Migration och mångkultur 1: Jeg er ikke rasist, men . . .

brox

I några nedslag i skandinaviska studier och debattböcker om migration och mångkultur tar jag upp vad invandringen i Europa betyder för samhällsutvecklingen. Först ut är den i Norge avgörande boken Jeg er ikke rasist men . . . från 1991 och sist berättar det svensk-amerikanska forskarparet Friedman i Lund vad de kommit fram till:

I slutet av 1980-talet gjorde det norska Fremskrittspartiet med dess ledare Carl I. Hagen stora framsteg. De norska tidningarna förstod inte hur de väna norrmännen skulle plötsligt blivit nationalistiska och rasistiska. I den förvirringen letade agronomen, sociologiprofessorn och vänstersocialisten Ottar Brox efter andra sätt att förstå sina landsmän. 1991 gav han ut boken Jeg er ikke rasist, men … Hvordan får vi våre meninger og innvandrere og innvandring (Gyldendal)

Boken kunde ha skrivits i Sverige idag två decennier senare eftersom liknande förhållanden råder sedan SD valts in i riksdagen 2010. Brox visade hur medier och etablissemang å ena sidan vill beskydda invandrarna, å andra sidan hur sympatisörer till Hagens parti beskyllde dem för allt slags ont. Mellan dessa skyttegravar fanns inte mycket annat än en vilsen arbetarrörelse där några norska socialdemokrater ville ha genomtänkt reglerad invandring men ingen egentlig diskussion mellan dessa två ytterligheter. I svenska journalistkåren råder liknande förvirring som jag konstaterat i Samtiden.

Opinionsmätningar spelade mindre roll för hur folk resonerade menade Brox 1990 och såg i stället en folklig grästrotsrörelse bakom Fremskrittspartiets framgångar. Hans bakgrund som aktivist in rörelsen Nej till EU, Socialistisk Venstreparti och norsk landsbygdrörelse gjorde honom skeptisk till storstadsmedier som arbetarrörelsens Aftenposten och yttervänsterns Klassekampen, en relativt stor dagstidning i stil med Dagens ETC. De kallades moralisk elit och utgör ett ”moral-mesterskap”, där känslor är allt menade Brox. Klassekampen skrev 1987:

”Si meg hvordan du tar imot en flykting, så skal jeg si deg hvem du er!”

Det norska näringslivets uppbackning av öppna gränser för att skapa ett låglöneproletariat är lika illa som vänsterns känslosvall menade den socialistiske landsbygdsforskaren Brox. Vad som kunde ändra ställningskriget mellan de två ytterligheterna, öppna eller stängda gränser, är en öppnare, grundligare och allvarligare debatt om invandringen, där varken skällsord eller vardagsrasism hör hemma. En avgörande bok för ett sansat samtal om migration och mångfald i Norge 1991. I Sverige saknas den ännu.

Åtta folkgrupper som lyckas och varför

g_020414_chua_rubenfeld

I den kontroversiella boken The Triple Package: What Really Determines Success (Bloomsbury Publishing 2014) av Amy Chua och Jed Rubenfeld diskuteras vilka folkgrupper som lyckas i det amerikanska samhället. Ett hett ämne som fått känslor att svalla. Författarna vill dock se sig som kyliga och analyserande.

Den ena författaren, den kinesiskättade juridikprofessorn Amy Chua väckte irritation men också nyfikenhet, och kanske någon avund, när hon för några år sedan berättade i boken Battle Hymn of the Tiger Mother varför kinesiska (och vissa andra asiatiska) familjer fostrar så framgångsrika barn. Nu har hon alltså skrivit en bok tillsammans med sin make Jed Rubenfeld, jude och även han juridikprofessor, om varför vissa etniska och religiösa grupper blir mer framgångsrika än andra. Boken är också en samtidsdiagnos på ett USA med dålig självinsikt men för stort självförtroende, höga skulder och alltför lata medborgare.

Dessa åtta minst lata amerikanska grupper har ersatt de anglo-saxiska vita studenterna vid toppuniversiteten, företagsledningarna och maktcentra men även inom kultur och välgörenhet:

Judar

Kineser

Indier

Kubaner inkl vissa andra västindier

Nigerianer

Mormoner

Libaneser

Iranier

Amy Chuas förra bok där hon visade hur kinesiska mödrar som hon själv, drillar sina barn bygger på samma tema, men detta tema görs än mer varierat i denna bok genom att infödda amerikanska grupper som exempelvis mormoner läggs till. De gemensamma framgångsfaktorerna för alla grupper är enligt författarna tre, därav bokens titel The Triple package (Det tredelade paketet)

Känsla av överlägsenhet

Känsla av osäkerhet

Impulskontroll

Alla grupper tror sin egen grupp om mer än andra grupper vilket kan gå tillbaka på religion som för mormoner, eller till historiska bragder som för (persiska) iranier, indier och kineser. Vad gäller de kubaner som flydde till USA 1959 när Castros revolutionärer tog över fanns minnen av svunnet välstånd i den exilkubanska överklassen och borgerligheten som hamnade i Miami som servitörer, städare och chaufförer. Därmed hade dessa kubaner, likt de iranier som flydde Iran 1979 av liknande skäl, hamnat i underklassen och gett sina barn i uppdrag att ta tillbaka vad som förlorats. Svensk-iraniern Nima Sanandajis bok Från fattigdom till framgång skildrar liknande processer.

Denna känsla av osäkerhet gav dem energi och ambitioner till att föra över till sina barn. Ett underdog perspektiv som bygger på att man minsann ska visa att man kan klara sig och skapa en framgångsrik karriär. För de utfattiga östeuropeiska judar som hamnade i New York på 1920-talet ledde denna ambition till finansiella framgångar, filmens Hollywood och politiskt inflytande fram till för några decennier sedan då de judiska familjerna blivit rika och lata. Varje generationscykel verkar ta tre generationer och sedan ett par decennier har indier och kineser tagit över de mest priviligierade positionerna.

Amerikanska ungdomar i 20-årsåldern med ursprung i Kina och Indien utgör 5 procent av sin åldersgrupp men fyller 19 procent av platserna på Harvard och Princeton universiteten, 16 procent på Yale, det vill säga långt över sin andel i befolkningen. Författarna hävdar dock att dessa universitet försöker mota bort framgångsrika indiska och kinesiska unga genom att införa andra urvalskriterier än intagningsprov, utan vilka än fler unga studenter skulle komma ursprungligen från Asien. Beviset de för fram är att California Institute of Technology som bara tar in på prov har 40 procent studenter med asiatiskt ursprung (förutom indiskt och kinesiskt även koreanskt).

Den tredje framgångsfaktorn är vad som saknas i många andra amerikanska grupper, impulskontroll. Att kunna skjuta upp belöningar för framtiden genom att först ägna sig åt hårt arbete eller bara genom att avstå från omedelbar behovstillfredsställelse skiljer ur libaneser (ofta kristna maroniter), västindier och hårt studerande nigerianer från andra grupper med rötter i Mellanöstern och Afrika inklusive slavättlingar. Familjerna fostrar dem hårt genom att begränsa umgänge med andra ungdomar, inget tevetittande och drällande i köpcentrum.

Författarna Chua och Rubenfeld noterar avigsidor med att inte kunna slappna av vilket kan leda till stressproblem och kollaps men på det stora hela föredrar de hellre dessa problem utifrån för stora krav än andra problem utifrån för låga. Märkligt nog så klarar de av att få bristen på säkerhet – Framgångsfaktor 2 – att bli ganska begripligt även om det tar emot att se en brist som nyckel till framgång.

I det sista kapitlet analyserar de nationen USA som om den vore en person. På 1700- och 1800-talen var landet besatt av sin utvaldhet från gamla världen, Europa – där har vi Framgångsfaktor nr. 1. Dessutom led man av visst mindervärdeskomplex mot Europa och behövde visa sig än bättre genom att snabbt berika sig – Framgångsfaktor nr 2. Till sist så slet amerikaner hårt, sparade och sköt upp firande – Framgångsfaktor nr 3. Detta fungerade fram till andra hälften av 1900-talet då hela landet spenderade och partade utan att tänka på morgondagen. Noll impulskontroll sedan 1980.

USA kan dock skärpa till sig och den amerikanska konstitutionen är fortfarande giltig genom att betona arbete först och sedan lycka, eventuellt. Men först hårt arbete.

FRIHETSKAMP I ÖST II: POLSKA SJÄLAR I FÅNGENSKAP

659px-Czeslaw_Milosz,_1986

Artikelserie i sex delar om frihetskampen bakom järnridån i öst. Tidigare artiklar: Havel Dagens svenska åsiktsklimat påminner inte sällan om den öppna och självpåtagna censur som människor upplevde i den kommunistiska Östeuropa och Sovjetunionen. Jag gör några nedslag i den rika dissidentlitteraturen men också i berättelser om vardagligt liv under en vakande statlig regim som såg till man tänkte och sade rätt enligt myndigheterna. Sanningen vann till sist, 1989.

20 mil söder om Skåne levde polackerna under åsiktsförtryck och diktatur tills 1989. De försökte göra uppror några gånger på 1950-talet och 1968, men det var först när den polske påven Johannes Paulus II besökte sitt hemland 1979 som folk på allvar började tro på frihet utan statlig propaganda, censur och angiveri.
Under alla de år som Polen var kommunistiskt sågs alla grupper och möten som inte var officiellt godkända som samhällsfarliga. Scoutkårer, frimärkssamlare, poeter – alla kunde samlas och kanske oavsiktligt eller avsiktligt tala om regimen på otillåtna vis och förbjöds därför. Poesi till exempel skulle i första hand vara vacker, i andra lättbegriplig och inte innehålla farliga kontroversiella tankar.

Poeten Czeslaw Milosz berättade redan 1953 i boken Själar i fångenskap om de samvetskval polska författare hade när de skulle omvändas till lydnad inför Moskva och dess påbud om att bara skriva socialrealism. Men det går att tvinga sig själv, ett tag.

”Operationen är lyckligt och väl överstånden, men den har efterlämnat ett ärr hos patienten. Det är som om något hade slocknat inom honom. Ett visst vemodigt drag omkring munnen förråder detta.”

Han menade att motståndsmän och dissidenter blev de med sämre kroppslig konstitution. Dessa veklingars magar klarade inte av pressen, även om huvudet försökte hålla sig kallt och anpassa tankar och tal efter vad som gällde. Krånglande magar som tecken på tvivel och skepsis inför övermakten och de offentliga lögnerna.

Annat är det med de polacker som välkomnade Sovjetunionen som befriare trots dess terrorvälde och riggade val under de avgörande våldsamma åren 1945- 1948. Dessa kommunister har drabbats av en Ny Tro skriver Milosz. De har inte neuroser som västerlänningar och unnar sig inte känslolyx. Tvärtom ska allt vara praktik, jord och konformism. En Jantelag som få svenskar kan förstå vidden av, även om socialdemokratin i synnerhet har försökt göra alla oss lika och ingen bättre än någon annan.

Den polska diktaturen verkade vidare genom att göra människor förslavade genom att påverka deras egna medvetanden med fruktan. Från skolans enfaldiga förklaringar inriktade på klasskamp till pressen, konsten, det offentliga livet för de vuxna, upprepades samma förenklade slagord utan att någon ifrågasatte dem.

”Den totalitära staten utövar en enorm påtryckning på medborgarna och skapar hos dem en emotionell spänning som bestämmer deras handlande. Indelningen av medborgarna i ’lojala’ och ’förbrytare’ betyder att alla medlöparna, alla de fega och servila, får sin belöning. En stor procent av ’förbrytarna’ däremot utgörs av rakryggade, hederliga människor som är trogna mot sig själva. Ur social synpunkt borde de vara den bästa garantin för en sund utveckling. Ur kristen synpunkt har de ingen annan skuld på sitt samvete än att de ringaktat kejsaren eller inte rätt förstått hur mäktig han är”.

Förtrycket liknande han vid en ”tystnadens sammansvärjning” där ”ord av sanning låter som ett pistolskott”
Den fritänkande författaren Czeslaw Milosz fick Nobelpriset 1980. Han dog 2008.

Sverige I, Sverige II och kanske Sverige III

kent

En viktig strid om Sveriges identitet har blossat upp de senaste åren. Å ena finns de som anser att Sverige är ett land som andra med en särskild svensk identitet, å andra sidan de som menar att Sverige är ett land vars identitet är att vara öppen. Vi kan kalla den första för Sverige I och den andra för Sverige II.

För gruppen Sverige I finns en sund nationalism som betyder att svenskar och svenskhet är något självklart som andra folk och individer möter när de flyttar hit. För Sverige II är landet ett område med en befolkning vars identitet är att vara öppen men inget mer specifikt. En brutal kosmopolitism. Argumentationen som hörs i valrörelsen och i medier står och stampar mellan dessa läger; Sverige I som menar att Sverige II riskerar att späda ut landets identitet, och Sverige II som menar att landet är just utspätt. Att vara svensk är för lag I att vara något bestämt och för lag II att tillhöra en grupp vars väsen är att inte vara något bestämt.

För Sverige I går gränsen när landet började förvandlas till Sverige II runt 1980. För Sverige II är denna förändring ett passerat stadium som bara nostalgiker upprepar intill leda. Sverige II går ibland så långt som att säga att Sverige I aldrig har existerat. Ett homogent folk i en homogen nation är en tveksam och farlig fantasi brukar journalisten Maja Hagerman skriva. Hon menar att Sverige II alltid funnits i och med vallonernas intåg på 1600-talet, finnar, samer, romer och andra minoriteter.

Försvarare av Sverige I hävdar då att dessa nya befolkningsgrupper efter några generationer alltid ingått ibland de infödda svenskarna. Finska svedjebrukare blev dalkarlar, valloner upplänningar. Sverige II kontrar då med att landets grundlag slagit fast 2010 att Sverige är mångkulturellt, så det så.

Fast i Regeringsformen står aldrig vad detta innnebär. I ett riktigt mångkulturellt samhälle talas ofta skilda språk, grupperna har skilda levnadsvanor och trosläror. Indien och kanske Schweiz skulle passa in där det finns erkända nationella språk (22 och 4) medan Sveriges fem minoritetsspråk inte kan användas utanför sina respektive folkgrupper.

Finns då någon möjlighet att komma ur debatten mellan Sverige I och Sverige II? Kan landet ha en identitet samtidigt som denna lägger till nya identiteter? Den vänsterinriktade popgruppen Kent sjöng 2002 i sin ”Sverige” om hur långväga gäster slår sig ned vid den svenska sillbordet:

”Välkommen hit
Vem du än är var du än är
Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still”

Den sista raden blickar tillbaka på en svunnen tid. I den nyutkomna opinionsundersökningen Innerst inne framgår vilka decennier partisympatisörer längtar tillbaka till. SD till 1960-talet och V till 1970-talet. Den ena gruppen saknar det homogena landet, den andra vänstervågens högtid.

Varken 1960- eller 1970-talen kan återuppväckas, men kan något nytt Sverige formuleras, ett Sverige III ? I denna nynationella version skulle landet få ha en egen identitet, Sverige I, och förändras långsammare utan att stanna kvar i Sverige II. Ett Sverige III skulle kunna bejaka modernitet och förändring som svenskar alltid gjort men utan att försvinna in i en mångkulturell mosaik. Är det möjligt? Eller sitter hela landet fast i Sverige II där blind öppenhet och förenklad mångfald är landets kärna för evigt?

Vad skulle holländaren Cornelis sagt, han som återupptäckte Bellman och Taube åt oss? För honom var Sverige det vilda och naturliga riket, det ljuva landet som gav honom ett nytt liv, en chans att komma bort ifrån de trånga kvarteren och det intoleranta skvallret i födelsestaden IJmudien i Nederländerna. Ja ett öppet land, men ett land.

Frågan om han föredrog Sverige I, Sverige II eller Sverige III skulle vara honom främmande. Han blev älskad av svenskarna för sitt vilda frimodiga sätt och älskade oss tillbaka. Punkt, inga diskussioner om att landet inte fanns.

Det tröttsamma dödläget mellan I och II kan få vem som helst att göra som Cornelis och rycka på axlarna. Ändå måste striden föras. För Sverige III – i tiden.

Cornelis om Sverige

Corn

Trubaduren och poeten Cornelis Vreeswijk kom som 13 åring till Sverige 1950 från ett krigshärjat Holland. Familjen bodde först på Ekerö i Mälaren vid Stockholm och sedan på Lidingö. Han klarar det svenska språket på tio månader och går ut realskolan med gott betyg i just svenska.

Cornelis lärde sig älska den svenska litteraturen från Bellman och Fröding över Ferlin och Taube, och den vilda svenska naturen. Hans syn på Sverige kanske kan sammanfattas i att han gillade svenskarna men inte Sverige. Myndigheter och storsvensk självgodhet var det värsta han visste, men han förstod tidigt att hans nya hemland hade fler människor som han. Romantiska, realistiska, och ja vilda. Svensk folkmusik blandades med blues, jazz och samba till en fräck stil som gick hem i stugorna. Svenskarna kittlades av den burleske holländaren som gycklade etablissemanget men de vågade inte gå så långt som han. Han blev till en myt om den vilda fria konstnären, en myt han försökte leva upp till men inte alltid orkade. Ibland gjorde han avbrott med stillsamt hemmaliv och äktenskap, men sällan särskilt länge.

Han sjöng tidigt om socialfall och misär men kritiken var alltid riktad uppåt. Från början skulle han bli socialarbetare och satt i Stockholms stads nykterhets- och barnavårdsnämnder på 1960-talet. Däremellan söp han rejält och umgicks med bohemer i Gamla Stan och skrev musik som gjorde succé. Det Sverige han såg från rännstenen var det tillknäppta och auktoritära landet där byråkrater och poliser styrde med medborgarna. Dock tog han ansvar för sina gärningar som inte sällan hamnade i rättegångssalar och fängelser, vilket skandalpressen gärna berättade om.

Flera gånger blev han förbannad på svenska skattefogdar och flyttade tillbaka till Holland och prövade även att bo i Norge och Danmark, men återvände alltid till Stockholm; Vasastan, Tallkrogen, Söder, Solna, ja till och med till en husbåt i Årstaviken.

Vid sin död 1987 gav han bort alla rättigheter till sina texter till en stiftelse i hans minne och skaldade:

“Preliminärt utkast till eventuella funderingar kring mitt testamente”

Den som ärver mig skall veta att
öppna mitt testamente med ett skratt
Hys inget hopp om bankbok eller fack
två tomma händer lämnar jag kvar
fyller du dom själv, är saken klar
Den som ärver mig får
räkna med att ligga back
men vill du ändå göra det?
Hjärtligt tack!

Här har du mitt testamente: ingen kåk,
ingen utmätningsman som vill ha bråk
Aktier saknas helt – så kan det gå
Obligationer: inga vad jag minns
Gitarren får du ta eller låta den stå
eller ge bort den, så att den blir spelad på

Har visorna något värde
nu när man är död
så länge jag sjöng dom,
fick jag dagligt bröd
Nu ger jag dom till alla och envar
och jag menar att visorna tillhör Alleman
Den som ej kan sjunga
lyssnar på dom som kan
och ingen vet vem visan skrivit har
Visst får du ärva visorna,
jag lämnade ju dom kvar

Svenskare än de flesta förvaltade Cornelis den svenska visskatten från Bellman och framåt med precision och ett eget uttryck. Men medborgare i landet, det blev han aldrig. För många papper att fylla i och dessutom avkrävdes han kunskaper i det svenska språket. Då fick det vara, sa polaren Per.

Gustafson, Klas, Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk (Leopard förlag, 2000)

Hedlund, Oscar. Cornelis – scener ur en äventyrares liv (Bonniers, 2006)

Sverigevänliga folkrörelser

250px-Amaltheakomiten

1908 sprängdes ett fartyg i Malmö hamn. Ombord på båten Amaltea fanns brittiska strejkbrytare varav en dog och 23 skadades. Den svenske 21 årige ungsocialisten Anton Nilsson greps och dömdes till döden men fick livstidsstraff. Dock släpptes han fri redan i oktober 1917 när Socialdemokraterna för första gången släpptes in i regeringen.

Året 1917 var oroligt: I Ryssland hade bolsjeviken Lenin gripit makten i sin ”oktoberrevolution” (snarare statskupp) och under våren förekom rena svältuppror i flera städer. Det reformistiska partiet Socialdemokraterna splittrades i maj i en vänsterfalang, sedermera Sveriges Kommunistiska Parti – Vänsterpartiet Kommunisterna – Vänsterpartiet.

Men banden mellan våldsamma revolutionärer som ”Amalteamannen” Anton Nilsson, beredda att döda för sin sak, och reformister som den högborgerlige arbetarhövdingen Hjalmar Branting, var nära. Själv missade Branting tyvärr Lenins Stockholmsvisit i april 1917 men skrev i pressen några dagar senare att det kunde ” inte finnas någon socialist som kunde betvivla Lenins ärliga uppsåt”.

Jag vet allt detta genom att läsa om denna tid men också för att jag har träffat den dömde bombmannen Anton Nilsson. Han var en vänlig pensionär som hyllades av danska socialdemokrater när vi sågs i Köpenhamn 1982. En legend som stått upp för vad han ansåg vara rättvisa, tagit sitt straff och blivit en folkhjälte inom skandinavisk arbetarrörelse. Spelfilmen Maria Larssons eviga ögonblick som delvis handlar om det blodiga bombdådet i Malmö, visades 2008 till hundraårsminnet i regi av Jan Troell och med Mikael Persbrandt i en huvudroll. Malmö stad satte samtidigt upp ett plakat och så vidare och så vidare.

Så kan man hålla på ett tag för att visa hur den radikala och ibland våldsamma tidiga svenska arbetarrörelsen motarbetades för att sedan stelna och till sist få plaketter och bli film. Varför ska man göra det kanske läsaren nu undrar?

Jo, för att visa på hur goda politiska idéer kan fram ur nöd och våld, men omformas till verktyg för förändring. Utan Amalteadådet, ett regelrätt planerat mord, kunde arbetarna inte sätta sig i respekt för arbetarrörelsens fackliga krav enligt denna logik. En framgångsrik väg som ledde till regeringsmedverkan och Socialdemokratiskt styre i hela 44 år – från 1932 till 1976. Man tvista om mord ska ingå i socialismens arsenal, men det går inte att bortse från att en händelse som en gång ledde till dödsstraff blev med tiden ett inslag i en kommersiell film 100 år senare med hyllade nutida filmskapare.

Denna utveckling och logik går att tillämpa på andra framväxande men i starten nedtryckta folkrörelser. Den Sverigevänliga rörelsen existerar i ständig opposition till makthavarna. Den är brokig, ganska oorganiserad men bygger på en samsyn om att värna nationen Sverige och dess folk, kultur och självbevarelsedrift. Där finns akademiker som Karl- Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin, Jan Tullberg och Jonathan och Kajsa Friedman , nationella nättidningar, bloggar, förlag, Facebookgrupper, ett framgångsrikt riksdagsparti, racerbil, och många många fler initiativ. Folkligt, fritt och frimodigt.

Liksom i den tidiga arbetarrörelsen finns avarter som ofta kommer upp när Sverigevänliga tankar och rörelser diskuteras kritiskt, men det finns ingen anledning att tro att inte denna folkrörelse kommer formera sig till en bland flera folkrörelser, likt nykterhetsrörelsen, frikyrkorna, idrotten, folkbildningen och arbetarrörelsen med egna studieförbund och folkhögskolor.

Som utbildad folkhögskollärare har jag ett särskilt intresse av denna form för självstudier och bildning. Även där visar arbetarrörelsen vägen: 1898 startades Hola folkhögskola där man erbjöd såväl unga kvinnor som män undervisning tillsammans och, ve och fasa, gemensamt internatboende vilket upprörde sekelskiftets konservativa och borgare. Socialdemokraten Richard Sandlers far ledde Hola och senare tog sonen vid genom att starta ABF, Arbetarnas Bildningsförbund.

Om folkhögskolor verkar gammaldags så kanske internet är dagens motsvarighet. Det som skett där de senaste åren är inget mindre än ett demokratiskt genombrott och en uppvisning i vad Olof Palme en gång kallade vårt land, en studiecirkeldemokrati. De nätverk, bloggar och alternativa medier som kommenterar dagspress och etermedia, särskilt i invandringspolitiska, genus och juridiska frågor, uppvisar en stor tilltro till yttrandefrihet, tankeutbyte och reell folkbildning.

Ändå tror jag på att fysiska möten och öppna diskussioner mellan människor är avgörande för att den Sverigevänliga folkrörelsen ska vinna respekt. SD kan nog spela en roll där vilket Björn Söder vittnat om i Samtiden men redan idag är intresset större än vad som kan fångas av ett parti. Svenska muslimer har idag en folkhögskola i Akalla, nordvästra Stockholm, och ett eget studieförbund, Ibn Rushd. Varför inte samma skett med den inhemska Sverigevänliga folkrörelsen beror på dess kritiska inställning till etablissemanget, som stödjer dagens folkbildning med 3, 5 miljarder från staten. Studieförbund och folkhögskolor är idag livrädda för att organisera de Sverigevänliga grupperna och motarbetar dem aktivt, se exempelvis projektet Typiskt Svenskt .

Oavsett stöd från etablissemanget kommer vanligt folk att fortsätta bilda sig om EU:s migrationspolitiska överenskommelser, skillnaden mellan islams shia/sunni/sufi, opublicerad brottsstatistik, mediernas överdrifter och ibland rena lögner om invandringen, islam, ekonomin, demokratin och allt annat som vanliga nyfikna medborgare idag får söka efter själva på nätet och tala tyst om på jobbet och i umgänget.

De mest aktiva och nyfikna kommer tillsammans utveckla en Sverigevänlig folkrörelse som inte står de andra efter. Skillnaden kan nog vara att inom en sådan rörelse finns både folk och rörelse.

Kvinnor som kritiserar feminismen

Shailene Woodley

Sahilene Woodley är 22 år och Hollywoods senaste stjärnskott i filmerna ”The Descendants”, ”Divergents” och ”Förr eller senare exploderar jag” . I en intervju i Time i maj 2014 berättade hon att feminism inte är något hon uppskattar. Anledningen är att hon ser män och kvinnor som komplementära kön där var och en är bra på sitt vis.

-Det behövs balans. Att få fler kvinnor till toppen och där slåss mot männen kommer aldrig fungera, sa hon.

I stället för feminism uppskattar hon systerskap. Kvinnor borde baktala varandra mindre och istället stärka varandra men inte mot männen. I Hollywood har feminism länge varit populärt och helt rätt med starka företrädare som Beyoncé och Miley Cyrus, men allt fler vågar nyansera positionerna. Vissa kvinnliga skådespelare och sångerskor vill inte kalla sig feminister eller tvivlar som Katy Perry, Lady Gaga, Susan Sharandon, Kirsten Dunst och Carrie Underwood.

Å andra sidan finns en grupp manliga artister i USA som gärna kallar sig feminister som Ryan Gosling, John Legend, Joseph Gordon-Lewitt och Aston Kutcher. Här hemma är läget tvärtom där alla artister förväntas vara feminister. Bara Marcus Birro, Ulf Brunnberg och Paulo Roberto vägrar ställer upp. Och Nyamko Sabuni, jämställdhetsminister 2006 – 2013.

WAF

Women Against Feminism

Unga kvinnor i postar skyltar under den provocerande rubriken ”Women against feminism” på Tumblr och Facebook. Under den provocerande rubriken berättar de varför de är emot feminism:

”Jag behöver inte feminism därför samhället inte objektiverar mig, feminister är de som säger så till mig! Ser jag förtryckt ut?”

”Jag behöver inte feminism för att jag respekterar inte bara ett kön”

”Jag behöver inte feminism för jag är inget offer”

”Män är inte grisar”

Facebookgruppen har 25 000 gilla markeringar och sitt ursprung i London. På Tumblr och i Facebook bemöts reaktioner från kritiska feminister som ogillar vad gruppen och medlemmarna står för. Ibland får de kvinnor som postat sina handtextade bilder så mycket feministiskt hat från vad de kallar ”femnazis” att de tvingats ta ned sina bilder. Eftersom de antifeministiska kvinnorna visar sina ansikten är de lätta att identifiera och trakassera där de bor eller studerar.

Amerikanska webbtidningen Huffington Post skrev välvilligt om än lite avvaktande om Women Against Feminism. Några av de protesterande kvinnorna är offer för en farlig feminism menar tidningen. Modetidningen Cosmopolititan var mer skeptisk och skrev att gruppen är deprimerande. Brittiska gratistidningen Metro menade att de är moderna stolta unga kvinnor som varken vill gå tillbaka till ett svunnet kvinnoideal eller behöver feminism. Kanske har de framtiden för sig, med eller utan feminism och antifeminism.

Men hela resonemanget om mansförtyck kan vara överspelat snart. Om tio år tar kvinnorna över i näringsliv och samhälle förutspår Arne Jernelöf, professor i miljöbiologi och författare till boken Amazonia . Genom att fler kvinnor studerar inom högre utbildning och tar bättre hand om sin hälsa kommer de successivt dominera över männen menar han. Över 50 år dominerar männen inom statusyrken som läkare, jurister, ekonomer, men under 40 år leder kvinnorna redan.

Redan idag tjänar amerikanskor i vissa storstäder mer i genomsnitt än män. Förmögenheter i Europa delas nästan lika mellan män och kvinnor. Kanske är utvecklingen ett resultat av en framgångsrik feminism som de unga arga antifeministerna inte uppskattar. Eller så är utvecklingen redan igång och mer feminism blir bara fel, och enligt Women Against Feminism, förtryckande.

Även i Sverige har internfeministisk kritik startat, se kvinnokämpen Helene Bergmans debattinlägg om Feministiskt Initiativ.

WAF 1

Se även min lista på kritik av feminism apropå programmet Efter Fittstim 2013 och intervju med mig i SVTs K-Special 28 nov 2014

Finlandsvenskan Alopaeus om Sverige 1983: ”Den offentliga lögnen i Sverige är att det inte finns någon offentlig lögn”

alopa

Att skriva en bok med titeln Drabbad av Sverige kunde nog ha sina avigsidor 1983, men författarinnan Marianne Alopaeus var inte ensam med Sverigekritik den tiden. Landets tycktes stå inför ett vägskäl efter den långa lågkonjunkturen sedan 1970-talet, de ständiga borgerliga regeringsombildningarna och kritiken av byråkratisamhället och förmynderiet.

Till svenska författarna Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Sven Fagerberg, Lars Gyllensten, liksom forskarna Elisabeth Langby (Vinter i välfärdslandet) och Torsten T Segerstedt (Välfärdsstatens psykologi) , och de utländska Mogens Berendt, Hans- Magnus Enzensberger, som alla ungefär samtidigt skrev kritiska Sverigeböcker och texter, kan läggas finlandsvenskan Marianne Alopaeus Sverigedrabbning. Att boken gavs ut på polskägda Brombergs förlag var nog ingen slump för här sparas inte på svenskerskäll. Eller gnäll om man hellre vill kalla det så.

Boken inleds med att en läsare frågar om boken har någon röd tråd vilket författarinnan medger inte finns. I så måtto liknar den hennes landsman Jörn Donners Sverigeboken . Vardagsbetraktelser och funderingar över ett västligt Storebrors- Sverige. Alopaeus kom första gången till Sverige i maj 1946 som 28-åring, men hennes bok behandlar främst 1970–och 1980-talen.

Hon skriver att landet tycktes ha tappat fotfästet, levt över sina tillgångar som en lättsinnig familj, där man ständigt fick mer av allt med allt mindre arbete. En nationell vansinneskollaps. Rädsla att offentligt beskriva eländet undertrycks med oro över vad folk ska säga. Trots att Dagens Nyheters kultursida knappast läses av folket så fann Alopaeus att svenskarna lät sig skrämmas av pressens dumheter, som vid valrörelsen redan 1973. Är det möjligt att skrämma ett helt folk till ängslighet och tystnad frågar hos sig.
Hon skriver att en

”overklighetskänsla börjar infinna sig. Som första gången jag var här på 40-talet. Som att befinna sig utanför den verkliga världen, i ett isolat där alla verkliga proportioner förskjutits och ingenting är på ’riktigt’”.

Den svenska avundsjukan existerar vid sidan av en beundran för amatörism. Väcker den framgångsrike avund genom att han/hon nått dit genom hårt arbete och eller begåvning så är det ändå tecken elitism och bör inte tolereras. Att vara duktig är osolidariskt. Den kungliga svenska avundsjukan övergår ibland i rent klasshat forsätter hon, men tillägger att några större klasskillnader är svåra att upptäcka i denna välfärdsstat. Kvällstidningarnas publiceringar av listor på höga inkomster ska förskräcka och leda till avundsjuka tills Alopaeus upptäcker att listorna visar löner före skatt. Med höga skatter och bidragstransfereringar har svenskarna tvärtom en internationellt sett mycket jämn lönespridning men det är skamligt att tala om lön efter skatt har hon lärt sig. Opassande och mot en tyst överenskommelse, som om man bryter den kan leda till stämplingar och beskyllningar.

”För vem vill vara emot jämlikhet och solidaritet, och stämplas som reaktionär och fascist . . . vilket vore fallet om man slutade tiga. Så pass har jag förstått. Den svenska världens hemligheter börjar småningom uppenbaras”.

I Finland motionerade en centerpartistisk riksdagskvinna om rätten att dra av i deklarationen för hemhjälp om man var yrkesarbetande kvinna med små barn. Inget särskilt hände och finska socialdemokrater protesterade inte. Men när någon i familjen Wallenberg annonserade efter ett hembiträde utbrast ett kackalorum i de svenska tidningarna som varnade för klassamhällets återvändo.

Hon levererar några träffande citat:

”Den offentliga lögnen i Sverige är att det inte finns någon offentlig lögn”

”Svenskarna skämtar ofta om att de är världsbäst i allt, och man skrattar med – tills man bekymrat upptäcker att de innerst inne tror det!”

Hon resonerar om det kollektivistiska draget i svenskheten, i synnerhet inom arbetarrörelsen och vänstern, där ingen vågar stå utanför sin grupp eller sekt. Kanske bär dessa grupplojala svenskar på en sekulariserad tro, en vilja att till varje pris tillhöra en församling. Frikyrkan och statskyrkans minskade inflytande kan ha gett plats för att tvivla på Jesus och Gud men inte på gruppen. Resultaten är en sekulär brinnande trosrörelse, flockmentalitet, sekter, uteslutningar av oliktänkande, skallet mot borgare, individualister och framgångsrika– allt som vänstern genomdrev under det galna decenniet, svenskt 1970- tal (se Claes Arvidssons I ett annat land). Det gäller för svenskar att i varje läge bevisa sin rättrogenhet mot idealen, rörelsen, staten och kollektivet. Lydnad.

Annars är hon mest irriterad på de höga skatterna, som 1970-och 80-talen låg högst i världen. Hon ser svartarbetande hantverkare som mer hederliga än skattebetalare och anser liksom den svenske författaren Anderz Harning att man är upprorisk om man smiter undan skatten. Hennes oförmåga att lära sig sitt svenska personnummer är troligen hennes ”undermedvetnas sabotage mot ett genomdatoriserat och avpersonaliserat samhälle”, skriver hon och påminner om sin landsman Arto Paasilinna.

Kvinnliga bekännelseförfattare, terapisnack, flumskola, gäster på Nobelmiddagar som ogillar att bära frack och klänning, äldre som tvingas att bli kallade ”hörrududu” på äldreomsorgen, och till på köpet var Sverige geografiskt en återvändsgränd. Alopaeus Sverigebok kan inte läsas i ett sträck. Hennes ordrika ogillande blir för mycket. Man missar ibland något väsentligt, som scenen vid ett omhändertagande av barn:

Sveriges Radio rapporterar från Jönköping att nio personer krävdes för att få ut ett barn från dess hem och familj; fyra kvinnliga socialtjänstemän, en låssmed, tre poliser och en till på gatan. Anledningen var berättas i radion att kvinnan hade ostädat hemma och hade fostrat dem att bli ”jagstarka”. Socialarbetaren säger att ”jagstarkhet leder till samhällsillojalitet” och att mammans uppfostringsmetoder ska ”bli föremål för politisk bedömning”. Alla närstående och grannar som socialen intervjuade vittnar om att modern gett barnen kärlek, omvårdnad, stimulans och trygghet”.

Alopaeus Sverigeskildring känns både borta och samtidigt alldeles nära. Drabbad av Sverige som bara en icke- svensk kan vara. Eller kan även svenskar drabbas?

Frihetskamp i Öst I: Ett liv i lögn

412px-Václav_Havel_foto_HPrykiel_DD_nr_38(105)_22-24_II_1991

Första av sex delar om frihetskampen bakom järnridån i öst.

Dagens svenska åsiktsklimat påminner inte sällan om den öppna och självpåtagna censur som människor upplevde i den kommunistiska Östeuropa och Sovjetunionen.

Jag gör några nedslag i den rika dissidentlitteraturen men också i berättelser om vardagligt liv under en vakande statlig regim som såg till man tänkte och sade rätt enligt myndigheterna. Sanningen vann till sist, 1989.

Att ljuga blev vardagligt tal för människorna som levde bakom järnridån och under kommunistiskt styre. Att tala sanning blev rent av en revolutionär handling.

”Ett liv i lögn” kallade den tjeckiske dramatikern, dissidenten och sedermera presidenten Vaclav Havel (1936-2011) det liv som medborgarna levde under det kommunistiska förtrycket.

Han visade hur samhällsstrukturen byggde på att alla var överens om vad som var fel och vad som var rätt. Tyckte man fel så teg man. Den som tvekade gav åtminstone läpparnas bekännelse till regimens version av sanningen.

Man visade upp åsikterna som förväntades av lojala medborgare. Repressalier kunde i värsta fall bli fängelse. Havel satt själv av fyra år mellan 1979-83. Till de mjukare repressalierna hörde att förlora arbete, vänner och att få sitt rykte förstört genom att förtalas i offentligheten.

I ett öppet brev till landets diktator berättade Vaclav Havel om hur medborgarnas vardagsliv påverkades:

Till Dr Gustáv Husák,
Generalsekreterare i Tjeckoslovakiska kommunistpartiets centralkommitté
9 april, 1975

Bäste Herr Doktor

Av rädsla för att mista sin anställning lär läraren i skolan ut saker han inte tror på; av rädsla för sin framtid upprepar eleven dem efter honom; av rädsla underkastar sig folk all möjlig förnedrande självkritik och av rädsla för sin existens, ställning och karriär går de på möten, röstar där precis som förväntas av dem eller tiger åtminstone; av rädsla för att bli angivna uttalar de aldrig offentligt och ofta inte ens privat sina verkliga åsikter.

Av rädsla deltar folk i officiella firanden, manifestationer och tåg. Av rädsla för att inte få fortsätta sitt arbete bekänner sig många vetenskapsmän och konstnärer till idéer som de i verkligheten inte tror på, skriver saker de inte tycker eller som de vet inte är sanna, går med i officiella organisationer.

Den rädsla som jag talar om kan man naturligtvis inte se som rädsla i vanlig psykologisk bemärkelse. Det här är en rädsla i djupare, jag skulle vilja kalla etisk bemärkelse: det vill säga, en mer eller mindre medveten delaktighet i ett kollektivt medvetande om ett ständigt och allestädes närvarande hot: en förmåga att självklart och skickligt tillägna sig olika former av yttre anpassning som den enda effektiva självförsvarsmetoden
De som uppriktigt tror på allt vad den officiella propagandan säger och oegennyttigt stöder regeringsmakten är i dag färre än någonsin förr. I gengäld blir hycklarna allt fler – på sätt och vis tvingas egentligen varenda medborgare att vara hycklare.”

Dock är ett liv i lögn skört, menade Havel. Ett barn som ropar till den nakne kejsaren att ”Titta, han har inga kläder!” räcker för att alla ska inse vad de har sett, men inte vågat berätta.

De här utpekandena behöver inte alls vara politiska och i fallet med kejsaren finns det ingen ideologisk laddning i att konstatera att han går omkring naken. Lögnen finns visserligen på alla nivåer i samhället, och behärskar alla dess grupper, men det betyder också att sanningen kan leta sig fram precis var som helst.

I mitten av 1970-talet förbjöds den tjeckoslovakiska rockgruppen Plastic People of the Universe. Förbudet kom att bli betydelsefullt för hur Havel såg på samhällssituationen. Gruppen hade fängslats på grund av sitt långa hår och sin vilda musik snarare än för att de var politiskt förargliga. Deras förebilder var den stökiga konstrock som spelades av Frank Zappas Mothers of Invention och den undergroundpop som hörde till Lou Reeds Velvet Underground.

Havel argumenterade att åsiktsförtrycket mildras en aning om medborgarna har möjlighet till konsumtion. Han syftade då på den lilla, men likväl stadiga förbättring av levnadsstandarden som tjeckoslovakerna åtnjöt sedan 1968 års så kallade Prag-vår.

Diktatur och konsumtionssamhälle går väl ihop eftersom ett folk som får de materiella behoven tillfredsställda lättare har överseende med att deras frihet att tänka och tala är inskränkt.

Livet i lögn upprätthålls genom de mest vardagliga situationer skrev han i en essä 1978.

I mataffären kan en skylt med texten ”Proletärer i alla länder, förena er!” bli en symbol för affärsinnehavarens lojalitet med makten. Varken han eller hans kunder behöver tro på skyltens budskap.

Men de vet alla vad skylten egentligen betyder. Om alla affärer på gatan har en sådan skylt i fönstret ska det mycket till för att en enda affärsinnehavare ska vägra. Havel tvekar inte att kalla detta ”vardagspanorama” för samhällets ”självtotalitarism”.

Det var viktigt för Havel att inte beskriva Tjeckoslovakien i termer av en diktatur som med våld förtryckte sina medborgare. Visserligen hade kommunisterna kuppat sig till regeringsmakten 1948, men decennierna därefter var post-totalitära.

En mjuk övertalningsmakt som upprätthöll invånarnas lydnad, inte med batonger och knytnävar utan med statlig propaganda och medborgarnas självcensur. Själv märkte han att vänner och bekanta drog sig undan för honom på gatan. Havel förstod att hans närvaro var en olägenhet när folk började undvika hans sällskap och baktala honom i hans frånvaro.

Vad kan man då göra? Ja, innan politiska partier kan bildas och frihet uppnås måste de oppositionella först kritisera samhället moraliskt menade han.

Att ta på sig ett ansvar för högre ting än bara fylla magen, finna nya inre förhållanden till sina medmänniskor och att återupprätta sådana värden som förtroende, öppenhet, ansvar, solidaritet, kärlek. Inte kritik av maktens tekniker utan av dess mening och moral.

Havel och de andra dissidenterna bakom manifestet Charta 77 hade aldrig bestämt sig för att bli politiska dissidenter och oppositionella.

Regimens intolerans skapade den identiteten utan att dissidenterna själva hade några önskemål om bära den eller ta på sig nackdelarna den förde med sig. De gjorde helt enkelt vad de trodde på, och vad som verkade ärligt att göra i förhållande till den förljugna offentligheten.

Liberala världsförbättrare och villfarelser

Att vilja göra gott är lovvärt men denna vilja kan inte få råda till vilket pris som helst. En alltför omfattande och orealistisk samhällsförändring utifrån förhoppningar och fina ideal kan tvärtom skapa mer problem. Det goda idealet blir därmed det möjligas fiende om idealismen är utopisk, drömsk, overklig.

Liberaler och socialister delar en ambition att förbättra världen. De leder ofta internationella organisationer, delar ut bistånd, står för ideellt engagemang lokalt och försöker därigenom påverka opinioner för utsatta folk, djur, naturvärden, minoriteter och så vidare. Detta engagemang är berömvärt.

Får dessa världförbättrare makt att leda valda församlingar och stater måste emellertid medborgare se upp med deras framfart. Eftersom de i grunden vill förbättra själva människosläktet, utradera historiska spår och skapa nya ideala institutioner byggda på sina egna optimistiska men ofta opraktiska förslag bör dessa liberaler, sociala såväl som klassiska, och socialister, kommunistiska såväl som socialdemokratiska, tyglas. Deras intoleranta beteende är snarlikt den kinesiska kulturrevolutionen.

Här ges tre exempel på liberala världsförbättrare och villfarelser; liberalt försvar för vänsterextremism, liberalt oförstånd inför migrationsmarknaden och liberalt missförstånd inför tiggeriet.

1.
Poeten och debattören Athena Farrokhzads uppseendeväckande Sommarprogram (21/7) i radions P1 innehöll så mycket vänsterextrem propaganda att en hel julivecka har gått åt att bara tala om detta program i medierna. Hon fick välförtjänt kritik i borgerlig press och av sansade politiker. Men miljöpartisten, ärkeliberalen och NEO -redaktören Mattias Svensson avvek i sitt debattinlägg i Expressen (24/8) genom att försvara hennes angrepp på det svenska samhället:

”Jag älskade första halvan av Athena Farrokhzads sommarprat. Lyssna igen ni som rasat och skrikit. Lyssna på någon som förbannar rasismen, gränskontrollerna, ojämlikheten. Som mött allt från vardagsfördomar till hot om våld och som hatar det. Sätter ord på en högst rättfärdig vrede. Nej, Sverige är varken genomrasistiskt, utan välfärd eller odemokratiskt. Men heller inte bra nog.”

Likt den dogmatiska marxisten Farrokhzad vill Svensson bryta ned välfärden genom massinvandring, förstöra samhällsgemenskap med anklagande antirasistisk mångkulturalism och göra västvärldens minst ojämlika nation än mer konform. En marknadsliberal som Svensson inser att kommunismen inte förmår att skapa välstånd som kan omfördelas via skattsedeln, men han delar hennes bisarra analys av Sverige.

”Inte bra nog” för liberaler som Svensson innebär att svenskar än en gång ska utsättas för social ingenjörskonst med mångfalds- och jämställdhetsplaner i näringsliv och stat, att förskolebarn ska tvingas in i den onaturliga genuspedagogikens fållor och att staten alltid vet bättre än medborgarna. Annars kommer Diskrimineringsombudsmannen och domstolarna för att tvinga oss att tala och skriva korrekt. Ett sådant liberalt överhetssamhälle är inte bättre än ett socialistiskt, Reinfeldt inte bättre än Löfvén. Svenssons illiberala Miljöparti passar väl med det lika illiberala folkfostrarpartiet Folkpartiet i denna ambition som ledarskribenten Marika Formgren påpekat

2.
Det andra exemplet på liberala irrgångar gäller migrationen till västvärlden. För marknadsekonomi gäller utbud och efterfrågan på en marknad. Det vet varje liberal person, företagare och kund inklusive nyliberala redaktörer.

Men plötsligt så förstår de inte marknadsekonomiska mekanismer när marknaden består av migranter som flyr till välstånd och trygghet i länder som Sverige. Då verkar alla liberaler ha tappat alla begrepp om incitament och om hinder på denna ganska väl fungerande marknad av pass, smugglare, flyktvägar, asylpolitik och diasporagrupper.

Om ett land som Sverige utfäster i september 2013 att alla syrier får uppehållstillstånd oavsett skäl så kommer fler syrier. Om vissa asylhistorier visar sig framgångsrika skickas de via sms och nätet till strids- och katastrofområden på några sekunder. Om mottagarlandet Sverige gör allt vad man kan, och lite mer, för de asylsökande och de invandrade, så kommer fler. Mer miljarder leder till fler asylsökande. Märk väl, asylsökande – inte kvot- eller konventionsflyktingar vilka utgör 10 procent av migranterna.

Liberaler inser ibland denna marknadslogik, men vägrar tala om migrationsmarknaden i andra termer än humanitet, mångkultur, generositet. Ändå är det tydligt för varje väntande irakisk familj på flykt att vissa länder är att föredra framför andra som Grekland, Italien och Rumänien.

3.
Över till det sista exemplet på liberal världsfrånvändhet, tiggarnas villkor i Sverige. Danmark och Norge överväger att förbjuda tiggare från andra EU lände.

I Sverige råder ingen öppen diskussion om detta trots att över hälften av tillfrågade svenskar vill förbjuda tiggeri, liksom den rumänska ambassadören. Ledande före detta liberala ministrar som Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag ville före valet tvärtom öppna upp gränserna än mer för tiggare och skapa bättre villkor för dem vilket kommer leda till fler, se det marknadsekonomiska resonemanget ovan. Deras osynliga efterträdare i regeringen Löfvén I vill säkert samma sak, minst, men vi har inte sett vilka statsråd som tagit sig an tiggarna från EU.

Dessa svenska politiker från Alliansen och nu från de rödgröna vill göra upp med hundratals år av förtyck på Balkan av romer genom att läxa upp deras regeringar, främst Bukarest. Att införa tiggeriförbud är inhumant så länge som ett systematiskt förtryck av romer sker i Rumänien menar svenskarna. Därmed vill de svenska liberalerna inte skydda vårt land såsom andra nordiska länder gör, inklusive Finland, och heller inte inse vad ett avlägset nordeuropeiskt land kan åstadkomma i Östeuropa.

En storsvensk liberal beskäftighet dominerar som vore vi en ny moralistisk kolonialmakt. Kommer en förändring för de romska familjerna och andra utsatta EU – medborgare inte till stånd i sina hemländer på en generation kan Sverige se fram emot 20 år till av tiggare vid gator och torg, butiker och tågstationer. Det är inte rimligt och vårt land berikas inte, tvärtom.

Ja, det finns rasism vilket Mattias Svensson och Athena Farrokhzad påpekat, men Sverige utmärker inte något sätt. Tvärtom är vi ett osedvanligt lite rasistiskt land. Ja, människor lider och tvingas fly och Sverige ska ta ett ansvar, men inte därmed gå under som land. Ja, tiggare vill komma hit men de får i så fall respektera tremånadersregeln för fri rörlighet som EU införde 2004: Ordna jobb eller varaktig försörjning på utsatt tid, annars åker du ut.

Liberaler vill väl och behövs för att hålla upp blicken men se upp när de far upp i skyn, likt den grekiske hjälten Ikaros som brände sina vingar när han flög för nära solen.

Skandaler, eftergifter och brott bland partier och politiker

Lennart Geijer, justitieminister (S) och bordellkund
Lennart Geijer, justitieminister (S) och bordellkund

Här finns länkar till uppgifter om dömda politiker och skandaler:

Brottsdömda politiker i S, V, MP, C, KD, M och FP

Socialdemokratiska skandaler I

Socialdemokratiska skandaler II

Socialdemokratiska skandaler III

Ebbe Carlsson affären

Socialdemokratins och vänsterns underdånighet inför Sovjetunionen och kommunismen

Vänstern och tyranniet

Samlingsregeringens (alla partier utom kommunisterna) eftergifter under andra världskriget

Jag, en landsförrädare

Ta ifrån mig mitt medborgarskap eller låt mig åtminstone fly utomlands. Jag är en landsförrädare som lever i exil i detta Sverige, ett land jag älskar att hata och hatar att säga att jag älskar.

Som en Ulf Lundell när han rastlöst kör från Österlen till Stockholm och vänder efter en natt på hotell Clarion vid Skanstull tillbaka till Skåne, liksom hans romanfigurer i de pladdriga 1900-talsromanerna när de kör sina Trailblazers från Sverige till Italien för att vända tillbaka på Autobahn när de sett Medelhavets vågor, så är landsförrädaren aldrig nöjd. Jag vet.

1979 packade jag en ryggsäck, liftade från New York till Kalifornien för att resa jorden runt men vände på Hawaii; 1982 flyttade jag till Köpenhamn ett halvår men gav upp;

1984 ryggsäcksluff genom Mellanöstern till Indien med sikte på jordenruntresa igen men återvände;

1989 till Schweiz med familj och barn ett knappt år;

1993 till New York som forskarstudent i filosofi; 2007, 2009, 2010 till Indien med ny indisk familj.

Förra sommaren i New Delhi 2013 skrev jag till och med en bok på engelska om mitt hatälskade Sverige, The Swedish Story: from extreme experiment to normal nation/ Sverige 2020 , för att förklara för indierna och andra engelsktalande varför ingen bör åka dit om man inte var självmordsbenägen och vill delta i ett experiment.

Sverige efter 1970 är ett experiment i full skala med en hel befolkning skrev Assar Lindbeck, professor i nationalekonomi och före detta socialdemokrat. Han hade så rätt vilket jag redan hade på känn 1979 när jag valde bort den trygga folkhemsfamnen för att lifta runt på vägar i den amerikanska södern.

En landsförrädare som vägrar lämna sitt land är mer outhärdlig än de som likt polacken Witold Gombrowicz och vår egen August Strindberg for iväg, förbannandes sina hemländer. August skrev hem till sina vänner om varför han måste iväg, minst vartannat år:

”Jag behöver resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig”.

Blir man å andra sidan kvar som jag och andra sura Sverigekritiker som författaren Anderz Harning till exempel är risken stor att man inte bara marginaliseras som en förtida gubbe och samtida knök utan marginaliserar sig själv från de vettiga människor som trots allt finns kvar.

För landet består sannerligen inte av nio miljoner fårskallar, bara en stat som behandlar oss som dumma får.

Som landsförrädaren Gunnar Ekelöf skrev i diktsamlingen Non serviam (”Jag tjänar inte” eller ”Jag underordnar mig inte” på latin):

Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land, men detta land beter sig som hemma i mig!

Som varje svensk löntagare lämnare jag varje månad två tredjedelar av mina intjänade pengar till staten som skatt, moms, sociala avgifter.

När vi svenskar sist gjorde uppror mot skattmasar och herrar var Dackeupproret 1543 och Dalaupproret 1743. Vartannat sekel alltså. De mest upproriska försvann nog med emigrationen till Nordamerika. Sedan dess har vi stått med mössan i hand och bockat och nigit.

Hade jag levat på 1800-talet hade jag gjort som Strindberg och flytt landet med jämna mellanrum men återvänt, precis som jag nu gjort.

Men vissa orkar inte vara kvar för att de förföljs av myndigheter och medier. Ett 15-tal svenska familjer har flytt till Åland för att deras hemkommuner bötfällt dem för brott mot lagen om hemundervisning, se SvD 2012 .

Journalisterna Ingrid Carlqvist och Roger Sahlström tvingas lämna sin hemstad Malmö för att de förföljs av politiska meningsmotståndare. Den kloke liberalen Mauricio Rojas tvingades till Spanien av Folkpartiet 2006 och övervakning av medborgare görs numera av separata bolag och medier utan statens kontroll .

Det är inte vackert, Sverige och du kan bättre. Jag ska stanna kvar för denna gång men en landsförrädare är jag likväl tills en av oss ger sig. Och det lär inte bli jag.

Intervjuad i Jyllands-Posten

JS

Jyllands-Postens krönikör Mikael Jalving talade med mig om boken Framtidsmannen


http://www.jyllands-posten.dk/premium/kommentar/fredagsforhoer/ECE7118567/Fremtidsmanden/

Texten finns också på danska Snaphanen
http://snaphanen.dk/2014/10/18/jan-sjunneson-fremtidsmanden/

och svenska Avpixlat
http://avpixlat.info/2014/10/20/det-som-skrammer-mig-mest-ar-det-omfattande-systematiska-fornekandet/

Gilla boken på Facebook
https://www.facebook.com/Framtidsmannen

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: