PM för litteraturkurs om 5 poäng vid Filosofiska Institutionen, Uppsala universitet, okt 1987.

Denna korta studie behandlar förståendet hos Heidegger såsom han ser det i sin fundamental-ontologiska analytik, som människans oundvikliga ”existenstia” och något verksamt vid tolkning.  Alla dessa nivåer hänger samman på ett sätt som bara en fullständig beskrivning av innehållet i Varat och tiden kan fullfölja, och som jag måste avstå från.

HERMENEUTISK ONTOLOGI

Frågan i Varat och tiden [1] gäller den allomfattande frågan efter varat.  Inte det varande, dvs. alla ting, dess egenskaper mm. som går att räkna upp, namnge, utan vad alla dessa är i betydelsen ”att de är”. En ontologisk fråga istället för en ontisk.

Men hur kan man ställa vara-frågan, då människan själv är inbegripen i själva frågandet, som ett bland flera varande(n)? Detta som många ser som ett problem, subjekt/objekt-problematiken, är själva utgångspunkten för Heidegger. Människan har en särskild relation till varat då hon i sitt liv måste svara på frågan om hur hon skall vara, i Heideggers terminologi, existera i ontologisk mening.

Vare sig hon svarar explicit eller icke, så måste hon vara, i varje fall på ett särskilt sätt. Att vara som människa är att vara ”mot” något. Vad detta något är säger Heidegger aldrig, utan menar sig kunna analysera detta ”att vara till” något, dvs. själva riktningen mot något och i denna riktning finner han de s.k. existentialerna, vilka är strukturella bestämningar i människans tillvaro som alla har i egenskap av att vara människa och som låter henne finna sin existentiella mening (den ontiska motsvarigheten till existentialer).

Heidegger finner att människans vara, som fullödigt realiseras i existensen, men som han undersöker i sin alldagliga genomsnittlighet och som han kallar ”Dasein” (”där-vara”, på svenska ”till-varo” i R. Matz översättning), har en särskild relation till det varande, då den alltid är sysselsatt att tolka det åt sig; i hanterandet av verktyg, i texter, i umgänge – kort sagt i sitt liv ingår alltid att vara i färd med att tolka och förstå något. Detta något är alltid en del av den generella varafrågan som Heidegger ställer, men som han menar att alla människor undersöker, var och en på sitt sätt.

”Varaförståelsen är själv en tillvarons varabestämning” (s. 31 i Varat och tiden), skriver han och vidare att ”tillvaron är på det viset att den, såsom varande, kan den förstå sådant som varat” (s. 38). Men, som ovan nämnts. Hur undgår den undersökande ett cirkelbevis om denne är en del av det utfrågade? Heidegger svarar själv och menar att ”. . . i frågeställningen efter varats mening kan överhuvudtaget inte lilla något ’cirkelbevis’ pga. Att det vid denna frågas besvarande inte rör sig om någon härledande grundning, utan om en uppvisande friläggning av själva grunden” (s. 25–26).

Istället för en deduktiv analys vill han på ”ett före-gripande sätt” (ibid) på syn på det varande. Det uppstår därför en ”märklig ’fram- eller- tillbakaförbundenhet’ för det efterfrågade (varat) till /själva/ frågandet såsom ett varamodus för ett visst varande” (ibid). Det sistnämnda varandet är människans vara, dvs. tillvaron. Att Heidegger väljer att först analysera människans vara beror på att, enligt honom, varat alltid manifesterar sig i människans och att en riktig förståelse av varat förutsätter en riktig förståelse av människan (och hennes självförståelse).

Det framgår tidigt att Heidegger bestämmer sig för att se förstående och tolkning (utläggning) som fundamentala i tillvaroanalysen. Men innan han går in i på dessa begrepp så ser han som sin uppgift att förklara sin metod. Den är den fenomenologiska undersökningen förändrad till en slags hermeneutisk fenomenologi.  Först deklarerar han att ”ontologin blott är möjlig som fenomenologi” (s. 59). Genom analys av hur det varande framträder i människans medvetande kan man nå varat självt är tanken. I avsnittet Undersökningens fenomenologiska metod (s. 49–62) undersöker han de två leden i ”fenomenologi” – de grekiska begreppen ”phainomenon” och ”logos”.

Det första ordet kan skrivas: ”det som visar sig, det uppenbara” (s. 50) och det andra i sin grundbetydelse, tal, vilket i sin tur i Heideggers analys får stå för det som gör ”uppenbart det som i talet ’är på tal’” (s. 55). Logos låter något ses och blir då en förmåga i språket att visa vad sakerna betyder av sin egen kraft, inte någon grund eller förnuft, utan den språkliga funktion som gör grund och förnuft möjliga.

Tillsammans med dessa betydelser av fenomenologi och den hermeneutiska ansatsen, att göra en tolkning av tillvaron till grund för hela vara-frågan, finner Heidegger sitt program:

”Undersökningen själv kommer att ge till resultat att den metodiska meningen med den fenomenologiska deskriptionen är utläggning.  Den logos som råder inom tillvarons fenomenologi har karaktären av det ’hermenuein’/tolka/, förklara/ varigenom varat egentliga mening samt tillvarons grundstrukturer tillkännages för en varaförståelse som ingår i tillvaron själv. Tillvarons fenomenologi är hermeneutik i detta ords ursprungliga betydelse, enligt vilken det betecknar uppgiften att utlägga/tolka” (s. 61–62).

Denna hermeneutik skiljer sig väsentligt från den tolkningskonst som 1800-talets filosofer och filologer talat om. För Heidegger är de historiska vetenskaperna, vilka stått i fokus för de tidigare hermeneutikerna, något som vetenskaplig forskning kan undersöka på ett senare stadium, när en adekvat tolkning av tillvaron och därmed varats fullbordats (dock aldrig uppnått av Heidegger).

I sin bok om hermeneutisk teori skriver Richard Palmer:

”In effect, hermeneutics becomes an ontology of understanding and interpretation/ . . . ./ Heidegger takes the final step and defines the essence of hermeneutics as the ontological power of understanding and interpretation which renders possible the disclosure of being and things and ultimately of the potentialities of Dasein’s own being /. . . / This kind of hermeneutics is certainly not old-fashioned philological methodology, or even the general methodology of the Geisteswissenschaften envisioned by Dilthey. It lays open what was hidden; it constitutes not an interpretation of an interpretation (which textual interpretation is), but the primacy act of interpretation, which first brings thing from concealment” (s. 129, 130, Hermenutics 1969).

Ontologi har blivit hermeneutisk fenomenologi som blivit till en hermeneutik av tillvaron.

FÖRSTÅENDE

Tillvaron, Dasein, är ”till” eller ”där”. Denna formulering betyder något viktigt för Heidegger, nämligen att människan är redan till (eller där) i världen. Hon är bestämd av att redan finna sig omgiven av en värld och kan inte tänka sig utan den (därför blir en subjekt/objekt-problematik något metafysiskt och Descartes utsträckta och tänkande parallella substanser avvisas). Tillvaron är bestämd av detta vara-i-världen (se s. 78–91 för vidare analys av detta oerhört viktiga begrepp). Denna korta studie ska koncentrera sig på ”däret”, eller ”i-varon som sådan”, vilket Heideggers avsnitt om förstående heter (s. 172–232).

”Där” vi människor alltid finns, dvs. i världen, har vi tre existentialer som strukturerar detta ”där”; befintligheten, förståendet och talet (som lämnas obeaktat här).

Befintligheten betyder att människan alltid befinner sig i en tillvaro som alltid är ”stämd” på ett särskilt sätt. Inte psykologiska ”stämningar”, men de utgångspunkter, omständigheter, som människans föds till. I Heideggers terminologi, ”kastas” in i. Befintligheten är därför en slags grundläggande stämning, där människan passivt blir medveten om sin ”kastadhet”, dvs. att hon plötsligt fanns till just i denna värld.

Men människans vara är alltid ett vara till något. ”Varje tillvaro är alltid det som den kan vara och på det sätt den är sin möjlighet” (s. 187). Liksom befintligheten är detta ”kunna-vara” eller ”möjlig-varo” en existential, i detta fall förståendet. ”Såsom väsentligt befintlig har tillvaron alltid redan råkat in i vissa bestämda möjligheter; och såsom det kunna-vara den är, har den låtit sådana gå sig förbi, den avstår ständigt från sitt varas möjligheter /. . . /Tillvaron är åt sig själv överantvardad möjligvaro, den är alltigenom kastad möjlighet /. .  . / Tillvaron är på så vis att den i varje särskilt fall har förstått respektive inte förstått, att vara på det eller det sättet” (s- 187-188).

Heidegger menar att tillvaron måste tänkas som befinnande sig i och förstående den värld hon omger sig av, sitt ”vara-i-världen”. Hon hanterar den på så vis att hon visar sig vara konstituerad av denna oundvikliga möjligvaro, förståendet[2].  Detta förstående är skilt från förståelse (Verstehen från Verständnis).  Det är ingen förmåga eller entitet eller någon läggning som gör henne sökande efter livets mening, utan det som gör hennes liv, tillvaron, till ett vara av möjligheter att hantera den befintlighet som den funnit sig ”kastad” in i, en typ av reaktion utan vilken man aldrig kan tänka sig en människa.

Att detta förstående finns nedlagt i tillvaron som en existential kan man se i de tidigare kapitlen (förutom i det omnämnda programmet för en tolkning av tillvaron). I dessa talar Heidegger om hur människan reder sig i världen. Med utgångspunkt från praktiska exempel vill han bl. a visa att de ting vi omger oss med är vad de är i form av ting hänvisade till sitt bruk (sin ”bevänthet”, vilket kan vara utvidgad till ”bevänthetshelhet”) genom att vi finner dem ”vara till hands”, inte som blott ”världslösa” saker, utan ”vara för handen”. Hammaren är ett exempel han visar hur vi bara kan fatta genom att hamra med (s. 95–102, 115–122).

Det varande kan upptäckas i sin betydelsefullhet som alltid är given av människans vara. Hennes bruk, hanterande av världen osv. visar tillbaka till henne själv. Därför kan förståendet bli explicit genom att tillvaron antingen söker sig genom världen, s.k. oegentligt förstående, eller genom att tillvaron försöker förstå sig självt (det ”för vars skull tillvaron är”, s 186). Båda sätten fungerar, men kan vara äkta eller oäkta [3].

Förståendet uppdagar möjligheter för människans av vara, på så vis att hon gör ”utkast”, ”kastar sig ut” mot möjligheterna i form av odramatiska omedvetna projekt som fullföljs genom blotta varandet i världen. De möjligheter som hon karakteriseras av är inte några egenskaper hon har, utan människan är sina möjligheter. Ontologiskt sett är människan mer än hon är, ontiskt sett.

Förståendet projicerar mål för tillvaron så att den blir medveten, men det sker alltid genom en situation där tillvaron föregås av handling, praxis mm och därefter blir man medveten och teoretiserar. Det äkta förståendet, som är existensen hos Heidegger, kännetecknas av en ”genomsynlighet”, där hela i-världen-varon blir transparent och tydlig för människan. -Här befinner jag mig och här förstår jag, kan hon säga till sig själv.  Denna situation nås inte genom intellektuellt tänkande, heller inte genom (fenomenologiskt) väsenskådande, utan var slag av väsenskådande till det varande och varat är godtagbart, menar Heidegger och hans praktiska exempel visar åt vilket håll han tänkt sig genomsynligheten.

TOLKNING

Förståendets utveckling kallas utläggning (tolkning). Den innebär att något redan förstått, världen, blir tydligt i och med att förståendets utkastande mot möjligheter alltid ”har sin egen möjlighet, nämligen att utvecklas” (s. 193). Inget nytt blir förstått utan ”en vidare utarbetning av de inom förståendet utkastade möjligheterna” (ibid) tas upp till utläggning. Allt varande blir utlagt med hänsyn till vad det kan vara ”bevänt med”, dvs. ”till vad?” Heidegger menar att när vi träffar på något varande gör vi det alltid på ett förstående-tolkande sätt (med vissa förutsättningar, vilka vi ska se). Även det rent varseblivna, det förpredikativa, har sin karaktär av förstått som något.

Tre uppdelningar görs av förutsättningar i förståendet och tolkningen; förehav, föresyn, föregrepp. Att ha förståelse, att se förståelse och att (be) gripa förståelse.

Förehav är där den alldagliga tolkningen har sin grund, där vi inte tänker på att det vi har i handen, t ex en hammare, är bevänt med och betydelsefull på det sätt man brukar det, dvs. hamrar. Denna förståelse kan tolkas, kanske lättast när det går sönder (s. 103–104), men ”träder / . . . /tillbaka in i den typ av förståelse som inte får den att avteckna sig” (s. 195).

Försyn är den riktning (intention) tolkningen tar, där man ser en viss tolkningsmöjlighet, känner igen den.

Föregrepp är det språk man brukar, med eller mot det förstådda, men det finns alltid i tolkningen en viss begreppslighet medförstådd. Dessa förförståelser exemplifieras i tolkningen av utsagor, vilka kommer sist i denna studie.

Meningen med det förstådda kan tyckas frånvarande. Heidegger menar att den snarast är att se som något verksamt vid tolkning, som en formell struktur, liksom ”logos” som en språklig funktion, inte förnuft.  När något blivit förstått är det ett varande som förståtts, inte en mening. Mening är den struktur i vilken tolkningen artikuleras, inte en egenskap hos något varande. Meningen är det mål mot vilket riktningen som utkastet mot möjligheterna (förståendet) tar sikte. ”Meningsbegreppet omfattar den formella stommen i det som med nödvändighet ingår i det som den förstående utläggningen artikulerar” (s. 197). Heidegger tycks mena att mening bara är något som vi människor tillskriver det varande utifrån vår egen meningsfulla eller meningslösa tillvaro.

Den hermeneutiska cirkeln som påtalades i början är även med i tolkningen. Inte heller här ser Heidegger den som en circulus vitiosus. Liksom tidigare vill han säga att tanken på en deduktiv härledning inte kan gälla för tolkning av tillvaron. Deduktion tillhör det icke-tillvaromässiga varandet.

Denna ”cirkel” är grundläggande för tillvaron och finns i meningsbegreppet, i förståendet, i den fenomenologiska metoden, i vara-frågan överhuvudtaget, just för att tillvaron är det vara som rör sig om sig självt. Dvs. människan har alltid ett visst förhållande till sitt vara (vars egentliga väsen är existens).

Denna cirkelbundenhet finns i skilda grader på skilda nivåer och har skilda grader av kloka och genomsynliga värden. ”Det avgörande är inte att ta sig ut ur cirkeln, utan att ta sig in i den på rätt sätt” (s. 199) skriver Heidegger. Att tillfälligheter inte får styra tolkningen har han sagt tidigare med samma hänvisning till ”sakerna själva”.

Utsagan ”Hammaren är för tung!” blir föremål för en tydlig uttolkning (se s. 200 ff.): existential-hermeneutisk och apofantisk är två skilda vägar som den tar.  Utsagor har sina förutsättningar, liksom all annan förståelse och utläggning. De kan alla relateras till de nämnda förförståelserna enligt följande schema

 

A  Ha  Förehav            På-visande       Hamrande                                    Tillhands i hamrandet

B  Se   Föresyn             Predikation      Subjekt/Predikat                        Objektet hammare

C  (Be) Gripa   Föregrepp        Meddelande   Säga-vidare, kommunikation Den uttalade hammaren

Utsagors förutsättningar beskrivs i det tredje till femte leder (se nedan).

Påvisande – det som visar något ospråkligt (inte en mening eller föreställning), ett varande i sitt bruk (hammaren i hamrandet).

Predikation–  det utsagda är hammaren självt, inte predikatet. Subjekt/predikat upprättas och det bestämmande om det utsagda, att det är något som något (en för tung hammare) utsägs om det utsagda.  Predikationen är grundad i på-visandet genom att den inskränker det som påvisas i en viss bestämd mening (riktning). I denna betydelse är predikationen apofantisk.

Meddelande – det utsagda sägs vidare, hammaren blir uttalad som ”den där hammaren” och delas med andra än den utsägande.

Heidegger ställer utsagans förutsättningar skildrade som A det existential-hermeneutiska, mot B och C, de apofantiska. En brukare av t ex hammare har alltid sin grund i A när han säger att den är ”för tung” eller ”den andra hammaren” eller bara tar en annan hammare ”utan att ödsla ord på den saken” (s. 204). Även om ord saknas så betyder det inte att tolkning och förståelse inte finns.

Men vad händer när man säger att ”Hammaren är för tung!”? Jo, i B och C får objektet hammare (det uttalade) framträda som något blott förhandenvarande, ett ting.  Detta ting blir förstått utan sitt användningsområde (”bevänthetshelhet”) och dess tillhandenvarande funktion beslöjas.

Men Heidegger vill visa att även utsagans apofantiska delar, B och C, vilka märks i det ”apofantiska såsom” i ”hammaren förstådd såsom…” har sin grund i den på-visade, hermeneutiska, betydelsen, vilken ses i ”det hermeneutiska såsom” (hammaren ses såsom, s. 205). I denna betydelse uppenbaras ett varande som något som är verksamt i mänskliga praktiska handlingar, till skillnad från det apofantiska där en logisk och kommunikativ egenskap utsägs vara i den språkliga handlingen.

 

AVSLUTNING

Att påstå att människan alltid förstår sin värld, vilket Heidegger gör, är inte lätt att urskilja från den ontiska förståelsen, dvs. såsom vi vanligtvis använder ordet förstå. Den ontologiska-existentiala analysen är vittfamnande och säger något allmänt – att leva är att förstå liksom att befinna sig i en värld och att tala. Risken med Heideggers vida begrepp om förståendet är att det, trots hans försäkringar, hämtar visst ontiskt-existentiellt bruk av förståelsen när skillnaden dem emellan borde vara klar.

Jag tycker inte att jag själv kan låta bli att ha den vanliga förståelsen i tankarna och därmed läsa in den i Heideggers begrepp.

Hur skulle man kunna falsifiera Heideggers begrepp? Finns det människor som inte förstår, trots att de lever (en paradox enligt Heidegger)? Jag tänker mig att galna och medvetslösa människor kan ses vara utan en ”värld”, men på samma gång att deras ”värld” är nog också något som de förhåller sig till, hanterar och därmed förstår. Då är vi tillbaka till detta begrepps allmänna innebörd som kan tyckas vara så allomfattande att det blir meningslöst, om vi ser det från den vanliga betydelsen av förståelse.

Det fattas dock något väsentligt i denna korta studie; tiden som förståelsehorisont. Heidegger skriver redan på s. 38:

”Tiden måste bringas i ljuset och i begreppsliga termer fattas genuint såsom horisonten för all vara-förståelse och för varje sätt att utlägga varat. För att detta ska kunna fullt ut klargöras krävs att tiden på ursprungligt vis expliceras såsom horisont för varaförståelsen utifrån tidsligheten i egenskap av den varaförstående tillvarons vara”. Detta gör han i del II, bl. a med begreppet ”vara-till-döden”.

Den kritik som G Fløistad har mot anknytningen till projekten kan då bättre förstås tror jag, men jag måste även här vänta med redogörelsen för tidsligheten i förståendet.

Detta filosoferande är väsentligt annorlunda och ställer andra krav på läsaren än andra filosofiers bidrag till diskussionen huruvida vi kan förstå vår värld, vårt befinnande i den osv., än Moores försvar för common sense.

Heideggers anspråk på att vara den förste sedan Aristoteles (s. 206) som tagit upp denna typ av förstående, ett ”synthesis och diaresis” (tillsammans- och isärtagande) – begrepp som visar att något varande, sig-visande, blir förstått som något (i riktning mot), dvs. tillsammans, men också isärtagande (i utläggning och artikulation, den apofantiska funktionen i utsagan) är något som visar att han är medveten om att hans nya begreppsbildning inte är förankrad i senare tids filosofi.

Vad är då vitsen med att detta nya begrepp? Jag ser det som ett annat slags bevis för påståenden i stil med Moores ”Detta är min hand” och som Heidegger kan hantera i sin analys just pga. Dess allmängiltighet. Att utgå från att människan förstår sin värld, hur hon än gör det, är enklare än att fortsätta analysen utifrån detta faktum.

Moore visste att det var sant att handen var framför honom, men hur han skulle analysera satsen visste han inte. Heidegger avstår från denna språkliga nivå och visar istället att vi förstår världen på ett mycket mer omedelbart och praktiskt sätt. I denna prosaiska analys ser jag ett värde

[1] Varat och tiden (sv övers 1981 Doxa förlag, org. 1927)

[2] I Vor tids filosofi (Köpenhamn, 1982), skriver Paul Lübcke om Heideggers analys av fruktan, ett exempel på befintlighet:

”I gennom frygtens befindlighed er jeg i en omgang med det værende, som jeg udlægger (forstår) som frygteligt. Dvs., enhver omgang med det værende er befindtlig og samtidig forstående, i det tilværen udlægger (forstår) det som tilværen omgås. Tilsvarende gælder det, at tilværen ikke blot igennem befindligheden registrerer situationen som frygtelig, i det tilværen frygter, men i det tilværeren forholder sig til sin egen existens, bestemmer tilværen, om situationen skal opretholdes eller forandres. Tilværens forstående forholdene sig til sin egen existens er således modstykket til den befintlige erfaring af, hvorledes tilværen existerar” (s. 40).

Se Heidegger s. 183–186 om fruktan, Lübcke sammanfattar: det hör till att leva att man både befinner sig och förstår.

[3] För Heidegger är frågan om egentligt eller oegentligt förstående inte de viktiga skillnaderna. ”Förstående av existens som sådan är alltid ett förstående av en värld” (s. 190). Trasslet kommer när han talar om äkta och oäkta förstående. Den norske filosofen Guttorm Fløistad menar att en lösare som inte erfarit ett äkta förstående, t ex uppenbarat i ångestens tomhet där hela tolkningen av i-världen-tillvaron, sätts på spel och framstår som bottenlöst, knappast kan förstå skillnaden mellan äkta och oäkta. Se s. 453 i Contemporary Philosophy in Scandinavia, red. Olson och Paul (New York, 1972).

Han menar vidare att det finns ingen grund för påståendet att kalla förståndet för projekt (utkast till möjligheter) om man inte får reda på anknytningen till tingen (eller vad det är människan förhåller sig till I sitt projekt) hos människan, om man inte helt simpelt skall förstå anknytningen som ett försök att förstå sin kontinuerliga existens i tiden, projekt efter projekt så att säga. Att detta förståendets utkastande är en existential uttrycker Fløistad bryskt: ”To put it roughly, as long as one exists, one is necessarily concerned with how one is going to exist” (s. 443)