredningen Det blågula glashuset, ledd av Masoud Kamali, som skulle påvisa förekomsten av strukturell rasism i Sverige. Tyvärr har den återupplivats på senare tid i aktivistkretsar runt MP, V och FI, men ingen respektabel svensk vetenskapsman hänvisar till den. Nåväl.

Mulinaris och Neergaards text ”Omsorgsrasism” bygger på intervjuer med ett 20-tal kvinnor inom SD som vill värna om landet, kulturen och de nära mellanmänskliga förhållandena som familj och barn. Därav kallas de ”omsorgsrasister” när de vill inkludera utsatta individer i sin krets. Denna krets sägs vara i opposition till det anonyma politiskt korrekta etablissemanget, som är allt annat än omsorgsfullt. Själva anser forskarna ”att föreställa sig den värld som Sverigedemokraterna önskar sig är outhärdligt”. Detta är inte vetenskap, utan mer aktivism. Över till den sista tredjedelens aktivistiska texter.

3.

Bakom Sverigedemokraternas svarta bok står Expo, Researchgruppen, Inte Rasist Men (IRM), Verbal förlag och vänstertidningskollektivet Fria Tidningar. Hela boken genomsyras av ställningstaganden mot SD, men sist i boken skriver fem aktivister från IRM en ”grundkurs för antirasistiska ångvältar.”

Under rubrikerna ”Därför är SD rasister”, ”Principprogrammet”, ”Hatet på nätet”, ”SD och invandringens kostnader” och ”Sagan om islamiseringen” ger IRM sina sympatisörer några enkla tips och slagord. Analysen ska vara häftig och humoristisk snarare än intellektuell och saklig.

Sist i boken finns Jason Timbuktu Diakités tal i riksdagen och en begreppsförteckning från A till Ö. För undertecknad, se sid. 265.

Annonser

One thought on “Tre böcker om Sverigedemokraterna”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s