Socialdemokratins uppgång och fall 19/9 1976 – mitt gymnasiearbete från 1978

Jag har inte läst denna text sedan jag skrev den våren 1978, 19 år gammal gymnasist vid Lundellska skolan (Skrapan), i Uppsala.  Det var ett specialarbete som enligt min handledare, adjunkt Bengt Henningsson, kunde kvalificeras som en B- uppsats i historia om jag fixade till referenserna och en del svammel. Jag kunde ha fortsatt inom historia, statsvetenskap, sociologi eller idéhistoria.

Inte gjorde jag det och inte heller visade jag den för några politiskt kunniga som kunde ha förstått vad jag åstadkommit. Jag blygs av att skriva in den idag, 40 år senare, av vissa pubertala formuleringar och en rätt tunn och okritisk marxistisk analys, men är samtidigt stolt, givetvis. Den hade platsat i en antologi om jag förstått att vända mig rätt eller om de jag vände mig till intresserade sig för den.

Jag klev in på Mats Dahlkvists rum i gårdshuset på Skytteanum i Uppsala, som då skrev på sin avhandling i statsvetenskap om Marx Kapitalet, lika frimodig då som idag när jag söker upp folk som jag läst om och vill träffa. Han, liksom den socialdemokratiske legenden Gunnar Gunnarsson som jag också träffade, var vänliga men något mer blev det inte. Kanske hade jag ändå inte blivit en bra partist, inte ens inom Vpk där jag var medlem när jag skrev detta.

Idag ser jag att mitt specialarbete innehåller tankar som jag skrivit utan att tänka på det i min bok The Swedish Story/ Sverige 2020. Det är roligt att se linjer i ens liv på detta konkreta sätt. Jag tänker på mina analyser av välfärdsstatens begynnelse, alienationsbegreppet, lojaliteten till den svenska staten, statsindividualismen och vår starkt korporativa tradition (som jag upptäckte då i Mats Dahlkvists utmärkta bok Staten, socialdemokratin och socialismen från 1975).

Min analys 1978 av att en folklig kritik av industrisamhället och byråkratin som kom både från vänstern, där jag fanns och högern/mitten, där framför allt Centern fanns, bidrog till  Socialdemokratins fall  står sig än idag (se Sveriges historia, band 8, 2013). Missnöjet artikulerades av civilisationskritiker från båda hållen, men Centern förstod att ta vara på den och fick faktiskt min röst 1976,

Håll till godo och ha överseende med en ung mans slängiga, vänsterromantiska stil, för han vill bara visa vad han kan och vill.

 

*  *  *

Socialdemokratins uppgång –

och fall 19 september 1976

 

Specialarbete vid Naturvetenskaplig linje, Lundellska skolan, Uppsala. 1978.

Förord

Detta arbete har tagit mig många timmar, långt utöver de föreskrivna 40. Men, och det är det viktigaste, jag har fått glädjen att få syssla med något jag själv vill. Jag har formligen dykt ner i gamla arkiv och sega böcker med förtjusning. Det har sannerligen varit skoj. Skolarbetet har ibland fått lida (t ex när jag läste Mats Dahlkvists analys av monopolkapitalismen under 30-talet på religionen och matten. Å andra sidan hade jag fått lida om jag hade lyssnat så det jämnar nog ut sig. . . ).

Materialet har ökat rätlinjigt i proportion till tiden (jag går ju N fortfarande, ack och ve). Ca 53 cm högt närmare bestämt med tidskrifter. Naturligtvis har det varit ett enormt problem, att ”huru få ihop det?”. 5 olika modeller har passerat. En mindre lyckad var att referera varje partis ståndpunkt för sig med en sammanfattning. En annan att utifrån Marx historiska materialism analysera överbyggnadens (politiken och ideologin) förhållande till basens förändringar, något pretentiöst kan det tyckas och det var det också.

Det som legat över mig mest är ”Huru få in historien?”. Med i alltet, för sig, inte alls, eller lite grann.  Men den har visat sig, som alltid, för påträngande och intressant för att slopas. Dessutom är den oumbärlig för att förstå det ursprungliga syftet som jag tappade bort någonstans i början, valet-76.  Så till sist har jag givit den en alldeles egen plats, med inbakad kritik och en liten dos marxism. Dock tillräckligt för att stjälpa diverse ytliga förklaringar överända av typen ”Det var Astrid Lindgren och Ingmar Bergman som gjord ét” eller ”Torbjörn Fälldin verkade sååååå trygg och jordnära med sin pipa mot den där arrogante Palme”.

Risken blir dock att man drar för stora växlar och ser för långt tillbaks (fast det är det som är roligast). Men jag avser med detta arbete dels visa på socialdemokratins historia (med tonvikt på det idémässiga), dels förklara valet 1976. Det skulle kännas så klumpigt att bara ta det ena och inte det andra nu när jag har materialet. Nåväl, tiden går och jag kan ju inte skolka hela dagen heller . . .

13/4/78

Jan Sjunnesson

PS- Siffrorna i parentes hänvisar till källförteckningen (bristfällig variant) och de andra nuffrorna som klättrar på bokstäverna går till fotnötterna. Håll till godo!

 

”Han kunde umgås med bönder på bönders vis och tala de lärde män på latin” (Erik Axel Karlfeldt)

”Det är få personer här i landet som jag sätter så stort värde på som denna ’socialistbuse’” (Gustaf Fröding)

 

Det kända fotografiet av Gustav V och Hjalmar Branting i samspråk vid en mottagning på Logården 1909 är taget av fotografen Axel Malmström. Kungen tyckte bra om Branting och medverkade till att den första rent socialdemokratiska regeringen inte föll 1920. Han hade fattat ett överraskande stort förtroende för honom (27).

(Denna inledande försköning som ett komplement till den nidbild (verklig bild?) som senare i texten kommer att förevisas läsaren. . . ).

 

 

Del 1. Socialdemokratins framväxt tom 1976

Jag skall försöka kortfattat att beskriva organiserandet av arbetarrörelsen i Sverige.

Det kom igång ganska sent pga. att industrialiseringen var sen. På 1870-talet levde hela 70 % av befolkningen på jordbruk (25). Det är dock vid denna tid som saker verkligen börjar hända. Bergshanteringen och sågverksindustrin tog fart och expanderade. Speciellt sågverksindustrin blev banbrytande för arbetarrörelsen. Där fanns dåliga förhållanden på alla sätt och denna tyd av industri bröt i mångt och mycket med den gamla patriarkaliska bergshanteringen. Här ibland barackerna fanns en grogrund för radikalism.

Men det fanns försök till arbetarorganisationer redan innan det gamla brukssamhället tog form. I städerna tog enskilda människor initiativ till olika filantropiska verksamheter. Det var mest ömkande liberaler och hantverksgesäller som gjorde detta (och en och annan borgare). Det var bildningsföreningar och s.k. arbetarsammanslutningar.

Den s.k. ringrörelsen är ett exempel på en sådan. Målen var att ordna arbetsförmedling, sparkasseverksamhet, studieverksamhet osv. Den leddes av ”brännvinskungen” L-O Smith. Hans egentliga skäl var dock mindre human. Han fick inte sälja sitt brännvin i Stockholm så i samarbete med ringrörelsen forslade han arbetare och annat folk till sina fabriker ute vid Reymersholm och sålde spriten där.

Men det fanns naturligtvis andra mer seriösa liberala sammanslutningar. Dock tenderade bildningsförbunden att fjärmas alltför mycket från arbetarnas kortsiktiga krav på mat, bostad och drägliga löner. En liberal fackföreningsrörelse försökte hinna före socialdemokraterna på 1880-talet. Dess mål var att ”ordna den industriella ekonomin, tillse såväl yrkets som arbetarnas och arbetsgivarnas intressen…förebygga, om möjligt genom sin mellankomst, arbetsbrist och strejker” (18). Det var program för den dåvarande arbetarrörelsen enligt Anton Nyström 1882.

Samma år formulerade August Palm det första socialistiska programmet för det första försöket till arbetarförbund på socialdemokratisk bas. Den första meningen löd:

”Arbetet är den egentliga källan till all rikedom och kultur, och bör därför hela vinsten därav tillfalla dem som arbetar”

Man kan naturligtvis undra vilket som inspirerade arbetarna mest. Men hur man än inspirerades och ville engagera sig, så var det svårt att organisera sig. Man kunde väldigt lätt få sparken och ibland fick hela folksamlingar (ca 40 familjer som mest) ge sig iväg pga. politisk/facklig aktivitet.

Om man ser till de direkta aktioner, strejker, upplopp och andra oroligheter, så finns det en lång tradition i Sverige. De var oorganiserade och lokala.

Om jag ska hålla mig till arbetarklassens kamp (som började först på 1830-talet, innan dess fanns knappt någon arbetarklass), så var de första tecknen på massoroligheter 1838 i några städer och i Stockholm. De var reaktioner dels på en ekonomisk kris, dels på den rättegång som hölls emot Crusenstolpe som åtalades för majestätsbrott (han hade nyligen gått över till de liberala och betraktades som samhällsfarlig).

Tio år senare, revolutionsåret 1848, var det dags igen. Man hade hört talas om oroligheterna i Frankrike och Tyskland. Det s.k. ”Revolutionsvännernas Sällskap” återuppväcktes (sedan dess dvala i 4 år) och höll ett möte vid Brunkebergs torg i Stockholm. Ledare var de demokratiskt sinnade borgarna med Lars Hierta i spetsen. De ville föra den borgerliga revolutionen vidare med krav på folkvald andra kammare.

Emellertid så samlades det en stor skara arbetare och gesäller utanför och när de inte fick plats drog de bort mot slottet där kung Oscar I läste upprorslagen för dem utan verkan. Man slog sönder kända politikers portar och fönster och militär inkallades. Utegångsförbud utfärdades och skott lossades (18).

Det var några av episoderna i arbetarrörelsens början. Medvetenheten var låg och det bidrog naturligtvis till sådana här besinningslösa aktioner som jag just visat. 1848 blev dock en skrift publicerad. Det var ”Kommunismens Röst” (dvs. Kommunistiska Manifestet av Marx och Engels), översatt av Per Götrek. Men den fick ingen större politisk betydelse.

Det fick däremot de hungerkravaller som kom på mitten av 1850-talet. På många platser anordnades demonstrationer och petitioner lämnades till den första socialistiska arbetartidningen ”Folkets Röst”.

I slutet av 1860-talet kom samma fråga upp, maten. Hungersnöd rådde och små strejker förekom framför allt i de stora städerna. Militär låg i beredskap och borgarklassen försökte lugna folket med olika filantropiska företag. Basarer, privat matutdelning osv. Detta bidrog nog till att 1850-talets uppror upprepades.

1870-talet bjöd på ett ekonomiskt uppsving de första åren. Mer arbete, ökade löner men än mer ökande priser. Vid mitten av årtiondet kom en ekonomisk kris som utlöste en rad strejker. Det var ofta pga. av att arbetsgivarna sänkte lönerna. Bl. a i Gävle med 10 %. Då organiserades en stor strejk och militär inkallades. Efter en massiv uppslutning på 1500 personer (vilket var mycket i dessa dagar av förföljelser och trakasserier av aktiv) gick arbetsgivarna med på att sänka lönerna med bara 5 %!

Kulmen på dessa oroligheter var förstås Sundsvallsstrejken 1879. Den fick en enorm betydelse för den svenska arbetarrörelsen. Man förstod att man måste organisera sig. Strejken misslyckades och resultatet blev höjda löner bara för de allra sämst betalda. Men den visade att över 4000 man kan göra något så att tom kungen får telegrafera till landshövdingen.

Från 1880-talet steg antalet strejker i en rasande takt, från 3 till 30 vid decenniets slut. Och aktiviteten växte. Organiserandet började. Kongresser hölls, socialdemokratiska partiet bildades, skandinaviska kongresser hälls (utvecklingen i Norden låg ibland före Sverige, speciellt i Danmark) och olika socialdemokratiska förbund bildades.

Men livet för den vanlige arbetaren, som inte for runt och agiterade, var miserablare än någonsin. Kristen fortsatte långt in i 1880-talet och jordbruket drabbades av konkurrens från importen. I detta läge ville storgodsägarna och industrikapitalet ha skyddstullar, men inte arbetarna och småbrukarna. Särskilt svår blev situationen i städerna när priset på importvaror hotades att höjas. ”Mot svälttullarna” var parollen för demonstrationerna i Stockholm och Malmö. I demonstrationen i huvudstaden gick August Palm i spetsen. Bakom honom mellan 10 och 15 tusen människor. Det var den första socialistiska manifestationen i Sverige. Statsmakten kände sig hotad. Tidningen Wäktaren skrev:

”Socialismen måste betraktas som en dödsfiende till kyrka, stat och varje enskild medborgare…Dess predikanter borde av staten behandlas som majestätsförbrytare eller mördare och rövare” (27).

1889 bildades det Socialdemokratiska ArbetarPartiet (SAP).  Initiativet var August Palms. Det bör tilläggas att det redan från början rådde splittring i leden. Axel Danielsson och tidningen Arbetet i Malmö ansåg att Stockholmsledningen skulle få för stort inflytande i rörelsen och riktade kritik mot dess ledare Hjalmar Branting, bl. a för hans snabba byte från liberalerna till socialdemokraterna. Arbetarna i Skåne var också i många frågor radikalare än Stockholmsledningen.

Först ville inte arbetarna i Skåne gå med på tidpunkten för mötet. Den var nämligen lagd på samma tid som liberalernas arbetarmöte (efter förslag från just Branting). Man fick snabbt kalla till ett konstituerande möte och förklara partiet grundat för att hinna före dem. Något program antog man inte utan man stödde sig på det Socialdemokratiska Förbundets principprogram. Det var i sin tur inspirerat dels av Kommunistiska Manifestet, dels av det s.k. ”Gothaprogrammet” (senare kritiserat av Karl Marx som för dogmatiskt och mekaniskt).

Snart fick man problem inom partiet, inte bara med Skånefraktionen utan framför allt med Hinke Bergegrens anarkister. De utgjorde en stor minoritet. På kongressen 1891 i Norrköping hölls den stora uppgörelsen med splittrarna. Axel Danielsson, som här var enig med Branting mot Bergegren, sa:

”Partiet genomgår för närvarande en slags barnsjukdom, som yttrar sig i hög feber och vilda åthävor. Under inflytande av denna mera besvärande än farliga sjukdom utstöter de därav angripna en hop osammanhängande ord, som kallas anarkism eller den politiska mässlingen” (18). Partiledningens linje segrade och de båda ledarna stod nu närmare varandra än någonsin.

Programfrågan började att kännas brännbar och man gav förtroendemännen i uppdrag att förbereda ett program. Man var nu eniga om att ”Gothaprogrammet” var otillfredsställande. Danielsson hade helt ändrat inställning. Han var på det klara med att kampen måste föras på parlamentarismens planhalva. Tom kompromisser med de liberala ansåg sig han villig att medverka till.

Det första programmet antogs 1897 och byggde liksom tidigare på Kommunistiska Manifestet, men också på det s.k. ”Erfurtprogrammet”. Det innebar en återgång till marxismen på revolutionär grund. Dock finns det ett typiskt svenskt avbrott mot den linjen. Marx hävdade i förordet till Kommunistiska Manifestet utgivet 1872 att arbetarklassen inte kan ta över den borgerliga statsapparaten och ändra kurs.

Det ansågs för enkelt och orealistiskt. Den svenska partiledningen behöll däremot i praktiken en positiv syn på den borgerliga staten som ett lämpligt redskap både för reformer och socialismens förverkligande. Det tycks gå en oavbruten linje från Gävletalet (ett tal där Branting talar om att gripa ”lagstiftningsmakten, dvs den politiska makten”, för att dels göra reformer, dels ”ordna övergången till det socialistiska samhället”, min anmärkning) till Erlanders och Palmes tal om ”det starka samhället” (1). Jag återkommer till denna tes senare.

1890-talet bjöd på många segrar för arbetarrörelsen. Medlemstalet inom partiet steg från 7000 till 44 000 och inom fackföreningsrörelsen till hela 66 000 (18). Alla dessa var nu inte arbetare utan de flesta var hantverkare (27). Strejker organiserades, bl. a den kända Norbergsstrejken som varade i över 7 månader på vintern, men slutade i nederlag. Dessutom anordnades flera lantarbetarstrejker av mestadels statare.

Det är under dessa stormiga år som LO konstitueras. På 1880-talet hade man bildat flera landsomfattande fackförbund, men de hade svaga kassor och dålig ledning. I stället fick partiet föra den ekonomiska kampen (18). Vid femte skandinaviska arbetarkongressen och den fjärde svenska partikongressen beslöt man att fackliga landsorganisationer skulle bildas. Vidare ville man ha ett bättre samarbete med partiet.

Efter ännu en konferens och ett interimistiskt landssekretariats arbete med stadgar samlades man 1898 i Stockholm för den första LO-kongressen. Frågan om kollektivanslutning var redan uppe. Man beslöt att de förbund som inte efter 3 år var anslutna till SAP skulle uteslutas. Branting sa att det var ett ”tvång till frihet”. 2 år senare hade man mottagit en våg av protester och beslutet revs upp. Men principen behölls och det skulle dröja till 1909 innan reservationsrätten var godkänd.

1906 slöts ett avtal mellan SAF och LO gällande föreningsrätten. Många politiskt och fackligt aktiva arbetare var fortfarande förföljda och svartlistade. En del hade tom blivit tvungna att bege sig till Amerika för att försörja sig och sin familj. Avtalet gällde alltså rätten till fri organisering, kollektivavtal och SAF:s rätt i arbetslivet, § 23, sedermera § 32. Det var ett viktigt avtal, dels för LO:s existens, dels för dess oinskränkta makt att sluta avtal. SAF fick ”rätten att fritt antaga och avskeda arbetare”. Så uppstod de två maktapparaterna på den svenska arbetsmarknaden.

Den politiska historien fram till 1920 handlar om kampen för allmän rösträtt. Dessförinnan hade man fört en mer ”praktiskt inriktad” kamp med strejker och andra utomparlamentariska aktioner. Nu skulle arbetarrörelsen bli rumsren och ta makten i riksdagen. Branting var redan invald 1896 på en liberal lista. Man han fick 12 kamrater redan 1905 och tillsammans med liberalerna fick man majoritet.

Från partiledningen försöket man tysta ned den allra värsta klasskampen. Man satt ju i regering och ville inte störa samarbetet med liberalerna.  I Norgefrågan 1905 syntes redan en splittring. Partiets mer radikala del stod för fred.

Men även andra frågor bidrog till att splittra partiet. Den s.k. särskillnadsfrågan drevs framför allt av vänsteroppositionen.  Man ville alltså avskaffa kollektivanslutningen och få en klarare linje mellan fackföreningsrörelsen och partiet.  Det fanns en rörelse i rörelsen kan man säga. Å ena sidan Branting som kritiserade Marx utifrån Bernsteins revisionism, å andra sidan främst ungdomsförbundet och de radikala arbetarna.

Till detta gällde det också att ta ställning till hur kampen skulle föras. Branting var negativ till de båda storstrejkerna trots att arbetarna själva efter enkätsvaren att döma var för storstrejker som medel i kampen mot arbetsgivare och reaktionen. Den första storstrejken 1902 gällde den allmänna rösträtten. Den blev en stor manifestation för kravet på rösträtt och man la fram flera olika förslag från riksdagen, bl. a ett från liberalen Karl Staaff 1905.

Det var ett förslag om allmän rösträtt enligt majoritetsprincipen. Branting godtog förslaget men kravet på en ny storstrejk växte. Partiledningen frånsade sig ansvar för en sådan aktion. Det skedde emellertid ingenting förrän 1909, den verkligt stora storstrejken.

Striden gällde avtalen för de cirka 2500 strejkande som inte var klara. Om man inte var överens före den 2: a augusti kommer vi lockouta först 80 000 arbetare, sedan alla som finns i våra företag sade SAF. LO sammanträdde och utfärdade en order om allmän strejk. Flottan och armén låg i beredskap. Den 4:e augusti lade 300 000 människor ned arbetet. Strejken misslyckades pga. starka kassor hos arbetsgivarna och tvärtom hos arbetarna. Branting utnyttjade denna situation till stöd för sin försiktiga linje.

En liten kommentar kanske behövs: Man skall naturligtvis inte utmåla Hjalmar Branting som en första rangens klassförrädare. Han betydde mycket för arbetarrörelsen i Sverige vid sekelskiftet och senare. Vad man kan säga om honom är att hans överdrivna tro på parlamentarismen som socialistiskt redskap har fastnat alltför länge bland ledningen för SAP. Hans linje med ständiga kompromisser har bidragit också till den pragmatiska politik som SAP fortfarande står för. Tillbaka till historien.

 

1910-talet var främst krigets årtionde. Både inom partiet och ute i Europa. Dessa två krig hade gemensamma nämnare som ni strax skall få se. I valet 1911, det första enligt den nya ordningen, fick SAP 29 nya mandat och var i minoritet med högern mot liberalerna 102 mandat (27). Men man höll tyst om de s.k. Staaff-lagarna som gav staten rätt att sätta in militär mot strejkande arbetare.

Kriget ute i Europa kom allt närmare. Högern stod mer eller mindre officiellt på Tysklands sida och ville ha en ”aktiv försvarspolitik”, liksom den s.k. ”aktiviströrelsen” som ville ha en ”modig uppslutning på Tysklands sida”. Staaffregeringen med Branting gav efter och skickade 1912 ned ett sändebud till Tyskland.

Men högern ansåg inte att detta var tillräckligt utan hämtade hjälp från kung Gustav V och konservativa bönder. Man anordnade ett bondetåg och kungen läste upp det beryktade borggårdstalet (givetvis var pansarbåtsaffären den springande punkten men jag hinner inte gå in på den nu). Staaff ansåg att han inte kunde regera med ett så svårt underlag och avgick. Partivänstern i Stockholm organiserade ett arbetartåg i protest mot den reaktionära offensiven.

Fredsfrågan ansågs viktig för arbetarna och drevs framför allt av partioppositionen och ungdomsförbundet. Branting höll mer eller mindre tyst om neutraliteten i riksdagen. Högerns aggressivitet kändes hotande för vänsteroppositionen och ungdomsförbundet anordnade 1916 en arbetsfredskonferens. Den fördömdes av Branting. Men jag tror inte att han tyckte så illa om den efter valet 1917 då den framkallat en entusiasm som ledde till stor socialdemokratisk seger, dock inte majoritet.

Till sist, revolutionsåret 1917, splittrades partiet. Vänstern uteslöts, trots sin vilja att stanna kvar. De bildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, SSV. Nu när SAP hade fått nästan dubbla siffror var det viktigt att utveckla samarbetet med liberalerna. Det var främst försvarsfrågan som sprängde partiet.

Men även inom partiet och utanför SSV höjdes revolutionära röster 1918. Det var under inflytande av Oktoberrevolutionen[1] som man kom att tänka på direkta aktioner i den livsmedelsbrist och hungersnöd som då rådde. Det är svårt att sia om hur stämningen var, men högern gick i alla fall med på fullt utsträckt rösträtt (27).

En radikal opposition fanns alltså även inom partiet. Man var optimistisk. Nu när man hade fått den politiska demokratin i sin hand gällde det att förverkliga de socialistiska idealen med folket bakom sig[2]. Alliansen med liberalerna bröts och man bildade den första socialdemokratiska regeringen (27).

Det skulle visa sig svårt att få till stånd ett stabilt parlamentariskt underlag för en ren socialdemokratisk regering. Man ingick i diverse liberala konstellationer, men perioden kan kännetecknas som vinglig. Dessutom ödelade en omfattande arbetslöshet efter kriget den fackliga kampen. Erlander kallar 20-talet det ”tomma decenniet”. Jag ser ingen anledning att kritisera honom.

Partiprogrammet var visserligen av radikalt slag (antaget 1920), men man visste inte hur man skulle genomföra det. Det fanns inget alternativ till borgarnas svältpolitik á la svångrem. SAP accepterade tom krav på sänkta löner för att häva krisen. Man krävde dock en humanare behandling av de arbetslösa.

Partiprogrammet var skrivet i tysken Karl Kautskys anda vilket var olyckligt. Han var en ortodox marxist och sträng determinist. Det blev en slags ”vänta-och-se-attityd” (1).  Detta har präglat SAP fram till våra dagar.

Men man skulle få chansen att visa på alternativ. Dock inte inom socialiseringssfären[3] utan i den praktiska konjunkturpolitiken. Det är alltså dags för SAP:s gamla käpphäst, Keynesianismen, Wigforss-Ohlin-Myrdal-Lundberg-Lindahl, Stockholmsskolan, vad ni vill. 30-talets guldålder närmar sig!

Depressionen kom för många som en överraskning. Inom arbetarrörelsen hade en del lutat åt att avskriva samhällsteorin med kriser och istället acceptera kapitalismen med vissa smärre modifieringar angående arbetslösheten mm. Nu ställdes man plötsligt inför ett val.

Antingen var detta den slutgiltiga krisen för kapitalismen (den verkade ju ödesdiger med Kreugerkrasch och USA:s börsfall, även om vi klarade oss lindrigt), eller så gick den att klara inom systemets ramar. Svaret vet vi. Men för att förstå det måste vi se tillbaka än en gång (historien förföljer ju oss människor genom sina lagar dikterade inte minst Marx och det är hans tankegång vi här ska följa).

Innan 30-talets depression existerade en annan form av kapitalism, den som vi vanligen kallar kapitalismen, marknadsekonomi eller fri konkurrens. Det var en konkurrenskapitalism. Man ville alltså hålla staten utanför näringslivet. Men i och med monopolställningen i många bolag och banker så inträffade en grundläggande förändring.

Vi fick ett monopolkapitalistiskt system med välfärdsstaten som överbyggnad.  Detta var en följd av kapitalets koncentration och sammanflätning mellan industri och bankkapital till det som vanligen kallas finanskapital. En stark centralisation alltså.

Denna makt gav möjligheter till hittills oanade vinster och man planerade produktionen därefter. Inte producera för mycket för då sjunker priser och en kris inställer sig. Siffror visar också att den amerikanska industrins kapacitetsutnyttjande sjönk vid tiden före kraschen. Det drabbade ju oss också eftersom kapitalet var internationaliserat. Det som inte fick hända hände 1930, en överproduktionskris (15).

Den gamla vanliga non-interventionspolitiken verkade inte fungera. Då kom just denna aktiva konjunkturpolitik med budgetunderbalansering, offentliga arbeten, höjd konsumtion och investeringar.

Det var ett behov hos monopolkapitalismen att statsingripanden måste ske. Annars hade hela systemet rasat. Detta skedde över hela världen; i USA med Roosevelts New Deal, i Frankrike med folkfrontspolitik och i Tyskland med nazismen. Överallt skedde dessa tills nu förbjudna statsingripanden. Varför?

Jo, redan 60 år tidigare hade Marx förutspått denna kapitalismens församhälleligande karaktär och han var fullt på det klara med överproduktionskriser och statsingripanden. De behövdes för att hjälpa upp kapitalet ur den grop den själv försatt sig i. Det förmådde inte borgerligheten förstå. De stod fast vid sin gamla politik.

Men vad man ska ha klart för sig är att dessa statsingripanden inte är socialistiska i sig utan är produkter av det ekonomiska systemet. Detta unika sammanfallande av arbetarklassens reformkrav och monopolkapitalismens behov var alltså själva kärnan i SAP:s politik. Det bör dock tilläggas att SAP inte på något sätt var medvetna om denna allians utan att detta skedde rent objektivt[4].

Man behöll alltså och befäste systemet eller som Herbert Tingsten sa:

”I stället för att begagna krisen till att söka krossa kapitalismen räddade partiet kapitalismen genom en för den tiden originell och lyckligt genomförd krispolitik” (6). Nu började konstiga tongångar höras. Ideologisk förvirring. En del trodde på allvar att det var ett ”djupgående socialistiskt reformarbete” (1) som hade påbörjats.

Andra, som Karl Fredriksson i Social-Demokraten, föll för tankar som fanns innan krisen på 20-talet. Man hade nu funnit ett system som behöll det goda i kapitalismen och samtidigt frigjorde produktivkrafterna. Borgarna visste varken ut eller in, men tvingades att acceptera statsinterventionerna.

Redan här märks ett avståndstagande från de borgerliga partierna mot monopolkapitalismen. De organiserade sig utanför parlamentet i intresseorganisationer. Saltsjöbadsavtalet 1938 var en sida, den andra sidan var samarbetskonferensen med näringslivet och SAF 1939. Dessa korporativa (en typisk svensk företeelse) hade dock funnits tidigare, redan 1916 inom LO. Men med 1928 års avtal om arbetsdomstol, fredsplikt och utbyggt kollektivavtal, så fick de båda intresseorganisationerna igenom sin vilja. Att sköta sitt.

Per Albin Hansson blev fadersfiguren för svenska socialdemokratin för en lång tid framöver. Hans tal om folkhemmet lockade både arbetare och tjänstemän. Nu var han inte den menlöse social-liberal som många vill utmåla honom som. Han hade tankar som inte kom fram i den godmodiga svenskheten han bar under andra världskriget.

Annars stod han för samförstånd och strävan efter breda lösningar inom politiken. Hans idé som en permanent samlingsregering efter kriget var nog så radikal om man ser till hans motiv. För det första så trodde han att de borgerliga lättare skulle förstå en socialisering om man satt tillsammans. För det andra så trodde han att man på så sätt skulle få fram all opposition inom partierna och slippa känna påtvingade gränser. Målet var alltså för P A Hansson ett socialistiskt samhälle (28).

Men det fanns andra inom partiet som nu helt klev över till suddiga marker. Karl Fredriksson igen:

”Den vidsträckta makt över det ekonomiska livet, som den nuvarande krigshushållningen lägger i statens och de politiska organens händer även i de demokratiska länderna, finns goda skäl att överväga om det inte just ur den demokratiska maktbalansens synpunkt kan vara förmånligt att dela med sig av makten till den styrelse och förvaltningsduglighet som uppammas och underhålles av den privata företagsamheten” (9).

Han tyckte också att politikerna skulle vara glada över att få lasta över en del av bördan på företagen efter kriget för att det skulle bli så mycket att göra.

Andra tongångar fanns dock även om de inte var speciellt officiella. På partikongressen 1940 motionerades det om SAP:s socialistiska trovärdighet. Motionären frågade partiordföranden vad det var som skilde SAP från att bli ett ”radikalt borgerligt parti á la folkpartiet” (1). PA svarade med att tala om samverkan utan att i sak bemöta kritiken (1). Dessutom växte kravet på en programrevision som bättre stämde överens med dagens samförståndspolitik, Det blev nu inte ett sådant.

En sammanfattning och över till Herbert Tingsten igen:

”I den ideologiska debatten har socialiseringen ersatts av den allmänna välfärden, klasskampen av folkhemmet, demokratin som taktiskt medel av demokratin som högsta princip, det totala maktövertagandet av kompromissen, internationalismen av nationalismen” (6).

Han hävdade sin berömda tes om ideologiernas död. Detta påverkade många socialdemokrater.

”Den marxistiska läran ersattes med en ny åskådning, vars centrala innehåll var idén om planhushållning. Utjämning och ökat välstånd skulle åstadkommas med social- och skattepolitiska medel och genom att statsmakterna bedrev en aktiv konjunkturpolitik…” (6) Socialiseringar och statsingripanden skulle bara få ske där näringslivet visat sig ineffektivt (27).

Lite analys. Från början var SAP ett parti som ville omvandla det kapitalistiska samhället till ett socialistiskt. Det har, som vi ser[5], utvecklats till ett social-liberalt reformparti. Hur kan detta ha skett? Ja, med en levande marxistisk debatt tror jag att man hade varit mer vaksam på en sådan utveckling även om politiken kanske hade varit densamma. Marx hävdade att de härskande idéerna i ett samhälle alltid är de härskande klassernas.

Vid maktövertagandet 1932 så inlemmades SAP bland maktens taburetter och man anpassade sin politik till kapitalets behov (nu var ju inte det en medveten process utan rent objektivt sett som jag sa tidigare. Med lite analys kanske man hade upptäckt detta fenomen).

Om man hade propsat på att föra den undertryckta klassens intressen hade man fått ”proletariatets diktatur”, den enda gång då en undertryckt klass regerar. Kort sagt: SAP har kommit att anamma de härskande klassernas idéer därför att de inte nått makten genom att i grunden förändra det ekonomiska systemet.

Jan Lindhagen, sociolog och trogen socialdemokrat, och Macke Nilsson, skribent på Aftonbladet, ser saken på ett i någon mån marxistiskt sätt. De menar att partiets klassbas försvann på 30-talet och ersattes med ett mer heterogent skikt:

”Därmed rättfärdigades den sedan länge pågående förvandlingen av det som vi kan kalla ’distributiv etik’. Partiet och arbetarrörelsen syftade inte längre till att genom och inom sitt handlande omvandla samhället. Det uttalade målet blev istället att åstadkomma den rättvisa fördelningen av det nuvarande samhällets ökande värden” (10)

Jämför detta med 1970 års valslogan ”Ökad jämlikhet”. ”Om någon för över 80 år sedan skulle ha föreslagit en slogan som denna och inte ”Jämlikhet”- är jag övertygad om att han skulle ha mötts av vrede från de andra pionjärerna” (2), sa arbetaren Raimond Bengtsson iför valet 1973.

1944 års partiprogram var till stor del Ernest Wigforss förtjänst. Han utövade även ett stort inflytande tillsammans med Gunnar Myrdal på Arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Därav dess radikalism. Förvånande kan det tyckas men förklaringar finns. Sovjetunionens stora framgångar och de svenska kommunisternas valseger 1945 väntades vinna många röster till SKP och man behövde ett visionärt alternativ.

Vidare pekade man på kapitalismens ändrade utveckling sedan 30-talet och dess behov av statlig styrning, men också på erfarenheterna från första världskrigets slut då en depression följde. Det ville man förhindra med statsingripanden. Planhushållning blev lösenordet då och för en lång tid framöver. LO som minst av allt ville ha arbetslöshet stödde programmet helhjärtat. Men depressionen uteblev och Sovjets illgärningar kom upp i dagen[6].

Tiden var inne för det kalla kriget. USA blev idealet för den ”fria” världen. Tingstens tes om ”ideologiernas död” anammades inte bara av borgerligheten utan även av delar av SAP. Man utnyttjade konjunkturuppsvinget till att genomföra flera reformer: barnbidrag, ökad folkpension, beslut om allmän sjukförsäkring, arbetarskyddslag och förlängd semester.   Utbildningen reformerades och fångväsendet humaniserades (27).

”Det rådde en ogrumlad tro på den trygga välfärden i socialdemokratisk regi med reformverksamhet på den kapitalistiska produktionens aktningsvärda grundval. Ändå var det just inom produktionslivet som en ny och djup störning av välfärdens idyll gav sig till känna. Denna störning var så pass oväntad och obehaglig att den möttes med en irriterad och moraliserande nedlåtenhet” skrev man i boken Från Palm till Palme 1972 (1).

Produktionslivet hade förändrats och tog sig nu nya uttryck. Marxismen var visserligen glömd inom de ledande socialdemokraterna och bland arbetarna. Men dess giltighet ändrades inte för arbetaren. Han upplevde i allra högsta grad de nya förhållandena som de ekonomiska förändringarna givit upphov till.

Han förmådde inte uttrycka det i marxistiska termer men känslan fanns där. Andra beskrev den åt honom. Författaren Folke Fridells ”Rivar-Bohm” var mannen som fick ett stort gensvar ibland arbetarleden. Hans vilja att ”vara med och bestämma” kände många igen. De kände sig ofta utanför och rotlösa.

”För det aktiva partifolket som var i ständig konfrontation med medlemskåren – dvs. huvudsakligen arbetarna – och som vartannat år fick möta väljarna, kändes både det gryende missnöjet på verkstadsgolvet och de utsuddade gränserna gentemot de borgerliga besvärande. Ernst Wigforss idéer och hans äkta socialistiska patos attraherade dessutom fortfarande delar av partiets aktiva kader. Utifrån olika utgångspunkter reagerade man emot partiets faktiska identifiering med det bestående samhället”, ur Från Palm till Palme igen (1).

”En borgerlig regering vore ingen katastrof. Den skulle radikalisera socialdemokratin” skrev socialdemokraten Dieter Strand 1976 (16)

En sak kom att prägla 50-talets arbetsmarknadspolitik, den sk ”Hopp-Jerkan”. Hatad av både fack och näringsliv. Han som bodde tillfälligt lite varstans och var mer än förut borta från jobbet. Detta var en följd av det hårdare utnyttjandet av arbetskraften. I och med AMS tillkomst så påskyndades strukturrationaliseringen. Både Bertil Ohlin och Gunnar Myrdal var ense om att den höga arbetslösheten på 10 % var en strukturell depression och inte en allmän. Därför skulle man underlätta kraven på arbetskraftens rörlighet och anpassningsförmåga (15)[7].

Men även andra orosmoment fanns. Dessa lades fram i, av alla organ, Arbetarrörelsens Kulturkommitté redan 1952. Där fanns de senaste psykologiska och sociologiska rönen, som visade att något var galet. Med hjälp av statistik visade man att något grundläggande förändring inte hade skett för arbetarklassens under SAP:s regeringstid[8]. Tvärtom pekade man på de risker som uppkommit; nya farliga arbetsmetoder, mänsklig rotlöshet, en prisgivenhet i storstaden mm.

Till gagn, konstigt nog (eller rättare sagt inte så konstigt med tanke på SAP:s opportunism, så saknade betänkandet en marxistisk kritik. I så fall hade den ju blivit avfärdad av partiledningen som ”föråldrat tankegods” eller liknande. Nu utgick man ifrån verkligheten precis som SAP alltid sa att man gjorde när man praktiserade sin politik. Men denna frånvaro av levande marxistisk kritik kom att bli förödande för partiet.

Det uppfanns alla möjliga slags ”symtomlösningar”; socialpolitik, kulturpolitik, företagsdemokrati, utbildningsverksamhet osv. Man insåg inte att kapitalets förtryck och herravälde präglar hela produktionens inriktning och bestämmer andan i människors samhälleliga levnad och mentala liv. Man sköt alltså in sig på ”överbyggnaden” enligt traditionell liberal teori. Det går inte att ostraffat förvandla marxismen till gammalt kulturarv eller vackra paroller. Man måste använda den som ett redskap för att se det sociala livet.

Som läsaren säkert kan lista ut så blev reaktionen på Kulturkommitténs betänkande magert. Man lade det åt sidan. Man hade helt fångats i det rådande systemets tänkesätt och kunde inte se utöver detta.

LO:s roll blev att avblåsa klasskampen och inrikta sig på den s.k. solidariska lönepolitiken. Man gick tom så långt att man i skriften Fackföreningsrörelsen och näringslivet ursäktade sitt behov av att trygga en rättvisare fördelning av välståndet, vilket tyvärr kunde skada andra gruppers intressen (läs SAF:s) (1).

En annan väckarklocka för partiledningen kunde den häftiga reaktionen på finansminister PE Skölds förslag om tvångssparande ha varit. Men regeringen retirerade inför kollisionen utan eftertanke. Ytterligare en chans för att trygga näringslivets kapitalbildningsbehov gavs. Nu i en annan form. ATP var lösenordet.

Kring denna princip stod striden 1958. Dessutom ville man häva den reformpaus som hade inträtt efter decenniets mitt. En tillfällig ”recession” i konjunkturen störde också välfärdsidyllen och man behövde en ansamling av väljarstöd. Sist men inte minst behövde landet en vettig folkpension och det hade SAP förslag på.

Partiet hade ett ganska starkt parlamentariskt underlag för sin politik. Och SAP vann folkomröstningen, dock inte det extra val till andra kammaren 1958 som dominerades av ATP-frågan. En radikal borgerlig väljare gick över till SAP:s linje och säkrade segern.

Nu stod 1960-talet inför dörren. BNP ökade ända fram till 1965. Men redan innan dess hade strukturrationaliseringens avigsidor visat sina smutsiga ytor. Det viktigaste av allt var att keynesianismens framgångsrika politik inte verkade fungera. Och det gör den inte heller idag 1978.

Den koppling som en gång, helt omedvetet objektivt, funnits mellan monopolkapitalisternas behov av statsingripanden och förnyad konsumtion å ena sidan, och arbetarrörelsens behov av reformer och statlig styrning å den andra, hade brustit.  Man stod inför en djupgående förändring inom det kapitalistiska systemet, och därtill försvarslösa.

Gunnar Gunnarsson, socialdemokratisk författare och tillika marxist, skriver:

”Marx och Engels reste inte några maktanspråk mot arbetarrörelsens partier och ville inte påtvinga den historiska rörelsen i någon bestämd riktning. Avigsidan av denna brist på dogmatism är att rörelsen i sin skepticism i metodfrågor hamnat i en slags räddhågad improvisation då det gällt taktiken för socialismens genomförande. Då vi nu befinner oss i ett läge då det verkligen krävs socialistiska lösningar saknar socialdemokratin ett genomtänkt program för den socialistiska omdaningen” (5).

Reformutrymmet minskade och det blev allt svårare att genomföra en aktiv konjunkturpolitik.  Den geografiska koncentrationen till Syd- och Mellansveriges större städer har inte precis gynnat SAP. Tryggheten försvann på vägen till välfärdssamhället. Narkomani, våld, organiserad brottslighet och en konkurrensens djungelvärld blev delar av det samhälle som skapades av Den Lovordade Produktionsutvecklingen. Men i mitten av 60-talet så stagnerade produktionen.

Man stod än en gång inför ett val. Det första stora valet var 1932 då man skulle välja mellan socialisering eller en lösning inom systemets ram. Nu gällde det att välja. Men inget har hänt! Man har i praktiken inte valt. Men har kört i samma gamla spår från Keynes och Stockholmsskolan. I stället framstod borgarnas förslag som progressiva (inom kapitalismens ram givetvis) jämför med SAP:s

Bakgrunden till denna handlingsförlamning är förstås djupgående. Man kan naturligtvis peka på SAP/LO som klassförrädare eller som politiker som har försökt göra det bästa de förmått. Jag förordar en syntes. För det första så har SAP bedrivit en politik utifrån praktiken. Det har medfört att sociala reformer och taktiska förslag har fått stå i förgrunden. Det har varit bra, inte minst för arbetarklassen.  Men denna opportunism och ovilja att tillgodose dels arbetarnas krav, dels att se framåt, har lett till situationen idag när vi verkligen behöver ett radikalt socialistiskt alternativ.

Wigforss 1971:

”Sedan jag lämnade regeringen har jag skrivit mycket. Men ingen människa bryr sig om vad jag skriver. De är alla så högaktningsfulla mot mig men de diskuterar inte. Under de senaste 20 åren har det inte varit någon diskussion om den socialdemokratiska politiken i Sverige. Man intresserar sig bara för taktiken. Det finns en slags taktikens ideologi. På så sätt har vi kommit fram till dagens pragmatiska politik som innebär att vi tar sakerna som de kommer och handlar i ljuset av våra principer beroende på läget för ögonblicket” (4).

Han uttryckte samma tanke inför valet 1970 då han ansåg SAP:s valtalare alldeles för ”vankelmodiga” över om de skall förverkliga sitt program eller ej (2).

Denna opportunism är djupt rotad inom SAP men den framträder så bra i ljuset (eller mörkret) av 60-talets härjningar. Strejker blev vanliga och inte bara studenter radikaliserades utan även andra folkgrupper. Det utmärkande för hela 1950- och 60-talens missförhållanden artikulerades särskilt inom den nymarxistiska litteraturen om begreppet alienation.

Framför allt tappade SAP mark i städerna. Där fann inte den naturliga kopplingen mellan vardagen och politiken som fanns i det röda bruket. Fienden blev maskerad bakom varuhusets mur och en slags servicedemokrati utvecklades. Den ersatte den gamla arbetarsolidariteten. Experter från alla håll och funktionärsväldet inom facket bredde ut sig.

Detta var dock nödvändigt hävdar Arne Gadd, socialdemokratisk riksdagsman i min intervju.  Pga. av de alltmer komplicerade arbetsuppgifterna för facket så tvingas man att anställa folk menar han. En arbetare med sexårig folkskola kan inte kämpa mot arbetsgivarnas angrepp. Jag anser att priset tycks mig alltför högt. Dessutom beskar LO de lokala facken avtals- och strejkrätt redan 1941.

I städernas myllrande folkvimmel fanns en ny slags ”frihet”. Ingen ställde några slags krav på just mig, ingen visste ju vem jag var. I affären blev alla behandlade lika. Klassmedvetandet ersattes av ett kamratförhållande till arbetsledaren och ingenjören. Man fick ju tom säga ”du”! Lönesystemen blev allt krångligare och speciella avtalstekniker tog över. Även inom partiet ökade avstånden. Politik blev något tråkigt för finrummet teveapparat. Elitens kunnande blev något oumbärligt och därmed splittrades arbetarklassen.

En viktig sak att ej förglömma det allmänna råskället på SAP (det är dock nödvändigt för att jag ska ju inrikta mig på partiets brister lite senare och det är lika bra att ha dem klara för sig nu) är dess nyfunna (nja, inte precis men officiella uttalande bl. a på LO:s paroller 1968) roll som ”löntagarparti”. Myten om tjänstemannen alltså.

Han är alltså den typiske marginalväljaren som skulle övertygas om små reformer och annat vad-som-helst tryggt. Just detta, att övertyga väljaren om något för att han ska ta ställning och välja är liberalismens klassiska väljarbegrepp (och numera SAP:s). Man ser väljaren som en individ som först inhämtar alla fakta för att sedan besluta sig för det bästa på ett kunnigt, sakligt och genomtänkt sätt. Men det är inte den vanliga väljaren och i synnerhet inte marginalväljaren (10)!

Då ligger det nära till hands att locka med diverse spekulativa och irrationella jippon (tänk på Fälldins trygga hemvävda stil t ex, föreslagen av en reklambyrå). Denna liberalismens väljarteori har tyvärr anammats av SAP. I stället för att som tidigare se väljaren som en individ och kreativ människa som ska omforma sin och andra människors värld, har man fått ett skikt av elit och massa. Den opportunism som jag tidigare har talat så mycket om förstärks av denna effekt. För hur skall en väljare kunna se mera än 3 år framåt i denna komplicerade värld?

Till myten om tjänstemannen (varför inte tjänstekvinnor? Det vore mer rationellt, se forts.): det sägs ha skett en stor ökning av denna kategori. Och därför har SAP och de andra partierna slagits om just dessa ”tungan-på-vågen”- väljare. Det finns kritik mot detta synsätt.

För det första är det en fråga om språk. Arbetare som tidigare kallades arbetare klassas ibland upp till tjänstemän och tekniker. För det andra är ökningen väldigt heterogen. Det finns delar som klart är för en radikal arbetarpolitik. Vad säger att just denna del ska minska i antal? För det tredje så är majoriteten av tjänstemanna (!)ökningen gifta kvinnor vars politiska inställning inte befaras ändras för att de får ett nytt jobb. Det är alltså ett klart överdrivet intresse för tjänstemannen eller manschettproletärerna som man sa förr (10).

Det unika med arbetarrörelsen hålla alltså på att suddas ut, klassmedvetenheten, kopplingen vardag-politik, solidariteten och likheten mellan rörelsens mål och medel. Detta är en följd av dels SAP:s hårt drivna produktionsökning (som visserligen alla partier är överens om, men som SAP har fått ta ansvar för), dels i av kapitalismens härjningar som SAP i viss mån har försökt stoppa men lika ofta påskyndat.

I denna mix av ingredienser vet man inte vem som är den verklige förrädaren, dvs. kapitalet, och man skyller det mesta på staten, etablissemanget, regeringen och till sist partiet. Till detta kommer också SAP:s handlingsförlamning och motvilja till stora förändringar. Reformutrymmet har minskat, monopolkapitalismen har ändrat karaktär och tom borgarnas tafatta stimulanspolitik framstår som produktionsbefrämjande. Men det går naturligtvis ut över arbetarklassen.

Vid mitten av 60-talet inträffade något i Sveriges ekonomiska struktur. BNP sjönk, arbetslösheten minskade, investeringskvoten sjönk, profitkvoten minskade, självfinansieringsgraden av främst exportindustrin minskade, kapitalexporten ökade och en stor koncentration av kapital ackumulerades. Detta bidrog till omfattande stödåtgärder från staten. Men de räckte inte till.

Lönerna steg med allt mindre procenttal och arbetsintensiteten ökade (med det försämrades arbetsmiljön, ackorden ökade, antalet skift ökade och antalet rörliga semestrar). För att kunna finansiera dessa ingripanden, så krävdes ett ännu högre skattetryck. Främst är det de indirekta skatterna och kommunalskatten som ökat sedan 60-talet. Slutsatsen för arbetarklassens del får läsaren dra själv.

Antalet företagsnedläggelser (beroende dels på kapitalkoncentrationen, dels på krisen) och de nu uppkomna vilda strejkerna gjorde att läget förvärrades ytterligare. ”Avståndet i produktionstillväxt mellan tillväxtindustrier och stagnerande branscher har ökat under 60-talet” (29)[9].

Anledningarna är svåra att hitta bland statistiken. Orsakerna till att det gick så bra innan är lättare. Vi hade en intakt produktionsapparat efter krigets härjningar ute i världen. 30-talets depression hade inte påverkat oss nämnvärt (dock tillräckligt för att de av kapitalismen betingade statsingripandena fick ske, här som överallt annars). Vidare hade vi en stark och samarbetsinriktad arbetarrörelse och en köpkraftig hemmamarknad.

Den var dock inte tillräckligt stor utan man gav sig ut på den internationella marknaden. Där möttes svenska varor av skärpt konkurrens och höga EG-murar och sedan var krisen här. SAP hade inget annat redskap än den gamla statsinterventionspolitiken och den tycktes inte fungera. Grundläggande objektiva förändringar som jag inte kan gå in på här hade alltså skett i den svenska och internationella monopolkapitalismen (15, 29).

Då måste andra frågor komma i blickpunkten. I valrörelsen 1968 kom näringspolitiken[10] fram med satsningar på arbetsmiljö och företagsdemokrati. Dessutom mobiliserades ett stort antal S-väljare (som hade legat på sofflocket i de 2 tidigare valen enligt statistik man hade uppe på arbetarkommunerna. Dessa sökte man upp och övertalade) och det blev ett riktigt klasskampsval. Sovjets invasion bidrog till att ta röster från Vpk.

Efter segervalet 1968 kulminerade hela den jämlikhetsdebatt som hade förts tidigare. Den var ett resultat bl. a av LO:s intresse (framfört redan 1964 av Arne Geijer i ljuset av de oförändrade inkomstklyftorna), radikala ”vänstervindar” (enligt SMHI, vits…) och av partiledningens febrila letande efter frågor som kunde vitalisera debatten och få tillbaka de röster som hade flytt i valen innan.

Ett arbetsutskott med Alva Myrdal tillsattes och dess arbete föredrogs på partikongressen 1969. Under tryck av ett tillfälligt ekonomiskt uppsving perioden 1969 – 70 blev ”Ökad jämlikhet” huvudfrågan för valet 1970. Olof Palme hade nu valts till partiledare.

Men framtiden bjöd på dystra tider. Borgerligheten vann faktiskt valet, men Palme satt kvar pga. majoritet i första kammaren. Och konjunkturen sjönk igen. Det var det sämsta året Sverige haft sedan andra världskrigets slut.

En förändring måste ske och de förut så radikala rösterna tystas ned. Man lanserade ”Solidaritet för trygghet” inför partikongressen 1972. Dessutom måste man ta hänsyn till att regeringen nu kunde fall. Första kammaren var ju borta! Valrörelsen fick ett defensivt uttryck i parollen ”Rösta inte bort tryggheten den 16/9”. Aldrig någonsin har väl SAP så identifierat sig med det bestående som då.

Detta visar med klar tydlighet den opportunism som har präglat SAP:s agerande sedan lång tid tillbaka. I goda tider kan man kosta på sig att vara radikal. Men om det slår om (som det alltid gör i ett kapitalistiskt samhälle) till dåliga tider, så dras kraven ned, besinning och ”realism” råder[11]

Hur det valet gick vet vi. Lotten segrade och socialdemokratin regerade. Tiden efter har präglats av kris både i ekonomin och inom regerandet. En handlingsförlamning har ytterligare förstärkts. Skandaler har avslöjats (men de är inte så mycket att orda om. De flesta var nog uppfunna på Expressen till omfånget i alla fall), men framför allt har statens makt utsträckts till att gälla mer godtyckligt än tidigare. LTO-lagen, LSPV, terroristlagarna, åsiktsregistreringen, samkörning av olika datasystem, inskränkningar i den grundlagsfästa tryckfriheten och en svällande alltför självständig byråkrati. Det är mot bakgrund av detta och konjunkturutvecklingen och en hel del annat som man måste se 1976 års valförlust för SAP. Det var ju dit jag skulle komma till sist.

Alltså, en liten redogörelse för orsakerna till valnederlaget/segern. Det är alltid intressant i vilken form folk talar om det, seger eller förlust.

 

Del 2. Valet i ord och bilder

Det som alltså inte fick hända, eller verkade kunna hända efter alla försök, hade hänt. Socialdemokratin föll. För första gången på riktigt (andrakammarvalen och koalitionsregeringarna oräknade) fick Sverige en borgerlig regering. Hur kunde detta vara möjligt?

Innan jag går in på analysen vill jag först visa på några bilder från valrörelsen för att visa på den febrila kamp som rådde innan, om snart sagt varje väljargrupp

Bild på annons riktad till motorcyklister om att socialdemokraterna inte tänker begränsa tunga motorcyklar. Annonsen införd av SSU.

Bild på annons om att inte slänga bort röster på Kristen Demokratisk Samling. Från Kommittén Rösta Borgerligt.

Bild på annons riktad till företagare som vill säkra elförsörjningen från kärnkraften. Betald av socialdemokratiska företagare.

Bild på Centerledaren Torbjörn Fälldin med rubriken I ett folkhem står inte klass mot klass!

Alf Enerström kommenterade: ”Centern hade plötsligt i sin övriga politik också blivit i realiteten mer socialdemokratiskt än socialdemokratin med sin omtanke om småföretagarna (landets näringspolitiska ryggrad), med decentraliseringstanken och med skattesänkningar för de flesta inkomstlägena” (31).

SAP agiterade snällt ibland utan profil. Den defensiva parollen från 1973, ”Rösta in bort tryggheten” kom fram igen. Många väljare tyckte inte att SAP hade redovisat sin politik tillräckligt. Löntagarfonderna var bästa exemplet. LO:s ledare Gunnar Nilsson fick inte heller vara med Palme i den sista teve-debatten som hans företrädare Arne Geijer alltid fått.

Bild på artikel om Sven-Bertil Taube som ska fly Sverige pga. skatter och byråkrater publicerades i Expressen på valdagen.

Bild på artikel med rubriken ”Ge Bohman pension”.

Men efter valet kunde den borgerliga Expressen kosta på sig att bråka lite med de nya borgerliga makthavarna. Tidningen hade fått en ny chefredaktör som lovade att vara minst lika hårdhänt mot de nya som mot de gamla.

 Valrörelsen och de olika partierna

Valrörelsen kan allmänt betecknas som hård (se bilderna i föregående avsnitt). Det var det tredje ”socialiseringsvalet” för socialdemokratin (1928 års ”Kosackval” med ganska radikala krav på arvskatt och 1948 års planhushållningsval med ett starkt motstånd, se fotnot 6). Det förlorades likaledes.

Frågan är om detta är en tillfällighet eller en entydig linje. Man kan dock vara ense om att SAP:s socialism (konkretiserad i de s.k. löntagarfonderna eller från borgerligt håll, ”Meidnerfonderna”) var en av de avgörande frågorna.

Som läsaren själv har uppmärksammat så förefaller SAP:s misslyckande i just denna fråga inte var så förvånande. Opportunism och principlöshet aldrig varit särskilt bra i vägskiljande frågor. Denna svaghet utnyttjades utomordentligt av oppositionen och de varnade för korporativism, öststatssocialism, statsbyråkrati och hot mot individens frihet.

Olof Palmes kommentar till detta efter valet var ”om motståndarna lyckas att utmåla socialism som ett fult ord så är även den mest reformistiska socialdemokrati chanslös” (11). Detta bekräftas av aktiva partimedlemmar som tyckte att de stod försvarslösa utan stöd från ledningen i denna fråga[12].

Kulmen, eller kanske starten, på (hets) kampanjen mot SAP/LO var när Torbjörn Fälldin höll ett tal i Ystad den 4 juni 1976, och där utmålade SAP som ett icke trovärdigt demokratiskt parti. Det är vad jag kallar primitiv attack. Man utnyttjar i så fall väljarnas historiska okunnighet om hur det hela började med demokratin och med rösträttsrörelsen. Inte var det Bondeförbundet som drev frågan.

Framför allt inte dess nuvarande koalitionsbroder högern. Nej, det var, som du har läst, arbetarrörelsen i samarbete med liberalerna. Detta som ett litet försvar av SAP, det kan behövas i denna vettlösa beskyllning. Men att se till SAP:s reaktioner istället så blir man kanske lika förvånad över deras historiska kunnande. Här var man tafatt och oförberedd.

Det gick tom så långt att SAP dementerade med stor indignation att partiet var LO:s förlängda arm som man i alla andra sammanhang ville bekräfta. Detta blev svårt för partimedlemmarna att föra ut och sammelsuriet stärkte väljarnas misstro.

Den allt övergripande frågan gällde byråkratin. Här kommer kärnkraften också in med expertvälde och teknokrati: två begrepp som hanterades med utsökt taktik av de borgerliga.

Om vi först tar i ”pampväldet”, ”maktfullkomligheten”, ”förmyndarsamhället” osv. Med lyster från de s.k. ”affärerna (Lindgren, Bergman och den av Arne Gadd enda affären av betydelse, Transportarbetarfackets Hans Eriksson). Blev debatten lätt att föra. Folk kände igen sig. Visst finns det all anledning att attackera SAP på dessa punkter.

Rörelsen har centraliserats och avdemokratiserats så till den milda grad att vem som helst, utom möjligen Hans Eriksson, skulle kunna rösta på det parti som vill angripa byråkratiseringen. I denna fråga finns det oändligt med material att ösa ur. Från borgerliga analyser till rena arbetarskildringar av facklig kamp (som saboterades av LO).

En 50-årig murare vittnar om den fackliga byråkratin och dess ”överklass” och ”underklass” så att man häpnar. Avtalen är praktiskt taget avgjorda innan de når arbetsgivarna och LO går med på rena lönesänkningar. Facket hindrar all kritisk debatt (med välvilligt stöd av hela A-pressen).  Denna intressegemenskap med arbetsgivarna är påtaglig.

Boken Jag, en jobbare av Raimond Bengtson, blev mer eller mindre censurerad av A-pressen och författarens egen fackklubb. Arbetarpressens följsamhet var otrolig. Nu kanske man kan tro att detta är ett enskilt fenomen, men Gio Petré fick känna på samma smutskastning och vägrades genmälen i A-pressen.  Hennes man, företagsläkare på en KF-ägd fabrik, vägrades att besöka arbetarna på verkstadsgolvet i ett halvår av företagsledningen och fackklubben.

Detta trots att arbetarna samlat ihop en lista och stödde honom. Men han avsattes tillsammans med den gamle företagsledaren (som stödde läkaren) och ersattes av en mer partivänlig variant. Inte ett ljud i A-pressen.  Detta som en parentes för att visa att maktfullkomligheten gror inom rörelsen och det inte bara är tillfälligheter som spelar in. En ”moralisk korruption” alltså. I ett trängt läge mobiliserar ledningen alla tänkbara medel (detta skedde strax innan valet) (31).

Annat mygel som väljarna reagerade på var den favorisering av ”folkrörelserna” som skett under senare år. Hela ”rörelseapparaten” verkade vara opåverkbar menade många. Det av LO ägda byggbolaget BPA får t ex förtur till vissa arbeten av de kommunalägda bostadsföretagen (ofta S-dominerande).

Dessa slipper i sin tur hyresregleringar, konkurrens, skatter. Inom alla dessa ”folkrörelser” finns otaliga personalunioner. Makten centraliseras alltså (26). Detta gör att man känner sig maktlös och värjer sig både inför den ”gamla” byråkratin och den ”nya” dvs löntagarfonderna (som utmålades som ännu ett steg mot byråkratisering).

Kärnkraften var ett dilemma både för SAP och de borgerliga. Här lades taktiken upp hårfint. Dock finast av de borgerliga som lyckades få in alla de röster som behövdes för att få majoritet. Centerpartiet med Torbjörn Fälldin blev symbolen för trygghet (jämfört med SAP:s gamla ”monopol” på trygghet) mot Palmes farliga experiment.

Folk värjde sig inför maktkoncentrationen och ett fåtals kunnande. Detta var något ingen begrep och dessutom var det varligt. Även inom SAP så fanns det tveksamma (hela 63 % enligt en enkät innan valet) och här skedde en övergång som annars skulle ha fällt Fälldin (Centerpartiet befann sig på tillbakagång, förlorade 1 %). Mer om denna fråga senare.

Läget var alltså mycket gynnsamt för de borgerliga partierna. Det fanns en gemensam fråga som förenade dem, ett, för första gången, regeringsdugligt alternativ och olika valfrågor som de olika partierna kunde profilera sig i. På så sätt kunde man få in ett maximalt antal väljare.

 

M: ”HAR DU FÅTT NOG AV SKATTEHÖJNINGAR?”

Moderaterna drev marginalskattefrågan med frenesi. Det gällde om det skulle löna att arbeta överhuvudtaget. Annars kunde man gå på socialhjälp, sjukförsäkring eller annat ”bidragsraseri” som SAP höll på med.  Den ”nya individualismen” framfördes också av Gösta Bohman. Kärnkraften höll han dock ganska tyst om. Det gällde ”klemandet med brottslingarna, förmyndarsamhället och vänstervridningen i skolorna” istället.

Dessa frågor har sitt starkaste ideologiska (?) fäste här i M även om många andra borgerliga väljare sympatiserar med dem. Dessutom lovade M att foga sig i regeringen och regera på ”mittenpolitikens grund”. Gösta Bohman förde livliga debatter med bl. a Sträng och Palme som kan sägas stod ställda i vissa frågor. Bohmans debatteknik och personliga framträdanden gjorde nog intryck på en del väljare. Partiet gick också framåt med 4 mandat.

 

FP: ”SOCIALA REFORMER UTAN SOCIALISM”

Folkpartiet stod för den radikala varianten. Det gällde att få in dem som befann i valet mellan SAP och Folkpartiet. Man profilerade sig starkt med framför allt Per Ahlmarks benägna bistånd. Här fanns en debattör fullt i klass med Palme (han var alltså värre än Bohman).

Han var som klippt och skuren dels för partiets intellektuella framtoning, dels för att knäppa själva Olof Palme på fingrarna i debattens hårda duster.  Det gick att vara tom radikalare än SAP i vissa frågor, könsrollsfrågan t ex. Partiet sade sig vara emot all maktkoncentration i näringslivet, såväl statlig som privat. Det liberala i vårt allra liberalaste parti framträdde starkare nu än någonsin och optimismen frodades. Det fick fog för sig när väljarna gav Folkpartiet hela 4 nya mandat, en uppgång utan dess like.

 

C: ”NEJ TILL KÄRNKRAFTEN!”

Centerpartiet kräver lite mer utrymme då detta parti mer än något annat har hotat SAP:s ställning. Det har ju framför allt övertagit delar av arbetarväljarna. Med en uppgång på över 10 % de senaste 15 åren räcker inte Hedlunds eller Fälldins eventuella framtoning som förklaring. Det måste, som alltid, sökas i de sociala och ekonomiska förhållandena. Vad har spelat Bondeförbundet/Centern i händerna? Varför röstar framför allt de unga på Centerpartiet?

Innan Centerpartiets genombrott på SAP:s revir skedde hade dessa två klassbaserade partier gemensamma intressen i vissa frågor. SAP ville inskränka kapitalets makt och Centern industrins makt över jordbruket. Det gjorde att partierna samarbetade ibland och även bildade regering (1951 – 1957). Men i och med att bondekapitalets skiljelinje mot industrikapitalets suddades ut kom andra saker i sikte.

Rationaliseringen av jordbruket, som inte minst stöddes av böndernas egna organisationer som också gått över till industrialiserad stordrift av jordbruk och skogsbruk med de stora livsmedelskooperationerna, strukturrationaliseringen av industrin och storstädernas koncentration, främlingskap mm[13].

Allt detta missnöje fick sitt utlopp i Centerns ”småfolklighet” och gröna dröm om ett eget litet torp. Industrisamhällets avigsidor gynnade Centerpartiet som inte (öppet i alla fall) stödde kapitalet vilket Folkpartiet och Moderaterna tycktes göra. Därför kunde många arbetare gå över till just Centern, det var ju inte direkt borgerligt. Mera ett folkhemskt parti i stil med SAP fast inte så betagna av produktionstillväxten. Centerpartiet blev den naturliga opponenten med sin agrara bakgrund mot industriell exploatering.

Ett missnöje gynnade alltså partiet. 60-talets radikala samhällskritik fick sitt utlopp åt höger bland de unga. De var inte lika traditionsbundna och var negativt inställda till SAP:s ohämmade positiva syn på BNP-tillväxt som gick ut över miljön och människorna (22, 21, 12).

Ett viktigt påpekande är att de röster som försvann i jordbruksrationaliseringen försvann oftast inte alls. De bönder som hade röstat på Centern i hela sitt liv ändra sig inte bara för att de gick in i produktionen, vilket var vanligast, och blev arbetare. De s.k. tröghetsfaktorn är här viktig (12).

Centern var alltså det ”trygga” (jämför med SAP:s gamla monopol på denna paroll och den tidigare nämnda valaffischen från SAP) alternativet för väljarna. Detta i motsats till SAP:s socialistiska och farliga (kärnkrafts) experiment. Torbjörn Fälldin hade den ”folklighet” som saknades hos Olof Palme.

Detta erkänns även av aktiva socialdemokrater[14]. ”Folklighet”, ”trygghet” m fl. känsloargument dominerade debatten i just kärnkraftsfrågan. Sakdiskussioner gick överhuvudtaget ganska dåligt. A-pressens underlägsenhet bidrog också till att SAP inte fick just ”sin” inriktning företrädd i vissa frågor.

Ett litet citat från berömda debatten i Scandinavium kan visa hur en A-press journalist (Dieter Strand, Aftonbladet) kan beskriva Fälldins debatteknik:

”I kärnkraftsfrågan blir Fälldin en stor evangelist. Det känns, långt ned i ryggmärgen, som om han talar om den breda vägen till helvetet…’Hur tänker Fälldin lägga om sin politik så att den passas Bohman?’, sa Palme gång på gång. Fälldin svarade ju aldrig…han lutade sig fram i talarstolen, knep ihop ögonen och sänkte rösten och fortsatte att tala om sin enda stora fråga: Nej till kärnkraft. Detta är något mycket märkligt, kanske historiskt i svensk politik” (10).

Teknokrati och expertvälde var de fula bovarna i Centeragitationen. Kärnkraften skrämde många som stod och valde mellan blocken. Andra saker som kan ha spelat in var t ex SAP:s sena start i valet. Tecken tyder på att partiet gick framåt de två sista veckorna. Deras (sak) frågors bortkollring bekräftas bl. a av Expressen. Läger var alltså illa för SAP på många fronter.

 

Vpk: FÖR ARBETARPOLITIK OCH SOCIALISM!!!

Vpk fungerade (som alltid) som SAP:s vänsterlegitimation.  Här fanns chansen att rösta radikalt men ändå socialdemokratiskt för Vpk har alltid stött SAP, inte varit ett alternativ. Man kan tycka att ett så pass stort missnöje med makthavarna och samhället som frodades i valrörelsen (och innan också) borde ha resulterat i en vänsterströmning, en radikal förändring av det system man ogillade. Det blev dock inte fallet.

Vpk gick tom tillbaka. Här fanns ändå anti-kärnkraftsfrågan, vilken borde ha lockat med fler (med tanke på det stora intresset och Centerns framgång just där). Ändå förlorade man. Svaret måste sökas i att inget verkligt vänster- eller antikärnkraft alternativ fanns. I och med att Vpk dels stödde SAP, dels därmed stödde deras kärnkraftspolitik (i och med själva stödet!), så framstod partiet inte som trovärdigt.

Dessutom stärktes inte trovärdigheten av den splittring (APK) som partiet genomgick. Det var svårt att föra en utåtriktad verksamhet säger aktiva Vpk:are. Till sist var väljarna emot den bild av löntagarfonderna som dominerade, dvs den öststatssocialismens statsbyråkrati och då röstade man nog inte mera socialistiskt.

Förändringarna i Vpk:s röstunderlag är intressanta. De visar att partiet gått tillbaka i de traditionella arbetarfästerna (Norrbotten, Gävleborgs län, Västernorrland mm), men framåt i storstäderna., Västerbotten, Stockholms län mm och starkt framåt i Uppsala, Lund och Umeå.

En klar klassförskjutning alltså från arbetare till intellektuella och andra tjänstemannakategorier, då speciellt i vårdsektorn, där Vpk får ett allt starkare stöd. Detta bekräftas både av aktiva och av partiets politik som blivit mer inriktad på just dessa väljargrupper. Stödet till SAP har också givit negativt resultat ibland visar statistik.

I och med Vpk:s suddiga profil har en del väljare funnit det onödigt att gå över till Vpk för att rösta på SAP och gör istället det direkt (i Norrbotten t ex där Vpk gått bakåt har SAP istället vunnit röster) (23).

Ett handlingskraftigt vänsteralternativ saknades alltså. Därmed kanaliserades missnöjet högerut även om förutsättningar fanns för en vänsteropposition (kris i ekonomin, bristande solidaritet i samhället, byråkrati mm). Men kanske människorna värnar om det lilla de har i dåliga tider och vill försvara detta. Om det är det svårt att sia, båda förklaringarna finns.

 

S: ”Folk har fått det för bra – då blir man borgare”

Socialdemokraternas politik anser jag vara redovisad utförligt i de andra partiernas agerande, deras väsentliga drag i alla fall, negativa alltså, så en upprepning ter sig onödig. Istället går jag in på en del förklaringar man kan hitta bland aktiva socialdemokrater. Olof Palme, från vilken rubriken är tagen, anger detta förborgerligande som en av tre tänkbara förklaringar.

Jag tycker själv att den vittnar om en självgodhet och ovilja till intern kritik, men eftersom den är ganska vanlig (även hos de kommunalråd och aktiva partimedlemmar jag mött), så måste den redovisas.

De menar naturligtvis inte att man skulle ha skurit ned på standarden eller tryggheten utan att partiet borde ha varit mer på det klara med utvecklingen. Kort sagt, man säger att under 50-talet och i början av 60-talet (dvs under själva uppbyggnadsfasen av den svenska välfärden) var SAP den självklara garanten för trygghet.

Men när människorna kände att de hade uppnått ett visst mått av standard ansåg de sig villiga att experimentera och pröva något nytt.  Det hade man ju råd med. Tidigare hade de borgerliga varit lite avogt inställda till den socialdemokratiska välfärdspolitiken (med tal om ”smygsocialisering”, ATP och sjukförsäkring). Nu verkade de alla vara överens om de grundläggande trygghetsfrågorna och skillnaden var kanske inte så stor (11). Detta som en typ av förklaring.

En annan av liknande typ är teorin om välfärdens förborgerligande. Här menar man att de saker som folket hade uppnått under välfärdspolitiken (villa, bil, mer fritid mm) ville det värna om. Att dela med sig blev svårare. Om man lägger till massmediernas enorma fixering vid statusprylar och det sociala trycket att skaffa dem, så framträder egoismen tydligare menar vissa.

En liten parentes till den förra teorin om intressegemenskapen i valrörelsen kan vara nog så intressant. Olof Palme anklagade det borgerliga regeringsalternativet för att hota pensionerna. Då fick Fälldin gå ut och försvara hela trygghetssystemet och sa då (lägg märke till känsloargumentet!):

”Inte skulle jag ta ifrån min mor hennes pengar!”

Det var ett av de fulare angreppen från SAP fullt i klass med Fälldins Ystadstal (4 juni 1976). Det påhejades av bl. a PRO (S-dominerade pensionärsorganisation med förre LO-chefen Arne Geijer i spetsen) och tidningen Metallarbetaren, som skrev att en borgerlig regering skulle innebära; höjda hyror, brist på energi vilket orsakar färre jobb, sabotage av MBL och försämrad anställningstrygghet (33).

Andra socialdemokrater ser välfärdens problem på ett annat sätt. Jag tänker då på Jan Lindhagen och Macke Nilsson. De skriver:

”Till en del är livet i det nya slaget av miljö förborgerligande. Vi tänker då inte på den ökade standarden, teven, bilden, de nya möblerna, de bättre kostvanorna, fritidshuset. De gör ingen borgerlig. Men utsattheten för den ekonomiska konjunkturen (särskilt under 1970talet, min anm.), känsligheten för dess svängningar, tillsammans med kommersialismens symboliska störtflod i den nya miljön är en chans för borgerligheten.

Familjens politiska roll präglas av egenintresset. Borgerlighetens ideologi och dess tro på den egendomsägande demokratin står konsumtionstryggheten (jämför med talet om s.k. ”servicedemokrati”, min anm.) närmare än arbetarrörelsens gamla ideal om den solidariska kollektivismen” (10).

De avvisar alltså Palmes tes om välfärdens förborgerligande egoism. Osäkerheten i det kapitalistiska systemet gör att man röstar mer borgerligt (dvs. kapitalistiskt). Ett svar på den tidigare nämnda frågan om reaktioner i kriser.

Sänkt åldersgräns förs också fram som en alternativ förklaring.  1976 röstade cirka 400 000 förstagångsväljare. Skolvalen bekräftar också den borgerliga övervikten. Här kommer den gamla marxistiska tesen om klassamhällets indoktrinering in.

Skolan är förborgerligande, dels genom dess propaganda, dels genom dess isolering från produktionslivet (och därmed, enligt socialdemokratisk logik, isolering från dess negativa effekter som skulle få folk att rösta mer socialistiskt). Den sänkta åldersgränsen måste naturligtvis sättas i samband med den längre tid som människor vistas i skolan. Nu rör sig det om cirka 80 % som fortsätter in i gymnasiet.

Nu är inte alla socialdemokratiska valförlustteorier så här enkla. Även om jag inte har visat på den värsta buskagitationen med tal om att ”väljarna lurades med kärnkraften” osv., så är de här teorierna ändå ganska simpla och enkla. Det finns tal om allehanda höger- och vänstervindar och schablonmässiga generaliseringar.

Nej, en kritisk analys måste grunda sig på praktiken, produktionen, de ekonomiska förhållandena. Till de m hör befolkningsmässiga förändringar. En som blev arg på SAP:s eftervalsdebatt med dess fixering vid valets avgörande frågor och andra på ytan liggande företeelser var – som jag så ofta citerat och studerat – Jan Lindhagen.

Det föranleder mig att byta rubrik och mobilisera all tillgänglig statistik över befolkning, produktion och ekonomiska rationalisering, jämte en dos marxistisk analys, för att reda ut begreppen och orsakerna kring valförlusten 1976. Allt detta finns att läsa mer utförligt i tidskrifterna Zenit 5/1971 och 5/1976 och Tiden 10/1976[15]. Detta som ett försök att förklara valet på ”riktigt”.

 

Kapitalismens utveckling i Sverige fram till 1970-talet och dess inverkan på politiken

Sverige är en kapitalistisk stat. Utvecklingen drivs framåt av de produktivkrafter som kapitalet frigör. Det är därför intressant att studera hur den ekonomiska utvecklingen ter sig då den har ett avgörande inflytande på den övriga mänskliga verksamheten.

Detta är kärnan i den historiska materialismen. Jag anser att ingen annan teori kan förklara historiens gång och människornas handlande på ett tillfredsställande sätt. Därför använder jag denna modell som orsaksförklaring.

Hur kapitalet reorganiserades på 30-talet har jag redogjort för tidigare. Kort kan jag bara nämna att det är under denna tid vi får de typiskt västerländska dragen, dels av ekonomiskt i form av statsingripande i näringslivet, dels politiskt i form av välfärdsstaten.

Konkurrenskapitalismen övergick till monopolkapitalism i och med ett nära samarbete mellan kapitalet, olika intresseorganisationer och statsmakterna. Monopolkapitalets behov av ökad konsumtion och produktion fick sin verkan med ”keynesianismen”.

Budgetbalansering, aktiv konjunkturpolitik, offentliga arbeten och sociala reformer. Här fanns alltså ett unikt sammanfallande av dels monopolkapitalets specifika objektiva intressen, dels arbetsklassens krav på sociala reformer. Jämsides med denna, subjektivt sett, paradoxala allians, skedde ett annat typiskt svenskt fenomen (som nämnts tidigare), nämligen ”representationsprincipen” eller om man så vill, korporativismen.

Borgarklassens monopolitiska fraktion kunde inte driva sina krav, även om de hade insett dem, genom de borgerliga partierna vars ideologiska anakronism steg för varje förbättring av krisen medelst statsinterventioner.  SAP var inte behäftade med denna skygglapp utan kunde genomföra deras krav som naturligtvis fanns rent objektivt sett.

Det skulle dröja länge innan den borgerliga monopolitiska fraktionen insåg vitsen med detta. Dessutom stöddes de borgerliga partierna ofta av småföretagare och andra kategorier, vilka snarare skulle förlora på satsningar på storkapitalet. Ett fjärmade skedde alltså mellan monopolkapitalet och de borgerliga partierna, och ett närmande till näringslivets intresseorganisationer (liksom till SAP/LO vid arbetsmarknadsavtalen 1938 och 1939).

Det upprättades en princip om intressebalans eller lag om motvägande krafter. ”Denna princip grundar sig på förhållanden i ekonomin där kapitalismen och arbetarna enligt den borgerliga nationalekonomin och den rättsliga ideologin, är jämbördiga parter” skrev Mats Dahlkvist 1975 (15).

Lägg märke till begreppen om ekonomi och juridik. Dessa fanns manifesterade i statens domstolar och i de industriella organen, dvs. statens mest centrala delar vilka syftar till att hålla samman de antagonistiska klasserna med enligt härskande borgerlig ideologi, ”neutrala” medel.

En liten sammanfattning: Den borgerliga monopolistiska fraktionens rent objektiva intressen har förts fram och burits dels av ”statens funktion att organisera den härskande klassens politiska makt genom sammanhållningsfunktionen, dels genom SAP:s roll som bärare av specifika intressen, dels av monopolkapitalet självt som verkar öppet på den politiska arenan med olika organ som SAF, SI, Exportföreningen (15).

Ett klart gynnsamt läge alltså. På denna framgångsrika bas har SAP kunnat bedriva en fast trygghetspolitik som fick väljarna att rösta på dem. Vi hade också den högsta produktionstillväxten av något kapitalistiskt land under mellankrigstiden (29).

Tiden efter andra världskrigen bjöd på stora sociala reformer, men också på kris. Sverige hade efter andra världskrigen nästan den lägsta tillväxten av något kapitalistiskt land (procentuell BNP-förändring;

1950-60 3, 4 %,

1960-1965 4 %,

1965-1970 3, 9 %

1970-1975 3, 8& (29).

Om man ser till olika branschers utveckling framträder en intressant struktur. Produktionstillväxtens differens för perioderna 1960 – 1965 och 1965 – 1970 fördelar sig enligt nedanstående:

Kraftproduktion, industri, byggnadsverk., varuhandel             – 2, 3 %

Samfärdsel, offentliga tjänster, skogsbruk                                          + 1, 3 %

Totalt sett sjönk BNP 1970 med 1, 5 % jämfört med 1960-talets första år. Detta kan anses vara en följd bl. a av ökad utländsk konkurrens (genom EG-tullar och multinationella företags monopol). Men det räcker inte som en fullständig förklaring då denna kris är världsomfattande.

Om man ser till siffrorna ännu mer detaljerat finner man att de branscher som stagnerade under 50-talet uppvisar en ännu större stagnation under 1960-talet. Tvärtom för tillväxtbranscherna som ökade än mer. Internationellt sett ligger våra stagnationsbranscher sämst till bland andra avancerade kapitalistiska länders krisbranscher (29).

Det har skett en ansamling av produktion och kapital. Denna koncentration har sitt ansikte utåt i form av finanskapital. Detta har genomgått en rent ut sagt otrolig centralisering.

Lite siffror kan belysa utvecklingen. Dessa utgör ändå en bråkdel av det material som finns om detta, t ex Koncentrationsutredningen.

De 50 största företagen i Sverige behärskar cirka 50 % av produktionen. Av dessa 50 kontrolleras 41 av 15 ägarfamiljer (38 stycken direkt och 3 indirekt). Vidare har 0, 2 % av befolkningen 273 av aktievärdet enligt statistik från 1950.

De stora affärsbankernas utveckling är liknande. Efter den sista stora fusionen mellan Skandinaviska Banken och Enskilda Banken hade S-E-Banken och Svenska Handelsbanken hela 66 % av de egna affärsfonderna och 61 % av samtliga affärsbankers balansomslutning (13, 15).

Detta tema går igen i andra sammanhang. I antalet fusioner t ex som ökade från 635 stycken på 50-talet till 2543 stycken under 60-talet (15)[16]. Detta kanske inte ser så farligt ut, att olika företag går ihop kan bara vara bra. Jovisst, men om det finns en risk att det inte rör sig om sammanslagningar utan uppköp så kan man börja att oroa sig för småindustrin.

Det är just vad som hänt. I 80 % av fusionerna var köparföretaget minst dubbelt så stort som det köpta (15). Detta medför ett regelrätt upphävande av konkurrensen. Koncentrationsutredningen skrev:

”…en mycket stor del (troligen mer än hälften) av den svenska marknaden för industriprodukter utmärks av en monopolitisk eller starkt oligopolitisk marknadsstruktur.”

Även internationellt sett ligger Sverige över genomsnittet i produktionskoncentration.

Om man ser till andra delar framträder liknande saker. Den rent mänskliga delen t ex. Sysselsättningen som ökade med 1 % under 50-talet sjönk sedan till 0, 2 % ökning under 60-talet och minskade inom jordbruket, skogsbruket (trots ökad tillväxt), gruvdrift, sågverk, pappersindustri dvs. de typiskt norrländska näringarna (29). En omflyttning av arbetskraft skedde. Över 100 000 människor flyttade söderut under 60-talet. Det är detta man kan se som en orsak till arbetarrörelsens uttunnande och med dess fall.

Om man ser till Sverige som delat i två delar, ett rött och ett vitt, med gräns vid Östergötland (undantaget storstäderna som är vita dvs. borgerliga) och analyserar valresultatet i dessa olika delar får man fram att det röda (dvs. socialdemokratiska och kommunistiska delarna) har förlorat på strukturomvandlingen.

Folk har flyttat ner till det vita landet utan att ha fört med sin ”rödhet” (21). De socialdemokratiska väljarna som varit inrotade i byn med bruket och rörelsen skingrades nu till storstädernas isolering och individualism.

Antalet arbetslösa har ökat från 75 000 år 1961 till 172 500 år 1971 (inkl. beredskapsarbeten, omskolning mm), men det finns ännu fler. Långvarigt arbetslösa slutar att registrera sig, hemmafruar kan inte få arbete pga. dålig barntillsyn, antalet som skulle jobba istället för att gå i skola osv.

Jag redovisade tidigare att industritillväxten minskat. I absoluta tal har även arbetarklassen minskat. Detta som en följd av rationaliseringar och uppflyttningar uppåt i hierarkin. Det underskott som blivit i arbetarklassen i och med avancemang och produktionsökning (som ändock fanns på 60-talet) har ersatts dels av bönder som mist arbetstillfällen genom strukturrationaliseringar, dels av icke röstberättigade invandrare (12).

De f.d. bönderna och lantarbetarna röstar som de alltid har gjort även fast de nu råkar tillhöra arbetarklassen. Detta medför en klar minskning av SAP:s traditionella väljare, arbetarna.

Även om sysselsättningen minskade för första gången på 60-talet i absoluta tal med 32 000 personer så minskade inte produktionsvolymen (som dock var mindre än tidigare) (29). Nej, sysselsättningsstagnationen kan förklaras med bl. a ökad kapitalintensitet som leder till större automatisering och färre manuella arbeten.

Kapitalintensiteten var 4, 8 % i perioden 1950–1960 och 7, 2 % under 1965 till 1979 (29). Samtidigt rådde regional omfördelning och kris inom vissa branscher.

Det trängda läge som företagen befann sig i tvingade fram krav på ökade prestationer av arbetskraften. En ökad arbetsintensitet kan avläsas i antalet skift, ackord och rörliga semestrar:

Ackord i industrin

1956     61, 2 %

1964     64, 4 %

Skift i industrin

1965    8 % tvåskift och 5 % treskift

1969     13 % tvåskift och 9 % treskift

 

Idag är antalet skiftarbetare inom LO cirka 15 % (29).

Antalet sjukskrivningar ökar med arbetets intensitetsgrad. Cirka 100 000 människor remitteras varje år till arbetsvården och liknande. Här finns klara besked på att en klar förslitning fysiskt och psykiskt existerar i alla högsta grad bland arbetarna och den bara ökar.

 

SLUTSATS

En avgörande objektiv förändring har skett i det monopolkapitalistiska systemet. Den allians som fanns mellan borgarklassens monopolitiska fraktion och arbetarklassen har brustit.

Själva grunden för SAP:s politik, att bygga reformer på den kapitalistiska grundvalen, fungerar inte. Interventionspolitiken mar mist sin verkan, vilket även erkänns av en av dess innovatörer, f.d. Folkpartiledaren och nationalekonomen Bertil Ohlin. Det utrymme som fanns tidigare för sociala reformer har krympt till nästan ingenting trots att flera dyra reformer väntar, som allmän arbetslöshetsförsäkring, utbyggd barntillsyn, sjukvården, arbetsmiljön mm.

I detta handlingsförlamade läge har de borgerligas förslag i traditionell liberal tappning, med ett avstånd till den keynesianism de stött sedan 50-talet, med krav på minskade löneökningar, stöd till exportindustrin, mindre offentlig konsumtion mm framstått som mer trovärdiga och produktionsbefrämjande än SAP:s lösa förslag om löntagarfonder och samma gamla politik.

Visst är de borgerligas produktionsbefrämjande men på vems bekostnad? Och hittills har båda blocken presenterat lösningar inom systemets ram.

Socialdemokratin står igen vid vägskälet socialism eller kapitalism ännu en gång. Sist var 1932. I detta krisartade läge lyckades de borgerliga ta över makten. Grunden för SAP:s politik har raserats. Det går inte att mjölka fram mera mjölk ur den heliga statsmonopolistiska kon.

PS- Kommer de borgerliga kunna få fram någon mjölk? Eller måste de kanske byta ko? Det skulle kunna vara en fortsättning på detta arbete. 3 maj 1978

 

 

Litteraturlista

 

  • Från Palm till Palme. Föreningen Socialistisk Debatt. Rabén & Sjögren 1972
  • Jag, en jobbare. Raimond Bengtsson, Zindermans 1971
  • Marx i ett band. Red. Gunnar Gunnarsson. Storprisma 1976
  • Inför 70-talet – Jämlikhet och rättvisa. Föreningen Socialistisk Debatt Rabén & Sjögren 1970
  • Socialdemokratiskt idéarv. Gunnar Gunnarsson. Tiden 1971
  • Den svenska socialdemokratins idéutveckling. Herbert Tingsten. Tiden 1941
  • Sverige och sossarna. Bo Björkman. Askild & Kärnekull 1971
  • Program för SAP. Antaget 21: a partikongressen. 1960
  • Medelvägens ekonomi. Karl Fredriksson. Tiden 1942
  • Hotet mot arbetarrörelsen. Jan Lindhagen och Macke Nilsson. Tiden 1970
  • Vi kommer tillbaka. Berit Rollén m fl. Pogo Press 1977
  • Zenit nr 5/1976
  • För socialismen. CH Hermansson. Arbetarkultur 1974
  • Planhushållningsdebatten. Leif Lewin 1968
  • Staten, socialdemokratin och socialismen. Mats Dahlkvist. Verdandi Debatt/Prisma 1975
  • Palme mot Fälldin. Dieter Strand. Rabén & Sjögren 1977
  • Med egna ord. Olof Palme. Brombergs 1977
  • Arbetarrörelsen i Sverige. Del I och II. Knut Bäckström. Rabén & Sjögren 1971
  • Åt alla lycka bär? Raimond Bengtsson. Zindermans 1972
  • Socialdemokratin och näringslivet. Olle Svenning. Tiden 1972
  • Tiden nr 10/1976
  • Tiden nr 1/1978
  • Klasskampen (Kfml (r)) nr 5/1976
  • Marxistiskt Forum (Skp) nr 6/1976
  • Den svenska arbetarrörelsens historia (FK). Barrikaden 1977
  • Den socialdemokratiska maktapparaten. Erik Anners. Askild & Kärnekull 1975
  • Den svenska historien. Del IX och C. Bonniers 1968
  • Per Albin – linjen. Fredriksson, Strand och Södersten. PAN-serien 1970
  • Zenit nr 5/1971
  • Frihetlig Socialistisk Tidskrift nr 3/1974
  • Vi fällde regeringen. Gio Petré och Alf Enerström. Flora Film Förlag 1977
  • De förrådda idealen. Peter Bratt. Almqvist och Wiksell 1969
  • Kommunist nr 24/1976
  • Demokrati och socialism. Red. Nils Elvander. Rabén & Sjögren

 

 Muntliga källor

Intervjuer med aktiva socialdemokrater, aktiva Vpk:are, riksdagsman Arne Gadd, kommunalråd Bo Jonsson, kommunalråd Roland Agius, ombudsmän för moderaterna och folkpartiet samt folk på stadens torg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

[1] Även i Tyskland skedde oroligheter. Man slet av officerarnas epåletter och bildade soldatråd. I själva det Vilheminska Tyskland (27).

[2] Friedrich Engels uttryckte saken så här 1891: ”Man kan tänka sig att det nya samhället fredligt skulle kunna växa in i det gamla i länder där folkrepresentationen koncentrerar all makt till sig, så att man författningsmässigt kan göra det man vill så snart man har en folkmajoritet bakom sig” (3)

[3] SAP tillsatte visserligen en ”socialiseringskommission” 1920, men den fick ingen större betydelse. Utom som en ursäkt när frågan om socialisering kom upp. Då hänvisade man till kommissionens arbete. I dess arbete ingick också, på förslag av Wigforss (vem annars?), att utarbeta förslag på hur den industriella demokratin skulle förverkligas, med bl. a arbetarråd. Facket ställde sig dock tveksamma till en sådan utveckling. Man ville helst bara syssla med lönekampen. Enligt Gustaf Möller berodde handlingsförlamningen på att arbetarklassen inte var tillräckligt stor och på att produktivkrafterna inte var tillräckligt utnyttjade. ”Man skulle därmed riskera att socialisera i ett bristtillstånd och därmed tvingas bära alla de ekonomiska svårigheterna” (20). Kommissionens arbete lades fram 1936 utan större buller och bång.

[4] Enligt vissa forskare var det inte denna aktiva konjunkturpolitik som övervann krisen utan den inför andra världskriget stora upprustningen.

[5] En del socialdemokrater, bl. a Olle Svenning i Socialdemokratin och näringslivet, menar att denna idé om samverkan var helt medveten socialistisk politik. I ett samhälle med nästan uteslutande privat näringsliv försätts vissa kontakter. Och dessa kontakter behöver inte ske på kapitalets villkor. Företagen skall ”självmant medverka i en slags planeringsprocess som syftar till att optimalt tillvarata samhällsekonomins möjligheter”. Makten över dessa resurser skall sedan staten och löntagarna bestämma över. Risken ligger i att man gör sig beroende av kapitalets teknik och produktionsledning. Min invändning är att tekniken ingalunda är neutral utan styr profitbehovet likväl som allt annat i ett kapitalistiskt samhälle.

[6] Naturligtvis var Planhushållningsmotståndet (PHM) en stor orsak till SAP:s förlust 1948. Det var organiserat av de borgerliga partierna och syftade till att avslöja socialdemokratins ”smygsocialisering” likväl som den öppna. Tack vare valsystemet med socialdemokratisk majoritet i första kammaren satt SAP kvar liksom tidigare hänt och skulle hända många gånger till.

[7] Jämför detta med ett uttalande av Bert Lindström, vid i Göteborgsbanken 1968 i Kostnader och konkurrens, utgivet av SAF: ”I vårt land är vi gynnade av att fackföreningsrörelsen visar stark förståelse för strukturanpassningen och den rörlighet som en sådan kräver både av näringslivet och samhället” (32).

[8] 10 senare, alltså efter ännu mer av S regeringsinnehav, skrev Per Holmberg, låginkomstutredningens huvudsekreterare, i sin bok Välståndsklyftor och standardhöjningar 1967:

”Det är närmast förbryllande att i Sverige med en S-regering sedan 35 år och med mäktiga inflytelserika folkrörelseorganisationer sedan dubbelt så lång tid, att arbetsmarknadens position- och rekryteringssystem alltjämt är konstruerade på samma sätt som i det svenska samhället före demokratins genombrott” (32). Dessutom påpekar han att ingen inkomstutjämning har skett sedan 1948, snarare tvärtom. Samma sak kommer både CH Hermansson (13) och arbetarförfattaren Raimond Bengtsson (2, 19) fram till.

[9] Även avståndet mellan industrierna ökade. Vi fick en regional obalans (29, 15).

[10] ”Vid den socialdemokratiska partikongressen 1967 lanserades den omskrivna näringspolitiken. Staten skulle påstods det gå in i branscher där det privata kapitalet inte hade råd eller ensamt kunde bära riskerna med nya investeringar. På så vis skulle en växande statlig företagssektor, i koppling med den nya investeringsbanken, trygga sysselsättningen i branscher och regioner där det privata kapitalet stod oförmöget. Verkligheten har blivit en helt annan” (29)

[11] Några socialiseringsmotioner lades fram på kongressen. Företrädare för partiledningen manade till besinning med tanke på det förestående valet (DN 5.10.72 (30)

[12] ”Inför de primitiva borgerliga attackerna stammades bara fram något om att socialism är lite mer pensioner och arbete åt alla eller någon slags allmän trivselideologi” skrev Olle Svenning i LO-tidningen efteråt (11).

[13] När jag åtalar om de socio-ekonomiska förhållandena och deras inverkan på politiken (och allt annat) så måste det bli kortfattat. Varför då uppmärksamma dem överhuvudtaget? Ja, det kan tyckas. Men lite har jag i alla fall observerat dem, bl. a sid 18–19. Här vill jag bara än en gång poängtera deras grundläggande betydelse för en vettig analys. Mats Dahlkvist har beskrivit monopolkapitalismens utveckling fram till 70-talet och i Zenit redovisas statistik över kapitalismens utveckling, sid. 45–71 (15, 29). Vad jag kan göra är bara att hänvisa dels till de nämnda sidorna, till källorna, dels till en liten sammanfattning i den sista delen av analysen.

[14] ”Hans trygghet var oändligt mycket större” än Palmes, skrev Gio Petré, socialdemokrat som hoppade av SAP och propagerade för Centern (31).

[15] Lindhagen inleder sin analys med att använda en gammal socialdemokrats ord mot sina egna. Denne, Hjalmar Branting,  polemiserade 1886 (det tar alltså 90 år innan någonting fastnat i SAP:s tröga maskineri, om ens då) mot de ”som bedömer ett folks utvecklingsgång blott efter den politiska historiens mera på ytan liggande företeelser, utan att tillika ha blick för och söka tränga ned i de långsamt, men oemotståndligt verkande socialekonomiska omvälvningar, vilka i sista hand bestämma över idéernas framträdande och utbildning, ej mindre än över de politiska partierna segrar och nederlag.”

”Nå, den insikten har inte nått ut, inte ens i Brantings eget parti, av årets valkommentarer att döma”, skriver Lindhagen skarpt. Jag kan inte annat än instämma beklagande men inte förvånad, med tanke på SAP:s antimarxism. Synd att de bästa marxistiska analyserna ska finns i vänsterpressen, inte i A-pressen (förutom Lindhagens artikel i Tiden).

[16] ”1960–67 lades cirka 9 % av alla fabriker med fler än 10 anställda ned. Många fanns i läder-, textil- och konfektionsindustrin. 1959–1968 berördes cirka 120 000 arbetare av uppköp av företag eller sammanslutningar”. Dagens Nyheter 3 mars 1978.

 

Kritik av Vänsterpartiets okritiska syn på offentlig sektor 1999

Jag skrev ett frihetlig debattinlägg i Vänsterpartiets internblad 1999 när jag var ordförande i V Uppsala. Det är helt i linje med var jag anser idag och förtjänar att återpubliceras. Tankarna håller än

Partiets okritiska syn på den offentliga sektorn måste diskuteras

Här är fyra punkter:

För det första försvarar vi i nästan alla sammanhang allt offentligt utan att tänka efter vems ärenden vi går. Offentliga sektorn består av människor som gärna ser om sitt hur och argumenterar väl för sin verksamhet. Inte sällan röstar de på oss eller sossarna och vi ger dem och i många fall oss själva, vad de vill utan större krav på förändring.

Vi ser inte att socialsekreterare och skolfolk ibland ställer till mer i familjer och bland ungdomar än vad de känner till, att landstingens hierarkier gynnar läkarnas och vårdbyråkraterna snarare än de sjuka, att initiativ och lust trycks ned i personalrummens konformism och att vi som vänsterpartister har glömt bort att vi en gång bildades som ett parti kritiskt mot överhetsstaten Sverige anno 1917, utifrån ungsocialisternas frihetlighet och självständighet. Folkrörelsernas bildande av egna folkhögskolor är ett exempel på den självförvaltning utanför staten som jag vill se mer av i partiet.

För det andra består partiet till stor del av offentliga tjänstemän. Vid Luleåkongressen 1998 arbetade 4/5 av ombuden inom utbildning och sociala yrken. Naturligtvis biter vi inte den hand som föder oss. Men är vi och det offentliga alltid bäst för de grupper vi säger oss företräda? Vi tror på statens goda vilja och att lösningen alltid heter mer folk, i skola, sjukhus och varhelst någon står på skattebetalarnas lönelista. Att dessa offentliganställda (aldrig tillräckligt många anställda) människor är vi eller våra röstande är ett problem. Deras egna (dvs. våra egenintressen) måste vägas mot brukare, medborgare, skattebetalare, dvs. alla andra som också är vi, fast vi inte alltid vill kännas vid dessa definitioner av oss själva.

För det tredje är vår socialism så pass suddig att man lätt kan få för sig att det är mer av stat, kommun och landsting som de drivs idag vi vill införa i framtiden. Många uppfattar det så och det är inte bara deras fel när vi låter som om den gemensamma sektorn vore någon slags proto-socialism. Vi gräver ned oss i kommunfullmäktige och låter som om all lokal verksamhet helst skulle kunna drivas från kommunalhuset, näringsliv såväl som allt annat. Brrr.

Jag skulle aldrig vilja att den sega politiska styrning och förvaltning som finns idag hade inflytande av produktionen av tjänster och varor på allvar. Kommunalsocialism är värre än kapitalism. Detta kommittéelände skulle aldrig fatta när ordrar kom in och varför de försvann. Därmed inte sagt att andra än företagare inte ska driva verksamhet. Jag tror att anställda är klokare än både företagsledare och valda församlingar. För det mesta.

För det fjärde måste vi inse att företag måste få finnas och att drivkraften att rå om sig själv som företagare inte ska ses som något enbart profitinriktat. Många är de som efter ett tiotal år i privat eller offentlig tjänst valt att starta eget för att inte ha någon chef. De jobbar dubbelt så mycket som anställda och får skit och höjda skatter av oss.

Traditionen bjuder oss att alltid stå mot arbetsgivarna, visst, de fåmansföretag som finns är inte alltid våra värsta fiender. Här har islossningen börjat med näringspolitiska programmet och vår nymornade småföretagarvänlighet i skattefrågor, men mycket återstår att förändra i partiets företagarfientliga kultur.

Idag är före detta offentliganställda kvinnor i 40-50årsåldern ledande i nyföretagandet inom vård, skola och omsorg. De är sällan ute efter att tjäna grova pengar (som stora vårdbolag), men vill förverkliga allt de inte fick inom sjukhus- och skolkorridorerna när de hade kreativa förslag som gick utanför de offentliga Jante-lagarna.

Är vi med i dem i deras utveckling av nya skolformer, av alternativa vårdprogram, av förändringsvilja? Eller pekar vi finger fortfarande?

Vänsterpress, 6/1999

Om Vänsterpartiet i tysk och engelsk vänsterpress 1996 och 1998

Framgångarna för ett delvis förnyat Vänsterparti intresserade likasinnade ute i Europa. Jag skrev först för tyska Sozialismus 1996 och sedan engelska Renewal 1999 efter att V nådde 12, 4 % i riksdagsvalet 1998. Partisekreterare Lars Ohly kallade sig kommunist på den tiden och Gudrun Schyman var partiledare.

 

 

 

 

Debatt och reportage från 1988

Mot MAI avtalet 1998Intervju med filosofen Charles Taylor 1993Porrdebatt 1998Stockholms universitet 1988Drogdebatt 2001MP 1988Ny radikal högskola 1992Stoppa vapenexport till Tunisien 1996Mer drogdebatt 1998Delat barnbidrag 1999Kritik av Lenin 1999Mer drogdebatt 2002Sexdebatt 1998Privat hemtjänst 1988

Att arbeta på sjukhus ett politiskt val

Från 1977 till 1987 var jag sjukvårdsbiträde och extravak i Uppsala. Först vid Kungsgärdets långvårdssjukhus, sedan vid Akademiska Sjukhuset, Ackis. Där arbetade jag vid samtliga avdelningar utom kvinnokliniken och BB.

Här är mitt inlägg i personaltidningen Upptinget från början av 1980-talet

Recension av modern dansk idéhistoria för Bokbox 1989

Via Nordiska Sommaruniversitetet kom jag i kontakt med kontinentalt tänkande. Bland annat den danske idéhistorikern Lars Henrik Schmidt vars bok Viljen til orden jag recenserade 1989 för Lundavänsterns bokbullentin Bokbox

Little Magazine Library i Calcutta och andra reportage från Indien 1987

1987 reste jag runt i norra och östra Indien som frilansjournalist. Här är en text om ett bibliotek för små tidskrifter i Calcutta:

Svenskt fackligt bistånd från LO-TCO:s Biståndsnämnd i tidskriften AIC-Bullentinen

Helgskola för barnarbetare

Ganges – helig gudinna och smutsig flod

Religiösa motsättningar


Studentliv i Calcutta och New Delhi

Ulf Lundell i Roskilde 1982

(opublicerad text)
Ulf Lundell – din jävla galning. Vore du inte rockmusiker och urkänd författare skulle du spärras in. Du har detta reservat, rocken och böckerna, vi känner till dem och vet att de är befriade områden. Du vet det lika väl, jävligt väl.
Jag var på Roskilde, platsen för brottet och såg nästan klassisk rockdramatik under 2 timmar. En sån som Lundell har fattat precis vad det hela rör sig om. In i minsta detalj har han sett Springsteens galopperande över scen, trotsande alla rymdlagar, gitarren som en murbräcka.
Men kyla måste till, ironi och lite avmätt arrogans, annars vore inte Lundell denne galne rockkomiker. För under nästan hela konserten vilade ett litet leende på läpparna, detta är inte på allvar, vi har kul nu ok, alla vet det och jag vet det bäst, så passa på, nu kör jag det här, vi dansar, skrattar, tittar på mina konster och klappar.
Ett hångarv vore fel att säga. Av de jag såg i Roskilde var det UL som visade verklig publikkärlek. Visst var myten där, glasögonen till och med (likadana som Dylan modell -65), tugget, men han tog oss till sig och berättade på en vacker stockholmska om låtarna.
Dessutom var vi med honom bland danskarna, han och vi visste vad Bullshit City var. Det var vi och inga tröga danskar som stod där och kysste hans galna läppar med våra rop, händer som vinkade, flaggor, sjalar.
Regnet föll, allt blev vått, Lundell fortsatte sin befrielsekamp mot våra svenska igenisade hjärtan. Allt eftersom tiden gick blev han mer och mer desperat, vill ni se en myt se på mej, kanske var det inte så skoj alltihop? Flaskorna yrde från scenen, mickställ gick åt helvete, och rocken dunkade mer och mer tungt.
Vi var nästan framme vid klimax, en rockkonserts verkliga uppgift, katharsis, rening, rentvådd och naken till sist efter alla dessa år stod han där och fick oss dit med, för en kort stund. Roadies vakade spänt över honom när slutkampen närmade sig, bytte gitarrer, bet naglar, och fick ganske samma kick som vi av denna galning.

Sommartorka i Sala 1986

1985 fick jag ett sommarvikariat som allmänreporter på Karlskoga Tidning och året därpå på Sala Allehanda. Men jag var nog rätt oduglig som vanlig reporter.  Visserligen fick jag ur mig texter men de var sällan något särskilt med dem.  Eller så var de just särskilda med egna infall och en stil som avvek från dagstidningsprosan.

Sommartorka betyder ju att ingen händer och det gjorde det inte heller sommaren 1986 i småstaden Sala. I Karlskoga hade Boforsskandalen briserat över staden året före, men i Sala stod det still.

Jag fick i uppdrag att skriva något i Sala Allehanda om Salaån som tydligen hade lågt vattenstånd. Ringde kommunens ansvariga på gatukontoret.

-Varför är vattenståndet så lågt? frågade jag.

-Det är lågt varje juli om det är för lite regn, svarade man. Inget konstigt alls.

Jag gick till redaktionssekreterare Börje och sa att vattnet var lågt för att det inte regnat. Det förstod alla.

-Skriv ändå, sa han.

Vi gav ut en tidning måndag till lördag, en sexdagarstidning.

Jag tänkte på att jag inte hade något att skriva, att det rådde samtidig torka på redaktionen som i ån och kom tillbaka med följande dikt:

“Sommartorka

Mitt blod stockar sig, andningen täpps till

och alla mina tankar känns obrukbara.

Jag dör långsamt i sommar.

Skulle någon fråga mig något är jag som

ett lågvattenmärke, helt utan ansvar.

Ta mig inte härifrån. Jag vill

bida min tid i sommarens stiltje.

Under den torraste tidens himmel fylkas det rikaste livet”

Den publicerades inte men jag vågade pröva något nytt.

Som när mästaren i svensk sidvagnsracing körde i 180 knyck på Karlskoga Motorstadium och jag rapporterade i Mc-Nytt.

Eller när jag intervjuade Sigbert Axelsson, religionshistoriker som hade en kurs om eskatologi vid Karlskoga folkhögskola den sommaren. Jag skrev verkligen om de yttersta tingen och de yttersta dagarna.


Texten publicerades i samlingsvolymen Charmen: En bok med Sala som gemensam nämnare, utgiven av Eric Fylkeson 2019

 

Med Lars Forssell och Hasse Alfredson i Danmark 1982


En oktoberdag 1982 åkte jag norrut till muséet Louisiania från Köpenhamn dit jag flyttat. Här är en opublicerad text om vad jag gjorde där:
“Det var en solig söndag i Köpenhamn och jag svängde precis ut från Konstmuséeet vid Kongens Nytorv. 15 danska kronor vad mer än vad jag hade råd med, men solen var gratis sa vi båda, Inger och jag.
Jag tog en titt vid affischpelarna intill utgången. Det var fotoutställningar, konstutställningar, författartillställningar, en på Louisiana: ‘Svensk-dansk forfatterdag” stod det. Kl 14 till 17. Hon var fem minuter i två.
-Jag hinner aldrig, sa jag till Inger som tänkt sig en promenad vid Nyhavn, en mjukglass i solen. Men men hon sa ändå.
-Åk om du vill. Jag klarar mig.
Hon log igen.
-Det är klart du ska åka, upprepade hon.

Jag tog knappast tid att fundera över om jag övergav henne eller inte. Okay, sa hon det så. Tankarna började snurra när jag satt på bussen. Det var Delblanc, Hasse Alfredson, Lars Forssell, Ann Charlotte Alverfors, och Anna Westberg från Sverige. Vad danskarna hette minns jag inte fler än poeten Marianne Larsen som jag med glädje läst i sommar.
Bussen stannade vid stationen och jag sprang för full maskin till inköpsluckan, fick en sightseeing biljett till Louisiana, kombinerad tåg- och inträdesbiljett för stressade turister och svenska journalister med hemlängtan till svensk poesi.
En DN- Söndag snöt jag åt mig på en halv minut och så upp på Kustbanen till Helsingør med stopp i Humlebæk och Louisiania.
En plats var tom bredvid en dam. Hon visade sig vara på väg till samma ställe, också lite sent ute, men det gjorde ingenting för vi hade det så gott på tåget med litterärt småprat och tyst begrundan, bland annat om Karen Blixen i DN och av hennes hus som låg bakom en skog vi körde förbi i snabb fart. Damen betonade att det var mycket fint. Hon hade själv bott i samma område.
Solen sken över landskapet denna oktobersöndag och det var som en av de sista höstdagarna. Sitta inne på muséum var inte precis vad jag hade tänkt mig och jag hade snabbt avvisat Konstmuséets mörka tysta hallar mot det höstliga färgbad som pågick ute bland Köpenhamns gator och parker.
Men nu var jag en kulturtörstande svensk i exil, så sändes det i alla fall när jag var på väg in till författarna. De som jag nu befann mig i någon konstig förbindelse med, genom böcker och skvaller, Hasses filmer och Svens dotter som jag känt till från gymnasiet i Uppsala.
Jag och damen, jag fann aldrig ut vad hon hette, blev dock hänvisade till en stor sal med två kalla videoapparater. Där satt alla de som inte fått plats i den riktiga samlingslokalen. Den låg ovanför videorummet fick jag senare veta och det gick faktiskt att höra rösterna genom taket och på samma gång från videohögtalarna. Märkligt att sitta under någon och se dem tala några meter ovanför på skärmar.
Vi satt en kvart och lyssnade till Anna Westberg som läste upp en historia från Italien. Henne lugg var hela tiden i vägen och hon läste snabbt. Den handlade om en flicka som blev förnekad på något sätt förstod jag. Hon tog till heroin och fick ut mer av livet, fann krafter att möta människor, kärleken lossnade med drogerna. Det var inte vad jag väntat mig från henne, men det var starkt och mörkt.
Något som jag hörde precis när jag kom in låg mer i min uppfattning av Anna Westbergs stil: ironier om progressivitet, ur många slags skolor det fanns i radikalism, förvirringen när detta inte stämde. Eller småflinet åt de duktiga men livsförnekande vänsteristerna. Det läste hon med just det lilla flin jag väntat mig av denna kraftkvinna.
Hon slutade och applåderna kändes genom taket. Paus i en kvart. Tio minuter över halv fyra. Underligt sätt att räkna tid på tänkte jag. Det var Uffe H., en dansk litteraturdebattör antagligen, som var sk ordstyrer och som proklamerade paus till nämnda svårtydda tidpunkt.
Jag och damen gick fort uppför trapporna för att hinna förbi de som tänkt samma sak. Att ta platser. Men det visade sig senare att det var ingen brådska. Öl och kaffe flödade. Plötsligt stod Sven Delblanc mitt i röran. Han kunde knappt röra sig i den trånga kostymen tyckte jag. Slipsen hotade att strypa honom. Magen sköt han framförsig och cigarren, eller var den en cigarett bolmade. Det är bara danska författare som röker cigarr, oupphörligen.
Jag sprang runt bland alla människor som bara log och log. Det påminde om en mannekänguppvisning. Gamla fina damer, sm den jag var med, och snygga smarta medelålders par, stod och såg ut som de visste vad man skulle göra på såna här tillställningar.
Jag slet åt mig ett par program jag hittat och tittade i dem. Från invigningen för en vecka sedan, men de var utmärkta till att anteckna på.
Pausen slutade sedan gudskelov. Jag var nästan på väg att ge mig av någonstans, klarade inte riktigt av att le sådär begåvat. Men när jag satte mig ned på trappen, så blev jag lugnare. Där framme vid podiet satt Lars Forssell och Hasse Alfredson, mina välgörare som skulle fylla den ödsliga svenska kalken jag bar inom mig. Kulturens skål skulle få hemtama frukter att spara och ta fram vid andra törstande stunder.
-Er den tom? frågade jag när det stod en tom stol bredvid mig.
-Ja. Jeg tror nok ikke hun kommer tilbage, sa en dam i blå klänning.
Det var fortfarande sommar, solen sken på hennes tyg och hon såg snäll ut. Bredvid henne satte min dambekant från tåget. Jag satte mig på stolen och fick låna en penna av henne. Ok Forssell, sätt igång.
Och det gjorde han. Lutandes mot mikrofonen läste han upp en dikt som Lars Forssell skrivit. Själv var han Brasiljac, en misslyckad konstnär. En som gick omkring i staden med en stor hatt och var till åtlöje. Eller om det var tvärtom. Var Lars Forssell galenpannan som läste upp en dikt om den oerhörda Brasiljac?
-Det var något alldeles oerhört med den där hatten, sa han och lutade sig förbi mikrofonen och visade med händerna hur stor hatten var. Detta upprepade han flera gånger. Dikten visade sig handla om Gulliver och lilleputtarna.
-Puttiputtiputtiputt, viskade han. Små lilleputtar var överallt och de hjälpte Gulliver.
-Gulliver var en väldigt bra kille, förklarade Forssell och avbröt uppläsningen. Han hade ungefär samma längd som ni, det var inte så noga på den tiden. Ungefär samma längd som ni, kan man säga…
Jag hörde på ordens tyngd att de var svåra att få ur munnen. Han drog på dem, självsäkert fnissande mellan dem, och med händerna viftande till hjälp. Det började gå upp för publiken och mig att han var aspackad. Eller halvfull kanske var sannare. Men han överdrev för att reta de fina damerna och herrarna.


Nu när de visste att han var full så kunde Lars Forssell ta ut skandalen och spela över vilket han gjorde med glans. Alla skrattade, mest svenskar förstås. Det finns ju inget roligare än en full svensk, sen må han vara författare eller kroglejon.
Hans röst steg och sjönk. Vid illustrationen av lilleputtarna försvann den nästan helt och jag själv kiknade av skratt.
-Det var små snälla lilleputtar överallt runt Gulliver. En lyfte på hans ögonlock på morgonen, en drog upp hakan ur ansiktet, en lagade kaffe till honom, en tog fram en bok, en gick över sidorna och vände bladen, läste han högt och starkt.
-En spelade på en pyttepytteliten silverpipa på hans näsa. Och så blev Gulliver blind.
Det blev tystare i salongen. Rimmen slutade där vid blind. Forssell fortsatte och tog sin favoritroll, ironikern.
-Ja, alltså. Han blev inte blind utan fick nedsatt syn som det heter. Nedsatt syn, sa han på bräkande stockholmska vilken är Lars Forssells egentliga dialekt.
-Och så var det en enda liten lilleputt kvar, läste han vidare efter en lång paus.
-En liten lilleputt som, började han viska, som…
Rösten försvann och ingen hörde vad han sa. Han tog om det, nu utan egentlig kontroll av vad som skedde, om det var fylla eller spel var likgiltigt nu. Han talade bredvid mikrofonen
-En liten, liten, lilleputt som gav upp ett litet skrik.
Publiken skrattade åt honom och han tog in allt som fanns att ta in. Han var en clown åt borgarna, precis som den han läste om, Brasiljac. En konstnär som outsider, oavbrutet bolmande och med en flaska i näven.
Lars Forssell log och njöt åt sin bohemiska revolt i det danska kulturpalatset Louisiana. Ingen skulle glömma honom nu. Han deklamerade högt så högtalaren rasslade:
-Släpp sjölejonen loss, Brasiljac!
Det visionäre Lars Forssell som söp i Paris på 1950-talet, såg New Yorks jazzklubbar inifrån och alltid behöll Söder i sitt trasiga hjärta, poeten och sångskrivaren Lars Forssell. Han var som ett brinnande ljust denna soliga men ändå instängda eftermiddag.
Den ansvarige Uffe H. som skulle styra upp Lars Forssells ord, tackade för dikten och applåderna kom utan att han bad om det. Men det var för tidigt. Det var en dikt kvar. Forssell log i mjugg. Han hade en till i bakfickan år dem.
-Den handlar om en annan misslyckad figur, skrockade han, menande sig själv och sin berusade röst. Axlarna hoppade, kavajen for upp och ner.
-Den det handlar om heter Rodulf Predon, Predon. Han var en slags litografiker på 20-talet i Frankrike. Gjorde underliga litografier, surr-surrealistiska tror jag de var. Ni kanske har honom här på Louisiania förresten, frågade han. Har ni det?
Spridda fniss och någon harklade sig. En fråga till publiken eller till Louisianias anställda ställd direkt från scen blev pinsam för vem skulle svara på något sådant. Lars brydde sig dock inte om det mer. Han vände sig till Sven Delblanc som nog helst inte ville svensk författare på danskt besök med kollegan Lars Forssell.
-Du kommer gilla den här dikten. Det är en bra dikt. Och du är ju min favoritförfattare, sluddrade Lars Forssell från scenen till Sven Delblanc som viftade ja-ja, bort med dig nu, din pajas. Men Forssell fortsatte med att uttömma sin vänskap med Sven D.
-Han skrev bara brev den här Predon och det gör du med Sven. Du pratar aldrig med mig, skriver bara brev.
Lars Forssell lyfte upp armen och stoppade in den i kavajen, tog fram en cigarett och tände den. Han fnissade till lite, axlarna i kavajen for upp och ned i den, slog ut med armarna och blåste med en suck ut ett rökmoln. Bohemen bakom ett dis av tobaksrök. Han började igen.
-Namnet säger er inget. Predon var en etsare och litograf.
Han fortsatte och dikten bredde ut sig i denna misslyckade grafikers värld. Det var en mörk värld berättade dikten. Han försökte att finna ett gömställe i mörkret. På sina bilder syntes ett par ljusgestalter i mörka partier. Det var ett barn och det var han och hon.
-Han och hon och ett barn. Det var hans familj, berättade Forsell för oss medan han blåste ut rök.
-Men han var aldrig klarsynt. Vete fan vad han var ute efter, skrockade Forssell igen och kände igen sig själv, igen.
-Je porte cet pierre depuis cinquante ans. Jag bär denna sten sedan 50 år, citerade han den verklige Predon. Det är jävlig bra. Jävligt vackert tycker jag.
Under tiden hade jag funnit mig ensam i att beundra Forssells drift med hela spektaklet. Jag log, försökte hålla igen, men det bubblade upp ur mig när han svängde med armarna och igen visade hur misslyckad denne konstnär var.
Om det var bilderna som spändes mellan hans händer vet jag inte, men det var omåttligt roligt att se hela hans kropp i rörelse framför de torra danskarna.
Hasse Alfredson satt med ett visst avstånd bredvid Lars Forssell på scenen. Han kunde bli smittad. Visserligen är Hasse också en pajas, men han lämnar aldrig ut sig så som författarkollegan gjorde denna söndag i Danmark.
Men det gick hem. Vi var till sist i majoritet vi som inte kunde hålla igen. Blickar utbyttes mellan damerna, man log förstående, borgerligheten fick sin lilla näsbränna och man vet väl hur konstnärer är.
Ändå fortsatte denne Lars Forssell att spela upp sitt register av clowneri utan att han förlorade särskilt mycket ärlighet tyckte jag där jag satt mitt bland parnassen och unga tankfulla män som tog sig om sitt skägg, ,drog i det och hopplöst försökte få in Lars Forssell i någon av sina beteckningar.
Det blev dags för stor slutföreställning och den sista proklamationen, “Predon, Predon!”, framkallade skrattsalvor och applåder. Forssell log tillbaka och visste att ingen skulle glömma den tokiga svenske diktaren som vågade fimpa på golvet på självaste Louisiania, som nu var så stiligt och inte alls så där stökigt som det var på Jörgen Nashs tid.
Damerna, som satt runt omkring mig och deras uttråkade förskräckta män, hade säkert först på senare år vågat sig hit, med vägledning och i grupp. Nu hade de en stadig plats bland föreningen Louisianias Venner.
Allt förändras tänkte jag och såg en Lars Forssell som tackade och sjönk tillbaka i stolen bakom ett rökmoln. Hans insats i den svensk-danska författardagen var över, men inte han själv. Det fanns mer att få fram skulle det visa sig.
Nu var det dock Hasse Alfredsons tur och han intog myndigt sin plats vid mikrofonen med sin senaste bok i näven, Tiden är ingenting.


Jag visste att den var en släktsaga, men inte att den var på det sätt han beskrev den:
-Jaha. Jo, den den handlar om en släkt, sa Hasse på sin gladlynta skånska, men det är som om hela släkten fanns i en enda person. Det är en barndom om släkten genomlever, en ungdom, en mandom och en ålderdom, precis som vi människor gör. Den är från 1800-talet och framåt tills nu.
Hasse förklarade att det var som om en tunna blod först kom till Sverige för att sedan spädas ut och vattnas och till sist bli som ett vitt slem. Publiken blev lite chockerad och små förskräckta rop hördes.
-Men så är det i Sverige, sa Hasse och alla skrattade.
-Den börjar som en saga, som en skröna för att sedan fortsätta och bli torrare och torrare längre fram.
Små skratt hördes. Hasse var i fin jovialisk berättarform och började med det första kapitlet kallat Från ett jordhål.
Från denna stund och tills Hasse slutade var det full uppmärksamhet i salen. Under Lars Forssells uppläsning hade folk tittat roat omkring sig. Nu hann de knappt fnittra år alla lustigheter som for förbi dem.
-Min farfar fader föddes av en kvinna i ett jordhål. Det var fuktigt och daggmaskarna dröp längs väggarna, läste Alfredsson.
Beskrivningen fortsatte med osannolika grotesker och en vansinnigt tragikomisk miljö målades upp. Denna kvinna låg under trasmattor och hon eldade i en järnlåda utan skorsten i den lilla jordhålan. Hon tog inte av sig träskorna under födelsen, men hennes läderhuva åkte av, vilket framkallade stor munterhet i salongen.
Hennes egen historia berättades och Hasse tog i med fräckare toner. Kvinnan kom ensam och utfattig till en gästgivargård i Skåne vid 1800-talets början. Han blev satt att göra de sämsta sysslorna, utan lön och med knappt mat. Men hon var lycklig förklarade Hasse glatt för hon var ett erotiskt snille.
Munterhet igen och jag började känna igen den burleske Hasse Alfredson bland de herrar som satt bredvid honom på podiet. Vi svenskar, tänkte jag, vi kan ta mig fan vara roliga vi med.
-Det var aldrig tal om pengar, nej. Men hon gjorde andra glada och var själv glad för det. Hon tog inte vem som helst, var som helst, hur som helst. De hon tog var av en speciell sort. De hade milda ögon. Inte veka, men milda, starka ögon. De var alla slags män som hade sådana ögon. Från landsfiskaler till bonddrängar.
Hennes trick var något hon fått med sig från utlandet. Det var en flaska av blått glas hon gömde den längst ned i sin kista. När hon tänkte att hon ville ha en man, så tog hon lite av denna erotiska doft som fick alla byxor att börja spränga och bulta på de män hon ville ha upp på höskullen.
Hasse Alfredson fortsatte med berätta historien om den självständiga flickan. Hon tog de män som såg på henne med milda ögon. De blev aldrig illa behandlade och förde heller aldrig hennes namn eller något om hennes sexuella umgänge vidare. Det var något förädlande, inte förnedrande, det hon bjöd på.

De älskade sina hustrur mer påstod författaren Alfredson. Männen arbetade hårdare och var mer rättvisa mot sina barn än tidigare. En hjärtinsats alltså.
Det rådde inget tvivel om att publiken gillade denna muntra berättelse. Lars Forssell njöt i högsta drag och själv kunde jag inte göra annat. Hasse Alfredson var verkligen en underhållare av förnämsta kvalitet denna eftermiddag i Danmark.
Dock slutade hans historia olyckligt. Kvinnan som bodde på en gästgivargård hade hittills aldrig sett in i sin husbondes djupa ögon. De tycktes henne för kalla, förklarade Hasse. Men så en dag så såg han upp från sina tabeller och räknetal på skördar, rätt in i hennes bruna ögon. En minut borrade de ned sig i hennes för att få svar. Inga ord uttalades och gästgivaren reste sig upp för att ta henne i sin famn.
När de sedan hade klarat av kärleksakten denna första gång blev det till en vana att göra det när gästgivarfrun var på kyrkkaffe. Varje söndag alltså så låg de i lädersoffan, förenade, som Hasse Alfredson uttryckte det. Men så en dag, naturligtvis, så blev kyrkvärden sjuk och frun kom hem för att finna sin man i denna könsförening.
Hon skrek inte, men tog ett par steg fram till dem och med en sax klippte hon av flätorna på kvinnan. Sedan dess strök hon omkring bland stugorna och bodde i uthus och och på fabriker. Hon fann en jordhåla i skogen och där födde hon den som som var berättelsens farfarsfar.
Hasse lade ifrån sig mikrofonen och applåderna brakade loss. Alla skrattade åt hans torrmuntra sätt läsa sin historia och nu först log han själv. Han hade suttit helt kontrollerad under uppläsningen.
När publiken slutade att klappa händer, själv fortsatte jag så länge det fanns en till som applåderade, försvann en tredjedel av publiken. Mest ungdomar, svenskar från norra Skåne, Hasse Alfredsons hemtrakter och min fars, hörde jag av deras uppskattande fnittrande röster.
Jag satt kvar i spänd förväntan på diskussionen som var utlovad på affischerna. Ordstyreren Uffe H. tackade Alfredson och bad alla författare att sätta sig vid scenen.
De kom fram lite tvekande, ska vi verkligen upp igen, men satte sig med oroliga blickar.
Uffe H. tog upp den viktiga men i detta anspråkslösa sammanhang felställda frågan om litteraturens avpolitisering under 1980-talet. Författarna tittade sig omkring efter den långa invecklade frågan, vem ville svara?
Jag var intresserad av detta eftersom jag just höll på att skriva en artikel om generationsbyten och nytänkande i dansk poesi, men denna svensk-danska litterära eftermiddag i Louisiania var fel sammanhang. Det var då Lars Forssell räddade, eller om man vill, förlorade situationen.
Han lutade sig mot mikrofonen och sa:
-Herman Bangs, Bang alltså, han var en sån där stor författare, en av de där verkligt stora vid sekelskiftet. Han var i stil med…ja, min far såg i alla fall honom när han låg i Lund…nej Uppsala, 1906. Herman Bang alltså. Han hade en stor svart slängkappa och två, två kronljus bredvid sig när han läste. Inte som här.
Lars Forssell viftade med hanen mot lysrören och jag skrattade, men det var pirrigt med detta avbrott. Han vinglade till igen, men fortsatte med sitt minne av sin fars upplevelse av Herman Bang. Jag blev lite spändare när han tog om det där med kappan och kronljusen.
-Ja. Han upprepade något i hela sitt lit min far och det var slutet på den där novellen som Herman Bang läste. Jag har aldrig hittat det, bland allt jag läst av Bang. Det är bara den sista raden som låter så här.
Alla lyssnade intensivt och han viskade lågt:
-”Hvar det af kærlighed eller hvar det af… Forssell tystnade.
Publiken hörde inte för att han talade så lågt och så otydligt. Någon ropade till honom. Han tog det en gång till.
-”Hvar det af kærlighed eller hvar det af…nødvændighed?” föll det sista ordet ur hans mun.
Damerna bredvid mig tittade på mig för att skaka på huvudet, vad säger karln och vad gör han här egentligen, tänkte de. Detta är för mycket. Men de frågade bara tyst va det var han sa. Jag sa inget för jag var inte säker på om det var av nödvändighet han sa eller något annat.
Lars Forssell tog om det igen.
-Han stod där med två stora kronljus och det har min far alltid sagt. “”Hvar det af kærlighed eller hvar det af nødvændighed?” Är det någon som vet var det kommer från? frågade Forssell till alla som satt förvånade över hans inhopp i diskussionen.
Nej det var det verkligen ingen dansk som visste.
Detta upprepade emellertid den svenske författaren två-tre gånger och folk började tycka det var pinsamt. Jag log bara öppet och glatt över denne sanne artist. Det var inte mer än rätt att stoppa den utstuderade formaliteten och låta tankarna komma. När jag gick ned till podiet efter den stela meningslösa diskussionen och pratade med Forssell gav han sig inte utan mumlade citatet om och om igen.
Jag mötte min dambekant från tåget och gav henne pennan tillbaka. Hon log mot mig och tycktes alls inte ha något emot Lars tokerier. Hon trodde sig till och med veta varifrån hans citat kom från. Jag ropade:
-Lasse, här har du den som vet. Hon vet varifrån det kommer!
Han lyssnade och fick en lapp med novellens titel, men var för inne i sig själv och sitt rus för att ta emot lappen. Vi talade om Bang, Söderberg, Ivar-Lo och Fridegård i tio minuter, sedan gick jag. Han bjöd med mig att följa med honom för ett glas och prata mer, men hans fru avstyrde oss. Inget mer nu Lars.
Jag hade varken presskort, inbjudan eller lust att följa med heller. Dagen hade ändå visat sig värdefull. Både Lars Forssell och Hasse Alfredson, ja även den gigantiske Sven Delblanc, hade kommit ned på begripliga nivåer.
Jag var i en exil liksom de var denna svenska soliga författareftermiddag norr om Köpenhamn. Bara vi svenskar förstod hur roligt det var, hur sant svenskt det var, hur ärligt det var, med en full författare från Söder, gapandes bland den danska borgerligheten.
Jan Sjunnesson, 2 oktober, 1982

Att utstå Uppsala – 1998

Jag hittade denna 20 år gamla text på Sourze.se . Håll till godo.

Länge flydde jag Uppsala. Jag luffade utan mål halvvägs runt jorden, flyttade runt i Europa och USA – vad som helst men inte Uppsala igen. Instängt och medelmåttigt tedde sig min hemstad från världsmetropolernas horisont. Eller från vilken landsdel som helst. Att läsa litteraturhistoria i Umeå 1981 var en befrielse för en som var trängd och less på stan.

Men min vilda start började tidigt. Antagligen då jag mellan sexan och sjuan var med om folkfesten 1971 i Slottsbacken, Uppsalas Woodstock. Med dofter av linsgryta i näsan och husbandet Gudibrallans skrän från scen i gropen satt jag nätterna igenom i gräset och förundrades över alla hippies, festande, fyllor, starka unga kvinnor och galna män.

Snart var jag den yngsta medlemmen i ett hippiegäng. Vi drog runt i innerstan och slog oss lösa utan hämningar. En klok storasyster såg till att jag inte föll ur ramen. Hippiemodet övergick i alternativrörelse och vänsteraktivism under senare 70-tal. Studentlivet var överstökat i 14- årsåldern med debut på Norrlands  nation via fönstret på damtoaletten.

Med denna frihetslängtan vore det konstigt om jag hade nöjt mig med Uppsala när gymnasietiden på Skrapan var över. Mina bästa vänner från Norby flyttade till Stockholm, vilket man bör sägs det om man vill framåt. En alltför lätt lösning. Jag prövade bohemlivet i Köpenhamn istället som frilansjournalist och BZ-sympatisör husockupanterna. Jag flydde Uppsala, men Uppsala flydde icke mig.

Det var i Danmark som jag planerade det första UppsalaMagazinet, en lokal kultur- och reportagetidning. Detta magasin levde i tre nummer en hektisk höst 1983, innan pengar och ork tog slut. Själv for jag till Indien, som alla andra…

Jag ser nu 1998 hur Uppsala förändras; nya pubar, nya caféer, nya initiativ. Bredvid detta nya finns gamla strukturer; Ackis med sin anonyma makthierarkier, UNT med pinsam kulturredaktion, kommunen med grabbiga krognotor och samma politiker som förr, lite mer fårade bara.

Överallt hör jag samma gnäll. Uppsalaslättens folk, upplänningarnas klagan över akademiskt liv och ett missnöje över stadens prål. En gång tyckte jag Uppsalaborna själva var avundsjuka på akademiker och missunnsamma. Men med åren märker jag att de ofta har rätt.

Staden har en barlast som det vore skönt att kasta ombord; professorsslickare i pingvingkostymer utanför nationerna, fjantiga orkestrar som super på lokalbefolkningens bekostnad, magistrala uppsträckningar på debattsidor och kråmande i UNT vid varje akademisk tilldragelse.

Ett bugande och bockande inför kyrka, stat och universitet – den sista feodala inrättningen som professor Eli Heckscher kallade korrektionsanstalten på krönet. Länge undrade jag vari Uppsalas radikalism bestod i. Socialdemokratin här har alltid varit hovsam, vänstern obefintlig.

Nu vet jag. Uppsalas så kallade radikala aktivister engagerar sig i u-länder de kallas fortfarande så här, i miljöfrågor och i välgörenhetsrörelser. En borgerlig humanism, välmenande och initierad men flyktig och fin i kanten. Inga horn som syns, ingen bockfot, bara idoga myror som smider på karriärer och kultur som konsumtion utan större samhällsomstörtande anspråk.

Här tar ingen sig vatten över huvudet, bara klafsar runt i Fyris skitvatten i knähöjd. Ingen kommer någonstans, inget händer, allt verkligt kultur- och samhällsliv dör ut.

Ändå går jag här i samma kvarter. Luthagen och Linnéträdgården, Hågadalen och Hammarskog. Pulka med ungar på vintern i Slottsbacken, bada i Vårdsätra på sommaren. Jag frågar mig fortfarande hur man står ut i stan.

Kanske jag förändrats till, eller alltid varit, en lika försynt kritisk kaja som alla andra fega kajor här i stan. Men visst vill vi Uppsalabor ha ett friare liv än vad som erbjuds, eller?

Jan Sjunnesson, våren (?) 1998

Ny bok med sex texter – Livsvatten – ute

 

Denna samling av skönlitterära texter (nyskriven berättelse om alkoholvanor och denna pjäs) och kulturartiklar tar upp skilda ämnen såsom alkoholvanor, begreppet  Den Andre i filosofi,  utlänningars syn på svenskar, författarna  Ola Larsmo,  George Orwell och Harry Martinsson..

Köp via  Amazon . Snart även på Adlibris och Bokus.

Uppsagd igen som lärarvikarie pga åsikter

Boris Benulic på Facebook

Nyligen fick jag återigen avsluta ett 3 veckorsvikariat vid en kommunal skola i norr om Stockholm pga att elever protesterat mot mig efter att ha googlat mig och funnit kritik av invandringspolitik,  sympatier för SD mm.

Samma mönster som tidigare i år, bloggpost 19 sept 2017 . Innan jul hände samma sak vid en privat skola norröver, men då stod rektorn på sig. 1/3 rektorer har pallat trycket från elever och föräldrar.

Vid ingen skola har lärare eller ledning uttryckt missnöje med min undervisning eller mig.

Kommentar:

Högstadieelever tar varje chans att mobba varandra och vuxna med om de kan. Långa, korta, tjocka, gay, rödhåriga, judar, svennar, afrikaner osv – alla kan hånas och flinas åt bara man finner en anledning.

Vuxna ska då gå in och stävja tjafset och mobbningen vilket sker hoppas jag. Men SD sympatiserande vuxna är fria villebråd. Vi tas inte i försvar. Vi mobbas medan andra ansvariga vuxna tiger eller ger upp inför glinen.

Allt som behövs är att vuxna går in och styr upp när tonåringar mobbar. Oavsett.

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.