Min liftarresa runt USA 1979 började i New York och fortsatte sedan över hela kontinenten till Hawaii där jag vände och flög tillbaka till San Francisco. Här är ett utdrag från min dagbok som finns i min självbiografi Ett förhastat liv:

 

25–26 juli. Honolulu – San Francisco

Segning till kl. 12.

Degis. Jag och exet åt hawaiiansk konstig mat och hon var oberörd, tråkig. Jag släntrade omkring Waikiki på dåligt humör, deppis. Fast besluten att inte äta bort tristessen drack jag öl på en pub och snackade med en amerikan som varit i Sverige. Packade, ringde hem men mamma var i Paris. Synd. Busskonduktörerna ville inte att jag tog med min ryggsäck, klantar.

Till sist var jag ombord och satt med en nunna från Maryknoll skola. Intressant samtal. Jag halvsov och så var vi i Los Angeles.  Där tog jag en tidig flight till San Fransisco och hade turen att möta Joe Hornek, en tysk affärsman, som körde mig till Berkeley, där jag nu sitter i hans bil. Kanske kommer jag till hippiekollektivet Kerista senare om det tar emot mig.

Senare.

Jag fann ett fint veggis-fik med tre söta tjejer. Trött men artig gick jag med på att åka runt San Francisco.  Vi åkte till en Redwood skog med höga tjocka prylar. Joseph, en kille som hängde på oss, sa att USA var ett oaktsamt, okultiverat och samarbetsovilligt land. Nere på stan med underbara gamla hus studsade jag till sist hit, till Berkeley.

En lång promenad gjorde mig hungrig så jag gick in på ett mexikanskt ställe med två fårade kvinnor med langning som yrke. Där tog jag ingen kontakt utan hamnade på YMCA. Helt ok. Vask att pissa i.

Men suget fanns och snart var jag på en bar där jag snackade med Alaskagalen typ. Han nämnde Telegraph Avenue. Två öl senare tog jag mig dit för att finna kaféer, hippies, freaks osv. Skrämmande först men det var ett område som gjorde mig utanför.

Inne på en enormt skrikig bar fanns flera söta tjejer (mest en) och där jag satt och sörplade bira helt oskyldigt. Jag var också inne på ett live musikställe men det var bara skit. De hippies jag såg representerade gångna tider. På den skrikiga baren fanns unga människor som gillar att ha skoj. Garv och flabb. De vet hur man roar sig. En joint på vägen hem (föll sönder). Snurr.

27 juli, Berkeley

Skönt att slagga loss på YMCA.

Inget särskilt hände men drog mig till halv elva. Jag ringde upp SAS och kan åka tidigast 26 juli till Sverige. Åh well.

Först var det pyton men efter en frukost på Café Mediterranean vid Telegraph Avenue där en kille John kom fram till mig och undrade varför jag såg så ledsen. Jag berättade om mitt besök på Hawaii, exet där och min resa. Han var hygglig och gaskade upp mig. Bjöd hem mig till sin lägenhet han delade med två andra killar. Tre veckor i Kalifornien blir bra.

Jag fixade mer stålar från Trailways i Albany via mina resecheckar. På vägen tillbaka stannade jag vid Nordic House där en brunhyad vietnamesiskättad men heldansk diplomatson jobbade. Jan hette han som jag, ett nordiskt namn. Schysst värre.  Hoppas att slagga hos honom. Fick sillmiddag med snaps. Hans polare kom över.

Till sist drog vi till ett musikkafé. Där tokade jag mig (gräs!) och träffade Carol (söt tjej). Vi var på väg att möta två norska tjejer men missade dem. Mera party med Carol som dansade med mig (kul värre) på ett privat ställe. Jag känner mig mysko för att jag har en bild av mig, flummig osv. Bilfärden vanzinnich.

 

28 juli, Berkeley

Jag slaggade till tio hemma hos John. Å öste runt i kvarteren ett tag.  Mera sömn. Det var maskeraddags med Marsmänniskotema. Jag var punkare med grönt och rött hår. Inte lyckat med säkerhetsnålar.

Fin marijuana fick mig att flumma loss. Partyt var fint med Stones och en spirituell tjej pratade en del. Jag var full och glad.  Mera dans på baren Berkeley Blues sen där vi tog upp en punktjej som visade sig vara tråkig och ointressant. Talking Heads är ok! Succé på partyt. John tog hem en engelsk tjej.  Jag blev utan ikväll. Som vanligt. jwefoidgsjsihisd.

 

29 juli, Berkeley

Bakfyllan blir värre år från år.

Utmattad stapplade jag till Café Mediterranean. Hög. där mötte jag Libby, en punktjej, Jag var väldigt öppen och vi pratade en hel del. Mycket kläder, inneprylar som jag är intresserad av. Underbart fin känsla även fast hon var lite femig/egotrippad. Vi färgade hår här, spelade punk, dansade, inget mera. Sen gick vi till en punkaffär, schyssta prylar.

Jag följde henne till hennes hus (inneboende). Lugnt. Hon blir chockad av mina yttranden ibland. Men jag stack vid 21 tiden hem hit till Jack och John. Åt. Tog 50 dollar och 0,25 gram kokain i San Fransisco vid Golden Gate bron. Vi delade på varsin lina och hängde runt barer och caféer ett tag men inget hände. Mådde lite småpytohn och munnen rann. Det var allt. Det hela var synd mot min stackars kropp. En engelsk tjej, Jane, ringde och jag skojade hejdlöst med henne. Hon lovade att ringa imorgon.

John hämtade sin flicka Martha och vi satt här ett tag. Jag fixade mat. Hela tiden var jag ganska öppen. Undrar om Jack och John anser mig vara tokig. Ibland undrar jag själv. Kokainet drog jag upp i näsan med ett rör. Kändes lite bedövad i munnen, men annars nope. Kanske gör jag om det. Min kropp vill vila nu.

 

30–31 juli, Berkeley – Albany

En underbar känsla. En väntan på Janes telefonsamtal.

Men jag gick ut och shoppade, linser mm. Mötte Ray, en svart konstnär, lite översänd men ok. Affärssnille. Sa att de svarta vunnit när de börjar spela golf som vita och hade en plan för hur de skulle bli framgångsrika.  En joint senare och jag var väck, totalt. En swimmingpool blev mitt filosofiställe. Som vanligt forsade tankarna omkring för att samlas till några punkter:

1. Vuxna är auktoritetsupphängda till max. Tyvärr även jag. När ett barn börjar närma sig vuxna idéer blir han/hon accepterad av de vuxna. Man måste se det egna i varje människa. Alla människor har något att säga. Det slog mig när jag läste en intervju med en kille som pratade strunt/ vanligt snack, men det såg “mera” ut för att det var skrivet. Man respekterar inte det talade ordet lika mycket. Och alla gamla klassiker kunde vara du och jag, vem som helst. Allt detta slog mig och det blev 2 påståenden, “Ifrågasätt auktoritet” och “Respektera människor”. Jag måste sluta upp med gruppindelning. Om man inte har dessa 2 saker (kärlek) så kan man dra åt skogen (marxister). Barn är inte frustrerade och de visar kärlek. Därför vill jag bli mellanstadielärare. Det var synd att se barnen vid swimmingpoolen avundas de vuxna (mig). Vi har inte så mycket att delge. Mina punkter rörde även könsorgan.
2. Har själva reproduktionsakten någon betydelse i symboliska/religiösa termer? Att man har något inuti en annan människa? Att man fokuserar intresset för könsdelarna så enorm, porno; representerar de livets verktyg? Fruktbarhetskult?
3. Varför är människor intresserade av andra djurs könsorgan?

Mina påståenden “Ifrågasätt auktoritet” och “Respektera människor” lät jag trycka upp på en lång t-shirt. T-shirttryckeriet fick å och ä rätt efter att jag visat dem.  Stolta. Tillbaka till stugan. Jane ringde och inviterade mig på middag till hennes hus i Albany med medförd mat. Hon var liten och söt och rolig. Vi skojade mest jag i John stil (min vän i San Antonio). Hennes rumskamrat Susan kom över med en blyg kille och de drog. Istället kom Judy och Bruce.

Vi åt ensamma och tog sen bussen ned till Berkeley för att hämta röka, Men det var låst och vi hamnade på Café Mediterranean.  Höll händer och jag pratade en del, hon lyssnade. Oj vad hon var sensuell, söt och underbar! Det hela var hur fint som helst.

Men när jag kysste henne vart hon spänd. Till sist gick vi upp till Johns ställe och rökte. Polarna från LA var där så det var trångt och stökigt. Hon erbjöd sin soffa. Vägen hem var underbart hög, gatan skrattade, hon skrek och jag flinade. Allt var upp och ner och ut och in. Fnitter. Efter några försök kom vi hem. Vi satt på en busshållplats och sakta, sakta, varsamt och långsamt (med allt högre känslonivå) kysste jag henne. Ahh..

När vi kom hem var Judy och Bruce där. Vi två fnittrade och jag var tyst för att inte låta vansinnig. Jag snackade lite svenne och så några svordomar. Direkt efter fick jag höra att Judy förstod svenska. Gulp!

Det tog ned mig till en mer talför nivå. Jane valde en soffa och satt med mig där. Efter lite trevande så smekte jag henne kraftfullt och kysste henne lika sakta men med mer kraft. Vi kom tätt tillsammans. Allt var så underbart, fruktansvärt öppet, som om vi var gjorda för varann. Som om det var sant om “den ende”, “den rätta” osv.

Men den mest gripande tanken var att vi gick så bra ihop för att vi kände igen varandra (déjà vu). Reinkarnation. Hon tittade på mig när jag förklarade och mumlade “Oh God”. Jag var gripen och allt var så spänt som om det var övernaturligt. Jag frågade om hon såg en skymt (glimpse) av Gud, eller kände igen sig, men hon svarade inte. Jag blev vettskrämd och sa att det kanske betydde att jag var Jesus Kristus. Allt nästan för mycket för mig. Så nära nervsammanbrott har jag aldrig varit.

Hon var så fin och gullig. Sa att hon gillade mig och ville inte gå men lämnade ändå mig i soffan. Ett missförstånd klarades upp. Jag reste mig upp och frågade henne om hon sa “Vill du leka med mig eller gå och lägga dig?”. Så var dock inte fallet.

 

31 juli – 1 aug, Albany

Jag hade lite mardrömmar och spänd kropp. Men natten gick över och den fina önskade morgonen kom. Det är en annan historia. Den fortsätter nu kl. 13, 1 aug.

Jag sov oroligt och vaknade kl.6.00 Upp och kissade (gick genom hennes rum). Hon räckte ut sin hand och vi småpratade tills jag resolut (nästan) kröp ned i sängen. Hon är ett underbart stycke. Tyvärr måste hon upp och jobba (hemska tanke). Vi åt frukost tillsammans med Judy. Och allt var så fint och överensstämmande. En promenad till busshållplatsen blev en lustfärd, att sitta där ett stycke dramatik. Resan en färd till paradis . . . Hon ville inte släppa mig, en sån’ skön känsla. Jag kan inte få nog av henne.

Jag drack kaffe sen på fik och mådde finfint. Det slog mig (tidigare) att gå till Berkeley, fem km. Så jag gick hem till John och Jack vid niotiden.

Polarna från LA var vakna och jag gjorde mig vacker (duschade och rakade mig). Gick till ögonläkare för att prova ut linser, otroligt jobbigt. Sen mötte jag Ray och vi rökte på helt öppet utanför studentföreningarnas hus, ASUC House. Gick en lång promenad till en ekologisk affär med bögar.

Jag var lätt distraherad när jag köpte min henna. Jobbigast av allt var att finna en schysst väska, en handväska för män och kvinnor. Det tog mig säkert två timmar tills jag gav upp och köpte en läbbigt praktisk sak, Faktiskt Riktigt Fin (FRF).

Jag åt lite mat och pratade med John och Greg. Schyssta polare. Jan, den danska diplomatsonen, och en schweizisk tjej stämde träff på Café Renaissance. Innan så åt jag med LA-sällskapet och John. Sega burdusa typer. Jag var utanför. Diggande inte vinhävandet.

Hela tiden fanns Jane i skallen. Även i flera timmar på caféet. De jag stämt träff med kom inte så jag pratade lite med en deppis tjej. På vägen hem mötte jag Greg. Han tog mig till två barer. Vi kom att prata om min återresa (och Janes). Tänk om man skulle stanna i Kalifornien till 15 oktober? Och lära känna stället med Jane. Oh, henne vill jag ringa och tala om för henne och vill ha hennes ömhet nära. Här helst, Hon behöver mig/jag henne. Vi två mot alla andra!

 

1–2 augusti, Berkeley/Albany

Jane ringde tidigt och störde mina giftastankar. Vi möttes nere i Oakland och vandrade runt på ett muséum, klängandes på varandra (tavlorna var osynliga). Vi struttade runt Berkeley och kysstes. Mina kontaktlinser var klara och det svårt att ha dem först. Riktigt svårt.  Det lättade lite men fortfarande svårt.

Vi gick upp till Johns ställe och jag avbeställde biljetterna. Hon berättade sen om sina problem med sex. Hon hade inte haft samlag tills hon var 21 och måste till sjukhus för att skära upp mödomshinnan. Hennes make i England var inte så bra i sängen heller.  Taskigt värre.

John kom tillbaka och vi åkte iväg i en liten sportbil för att köpa vin. Åt tillsammans med Ray och Donna (Johns date). Jag var lite sarkastisk mot Ray tror jag, i alla fall blev han lite sur. Vi satt kvar en stund. Efter strul så kom vi hit till Albany. Judy och Bruce var här. Det var skönt att snacka svenska med Judy.

Bruce är underbart naturligt. Hasch. Jag fick en känsla under kvällen av att det kanske inte är så rätt, jag vet inte, det är inte lika underbart nu.  Mera som jag ser mig utanför henne, henne utifrån. Vi kelades och sov till morgonen.  Då vi älskade som nyförälskade, bra. Vi låg i sängen till 13, pratade om familjen, resor osv. Jag vet inte som sagt. Tvivel. Det blir nog flera ändringar på vägen.

 

2–3 augusti, Albany

Vi sov länge, älskade (underbart) och klev upp sent.

En henning av hennes långa hår som gick ned till baken började ganska festligt. Mina linser gick lätt i, plopp. Efter en skön em. åkte vi till Susan och Gregs ställe (med vin och Kaluhalikör). De var söta och bjöd på currymiddag. Greg tog oss ut till piren efter en full middag. Susan babblade vilt. Det hela var underbart skönt.

Vi rökte braj här och älskade (missionärt). Jane var lite sotis på Susan (som var kåt, kul, men inte som henne). Den natten drömde jag om att bögar överföll mig och ropade på M (den norrländska undersköterskan i Uppsala, men menade Jane. De är så lika till sätt och syne). Vi älskade i morse, än bättre.

Jag stack sen till John för att göra i ordning för resan till S.F. Han sa att jag kunde bo där tills något annat händer. Klart schysst. Värre var mina linser. Det tog mig 20–30 minuter innan den vänstra prylen gick och senare på t-banan till S.F. var det helvete att se ngt. Ögonen tårades och de smärtade. Strul och spårvagn tog mig till svenska generalkonsulatet som hade stängt. Pyton. Så jag roade mig (slöade dvs.) nere vid Fisherman’s Wharf. Halvkul. Efter en “bögig” väntan i parken kom min flicka och vi tågade till ett punkfik (Café Flore).

Igår (2 aug) och idag sa hon att i tisdags var hon ute med Kent och knullade. Det gör detsamma men hon ska vara ärlig. Vi tog en buss till Fisherman’s Wharf igen och drack ginfizz (gott). Efter mycket strul kom vi till Hyatt Regency, ett fint hotell med bra musik. Trötta fick vi sen hem, rökte gräs och älskade fint tills Judy och Bruce störde oss. Så synd.

 

4–5 aug, Albany

Vi latade oss ett tag i sängen men for strax iväg till Nordic House i Oakland för skandinaviskt smörgåsbord. Men ack, det var inte färdigt. Så vi struttade upp till Telegraph Avenue och Johns lägenhet. Han är skön. Vi rökte lite och pratade. Jane och jag flummade omkring, speciellt jag. Nere vid trummorna fanns Bruce, sköna rytmer!

Väl tillbaka efter en fika med John och Donna for vi i väg med Greg och Diana till ett födelsedagskalas. Richard hade party (ser ut som Stig Vig) med ett rockband. Det var massor av flickor där och Jane hade kul, särskilt efter ett par öl. Men det hela fortsatte på en annan överklassig fest. Många fina kläder osv. Tyvärr så åkte vi hem till Albany och sov gott med två kuddar.

Nästa morgon åkte vi till Oakland för att hälsa på Jan (dansken från Vietnam) och en schweizisk tjej. Snart gjorde jag bort mig med att säga om en kvinnokämpe, “Åh, inte lesbisk?!”. Ganska klantigt. Sjönk genom golvet.

Men sakta repade jag mig med Erin, Susan och Megan (en 15 månaders baby). Vi bestämde oss för att åka med fyra hundar och öl på picknick. En ryckig (på/avtändning?) skallig svart man med saxofon kom med oss, Wollie, Det var skönt att se bergen, dalarna, viken (the Bay Area) och The Redwoods.

Vi gick omkring, Erin och jag, och åt till sist en underbar stek med sallad. Mm. Wollie lirade sax och Jane lekte med ungen. Det hela var så familje-moderligt, jag kände (det) tillsammans med Jane. Erin pratade på om amerikansk historia mm och vi satt hos Jane en timme. Erin var nervös (Susan sa att Wollie dricker), men det var ok. Vi badade och pratade länge. Hade dock inte ork att älska.

 

6 aug, Albany

Jag hälsade på John i morse och vi åt frukost, låg och läste The Drifters igen. Slöade. Sen drällde jag runt universitetet och fann en stängd skandinavisk institution. Mötte Jane kl. 13 och jag ville åka runt världen med henne.

Mera dräll och prat med folk på gatan (och en jobbintervju hos Personal Independent Living där Jane jobbade med handikappade, segt). Genom Joe Tombani tog jag mig in till lägenheten i Albany och väntade på Jane. Vi tvättade kläder och köpte mat. Hon var sååå trött. Taskig kommunikation.

Men vi rökte med Judy och åt en god middag med ost och vin. Planer gjordes upp, lämna Kalifornien 22 aug för NYC, där 22 aug- 6 sept, sen till Sthlm o London 10–14 sept (Janes födelsedag) och sen till Uppsala 15 okt. Det är kul att planera. Nu måste jag hitta ett jobb och knega för “familjen”.

 

7 aug, Albany

Som den arbetslöse jag är kunde jag sova till 19. Men obetalt jobb väntade, disk och tvätt. Berkeley var som vanligt. Jag hängde runt som vanligt, kollade ögonen, ok, jobbintervjuades, ok. Solade, lyssnade på gatumusikanten Bob.

Sen handlade Judy och jag. Jane kom hem mitt i en diskussion om äktenskap med Judy. Hon har samma åsikter som jag.  Vi åt till sist men Jane var nedstämd. Så vi pratade igenom allting. Inte för att se mycket blev löst men det känns bättre. Hon är så säker på sin kärlek. Jag bara flummar runt, är oansvarig. Det måste hålla i längden (skämt). Inte fan vet jag. Jane är ovanligt trevlig/söt/go osv men hustru? Vi ska bestämma oss när jag kommer till England. Hjälp!

8 aug, Albany

Jane, den giftasgalna och Jan, den envise ungkarlen, bråkade hela morgonen över detta menlösa ämne. Till sist bestämde vi, jag, mig, för att det skulle vara ascool. Klart flummigt.

Men, jag rökte och var borta för länge, bl. a till the Free Clinic för att ta blodprov. Vi mötte Susan och jag blev lämnad ensam. Upp, ner, omkring Café Mediterranean med Siddharta, Hesses lilla bok. Det var så mysigt att läsa om hans upptäckter. Jane kom och vi gick för att leta efter kläder, flummiga. Sen åt vi mexikanskt, bläh. Kvällens höjdpunkt var två filmer med Bogey för 2,5 dollar. Han är såå cool.

Hela dagen tänkte jag på Hasse, Dagge, Staffan och alla andra Uppsalaflummare och hur de skulle gilla det här. Det slog mig oxå att anarki kräver eliter. Det fodras en speciell slags oegoistisk människotyp. Ingen mera skräpmat. Finnarna blommar.

 

9 augusti, Albany

En fin dag för förströelse och förstörelse. Vi shoppade loss här i Albany men fann ingen sill, nej nej. Däremot hittade jag Renat, ahh.

Dagen innan slog det Jane (eller hon bestämde sig för) att hon inte behövde gifta sig (!). Så vi tog bussen till Nordic House i Oakland igen för mer sill och dill och gräslök. Greg och Susan skjutsade mig hem, ren slump att de var där. Jane var hög och söt.

Jag tvättade barnet och mådde prima, finfint (fyra brev skrivna i morgonsolen). Edna, en av Janes handikappade skyddslingar, kom och var lite snäsig. Senare kom Judy, Greg och Susan. Vi åt sill med alla tillbehör. Mums.

Jag pratade om Karl Marx, Sverige och verkade tråka ut en del, Haschet flödade och alla degade loss och sen stack de. Själv somnade jag på en soffa kl. 22 på kvällen. En typisk svensk middag. Alla fulla och går hem tidigt. Hemlängtan igen i morse efter Karin Larsson-Cohn, Helena, Barbro, m fl.

 

10 augusti, Albany

Jane lämnade mig med disken sedan igår så jag strulade runt huset ett bra tag. Tog mig sen till Dervish’s för att läsa platsannonser. Taskigt med jobb. Vi sammanstrålade och sprang än hit, än dit. Upp till John, Jag lyckades komponera tre vykort, skojiga.

Snart nog så måste jag dra hem (den tunga kroppen) för att “linsa”. Snart kollapsade alla funktioner och jag slaggade till middagsdags. Vi tittade i tidningarna men inget lockade mig. I sängen vid halv åtta älskade vi höga, det kändes som om jag kissade i henne. Radio 94 hade ett folkmusikprogram om The Weavers, Pete Seeger, Guthrie m fl. Bra med en “svensk” presentatör. Lugnt och fint. Det vart en fin kväll med ägg och kaviarmackor. Ännu en jobb/aktivitetslös dag.

 

11 augusti, Albany

Los Klantos.

Dumt nog stack jag ner på stan tidigt för att börja ett diskjobb hos matserveringen Steve the Greek. Fin morgon, dock. Han sa ja och jag skulle först “lära” mig idag och jobba för lön imorgon.  Efter ett jobbigt, stressigt, tvåspråkigt, hetsande arbetspass delade jag ut kuponger med erbjudande om “gratis” glass i 4–5 timmar. Helt kommersiellt skitäckligt. Jag mötte många schyssta polare men hade inte tid att snacka med dem.

Började fundera på att sluta när den 4e rykteshistorien kom om Steves osunda arbetsgivarfasoner. Jag försökte på honom att säga något om lön men “busy, busy”. Till sist stack jag och Jane till George, en handikappad vän. Svårt att kommunicera men en god middag och gräs gjorde susen. Vi gick omkring för att hitta ett party men fann inget. Sista utposten blev Café Mediterranean. Gick förbi Steve the Greek men inga pengar. Det gör mig förbannad! En lift hem efter en lång, lång dag i solen. Om jag skulle dra till Oregon?

 

12 augusti, Albany

En trevlig dag i Palo Alto, Silicon Valley.

Judy körde mig och Jane dit för att gå på ett födelsedagskalas för hennes mormor. Det hela var avspänt med många fina släktingar som Jane. Steve, Chris med flera Judys föräldrar var sköna, rysk-judisk härkomst med mellanspel i Argentina. Samma ålders, 30–40, den generation som nu måste kompromissa och har fått barn.

Synd att jag ser detta nu och inte om 5–10 år. Eller är radikalismen “rätt”? Det hela är fascinerande. Månget prat om historia/kultur/platser osv. Och en underbar middag med skinka och kisch (omelett, quiche). Vi stannade kvar en stund med föräldrarna. Jag talade i med Kerstin H. om att ses inne i S.F. på onsdag. Min vänstra lins sprack upp och det är inget för mig. Nope.

 

13 augusti, Albany

Jane var söt och så, men måste lämna boet tidigt.

Jag diskade och drog 100 kopior av ett flygblad om Steve the Greek. Det pirrade i magen. Men med modiga steg tågade jag först till plasmadonationer (fick 10 dollar). Tyvärr vart jag sen, Jane väntade men var glad att jag kom.

Strax därefter steg jag in i Steve the Greeks kök men fick inget vettigt svar. Så jag började dela ut mina flygblad om att Steve lurat mig och andra på pengar. Fem minuter senare sa han till mig att komma kl. 21 ikväll för att hämta pengar.

Nöjd gick jag till Café Mediterranean där jag mötte Jane. Där fick jag support för strejk och bojkott. Men det var långa timmar och Jane var trött så hon åkte hem. Själv slöade jag på universitetet, sov lite, drog igen till Café Mediterranean. Där jag pratade politik med några tyskar. Klart trevligt.

Mindre trevligt var det hos Steve the Greek där tre poliser väntade och började fråga om arbetstillstånd. Usch. Men sanningen kom fram och jag fick mina pengar. Då frågade en poliskvinna om mitt Social Security number och arbetstillstånd vilket ledde till att jag fick lämna tillbaka pengarna trots allt.

Polisen antecknade mitt passnummer och ska visst skicka det vidare till immigrationsmyndigheterna. Frågan är om jag kan komma hit till USA igen. Richard väntade utanför och jag stack tillbaks till Café Mediterranean med min berättelse. De var trogna kamrater, tyskarna och mina vänner.

Senare. Vi ska åka rullskridskor idag. Richard kom ner och vi och John drack öl och pratade. Sen stack vi till John och jag ringde Jane som var fly förbannad. Arg. Richard tog mig hem och efter ett långt övertalande så gav hon med sig om min aktion med flygblad och poliserna. Det hela var jobbigt. Jag skulle ringt henne tidigare. Även om rullskridskoutflykten med tyskarna.

Hon var arg även denna morgon. Allt är upp och ned. Hon ringde nyss, gråtandes, mera trubbel. Att det ska vara så svårt att leva lätt och rätt. Strul, frustration och stress skadar många människor.  Depp, depp. Nu ska väl ändå nån ringa, nån tysk eller så.

 

14 augusti, Albany

Rock’n’roll.

Men ingen ringde utan jag skrev tre brev hem. Vid lunch gick jag ut och liftade till Berkeley med en ring på vä ringfinger. I gymnastikbyxor och med nytt barr gick jag omkring Northside och fann ett fint fik. Jag försökte få tag i Jane men lyckades inte.

Gratis buss hem till Albany. Bruce och Judy var här och packade. Jag skrev en artikel om amerikansk Europeanism. Klart meno. Judy körde mig till Berkeley och Jane var älskvärd. Vi skulle på konsert i universitetsaulan.  En komiker i Lenny Bruces stil inledde och var rolig och sarkastisk.

Sen kom Rickie Lee Jones. Mums! Hennes band spelade på ren glädje och Rickie var sååå cooool! Självparodisk. Hon sexade och spexade mellan sångerna. Rock’n’roll går direkt in i magen, kulan, hjärtat. Hon ville inte sluta, gjorde Twist and Shout, Elvis rock. Vi, Jane överförtjust, gick med Greg till en jazzpub för att lyssna på Larry Blakes band. Jag för att leka Ulf Lundell och bli full! Rock, rock, rock.

 

15–16 augusti, Albany

Sverige!

Det var ett tag sedan jag skrev men i stora drag så rökte vi och älskade. Jag gjorde optikerbesök och lagade mat. Vi satt på Café Mediterranean med tyskarna ett långt tag. Daisy är rolig. Tog tuben BART över till San Fransisco.

Snart var jag i svenskt/skandinaviskt flicksällskap med Kerstin, en söt väluppfostrad skånska men klämmig, Bettan, en hejig Boråstjej, Edit, en tyst pillemarisk danska och Anna, en tyst innesluten tjej och en till Anna, som var en vanlig redig tjej.

Vi fick ut och åt och hade trevligt. Tyvärr så stack vi till ett musikställe där sex killar sjöng jazziga låtar i stämmor. Bra. I början var det svårt att se vem man skulle rikta in sig på. Det var underbart att vara ute på vift igen. Det kommer allt bli svårt att anpassa sig efter Jane.

Efter lite strul så kom vi i väg. Kerstin lovade skjuts men bensinen skulle snart ta slut. Så i 1–2 timmar åkte vi runt Albany, Richmond, San Pablo för att övertala någon bensinstationskille att hjälpa oss efter midnatt. Vid halv två klev jag in hos Janes och Judys hus och fann Jane i tårar med ett brev där hon sa att hon hade “läst” denna dagbok. Fy faen! Jag skulle ha ringt från San Fransisco.

Fan, jag vart sné och började tänka på att flytta. Hon gav med sig och vi var ok. Men det satte spår. . ..

Idag, den 16 augusti, slöade vi och åt. På skoj rökte jag igen och blev stenad till max! Köpte plommon och morötter! Åt konstant. Jag slog upp lite Renat vodka med SevenUp läsk och kom på idéen att sluta leka intellektuell snobb för att istället knega och köra motorcykel (trail, motocross). Ha ett någorlunda jobb och få riktiga arbetskamrater. Vi får se.

När jag började tänka på mitt hus i Luthagen, Jocke Holmdahl (som jag inte var så schysst mot alltid) så grät jag mitt i hans brev till mig som jag nyss fått.  Det kom från hjärnan med hjälp av marijuanan. Usch, men skönt att grina.

Jag klottrade över hela brevet. Amatörkulturen flödade. Vi måste satsa på amatörerna. Jag sov sen lite och stack till Berkeley och Café Mediterranean. Där satt Daisy och en flummig tysk kvinna, Eve. Vi kom närmare varandra och såg på fina vykort.

Dagens höjdpunkt var två Woody Allen filmer; Bananas och Everything you always wanted to know about sex. De var skitroliga, typiskt min humor och med pinsamma personliga perversioner (som jag berättade för Jane om). De gick tidigare och jag stack till puben för att igen lyssna på Larry Blakes rythm’n blues/jazzband där en saxofonist fick mig att igen tänka på att spela sax själv. I Göteborg med Dagge och Journalisthögskolan kanske. Fick skjuts hem och mår vanligt, cool, trött, men bra att skratta. Gråta bra med.

 

17 augusti, Albany

Deg, degare, degast. Degas1.

Jag slöade länge, låg och läste, blev hög, slött leverne. Men jag fixade biljetter till Sverige från och med 2 sept. Jabbis.

Höga satt vi och drack SevenUp, åt glass, drack Renat och åt banan. Underbar stund att komma ihåg tillsammans, att minnas. Judy lämnade oss, synd. Vi åt Big Mac och gick på bio (mitt förslag, A little Romance och Murmur of the Heart).  De var båda franska lågmälda intellektuella filmer om barn som vill bli vuxna. Roliga men Jane var såå trött. Hon somnade.

Själv satt jag uppe till halv två och läst ut The Drifters. Men nu är jag slut och vill sova. Godnatt alla små fina barn, gonatt. Knullade vilt, orgasmfullt!

18 augusti, Albany

Strul med Susan och Greg gjorde oss till sist blasé med deras tider.

Vi åkte alla in till S.F. för att åka rullskridskor med Daisy, Eve, Silvia och oss fyra. Efter flera om och men så började färden. Trögt till en början men jag fick in min slalom- och skrillerytm. Jane blev putt för att jag åkte före (som väntat).

Men hon blev duktigare på två försök. Det hela var klart trevligt och vi rökte lite. Efter det gick vi och åt pizza (och Jane flyttade till mig bland soffplatserna). Själva fikade vi efteråt och tog buss- BART-buss hem.

Vi mötte en polare, Paul, på bussen. Här hemma köpte vi glass och snacks och jag fixade en snackmiddag med champagne och drink med glass variant. Jane och jag pratade om våra respektive familjers problem. Hon stupade i säng vid midnatt. Vi var rent ut sagt döfulla.

 

19 augusti, Albany

Castro Street fair!

Degos, degos, bakis igen. Sent tog vi oss till Castro Street Fair i S.F.:s bögkvarter. Där var det ett spektakel och människor utan dess like. Jane fick fobi (för mycket folk) och var lite småsur hela tiden.

Alla var homos/lesbians/transv. Underbara kläder och grejor. Det var en öppen kåt atmosfär. När jag stod i en kioskkö med bara män tog någon mig i skinkan och flinade inbjudande men jag skakade på huvudet. Goda smårätter (ej ostron) och öl och Southern Comfort. Jag visste inte om att detta var gaykvarteren, annars hade även jag klätt upp mig.

Vi mötte Daisy och Libby på bussen. Så synd att Jane är hämmad på sitt sätt men hon är också en faghag som hängde med bögar för att spana in snygga killar. Jag ville se ett punkband och hon ville inte bli lämnad ensam. Vi tog en buss dit och hem. Underbar utsikt. Denna dag kommer jag aldrig glömma. Hoppas att kunna komma tillbaks hit igen. Rockade loss.

 

20 augusti, Albany

Vi drömde båda om Castro Street Fair, efterflum.

Jag slöade, postade grejor och läste schysst biokemiskt grejs i antropologiboken Human animal. Tänkte på vad min biologilärare på Skrapan K. Berg lärt oss. Det var intressant.

Jag liftade till Berkeley och lekte turist i Janes skjorta, min blåa jacka och shoppade till systrarna och pappa. Det var kul. Sen gav jag blod i 2,5 timmar. Ej kul. Snackade med en 40-årig likasinnad. Vi mötte Jane, Paul och hans syster Pam på Café Mediterranean.

Trevliga men vi måste gå och käka middag på Hare Krishna stället. Fri mat mot att man lyssnade på en hindupräst med rakad skalle och tofs. Jane lyssnade men jag lät nog cynisk. Vi mötte Paul och Pam igen och stack hem till deras hus, ett stort gammalt hus med fem per, Kollektiv. Mysigt värre. Där fanns även en granne, Steve, som liknade Micke Ranerås. Vi rökte hasch och marris och hade en jävligt trevlig kväll.

Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Marijuanasnackadet och tankarna flöt rätt ut. Vi gick sen till Larry Blakes jazzbands spelning. Steve och jag pratade “semantik” (amatörvariant).

Det var otroligt hemtamt/mysigt/avspänt. Öl, öl . . . jag glömde att köpa Jane en öl (tydligen engelsk vana som jag inte behärskar). Vi måste åka hem till sist men de stannade vid busshållplatsen och var så goa och glada. En fin kväll, just vad jag behövde. Vi missförstod varandra fortfarande ibland, Jane och jag. Kass kommunikation.  Nu vill jag läsa antropologiboken The Human animal igen eller sova.

 

21 augusti, Albany

Så det var en annan, ännu en dag med marijuana, vin, mat.

Strul med Libby men inget ikväll. Jag besökte ett shoppingställe och åkte till Berkeley. Där fann jag en batiktröja till syster. För att dela en joint gick jag upp till Richard och John. De var trevliga som vanligt. Vi rökte och jag flög bort bland raderna i tidskriften The Rolling Stone.

Jag ringde George och fick sen jag i Jane, halvspringande på campus. Vi åt indisk halvmesig curry och såg Woody Allens filmer Manhattan och Annie Hall igen. De fick mig att känna för New York. Jag sögs dit igen, det var underbart. Hans filmer som dessas är så otroligt verkliga. Vi åt pizza och drack vin efteråt och tog sen bussen hemåt. Småpackade. Hemma fanns ett vykort från Jane med James Dean på. I love her.

 

22 augusti, Albany

Jag var kär och kåt (2 ggr).

Hon var söt och fin. Vi hälsade på George och var trevliga. Sen åt vi “smörgåsbord” på Nordic House i Oakland. Smådåligt. Vi gjorde sen ännu en påhälsning hos Susan/Megan/Erin. Först var det småtrist men vi blev inbjudna på middag och gick och tjackade vin. Vi sov båda en stund och åt med Evin. Jag var tyst och meddelsam.

När dansken Jan till sist anslöt sig så började karusellen. Han var gay och vi hade några dispyter över diverse politiska ämnen. Men roligast var att gå ut på pub med honom och Jane. Jag kysste honom och vi “freakade ut” hela stället. En vild killjagarfärd fick oss till sist hem hit efter att Jane the faghag och Jan the homo spanat in sexiga killar tillsammans. Fan så kul man kan ha när hämningarna släpper loss.

 

23 augusti, Albany

Stress, strul och stupa i säng med Jane.

Blodtörsten tillfredsställdes igen. Jag hälsade på Richard och John. Vi satt på Café Mediterranean först ensamma i tystnad. Men sedan kom Jane. Edna och Susan. Jag blev rastlös hela tiden, ville göra alla ärenden.

 

Jag kom iväg i alla fall och köpte fem billiga LP, tog turistbilder. Filmen klantade (frustrerad), linserna var där (blandade känslor), bröd, ett sista besök på Café Mediterranean med en berlinare och där jag skrev ett vykort hem till Leif B. i Uppsala.

Ringde Bettan som var “hemsjuk”, skönt snacka som Jane avbröt. Jag kunde inte sätta i mina kontaktlinser. Och blev förbannad. Rastlös, åka kl. 15? Lagade potatis- och morotsburgare. Goda. Rökte, Hämtade kort, fina av Jane.

 

Allt blev flummigt. Jag var borta. Partyt var småtorrt, men Kent var schysst. Jag dansade lite, drack och åt massor och Jane blev döfull. Kent och hon var ensamma länge (hihi), Clyde och jag snackade förtroligt. En jobbig dag.

 

25 aug, On The Grey Rabbit Bus

 

Jane var utan jämförelse mest bakis. Kunde knappt gå. Hemskt! Jag packade snabbt och ringde SAS -åker kl. 19-30 den 2 sept, jabbis!

 

Jag fick ihop ett “brev” hem. Jane och jag käkade mackor och drack mjölk ihop. Vi kramades en stund, gick ut och småbråkade lite (jag!) över frimärken.  Till sist kom jag iväg och saknade redan Jane. Vi fick vänta ett tag för att packa hippiebussen The Grey Rabbit som skulle ta oss till New York på fem dagar. Det var en samling resenärer ungefär som jag, en del äldre, en del yngre. Jag kom i samspråk med Dave, en judisk 25-åring som studerar lingvistik och vi pratade sånt blandat med atomfysik. Höga.

Det var en mysig stämning som om vi alla hade något gemensamt. Hörde ihop. Barn av 60-talet. En del försökte vara coola.

 

Själv så skämtade jag (dåligt?) stundtals. Vi åt tillsammans och delade allt. När det blev dags för sängdags så blev allt genast trängre. Jag hade ett par fötter nära mitt ansikte. Runt omkring mig var det kroppar, en fin känslokontakt. Jag började fantisera om gruppterapi, dynamik (?) och hur det skulle vara om jag bjöd in alla mina vänner, nakna, sittandes, hålla händer, berätta om sina första samlagsupplevelser.- man måste kunna göra sånt. Och så funderade jag på att flippa ut totalt (som vanligt). Natten blev lång och trång. När vi kom till Nevada så blev det vilda prärier, lite som fjällandskap. Jag sov lite till och vaknade bland saltsjöarna i Utah. fantastiskt.

 

Tristessen kom över mig dock så jag läste lite magasin och prata med Catherine, Oubie och tjejer(na). Nu sitter vi alla på ett fik mitt ute i ödemarken. Jag åt min medhavda ranson tillsammans med James och Lother. Det är mitt på dagen, stekhett.

 

26–27 augusti, Grey Rabbit

Mera resa. Mera marris. Mera vin och aprikoser!

De fick mig att fisa, beklagligt. Hemskt och magsmärtande.  Det var småtrist ett tag. Catherine och jag delade på ost och kex. Jag fes oupphörligen inne i bussen. Vid midnatt nådde vi heta källor som vi stannade vid och badade i. Säkert 40 grader och månsken.

 

Luktade svavel (apa) och ändrade färgen på min ring.  I morse pratade jag med en judisk israel om israeliska araber med mera. Vi passerade Denver, Colorado (där Allen Ginsberg huserade intill i Boulder) vid 5–6 tiden, då jag inte mådde så bra. Men mage är i olag. Nu är vi på en smörgåsbar mitt i Nebraska. Meno.

 

28–29 augusti, New York

Vi kom allt närmare varandra. Jag blev vän med tyskan Anna, fransyskan Silvi, tysken Lothar m fl. Och den flummige Bryan talade om allt som hade varit den s.k. counter culture.

Det var så skönt att möta någon som känner till detta i min egen årskull. Han skrev ned en not med litteratur jag måste läsa för att bli en sann och lärd bohem, en countercultural wise guy and a beatnik beyond the 20th century:

J.A. Michner, The Drifters (som jag nyss läst ut)

John Steinbeck, Travels with Charley

Lenny Bruce, how to talk dirty (som jag också nyss läst)

Charles Dickens, Great Expectations

Leo Tolstoy, War and Peace

Tom Robbins, Another Roadside attraction

Hesse, Siddhartha (se ovan)

Abbie Hoffman, Steal this book

Mark Twain, Mysterious stranger

Ambrose Bierce, Incident at Oak Creek Bride

F.W. Wright, The Living City

Jack Kerouac, Visions of Cody

Oswald Spengler, Decline of the West

 

James talade om religion (zen) och filosofi. Vi kom på att ha mycket gemensamt. Rökte en del kan tänkas.

 

Maten tröt så jag tiggde mig fram. Fick ihop 2 dollar till middag.

Ett kliv över till den spontana (kriminella) sidan när jag  duschade. Det var inte tillåtet för andra än den kokainsniffande chauffören men, läckra jag och några till, smet in. Yeah!

Vi glömde Ronny och klantade oss när vi skulle tjacka vin. Chaffisen ville inte släppa in oss och en pressad situation uppstod. Den avtog och strax småpratade vi igen. En amerikansk danska (från Afghanistan?) “klängde” sig mot mig men jag var inte intresserad. Anna och jag pratade kärleksproblem.

Jag glömde att säga att Linda och jag, en tjej som ska till Norge, hade ett ännu bättre snack om kärleksaffärer.  Varför fortsätter man även fast men vet att det kommer att krångla precis som vid den senaste affären? Vi kände mycket på samma sätt. Mot slutet kände vi oss lite bissna på att bryta upp. Men STRUL fanns där och det blev rörigt med frukost på gatan i New York.

Alla ville gå in till en restaurant tillsammans. Anna, Lothar, Silvi sitter nu med mig och min Fjällräven ryggsäck som jag inte kan eller vill bli av med. De lugnar ned sig så smått. Jag svettas inte så förbannat längre och snart skall jag ringa min polare i Lower Manhattan/East Village, konstnären Charles J. Stanley, aka. Carlo Pittore aka. Il Pittore Euforico.

Då får vi se vad som händer. Undras om galna Cate är i stan? Det vore finemang. FET RIK TURISTO – JAG!

 

29 augusti, New York

Jag sprang runt stan med Lothar, Sylvi, Anna, bland annat  in i en butik med punk/avlagda militärkläder/ färgade batik.

Köpte ett par lila och ett par rosa tunna jeans, lila t-shirt utan ärmar. Fint. Men jag ville ordna upp min scen/clean up my act, så jag hälsade på Luiza Valenzuela, den argentinska författarinnan. Hon var lite kylig men snäll. Dottern Annalisa var inte där. Jag skrev ett brev till henne och gick hem till Charles.

Han var hög och omväxlande rolig och allvarlig. Men det som fick mig att tänka var när en polare till honom, John, kom in. De båda hade så kul tillsammans att jag kände mig klart dum och utanför. Dum för att jag inte hajade deras gimmickar och lustigheter och artistiska utsvävningar. John pratade med mig på ett helt annat (småbarnsnivå kändes det som, ett klart taskigt språkförtryck) sätt. John gick med menade hemlighetsfulla blickar till Charlie.

Aha! Mysko! Så jag sa till honom att jag inte hajar ett enda dugg av hans konst och hans egenheter. Han svarade med frågor och satte mig på det hala. Klart nervöst. Men efter ett långt ordkastande känslosvall kom hans homosex fram. Det var ju väntat men ändå. Han trodde att jag ville göra något med honom (bara på skoj, sa sen att det inte finns kärlek).

No.no. Jag retirerade tillbaka upp i hans loft i studion där på 10e gatan  i East Village när hans släktingar knackade på och läste resten av alla tio brev jag fått. Rent otroligt. Ann, Calle, Hasse skriver bra brev. Det  var skönt att läsa dem mitt i denna explosiva röra. Charles massage innan släktingarna kom kändes fint först men något saknas. Sex med någon Uppsalapolare kanske, men med Charlie? Nä.

 

30 augusti, New York

Frukost med Charles och hans tokige granne David som bråkat med mig i våras.

Vi kom överens bra och skildes åt som vänner. Jag gick till MoMA muséet för att träffa de andra från Grey Rabbit.  Vi möttes, degade och gick sen till Central Park.  Småtorrt, särskilt när vi skulle äta.  Jag mådde pyton och hade mycket riktigt diarré.  Mums.

För att få ihop något Charles i konstväg gjorde jag ett litet collage, rätt ok tycker jag. Vidare uppåt stan till Lone Star Café för att se Country Joe McDonald & the Fish. Förbandet var uselt men CJ&F är underbart rockigt bluesiga. Det svängde. Joe själv var såå cool, rörde inte min, medan gitarristen skämtade. Det var ett väl inrepeterat uppträdande med banduppspelningar, playback. Men känslor fanns ändå, swinging.

Jag skojade med Anne, skrev små lappar men inget uppseendeväckande. James hade gräs och jag stenades. Urrk. Vi skildes åt efter det att jag frågade vad vi skulle göra imorgon. Pinsam tystnad. Ajö. Helt apropå så träffade jag på gatumusikanten Bob från Berkeley där på Lone Star Café i New York.  Det värsta i slumpväg (?) jag varit med om hittills.

 

31 augusti, New York

Upp och i väg!

Ringde fotografen Suzy Kaufmann, den 35-åriga Uppsalakontakten som jag sett i våras och stack sen till Olden Camera för att kolla in begagnade kameror. Fann en halvdan men ok kamera. Jag lämpade av lite kläder hos andrahandsbutiken Everything for everybody. De verkade inte så värst glada.

När jag kom hem till Charles var han där. Vi drack thé och hade skoj. Mycket avspänt och skönt. Jag fick ihop två brev (till Lotta n och Jane). En långpromenad runt Greenwich Village för att hitta filmrullar. Många fina filmobjekt. Jag träffade sen Suzy Kaufmann vid tvätten där vi sett i våras. Vi småpratade om ditt och datt. Hela kvällen förflöt i ett småmysigt flyt.

Vi hälsade sedan på en konstnär, åt falafel, hälsade på ännu en konstnär (rik kvinna med öppet hjärta). Till sist så köpte vi frukt och Suzy fixade en sallad. Telefonen ringde och  avbröt ideligen vårt samtal men jag överlevde.  En fin kamratsting (?) kom fram när vi skildes. Hon är en fin människa, Suzanne, men jag måste gå för det kommer folk hem till henne. VAR SOVA?

1 augusti, New York

Charles och Deborah kom och fann mig när jag låtsades vara osynlig (påtänd).

De var dock trevliga och vi inväntade Jim-Tom och Lee. JT är en trettioårig advokat, brorsa till Lee, en 19-årig kille. Vi rökte och Charles började tala om konst och politik och meningen med konst, vad han jobbade med bland hyddorna i Maine. Konstnärssnack. Jag beundrade honom och vi flyttade in i ateljén för en underbar konservation. Deborah är inte blåst.

Min hjärna fortsatte hejvilt på de vanliga “framtidsvägarna”. Jag ville visa upp  Sverige för Charles, min tecknarpolare John i San Antonio, Suzanne Kaufmann och ordna en svensk turné för dem och min musikpolare Mike Sutter från the Ozarks.  Det skulle kunna bli en film om Sverige, MED AMERIKANSKA ÖGON där man skulle visa deras resa genom Sverige med kommentarer, särskilt Suzannes.

Efteråt skulle man få se dem måla, rita, och deras färdiga bilder. Kanske dokumentärfilmaren Sture Mars i Uppsala kan göra filmen. Jag tänkte på att öppna ett bolag (Arr Allt AB). Men det kan bli svårt. Bättre är en oberoende ickekommersiell organisation med en ombudsman. Till sist så somnade jag och nästa dag kom.

Vi hade en underbar frukost i ateljén med böckling och bagels. Småtrångt. Vi gav oss ut på promenad till Lower East Side. Charles visade vägen och kyrkorna och hans muralmålning. Han är ett geni, en riktig konstnär, äkta.

Vid St. Mark’s Church skildes vi och Jim-T och Lee fortsatte med mig. Vi gick ner till SoHo och åt babanoshka på ett turistkafé. Washington Square var full med jazzmusiker, disco, magiker och folk som dansade. Vi sen till West Village och Christopher Street, mera gay.  Jag tog 25 bilder. Inte så bra tror jag. Min skalle var mer inställd på min idé om en Sverigeturné för mina amerikanska vänner. Hem hit hos Charles vid 20-tiden var jag trätt. Han lagade god spagetti med sardiner. Något han säkert lärt sig i Neapel. Allt var mysigt. Teatern som följde var inte så bra, ett sagospel med överdriven dramatik. Rökte. Jag var ensam (Lee och JT gick ut), Synd, Pinsamt. Är jag en barnslig skitunge som bara är i vägen? Eller?

2 aug New York

Flög över Island där vi mellanlandade. En svensk musikjournalist, Håkan Lagher, kom fram till mig där på flygplatsen och sa att han kände igen mig från konserten på Lone Star Café. Trevlig snubbe men ville inte dela en joint med mig där. Jag hade nog 10 gram gräs på mig när jag gick genom tullen sen i Arlanda. Dumt men en av mina polare från Grey Rabbit sålde så billigt innan jag for att jag inte kunde motstå.

 

***

 

 

Jag återvände inte direkt till min lägenhet i Uppsala eftersom den var uthyrd på ett år. Meningen var att jag skulle resa jorden runt, inte komma tillbaka så snart och med 7000 kr kvar av reskassan. Så jag bodde hos kompisar innan hyresgästen flyttat ut enligt kontraktet.

 

Uppsala kommuns socialförvaltning hade ordnat en plats för mig som vapenfri tjänstepliktig  på Treklangens förskola i Gottsunda och jag började inom någon vecka.

 

Jane som jag förälskat mig i Berkeley kom sedan efter en månad till Sverige. Jag for ned till Göteborg för att möta upp. Vi gick till Konsthallens som hade en utställning om kvinnor och moderskap med en jättelik livmoder att gå in i. Jane var generad men jag steg in i det rosa kuddvalvet och sedan kom hon efter.

 

Hon var sömmerska och satte igång med att sy på en gammal Singer symaskin jag hade, en elektrifierad fotdriven apparat. Vad hon skulle mer syssla med hann vi aldrig få klart förrän hon flyttade tillbaka till engelska Hertforshire efter tre veckor i Uppsala, ensam på dagarna medan jag for till förskolan och utan eget umgänge.

 

Det nyktra livet med arbetsrutiner att passa i ett höstkallt Uppsala var inte som det marijuanadoftande sorglösa livet i soliga Kalifornien. Dessutom gillade hon Margret Thatcher visade det sig och jag var ju kommunist!  Vi förblev dock vänner och brevväxlade i många år framöver.

 

1968 var jag tio år. Min storasyster tretton. Vi hörde talas om den stora ungdomsrevolten i vars skugga vi växte upp. Min syster gillade Beatles så det gjorde jag också (men Stones i smyg).

Min syster gick i Tiundaskolan nere i Uppsalas centrala delar (Luthagen) och drog med mig (eller kanske jag hängde mig på?) i vad som kan med välvilja kallas motkulturella sammanhang, vagt relaterade till 1960-talets Uppsala då mods hängde på Nybron och slogs (?) med raggare på Fyristorg.

Via henne kom jag som trettonåring med i ett gäng äldre ungdomar, Anna Fichtelius (Figges lillsyrra), Josephine Askegård, Jens Ulvsand, Länken med flera. Vi drack örte och satt på golvet medan vi lyssnade på trippelalbumet från Woodstock 1969. Rätt segt ibland med alla solon.

Ett liknande gäng uppstod på Valsätraskolan där jag gick i högstadiet 1971-74. Vi som kände oss befryndade med Woodstock samlades i Sunnerstavillkor och lagade vegetariska grytor till ljudet av den musik 1968-generationen skapat. Som tur var fick jag en ordentlig introduktion till symfonirock (Pink Floyd (före Dark Side, mkt viktigt!), Genesis, ELP, Yes mm).

Först på 1980-talet började min egen generation göra sig hörd genom punk, new wave och pigga tidskrifter. Fyra personer personifierade min generations ideal: Joakim Thåström, Brutus Östling, Johan Ehrenberg och Nina Lekander (alla födda 1957 utom Brutus som var född samma år som jag, 1958). Jag bytte några ord med dem alla men aldrig allvarliga samtal. Tack för vad ni fyra gjorde.

Jag åkte till Köpenhamn 1982 och intervjuade poeten Mikael Strunge (kollega till Søren Ulrik Thomsen som fick Svenska Akademins pris nyligen) för den svenska tidskriften TvåNioNio, där Nina Lekander skrev. Men jag ville starta en lokal radikal kultur- och reportagetidskrift vilket skedde året därpå, UppsalaMagazinet, som Johan Ehrenberg hade synpunkter på när vi sågs.

Imperiet hade sin premiär i Uppsala 1983 i regi av min tidskrift på Uppsala Musikforum, alla flummiga projekts centrum i Uppsala sen 1970-talet, förutom Verkstan. Joakim Thåström delade på det svarta gaget med sitt band och gjorde en bra spelning, men inte lika vass som Ebbas var på Rackis 1978.

De fyra jag nämnde har alla gjort ovärderliga insatser för svenskt kulturliv i en anda som inte (alltid) går i 1968:ornas fotspår.

Förläggaren Brutus Östling kanske ses som just en sådan eftersom han publicerade många äldre författare, men hans vänstertidskrift Res Publica var ofta mer intresseväckande än Zenit, Ord&Bild, Häften och annan förutsägbar vänsterpress. Först på 1990-talet skrev jag där.

Idag finns Nina och jag på den onda sidan (Axess, Bulletin, Fokus), Brutus bland fåglarna och de två andra herrarna bland klägget.

Den gnällige Ulf Lundell, född, 1949, är surare i sina Vardagar än Nina och jag. Så kan det gå om man flummade i sin ungdom.

Nu ska jag äntligen läsa Joan Didions minnen från 1960-talet till ljudet av Fläsket Brinner från 1970 och ta en paus från sociala medier. God vår och glöm aldrig Per Oscarssons striptease i Hylands Hörna 1966, det gör aldrig jag!