Denna vecka bjöd på två filmade debatter vid Institutet för Mediestudier med anledning av en nyutkommen skrift om mediebevakning av migration och frågan om eventuell mörkläggning (vilket kan besvaras med ett nej, och i de fall mörkläggning förekommit – med ett berättigat ja, se Björn Hägers text).

1.) Den första filmen är från ett seminarium den 31 maj då medieforskarna Kristoffer Holt och Johan Hammarlund presenterade sina resultat om alternativmedier, vilka kommenterades av Expressens Thomas Mattsson och NyheterIdags Chang Frick.

Se  film på Swebbtv på YouTube och seminarieprogrammet med en bättre ljudfil och diskussion på Avpixlat.

2.) Den andra filmen är från 2 juni då forskning om ledarsidornas bevakning mellan 2010-2015 presenterades och kommenterades av Expressens Anna Dahlberg och Aftonbladets Karin Pettersson.

Se  film på Swebbtv på YouTube, seminarieprogrammet och en arg krönika av Mats Dagerlind på Avpixlat.

Mats vände sig i första hand inte mot forskarna utan att Institutet för Mediestudier inte berättat att åtta ledarskribenter och debattörer skulle få utrymme vid sidan av forskarna, se texterna. Därmed gavs dessa opinionsinlägg akademisk status genom att läggas samman med vetenskapliga (mest kvantitativa) rapporter från universitet och forskare.

Delar av forskningen hade läckt ut i tidskriften Fokus veckan innan vilket jag skrev om i Avpixlat.

Huruvida mörkläggning pågått  tidigare har jag skrivit om här på bloggen med början 1986 då Jan Guillou fälldes för ett inslag om romer i SVT, vilket enligt Granskningsnämnden inte kunde försvaras då det kunde ”framkalla rasistiska stämningar”. Folket kan inte hantera sanningar utan kommer gå med hötjuga och facklor efter första bästa rom menade myndigheten.

Idag finns forskning om hur vårt samhälles grundvalar utmanas av större kulturell mångfald, se min essä om Andreas Johansson Heinös avhandling och böcker med empiriska belägg för mörkläggning, se KO Arnstbergs och Gunnar Sandelins böcker samt Jan Tullbergs bok Låsningen.

Men man behöver inte läsa tjocka böcker för att se mörkläggningen. Den dagstidning som enligt Anna Dahlberg (se text)  betytt mest för att öppna debatten sedan Sanna Raymans avslöjande om Migrationsverkets ökade budget på 48 miljarder i juli 2014, den borgerliga Svenska Dagbladet, hade två inlägg i veckan som visade på en tydlig mörkläggning – ja även pixling:

1 juni ville polisen få fast i den man som knuffat en annan framför en tunnelbanevagn. Omni och Aftonbladet publicerade bilden, men SvD pixlade ansiktet, se Twitter där ansvarig på SvD försvarar sig.

2 juni skriver SvD att “efter en lagändring riskerar tusentals asylsökande med avslagsbeslut att avhysas från landets asylboenden.”  Samtidens Dick Erixon (min efterträdare således  och lycka till Dick, som jag delar mycket med), noterar på sin blogg  detta Orwellska nyspråk, ”riskerar”. Själva vitsen med beslutet att sluta ge uppehälle för de som befinner sig illegalt i landet är att upprätthålla lagen, inte underminera den som SvD gör.

Där ledarredaktionen på SvD enligt de aktuella forskarna  tagit ett resolut borgerligt grepp om invandringsfrågan sedan 2014 efter att ha skrivit minst om den är nyhetsredaktionen på SvD kvar i agendajournalistik  ifrågasätter lagliga beslut – något som inte skulle gälla andra illegala omständigheter men i invandringen ter sig möjligt.

Därmed är vi framme vid nästa stora område för medieforskningen, den dagliga nyhetsrapporteringen och de djupare reportagen om invandringen. Där har enligt mig och många andra svenska reportrar och fotografer inte vågat skildra verkligheten som den ter sig utan vinklat, mörklagt, tigit. En stor uppgift för svenska medieforskare att ta sig an men nödvändig.

Anna Ernius Ferraz som jag känner berättar på sin blogg om vilken press hon och andra på en lokaltidning utsattes för vid valrörelsen 2016.

Jag har själv en positiv motbild från 1991 då fd ETC:s och numera Sveriges Radios Latinamerikakorrespondent Lars Palmgren skrev om hur bedragare tog sig från Chile till Sverige under slutet av 1980-talet. Hans text hamnade i Grävande Journalisterns egen tidskrift Scoop nr 3/1991. Jag erbjöd mitt inlägg till min medlemstidning Journalisten men den refuserades och hamnade på Avpixlat. Då gick det an att avslöja flyktingsmugglare och vandringshistorier, falska pass och bedrägerier.

Vilka svenska journalister gör samma sak idag i Balkan, Libyen, Grekland, Turkiet, Syrien, Irak ? Idag när så många fler journalister kan tala de språk som krävs borde det vara hur lätt som helst att åka runt bland asyldokumentfabrikerna i Istanbul och Tripoli.

Vad väntar ni på? Mörkläggningen är slut – upp med persiennerna!