Antologi om gemenskapens politiska filosofi på gång

Jag översatte 1993 åtta filosofiuppsatser från 1980talets USA om sk communitarianism, kommunitarism i min översättning. Boken kom dock aldrig ut men nu är den på gang. Introduktionen är fortfarande giltig liksom texterna.

Håll utkik på http://www.vulkan.se och internetbokhandlar från juni 2013:

Översikt och introduktionskapitel

Kommunitarism –
en antologi om individualism och gemenskap
i moral, politik och filosofi

Åtta texter av

Charles Taylor
Alasdair MacIntyre
Michael Sandel
Richard Rorty
Allen Buchanan
John Rawls
Michael Walzer

Redigering och översättning av Jan Sjunnesson

Innehållsförteckning

Introduktion inkl bibliografi tom 1993 och författarpresentationer

Atomism av Charles Taylor, 1979

Varför upplysningens plan att rättfärdiga moral var dömd att misslyckas av Alasdair MacIntyre, 1981

Den procedurmässiga republiken och det obehindrade jaget av Michael J. Sandel, 1984

Företrädet för demokrati framför filosofi av Richard Rorty, 1988

Traditionerns rationalitet av Alasdair MacIntyre,1988

Utvärdering av den kommunitära kritiken av liberalismen av Allan Buchanan
, 1989

Domänen för det politiska och ett överlappande konsensus av John Rawls, 1989

Den kommunitära kritiken av liberalismen av Michael Walzer, 1990

Appendix. Texter av Jan Sjunnesson

Pragmatisk politik som liberalismens legitimitet, 1991

Intervju med Charles Taylor, 1993

Recension av tre böcker av Alisdair MacIntyre, 1996

Introduktion

We still, inspite of the efforts of three centuries of moral philosophy and one of sociology, lack any coherent rationally defensible statement of a liberal individualist point of view. Either one must follow through the aspirations and the collapse of the different versions of the Enlightment project until there remains only the Nietzschean problematic or one must hold that the Enlightment project was not only mistaken, but should never have been commenced in the first place. There is no third alternative.
Alasdair MacIntyre, After Virtue, 1981.

Denna antologi tar upp ett aktuellt och viktigt tema i moral- och samhällsfilosofiskt tänkande som rör våra grundläggande relationer till varandra i moderna samhällen, nämligen gemenskap. En term för teorier om gemenskap bildades under en intensiv diskussion på 1980- talet i USA, ”communitarianism” (från ”community”, dvs. gemenskap, mindre samhälle, grannskap, samfund), på svenska översatt här som ”kommunitarism” .

Vid sidan av postmoderna strömningar utgör kommunitarismen en ordentlig vidräkning med det upplysta oberoende förnufts- och individbegrepp som liberalismen och moderniteten vilar på. Kommunitarismen kan ses som ett alternativ såväl till modernt och postmodernt tänkande i sitt bejakande av socialt konstituerade jaguppfattningar snarare än en ensam individ som förutsätts göra rationella val eller fragmenterad individualitet som leker bland strukturer. Hur ska en politisk och filosofisk teori se ut som samtidigt tillgodoser krav och rättigheter på individuell mångfald och värderar verklig gemenskap? Vilken roll spelar den liberala individinriktade människosynen i utformningen av politisk teori? Är gemenskap något viktigt som hotas idag av överdriven individualism?

Dessa är några frågor som de här medverkande författarna söker besvara och diskutera de teoretiska förutsättningarna för främst inom och i dialog med liberalismen samt peka på några möjliga utvägar. Jag ska först säga något allmänt om debatten om kommunitarismen, sedan göra några nedslag i den samhälleliga verkligheten bakom teorierna och avsluta med att presentera några centrala teser i några uppsatser.

I.
Termen kommunitarism kom snabbt i svang bland flera ledande tänkare i USA och England och användes för att kritisera liberala grundprinciper angående människans natur. Denna antologi utgår ifrån de tre personer som startade debatten i anglo-sachisk filosofi i början av 1980- talet; Michael Sandel, Charles Taylor och Alasdair MacIntyre. Efter deras insatser under ett decennium har mycket hänt i kommunitarismdiskussionen, vilket läsaren själv kan bilda sig en uppfattning om i bibliografin sist efter denna introduktion. Antologins texter bildar en sammanhängande diskussion utifrån den amerikanska debatten, främst mellan Sandel, Rorty och Rawls. Antologins texter följer varandra kronologiskt (MacIntyre undantagen). Texterna visar på hela det moral- och samhällsfilosofiska problemkomplexet individ/samhälle, men leder läsarna till utvidgningar in i andra områden, främst modernitetens sociologi och etik, men även kulturanalys, historieskrivning och metateori med stor betydelse för alla intresserade av hur de teoretiska och praktiska villkoren för gemenskap har förändrats.

Taylors, MacIntyres och Sandels texter kom att betecknas som kommunitära, Även om de skilde sig åt såväl i stil, argumentation och kommunitär radikalism. MacIntyre gick längst när han i princip dömde ut hela all moralfilosofi från upplysningen och framåt som bestående av osammanhängande fragment av ett teleologiskt schema som fallit sönder under medeltiden och i vars rester från skilda traditioner vi famlar. Sandel kritiserade framför allt Immanuel Kant och John Rawls för deras individualistiska förutsättningar. Den annars mer självklara förespråkaren för en benhård individualism under 1970- talet, nyliberalen Robert Nozick, kritiserades av Taylor i uppsatsen Atomism från 1979 som startade den kommunitära debatten, för denna gång.

I Taylors och MacIntyres fall handlar diskussionen om två skilda livsprojekt, individ och samhälle, där människans sociala vara legat till grund för åtskilliga studier alltsedan 1950- talet. Med hjälp av den unge Sandel blev de äldre filosoferna Taylor och MacIntyre livligt omdiskuterade. Taylor själv kom i efterhand att föra fram ett mer nyanserat begrepp, ”holistisk individualism”, apropå kommunitarismdebatten . Betecknande för alla tre kommunitarister är att de anser att den liberala individualistiskt inriktade uppfattningen av människan, och därmed människosynen i våra västerländska statsskick, är alltför ytlig och leder till osund och felaktig metodologi i politisk och social teori. Dessutom är den normativt bristfällig genom att undandra gemenskap från de värden som alltid måste finnas till för människor. Människans sociala överenskommelser är naturligtvis inga egentliga överenskommelser, likt de individuella kontrakt som 1600- talets filosofer Hobbes och Locke ville se som utgångspunkt för att ge medborgare oberoende och tillskriva dem förnuft. Dessa överenskommelser är något vi växer upp i och med menar kommunitaristerna.

Vår moral är inget ahistoriskt universellt regelverk, utan utgörs av vissa sociala, kulturella och nedärvda seder. Traditioner är det enda som kan vara rationella menar MacIntyre och att vilja och tro sig stå utanför alla traditioner är snarare patologiskt än något eftersträvansvärt. Flertalet av de översatta texterna rör sig kring frågan om vad människan egentligen är och vilken politik som följer därav . Det är en huvudfråga för den filosofiska antropologin, ett ämnesområde som sällan uppmärksammas i Sverige men som är utbrett inom anglo-amerikansk filosofi, främst tack vare Charles Taylor (mest känd i Sverige genom sina Hegel-studier och analyser av multikulturella erkännanden). Mycket av diskussionen kom också att handla om huruvida skilda synsätt på människans väsen egentligen har något med politik och sociala system att göra överhuvudtaget.

De som förnekar tal om ett mänskligt väsen försvarar ofta en individuellt inriktad politisk filosofi i liberalismens anda, och eftersom de inte tror att någon gemensam uppfattning står att finna, låter de var och en sköta sig själv inom ett rättvist neutralt ramverk som hindrar individerna från att störa varandras enskilda strävanden. Detta är den liberala grundprincip utifrån J.S. Mill som fortfarande har stor betydelse i västerländska samhällen och som återuppväckts av nyliberalerna och den försvaras nedan av bland andra John Rawls (då kallad ”politisk liberalism”) och Allen Buchanan (”den liberala politiska tesen”). Staten ska endast garantera ett rättvist ramverk inom vilket individerna kan utvecklas utan att hindra andra. Någon ytterligare gemensam strävan än att låta folk vara i fred är inte nödvändig.

Kommunitaristerna å sin sida menar att det är en alltför ytlig syn på människan och inte hållbar i längden, då den leder till osund isolering, nyckfull individualism, anomi, nihilism, utslätad konformism och ett beroende av statens abstrakta välvilja, inte av våra medmänniskors solidaritet och vårt engagemang för demokrati. Även om begreppet kommunitarism knappast använts före 1980 och av andra än nordamerikanska samhällsdebattörer, så är den målinriktade synen på människan som politiskt och socialt djur med ett gemensamt syfte, telos, mycket äldre än så. Aristoteles politiska filosofi bygger på henne som zoon politikos i en polis, ett politiskt djur i en mindre stadsstat, där deltagande i gemensamma angelägenheter, ”res publica”, var lika naturligt som det senare var för Cicero i Roms senat. En människa som stod utanför samhället var antingen ett djur eller en gud menade Aristoteles eftersom hon inte realiserade sin mänsklighet genom deltagande i samhällslivet.

Efter antikens medborgarideal kom medeltida enhetsläror, renässansens teorier om medborgarskap och republikanska dygder, Montesquieu och Rousseau samt Hegel, Marx och Durkheim som bärare av samhällsfilosofiska traditioner med liknande republikanska respektive socio-historiska utgångspunkter i moral och politik, Även om de sinsemellan skiljer sig åt. Den nyare tidens strid om huruvida sociala eller individuella synsätt bör vara grund för politik och moral uppstod redan i slutet av 1700- talet mellan filosoferna Kant och Hegel och har i princip inte ändrat karaktär väsentligt sedan dess. Människor använder vid moralfrågor till vardags en konkret Sittlichkeit, sedlighet hos Hegel, och knappast inte Kants universella maximbildande Moralität. Kants kategoriska moraliska imperativ, ”Handla endast efter den maxim om vilken du kan vilja att den också skall vara en allmän lag”, är i bästa fall osammanhängande och i värsta fall tom formalism menade Hegel.

Kants svar på sin egen fråga om man alltid ska lämna tillbaka ägodelar som man förvarat åt någon var naturligtvis jakande enligt argumentet att det skulle vara självmotsägande att inte vilja få tillbaka sina egna deponerade ägodelar. Men den unge Hegel noterade att det inte finns någon motsägelse i önskan om en situation där varken ägodelar eller deponeringar fanns, såvida vi inte gör några andra antaganden om mänskliga behov, resursbrist, distributiv rättvisa och liknande konkret socio-historiska premisser. Utifrån blotta maximer följer inga omedelbara handlingar och ingen användbar och substantiell moralteori menade Hegel. Även om lite i grunden har hänt sedan Kant och Hegel saknas det dock inte nutida överbryggande försök (Habermas, Rawls). I USA fanns redan en grogrund för sociala jag- uppfattningar genom den pragmatiske och Hegel- inspirerade sociologen G.H. Mead från 1930- talet. Under 1950- och 60- talen uppväcktes dessa traditioner igen framför allt inom sociologi, statsvetenskap och politisk historia (av t ex Sheldon Wolin) under en mängd rubriker; kollektivism, holism, institutionalism, civil humanism- och republikanism, ny-aristotelianism och ny-hegelianism .

I en tysk diskussion under 1980- talet kallades en motsvarande teoribildning för ny-aristotelianism och förbands enbart med konservatism, även om försök gjordes för att visa att allt tal om traditioner, teleologi och gemenskap inte behöver vara reaktionärt . Misstänksamheten var och är stor bland liberaler när större eller mindre gemenskapernas företräden, organisk samhällsgemenskap, politisk och moralisk helhetssyn eller medborgerliga dygder förs på tal. Att rucka på upplysningens begrepp om individuellt och rationellt oberoende ter sig ofta inte så önskvärt, progressivt eller möjligt för de flesta, men kanske kan bidragen nedan nyansera uppfattningen av vårt beroende av gemenskap som enbart något konservativt och hindrande.

Frågan om relativism dyker naturligtvis upp, varför jag har inkluderat ytterligare ett avsnitt från MacIntyre med detta tema förutom ett från hans kontroversiella analys av modern moralteori, After Virtue från 1981. Kommunitarism går inte alldeles lätt att infoga i höger-vänster termer . Dagens kommunitarister liksom alla bidragsgivare i denna antologi kan dock betecknas som vänsterliberaler, socialdemokrater och kommunister. Kommunitaristerna vill inte falla tillbaka på den konservativa moral som rådde innan upplysningen. Snarare utgör de en intern kritik (en ”ständigt återkommande korrigering”, menar den demokratiske socialisten Michael Walzer) av den liberala välfärdsmodellen inom moderniteten och en vädjan till besinning inför de maktanspråk och frihetssträvanden som en ohämmad individualism kan leda till. I längden hotas demokratin och den individuella friheten själv om medborgare inte får ta ansvar mer samfällt menar kommunitaristerna.

Den liberala individualismens subjektiva frihet hindrar en mer utvidgad och verklig demokrati genom en objektivt och gemensamt befäst frihet. Denna objektiva frihet (Hegels termer) ser medborgare som jämlika och autonoma. För att lösa de konflikter som den subjektiva friheten ställer till med fram för allt genom marknaden, i motsats till den objektiva frihetens jämlikhet, behövs en överordnad instans vars uppgift är att förverkliga allas frihet, dvs. statens normsystem. Det måste ha skapats och vidmakthållas frivilligt, subjektivt och objektivt, av individerna själva, annars hotar totalitära system menade Hegel . En modern analys av liknande slag ligger till grund för Charles Taylors bidrag, där han menar att ”den frie individen i västvärlden bara är vad han är i kraft av hela det samhälle och den civilisation som har frambringat och fött honom”, dvs. att den subjektiva friheten bara kan finnas i detta samhälle där den gemensamt understödjas i rent materiella objektiva termer som vägnät och kraftverk likväl som av grundläggande individuella fri- och rättigheter.

Försvarare av den individuellt inriktade liberalismen saknas inte inför kommunitarismens kritik. Liberalismen kan visst försvara värdet av gemenskap om medborgarna själva vill och kommunitarism kan leda till gemenskapstvång med totalitära drag hävdade några av dem som kommenterade och kritiserade de kommunitära angreppen, Richard Rorty, Allen Buchanan och Michael Walzer, vars insiktsfulla kommentarer ingår i denna antologi. Det fanns många skilda reaktioner på kommunitaristerna, men bara ett urval kan tas med. I den internationella akademiska diskussionen har frågan om kommunitarism inte stannat vid låsta positioner mellan individuellt inriktade liberaler och gemenskapsfrämjande kommunitarister, utan det har gjorts flera fruktbara försök att smälta samman det bästa ur den kritiska teorins diskursetik (Apel- Habermas), liberalismens betoning på individuellt människovärde, civil republikanism samt kommunitarismens uppmärksammande av socio-historisk och lokal gemenskap (se Benhabib, Baynes, Cohen, Doppelt).

Feministiska, kontinentalfilsofiska, historiska, logiskt-epistemologiska och juridiska perspektiv på kommunitarism och andra gemenskapsteorier finns också . Tyska tänkare har bidragit med två antologier om kommunitarism (se bibliografin).

II.
Kommunitarismdebatten om människans individuella och gemensamma egenskaper utgår från sin tids amerikanska politiska filosofier kring förhållandet individ/samhälle, främst Robert Nozicks nyliberalism och Rawls socialliberala rättviseteori, men också från ett samhälle med problem i förhållandet mellan människor. Bidragen i denna antologi berör inte explicit några samhällsproblem eller sociala kontexter, men man förstår att de är skriva utifrån en mer eller mindre krisfylld amerikansk verklighet, särskilt Rawls, Sandels och Walzers. Jag ska kort gå in på några samtidsproblem som belyser kommunitarismens aktualitet samt säga något om den amerikanska republikanska traditionen.

I ett USA som under 1970- och 80-talen nästan exploderat i uppmärksammade rättegångar med krav utifrån individuella rättigheter, med minoriteters vilja att bli respekterade för sin särart, med en högljudd höger och ironiskt postmodern vänster som kritiserat den moderna liberala visionen om ett universellt förnuft blir kommunitarismen förståelig som en slags samtidskommentar. Det senaste decenniets diskussioner i USA över individualismens pris i form av privatiseringar av offentligt liv, rotlöshet, vapeninnehav som individuell rättighet, politikerförakt, isolerade klasser och grupper utan samhörighet i och runt de amerikanska storstäderna ledde fler till en mer social syn på jaget och dess roll i samhället, i likhet med men utan direkt koppling till akademiska diskussioner om kommunitarism. På gatunivå såväl som i seminarierummen diskuteras gemenskapens värde och villkor.

Att många medborgare faktiskt har en gemensam lokal och/eller kulturell historia ledde Michael Sandel och andra kommunitarister osökt till att de har en gemensam samtid och framtid, men den gemensamma kraften tas sällan till vara menade han, men alla påminns om gemenskap ändå på ett ihåligt eller chauvinistiskt sätt vid krig, skolavslutningar eller valturnéer. Hur orsakskedjorna går mellan en politisk teori som liberalismen och över till denna kris i det amerikanska samhällsmaskineriet finns det knappast utrymme för här, men klart är att allt färre amerikaner, och övriga västerlänningar, känner sig delaktiga i en gemenskap. Nationell eller lokal, stor eller liten spelar ingen roll. Allt färre barn växer upp tillsammans därför att allt fler vita barn sätts i privatskolor i vita förorter medan innerstädernas svarta skolor förfaller. Allt färre har samma referenspunkter för att bilda och stödja en stabil gemensam uppfattning om samhället och dess huvudinriktning.

Fenomenet beskrevs i Stefan Jonssons samtidsskildring De andra. Amerikanska kulturkrig och europisk rasism (1993), där han hävdar att allt som numera sker i amerikanskt kulturliv kretsar kring ett ”vi amerikaner” och om detta ”vi” existerar överhuvudtaget. Just där rotlösheten verkade vara störst exploderade det i april 1992 under kravallerna i Los Angeles, en stad där egentligen ingenting hänger ihop. Där finns faktiskt inget minne som alla delar, inget monument som alla känner till förutom motorvägarna. Strax intill finns vissa rika stadsdelar, lagligt stängda för de medborgare som inte har en personlig inbjudan dit och delstaten Kalifornien gick nästan bankrutt under 1990talet på grund av de rikas skatterevolt. Stefan Jonsson tar även upp minoriteternas plats i den amerikanska smältdegeln och redogör för hur denna multikulturalism lett många medborgarrättsaktivister och minoritetsföreträdare som tidigare åberopat universella rättviseprinciper att bejaka sin särart och starka akademiska kulturkrig, tyvärr med dystra resultat.

Vare sig rasfrågan eller mångkulturalismen tas öppet upp i de teoretiska och idéhistoriska bidragen i denna antologi, men de ligger som en underström i alla diskussioner om gemenskapens villkor i det moderna USA och västvärlden i stort, särskilt i den inflytelserike John Rawls tal om ett ”överlappande konsensus” om ”det essentiella i konstitutionen” för att garantera hela samhällssystemets stabilitet. Kommunitaristernas försvar av samhörighet och gemensam bakgrund ligger nära det mångkulturella bejakandet av vissa mindre kulturers särdrag och samband saknas inte dem emellan. Charles Taylor förespråkar en typ av mångkulturalism liksom Richard Rorty, som själv (liksom Michael Walzer) intar en mellanställning mellan kommunitarism och liberalism . Amerikaner har å andra sidan en tradition av beundran för antikens och renässansens medborgerliga dygder i form av att se samhällsengagemang som en väsentlig del av livet.

Denna tradition av medborgaranda lever måhända starkare i USA än i Europa. I den samhällsfilosofiska debatten uppväcks den i någon mån tack vare den amerikanska konstitutionens grundare, Thomas Jefferson. Denne tidige demokrat med tilltro till det revolutionära amerikanska 1770- talets stadsmöten, med förtrogenhet med antika republikanska ideal och med sin praktiska vision om ett lokaldemokratiskt distriktssystem (max sex kvadratmil, folkskola, egen milis, folkhouse) bildar en länk över till dagens kommunitarister, civila humanister- och republikaner (se Mouffe 1988) . Fanns det en möjlighet att ett annat Amerika kunde ha fötts ur revolutionens idéer, ett Amerika där klassiskt republikanska ideal, i högre grad än liberala, skulle ha dominerat? frågade sig Göran Rosenberg i sin studie över amerikansk politisk historia och nutid, Friare kan ingen vara (1991). I perspektivet av Jeffersons visioner om att bygga upp en lokal gemenskap och folkligt förankrad demokrati utifrån stadsmötena skedde det motsatta .

Rosenberg skriver:

”Den amerikanska revolutionens öde beseglades sommaren 1787, när de amerikanska grundlagsfäderna (till vilka Jefferson inte hörde) uteslöt den lokala demokratins institutioner ur författningens politiska sfär/. . . /Istället för den klassiska republikens upplysta torg öppnade sig modernitetens energislukande svarta hål/. . . /Befriad från utopin om en dygdens och den inre vishetens republik, hade Lockes ofjättrade individ, den amerikanske gå-påar-människan, the go-getter, sakta börjat lösgöra sig ur seklerna, samlat sina passioner och skridit till verket . Det fanns dock, och finns fortfarande menar vissa, en anda av ansvarstagande för offentliga angelägenheter, för konstitutionen, som går tillbaka på den revolutionära erfarenheten 1776 och som fortlevat vid sidan av den urbana individualistiska dominansen genom vissa förmoderna och anti-industriella symboler och i ständigt återkommande diskussioner om konstitutionens löften om gemenskap i frihet.”

Kommunitarismen kan ses som ett av flera nutida och moderna led i denna rörelse för mer nära politiska och moraliska ställningstaganden. Michael Sandel beskriver välfärdsstaten och kapitalismen som två politisk-ekonomiska system där ingendera förmår ge uttryck för känslor och tankar om ett gemensamt offentligt rum.

I introduktionen till sin antologi Liberalism and its critics (1984) skriver han:

/. . . / när liberalen betraktar ökningen av individuella rättigheter och berättiganden som oreserverad moralisk och politisk framgång är kommunitaristen bekymrad över tendensen i liberala reformer att flytta politiken från mindre samverkansformer till mer enhetliga. När libertarianska [ny]liberaler försvarar privat ägande och socialliberaler försvarar välfärdsstaten oroar kommunitarister sig för maktkoncentrationen i både näringsliv och byråkrati och bortvittrandet av de mellanliggande former av gemenskap som vid vissa tillfällen har upprätthållit ett mer levande offentligt liv.”

Denna debatt kring gemenskapens villkor i det moderna samhället är mångfasetterad och betydelsefull med implikationer som berör oss inte bara som teoretiker, men även som praktiskt handlande individer där vi lever i en tidigare oanad mångfald av värderingar, livsstilar, familjebildningar, yrkesgrupper, internationalism, aggressiv tribalism, och ömsesidigt konkurrerande och oförenliga teorier. Den diskussion som förs i denna antologi har relevans på ett eller annat sätt nästan för varje privat och politiskt problem vi stöter på.

Möjligen har Sverige lämnat sitt homogena och sammanhållna samhälle så att kommunitarismen nu kan få den uppmärksamhet den tidigare fått i det individcentrerade USA. Med nya oöverskådliga övernationella samtidsförändringar i Europa är landet i den situationen där jämt fördelade individuella rättigheter, uppbackade av byråkrati och styrelseskick är våra enda gemensamma värden och mellanmänskliga band . Jag har medvetet valt några mörka sidor av amerikanskt samhällsliv. Det finns andra mer hoppfulla nyanser som kunde anföras, men huvudtemat i kommunitaristernas analys gäller förutsättningarna för gemenskap och där måste inriktningen bli kritisk både i teori och i praktik.

III.
Om vi efter denna exkurs i samtidsproblem och historia återgår till de teoretiska aspekterna på gemenskap i denna antologi, så finner vi att John Rawls välkända verk från 1971, A Theory of Justice, är en avgörande utgångspunkt för diskussionen om kommunitarism och liberalism. Jag ska därför kort introducera Rawls rättviseteori och Sandels kritik av den, liksom Rawls senare utveckling. De två kapitelutdragen av MacIntyres böcker introduceras också, eftersom dessa kapitel tagits ur sitt sammanhang. De övriga bidragen talar rätt väl för sig själva, och kan läsas utan särskilda förkunskaper. Jag vill heller inte föregripa de intressanta tolkningar som Rorty, Buchanan och Walzer gör av kommunitarismen.

Rawls rättviseteori fick den anglo-amerikanska filosofiska debatten att ändra fokus från 1950- och 60- talens utilitaristiska nyttomaximering som utgångspunkt för moralfilosofiska diskussioner till okränkbara grundläggande individuella rättigheter. Han var länge en garant för en ansvarsfull socialliberalism med en rättviseteori som gav individer rätt till grundläggande respekt och tillgång till välfärd med prioritet för de svaga. Att försaka några människor några grundläggande mänskliga individuella rättigheter för att maximera den totala välfärden framstod som omöjligt efter Rawls argumentation för de grundläggande rättviseprinciper vi som rättänkande medborgare bär och kan ställa oss bakom. Utifrån dessa principer kan samhällssystem analyseras och kritiseras tänkte han sig. Men Rawls delade dock en klassiskt liberal syn på individen som innebar ett nedvärderande av sociala band menade statsvetaren Michael Sandel i Liberalism and the limits of justice (1982, en avhandling vid Oxford under Charles Taylors handledning). Sandels kritik av Rawls (och Kant) vävs i bidraget nedan in i amerikansk 1900- talshistoria på ett sätt som gör den mer aktuell och lättläst än hans fackfilosofiska huvudverk. I korthet går Sandels kritik ut på att Rawls fortfarande är djupt beroende av liberalismens individuppfattning i sin kontraktsteoretiska metod med en ”okunnighetens slöja” (veil of ignorance), bakom vilken vi skulle hypotetiskt bör ställa oss, lösgjorda från alla sociala band och förpliktelser i en ”ursprungssituation” (original position), för att opartiskt fälla vårt omdöme om vilka grundläggande rättigheter och rättviseprinciper vi skulle välja om vi inte visste vilken position vi skulle få i det hypotetiska samhälle vi stod inför.

Vi kommer enligt Rawls då att välja de två principer som dels ger alla samma grundläggande rättigheter och friheter, dels låter sociala och ekonomiska ojämlikheter arrangeras så att de är till fördel för de sämst ställda och ger alla likställda möjligheter till befattningar och samhällsställning . Detta är kortfattat Rawls teori om ”rättvisa som rent spel” (justice as fairness). Den första principen har prioritet över den andra varför utilitarismen utesluts genom sin möjlighet till att offra några få för flertalets välfärd eller samhällets nytta. Att aldrig offra en människa som medel för att nå andras mål ansåg Rawls lika självklart som det en gång var för Kant själv. Kant står också bakom det ideal om moralisk autonomi som Rawls försvarar, ett ideal där inga yttre omständigheter ska få påverka det moraliska valet. Rawls rättviseteori och den kontraktsteoretiska tradition han ingår i har dock inte möjlighet att tillvarata våra erfarenheter av oss själva i meningsfulla och sociala sammanhang menade Sandel. Det blir en nyckfull person, ytligt konstruerad före de mål och rättviseprinciper denna person ska välja. Vi kan inte rimligtvis betrakta oss på detta sätt. Det enda som kan gälla för detta val är den rättvisa utformningen av själva valsituationen, dvs. ursprungssituationen.

Att diskutera vad som väljs blir mindre viktigt är hur det väljs, menade Sandel, men jag som väljande kan inte förstå mig själv som åtskild från de mål jag måste välja. Det finns värden och mål som konstituerar människan genom historia och sociala band förutan vilka valet blir ett meningslöst val ut i tomma intet. Dessutom är Rawls val inget egentligt val eftersom hans teori bygger på att vi ska välja hans egna förslag om de två rättviseprinciperna. Rent logiskt sett finns det dessutom bara en slags person bakom okunnighetens slöja. Eftersom vi som enskilda väljande individer inte får ta hänsyn till vår egen historia och våra värden, konstruerar Rawls ett abstrakt overkligt personbegrepp som vi alla förväntar identifiera oss med, en ”fri och jämlik rationell varelse”. Den bild vi får av oss själva utanför alla sammanhang är alltför tunn och därför blir hela samhällsbygget utifrån dessa valda grundläggande principer ohållbart. Den personuppfattning som finns i ursprungssituationen kan inte förklara varför en person skulle välja det ena framför det andra utan att blanda in och reflektera över sin yttervärld. Sandel föreslår att vi lämnar Rawls abstrakta fråga, ”Vad vill jag?” och frågar oss stället ”Vem är jag?”

Ett verkligt moraliskt tänkande handlar inte om bedömningar, utan om självupptäckt- och förståelse menar Sandel i sitt alternativ till Rawls formalism. Huruvida detta är en korrekt tolkning av Rawls implicit Kantianska filosofiska antropologi diskuteras av framförallt av Richard Rorty som försvarar Rawls, men även av Allen Buchanan och Michael Walzer. Läsaren kan själv bedöma Sandels angrepp utifrån deras kritik. Rortys försvar av Rawls mot Sandel grundar sig på Rawls senare tänkande under 1980- talet. Rawls artikel nedan om den ”politiska domänen” och ett ”överlappande konsensus” berör inte debatten kring kommunitarismen, men den är ett resultat av en utveckling bland annat inspirerad av den kritik som riktats mot honom från Sandel. Richard Rorty refererar grundligt i sitt bidrag den enligt honom ”kommunitära” Rawlsartikeln Justice as Fairness: Political not Metaphysical från 1985, varför jag valt ut en senare artikel för att visa hur Rawls tänkande utvecklats i alltmer konkret socio-historisk inriktning med det uttryckliga syftet att formulera en teori om gemenskap för moderna västerländska samhällen under efterkrigstiden .

Rawls vill hänföra sin egen teori om rättvisa till ett särskilt område, kallat den politiska domänen, och den ska inte uppfattas som en metafysisk liv- eller världsåskådning eller filosofiskt-religiös teori. Han menar att pluralismen i våra samhällen är permanent och bara kan undertrycks med statstvång. För att inte detta ska uppstå måste en stor majoritet av de politiskt aktiva medborgarna stödja ett överlappande konsensus om minsta gemensamma nämnare (konstitutionen) utifrån sina intutioner om frihet, rättvisa, demokrati med mera, vilka kan, men behöver inte, vara en del av deras egna religiösa eller filosofiska synsätt. Stödet grundläggs genom uppväxten med rättvisa sociala, ekonomiska och politiska institutioner vars principer kan förstås av alla. Saknas dessa hotas hela samhällssystemet. Inget av detta är särskilt kontroversiellt, men denna text, ursprungligen ett föredrag inför USA:s juridiska expertis, visar hur svårt det är att formulera gemensamma värden och utgångspunkter på en nationell nivå och det säger något om vilka praktiska problem som de kommunitära tänkarna ännu inte tagit sig an. Som något av en frånvarande huvudgestalt i diskussionen om kommunitarismen har Rawls något snåriga men viktiga inlägg ett värde som teoretisk jämförelse med övriga filosofiska inlägg och samtidigt ett praktiskt exempel.

Låt oss sedan gå över till Alasdair MacIntyre som 1981 i After Virtue blottlade den nutida moraliska och samhällsvetenskapliga debattens inkoherens och tomma emotivism (vad som ibland kallas värdenihilism i Sverige). I det bokkapitel som föregår det översatta tar han upp Diderots, Humes, Kants och Kierkegaards syn på vad som rättfärdigar etiska grundprinciper. Hume och Diderot ansåg valet stå mellan antingen förnuft eller känsla, och valde det senare, till skillnad från Kant som menade sig ha funnit en formel för att rationellt försvara det praktiska förnuftet. Kierkegaard insåg emellertid menar MacIntyre, det uppenbara i att om etik är en fråga om val, måste valet i sig vara det enda giltiga. Konsekvensen av att börja tala om att moral måste rättfärdigas och att den inte hänger ihop med resten av samhällslivet, leder oundvikligen till det grundlösa valet av det Etiska eller det Estetiska i Kierkegaards Enten-Eller, liksom till Nietzsches bistra diagnos av vårt tomma skramlande med kyrkonycklar och dagens moraliska och politiska frågor som gjorts omöjliga att avgöra, både den analytiska och existentialistiska traditionen.

I bidraget nedan visar han hur företaget att vilja rättfärdiga moral på ett kalkylerande vis bara kan leda till tal om medel, aldrig mål. I centrum står begreppet ”telos” (mål) i den aristoteliska traditionen utifrån vilket både etiska principer och människans natur som den råkar vara kunde rättfärdigas och förstås. Tas de bort blir allt tal om mål och strävan meningslöst, liksom varje (värdeobjektiv) uppfattning om människans natur. Vilka var och är då våra västerländska rättvise- och rationalitetsbegrepp? MacIntyre beskriver i Which justice? Whose rationality? från 1988 hur fyra traditioner övertar begrepp om rättvisa och rationalitet från andra förutgående eller samtida traditioner (den aristoteliska, augustiniska, skotska upplysningen och liberalismen). När traditioner är vitala förkroppsligar de kontinuiteter i konflikt menar MacIntyre. Annars är de döende eller döda. Latinets tradere betyder en levande kritisk vidarebefordran till nästa generation, inte ett passivt mottagande. Som en annan fri ande, Walter Benjamin, skrev:
”I varje epok måste samma försök göras på nytt att rädda traderingen av det förgångna undan konformismen, som står i begrepp att slå den under sig” .

I centrum för det översatta kapitlet från den andra boken, Which justice? Whose rationality?, står begreppen tradition-konstituerad och traditions-konstituerande rationalitet, dvs. en rationalitet som beror av traditioner och i sin tur ger upphov till traditioner och som fortlever i traditioners intellektuella liv, dess undersökningstradtioner (traditions of enquiry). Kapitlet pekar på hur varje tradition som råkar i en s.k. epistemologisk kris måste genomgå tre stadier. Vår kultur har i någon mån lyckas med de två första, att diagnostisera krisen och rekommendera botemedel, men den faller på det tredje, att ”dessa två första uppgifter måste utföras på ett sätt som visar någon grundläggande kontinuitet mellan det nya/. . . /och de gemensamma övertygelser med vilkas ord undersökningstraditionen hade definierats fram till denna punkt” .

Där den moderna moraliska och politiska teorin i västerlandet står idag vill den inte erkänna sitt beroende av traditioner och deras rationalitet, och att liberalismen också är en tradition bland andra. Att traditionsberoende leder relativism och perspektivism motsägs i MacIntyres analys. Tvärtom är det en traditionslös kritik som leder till relativism eftersom den inte kan sätta något framför något annat och välja vissa värden framför andra i sin objektivitet och emotivism.

IV. Jag hoppas att denna samling texter från 1980- och 1990talen väcker intresse och debatt om de grundläggande uppfattningar om individualitet och gemenskap som kännetecknar den senmoderna epoken. Att tro kommunitaristerna om att ha funnit svaren på de mycket stora teoretiska och praktiska frågor som tas upp i det följande är att hoppas på mycket, och jag är heller inte säker på att deras vägar är de enda möjliga. Men om frågeställningarna igen kom på vår dagordning som Charles Taylors säger, vore mycket vunnet i djup, aktualitet och bredd i den svenska moral- och samhällsfilosofiska diskussionen.

Denna antologi sammanställdes 1993 varför inget lagts till sedan dess. Men den amerikanska akademiska diskussionen dog ut under 1990-talet så inget väsentligt har hänt i teorin. I praktiken har dock USA rämnat i sina beståndsdelar socialt, intellektuellt och ekonomiskt , vilket gör att dessa artiklar från tidigare decennier ter sig troskyldigt naiva, särskilt med hänsyn till att fundamentalistik religion uppstått som grundval för politik och extrema våldshandlingar. Icke desto mindre aktuella eftersom de frågor som tas upp är eviga.

Bibliografi:

Philosophy & Social Criticism, vol 14: 3-4 (1988). Temanummer om kommunitarism (bl a Baynes, Doppelt, Cohen) med en fullständig 30-sidig bibliografi om kommunitarism från 1800- talet till 1989. Även utgiven som bok, David B. Rasmussen red, Universialism vs. communitarianism (MIT Press, 1990)

Chantal Mouffe, American liberalism and its critics: Rawls, Taylor, Sandel and Walzer, i Praxis International, vol 8: 2 (1988).

John Rawls,The Priority of Right and Ideas of the Good, i Philosophy & Public Affairs, Vol 17 (1988)

Alan Ryan, Communitarianism: The bad, the ugly & the muddly, i Dissent, vol 36 (1989)

Marilyn Freidman, Feminism and modern friendship: Dislocating the community, i Ethics vol 99 (1989)

David Miller, In What Sense Must Socialism be Communitarian ? i Social Philosophy and Policy, vol 6 (1989)

George Kateb, Individualism, community and docility, i Social Research, vol 56:4 (1989)

Charles Taylor, Sources of the Self (Cambridge UP, 1989).

Alasdair MacIntyre, Three rival versions of moral inquiry (London, Duckworth, 1990)

Margareta Bertilsson, Sociologins kärna – i förändring?, i Sociologisk Forskning, Vol 27: 3 (1990)

Amitai Etzioni, Liberals and communitarians, i Partisan Review, vol 57:2 (1990)

Jürgen Habermas, Moralitet och sedlighet: Drabbar Hegels kritik av Kant diskursetiken ?, i Kommunikativt handlande, red A. Molander (Göteborg, Daidalos, 1991)

Sibyl Schwarzenbach, Rawls, Hegel and communitarianism, i Political Theory, vol 19:4 (1991)

Avigail Eisenberg, Political Pluralism and Communitariansim. PhD diss. Queens University (1991)

Johan Asplund, Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (Göteborg, Korpen, 1991)

Zagorka Zivkovicz, Etik som reflextion och avgörande, i Divan nr 3 (1991)

Michael Walzer, The Civil Society Argument, i Statsvetenskaplig Tidskrift, nr 1 (1991)

Ånund Haga, Samfunn og handling (Oslo, Universitetsforlaget, 1991)

Revue Philosophique de Louvaine, vol 89 (1991). Temanummer om kommunitarism och modernitet

Will Kymlicka, Liberalism, Community and Culture (Oxford UP, 1991).

Axel Honneth, The limits of lilberalism: On the political-ethical discussion on communitarianism, i Thesis Eleven nr 28 (1991)

Chantal Mouffe, red , Dimensions of radical democracy (London, Verso, 1991)

Thomas Krogh, Frontlinjer i moderne moralfilosofisk debatt, i Handling, norm och rationalitet, M. Bertilsson och A. Molander red (Oslo/Göreborg, Ariadne,/ Daidalos, 1992)

Seyla Benhabib, Autonomi och gemenskap (Göteborg, Daidalos, 1994)

Charles Taylor, Multi-culturalism and “the politics of recognition”, (Princeton UP, 1992).

Charles Taylor, The ethics of authenticity, Cambridge, Harvard UP 1992)

Cary J. Nederman, Freedom, community and function: Communitarian lessons of medieval political theory, i American Political Science Review, vol 86:4 (1992)

Shlomo Avineri och Avner de-Shalit, red Communitarianism and individualism (Oxford UP, 1992).

John Rawls, Political liberalism (New York, Columbia UP, 1993)

Axel Honneth, red, Kommunitarismus (Frankfurt, Campus-Verlag, 1993)

Micha Brumlik och Hauke Brunkhorst, Gemeinschaft und Gerechtigkeit (Frankfurt, Fischer Taschenbuch Verlag, 1993)

Liberalism and Its Critics,. M. Sandel red (New York UP, 1984),

Författarpresentationer:

Charles Taylor, fd professor i filosofi och statsvetenskap vid McGill University, Kanada
Alasdair MacIntyre, fd professor i filosofi vid University of Notre Dame, USA/London Met
Michael Sandel, professor i statsvetenskap vid Harvard University, USA.
Richard Rorty, professor i humaniora vid University of Virginia/ Stanford, USA. † 2007
Allen Buchanan, fd professor i filosofi, University of Arizona/Duke, USA
John Rawls, professor i filosofi, Harvard University, USA. † 2002
Michael Walzer, professor i statsvetenskap, Institute for Advanced Studies/Princeton, USA

Fotnoter:

Denna text publicerades 1994 i Res Publica nr 25 i avkortat skick.

Begreppet kommunitarism finns inte tidigare på svenska, men betecknar nedan de teoretiska funderingarna kring och ställningstagandena för grupplojalitet, informell autonomi, gemenskap, mindre samhällen, religiösa kommuniteter, samhörighet och gruppkänsla. Latinets communitas, gemenskap, ligger till grund för motsvarande begrepp på franska, tyska och alla de svenska benämningarna för gemensamma angelägenheter som börjar på kommun- . Därför har jag valt denna mer internationella neologism framför en svensk variant, trots att kommunitarismen kan associeras med administrativa angelägenheter. Jag har vidare översatt community konsekvent med gemenskap, vilket kan ställa till problem eftersom gemenskap ses ju ofta som något gott. Men den måste i denna antologi även beteckna gemenskap på ont och gott, goda och dåliga mellanmänskliga relationer. Dessutom kan community glida över till totalitära tolkningar av gemenskap om det översätts med samhälle(lighet), stat och liknande.

Se hans “Cross-purposes: the liberal- communitarian debate”, I Nancy L. Rosenblum, red Liberalism and the moral life (Harvard UP, Cambridge, 1989).
Se J.R. Penneock, Democratic political theory (Princeton UP, 1979).
Se Herbert Schnädelbachs och Marurizio Passerin d’Éntrèvers bidrag i Praxis International, vol 7: 3-4 (1988)
Angående Hegels politiska åskådning skriver Charles Taylor: ” / . . . [Hegel] talar om staten som gudomlig, något som vi betraktar som utmärkande för konservativt, ja reaktionärt tänkande. Denna ordning är dock ytterst olika den traditionella. / . . . /Det är inte fråga om någon ordning bortom människan som hon utan vidare måste acceptera utan en som uppstår ur hennes egen natur, om denna förstås rätt. Följaktligen har den sin utgångspunkt i autonomin, ty att styras av en lag som utgår från en själv är att vara fri. / . . . /Att försöka klassificera den genom att plocka ut liberala eller konservativa slagord kan bara leda till skrattretande tolkningar” (Hegel, Symposium: Stehag, 1986, s. 469.
Se Hannah Arendts On revolution (Viking, New York, 1969) och Gordon Woods The creation of the American republic 1776-1787 (Univ of North Carolina; Chapel Hill, 1969) för den Jeffersonska traditionens nederlag och vision.
Se Berggren och Trägårdh, Är svensken människa ? (Stockholm, Norstedts 2007).
Se Chandaran Kukathas och Philip Petitt, Rawls: En introduktion (Daidalos, Göteborg 1992), kap. 6 för en beskrivning av Sandels kommunitära kritik (översatt som ”kommunalism” och kap 7-8 för Rawls svar.
Historiskt-Filosofiska teser i Bild och dialektik (Cavefors, Staffanstorp 1969[1939]).
Charles Murray, Coming Apart: The State of White America, 1960-2010 (Crown books, New York, 2012), Bruce Bawer, The Victims’ Revolution: The Rise of Identity Studies and the Closing of the Liberal Mind (Northhampton, Broadside books, 2012) och Thomas L. Friedman och Michael Mandelbaum, That Used to Be Us: How America Fell Behind in the World It Invented and How We Can Come Back (New York, Farrar, Straus and Giroux, 2011)

First book chapter of The Swedish story: From extreme experiment to normal nation

This is still a draft so do not qoute. To be published in spring 2013 as a book-on-demand print. Support the book by crowdsharing at Crowdculture or like the book Facebook page.

Table of contents

Preface
Chapter 1: Land of extremes
Chapter 2: History of Sweden 1000 – 1930
Chapter 3: Hubris 1930- 1970
Chapter 4: Humiliation 1970 – 2000
Chapter 5: Hope 2000
Chapter 6: Contemporary extremes
Chapter 7: Normal Sweden
Afterword by an extreme Swede

Governments 1876 – 2014
Parties in parliament 2010 – 2014
References

Chapter 1: Land of extremes

The title The Swedish Story: From extreme experiment to normal nation needs some explanation. There is an abundance of stories and details and many heroes and villains in the follwing pages. Scandals, sex and bodily fluids will occur as well as Soviet submarines, phallic trumpets, film, fiction and welfare art tricksters. Everything has happened as written. No exaggeration is needed in the land of extremes.

The first part of the subtitle, extreme experiment, comes from economist Assar Lindbeck’s 1997 article “The Swedish Experiment” where he wrote:

“Why should foreign observers be interested in economic and social conditions in Sweden? The best answer is probably that institutions and policies in Sweden have been rather experimental, and that some of these experiments may also be relevant for other developed countries. Sweden may therefore be seen not only as a small country on the periphery of Europe, but also as a large (‘full-scale’) economic and social laboratory.”

Note here that professor Lindbeck states in a scientific article that Sweden is an existing social laboratory where planners may try out new utopian and extreme policies with real human beings. The results revealed in this book are as bewildering as the staggering costs.

The second part of the subtitle is from German writer Hans-Magnus Enzensberger’s 1992 collection of essays In defence of the normal . He states that the normal has gotten a bad reputation and surpassed by the abnormal. But by the time, being abnormal becomes the new normal, épater le bourgeois the everyday routine. The Swedish kind of welfare art tricksters will appear with their tiresome provocations that are routine rather than exception in Swedish art and politics. All attitude, no content. Ideology not art. All left.

The two sources of terms in the subtitle, an article on welfare economics and an essay on European decency, cover the areas of intellectual curiosity that make up the arguments in chapters that follow. On the one hand, politics, business, economy and law, on the other ethnology, stories, culture and morals. Together with the strange stories that will surprise most people, the story of Sweden will be told from the outsider, the normal person trying to inhabit an extreme nation. Sweden is not a normal country but may be. Only by reading this book will this fact be understood, appreciated and possibly lead to action. You as non-Swedish reader have an important role to play.

Every country needs to have its self-image criticized now and then. What was normal in apartheid South Africa seemed extreme to the rest of the world after 1960. Today North Koreans live what they believe are normal lives which for all thinking and feeling people seem maddening. During the Balkan crisis, what had been normal divisions between ethnic groups erupted into extremes. Sweden is far from any of these regions but there is a Swedish normality which is extreme by all standards. Some good, some bad. Taken together, Sweden is an extreme country which makes questioning Swedes like me and most visitors question whether it is us that are extreme in trying to uphold sanity and normality or the country? For me there is no question. We are not extreme but Sweden is. We are normal and Sweden is not. The Swedish story will give some clues, but it is not a scholarly work. It is written with a fervor that comes from living and thinking a double life. One life of extremes which is normal in Sweden and another life trying to stay normal by global standards which is extreme in Sweden. Lives that are extreme by any global and sane standards are normal in Sweden and vice versa. National schizophrenia is rampant but not diagnosed until now.

The aim of this book is threefold with two lesser goals and one gigantic:

1. To expose the shortcomings of a large welfare state and high taxation.
2. To show the Swedish conformist and silent national character.
3. To make Sweden into a normal nation, not extreme

The first has been the topic of debate of welfare economics and clientelism since many decades. In some OECD countries, Sweden has been used as a sorry example of those wanting to tax and spend a sclerotic dull welfare state with totalitarian tendencies. Others, including leading economists and newspapers in USA and UK, praise Sweden for what is considered its clever and stable economic policy. Critique of large welfare states from the center-right field of politics will surface in the forthcoming pages, but these conservative or libertarian critical comments will not solely be in focus here. Instead will the steady Swedish support for the welfare state from all political areas including the political parties to the right be discussed. The historical roots for this broad support are much deeper than usually noted when blaming socialist and ambitions welfare state policies. National traits run much deeper than politics and the Swedes like their state to take care of them. They willingly pay high taxes and get something in return, even if they never completely understand how much they pay and what they get back. Still Sweden functions well, even if lower taxes and a smaller government will be needed in coming decades. The current changes of welfare economics go in the right direction, so there is less to worry about, in contrast to the second aim for this book.

The second topic, the dull, conformist and totalitarian streaks in the smooth welfare state, has also been the topic of studies and stories over the years. However, this book gives an updated version of the Swedish conformism and correctness in media, education and policy, among citizens and undemocratic repression of free thought. The last decades of identity politics and dominance from the cultural left play a large role building on earlier traits of rural awkwardness and welfare state social engineering, resulting in self-censorship, learned helplessness and a pathological need for security. While the first aim to change Swedish welfare state foundations are both unwanted and not yet immediate, the aim to stop repression of free thought and open debate is something this book supports strongly. Paying high taxes might do, but silence not. Combination of the two is maddening, to pay and shut up, which is what most Swedes do. The dominance of political conformism and citizens’ fear to speak their mind are becoming worse and going in the wrong direction, especially after the racially and right-wing politically motivated Norwegian massacre of 2011.

The last megalomaniac ambition of writing this book is my conviction that Swedes are unable to change their extreme country into a normal Western democracy. Help must come from immigrants and foreign readers who do not take Swedish extremes for granted. Last chapter will explain how that change may come about.

This chapter is divided into three parts. First, the most common picture of the Swedish, or sometimes called the Scandinavian (or sometimes named Nordic) welfare state Model is presented. Then the strange concept of state individualism is presented, which is an idea of the extreme Swedish identity. Lastly a story from a perceptive Polish writer living in Sweden on his first encounter with the welfare services in the land of extremes.

THE CAPITALIST WELFARE STATE OR THE SWEDISH MODEL
To the world, Sweden wants to be known for its naturalness, innovation, compassion and openness which can be reduced to being progressive . A slick modern market economy yet caring and equal, the Swedish Model has been described in many ways as coming from strict economy, political ideology or pure nationalism. A common way to analyze the model is to view the successful economic story over a century. Then it is obvious that Sweden has had a successful economic growth from 1870 -1970 based on:

Mixed economy – capitalism and planned economy with strong national control over capital flows, credit and interest rates
Corporativism – good independent relations between employers’ federations and labour unions, organized interest groups and popular movements supported by government
General welfare state policy – universal welfare programs that also benefit the middle class
Rehn – Meidner model – unions support structural change and fair wage policy (wages paid according to agreements, not business ability to pay)

The role of institutions in the economy is crucial to explain the success of poor and isolated 19th century Sweden becoming rich in the 20th century. Due to a homogenous equal population, political mobilization, free trade and emerging un-corrupt government administration after 1850, trust evolved in the emerging popular institutions that became foundations of the welfare state from 1900.

Sweden is split along two sectors, government and private, in ways that are more accentuated than elsewhere. The two make up the capitalist welfare state. Without technologically advanced exporting industries, the welfare state would not obtain enough taxes. But the welfare state also contributes to provide good conditions for innovation, social services and infrastructure. The two sectors work in tandem and understand each other well. Below are the two sectors presented

THE WELFARE SECTOR
The modern Swedish welfare state that some view critically, and some with admiration, has some extreme economic and social features:
1. Government spending in 55 % of GDP (EU/OECD average 45 %).
2. Taxes in total more than 50% ( EU/OECD average 45 %).
3. 65 years of last 80 years social democratic labour party has been in power.
4. Almost 20 % of citizens age 20 – 64 wholly supported by welfare benefits
5. More than 20 % of all single mothers need welfare benefits in full or partly
6. 25% public sector employees in work force (OECD average 15%)
7. 9/169 position in UN Human development index

Conclusions from these figures may be that an expansive welfare state is burdensome but gets good UN ratings. But this is not the case when we look at the global market rankings of same country where Sweden is a well-functioning capitalist high-tech country :

THE PRIVATE SECTOR
1. Position 4/167 Global Democracy Index, The Economist
2. 4/178 Corruption Perception, Transparency International
3. 2/50 Country reputation, Reputation Institute
4. 3/ 142 Global competitiveness, World Economic Forum
5. 2/125 Innovation index, INSEAD
6. 2/134 Knowledge economy, World Bank
7. 1/131 Innovation capacity, European Business School

Sweden is viewed as an ideal for capitalism and innovation, even if indexes of economic freedom are less impressive. Economic freedom of the world 2012 index (Fraser Institute) ranks Sweden at 30 of the 141 countries measured . The Economist looked up to the ‘North star of Sweden’ with ‘The New Model’ as the best student in the tough EU financial class and Stockholm as world number 6 best city to live in. Financial Times followed and selected moderate (former conservative) Anders Borg as best finance minister in EU 2011.

A growing proportion of Swedes have become more faithful to welfare state since neoliberalism appeared in early 1990s. 75 % of polled Swedes by 2010 imagined themselves even willing to pay more taxes if they went to government health services. By 1997, 67 % held that view . Since 2006 when center-right coalition took power, support has risen for government-run welfare services, especially among middle class voters. A paradox since this non-socialist coalition traditionally had stood for smaller government, but won by changing the election campaign to promise better government, not smaller.

Critics of large welfare stateism could argue that the reformed and slimmed welfare state after 1990s has gotten its renewed support because of these changes and liberalizations (school vouchers, health choices, deregulation of government corporations, topping up with private alternatives etc.). Paradoxes emerge. A reformed socialist initiated welfare state works if run by center-right or market oriented socialist governments dedicated to piecemeal social engineering with no red or blue utopias getting in the way. Historical signposts are a kind of low key politics of the European 18th century rational enlightenment, 19th century romantic ideals of equality and 20th century democratic reformism. Capitalism and welfare seem to join hands in beliefs of technology, individualism and secular rationality, resulting in a specifically Swedish modernity. But there is a price to pay even if few Swedes know it.

Regular Swedes contribute to the large welfare state with their daily expenses and monthly wages. Welfare state technocrats are clever in their ways to design new invisible taxes. Of total 46 % taxes of GDP, 25 percentage points come from invisible taxes. The smaller part of 21 percentage points is seen on pay cheques and is often lamented yet tolerated. Few even know about the major invisible part. Suppose an employee costs in total $10/hour by an employer, which means that with the $10, all expenses for this particular employee are included. The table below show disposable income, visible and invisible:

$10 Net salary paid from employer but not seen by employee
-$2,5 Deducted as payroll tax by employer to various governmental social insurance schemes incl. 18 % for pensions but also 9 % to government with no specifications (löneavgift)
$7, 5 Salary seen by employee and agreed to in contract
-$2.5 Municipal income tax for low and medium salaries, but higher for higher
salaries
$5.00 Money to spend on services and goods
-$1.00 Value added tax (VAT, 25 %, second highest in EU)
$4.00 Amount to spend out of a total of $10

The $2.5 in payroll tax is absolute minimum. Usually the employer and union have agreed on higher levels, $3 – 3, 5, in voluntary agreements but done under pressure from unions. These agreements are collective and for all, whether union members or not. The payroll taxes for social benefits and agreed minimum salaries are protected by unions who may interfere in industrial disputes outside their union domain. On top of that, 20 % of all citizens pay an extra national tax if the salaries are higher than average. This national tax is progressive so the more you earn the higher tax. With these additions, the sum of disposable income is more often $3 and even less if you use tobacco, petrol, alcohol and other highly taxed goods. Thus Swedes are drawn into collective agreements on salaries and benefits without their knowledge. To volunteer to work for a lower salary or with lesser social benefits than agreed collectively is not possible, not even in theory.

The secret way to tax Swedes to use governmentally administered and mandatory social benefits for pension, sick leave support and other benefits as shown above leaves no option to use that part of salaries for private pension schemes or save or spend at one may wish. With progressively higher taxes on higher wages, incentives for careers and higher education are small. Professionals who chose Sweden for work may come for the welfare services and maybe because their work was relocated, but they seldom come to start a career, work hard and get some money. They might voice their thoughts about how high taxes or how the political system represses any dissent but will be excused. Dissenting Swedes on the contrary face all kinds of repression of thought and silence themselves. Only with more non- Swedes will anything happen as the Swedes themselves are afraid to act, I will argue in the last chapters.

EXTREME VALUES, LEFT POLITICS AND STATE INDIVIDUALISM
Sweden has been compared to all other nations as being the most self-expressive, rational and secular country in the world according to the cultural map of the world done by World Values Survey in 2008 . Sweden is the absolutely most modern and most lonely country in the world, as there is no country quite like it in its extreme position. Befitting image as it pictures both the extreme and solitary position of the nation and its citizens.

WVS

©Inglehart & Welzel. http://www.worldvaluessurvey.org

The diagram should be read as follows : Traditional on the vertical axis values emphasize the importance of religion, parent-child ties, deference to authority and traditional family values. People who embrace these values also reject divorce, abortion, euthanasia and suicide. These societies have high levels of national pride and a nationalistic outlook. Secular-rational values have the opposite preferences to the traditional values. These societies place less emphasis on religion, traditional family values and authority. Divorce, abortion, euthanasia and suicide are seen as relatively acceptable. Self-expression values on the horizontal axis show the ability and tolerance to stand out from the survival values of the collective, usually family and society. Swedes are then the most self-expressive people in the world. The particular Swedish interpretation of expression is rather independence from family and society, not necessarily expression any certain individual values .

In the upper right corner, Sweden reigns in splendid isolation, way apart from Norway and Denmark. Post-materialist values are more important than careers and material wealth. Organized religion plays little role but government the larger. Developing countries and other industrialized nations in the world go in the direction of Sweden, but there are drawbacks to this position . If other countries could get richer but not develop these disadvantages, the world would see more semi- Swedish, but with better functioning, leaner and more tolerant welfare states. This book is a tale of caution for those countries.

There are correlations between being more rational and self- expressive and economic growth but not all rich countries are as extreme as Sweden, for instance Japan, Australia, USA, Germany and Belgium. Some of these have smaller governments, lower taxes but same or better living standards. The usual defense of a rich welfare state by Swedes does not hold that well as the country has lost its wealth rapidly in the last four decades. Not richest anymore, not getting same welfare, alone and extreme is rather the current Swedish predicament.

Another view of Swedish extremes is the political arena. Policies that are common across developed nations within the OECD and considered normal, mainstream, are usually framed as reactionary, anti-women and ethnic minorities and right-wing by Swedish political standards. If current Prime minister Fredrik Reinfeldt, or any Swedish minister from any party, goes to Washington or London to give a description of some basic and shared policies of his center-right leaning cabinet, he would be depicted as a pinko-liberal or old labour. Why that is so can be seen in this table of political parties from USA and UK:

LEFT CENTER RIGHT
“BBC/IHT”
SOCD CEN MOD
LAB TORY
DEM REP

Letters in italics describe the Swedish Social democrats, Center party and Moderates (formerly the conservative Right party), capitalized the British Labour party and Conservative Tories, and underscored the two American Democratic and Republican parties. This figure is not scientific at all and has no reference, but gives a reasonable view of the global political spectrum that is widely shared by news agencies and newspapers. To read International Herald Tribune or watch BBC news will hopefully be from a political center, mainstream or even slightly left of center standpoint but still sane and normal. The bold and capital headlines on top are supposed to state an imagined political scale with the two established Western news media almost at center.

If these news bureaus and papers would cover some topic which is normal in Sweden, that story would come out extreme, as anything from the political center, mainstream or at best neutral by Swedish standards, is quite on the left in the world. To be politically center in Sweden is left in the world, and to be right or even liberal in Sweden is center in the world. To be right of center in the world, as a Tory or Republican, is considered mad, reactionary and extreme. To state views that are normal in other parts of the world becomes impossible, both in content but also in form as the Swedish establishment and media know what is best for everyone everywhere. The American interpretation of being liberal which means left leaning Democrat in favour of big government is the normal Swedish center-right position. But being liberal in the Swedish interpretation is mostly considered politically right. In this book the Swedish center-right interpretation of liberalism will be used even if it confuses Americans. And of course it is confusing if liberals talk of mandatory preschool for all children from 3 years, which some do and outlaw home schooling which happened. The extreme in the world is normal in Sweden, the normal in the world is extreme in Sweden. Spend an hour or two on the website The Local for news of Sweden in English and read what foreigners think of Swedish news and politics is enough to understand the differences between the land of extremes and normal countries .

If all features mentioned about Sweden are summarized, a new concept is used which sums up all extremes:

1. High taxation and large welfare state
2. Silent conformism and thought repression
3. Extreme secular rationalism and self-expression
4. Left politics
= state individualism

The strange concept of state individualism is used in the book Is the Swede a human being? (Är svensken människa?) from 2006, co-authored by historians Henrik Berggren and Lars Trägårdh. The concept is not well known to regular Swedes, but they recognize it when explained, mostly nodding in affirmative but shyly. State individualism sounds partly egotistic, partly repressive and nothing to be proud of. To be human is to belong to some human community they state, but the modern Swede does not need to nor wants to belong. The welfare state takes care of all needs from the cradle to the grave so the citizens can concentrate of working and pay high taxes. Individualism does not imply voicing individual opinions, but is the same self-expression that the World Values Survey found was common in Sweden. Individuals make decisions on their own and with little regard to community, civil society or public sphere. An example is the proportion of single-households. Sweden has the highest number of men and women preferring to live alone, Stockholm the highest in Sweden and Kungholmen island the highest in Stockholm areas. Yet Stockholm is ranked among the six best cities to live in. How can the extreme also be the best? This book will not answer this question but gives a perspective on how the best and the extreme go together in Sweden with its national features.

Berggren and Trägårdh are quite fond of their vague concept of state individualism that gives room for interpretation and defend this extreme position. With roots in Swedish history before the welfare state of early 20th century, they show that Sweden has fostered independent citizens that lack ability and interest for common purposes outside their small world of friends. The concept of Swedish (and Nordic, where Sweden is the most extreme) state individualism was presented in 2012 by Swedish think tank Global Utmaning at the World Economic Forum in Davos. This positive message of state individualism is what the authors Berggren and Trägårdh stated to the world of international business and governments :

“While much has been written about the institutionalized aspects of the Nordic welfare state, few have paid much attention to its underlying moral logic. Though the path hasn’t always been straight, one can discern over the course of the twentieth century an overarching ambition in the Nordic countries not to socialize the economy but to liberate the individual citizen from all forms of subordination and dependency within the family and in civil society: the poor from charity, the workers from their employers, wives from their husbands, children from parents – and vice versa when the parents become elderly / . . . /

The Nordic countries [are] the least family-dependent and most individualized societies on the face of the earth. To be sure, the family remains a central social institution in the Nordic countries, but it too is infused with the same moral logic stressing autonomy and equality. The ideal family is made up of adults who work and are not financially dependent on the other, and children who are encouraged to be as independent as early as possible. / . . . /

Less tied down by legal and moral obligations within the family, yet still protected from extreme risk by a universal safety net, they become more flexible on the labour market, while as individual consumers they have developed far-reaching needs of products and services that
previously were satisfied within the traditional family /. . .

Economic policies that cater both to our desire for individual autonomy and our need of community and security can be remarkably successful”.

Love for instance should not be based on practical needs or family obligations but romance born out of feelings of two independent individuals. Children should not be born out of accident, needs or for parental desires, but be planned and welcomed for who they are as individuals. The utopian dream of a perfect society seems to have been realized in Sweden, these authors maintain but they do not tell the whole story as this book tries to do.

The two authors asked ‘are Swedes really humans’ in their 2006 book title Is the Swede a human being? Do Swedes understand the value of human dignity? What happens when the welfare state is responsible and not the human beings in it? The next story will tell.

A STORY FROM WELFARE LAND
In 1969 Maciej Zaremba had to leave communist Catholic Poland and a good Jewish family for secular, safe Sweden and work at Beckomberga hospital in Stockholm . He started working as a hospital orderly with elderly people in need of daily care. He had three duties; clean the rooms, feed the patients, help with toilet visits. Nothing else. Patients were fed 5 minutes each. If there was not enough time, too bad. Many newcomers lost both weight and appetite, but then a nutritious gruel was pressed fast down their throats.

Morning visits to the toilet were done with movable toilet seats where old women sat naked as they were rolled openly through the ward corridor down to the collective bathroom. There they were all splashed with water from a hose, sometimes lukewarm, sometimes not, by a young man. The women sat all in a row like pigeons. Some cried but were quickly silenced with a slap from a towel. Zaremba protested saying that people cannot be treated like this. No one reacted or seemed to understand his reasoning. None of his colleagues, nor did the head nurse or doctors understand what the strange Pole talked about. Human dignity? This is welfare services administered correctly.

Zaremba understood that what happened each morning to the naked women being run through the corridor was not extraordinary but common procedure, sometimes even in the presence of relatives. He had left a totalitarian state where he witnessed protesting pregnant women being kicked in their bellies by the military police. To be in a democracy and witness old people being treated as barn animals was bewildering, as was the lack of dignity, empathy and self-respect. The inability of the old to keep their bodily functions private was made worse by the inhuman treatment and what only primitive oafs and unkind louts do (cham in Polish). Zaremba was led by his family upbringing and sense of duty. For him there was no question of why all hospital staff should spend more time and energy to make the lives better, respectful and easier for the old. It was pure duty to human dignity and to older people. Period. Impractical yes, even undemocratic (which he was called by people when the embarrassing topic was mentioned), but necessary to remain human oneself he thought. The Swedish idea of rationality led the staff to demand rational justifications for Zaremba’s insistence of respect, duty and dignity and he had none.

Later when he became a celebrated writer in Sweden, he held a speech in 2003 called When will Sweden be European ? The ambition of this book is similar in its search for when will Sweden be normal. In early medieval ages, Sweden was probably most normal and European, as will be told in next chapter the history of Sweden from around AD 1000 to 1930.

Tvehågsen dramatik på Dramaten

/
Greider till vänster, Segerfeldt till höger.

Den 26 november 2012 gick ett märkligt skådespel av stapeln på Kungliga Dramatiska Teatern, De misslyckade konsumenternas afton. . Till formen var föreställningen ”Spelet om världens framtid” en framgång men innehållet var tveksamt. Miljöförstöring, eurokris och kapitalism var de givna fienderna men även de konsumenter i väst som inte finner mening i att konsumera mer. Allt inramat av sedvanlig kulturradikal dramatik från Dramatenchefen Marie-Louise Ekmans introduktion till Göran Greiders flaxande hår och hundar (ja han verkar ha mer tilltro till dem än oss och liknar alltmer en jycke).

Men det finns få skäl till att vara så misströstande om världens utveckling som dessa vänsterradikaler ville framhålla. De var i majoritet i publiken av applåder att döma och dominerade antal personer som talade och agerade på scen. I vissa fall var dominansen oerhörd till vänsterns fördel som när den programledare/domare som Stefan Jonsson representerade stod för frågor och domar. Jonsson är nog det mest politiskt korrekta den svenska akademiska kulturvänster kan uppbringa.

Varför var skåespelet felslaget från början ? Ja de olika områden som rördes samman har inte med varann att göra och befinner sig i skilda stadier av utveckling, ibland accelererad av politiska beslut, ibland inte. Den miljöförstöring som vi känner av som global uppvärmning har nog fog för sig men Dramatens perspektiv verkade ha stått still sedan Romklubbens misslyckade framtidsförutsägelser 1972. Tom Friedmans Hot, flat och Crowded 2008 har inte nått till kulturvänstern som gärna vill dramatisera klimatförändringarna utan att ta hänsyn till de tekniska och ekonomiska framsteg som gjorts sedan 1970talet. Undergångsstämning är mer dramatiskt.

Vad gäller ekonomin så har 100tals miljoner i de fattiga länderna mycket bättre idag än för 40 år sedan. I Asien, Afrika och Latinamerika minskar antalet fattiga snabbt och levnadslängden ökar pga ökad handel och fungerande marknadsekonomi. I Globaliseringsrådets första rapport 2007 berättar Johan Norberg om dessa fantastiska framgångar som gått vänstern förbi. Att tala om dessa växande massor bättre förhållanden har tvingat en gammal vänsterman och världförbättrare som Lasse Berg att tänka om. Men av detta syntes inte ett spår på scenen där den ena världspessimistiska förutsägelsen avlöste den andra. Den ende som tog upp att fler är rikare och friare idag än någonsin tidigare var Fredrik Segerfeldt men mot den dystra hopen stod hans sig slätt. Ingen vill lyssna på tal om ytliga framgångar när man kan vara djup pessimist. Att ett jobb på HM i Bangladesh inte är det sämsta alternativet är fortfarande svårt att förstå för de som pekar finger och vill tvinga fattiga arbetare till arbetslöshet.

Konsumenterna i fattigare länder har dragit stor nytta av att kunna få kylskåp, rinnande vatten och toaletter vilket vänstern såg som futtigt där de proklamerade på Dramaten. Konsumism ! Att tro att konsumion av varor skulle vara livets mening såg som yttersta tecken på ytlig kapitalism. Men vem vill få medborgare att tro det ? Och för fattiga, och en del andra konsumenter, kan vissa varor och tjänster vara avgörande, särskilt för de mest utsatta som inte har bostad och existensminimum ordnat. Vänstergnället ter sig överdrivet också som livsfilosofi. Att en konsument måste vilja något annat, något högre och gärna kulturellt skapande, sades av elitvänstern på Dramaten som såg sig själva som uttolkare av livets mening. Jag tror få konsumenter är så inbilskt korkade att de ser konsumtion som livets mening, men vänstern verkar tro det.

Eurokrisen till sist. Vänstern tror dels att dess tanklösa expansion av offentlig sektor i Sydeuropa har med krisen att göra, dels att keynesianska metoder fortfarande duger. Filmen Europe’s Debt, America’s crisis? och boken Eurokrasch är betydligt mer relevant än vad Dramatens protesterande (skattefinansierade) kulturarbetare visade upp.

Sammantaget blev kvällen nog ett positivt bidrag till kulturdebatten av flera skäl dock. Dels hade Dramaten fattat sedan skandalen i våras då kulturkoftorna klappade när poeten Johan Jöhnsson deklamerade att han vill sprida herpes på toaletthanddukar hemma hos villaägare i Äppelviken, dels framgick vänsterns villrådighet tydligt eftersom man var minst tre decennier efter i utvecklingen. Men framförallt var formen, att blanda skribenter och skådespelare, domstol och debattprogram (där en kortlek fick vara slumpgenerator), radiosändning av Filosofiska Rummet i P1 (där tre konsumtionsskeptiker mot en konsumtionsvän diskuterade). Om denna form ges ett lika fantasifullt och samtidsrelevant innehåll har Dramaten hittat en ny nisch. Annars förbli dessa kulturvänsterns pessimistiska debatt- och dramatik stycken onödiga, överflödiga och passé för jordens alla fattiga som blivit mindre fattiga.
“Looking back over the past decade the long-run trend towards progress in human development has continued. On average, people born in a developing country today can anticipate being wealthier, healthier and better educated than their parents’ generation. They are also more likely to live in
a multiparty democracy and less likely to be affected by conflict.”
Från FNs UNDP rapport 2006 (som de smyger undan bakom ett storslaget pessimistiskt perspektiv, s. 7)

Mitt kall – lärarutbildningen

Jag och några pedagogprofessorer intervjuades i Lärarnas Nyheter i veckan. De var kloka och artiga, jag arg och sur.
http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2012/11/15/lararutbildning-bygge-forfall

Själv fick jag in en drapa med liknande utgångspunkter i Pedagogisk Forskning 2012. Min text bygger huvudsakligen på forskning vid Uppsala universitet och tryck i danska Praktiske Grunde 2009

När jag var rektor var jag ibland förbannad då med, se från min tid i Tensta. Men annars analyserar jag den svenska skolans nutidshistoria och kunskapssyn.

Erik Almqvist och Cecilia Wikström – en jämförelse

Erik Almqvist

Position
Ekon pol talesman för SD, riksdagsman i parti utanför regeringsallians och inte i den organiserade rödgröna oppositionen

Uttalande
Kallade kvinna ”hora” och ”blatte-lover” vid bråk som kvinnan ingrep i

Tillstånd
Berusad och trött

Tid
Sen natt, tidig morgon för 2 år sedan

Plats
McDonalds, Kungsgatan, Stockholm

Media
Smygfilmad. Bevis läckt till Expressen.

Orsak
Attackerad av redlös man som försökt ta Eriks mobil

Bevis
Expressen

Reaktion
Drev med krav på avgång, vilket skedde dagen efter publicering.

Cecilia Wikström

Position
EU parlamentariker, ingår i regeringsalliansen

Uttalande
Kallade politiker från Malta för ”dinosaurie” pga hans värderingar inför hans utfrågning i EU parlamentet. Hans ev utnämning kallas ”stor fet präktig råskandal”

Tillstånd
Nykter. Kan tala på inandning

Tid
Nov 2012. Kontorstid

Plats
TV studio med utfrågare vald av Cecilia W

Media
Cecilia Ws YouTube kanal, visad av SVT.

Orsak
EU Kommissionen har kallat maltesen Tonio Borg för att ersätta Maltas representant

Bevis
SVT

Reaktion
Respekterad och hyllad av 100tals lyssnare enligt hennes egen YouTube kanal

Sverigedemokraternas socialkonservatism utesluter den goda mångkulturalismen och missar väljarstöd

Videoklipp från den indiska förskolan Nishkam i norra England

Att kritisera svensk invandringspolitik utifrån SDs principer är att blunda för de fördelar socialkonservativa invandrare från Mellanöstern och Asien men även Sydamerika och Afrika för med sig till Sverige. De kommer hit med familjetraditioner som innebär att yngre hedrar äldre, att man respekterar auktoriteter och ibland i kampen för överlevnad finns viktigare saker utifrån goda grunder att bry sig om än att respektera lag, regler, byråkrati och osunda märkliga svenska vanor. Sin familj, sin heder, sin tro, sina värderingar från hemlandet.

SD inser inte att just de värden som partiet vill bevara i sin kamp mot brottslighet och bidragsfusk, asylbedrägerier och brist på civilkurage, försvaras oftare av sk traditionella invandrargrupper än moderna svenskar. Sverige är ett extremt land i sin övertro på förnuft och planering, individualism och modernitet. Svenskarna är visserligen i majoritet här men de värden landet står för är i stark minoritet i världen. Mitt inlägg 2011 om hur Sverige kan lära av dessa normala invandrarkulturer förklarar min hållning.

Att låta tonåringar ha sex obehindrat är visserligen lagstadgat i Sverige men det betyder inte att det alltid är önskvärt. Svenska familjetraditioner som hellre lämnar unga åt sig själva kan vara nog så känslokalla som de hederkulturer som svensk rättapparat, skola, socialförvaltningar och media ondgör sig över. Att tro att den svenska tillåtande hållningen alltid är bäst leder fel. Familjesammanhållning och tilltro till äldres råd är inte alltid fel, vad än skolsyster, ungdomsmottagning, lärare och kompisars föräldrar säger.

Det finns en god sida av mångkulturalismen som försvinner i allt elände. Den indiska förskolan Nishkam i England visar sig trygg för barnen och fler engelska förskolor och familjer skulle vinna på att ta efter deras metoder och exempel. I videoklippet ovan berättar indiskfödda förskoleforskaren Amita Gupta om varför barn i Asien växer upp i trygga familjemiljöer. Samma goda familjer finns nordvästra Stockholm, Rosengård och runt om i andra sk utanförskapsområden. Att bekräfta deras goda traditioner är en bra sida av mångkulturalismen, som statsvetaren Andreas Johansson Heinö idogt försöker berätta om i sina böcker och på sin blogg.

Sverigedemokraterna har inte kraft nog att reda ut dessa frågor och stå upp för sin socialkonservatism utan spelar ut ett främlingsfientligt kort som stöter bort de utlandsfödda väljare som sympatiserar med traditionella värden. Skulle partiet inse detta och komma bort från att sammankopplas med rasism, vilket media, de 7 övriga riksdagspartierna och offentlig sektor gör oupphörligen, skulle partiet växa snabbt och reducera Kristdemokraterna.

Nuvarande SD inser dock inte sina möjligheter utan faller själva i farstun för de infama islamkritikerna i och runt partiet som bara ser problem med religionen islam och inte de kulturtraditioner som stödjer ett gott familjeliv utan teknisk rationell välfärdsstat och självgod modernitet. Majoriteten av svenska muslimer är moderata och skulle liksom många andra kristna invandrare stödja ett svenskt socialkonservativt/liberalkonservativt parti av amerikanskt republikanskt snitt.

Återkommande åsiktsregistrering i Sverige sedan Krilonböckernas 1940tal

Eyvind Johnsson, författare till Krilontrilogin

Under andra världskriget fanns många sätt att övervaka den bräckliga svenska neutraliteten. Pressen fick order vad som kunde skrivas och böcker kunde censurerar. Efter ett tag förstod såväl författare som redaktörer och skribenter vad som gick att säga och skriva. Eyvind Johnsson tillhörde de modiga som berättade om t ex tortyr i Norge under nazister från Tyskland och inhemska men fick paketera berättelserna i de tjocka volymerna om Johannes Krilon. Nu finns ett nyvaknat intresse för den kämpande humanisten Eyvind Johnsson.

2010 disputerade Per A Wiktorsson på denna oerhört sammansatta och betydelsefulla trilogi och För några månader 2012 sedan berättade kulturjournalisten Jens Liljestrand om Johnssons envetna kamp för tryck- och yttrandefrihet i essän ”Friheten att vara mänska”. 2014 tryckte NEO en intressant essä av Torbjörn Elensky om Krilon och Johnsson.

Böckerna om Krilon är fyllda av patos för tanke-, press- och yttrandefrihet.

I Eyvind Johnssons personliga credo för människovärdet är friheten störst:

”Jag är krigförande. Jag är på den sidan som strider för FRIHETEN
ATT VARA MÄNSKA, för det högsta av allt. Friheten
att leva tryggt. Friheten för varje mänska att yttra sig öppet. (…
) Friheten är inte någonting man får alldeles gratis. Framtiden
är heller ingenting man får till skänks, jag menar den ljusa, den
fria och fina. Jag kan upprepa vad jag lovat er ännu en gång och
vad jag kan lova världen: en ljus, en fin och fri framtid, och
stora ansträngningar, stora offer för att nå den.”

Under dessa år 1939-1945 grundlades säkerhetsregister över de som varit eller kunde fruktas träda över gränsen i den ideologiska kampen mot Hitlers eller Stalins tankesystem. Neutraliteten krävde att svenskarna teg. Exporten fortsatte som vi vet men först när vinden vände 1943 började debatten öppnas något. Men registren behölls och fylldes på under de kommande decennierna, nu mest av kommunister och homosexuella.

1966 avslöjade Björn Kumm, Sven Rydenfeldt och Janerik Larsson att Säpo registerat kommunister eller barn till dessa på ett inte tillåtet sätt. En ung man förvägrades bli polis för att hans far var kommunist och av landets 5 miljoner fanns 300 000 i registren vilket tyder på ett oerhört insamlat material, främst via fackföreningsmedlemmar. LO och S var naturligtvis inblandade men som vi alla minns avslöjades inte detaljerna förrän 1973 av Bratt och Guillou i IB-affären . Bloggen Tankar om IB har mer intressant.

ÅSIKTSREGISTERING 2012
Underrättelsetjänster har all anledning att hålla koll på presumptiva terrorister med våldsbejakande ideologier. Jag har inga invändningar mot dagens system där Säpo övervakas av riksdagen och ser heller inga hinder för att använda elektronisk kommunikation som källa för bevisföring, sk signalspaning och FRA-lag.

Vad jag vänder mig emot är de utomstatliga organisationernas egen åsiktsregistrering och hur deras företrädare idag vill använda medel för att stoppa öppen diskussion om svensk invandringspolitik, migration, integration och andra avgörande frågor för landets demografi och ekonomi. Här ges några exempel på initiativ till eller redan genomförd åsiktsregistering:

1) Tidskriften Expo har en lista på personer som bör uppmärksammas pga deras åsikter,
2) Transportsarbetarförbundets uteslutningar av medlemmar med sympatier för Sverigedemokrater
3) Svenska Kyrkans beredvillighet att kartlägga teologer med kritiska åsikter och återkommande censurvilja.
4) Advokatsamfundets vilja att utesluta Sverigedemokrater från nämndemansuppdrag
5) LOs kampanj “Alla kan göra något” som ska utbilda 150 000 aktiva medlemmar att kartlägga åsikter så att inte fel personer väljs till poster
6) Oviljan hos regeringen att öppna arkiv hos fd östtyska Stasi där över 50 svenska journalister m fl finns namngivna och som inte kan ursäktas för sina brott mot oss medborgare.

Det finns säkert många fler exempel på åsiktsregistrering än dessa. LO har relativt gott om pengar och Expo anses ha goda huvuden som betingar sitt pris för att hjälpa LO med de bångstyriga medlemmarna. Men risken är att en öppen debatt om rasism och integration, migration och ekonomi, inte kommer till stand och att de med sk avvikande åsikter blir förbannade.

Eyvind Johnssons maning till mod för att bevara yttrandefriheten kallar oss att inte glömma. Hade han levat idag är jag övertygad att han skulle varit skeptisk till Sverigedemokraternas politik men ha slagits för deras och allas rätt att yttra sig. Den rätten ska inte bero på de register som nu upprättas för att hota och tysta ned.

Uppdatering 18 juli 2014

Programmet Danmarks Röst

Mitt föredrag om yttrandefrihet

Richard Rorty on John Dewey´s unwanted metaphysical pragmatism

(paper from New School Univ, NYC 1993)

”For some years, when ever I thought I had found something general and useful to say, it sounded like an echo of something I had once read. When I tried to run it down, I was constantly led back to Dewey.¨
Richard Rorty, 1985

Richard Rorty’s indebtness and fascination of John Dewey are too vivid and complex to summarise in one short paper like this one. Rorty’s commentaries and theoretical expansions range from Dewey’s epistemology to his writings on politics, theology, art and much more. Since I have neither read all the Early, Middle and Later Works of Dewey, nor all the relevant books on the history of pragmatism, but read about all Rorty has written on Dewey, I can only give an overview of what Rorty says in this matter. The accuracy of his Dewey- interpretation is something I must leave for another occasion, although I will state some criticisms of Rorty from other Dewey scholars together with some minor personal remarks.

In the first part I will concentrate on Rorty’s use and critique of Dewey’s efforts to rewrite metaphysics in a new philosophical kind of mixed thought, ’naturalistic metaphysics’. This theme in Rorty’s writings occurs mostly in the 1970s, with the 1977 essay ”Dewey’s metaphysics” in focus. In the second part, I will bring up some of Rorty’s considerations on Dewey’s political, social and ethical writings. These aspects of Dewey corresponds with Rorty’s voluminous writings during the 1980s. Third part deals with the hope for social change that Rorty sees in Dewey.

I. Rorty’s critique of Dewey’s metaphysics

Wittgenstein, Heidegger and Dewey are the three most important philosophers in our century, Rorty claims in Philosophy and the mirror of nature. All three had had an early dogmatic period when they tried to build systems, and a later when they abandoned their attempts and turned to edifying thought (or so Rorty claims). In Dewey’s case, he tried to construct a naturalised version of Hegel’s vision of history, without foundations on the glassy essence of mind or need for certainty.

This occurs most clearly in Dewey’s 1925 lecture series and book Experience and Nature. Dewey had distinguished earlier in the essay ’An empirical survey of empiricism’s’ three conceptions of experience; the classical antique concept empeireia, depreciated by Plato as habit, custom and thoughtless action, 2) Locke’s new empiricist version of experience as fresh, personal, coercive, sensational forms and 3) 19th and 20th century practices of science, experimentative, hypothetical, objective and verificationist. But this third view of experience was still ’more or less inchoate’, as Dewey himself said .

Rorty sees both merits and failures with Dewey’s holistic notions of experience, recollection etc, but in the end views the whole project of a naturalistic metaphysics as barren. He finds good things to say, though, on Dewey’s way to the metaphysics of experience. There are lines that can be developed Rorty maintains, in other directions than Dewey saw. Where Dewey went wrong, Rorty have even construed a successful imaginary Dewey, a ’hypothetical Dewey who was a pragmatist without being a radical empiricist and a naturalist without being a panpsychist’, to show that Dewey was not totally all off the track to a new kind of anti- foundational reconstructive thinking, although the price might have been too high. The question in the following debate seems to be whether Dewey actually reached that goal or not, as new kind a metaphysician or failed as a traditional one with hopeless premises.

Rorty states the main problem with Dewey’s metaphysics as the failure to merge evolutionary biology, Locke and naturalistic empiricism with socio-historical narratives like Hegel’s. Dewey, along with other early 20th century thinkers as Bergson, James, Whitehead etc, had tried to view mind and matter, idealism and materialism, culture and nature, as a matter of degree rather than two distinct areas of terrestrial life. Dewey’s ’holistic naturalism’ stressed the continuity of existence between organic and inorganic ’events’. No ontological breaks are to be seen in nature. The distinctions between the physico- chemical, psycho- physical and mental are rather ’levels of increasing complexity and intimacy of interaction among natural events’.

Rorty views this strategy as problematic. ’The problem with this way of obtaining continuity between us and the brutes is that it seems to shove the philosophically embarrassing discontinuity back down to the gap between, let’s say, viruses and amoebae’. The contrasting effect of ’experience’ with invariant nature is thereby lost. Where should the contrasting line of the experiencer and his/her experience be drawn ?

Dewey could have taken the linguistic turn à la Rorty, contrasting language-users with non-language-users. ’He could then have gone on to note that the development of linguistic behaviour – of social practices which used increasingly flexible vocal cords and thumbs to produce longer and more complex strings of noises and marks – is readily explicable in naturalistic Darwinian terms’. Language is a more suitable notion than experience, Rorty thinks, for pragmatic uses.

The attempt to find a definition of the word ’true’ that seemed to haunt both James and Dewey was better served, Rorty holds, by making truth to be a predicate of sentences, rather than something experienced. This is not because formulating philosophical problems in terms of sentences rather than in terms of psychological processes is clearer. But that the malleability of language is a less paradoxical notion than the malleability of nature or of ’objects’.

R.Westbrook however, finds a lot of linguistic emphasis, elaborated and made essential to man, just in Experience and nature, the very book Rorty thinks hopelessly idealistic and too heavy laden with metaphysical questions and answers. But in this study of experience, language is the ’peculiar form’ for human beings, and stands according to Dewey, as communication, as ’a wonder by the side of which transsubstantiation pales’.

Dewey actually said that communication is ’infinitely more amenable to management, more permanent and more accommodating, than events in their first estate’, thereby granting language more coherence than experience, I believe. The question is whether one should leave all ’events’, and ’the world well lost’, using words and meanings as the only guiding principles in a Davidsonian-Rortyan way. Problems of solipsistic idealism and linguistic relativism arise and Putnam’s realism gets a point, though . . .

In the essay ’Dewey’s metaphysics’ Rorty makes some claims as to why the project failed, and some meta-philosophical claims. ’It is easier to think of the book [Experience and Nature] as an explanation of why no one needs a metaphysics, rather than as itself a metaphysical system’. The kind of philosophy that Rorty praises Dewey for, are books like his Reconstruction of Philosophy and The Quest for Certainty, which were valuable ’historico- sociological studies of the cultural phenomenon called metaphysics’. By taking the best out of previous systems of thought and then after serious detailed intellectual work view their problems as not much of use, Rorty grants Dewey status as a ”first-rate” philosopher. Only similar meta- philosophical parts of Experience and Nature get praise from Rorty. The rest is too bland and idealistic.

Dewey himself agreed to a certain extent with Rorty’s comment that he was at his best bringing up internal problems in philosophy and rereading its best attempts in a new light. ’If there is any worth in Experience and Nature, it is not, I should say, this ”metaphysics” which is that of the common man, but lies in the use of the method to understand a group of special problems which have troubled philosophy’. Rorty brings also up Dewey’s later characterisation from 1948 of Experience and Nature where Dewey wrote that it should be understood and rebaptised as Experience and Culture rather than anything naturalistic in metaphysics. The interpretation of this later passage is not without doubt from other commentators, e.g. Sleeper.

The heavy anthropocentrism in Dewey’s metaphysics that his contemporaries (especially Santanya) saw and criticised does not bother Rorty, rather the opposite. Dewey gives almost too much to naturalism, where he should gone ’Hegelian all the way’ instead. Dewey’s positions towards the tasks of philosophy are important here for Rorty who claims that Dewey oscillated between two views on his profession; a ’therapeutic’, like helping Wittgensteinian flies out of bottles, and a scientific, empirical, important and constructive. Dewey had to be helped from getting too scientific.

In an introduction to a volume of Dewey’s Later Works, Rorty points out the strategy of Dewey the professional philosopher and theoretician of social science, and Dewey the activist and social reformer. The volume consists of Dewey’s popular writings on education, philosophy, and ’inquiry’, where a tension surfaces between ’pragmatism’s conception of inquiry (in any sphere, not just philosophy) as a response to particular historical circumstances, and the traditional conception of inquiry as the discovery of eternal ”objective” truths.’

Dewey himself was happy with both positions, one where he openly stated his preferences, another where he neutrally used ’scientific method’, ’reflective thinking’ or ’psychology’ to promote certain goals in social or cultural thought. Rorty sees the latter scientific strategy as ’an unfortunate aftereffect’, and due to Dewey’s upbringing where certain topics such as ’the nature of judgment’, ’of reasoning’, or ’ of science’ were suitable areas for professional ’philosophical research’.

The problem for Dewey was, according to Rorty, that his recommendations of certain lines of thinking must be wide enough to leave room for free play of the mind but narrow enough to point to certain social and cultural goals. He wanted to praise certain (radical liberal/social- democratic) ways of thought, but feared to fall into an empty formalism and continued therefore to search for a middle ground in between a well- defined procedure, a recipe, and an uninteresting recommendation to be open- minded, critical, experimental. Rorty finds here several incoherencies in these attempts, e.g. Dewey’s almost Feyerabend- inspired passages ’against method’, along with many ’pro- method’ passages . But the optimism in Dewey’s own time and his status as an academic philosopher did not seem to make the different positions he held too far from one another. Like Rorty, Dewey did not want to put one audience before one another, and certainly he did not think of his fellow philosophy professors as his ’real audience’, in contrast with today’s self- marginalization of philosophy by logical empiricists.

Dewey’s mix of experimentation in science and metaphysical thinking leads to banalities Rorty thinks and refers to an old debate between S. Hodgson and Dewey in the 1880’s, on the metaphysics and the psychology of experience. Hodgson thought already then that Dewey’s notion of experience was too blank and transcendental. Rorty joins this critique. Who needs a discipline on ’the basic types of involvement ?’ – he asks. Rorty sees too much idealism, transcendence, and Kantianism in Dewey’s efforts (inspired by T.H. Green) to uphold that intuitions without concepts are blind. Dewey wanted his notion of ’transactions with the environment’ to sound both Darwinian and Kantian (p. 84), Rorty holds in his critique and continues with criticising Dewey’s anti- dualism.

Dewey seems to confuse two ways to revolt against dualism. One way is the Hegelian holistic notion of the Absolute, the other one is to describe phenomena in a non- dualist way of continuous ’raw feels’ as Locke did. This is only possible if Locke and Hegel are kept separate .

To do equal justice to Hegel and naturalism is a contradiction in terms, Rorty (and Santayana) claims. No man can serve both Locke and Hegel and cross the line between physiology and sociology. ’Nothing is to be gained for an understanding of human knowledge by running together the vocabularies in which we describe the causal antecedents of knowledge with those in which we offer justifications of our claims to knowledge’ (p. 78). Rorty refers to Dewey’s thinking of knowing and the known. To constitute the knowable by the cooperation of two unknowable as the events ’ unknown’ and ’unknowable’ is unintelligible Rorty argues.

Summary of Rorty’s critique:

1) The ’empirical method’ Dewey uses is unintelligible. 2) Dewey’s critique of the implicit social bias in other metaphysical systems contradicts his own ’observational’ and proposed neutral method. 3) His own ’naturalistic metaphysics’ is a rival instead of a complement to the sciences. 4) Only way out of problem 3) is to generalise from facts, but this leads to banalization. 5) If naturalistic metaphysics yields important knowledge, other cultural and intellectual areas besides philosophy benefits too.

But Rorty thinks all in all that what Dewey accomplished was not little. He opened up new avenues for cultural developments, by helping us put aside a spirit of seriousness which artists traditionally lack and philosophy are traditionally supposed to maintain. This (almost ironic) theme is echoed in the Jamesean style of Rorty’s later writings. But Dewey, who came down with the disease he was trying to cure by (re)constructing a metaphysics, was a common- sense philosopher after all. The merits of Dewey was not his reconstruction of new systems of thought or methods, but that he had a ’sharp nose for what was going on, and a genius for describing it’ in terms which broke conventional standards, Rorty exclaims with praise.

Now over to some Dewey scholars – Edel, Sleeper and Boisvert – who’ve discussed Rorty’s interpretations of Dewey’s metaphysics.

A. Edel claims that Rorty does not see that Dewey’s ’guiding principles of the conception of intelligence’ were more fully worked out . Edel’s critique relies on the importance of Darwin behind Dewey.

Edel claims that intelligence as shown in modern psychology and biology are active in experience in a way that builds a new kind of epistemology for Dewey, a non- Aristotelian, non- rationalist, non- empiricist, and pragmatic. But pragmatism is not a total overcoming of traditional epistemology or philosophy, Edel says, but overcoming of certain (Cartesian, dualist) problems. Not all conceiving of metaphysics is foundational, Edel argues with Rorty and we should not deny Dewey the right to try. Dewey’s own metaphysics as ’theory of interaction ’ deals ’concretely with how the study of human life should be carried on’. Interaction for Dewey is not mysterious, but based on his work in close cooperation with social and natural scientists. What was lacking for Dewey was a new vocabulary. He worked within sets of beliefs and presuppositions that was not well suited to his purposes .

Edel brings up an interesting discussion of the merits and disadvantages of knowledge v. self- formation/Bildung, where he tries to show that when Dewey always emphasised learning, new knowledge (intelligence in action) he also and foremost put forward habit- formation and growth of knowledge before any self- formative goals.

R. W. Sleeper applies Dewey’s critique of James’ sloppiness also to Rorty. The seriousness and sense for the tragic in human finite life are lacking in Rorty’s writings on Dewey. Dewey was giving up a vocabulary, not what the words of that vocabulary had stood for’ Sleeper argues and finds evidence in the a fore- mentioned later note Dewey wrote 1948. ’And while I think that the words [metaphysics, metaphysical] used were most unfortunate, I still believe that that which there were used to name is genuine and important’.

In interpreting Dewey’s metaphysics as an explanation of why nobody needs metaphysics at all, Rorty himself fails to see that what Dewey is explaining is why nobody needs a metaphysical system of the traditional (foundational) sense. He misses Dewey’s proposal of a new use for the term metaphysics and the anti- foundational meaning in such a innovative use. Dewey’s metaphysics is more a question of perspective (’generic traits’ as a precarious perspective) than a matter of categories or first principles.The logical writings are what could save Rorty for viewing Dewey as a naive optimist and too scientist, Sleeper argues.

R. Boisvert believes that Rorty does not understand Dewey’s thought of the constitution of knowing and the known. He describes Dewey’s attempt to focus on the not yet known in defence. ’The solution is not yet known, but it is certainly knowable’. Dewey can assert with perfect consistency that events or aspects of events are unknown, but that they are knowable, Boisvert argues. Dewey did not try to develop a philosophy that would allow a ’clear-cut manner for justifying knowledge claims’. Like Heidegger, Dewey realised that only by a radical reworking of the tradition could philosophy break away from the now sterile generative ideas of modernity .

Such a radical reworking involves addressing questions about the nature of experience- which has always been the province of metaphysics. And metaphysics is not something we can dismiss, Boisvert says, with Ortega y Gasset and Dewey. ’Dewey realised that some orientation is 1) always present and 2) important for those concerned with living well. Such a [metaphysical] orientation may either go unrecognised and uncritically assumed, or the attempt may be made to formulate it carefully so that it can be evaluated thoroughly. Experience and Nature is an attempt to accomplish the latter’. Rorty, however, does not appreciate the unavoidable presence of metaphysical assumptions, viewing it more as an illusory itch that does not need to be scratched.

If we are to overcome the overcoming of metaphysics, Dewey’s writings are a good place to begin, according to Boisvert. And Dewey himself even claims that the arch- philosopher Plato is a good beginning, not the systematic Plato that Rorty saw as ’the pioneer of a mistaken path’ (a boring ’original university professor’, as Dewey said), but the Socratic Plato, who had a passionate concern for important contemporary issues along with the recognition that this concern is linked inevitably with First Philosophy. Boisvert’s defence of Dewey stresses the importance of these links between the philosophic and the political thinking in Dewey, which I will bring up in the next part.

Now I will here note some remarks by Rorty on Edel’s and Sleeper’s papers. Rorty does not want to preserve any high-brow notion of Dewey, pragmatism, or even philosophy. ’Making use of Dewey as an instrument for our present purposes seems to me hindered rather than helped by preserving Dewey’s idea that there is something called ’philosophy’ which needs to revised and revitalised by new ideas in the rest of the culture’. He does not agree with Dewey and Sleeper that philosophy have a constructive task to fulfil. The Deweyan notion of ’an indeterminate situation’ is nothing stronger or more metaphysical than a situation in which we do not know which words to use, Rorty says, again turning the discussion linguistic.

Rorty defends himself in the pragmatist camp by telling how he tries to adapt pragmatism to a new changed environment, bringing John Dewey into the 21th century. He thinks a poetic intelligent practice, or whatever keeps conversation fertile, instead of a experimental scientific, is more align with our time. I do not think Rorty really cares if one calls this attitude pragmatic, or as coming from pragmatism or even Dewey at all .

II. Rorty’s liberalism and Dewey’s.

Dewey’s did an immense and constructive effort to work through problems in the present. His attack on the mirror- imagery was bound together with a hope for and vivid sense of a new society. The two sides hang together for both Rorty and Dewey; a fierce attack of old dogmas in traditional epistemology together with a plea for edifying thought/metaphysics of experience, and a concern for the contemporary social, political and moral problems. The difference between them is that while Dewey still believed he sometimes had to construct something in theoretical terms more aligned to his mundane efforts, Rorty just wishes that he should have abandoned metaphysical and traditional philosophical language altogether, especially in politics. How Rorty sees Dewey’s use of anti- metaphysics in practical matters as something worthwhile is stated in a (Hegelian) quotation from Dewey’s Reconstruction in Philosophy, in Rorty’s ’post-political manifesto´ Contingency, irony and solidarity:

’When it is acknowledged that under disguise of dealing with ultimate reality, philosophy has been occupied with the precarious values embedded in social traditions, that it has sprung from a clash of social ends and from a conflict of inherited institutions with incompatible contemporary tendencies, it will be seen that the task of future philosophy is to clarify men’s ideas as to the social and moral strifes of their own day’

What Rorty tries to save here is the articulation of Enlightment liberalism (in its better 20th century version in the West ) while dropping the foundations for Enlightment rationalism that have grown stale and ineffective (unless one is fighting German conservatives as Habermas did and still does for which Rorty only has praise). As for Habermas and Bernstein, Rorty thinks that they both refrain from loosening the intellectual and epistemological foundations for democracy, but not Dewey:

’That shift from epistemology to politics, from an explanation of the relation between reason and reality to an explanation of how political freedom has changed our sense of what human inquiry is good for, is a shift which Dewey was willing to make but from which Habermas hangs back. Habermas still wants to insist that ”the transcendent moment of universal validity bursts every provinciality a sounder”’ .

Dewey tried to ’blow up’ (Rorty’s term) the flexibility and optimism of the American life- style to a philosophical system, by replying to critical commentators that ’any philosophical system is going to be an attempt to express the ideals of some community’s way of life. Dewey was quite ready to admit that the virtue of his philosophy was, indeed, nothing more than the virtue of the way of life which it recommended’, Rorty argues.

What other merits does Rorty see in Dewey’s quest for democratic liberalism more specifically ? The practical and humble attitude where Dewey himself stood back from theoretical considerations is foremost. Like ’. . . in the period 1920- 1960 – the period in which American social democrats nodded briefly and respectfully in Dewey’s direction and the got down the details of reform and reeducation’. That Dewey’s politics boils down almost to the later ’end-of-ideology’ – thesis from the 1950’s is a conclusion that Rorty does not hesitated to draw, which led to strong critique from other more radical Dewey scholars like Bernstein.

Bernstein sees this as a ’gross distortion’ of Dewey’s radical democratic liberalism and ideal of political freedom and community . Bernstein echoes actually Adorno’s critique of pragmatism as being too narrow and limited because it hypostasizes situations as eternal, along with similar critiques from the left. Dewey’s politics grew out of a need to reconstruct democratic communal life and was certainly not a ’an aesticized pragmatism’, as the kind Rorty promotes according to Bernstein which is against Dewey’s primary inner social and political concerns.

This ’apologia for status quo’ is a misreading of pragmatism that not only Rorty makes, but it is the everyday notion of ’pragmatic’, and unfortunately also pragmatism. Blended together with liberal democracy, it does not excite anyone as pragmatic liberalism did for Dewey (and his time) and still does for Bernstein, who evokes Dewey’s radicalism. ’If radicalism be defined as perception of the need for radical change, then today any liberalism which is not also radicalism is irrelevant and doomed’, Dewey wrote as quoted by Bernstein.

If we step down from Rorty’s meta-philosophical discourse, there are lots of practical decisions to make but where Rorty’s interpretation leaves us with few clues, except for the values of ’instrumental rationality’, ’accommodation’, ’science when not controversial’, ’common sense’, etc. The different competing conceptions of the self, of society, politics etc., which ones that should become pragmatically relevant are not without importance. If social practices and not theoretical are decisive, which shall we choose or give room to? After one has gone beyond the Either/Or of the Cartesian Anxiety, one still must struggle with questions of policies and problems of men. If appeal is only to the current social norms of the present, pragmatism does not make a tempting alternative

However, in contrast to Bernstein, Kolenda on the other hand sees a conservative and anti-utopian strain as already inherent in Dewey, which Rorty unfortunately takes over. ’In the end justification for Dewey stops at seeing what other do, at appealing to the de-facto norms of the day. To the extent that Rorty is prepared to follow Dewey in this respect, he is unnecessarily accepting serious constraints on the scope of the conversations concerning social and moral matters’. But this interpretation is too general, unsophisticated and would not stand a substantial critique I believe. Dewey himself argued against the status quo thesis, of course. Rorty quotes him affirming art before the present social codes, saying that the inhabitants of a liberal utopia instead would ’agree with Dewey that ”imagination is the chief instrument of the good/ . . . /art is more moral than moralities. For the latter either are, or tend to become, consecrations of the status quo. [and] The moral prophets of humanity have always been poets even though they spoke in free verse or by parable”’.

One other radical Dewey scholar besides Bernstein that most recently criticised Rorty and brings up the social criticism of Dewey is Robert B.Westbrook. The distinction between public practical/non-ideological life and private ironic/theoretical life is one that Westbrook finds at ultimate odds with Dewey’s conception of democracy as a ’way of life’, not merely public life. The communitarian side of Dewey, that Bernstein also emphasised, is lost when experience is not viewed as shared, which is central to the whole theory of experience. ’It is simply dead wrong to read Dewey’s liberalism, as Rorty has done, as celebrating a politics centered on ”our ability to leave people alone”’ , Westbrooks argues forcefully.

III. Rorty’s Deweyan hope

Not the metaphysician, not the liberal but the inspiring and hopeful social reformer John Dewey is what Rorty likes to praise most (along with Cornel West). In a stance between rigid left – and right-wing camps of current American political debates, Rorty views Dewey as someone who both was loyal to and critical of his society. ’What is most admirable in Dewey, what makes him a paradigm to be imitated, is not his criticism of a stitched-together monster called ”liberalism”, but his tone – that extra-ordinary combination of courtesy and passion, decency and romance, loyalty and skepticism’.

Rorty’s reflections of the public figure John Dewey, being ’The Great American Public Intellectual’ tells us something of this power. Dewey had the same position as Russell had in Britain, Sartre in France and, perhaps, Jürgen Habermas has in present Germany, Rorty writes. ’Not since Dewey has a philosophy professor in this country become a moral exemplar, a source of inspiration to generations of idealistic young people.’

The romantic but moral, Jamesean side of Rorty is less emphasised, but very important. He is a moralist like William James. He wants the intellectuals to stop worrying about ’what goodness is’, but start using their energies to fighting the ’thugs’ of former Soviet Russia, Paraguay, and South Africa, or the ’band of hypocrites’ that run American national politics. In this he sounds very much like Dewey, Bernstein writes with sympathy. ’When Rorty writes in this manner, when he calls upon journalists and intellectuals ”to function as citizens, to use the mechanisms of democratic gust, to help prevent the rich from ripping off the poor, the strong from trampling on the weak” and to help keep alive the social hope for reform, he is echoing the radical democratic impulses of Dewey’ .

IV Final remarks.

Richard Rorty does not believe that pragmatism can survive as a philosophical tradition without being transformed. Its visions of a new better society, of an enhancement of common people’s lives, of an experimental attitude in theory etc. may be best served by reconstructing pragmatic figures like Dewey without paying too much attention to preservers of tradition. Maybe that’s a position Dewey himself would have taken was he Richard Rorty trying to breathe life into an olde tyme pragmatist.

Free market fairness and the bleeding heart libertarian John Tomasi

At 8 am last week, the American political philosopher John Tomasi was presented at a morning seminar at Timbro, the leading liberal think tank in Scandinavia. The talk and following discussion by three Swedish commentators can be heard here.

His recent book Free market fairness was the occasion for the presentation.
What struck me was a couple of ideas that seem new; there is common ground between libertarianism (Nozick) and social justice (Rawls), Hayek had an early similar version of Rawls´ original position already by 1940s and that the political, economic theorists have mostly had disregard for business and trade. JM Keynes and Marx share the same aristocratic contempt for petty bourgeois activities as did Aristotle and ancient elites such as the upper castes in India (a point often taken by the middle class spokesman, liberal and successful businessman Gurcharan Das). Proponents of social justice, all parties in Sweden and most European too, believe that the good life is beyond business, beyond the practicalities of everyday lives and common people. The social democrats are the worst elitists, with their welfare state admiration and disrespect for market economies.

John Tomasi comes across as the best so far in decent and compassionate liberal philosophy. His position is derided as Bleeding Heart Libertarianism but let not that keep you from listening to him and get his book.

Frankrikes 3, 5 fel som hotade världsfreden under 1900talet

Frankrike har ett oförtjänt gott rykte som vid närmare betraktelse inte håller. Vid minst tre tillfällen har landet ställt till mer än vad vi vill minnas.

1919
Vid första världskrigets slut ville landet till varje pris kräva enormt skadestånd av den förlorande parten, Tyskland. I fredsavtalet som slöts i Versailles slott utanför Paris den 28 juni 1919 fick Tyskland ensam bära skulden för krigsutbrottet, avväpnas, avträda land och betala ett enormt krigsskadestånd på 440 miljarder dollar i 2012 års priser. England och USA ville ha mildare dom men Frankrike insisterade och fick igenom sin vilja. JM Keynes förutspådde en tysk revanschism vilket skedde som vi tyvärr vet i och med nazismens framgång och Hitlers bruk av anti-franska känslor.

1992
Det enade Tyskland sågs som en fara av Frankrike efter Östtysklands fall 1989 och Helmut Kohls planer på ett enat land. Frankrikes Francois Mitterand insisterade på att Tysklands starka ekonomi måste balanseras genom en gemensam valuta, euron. Trots att varken politiska eller ekonomiska förutsättningar fanns tvingade Frankrike till sig Maastrichtavtalet som ledde fram till eurosamarbetet och dagens kris. Vad som inte fanns i form av gemensamma överenskommelser och ekonomiska förutsättningar då men som Frankrike bortsåg från (liksom övriga Sydeuropa, och även Tyskland omsider) innebar att Tyskland skulle hjälpa till de övriga länderna i eurozonen med stöd och en lägre ränta. Johan Norbergs bok Eurokrasch beskriver vad som tyvärr skedde med Frankrikes goda mine.

2003
I upptrappningen av invasionen/befrielsen av Irak fortsätter Frankrike att sälja vapen till Sadaam Hussein, köpa olja och öppet stödja hans regim. Christopher Hitchens beskrev då och senare Jacques Chiracs hyckleri som inleddes redan 1974 med fransk teknik till irakiska kärnreaktorer, som tur var bombade av Israel . Frankrike valde att stå utanför angrepp på Irak genom att hota med sitt veto vilket ledde till att USA drog tillbaka sitt förslag till FNs säkerhetsråd och utgick från tidigare resolutioner mot Irak. Frankrike saboterade därmed västs möjlighet att stå enade mot en diktatur som hade mördat 100 000 tals av sina egna medborgare.

1940
Efter ha krigat på låtsats 1939 förlorade Frankrike snabbt 1940 mot Hitler-Tyskland. Landet var kraftlöst, gav upp och överlät makten till inhemska nazister. Det ska inte ligga landet helt till last att ha förlorat men det skedde under så erbarmeliga former att ett halvt fel och hot mot världsfreden måste ha begåtts.

Misérable.

SVTs partiska framställning av SDs och MPs budgetförslag anmäld

I presentation den 27 sept 2012 av Rapport av budgetförslag från SD och MP märktes en väsentlig skillnad. SVT visade totalt 6 negativa inslag och kommentarer av SDs förslag och 0 av MPs.

I presentationen av SD från Rapport fanns totalt fyra negativa kommentarer:

En experts negativa kommentar (Jan Ekberg, vars ESO rapport 2009:3, sid. 9, skriver om en årlig kostnad på 1,5 – 2 5 av BNP för invandringen, dvs 50-70 miljarder vilket inte togs upp i Rapports programledare Pelle Edins referat),

en kritisk minister fick uttala sig (Erik Ullenhag)

en kritisk oppositionsledare (Jonas Sjöstedt)

Rapports Mats Knutsson var bara kritisk i sin presentation.

Till detta kommer två sk Kommentatorer uttrycka sin kritik ( Per Einarsson och Filip Struwe), vilket finns på SVTPlay och sändes under dagen, men exakta tider framgår inte eftersom SVTs hemsida inte visar sändningar (sökning resultatlös)

Totalt sex kritiska kommentarer.

Vad gäller MPs förslag fanns ingen sådan kritik utan en neutral presentation framfördes, inga experter, ministrar eller andra partiledare än Åsa Romson själv fick kommenteera

Detta är ett uppenbart åsidosättande av opartiskhet som SVT ska stå för. Denna partiska framställning är nu anmäld till Radio och tvs Granskningsnämnd.

School vouchers in Sweden

Published in Policy Review no 5 by Centre for Civil Society, New Delhi in Dec 2012

Being a nation with a successful market economy in socialist-leaning welfare state, Sweden has one of the best functioning school voucher systems in the world. The combination of successful for-profit school corporations and other independent schools in a well-functioning government has proven that school vouchers can thrive even when the political majority votes for the left.

FACTS
First some facts. In Sweden, compulsory primary school starts at age 7 with grade levels 1-9 and ends at age 16. 77 % of all students finish primary school with marks in all subjects. The majority of primary schools are municipally run and the most common situation is that pupils attend a municipal school close to their home. Each municipal school can develop its own profile, have different orientations, such as Montessori pedagogy, English classes or cultural and sports profiles. Independent primary schools are open to all and the education should correspond to that provided in municipal primary schools. The organisers/ owners of independent schools may be a for-profit company, a non-profit foundation or an association of parents or teachers.

Secondary school starts at age 16 and lasts 3 years with profiles in science, social sciences, arts, vocational, computing, and many other options. All secondary schools must fit their profiles into 17 national profiles. 99 % of all students continue to secondary schools and 70 % finish their studies within the stipulated three years. Independent schools are open to everyone but may set different admission rules if the places are oversubscribed.

The average number of pupils per school is 380. There are significantly more
pupils per school in municipal schools (574) than in independent schools (188). Almost half of the pupils in secondary independent schools attended a school located in another municipality, compared with a quarter of pupils that attended municipal schools.

Teacher-student-ratio is 8, 3 per 100 students in primary schools and 8, 1 teachers in secondary schools, which is higher than the OECD average and school expenditures are thus higher than average. Internationally, Swedish students read well but do on average in EU/OECD tests in mathematics and science from an earlier higher position in 1980s. End-of-term reports were given only at grade 8 and 9 earlier but have since 2011 changed to be given from grade 6. Families and pupils will now be informed through meetings with teachers until grade 5, age 12, a change from being informed at grade 7, age 14, which has been the assessment policy since 1985. Giving out written end-of-term reports and marks to students under age 15 was forbidden until 2011, but have now been relaxed.

HISTORY
Swedish education policy before World War II had viewed educational reforms as a means to open the gates to higher learning for all. To raise the best and brightest from the lower classes by giving them entry to the former closed schools for middle and upper classes was the goal for the ruling socialist labour party (which ruled 1932-1976, the world’s longest democratically elected government). But after 1945, schools themselves needed to change according to the new more radical socialist education planners. The learning of the higher classes was to be brought down to conform to the new but less knowledgeable students from the working class the socialists thought, thereby downgrading their own class. Criticism of schools was first directed towards what was viewed as bourgeois and traditional values and knowledge. The new modern society needed new knowledge that was relevant to a welfare society, not to take over the old education system, the socialists argued. The goal for primary education as stated in the 1962 curriculum of the new school system of equal and open municipal primary schools was to support the varied development of the pupils and thus bring them knowledge and train their skills. Note here that the order of the notions; development comes first, knowledge and skills second and as an effect from pupils’ development. Development in social harmony was the openly stated goal for the post-war school system to which all Swedish parties adhered to .

In 1980s, Sweden had one of the most centralized education systems in the world, with less than 1 % students in independent schools (private boarding schools for the elite). But due to liberal ideas from New Public Management and demands from parents, especially in rural areas, ideas of deregulation started to influence local and central school authorities. Fear of shutting down municipal schools in remote areas led some parents to start cooperatives and hire teachers in order to secure schools nearby, albeit very small units. At the top level, education planners in government realised that they could not keep up with the pace of changes in curriculum, information technology, pedagogical profiles and international educational trends. A need for reforms was felt, but the government did not want to reform the whole system, rather allow others to take on initiatives that may blossom and become models. By 1989, the responsibility for staff regulations and salaries were handed over to municipalities from the state, which had until then the last word in all negotiations with teacher trade unions. All schools became much freer to adjust their organisations and make flexible solutions to cater to the rising demands from parents and the public. But it was not enough.

CENTRE-RIGHT INITIATIVE
A shift in government from centre-left to centre-right in 1991 pawed the way for a school. voucher system at primary and secondary school levels, enabling free choice among municipal and independent schools in the community or even in other areas of the country. The local municipal schools are obliged to welcome local students, a function which ensures continuity and access. In case an independent school is shut down, students have the right to enter the local municipal school, which they always had as an option.

The vouchers are not pieces of paper but a sum per student in the account at the local municipality budget. Independent schools send an invoice to the municipal office of total number of students in each grade and profile. Since all residents in Sweden have an identification number consisting of the date born and four numbers, the space for corruption is very low since no student can be start without registration in one school. To receive vouchers, all schools must adhere to national curriculum and be subject to the Schools Inspectorate. Before starting a school, an application process will determine the need for a school in a certain area with a certain profile. In this process, the local municipality may object, stating that there are already enough schools there. But the national Schools Inspectorate has the last decision power and may overrule the local standpoint.
The voucher is worth the average cost for a place at a government school. Restrictions prevent independent schools from charging top-up fees or selecting students, ensuring equality of access. Per Unckel, responsible Minister of Education 1991-1994 of the Moderate Party said that ”Education is so important that you can’t just leave it to one producer, because we know from monopoly systems that they do not fulfill all wishes.”

COMPETITION AND SEGREGATION
Thus the old idea from 1955 by Nobel laureate economist Milton Friedman using vouchers to release pupils from their neighborhood government schools and increase competition leading to stimulate better results was introduced in socialist-leaning Sweden. Using tax money to subsidize the consumer, the parent and child, rather than the producer, the school, was a whole new idea in 1950s but adopted in Sweden. Rather than giving vouchers to the needy, vouchers are universal and for everyone. All families are entitled, which is the official Swedish welfare policy in health care, social welfare and other government services.
In 1992 when the voucher system started, independent schools did only get 85 % of the total expenses per child from municipal funds. What is more interesting is that the succeeding centre-left majority from 1994 in Swedish parliament did not revoke the voucher system but expanded it. The socialist government increased the voucher value to 100 % which meant that vouchers had become an established feature of Swedish education policy beyond rivaling political ideologies. Today there is wide support of the voucher system but doubts of the for-profit corporations. Support comes from parents and children who are able to leave downtrodden areas with malfunctioning government schools. To tell them that they are bound to chose the closest school will never win support.
But there is a great concern of the children whose parents to not exercise their right to chose better schools, especially in immigrant populated areas with fewer Swedish children than before the voucher reforms. Many white-skinned children leave for better schools in more Swedish speaking areas, thus leaving the brown-skinned children behind and with little contacts among the Swedish speaking majority. Some suburban schools have less than 1 % native Swedish speaking children left. School authorities, academics, journalists and all political parties including strong opinions from the centre-left parties (including the green ecological party) debate and discuss how to combine freedom of choice with need for social, cultural and linguistic integration. The socialists have recently argued for a system to ensure social variation and equality in each school, but have not come up with any practical policies how to divide students. Neither old Indian reservation systems in education do not impress, nor the new Right to Education quota of 25 % Economically Weaker Sections (EWS).
Being ethnically very homogenous and with strong political reforms including high taxation to level out any inequalities, Swedish school policy makers became anxious that the effects of school choice would lead to more segregation and less equality. The former enthusiasm of school choice gave way to market-skeptic and market- ambivalent groups of policy makers and scholars . The National Agency for Education (NAE, Skolverket) is skeptic and ambivalent but has to follow the policy of centre-right government which rules since 2006, in favor of school choice but nevertheless with some caveats. Only the real for-profit education entrepreneurs are still happy with the school choice reforms, while the majority of education policy makers are concerned about inequality or seem to be. Being in favour of school choice has become equivalent to promote inequality and segregation against immigrants, which the left- dominated media is quick to use .

PROBLEMATIC PROFITS
In 2012, 11 % of children are in independent primary schools and 23 % in independent secondary schools. More than 60 % of the independent schools are run for-profit by a small number of national school corporations. Initially this was not the case. Teachers with new educational ideas started new schools by early 1990s to make a mark on educational development, not to make profits. Cooperatives run by parents and teachers were pioneers but did not last as long as the corporations, which got into education by early 2000s. What have emerged as a success for all independent schools regardless of ownership are their better results in achievements and social functioning. In the spring of 2011, the average grade result for government primary schools was 66 %, whereas 77 % in independent schools. Hard to argue for closure of well-functioning schools, in Sweden as well as for threats to close private budget schools in India since the RTE Act in 2010.

But there is always the anti-market policy from the left that can be launched at any initiative run for-profit, especially education since this is cherished as an almost spiritual activity with high goals. This attitude which was as frequent in medieval Christian schools for noblemen in Europe as it was in the ancient Vedic gurukuls for the twice born male Indians is still alive and strong, but now in socialist and union circles, media, research and among government employees.

Recently the Left party, workers trade union LO, leading social democrats and some academics have rallied against both the school voucher system itself, with less public support, and the for-profit motive in education, with far more support, even among centre-right voting citizens. Even in the market-oriented US a recent survey showed that “people doubt the ability of profit-seeking business to benefit society” . Profits for school owners must mean less quality for students, since there is a zero-sum rationality of every enterprise, the American public falsely concluded, as did the Swedish and the British . That every action taken for profit must be anti-social is an “ineradicable prejudice”, eminent economist Joseph Schumpeter sighed in 1954 . Many cannot understand that being profitable does not mean that profits are handed out to shareholders at the expense of student concerns and results. But this would mean than the more money is spent, the better the students fare, which is not the case at all .

Friedman’s hope that competition would lead to better schools, independent and government, has been rewarded in Sweden. A longitudinal study of schools since 1992 and students born 1972-1993 shows that increase in the share of independent schools have robust effects on average performance at the end of compulsory primary school (grade 9) as well as long-run educational outcomes . The results showed also that a higher degree of independent schools has not generated increased expenditures, rather the opposite. Independent schools perform better than government schools, but do not cost more. The relative decline in student achievements since two decades back has most likely been helped by increased competition and better efficiency in independent schools. Without them, Swedish schools would do much worse.

A hope Friedman cherished was that school vouchers would enable the students with low socio-economic backgrounds to enter better schools. Sahlgren (2011) shows this to be the case in Sweden especially for students in schools run for-profit. Non-profit schools have less even results. The idea leftist idea to ban for-profit schools (and other services run by private business on government contracts) would lead to closure of schools, lessened competition and lower efficiency.

NOTES

This emphasis on social values rather than knowledge was openly defended as only being right and natural. ”In the golden age of Nordic social democracy, social virtues such as equal opportunity, cooperation, adaptation and solidarity were considered to be the main goals of compulsory schooling”, Oftedal Tellhaug et al 2006, p. 253.

Bunar 2010, p.8: ” With the exception of a few studies from liberal think tanks who wholeheartedly support the policy of school choice and acknowledge virtually all of its outcomes as solely positive, the vast majority of research in Sweden, including the ones from the NAE, could be classified as either clearly market-skeptical or strongly market-ambivalent”.
Asp 2011. According to polls made by Gothenburg University in 2011 but with same trends since 1980, journalists have sympathies for the left parties far beyond the average Swedish voters, 70 % versus 40 %. School choice reforms are thus negatively biased in policy debates, but often not in private discussions among parents and students.

Bhattarcharjee et al, 2011, p. 4.
Muir 2012.
Quoted in Stanfield 2012, p.30. This anthology has three contributions from Swedish school entrepreneurs.
Gustafsson and Myrberg, 2003 and Renstig et al, 2009.
Böhlmark and Lindahl. 2012.

REFERENCES

Asp, Kent. 2012. Journalistboken. Den svenska journalistkårens partisympatier. Kapitel 13. Göteborg: Göteborgs universitet, JMG.

Bhattacharjee, A. et al.(2011) Is Profit Evil? Associations of Profit with Social Harm: Philadelphia: University of Pennsylvania.

Bunar, N (2010) “Choosing for quality or inequality: current perspectives on the
implementation of school choice policy in Sweden”. In Journal of Education Policy, vol 25 (1)

Böhlmark, A and Lindahl, M (2012) Independent Schools and Long-Run Educational Outcomes: Evidence from Sweden’s Large Scale Voucher Reform. Discussion paper no. 6683. Bonn: Institute for the Study of Labour (IZA, www.iza.org)

Friedman, M. (1955) “The Role of Government in Education”. In From Economics and the Public Interest, ed. Robert A. Solo. New Brunswick: Rutgers University Press.

Gustafsson, J-E and Myrberg. E. (2003) Ekonomiska resursers betydelse för pedagogiska resultat. Stockholm: Skolverket (www.skolverket.se, National Agency for Education)

Muir, R (2012) Not for profit. The role of the private sector in England’s schools. London: Institute for Public Policy Research (IPPR, http://www.ippr.org)

Oftedal Telhaug, A. et al (2006). ”The Nordic Model in Education: Education as part of the political system in the last 50 years”. In Scandinavian Journal of Educational Research, vol 50 (3).

Parding, K (2011) ”Forskning om den svenska friskolereformens effekter”. In Didaktisk Tidskrift, vol 20 (4).

Renstig, M et al (2009) Den orättvisa skolan. Stockholm: Hjalmarsson & Högberg.

Sahlgren, G (2011) Schooling for Money: Swedish Education Reform and the Role of the Profit Motive. London: Institute of Economic Affairs (IEA, www.iea.org.uk).

Skolverket (2011) Facts and figures about pre-school activities, school-age
childcare, schools and adult education in Sweden 2011. Stockholm: Skolverket
(www.skolverket.se, National Agency for Education)

Stanfield, J. (ed.) (2012) The Profit Motive in Education: Continuing the Revolution. London: Institute of Economic Affairs (IEA, http://www.iea.org.uk).

GENERÖS VÄLFÄRDSSTAT ELLER FRI INVANDRING

 

Uppdaterad 20/09/2012

Regeringens utredare nationalekonomen Jan Ekberg beräknade 2009 de totala nettokostnaderna för invandringen till Sverige till 1,5 – 2 % av BNP, dvs. 50-70 miljarder av totalt 3500 miljarder (BNP 2011). Företagsekonomen Jan Tullberg gick igenom siffrorna 2011 och höjde kostnaden till 2,5 – 3, 5 %, dvs. 85-105 miljarder. Tullbergs skepsis mot Ekbergs och andra liknande resonemang (t ex Legrains rapport till Globaliseringsrådet 2008) grundar sig på deras felbedömingar av arbetskraftsbehov och demografi.

78 MILJARDER FÖR GRUNDSKOLA OCH FÖR INVANDRING
Ingen vet säkert eftersom ämnet invandringens kostnader inte beforskats tillräckligt i Sverige. Om vi tar medelvärdet mellan Ekbergs högsta siffra och Tullbergs lägsta får vi 78 miljarder i nettokostnad per år. Hur mycket är detta ? Grundskolan kostade exakt 78 miljarder 2011 och gymnasieskolan 37 liksom rättsväsendet (polis, domstolar osv). Finansminister Anders Borg kalkylerar med 23 miljarder i reformutrymme för nästa års budget, varav 4 går till forskning, 2 till arbetsmarknadssatsningar, 9 till infrastruktur, 2 till ungdomsjobb/lärlingar men hela budgeten presenteras inte förrän 20 sept 2012. Vad som inte kommer finnas är en öppen redovisning av invandringens kostnader som uppgår till drygt 3 gånger mer än reformutrymmet. Migrationsverket har begärt ytterligare 8 miljarder vilket är en ytterligare direkt kostnad och en fördubbling av anslaget på 9,5 miljarder för 2013, som innebär att siffran indirekta följdkostnader och direkta på 78 miljarder kommer passeras med råge.

Journalisten Gunnar Sandelin gick i dec 2011 igenom Migrationsverkets statistik och kommit fram till att en fjärdedel av de som söker asylskäl har sk skyddsbehov eller är kvotflyktingar. FPs kommunalråd i Gävle och fd beslutsfattare vid Migrationsverket, Per Åke Fredriksson, skrev på debattsajten Newsmill (14/9/2012) om de många lögner och brister i de asylsökandes handlingar som inte lett till avslag, vilket verifieras av anställda i boken ”Varken svart eller vitt”, av migrationsaktivisten Merit Wager.

Av de 78 miljarder som invandringen kostar kan alltså cirka 60 miljarder vara pengar vi bör diskutera öppet hur de används när de går till asylsökande och flyktingar utan uppenbara skäl att stanna. Att importera arbetslöshet och att lösa fattigdom och misär i andra länder är inte mål för svensk migrationspolitik utan ett ansvar som alla länder bör ta, inte minst EU genom att sänka importtullar för jordbruksprodukter och sluta subventionera sitt (sydeuropeiska) jordbruk. Fick de fattigare länderna sälja till de rikare skulle bistånd och invandring bli överflödiga.

Vad som vidare kunde minska kostnader vore att invandrare hamnar där arbete efterfrågas. Som läget är nu finns det tomma bostäder, ofta kommunalägda, i avfolkningsbygder där svenskar lämnat för jobb på andra orter. Mindre nogräknade kommunalråd hyr ut dessa till Migrationsverket eller tar emot flyktingar och staten betalar men bara några år. Sedan står kommunerna där med arbetslösa invandrare som i än mindre grad kan försörja sig. Dessa kommunalråd har nyligen begärt mer pengar från staten till att inhysa folk i fel bygder. I Gnosjö, Värnamo och Halland finns arbete och som SVT kunde konstatera nyligen finns det nästan bara invandrare på fabrikerna. I dessa orter finns arbete, så varför inte placera de som fått upphållstillstånd där ?

FYRA ALTERNATIV
Vi kan vara för en öppen invandring men inte ha råd. Vi kan också vara mot öppen invandring men ha råd. Vi kan även vara mot öppen invandring och inte ha råd. Vad vi inte kan vara är att vara för öppen invandring för att vi ha råd.

En generös välfärdsstat eller öppen invandring är de alternativ som ges. Inte båda. Och vi har så länge gjort så mycket gott i invandringspolitiken i decennier som ledarskribenten Anna Dahlberg skriver . Det finns ingen anledning att skämmas eller stämpla rasist/främlingsfientlig/islamof
ob osv. på de som vill ifrågasätta dagens 60 miljarder till invandringen på lösa grunder. Det räcker med att räkna.

Denna artikel på Newsmill 25-09-2012

Svenska Kyrkans intolerans mot kritiker


När jag cyklade hem igår funderade jag på några infama och osakliga rader författaren Maria Küchen (vänster bild) skrivit privat igår på sin sida om prästen Helena Edlund (till höger). Min tanke var att INTE göra en skärmdump och skicka runt den på nätet i syfte att misskreditera en klok kvinna vars åsikter jag inte delar i dessa frågor men i andra. Att ytterligare göda folkhatet på Internet blir ingen glad av och debattören Torbjörn Jerlerup vet vad han talar om , http://ligator.wordpress.com/nej-till-sverigedemokraterna/

Men när jag såg Marias inlägg här om att Edlund bara mött kritisk motargumentation kan jag inte låta bli att delge er hennes tankar om prästen Edlund från igår 2012-09-13:

”Helena Edlund ja. Hon är orolig för att alltför många i Sverige i framtiden ska ha en annan hudfärg än den svenska, det är väldigt taffligt och intolerant av kyrkan att reagera mot präster med en sån människosyn förstås. Tänkte inte på det.” och
”Helena Edlund har relationer till SD och rasismens relation till kyrkan är faktiskt något jag gärna diskuterar. Vita män bör avla vita barn enligt den människosyn som Edlund sympatiserar med.”

Dessa sårande ord om en egensinnig präst skrevs privat till mig, men visar ändå hur flera i likhet med Maria framställer de som inte delar deras åsikter i mångkulturella och interreligiösa frågor. Maria är konsekvent i sin hållning att alla som ifrågasätter rådande invandrings- och integrationspolitik nog är illasinnade rasister, Sverigedemokrater och därmed motas bort från kyrkan. Hon uppmanade tidigare i Kyrkans Tidning stiften att:

”Stiften måste säkerställa att främlingsfientliga teologer i framtiden inte antas för prästvigning. Utvisningshotade som söker sig till kyrkan för stöd ska självklart inte behöva riskera att möta en prästvigd sverigedemokrat. Det är inte en fråga om att inskränka någons yttrandefrihet. Blivande präster måste vara lämpade för sitt ämbete. Till kyrkans kärnverksamheter idag hör aktivt stöd till flyktingar”. http://www.kyrkanstidning.se/ledare/prastvig-inga-framlingsfientliga

Det finns ingen motsättning mellan att vara kristen och att vara skeptisk till nuvarande invandringspolitiken vars följder verkar bli oöverblickbara och allt dyrare. Kyrkan bör naturligtvis dels stå upp för människovärde men det innebär inte att alltid tro på alla flyktingar, att uttömma resurser de som behöver dem bäst och riskera sammanhållning till vilket pris som helst.

Om vi i ett senare skede inte kan ta emot kvotflyktingar (varav Sverige ensamma står för 1/3 inom EU) har vi spenderat pengar på fel grupper. Sådant måste kunna diskuteras vilket ett fåtal skribenter nu gör i Expressen, men de möter mycket motstånd och i Gunnar Sandelins fall anställningsmöjligheter,
http://m.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/vi-maste-valja-vag-i-flyktingpolitiken

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/varfor-ska-just-sverige-ge-en-fristad_7499414.svd

Edlunds artiklar handlade om kristendomen inom kyrkan och den risk för minskad profil som dagens anställda imamer kan innebära. Nathan Söderbloms ekumenik handlade inte om att kyrkor ska bli en slags andrahandsmoskéer eller ngn slags abrahamitiska samlingsplatser. Det räcker gott med GT att släpa på för de kristna (varav jag icke räknas). Vad som måste till är den tolerans som Helena Edlund efterlyser, oavsett hennes ev kontakter med SD eller andra grupper som anses fördärvliga och ska registreras om de kommer innanför prästkåpan.

Maria Küchen, Helle Klein m fl: Tro inte att Annika Borg och Helena Edlund är det värsta som hänt Svenska Kyrkan. Om ni fortsätter på denna låga debattnivå med pajkasting i stil med ”antimuslimsk konspirationsteoretiker” (angrepp på Edlund) kommer ingen vilja lyssna på er och de kyrkoaktiva blir som vi vet allt färre. Däremot finns det växande samfund och grupper som vill åt de stora resurser kyrkan förfogar över. I den kohandeln kan tolerans och kristen gudstro gå om intet.

Debattinlägg:
http://www.kyrkanstidning.se/node/22021
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkans-identitet-offras-pa-korrekthetens-altare
http://seglorasmedja.se/post11240/kyrkans-tidning-doljer-sanningen/
http://helena-edlund.blogspot.se/
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/sd-har-inget-att-hamta-i-kyrkan
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/svenska-kyrkans-moderna-inkvisition-mot-prasten-annika-borg
http://www.tryckfrihet.com/dagens-sverige-praglas-av-tyst-radsla/

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: