Redaktionella stuprör på SvD ?

Adam_Svanell_1007884f

Idag skriver kulturredaktionens Adam Svanell apropå SRs beslut att inte ha med radioprofilen Soran Ismail att det är ”föredömligt” att kalla någon som hävdar att invandrare är mer brottsliga än andra invånare för främlingsfientlig,

”När skåningen Pajen Paajanen hävdar att invandrare är mer benägna än andra att begå brott säger Mosesson rakt ut: Men det är väl främlingsfientligt om något?’ , Det är ett föredömligt förhållningssätt.”

PG
Men 2011 skrev ledarredaktionens Per Gudmundson, med stöd i Brottsförebyggande Rådets statistik,
”Den senaste svenska mätningen gav vid handen att överrepresentationen i registrerad brottslighet för utrikes födda var 2,5. Ännu högre när det gäller grövre brott”.

Hur hänger detta ihop ? Är Per Gudmundson och BRÅ främlingsfientliga eller har Adam Svanell inte ordning på fakta i saken? Redaktionella stuprör?

Islamistiskt parti etablerar sig i Sverige

Svensk-islam

Läs på om det islamistiska Frihetspartiet Hizb ut -tharir som etablerar sig över hela världen och i Sverige för att införa ett nytt kalifat, muslimskt världsstyre byggt på sharia och islam. Även Expo har reagerat efter att Per Gudmundson skrivit om dem på sin blogg. De skriver öppet om sin odemokratiska syn:

”Således är den av människor konstruerade demokratiska ideologin bristfällig och därmed direkt farlig för människor, eftersom den: I) inte lagstiftar korrekt (resultatet blir egoism, omoraliskhet), II) inte lagstiftar i enlighet med människans natur (människan lämnas,full av otillfredsställelse) och, III) inte fyller henne med inre frid och förnöjdhet.”

Försök förstå dessa nutida världsomfattande planerna på kalifatets återkomst

300px-Kalifatet_år_750_historisk_karta

Länkar att läsa

http://expo.se/2012/antisemitiskt-islamistparti-etablerar-sig-i-sverige_5361.html

http://hizb-ut-tahrir.se/

http://hizb-ut-tahrir.se/index.php/kategori-politik/91-demokrati

http://ligator.wordpress.com/2014/02/02/ett-svenskt-parti-som-vill-utrota-judar-och-forbjuda-demokrati/

http://gudmundson.blogspot.se/2012/10/svenska-hizb-ut-tahrir-uppmarksammas.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Hizb_ut-Tahrir

http://da.wikipedia.org/wiki/Hizb_ut-Tahrir

http://english.hizbuttahrir.org/

http://www.sydsvenskan.se/sverige/sapo-haller-koll-pa-islamistparti/

http://www.wnd.com/2014/01/islamic-terror-campaign-reaches-2014-olympics/

Om någon börjar tala om islamofobi kan man påtala snarare den utbredda islamofilin.

Efter Fittstim 1999 har andra diskuterat feminism

Belinda_Olsson

Författare, rapporter, länkar, böcker om män, kvinnor, arbetsliv, familjepolitik och genusdebatt bortom #fittstim och SVT programmet Om fittstim – Min kamp 16 jan 2014, och som mötte debatten yrvaket:

Birgitta Kurtén-Lindberg, Tokfeminismen gratis pdf

Helene Bergman, Med svärtad ögonskugga

Louise Persson, Klassisk feminism

Eva Cooper, Myten om det andra könet

Nima Sanandajis studier om kvinnors karriärmöjligheter

Pelle Billing, läkare, genusdebattör och författare till Jämställdhetsbluffen

Tanja Bergkvist, matematiker och genusdebattör

Per Ström m fl , genusdebattör, flera gratis pdf

Sussanna Popova, Elitfeministerna

Petra Östergren, redaktör för antologin F-ordet

Sofia Nerbrand, redaktör för antologin Samtida feminism

Bo Rothstein, Förargelseväckande beteende och hemsida

Anne Campell, psykologiprofessor i USA

Camilla Paglia, litteraturprofessor i USA och feminimens fille terrible

Germaine Greer, legendarisk feminist

Doris Lessing, Nobelprisbelönad författare och kvinnokämpe

Föredrag om islam och genus i vinter

Två intressanta föredragshållare kommer till Alviks Kulturhus i nordvästra Stockholm i vinter.

Bertil Malmberg som tisdagen den 14 januari talar om islam. Här finns föredraget inspelat.

Tanja Bergkvist som tisdagen den 18 februari talar om genus. Här finns föredraget på hennes blogg.

Båda föredragen startar kl 19 i sal Mossen. Inträde 20 kr. Min Sverigebok kommer finnas för kontantförsäljning, 200 kr.

För er som inte kan komma spelar vi in föredrag och lägger upp på YouTube som vi gjorde sist när Jan Tullberg talade om ekonomi och invandring.

Arrangör Fri Folkbildning.
Välkomna !/Sjunne

Arnstberg om min Sverigebok

KOA SJ

Etnologiprofessor Karl-Olov Arnstberg skriver några rader om min Sverigebok. Köp den på Bokus här !

Hans och Gunnar Sandelins bok Invandring och mörkläggning har i helgen 8 dec 2013 utsatts för en mediestorm utan dess like. Arnstberg betalade en annons för boken i DN som lär ha gruvat deras vedersakare för all gratispublicitet i och med debatten.

DN

Hanne Kjöller och Sanna Rayman mest sansade, medan en demonstration på Medborgarplatsen (var annars?) blev patetisk

Ett avsnitt om skola från min bok Sverige 2020 ingår i Invandring och mörkläggning, vilket gör mig stolt i tider som dessa. I höstas presenterade jag för övrigt deras bok och arrangerade ett föredrag om svenskhet med Karl-Olov Arnstberg. Tiderna förändras snabbt och snart kan även alla andra som tiger tala högre om vad de tänker. Vi mesigaste folk i världen kan faktiskt både tala och tänka, läsa och skriva.

Sverigedemokratiska invandrare

Fenomenet med sverigedemokratiska sympatisörer och medlemmar med invandrarbakgrund fascinerar mig och retar kanske andra. Hursomhelst är fakta uppenbara. I SCBs väljarundersökning från nov 2013 har andelen gått från 2 % vid valet 2010 till 7,4 %. Mer än en fördubbling alltså. Se SvD 12 dec 2013 och Nima Gholam Pour. Se även hans uppdaterade blogginlägg.

SCB SD

Enligt SDs egen medlemsundersökning sommaren 2012 har en femtedel utländsk bakgrund. Några av dem väljer att framträda med namn som Nima G Ali Pour , Peter Szadja och Mrutyuanjai Mishra . Dock har Mishra senare valt att hoppa av och anklaga SD, se Nimas blogg.

Jag kan se några anledningar till att svenskar med invandrarbakgrund väljer att inte gå på den tyvärr vanliga missuppfattningen att deras ursprung innebär att de oundvikligen ska rösta rödgrönt eller ens med regeringen Reinfeldt.

För det första är de människor i första hand och med stort mått av integritet. De vill inte låta sig formas av en svensk konformism utan tänka själva. Rasismanklagelser är inte aktuellt för dem utan de ser igenom vad media och etablissemang propagerar för.

För det andra är invandrare i högre grad än svenska besittare av normalt spridda värderingar, dvs. de specifikt svenska sekulära, rationell och individualistiska framstår som extrema för dem. Min Sverigebok The Swedish story skrevs först på engelska för denna målgrupp.

För det tredje är denna normal syn på familjeliv och individens roll socialkonservativ, liksom SDs men vilket partiet har kanske svårt att se ibland. Den välfärdsstatliga svenska statsindividualismen som alla partier inklusive stödjer utmanas av invandrare som hellre litar på sig sig själva och sina familjer än den svenska staten I det är de närmare gammelmoderat Gösta Bohman än Anders Borg.

För det fjärde har många invandrare flytt från muslimska länder på grund av det hårda religiösa förtrycket, iranier i synnerhet men även andra t ex kristna irakier och syrier. De går inte med på att än en gång lägga sina liv och sin hälsa i Sverige i radikala imamers händer och vill hålla sina ungdomar borta från jihadistgrupper och radikal islamism. Svenskarna däremot, särskilt rödgröna, kan inte se faran med representanter som Omar Mustafa med kopplingar till Muslimska Brödraskapet, Hizb ut –Tharir, kända anti-semiter och alla andra farliga grupper, utan stödjer dem med ord och bidrag, inte sällan skattemedel, som Muslimska Rättighetskommittén och många fler (se Johan Lundbergs bok Ljusets fiender och Per Gudmundsons blogg).

För det femte så bor många invandrare i utanförskapsområden där de dagligen får leva med en misslyckad integrationspolitik, brist på jobb, hög kriminalitet, usla skolor, brist på kontakter med svenskar men med floskler om mångfald ljudande om öronen. Särskilt från invandrare som flyttat till rikare områden men ändå förbehåller sig rätten att läxa upp dem som bor kvar och som vågar ha egna åsikter utanför mallen att brunhyade ska rösta vänster, ta emot bidrag och hålla tyst.

Till sist måste jag tillstå att vi svenskar efter 1980 är nog bland det mesigaste folk som gått på denna jord. Ett folk som skäms för sitt land och sig själva kan inte respekteras av inflyttade. Undra på att vi dras vid näsan av bedragare och man skrattar åt oss.

Jag utvecklar mer mina analys av grupper av invandrare i Sverige sedan 2000 i min bok Sverige 2020. Här finns ett utdrag ur kapitlet om invandringen till Sverige:

”Som tur är de nästan alla invandrare vettiga och tar avstånd både från religiöst motiverat våld och tjafs om handhälsning, fläsk i ärtsoppan och trassel med huvuddukar. En enkel men ovetenskaplig uppdelning av de skilda invandrarkategorier som kan skönjas utifrån detta avsnitts resonemang och internationella diskurser kan se ut så här:

A – Övervägande majoritet av ärliga, arbetande eller arbetssökande
B – Illojal minoritet, våldsamma, tjafsiga, kriminella och bedrägliga
C– Självutnämnda talespersoner, multikulturalister och anti-rasistiska aktivister
D – Stolta företrädare för sina utländska rötter, försvarar gemensamma krav och rättigheter (se not nedan)

A bryr sig inte mycket om C som försvarar B mot A och D. A gillar inte D särskilt mycket, men A är väldigt brydd över B, ofta deras yngre släktingar eller syskon som kastar sten på poliser och missköter skolan . D älskar skolan för där fick de visa sig duktiga och kunde göra A stolta. C tjafsade med lärarna om B hade snott mobiler eller nypt svenska flickor i baken. Vissa i B jobbar svart medan de tar emot bidrag men att avföra allt svartjobb som något fel och bara för B är nog fel. Det finns stolta svartarbetare i A men området är grått, medges.

Grupp D rör sig i offentliga svenska debatter och är journalister, kulturpersonligheter, forskare eller högre tjänstemän men gruppen utgör ingen homogen samling . De har skilda åsikter men kan diskutera sakligt och engagerat med varandra. De ogillar alla grupp C som de anser inte respekterar att samma krav och rättigheter ska gälla för alla boende i Sverige, oavsett ursprung, hudfärg, medborgarskap eller religionstillhörighet. När svenska debattörer och politiker backar tar grupp D striden med grupp C och grupp B. Grupp D kallas ibland för husnegrer, Oreo kakor, Onkel Toms och rentav islamofober och rasister av grupp C.

Både grupp C och grupp D syns i medierna och arbetar ofta där. Grupp A och B finns knappt alls i medierna om inte någon reporter åker till Skärholmens centrum för att tala med den persiske matthandlaren, en försynt medlem i grupp A. Väl där kan han stanna till på torget och se hur unga manliga medlemmar i grupp B bildar små klickar vid tunnelbaneingången, var och en inom sitt revir och med sina särskilda varor och tjänster att erbjuda för invigda.
Grupp C består av aktivister, journalister (ofta i statsmedia), färgglada galenpannor och missnöjda men härligt kaotiska artister. Radikala svenska akademiker och trendigt mediefolk använder grupp C som alibi för att bedriva identitetspolitik och leva hipsterliv, ungefär som Palme och 1968 generationen utnyttjade befrielsekrigare i Asien, Latinamerika och Afrika för att känna lite doft av djungelgerilla och revolutionärt krut. Nu sker liknande möten med tufft förortsliv och nya slangtermer, hybridkulturella begrepp, känna av våld och erotik i ungdomsgängen, och för att sedan återvända till innerstaden eller villakvarteret, stolta över ha doppat nosen i asfalt och lite myrra. Förortsmisär som chic medelklassradikalism .

På en amerikansk skala står grupp C för den gamla identitetspolitiska och multikulturella världen där medborgarrättsledaren Jesse Jackson leder striderna mot de vita förtryckarna, medan grupp D representeras av Barack Obama som inte tvekar att säga till svarta struliga tonåringar att de ska sluta skolka och deras föräldrar att de måste skärpa till sig.

Den offentliga grupp D och den anonyma grupp A är viktiga för att göra Sverige mer normalt, medan grupp B och grupp C behåller de nuvarande extrema dragen, inklusive den svenska mesigheten som de understödjer och lever av. Grupp B och C behöver pengar och acceptans från de snälla svenskarna, medan grupp A och grupp D vill vara oberoende och stolta. ”

Grupp D, där inga sympatier för SD ska förutsättas, snarare tvärtom med ett undantag:
Harry Schein, Tomas Gür, Nima Dervish, Nyamko Sabuni, Maciej Zaremba, Dilsa Demirbag-Sten, Merit Wager, Bhareh Andersson, Mauricio Rojas, Hanif Bali, Alice Teodorescu, Boris Benulic, Sakine Madon, Arhe Hamednaca, Nima Gholam Ali Pour, Jasenko Selimovic och Sara Mohammed. Internationellt finns författarna Salman Rushdie och Kenan Malik, och sedan 1960-talet den svarte amerikanske ekonomen Thomas Sowell.

I förordet till Nima Dervish Ordbrand beskriver författaren Torbjörn Elensky denna grupp C. ”Här var en massa personer som ingår i vårt svenska vi, men som inte tänker nöja sig med de roller som de tilldelats av vare sig rasister eller antirasister, två läger som fortfarande sorgligt nog matchar varandra i tendensen att stänga ute dem som inte passar i mönstret”.

Tullbergs föredrag om invandringens kostnader online

JT3 (1) Foto: Sven Pernils

Den 19 november höll docent Jan Tullberg ett uppskattat och innehållsrikt föredrag om invandringens kostnader i arrangemang av Fri Folkbildning. I länken finns hänvisningar till hans artiklar i ämnet och hans webbsida.

JT1

Ett 60tal åhörare hade samlats för att lyssna. En av dem spelade in den timmeslånga föreläsningen med efterföljande frågestund. Dessvärre har frågorna inte kunnat spelas in men Tullbergs svar är ändå värdefulla. Här finns föredraget på YouTube och frågestunden efteråt.

JS
Arrangören Jan Sjunnesson lyssnar beundrande.

Nästa föredrag blir om islam och Sverige den 14 jan 2014,se http://www.frifolkbildning.se/#post3

När Cecilia gråter stannar inte världen

cecilia Udden

När Sveriges Radios korrespondent i Mellanöstern Cecilia Uddén börjar gråta under en intervju tas det olika emot i Sverige och Egypten. Här hyllas hon och där stängs hon av:

”Det är uppenbart att han inte känner till lidandet bland flyktingarna på polisstationen i Alexandria, men när jag möts av denna mur av oförståelse från egyptiska myndigheter tappar jag själv fattningen när jag berättar för honom om Soha som förlorat sina tre döttrar.Jag säger till honom att det enda du kan göra är tala om respekt för lagen.
Men då stänger utrikesministeriets talesman av min bandspelare, ger mig en näsduk och säger att intervjun är över”. Ekot 23 okt 2013

Sveriges Television hakar på gråten och rapporterar om massivt stöd för korrespondentens känsloutspel.

Hade hon inte varit kvinna hade detta inte tolererats. Men kvinnliga korrespondenter ska rapportera lika sakligt som män och de flesta gör också det. BBC Lyse Doucet och CCNs Christine Amanpour varken gråter eller blir hyllade i sitt lands television för sitt känslosvall. Tvärtom är de korrekta och pålästa även om de tar upp exakt samma fasansfulla händelser som Cecilia. Tydligare kan inte den svenska extrempositionen och kvinnoförnedringen bli.

Inrikespolitiska förutsägelser, Borgs fniss och den kurdiska SD ledaren 2016

original

I veckan besannades två av mina förutsägelser i min politiska framtidsthriller Sara Sarasvati: En möjlig blocköverskridande koalition mellan S och något borgerligt parti, här S och FP eller C medan i min roman är S beredda att regera även med M men det lär komma med.

Vidare blir Birgitta Ohlsson inte bara partiledare för FP utan även statsminister i min roman. Fokus reportage om henne är ett steg på vägen dit. I min bok leder hon koalitionen M, FP och S – Sociala Alliansen – vilket kan nog ske det med 2018 om inte 2014.

Men allt i boken besannades inte. Veckans tårtkastning den 5 nov 2013 på SD ledaren Jimmie Åkesson lär inte följas av ett öppet attentat på en SD politiker, hur illa än våldsvänstern och polisen beter sig men det är allvarligt nog det som hände. DN står stadigt för demokrati och yttrandefrihet vilket glädjer mig men alla var inte lika principiella (Sveriges Radio, Aftonbladet).

Jag kan ha fel dock. Vid SDs möte på Södermalm kokade Nytorget av hat och ägg, svordomar och förakt. Motdemonstranterna som nog var vänster till största delen visade sitt klassförakt mot SD folket genom att kalla dem white trash bönder och neandertalare. En äldre kvinnlig jurist och SD medlem uppmanades utbilda sig för att bättre förstå varför vänstern hade rätt och SD fel. Bakvänt och fel det mesta den kvällen. I SVT Debatt samma vecka framstod även där samma förakt och förenklade resonemang från de sk antirasisternas sida. De hånlog och trodde att tittarna skulle hålla med dem men den tiden är nog förbi.

Vad som sker nu i svensk inrikespolitik är att SD växer så det knakar i både väljarsympatier och medlemmar. Eftersom de andra sju partierna har bestämt att alla avsteg eller all kritik av den förda flykting- och integrationspolitiken är per definition rasism och illvilja kan de inte möta SD sakligt. Att erkänna brister skulle utmålas som eftergifter till SD av de rödgröna journalisterna i statsmedia och i pressen. Återstår att tiga ihjäl en stor viktig samhällsdebatt. Och medan dessa partier tiger så växer SD. Ett dilemma som inte lär försvinna 2014 även om blocköverskridanden blir allt troligare.

Märkliga tider vi lever i 2013 med ett åsiktsklimat som känns långt värre än 1970talets vänstervåg. Eftersom Alliansen försvurit sig åt att upprätthålla världens största invandring per capita, långt över EU snittet och i absoluta tal som England och Frankrike, vilket vår egen finansminister Anders Borg erkänner men fnissar åt här (36 min in i klippet), är makten totalitär i sitt krav på lydnad inför vad de sju partierna, pressen och etablissemanget erbjuder. Inte av lojalitet med principer och ideologi utan av krav på underdånighet och respekt för att de säger sig veta bäst och vill inte bli emotsagda av andra som också kan formulera sig och tänka fritt, som professor Arnstberg och docent Tullberg.

Vänstern som skrek och svor i tisdags vid SD tältet på Södermalm är denna nytotalitarismens vakthundar, liksom de Sturm-Abteilungtrupper Hitler använde mot Weimarrepubliken på 1920talet och som svor honom lydnad. Statsminister Reinfeldt har inte med ett ord berört attacken mot Åkesson i veckan eller bombattentat mot SD politiker i Bohuslän. En moderat statsminster vars Statens Medieråd ursäktar våldsvänstern kan nog inte säga något. Landet har sju partier i majoritet och ett i opposition. I min roman får landet en sverigedemokratisk statsminister år 2021, som är född i norra Irak, jurist och kvinna. En vass intellektuell kurdisk gerillasoldat, en peshmerga som vågar bemöta det nytotalitära svenska etablissemanget. Jag tror att hon existerar och väntar på att avlösa Åkesson 2016.

Knausgård, kritik och kulturarv

knausgård

Den norske författaren Karl-Ove Knausgård skriver i sin Min Kamp, del 6 om Sverige:

”Efter det att jag skrev det här, i går morse, gick jag med Heidi och John till dagis, där det var meningen att jag skulle jobba sista dagen. Personalen sa att jag kunde ta ledigt och vara med på Vanjas skolavslutning om jag ville, så jag tog med mig Heidi och John och gick till kyrkan några kvarter bort, där den skulle hållas. Jämfört med mina egna skolavslutningar, som alltid hölls i ett kapell där det sjöngs psalmer och prästen predikade i full prästmundering och allt var stelt och högtidligt, det sista vi var tvungna att stå ut med före sommaren som liksom stod beredd och väntade utanför, var Vanjas skolavslutning som från annan värld. En kör med nio- och tioåriga elever sjöng poplåtar; Några flickor i fjorton-, femtonårsåldern sjöng solo, och de sjöng som Christina Aguilera eller Mariah Carey; två pojkar i samma ålder spelade piano; några lite yngre pojkar rappade. Efter varje nummer bröt applåderna och jublet lös där inne.

Det var som att vara på en audition till Idol. Prästens predikan handlade om hur viktigt det var med glädje, att det inte var viktigt att bli kändis eller att bli rik, och att alla lika mycket värda. Varken Gud, Jesus eller Bibeln nämndes med ett ord. Efter predikan, som på sin höjd var fem minuter lång, kallades elever fram som hade utmärkt sig under läsåret. De fick diplom. Några för sina strålande betyg, några andra för sina enastående personliga egenskaper som av de korta talen att döma yttrade sig i att de tog ansvar för andra och visade omtanke om dem. Hela den timslånga proceduren avslutades med att niondeklassarna ropades upp och fick varsin blomma. När jag gick tillbaka med Heidi i ena handen och John i den andra hamnade vi bakom ett gäng pojkar, de var kanske tretton eller fjorton. Alla var snaggade, klädda i kostym, de pratade högt, slog på varandra, skrattade och skrek, det hade flera gjort inne i kyrkan också. De tog i hand när de träffades, de applåderade och tjöt när en av deras egna eller någon de respekterade uppträdde.

Den där machostilen, som verkade lite överdriven för deras outvecklade kroppar, liksom flera nummer för stor, och därför fick något komiskt över sig, var ändå reell i den meningen att det var det idealet som gällde, och inget annat. De här pojkarna ville vara hårda, starka och tuffa, och de var i majoritet. De andra, några bleka och tunna pojkar med glasögon och en aning gelé i håret, hade inte en chans att kunna mäta sig med de här invandrarpojkarna. När jag kom tillbaka till dagis, och stod och ställde in i diskmaskinen och torkade av köksbänken, fråågade föreståndaren hur avslutningen hade varit. Jag sa att det var som i USA. Att jag aldrig sett något så amerikaniserat förut.

De duktigaste eleverna som sjunger och spelar för de andra, utdelning av diplom till elever som hade utmärkt sig. Och prästen med sin absurda predikan, som sa att alla var lika mycket värda medan allt som pågick omkring henne sa precis motsatsen: bara de elever som var mer värda än de andra visades upp, i all sin prakt. Ja, sa föreståndaren. När jag gick i skolan skulle avslutningarna vara högtidliga. Vi sjöng nationalsången Men det förbjöds. Det var rasistiskt att sjunga nationalsången. Kan du tänka dig.

-Ja, det kunde jag naturligtvis. Likhet var den överordnande principen, och en av konsekvenserna var att det nationella, alltså det specifikt svenska, betraktades som en exkluderande och diskriminerarande faktor och därför valdes bort. Också när det gällde religion var man ytterst försiktig, kyrkan och staten var sedan länge separerade, och så långt hade det gått att prästerna inte ens nämnde Gud eller Jesus eller Bibeln när de predikade för elever, de kunde ta anstöt, många av dem kom ju från muslimska hem. Det var ju samma olikhetsfientliga ideologi som inte kunde acceptera manligt och kvinnligt, han och hon som begrepp. Eftersom han och hon definierar kön fanns förslaget att man skulle säga hen om båda. Idealmänniskan var en hen som såg som sin främsta uppgift att inte undertrycka några religioner eller kulturer genom att ge sin egen kultur och religion företräde.

Denna totala självutplåning, som var aggressiv i sin nivelleringsvilja, men som själv uppfattade sig som tolerant, var ett fenomen inom den kulturella medelklassen, alltså den del av samhället som bestämmer över medierna, skolverket och andra stora samhällsinstitutioner, och fanns såvitt jag kunde se bara i Nordeuropa. Men vad innebar egentligen denna likhetsideologi? Det kom nyligen en rapport som visade att skillnaden mellan eleverna i den svenska skolan aldrig har varit större än den är nu. Gapet mellan de duktigaste eleverna, som kan vänta sig en ljus framtid, och de svagaste eleverna, som får räkna med en framtid utanför maktens och rikedomens sfärer, ökar för varje år. Tendensen enligt undersökningen är kristallklar: de starkaste eleverna är de som har svensk bakgrund, de svagaste är de som har invandrarbakgrund.

För även om man är noga med att inte kränka människor från andra na-tioner och andra kulturer, och går så långt som att utplåna allt typiskt svenskt, sker det bara i den symboliska världen, i flaggans och sångens värld, medan det i verklighetens värld förhåller sig på det viset att alla som inte tillhör den svenska olikhetsfientliga medelklassen trycks ner och stöts ut; de flesta invandrare i Malmö, som är så välkomna, bor i gettoliknande bostadsområden utanför stadskärnan, i eländiga lägenheter, där arbetslösheten är stor och framtidsutsikterna dystra. Det förhåller sig även på det viset att den olikhetsfientliga medelklassen inte gärna vill ha sina barn i skolor där det går invandrarbarn, och följden blir att segregeringen ytterligare förstärks och fortplantar sig till nästa generation. Många invandrarbarn har föräldrar utan utbildning, och det som den svenska skolan förut såg som en grundbult, nämligen att utjämna skillnaderna så att svaga och starka elever får samma möjligheter, är nu helt övergivet som princip, och resultatet är att de som har, de får, och de som inte har, de får inte.

Likhet i Sverige finns inom medelklassen, det är den som blir alltmer likartad, utanför den finns det bara likhet i språket, utformat av samma klass. I Sverige är det mycket värre när något sker i språket än när det sker verkligheten. Att det är en moral som gäller i språket och en annan som gäller i verkligheten, är det som förr kallades dubbelmoral, det var samma mekanism som var i gång på Vanjas skolavslutning; idealet att alla var lika mycket värda och att det inte var viktigt att bli kändis eller att bli rik, gällde i prästens språk, medan den verklighet som omgav ideologin uttryckte raka motsatsen; det viktigaste är att bli känd och att bli rik. Alla barn som var där ville bli kända och rika, det låg i luften. Och ju mer jag ser av det, den självgoda och självblinda likhetsideologin, som menar att det den har kommit fram till är universellt och sant och därför ska gälla för alla – medan det egentligen bara gäller för ett privilegierat fåtal, som en anständig liten ö i ett hav av kommersialism och social orättvisa – desto futtigare framstår mitt livs kamp, för vad fan spelar det egentligen för roll om jag är mycket eller lite tillsammans med mina barn, om jag byter blöjor eller inte byter blöjor, om jag diskar eller inte diskar, om jag håller på mycket med ditt eller inte håller på med mitt? Å, hur i helvete får man det levda livet att bli ett uttryck för liv och inte bara ett uttryck för en ideologi?” s. 140 -144

* * *

Knausgårds iakttagelse visar hur varken en självföraktande vuxenvärld eller en omogen ungdomskultur kan fungera som modeller för de unga. De vuxna skrattar åt kristendomen, dess symboler och har lärt sig de senaste decennierna att kristen västerländsk kultur är fel. Kolonialism, rasism, exploatering, förtryck osv är alla västerländska egenskaper har de hört från media, skolor och offentligheten. Självkritiken av vad västerlandet åstadkommit har numera blivit det normala, särskilt i kultur- och medievärlden.

Istället för en västerländsk kulturkanon eller en stolthet för vad man åstadkommit sedan antiken, renässansen, upplysningen och industrialismen har en populärkultur brett ut sig. De unga Knausgård beskriver imiterar de sämsta delarna av 1900talets samhällsutveckling; kriminalitet, machostilar, falsk stolthet. Bling bling kallas det ibland. Jag kallar det lågkultur.

I den högstadieskola jag verkade i för tio år sedan lade dessa fattiga familjer ut tusentals kronor på att hyra limosiner och smoking/klänning till sina 16 åringar när de gick ut. Många av dessa elever hade inte klarat av skolan och framtiden för dem skrevs snarare med bidrag eller brott snarare än riktiga gymnasieutbildningar. Ändå ville de glänsa i de kläder och accessoarer som amerikanska rap artister och popidoler visade sig i.

Våra alternativ som nu erbjuda unga såväl som vuxna är i huvudsak tre:

1. Ett västerländskt kulturarv där framsteg studeras och beskrivs, traderas och hyllas utifrån sin tid. I verk skildras t ex kvinnor och män.

2. En suicidal kulturkritik som oupphörligen förnedrar 1 och inte förmår skapa något eget lika enastående. Klassiska verk kritiseras t ex för dess kvinnosyn som om 2013 års genusideal kunde appliceras på verk från 1600talet. Som alternativ lanseras det könsneutrala pronominet hen istället för hon och han.

3. En populär lågkultur som visar våra lägsta drag och som aldrig förmår överskrida sin egen tid eller ungdomsideal. I Knausgårds exempel läggs ytterligare en skandinavisk Jantelag av jämlikhetskonformism ovanpå alla uttryck. Inget får vara sämre eller bättre än något annat vilket gör att 1. är fel i sig, eftersom klassiska verk som överlevt inte får respekteras pga dessa högre kvalitet. En välfärdsstatlig byråkrati administerar kulturpolitiken så att allt handlar om kvantitet och tillgång, aldrig om kvalitet och ansvar.

2. och 3. är beroende av varandra. Eftersom 1. anses utsliten och förlegad återstår bara att kritisera och konsumera. Aldrig tänka ordentligt, knyta an till äldre traditioner och anse att västerlandet har gjort framsteg framför andra civilisationer. Theodor Dalrymple och Niall Ferguson håller inte med.

Aldrig tidigare har en äldre generations kunskaper och värderingar så förkastats som i väst efter 1950. Istället för att de äldre fostrar de yngre, sk vertikal överföring, så fostrar de unga varandra, horisontellt. Barnpsykologen Gordon Neufeld ser denna brist som orsaken till mycket problem bland de unga idag, från mobbning till psykisk ohälsa. Han vill avlasta de unga detta ansvar som de inte är satta att ta itu med och att, liksom vår egen psykiatriker David Eberhard, frånta barnen makten.

Att påtala dessa missförhållanden är viktigt liksom att visa på lösningar, men de flesta kommer inte ens till insikt om vad som är fel. De är missnöjda och skyller på föräldrar som förtvivlar. Erbjud dem verktyg att ta tillbaka sin vuxenroll istället. En början kan vara att kontakta Neufeld Institutet eller att be David Eberhard föreläsa.

Svenska medier gör oss ansvariga för flyktingströmmar

I Dagens Nyheter 21 okt 2013 publicerades ett reportage av italienaren Fabrizio Gatti där EU och Sverige görs ansvariga för flyktingströmmar och katastrofer i Medelhavets vågor med överfulla båtar.

kalle

Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, skrev en replik som jag fått tillstånd att publicera. Här är hans kommentarer:

Vad är det DN vill med sina reportage från Lampedusa?
Karl-Olov Arnstberg 2013.10.21

”För alla som lagt ner tio minuter på att läsa om Nordafrikas demografiska utveckling står det klart att det som triggar flykten till Europa mer än något annat är den dramatiska befolkningsökningen. Lika klart är att det att Europa bara kan släppa in en rännil av alla de outbildade afrikaner som knackar på dörren. Ska man förhindra att tusentals människor drunknar varje år, så måste man göra kristallklart att det inte är på detta sätt som man kan ta sig in i Europa.

Ovanstående är ”basic knowledge”. När DN måndagen den 21 oktober 2013 inleder en artikelserie av den italienske författaren Fabrizio Gatti så kan de inte rimligen vara okunniga om detta samförhållande. Ändå skriver de över större delen av första sidan:

En himmelsblå badring.
Den andra rosafärgad.
För de två barnen utgjorde dessa badringar
räddningen undan
skeppsbrottet.

Kommentar: Här riktar sig DN på sämsta kvällstidningsmanér till läsarens känslor.

Underrubriken är Folkvandringens tid. Och artikeln puffar för på första sidan med påståendet att ”majoriteten av dem var på flykt undan krig och förföljelse”.

Kommentar: Detta om ”flykt undan krig och förföljelse” är en empirisk fråga. Kanske men inte självklart är den sann för dessa syrier, med tanke på att befolkningstillväxten är ungefär en miljon om året. När det gäller den ”folkvandring” det här talas om är påståendet osant. Majoriteten är på flykt därför att de på grund av befolkningsexplosionen befinner sig i en mycket svår ekonomisk situation. Dessutom har de genom media vetskap om ett annat och ojämförbart mycket bättre västerländskt liv. De gör desperata försök att bli delaktiga av detta liv.

”De dog för att det inte finns en laglig och säker väg till någon skyddad plats”.

Kommentar: Här förläggs skulden hos europeiska politiker som inte reglerat denna situation på ett acceptabelt sätt. DN underlåter att intressera sig för mängder. Om Europa skapar en laglig och säker väg för asylsökande att ta sig in i Europa, så är det mest troliga scenariot att massinvandringen kommer att sänka Europa. Det är huvudanledningen till att europeiska politiker ger en läpparnas bekännelse till humanism, samtidigt som de gör sitt bästa för att stänga dörren. Detta gör de inte därför att de är cyniker utan för att de har de europeiska folken som uppdragsgivare och skattebetalare.

Rubriken på den första artikeln i denna serie är ”Europa dödar drömmen om ett drägligt liv”.

Kommentar: Varför Europa? Varför är ansvaret europeiskt och inte syriskt, somaliskt, tunisiskt etc.? Varför ska svenska läsare, alltså norra Europa, läsa gigantiskt uppslagna från italienska översatta artiklar om flyktingkatastrofen i skarven mellan Afrika och Europa?

Den bild som illusterar artikeln visar kistor. De tre främsta är vita och prydda med nallebjörnar med ett rött hjärta markerat på bröstet.

Kommentar: Här tycks alla medel vara tillåtna för att väcka svenska känslor av skuld och ansvar. Varför?

Ingressen till artikeln i kulturdelen säger: ”Det är inte flyktingarna som är problemet i katastroferna utanför Lampedusa. Deras flykt är bara en naturlig konsekvens av hur världen ser ut.

Kommentar: Om det inte är flyktingarna som är problemet, vad handlar det då om? Den europeiska skulden?

Vidare, vad betyder det att deras flykt bara är ”en naturlig konsekvens”. Dessa flyktingar har naturligtvis gjort ett val. Alla de miljoner som inte gjorde det valet, var deras val också en naturlig konsekvens, eller vad menas?

”Syriernas skeppsbrott, som inträffade på fredagseftermiddagen den 11 oktober skulle troligen aldrig ha behövt ske om den libyska kustbevakningen inte under samma tid inlett en antiinvandringsoperation.” Därefter följer en redogörelse för hur de skjuter på båten. Kulsprutesalvorna gör hål i båten och två passagerare dödas.

Kommentar: Gissa om detta hade lett till jätterubriker om det hade varit ett europeiskt land! Ställs Libyen till svars? Nej, där talas inte om skuld utan redogörelsen blir lakonisk. Det som ska hamna i fokus är inte det oerhörda brottet att skjuta på båtflyktingar utan den europeiska skulden. Författaren berättar hur han kämpar för att ön Lampedusa med döda och överlevande ska få Nobels fredspris 2014.

Kommentar: Varför då och vad har detta med de så kallade folkvandringarna att göra?

Så gör han reklam för sin bok som också finns översatt till svenska ”Bilal. På slavrutten i Europa” Celanders förlag 2013. Kajsa Ekis Ekman har hyllat den och det citeras: ”Alla de som någon gång tänkt tanken: ’det kommer för många utlänningar hit’ läs denna bok. Den som inte har medkänsla efteråt saknar hjärta.”

Kommentar: Är det med hjärtat denna gigantiska och tragiska fråga ska lösas? Hur då, i så fall? Jag misstänker att hjärnan är ett bättre redskap. I övrigt: handlar detta om att kränga böcker?

Sedan blir det rätt mycket om den gräsliga främlingsfientligheten, i synnerhet den italienska, eftersom detta är en italiensk artikel. Det skrämmer emellertid inte författaren lika mycket som de europeiska staternas absoluta cynism, som inte skapat lösningar för att stoppa flyktingsmugglingen.

Kommentar: Jaha, hur då? Med hjärtat?

Men framför allt har de rika staterna i världen och speciellt de europeiska från kalla krigets slut, vägrat att undanröja eller mildra de orsaker som driver miljoner människor på flykt.

Kommentar: Där satt den! Den europeiska skulden ska hamras in. Men vad borde Europas forna kolonialländer ha gjort? Skulle de kanske ha stannat kvar i kolonialländerna och ”tagit ansvar” eller vad menas? Fortfarande förstås med hjärtat? Det här är känslomässigt dravel av värsta sort (undrar hur mycket DN har betalat?) Det är inte den här sortens tänkande som byggt upp det europeiska välståndet. Tvärtom, detta tänkande leder till misär. Frankrike får sig en släng av sleven för att de köper uran till för låga priser från Nigeria. Det är därför nigerianerna är så fattiga. Ingenting sägs om religiösa motsättningar, om landets cirka 250 olika etniska grupper, om en explosiv befolkningsökning. 2010 hade landet 152 miljoner invånare. I dag är det ungefär 160 och år 2050
beräknas den ha stigit till 250. Då är det en befolkningsökning på 48 miljoner på lika många år.

Skit samma med sådana siffror. Men djävla Frankrike som köper billigt uran därifrån! Och sedan Eritrea. Italien, Tyskland, Iran och Kanada stöder den diktatur, som enligt författaren gör att folk flyr därifrån. Vilka förutsättningarna är för en fungerande demokrati i Eritrea säger författaren ingenting om. Vi har i nordafrika sett hur villkoren försämrats med diktaturernas fall. Detta är med andra ord en mycket svår fråga. När Tunisiens diktatur föll så ökade flyktingströmmen istället för att minska.

Det vi återigen möter i DN är med andra ord agendajournalistik. Jag vägrar att tro att den här typen av djupt ohederliga, avsiktligt okunniga artiklar, som skamlöst spelar på läsarnas känslor, inte har en dold agenda. Det finns ett förakt mot läsarna i detta: ”Ni är säkert så dumma att ni går på det här!” Vad vill DN? Vad vill klyftige Peter Wolodarski, som ytterst ansvarig? Är tanken att det välmående, i stort sett demokratiska och välfärdsorienterade Europa ska sänkas? Ut med språket DN! Vad har denna agendajournalistik för rubrik? Exit Europa?”

Så långt Arnstbergs text. Han höll fö ett mycket uppskattat föredrag veckan innan om svenskhet.

Idag 22 okt 2013 tar Sveriges Radios Ekoredaktion upp samma tråd med ett inslag om hur barn drunknat i vågorna och intervjuar Madeleine Seidlitz, jurist och ansvarig för flykting- och migrationsfrågor för Amnesty International, som beskyller Sverige och Tobias Billström för att göra för lite, trots att vi tar emot 2000 asylsökande i veckan vilket toppar alla siffror i EU. Sverige gör långt mer än man kan begära och vi är inte betjänta av att bli beskyllda för snålhet och hjärtlöshet. Speciellt inte i medier som DN och SR vilka driver flyktingpolitik snarare än journalistik. Tack Kalle för dina kommentarer och ni som inte läst hans böcker och texter, gör det.

Satis Polito

JÅ foto

Recension av Satis Polito av
Jimmie Åkesson 280 s. Asp & Lycke 2013-09-13 (publicerad i Dispatch International)

På omslaget sitter SD:s partiledare i strumplästen framför affischer med Per Albin från socialdemokratins folkhemsår. Han ler lite i mjugg och verkar blyg. Kanske också stolt.

Boken bygger på dagboksanteckningar från 2010 och Åkessons egna minnen från skoltid fram till inträdet i riksdagen. Hans lärares öppna vänsterengagemang som visade sig i ett skolval i Sölvesborg 1994 verkar ha varit tänt en första gnista. Två elevröster på det lilla hatade SD i skolan ledde till att läraren öppet tog avstånd och började misstänka elever för att ha röstat fel. Ungmoderaten Åkesson blev intresserad på grund av all uppståndelse. Läraren hade innan valet rekommenderat eleverna att rösta på vänstern.

Bokens titel betyder tillräckligt polerad och ska förstås som att SD med Åkesson lämnat de sk vilsna åren 1990-1994 bakom sig, då uniformerade nazister och skinnskallar drogs till SD. Ett tidigare förslag på titel var Vanlig vilket lättare visar vad Åkesson vill uppnå med att berätta öppet om sig själv. Han betonar i stil och i innehåll sin vanlighet. Bokens lätta stil är något han medvetet filat på för att nå ut till vanliga människor. Visst finns resonemang om multikulturalism, islam och medielogik men i stort sett är det nog som att sitta med Åkesson i en bil och fara runt på torgmöten från 1995. Man stannar till, sätter upp banderoller, talar och fikar. Åker vidare och småsnackar i bilen. Åkesson sitter nog ganska tyst bitvis gissar jag.

Vad som slår läsaren är det praktiska vardagliga slitet med organisation som Åkesson gjort sedan slutet av 1990-talet. Han verkar gilla bäst att fixa och dona med lite av varje; tryckerier, transporter, säkerhetsskydd, möten och hålla en låg profil. Hans konfliktundvikande personlighet är inget han skäms för, tvärtom erkänner han sin ovilja att öppna sig. Därför är boken intressant på ett plan där en författare med många viktiga hemligheter knappt antyder vad han skulle kunna berätta men hänvisar till sin privata läggning.

Denna svenska lågmälda stil är vad som lett till SD:s framgångar under Jimmie Åkesson och boken är ett bra exempel på hur ett ledarskap kan se ut när man är lantis, anspråkslös men lite småsur på att tvingas knyta näven i fickan och tiga om massinvandring, myndighetsövergrepp och mediedrev. För den som funderar på att ge sig in i SD finns gott om varningar men läget förändras långsamt till det bättre jämfört med våldsvänsterns utfall innan 2010. Åkessons personliga redogörelse är intressant för att den skildrar den utveckling i Sverige som många följt på avstånd sedan Balkankrigen på 1990talet utifrån en ganska begåvad men också vanlig ung mans funderingar och engagemang. Han blev inte hantverkare som sin far och två bröder. Men han blev en politisk hantverkare, en vanlig jobbare i vardagspolitiken. Tillräckligt polerad.

Att vilja men inte våga sticka ut hakan

folk

Dramatikerföreningen Nationella Dramaturgiatet lanserade en liten antologi förra veckan på Stockholms Stadsbibliotek. Boken Vågar du sticka ut hakan ? har ett lovvärt syfte, att visa ”texter om strukturellt betingar feghet inom kultur och utbildning”. Jag beundrar folk som verkligen sticker fram sina hakor i offentligheten och riskerar karriärer och försörjning, familj och vänner.

Men skribenterna i denna volym med några undantag visade sig vara vänsterfolk som ogillar marknadsorienteringen av välfärdstjänster som pågått sedan 1980talet med stöd av samtliga partier utom V. Fd kulturminister Bengt
Göransson, professor Sven-Erik Liedman m fl ganska välsedda debattörer som Dror Feiler blandas med yngre kvinnliga förmågor som vill visa sig radikala genom att kämpa för mer politisk teater, dvs. vänsterpolitisk teater. Jag kan hålla med om att det finns en berättigad kritik av ytligt marknadstänkande inom högre utbildning och förvaltning, som skribenterna Shririn Ahlbäck Öberg och Michael Gustafsson vittnar om, liksom den i antologin märkligt nog frånvarande Bo Rothstein. De visar alla hur illa lärdom och forskning kan skötas av de universitetschefer som säger sig värna om dess värde och kall. Kvalitet, oberoende och akademisk särart ska känneteckna högre utbildning och forskning, inte kvantitet och institutionell likriktning.

Men för att skriva i denna antologi krävs inte mycket mod annat än att ställa upp de gängse vänsteranalyserna av kultur och utbildning. De senaste veckorna har jag lyssnat till presentationer av betydligt modigare analyser av kulturliv och svensk akademi, som Fredrik Segerfeldts Befria kulturen och Johan Lundbergs Ljusets fiender. Jämförelsen haltar naturligtvis då dessa böcker är genomarbetade studier av samtidshistoria och kritiskt analyserar de gängse vänsterpositionerna i dessa områden.

Nationella Dramaturgiatets lilla antologi framstår här snarare som diverse nostalgisk tillbakablick av ”rödskägg ”(Gävlesociologen Lasse Ekstrands egen beteckning) och yngre ivriga som gärna vill gå i samma kollektivistiska fotspår för att tjäna folket, eller kanske folken i ett mångkulturellt perspektiv. De äldre och yngre är överens om att Alliansen, New Public Management och det borgerliga (teater)etablissemanget är roten till allt ont. Bara Backa Teater och de fria teatergruppernafrån 70talet kunde regera över landet igen, så ordnar sig revolutionen.

Men i väntan på den förblir statsmonopolets Radioteater det näst bästa alternativet (och tänk så väl att man både kan vara radikal och bli försörjd av skattebetalarna) – som när Dmitri Plax radioteaterpjäs Anne Frank och konduktören tillåts håna en SJ anställd som liknas vid nazist i ursprungshistorien när hon kontrollerade en biljettlös flicka från Afrika i Örebro förra året. Dramatikern Plax gottar sig olustigt i att DNs ledarskribent Erik Helmerson ogillar denna analogi och att licenspengar stödjer det illvilliga tanklösa lilla radiodramat.

Inte så värst farligt att sticka ut haken när man säger vad kulturvänstern alltid sagt och får betalt. De som verkligen sticker ut hakan betalar betydligt högre pris och denna antologi lär inte öka toleransen för Lars Vilks, Ingrid Carlqvist och de svenska dissidenterna. Se den som marknadsföring av unga sk radikala dramatiker/ debattörer för en förlegad vänsternostalgisk analys med några guldkorn, främst fd professorn Michael Gustafssons bidrag om Gävle Högskolas tanklösa ”tänk”, och av författaren Bengt Ohlsson och historieprofessorn Ylva Hasselberg. Våga mer vill jag säga till utgivarna men tror inte de förmår mer. Synd.

bok

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: