Gunnar Sandelin, journalist, socionom och medförfattare till boken Invandring och mörkläggning tillsammans med KO Arnstberg, se www.morklaggning.wordpress.com (på denna blogg 1 , 2) fick inte in denna genomgång av invandring till Sverige i någon svensk tidning. Danska Politikken tryckte den idag 17 april 2014 men här är originaltexten på svenska

Rädslans kultur härskar i Sverige

I november förra året skrev jag en debattartikel som handlade om Sveriges extrema asylpolitik. Den byggde på jämförelser med de övriga nordiska grannländerna. 2013 blev ytterligare ett rekordår för Sverige vad gäller att bevilja asylsökande permanenta uppehållstillstånd (PUT) – 67 procent fler än året innan.

Bakgrunden till artikeln/krönikan var boken ”Invandring och mörkläggning” (Debattförlaget) som etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg och jag skrivit tillsammans. I boken tog vi upp en rad fakta som vi ansåg att svenska journalister försummade att berätta om och som också svenska politiker ignorerade. Förutom nya beräkningar av invandringens totala kostnader på cirka 110 miljarder svenska kronor per år, behandlade vi bland annat de omfattande asylbedrägerierna som svenska medier underlåter att granska. Därtill tog vi upp omfattningen av den nedtystade kriminaliteten bland invandrare. Vi gjorde också jämförelser med det mer öppna debattklimat som finns i Danmark, men främst presenterade vi i kalla siffror Sveriges extrema asyl- och migrationspolitik.

Medan Sverige under 2013 i runda tal gav 29.000 positiva asylbeslut var motsvarande siffra för Norge 6.000, Danmark 4.000 och Finland 2.000. Därtill kom också 11.000 anhöriga till dessa asylmigranter att få svenska PUT förra året.
Sverige lät under 2013 totalt mer än dubbelt så många asylsökande få stanna som sina nordiska grannländer tillsammans. Redan under de tre första månaderna 2014 har Sverige totalt beviljat över 8 000 PUT till asylsökande, alltså mer än dubbelt så mycket som Danmark gjorde under hela förra året. Jag ställer i artikeln frågan varför vår politiska och mediala elit underlåter att informera om de ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenserna.

Svenska journalister och politiker tiger om landets extrema invandrings- och integrationspolitik. Svenska folket har aldrig innan Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 haft en möjlighet att välja eftersom samtliga övriga partier varit överens. Detta trots att Sverige på rekordkort historisk tid har gått från ett homogent till ett mångkulturellt samhälle. Idag har var femte person utländsk bakgrund. SCB, Sveriges motsvarighet till Danmarks statistik, visar på en mycket stor demografisk förändring. Mellan åren 2000-2013 har befolkningen med utländsk bakgrund ökat med 713.000 personer medan de som har svensk bakgrund har ökat med knappt 50.000. Skulle vi som svenskar bara räkna dem som har två inrikes födda föräldrar så skulle förändringen under samma tid innebära en minskning med 114.000 personer medan befolkningen med utländsk bakgrund ökat med 876.000. Detta är en stor omvälvning i ett land som Sverige, med sina knappt tio miljoner invånare.

För svenska politiker och journalister är emellertid invandringen en icke-fråga och att få en debattartikel eller krönika i ämnet publicerad för att öppet kunna diskutera och problematisera konsekvenserna är omöjligt. Det offentliga samtalet i Sverige styrs nämligen av vad som kallas för värdegrund och det innebär att teser som mångfald, allas lika värde, det finns inte några vi och dom, inte får ifrågasättas. I alla fall för den som vill överleva i det offentliga samtalet. I det sammanhanget hjälper det inte att presentera fakta. Kort sagt, det råder ett näst intill totalitärt klimat vad gäller migrationsfrågor i Sverige. Detta har medfört att många svenskar har blivit både ängsliga och självcensurerande. Det är inte gynnsamt för karriären att torgföra någon uppgift som kan tolkas som främlingsfientlig, oavsett vilka fakta som ligger bakom. Debattklimatet gör att Sverige inom detta område kan beskrivas som ett ”DDR Light”.

Ett tydligt exempel är att jag under många år har försökt att få debattartiklar publicerade i våra större dagstidningar men nästan alltid blivit refuserad, trots att jag redovisat ny, opublicerad statistik både från Sveriges och våra grannländers migrationsverk (i Norge UDI och i Danmark Utlaendigestyrelsen). Oavsett om Karl-Olov Arnstberg och jag skriver tillsammans eller var och en för sig, så är det ett faktum att klimatet i svensk press har blivit påtagligt mer censurerande under senare år. 2008 fick jag en omfångsrik debattartikel om hur journalisterna mörklägger sanningen om invandringen publicerad i Sveriges största dagstidning, Dagens Nyheter. Ett av många exempel på en mer eller mindre medveten desinformation som artikeln tog upp var att journalisterna regelmässigt kallar alla asylsökande för flyktingar medan det bara är några få procent av dem som har fått stanna i Sverige sedan 1980 som getts flyktingstatus.

Texter som i grunden är kritiska från en restriktiv synvinkel mot den svenska asyl- och migrationspolitiken har alltid varit svåra att få publicerade i den rikstäckande pressen, men idag är det nästan omöjligt. Däremot går det bra att i all evighet diskutera den misslyckade integrationen, om vars tillkortakommande det i stort råder konsensus. Men samtidigt måste den som vill föra upp detta på agendan säga att det är viktigt att Sverige fortsätter att vara en ledstjärna för hela världen med sin generösa flyktingpolitik och tala om vikten av mångfald och allas lika värde. Skribenten får absolut inte ifrågasätta asylströmmens flöde till vårt land.

För ett par år sedan refuserades en av mina debattartiklar av våra nio största tidningar och i november sade åter igen de sex största dagstidningarna nej direkt. De som både då och nu refuserade var i nämnd ordning: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Sydsvenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Därtill ett par större landsortstidningar i det förra fallet. Nästan uteslutande var motiveringen att det inte fanns möjlighet att publicera ”av utrymmesskäl” eller bara att ”vi tackar nej till ditt erbjudande”. Därför skrev jag ett mejl till samtliga redaktioner och framhöll att jag nu kommit fram till att de inte vill publicera fakta som de tycker är obehagliga om den svenska asylinvandringen och tillade: Det är mycket sorgligt och svekfullt att en debattsida gör motsatsen till det den utger sig för, och istället undviker att publicera grundläggande information om en sådan avgörande fråga för det svenska samhällets framtid. Jag vet att många fler än jag undrar vad som är agendan med en sådan mörkläggning.

Den enda redaktion som svarade var Göteborgs-Posten som påpekade att jag hade fel eftersom de tidigare hade tagit in några inlägg från mig, men att de nu hade ”extremt dåligt med utrymme” och att mycket annat ”står i kö för att publiceras”. Göteborgs-Posten är i rättvisans namn den enda av de större svenska dagstidningarna som har haft en liten springa öppen för kritiska artiklar om asyl- och migration.

Ska Sverige bli en humanitär stormakt?
Det totala antalet asylsökande som har fått sina ansökningar beviljade av Migrationsverket under perioden januari-november 2013 har ökat med 144 procent jämfört med hela kalenderåret 2011. Under 2013 har totalt drygt 22 000 asylsökande fått stanna under årets första elva månader. Beviljade asylansökningar leder nästan undantagslöst till permanent uppehållstillstånd (PUT) och i förlängningen svenskt medborgarskap plus en påföljande anhöriginvandring.
I år har rekordmånga asylsökande från Syrien fått stanna permanent. Medan Sverige mellan januari och november 2013 gav PUT till 10 379 syrier, fick 135 syrier stanna i Finland. Sverige tar alltså emot 77 gånger så många syrier som Finland som lyder under samma internationella konventioner och har en liknande utlänningslag som Sverige. Under samma tid gav jämförelsevis Danmark och Norge drygt 1 000 respektive 646 syrier asyl.

För hela tiden sedan inbördesskriget i Syrien startade i mars 2011 har Sverige beviljat permanenta uppehållstillstånd till runt 15 000 asylsökande syrier medan motsvarande antal i Danmark är cirka 2 000, Norge cirka 900 och Finland drygt 300.
Ser man till totalsumman sedan inbördeskrigets början har 23 700 syrier fått PUT i Sverige. I denna siffra ryms också anhöriga och kvotflyktingar. Under 2014 beräknar Migrationsverket att ytterligare cirka 22 000 syrier kommer att söka asyl i Sverige. Huvudskälet till den ständigt stegrande ökningen är nu att i princip alla som kommer därifrån, och även från Eritrea, beviljas PUT.

Sverige är det enda EU-land som bedriver en sådan tillåtande asylpolitik. Tidigare har Sverige tagit emot flest asylsökande irakier, somalier och så kallade ensamkommande flyktingbarn i hela västvärlden. Nu tar vi också emot flest syrier. I takt med att asylinvandringen ökar lavinartat är det inte bara antalet utan även andelen beviljade asylansökningar som ökar. Under november 2013 var den rekordhög: 62 procent, att jämföra med januari 2012 då motsvarande siffra var 23 procent.
Sedan september 2013 har i genomsnitt minst 1 800 personer i veckan sökt asyl I Sverige. Med en maximal beräkning i dagsläget på 69 000 för nästa år, fortsätter Sverige att spela i sin egen division. Jag nämner all denna statistik för att visa på att Sveriges är extremt i västvärlden när det gäller flyktingmottagande särskilt med tanke på folkmängd. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR ligger Sverige sedan många år i topp när det gäller asylsökande per capita.

”Dom vill till EU, dom vill till Sverige”, sade Johanna Sjö, politiskt sakkunnig hos migrationsministern nyligen i Sveriges Radio. Hon menade det inte finns något tak för hur många som kan få stanna och tillade att människor inte bara flyr för sina liv utan också från ekonomisk misär. Frågan som inte diskuteras öppet inför väljarna är kostnaden och konsekvenserna av denna omfattning.
I omvärlden hörs alltmer häpna röster. Nyligen varnade historieprofessorn Niall Ferguson i magasinet Neo för att ett resultat av ett så pass ohämmat inflöde tillsammans med vår bristande integration kan få katastrofala följder med explosioner av våld i våra städer. Som ytterligare jämförelse kan nämnas att Sverige totalt hittills i år beviljat runt femton gånger så många uppehållstillstånd till asylsökande som Finland med sina 1 530 positiva beslut, tio gånger så många som Danmark och fem gånger så många som Norge med sina cirka 2 500 respektive 4 450 bifall.

Nu är det gasen i botten som gäller för regeringen Reinfeldt. Är det platsen som humanitär stormakt som åstundas? Finns det verkligen inte något tak för asylmottagandet och den påföljande anhöriginvandringen?
Ett rimligt krav är att migrationsminister Tobias Billström förklarar regeringens agenda.

Til slut blev artikeln publicerad i tidningen Dagens Samhälle, som går ut till chefer i offentlig förvaltning och till lokala politiker. Men alle de store aviser avviste den blankt.

Nyligen blev Migrationsverkets operative chef Mikael Ribbenvik intervjuad i Sveriges Television om det kunde tänkas finnas ett tak för hur många syrier Sverige kan ta emot. Inför en medkännande och i allt enig reporter förklarade Ribbenvik att Sveriges mottagande är gränslöst:

Jag vill utmana den personen som säger att det finns ett tak. När nästa barnfamilj ska åka tillbaka till Syrien, så vill jag be den personen att ta den pojken eller flickan i handen och åka tillbaka till Aleppo eller Homs. Jag tror att det räcker som argument.

Samma typ av emotionella argument från våra makthavare hördes när jag nyligen deltog i programmet SVT Debatt i Sveriges Television, för att diskutera det som numera kallas för ”åsiktskorridoren” i Sverige. ”Finns det ett begränsat utrymme för vad man får tycka offentligt i Sverige, och där vissa åsikter stängs ute?” undrade programledaren bland annat med hänvisning till vad vi skrev i vår bok om mörkläggningen i media av invandringen och dess konsekvenser.

I panelen, som bestod av åtta personer, fanns bland andra Eva Hamilton, vd för Sveriges Television, Sveriges Radios vd Cilla Benkö och kvällstidningen Aftonbladets chefredaktör Jan Helin. Efter en lång allmänt hållen ”debatt om debatten” fick jag ordet en kort stund och hann berätta att flera framgångsrika journalister har kontaktat mig och berättat att de inte törs säga sin åsikt om invandringen av rädsla för att förlora jobbet eller bli utfrusna där. Av samma anledning tackade flera journalister nej till att delta i en antologi med redan publicerade reportage/texter som Karl-Olov Arnstberg och jag tidigare planerat att ge ut. Exempelvis sade en korrespondent vid en av våra största tidningar att det räckte med att någon av hennes chefer skulle anse att hon befann sig i ett sammanhang där ett enda ord skulle kunna tolkas som främlingsfientligt eller ”storsvenskt” så kunde det innebära allvarliga problem när det gällde att få behålla arbetet.

Reaktionerna från de höga cheferna i debattstudion visade att de inte verkar ha en aning om att denna verklighet existerar och att de inte heller tycks ha några närmare faktakunskaper om invandringspolitiken. Aftonbladets Jan Helin framhöll sig själv som en förkämpe för ”allas lika värde”. Problematiken med ängsliga journalister som tvingas arbeta i ett repressivt klimat avfärdades som en villfarelse: ”Patetiskt!” småskrattade Jan Helin. ”Nonsens!” tyckte Eva Hamilton med ett snett leende.

Cheferna som deltog i SVT Debatt är representativa såtillvida att de tillhör en grupp som lever i en värld med likasinnade där de bekräftar varandra. Den surrealistiska känslan inför deras ovilja att reflektera självkritiskt förstärktes dagen efter programmet. Då berättade en välrenommerad journalist som sett debatten för mig att han av sin chef blivit förbjuden att skriva om vår bok.

Så ser det ut i dagens Sverige. Jag har själv blivit nekad en offentlig anställning på grund av vad jag har skrivit. Rädslans kultur råder.

Gunnar Sandelin
Socionom och journalist
Tillsammans med Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, författare till boken Invandring och mörkläggning, en saklig rapport från en förryckt tid. Debattförlaget, 3:e upplagan 2014. Ett avsnitt i boken om skola skrev jag.

Se även Jan Tullbergs bok Låsningen, www.lasningen.se och hans föredrag om svensk invandringspolitik, se YouTube