Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? Engelsmannen Michael Booth väckte uppståndelse när hans mustiga skildring av de nordiska länderna kom ut vid början av 2014. Boken är en lättsam och kåserande rundresa i alla fem länder med ett kapitel för varje land. I det svenska får vi veta att vår mat är oätlig (Booth är mat- och reseskribent, ska tilläggas och sätter gärna in roliga kommentarer i parenteser), att vi är ungefär så mesiga som han tror (han bor i Köpenhamn, gift med snygg dansk fru) och att landet inte är så illa som Sverigekritiker och Sverigedemokraterna tycks tro.

Booth erkänner att han är politiskt korrekt och vill gärna framstå som en försvarare av allt svenskt mot danska Sverigekritiker som Mikael Jalving och Lars Hedegaard, men han vill ändå veta om det kanske ligger ett uns i påståendet att Sverige är ett smygtotalitärt land. Han intervjuar etnologiprofessor Åke Daun, riksdagsmannen Johnny Skalin (SD), kulturmarxisten Stefan Johnsson och Henrik Berggren, historikern som försvarar den svenska statens rätt att ordna för sina medborgare.

Mellan dessa historiska och teoretiska avsnitt går Booth runt i Stockholms innerstad och försöker bete sig osvenskt, dvs. medvetet åka hiss tillsammans med okända i hans hotell och tala med dem, inleda samtal på gatan och annat tramsigt. Allt för att få oss att verka blyga och tröga. Han både vill och inte vill att svenskar ska vara så mesiga och korrekta som förstått av sina egna fördomar och danska vänner. I Rosengård i Malmö går han runt och ser inga större problem med invandringen, snarare att husen ser bättre ut än motsvarande i London.

Som en upplyst liberal vill Booth försvara svenskarnas politiskt korrekta hållning men ju längre han vistas i Sverige desto mer verkar han irritera sig på denna självtillräckliga inställning. Han börjar bli rejält trött på vår vilja att vara ”duktig”, ett svensk ord han lärt sig. Denna duktighet har visserligen byggt landet från fattigdom till en välfärdsstat men verkar nu mest vara en oanvändbar korrekt ideologi om den inte tillåter kritik när duktigheten slår över i kontroll och självcensur. Med ett par veckor till här hade Booth fått upp ögonen för den smygtotalitarism han anar och statsdyrkaren Henrik Berggren förnekar.

Ändå älskar den brittiske författaren oss, den stilfulla svenska svanen:

”This serene Nordic swan always seems to achieve its goals with minimum fuss and discord: whether it be implementing progressive labour laws, orchestrating an economic recovery following a banking misadventure, or being very, very good at tennis, the Swedes never break a sweat”.

The almost nearly perfect people: The truth about the Nordic miracle (Cape, 2014)