Omsorgen om de allra minsta barnen

På förskolan Treklangen i Uppsala 1980

Förskolan kan vara usel eller bra, men det viktigaste är att de minsta barnen under tre år inte är där för länge och inte börjar för tidigt. Helst inte före två år säger flera barnläkare.

Jag arbetade 1979-80 på förskolan Treklangen i Gottsunda, ett fattigt område i Uppsala med många invandrare och vanliga arbetare. Redan då förstod jag vad förskolan kan göra och inte göra för de allra minsta.

2009 undervisade jag på lärarutbildningen och förskollärarprogrammet vid Stockholms universitet som lärare i pedagogik och barn- och ungdomsvetenskap. Jag läste på och upptäckte att forskare om barn och ansvariga ledare för förskolan i Sverige teg om de minsta barnens behov av omsorg, av anknytning för att de premierade pedagogik.

Hellre ”leka skola” än vara en trygg plats som inte ställde kognitiva krav. Omsorg var ute, pedagogik inne. Min fd kollega Mie Josefsons avhandling var ett undantag.

Jag skrev en lång forskningsöversikt 2012 som inte kunde publiceras pga dess kritik av att ingen förskoleforskare eller barnpsykolog vågat sig på att mäta hur de minsta barnen mådde sedan 1990-talet. Man hade istället stött utbyggnad, maxtaxa och tidig inskolning. Att påtala de minsta barnens behov var reaktionärt och kvinnofientligt, fast andra förskoleforskare gjort det länge i USA, Norge, England m fl länder.

Jag hade ett seminarium för mina kollegor vid www.buv.su.se, skrev mer texter om Reggio Emilia pedagogik, småbarnspsykologi, neurobiologi, affektreglering, familjepolitik:

1,

2,

3,

4,

5

6

höll föredrag för SD

och fick stöd av omvårdnadsprofessor Ulla Waldenström.

Allt detta verkar knappt ha nått ut alls. Jag är med Haro och gillar Hemmaföräldrars nätverk som båda förstår vad små barn behöver, ibland förskola, men inte för tidigt, för länge och ibland inte alls före skolstart. Jag är dessutom positiv till hemundervisning.

Synd om allt mitt arbete för insiktsfull omsorg i förskolan skulle vara förgäves. Glöm inte de som inte kan tala för sig själva och uttrycka sina behov. En metod är att mäta barnens kortisolhalt som visar stressnivåer vilket görs i USA. Se min forskningsöversikt ovan.

Läs, lyssna, sprid.

När företagarrörelsen räddade Sverige- 4 oktober 1983

Löntagarfonder gjorde Sverige mer borgerligt - Respons

Ur min bok Sverige 2020

”Två beslutsamma män framstår som de enda verkliga förkämparna för fri marknadsekonomi och individuell frihet under 1970- och 1980-talen; industrikoncernen ASEA:s verkställande direktör och SAF:s ordförande Curt Nicolin, och det moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman.

De bemötte initiativ från socialdemokrater, fackföreningar och borgerliga politiker med erfarenhet, resurser och strategier de samlat på sig från åratal i näringslivet för att försvara Sverige mot löntagarfonderna och för näringsfrihet.

De borgerliga regeringarna hade fortsatt den socialdemokratiska stödpolitiken till ineffektiva statsföretag, bland annat genom att låta staten ta över ännu fler krisande företag än vad socialdemokraterna hade lyckats med på så kort tid. 

Nicolin argumenterade mot de företagarkollegor som försvarade statliga subventioner till privata företag utan egen bärkraft. Att ta emot dessa bidrag är som att ta droger sade Nicolin till sina förvånade kollegor. 

Först känns det bra, men sedan blir man beroende och ägnar mindre tid att utveckla nya affärsidéer och vinna nya marknadsandelar än man ägnar åt att söka och administrera bidrag. Nicolin var stenhård i sin kamp mot löntagarfonderna till skillnad mot vissa högt uppsatta företagsledare som själva trixade med andelar, aktier och medbestämmanderåd i sina företag medan de förberedde sig inför det värsta, en socialisering av deras och sina aktieägares privategendom. 

Curt Nicolin själv menade att SAF som arbetsgivarorganisation inte skulle ha något alternativ till fondförslagen från LO och andra förslagsställare. Det finns inget att förhandla om var hans kärva budskap.  Att planera för ett eget förslag vore att erkänna att det fanns ett sådant behov, vilket enligt Nicolin var att anträda en farlig väg som man inte kunde veta vart den skulle leda.

Volvos Pehr Gyllenhammar och Handelsbankens Tore Browaldh var några som inte höll med och ogillade den nya aggressiva tonen från arbetsgivarledaren Nicolin. Denne menade tvärtom att det var LO och regeringen Palme som startat en strid från vilken SAF och svenska företagare inte kunde backa från.

Många företagsledare som Gyllenhammar och Browaldh var vana vid förhandlingar med socialdemokratiska ministrar och fackföreningsledare ute på Harpsunds slott eller vid Hotell Saltsjöbaden.

Med Nicolin förändrades relationerna mellan arbetsmarknadens parter. Undfallenhet, tyst samförstånd och rädsla hos näringslivets företrädare inför det mäktiga socialdemokratiska etablissemanget byttes mot stolthet och frimodighet. Nicolin insåg att han inte kunde få särskilt mycket stöd i kampen mot löntagarfonderna från de högsta företagsledarna.

Flera av dem började tala om att flytta huvudkontor och sina familjer utomlands (IKEA, Ericsson, Tetrapak). Hårt arbetande småföretagare som dignade under skatter och lagar som regeringen Palme och LO infört var bättre talesmän än storföretagens direktörer.

Nicolin var inte bara VD för ASEA utan hade lite affärer även i mindre städer som Enköping. Han hade inga problem att tala med alla sorters företagare men insåg att om han skulle vinna över medierna på sin sida lät en trött verkstadsägare bättre i radio än en VD i Volvo som nyss spelat tennis med polaren Palme. 

Nicolin var övertygad om att frågan om löntagarfonder var helt avgörande för sin generation företagare och svenskar. Om inte fonderna stoppades i tid skulle företagare förvandlas på några decennier kanske till chefer för sina företag men inte vara längre ägare. Folkpartisten och ekonomen Bengt Westerberg kallade fonderna ”de små stegens tyranni”.

Nicolin kunde inte vara mer enig med Westerberg, då ekonom vid Marknadsekonomiskt Alternativ för Sverige, en viktig lobbygrupp inför löntagarfondsstriden.  De små stegen tagna var och en för sig i flera oöverskådliga reformer för att ta över företagen successivt var på sitt sätt värre än de kommunistiska statskupperna på 1940-talen i Östeuropa som skedde plötsligt men alla fick kunskap om omedelbart.

Palme vann valet år 1982 mycket genom sin skickliga hantering av löntagarfondernas stegvisa tyranni så de inte skrämde väljarna men också för att det borgerliga alternativet hade rasat samman.

Så i juli år 1983 två veckor efter midsommar och mitt i industrisemestern beslöt riksdagens socialdemokratiska och kommunistiska majoritet att lägga fram ett reellt förslag på löntagarfonder finansierade med högre arbetsgivaravgifter och högre vinstbeskattning.

Från Smålands hårt arbetande småföretagare kom ett vrål som hördes hela vägen till Stockholm. Den småländske företagaren Gunnar Randholm som tidigare hade anordnat lokala protester blev en drivande kraft bakom näringslivets första och Sveriges största gatudemonstration någonsin, den 4 oktober år 1983.

Curt Nicolin hade äntligen fått med SAF och några andra näringslivsföreträdare men också massor av arga medborgare och företagare att göra som vänstern, gå ut på gatan med plakat och skrika slagord. Minst 75 000 människor samlades i demonstrationståget och över 500 000 namnunderskrifter överlämnades till regeringen Palme vid Sergels Torg.

Palme själv ville inte synas ta emot underskrifterna men de tre borgerliga partiledarna tog tillfället i akt att närvara vid överlämnandet.  Dock hade centerpartiets och folkpartiets ledare spelat ett högt spel genom att inte tydligt markera mot löntagarfonderna under sin regeringstid. 

Moderatledaren Gösta Bohman var den ende som stod rakryggad i striden tillsammans med Curt Nicolin. De båda hade haft lika mycket besvär med näringslivets och borgerlighetens kompromissinriktade representanter. Utan dessa två hårda män hade Sverige anträtt en bana mot socialisering vid slutet av 1980-talet samtidigt som Sovjetblocket föll samman år 1989.

Deras mod och förutseende räddade Sverige men få vill hedra dem idag eller inse deras centrala roll i kampen mot att införa en reellt existerande svensk socialism. Ett fåtal personer idag inser hur nära landet stod inför en facklig kollektivisering och nationalisering av näringslivet.

Olof Palme hade riksdagsmajoriteten bakom sig när hans regeringsförslag bifölls i december år 1983. Ett urvattnat förslag ansåg vissa vänster- och fackliga företrädare, men vägen var anträdd och skulle inte stoppas förrän efter den andra borgerliga valsegern år 1991.

Den andre hårda mannen, moderatledaren Gösta Bohman, var en entreprenör som med kvicka men kärva budskap bekämpade höga skatter, konformism och den växande statsapparaten. Hans bistra uttalanden gjordes ofta från hans skärgårdsö där han gärna levde sommartid och där fick det svenska folket att se en politiker ro, fiska och tälja med kniv utan större åthävor. 

Som finansminister i den första borgerliga regeringen år 1976 hade han god insyn i rikets usla finanser. Vad gäller löntagarfonderna så hade Bohman själv sökt stöd hos arbetsgivarna sommaren år 1976 men blivit avvisad. Inte förrän SAF bytte ordförande till Curt Nicolin fick Gösta Bohman en stridskamrat mot socialiseringen.

Själv var Bohman intresserad av politisk ideologi även om hans främsta erfarenheter kom från att leda Stockholms Handelskammare och andra mer handfasta sysslor inom förvaltning och ekonomi. Bohman lanserade under sent 1970-tal två begrepp; den nya otryggheten och den nya individualismen.

Han menade att en ny slags otrygghet kunde märkas i befolkningen, en oro för att inte kunna lita på de byråkratiska offentliga systemen där enskilda ofta kände sig maktlösa. En sund reaktion enligt Bohman var att lita på sig själva och sina närmaste, en ny slags individualism.

Frihet var viktigare än trygghet resonerade Bohman om de två idealen skulle ställas mot varandra. I detta stod han på klassiskt liberal grund men i motsats till sovjetrysk och socialdemokratisk tolkning av mänskliga rättigheter där trygghet sågs som det primära. 

För den inflytelserika socialdemokratiska legenden och välfärdsstatspionjären Alva Myrdal utgjorde frihet inget självändamål, utan ett medel att nå kollektiv trygghet. I en statlig rapport om barnomsorg ifrågasatte hon rätten för föräldrar att hålla sina barn hemma från daghem och förskola.

Samma tongångar hördes från ledningen av Arbetsmarknadsstyrelsen som ansåg hemmafruar vara samhällsfiender som inte skulle räkna med privilegiet att stanna hemma. Bohman hävdade tvärtom att barnen var familjens ensak och valfrihet skulle gälla angående barnomsorg och pedagogik.

Han föreslog att föräldrarnas rättigheter att bestämma över sina barn skulle garanteras i grundlagen, vilket gick emot den rådande socialdemokratiskt inriktade och kommunalt utförda familjepolitiken.

Idag bemöts liknade förslag om valfrihet för föräldralediga lika kritiskt av etablissemang inom offentlig sektor och politiskt styre trots att medborgarna anser sig kunna bestämma själva. Bohman skulle inte brytt sig

Nicolin och Bohman var inte skrämda av den starka socialdemokratiska motståndaren men växlade ibland taktik när nöden krävde. Beteckningen moderat lät bättre än höger och konservativ så vid Bohmans tillträde år 1971 ändrades även partiets namn till Moderata Samlingspartiet.

Men Bohman gick längre och moderniserade partiets ideologi från traditionell konservatism till en ny mer liberal konservatism. Han ville förändra bilden av partiet som omodernt och bakåtsträvande till att bli mer liberalt och individualistiskt i den klassiskt liberala traditionen.

Väljare och övriga politiker förstod först inte vad denna nya liberal-konservatism betydde när liknande strömningar nådde Sverige från Reagans USA och Thatchers Storbritannien men folkpartiet reagerade starkt. 

För att markera mot Bohmans liberal-konservatism och den internationella nyliberalismen lade folkpartiet till Liberalerna efter sin partibeteckning.  Att skilja liberaler från moderater var livsviktigt för folkpartiet och även för centerpartiet. Båda ville distansera sin egen socialliberalism från vad som kunde uppfattas som höger, konservativt, borgerligt och traditionellt.

Även inom den första koalitionen stred folkpartiledaren Per Ahlmark mot Gösta Bohman för att markera folkpartiets avstånd, något som partiet fortsatte med under Bengt Westerbergs och Lars Leijonborgs ledarskap.

Allt för nära kontakter med det gamla högerpartiet var och är känsligt för aktiva i svensk inrikespolitik och medier som sedan många decennier fostrats att tro högern om allt ont, socialdemokratin och dess allierade om allt gott. Den omfattande svenska välfärdsstaten är den svenska politikens heliga ko som inget parti kan ifrågasätta utan att förlora stöd och röster.

Men Bohman tvekade inte att torgföra sin liberalism, en ideologi han menade delades av flera borgerliga partier och hade folkligt stöd. Sverige behövde en liberal revolution som skulle anpassas till den konservativa idén om små och långsamt införda samhällsförändringar allteftersom de visar sig dugliga.

Bohmans liberalism handlade mer om hur förändringar skulle ske än deras innehåll. Liksom många andra svenskar ogillade han statskyrkan, kungahuset och militären. De lantliga rötterna och jämlikhetsideal sedan tidig medeltid skymtar i hans politiskt liberala men försiktiga vision. 

Konservatism byggde på försiktighet och ansvar för andra och en själv som individ, inte bara som skattebetalare i en välfärdsstat. Den svenska liberal-konservatismen har sin egen logik.

Bohman var mindre optimistisk än upplysningsliberaler som ofta hyste en naiv övertro på förnuft och vetenskap i likhet med socialliberala och socialdemokratiska välfärdsarkitekter. Framtiden är mer gåtfull än politiker och medborgare må tro, vilket gör att förändringar bör ske stegvis och införas långsamt menade den moderata partiledaren.

Hans tankar låg rätt i tiden och han läste Fredrick von Hayeks klassiskt liberala försvar av frihet och marknadsekonomi Vägen till träldom.  Hayek själv fick Nobelpriset i ekonomi år 1974 och två år senare år 1976 fick hans efterträdare Milton Friedman samma pris.

Men när Friedman skulle ta sig till Stockholms Stadshus behövde han polisbevakning för att klara sträckan till fots på grund av protesterande vänsterdemonstranter. Ceremonin blev störd men kunde fullföljas.

Med Thatcher och Reagan utomlands och Bohman i Sverige nådde politiska tankar om individuell frihet och marknader som inte hörts på decennier i västvärlden. Bohman fostrade en ny generation moderata politiker, däribland hans (dåvarande) svärson Carl Bildt. Väljarna stödde honom rejält i valet år 1979 när moderaterna gick om centerpartiet som största borgerliga parti och har sedan dess behållit förstaplatsen.

Gösta Bohman var den första partiledaren för det nya högerpartiet, Moderata Samlingspartiet, men hans position i den svenska offentligheten och i pressen var fortfarande oftast marginaliserad och bespottad. Att vara till höger politiskt i Sverige på 1970-talet eller ens opolitisk medelklass var som att vara till vänster i USA på senator McCarthys 1950-tal.”

 

Lästips om löntagarfonder:

Danne Nordling 1 och 2

Janerik Larsson

Tove Lifvendahl

Blance Sande

Efter liberalismen: Steve Bannon och tradtionalismen-del 11

EFTER LIBERALISMEN

Steve Bannon och Traditionalismen- Del 11

Steve Bannon är känd för att ha lett högersajten Breitbart från 2012 och varit kampanjledare och rådgivare till Donald Trump från 2015 till 2017. Han passar inte in som akademisk tänkare i min serie om kritiker av liberalismen, men har haft kanske större inflytande än någon av dem.

I år gav forskaren Benjamin Teitelbaum, expert på nordisk nationalism och vikingarock, ut den unika och läsvärda boken War for eternity. I den visar han att Bannons kritiska syn på liberalismen, förstådd som den liberala demokratin sedan 1700-talet (dvs samma analys som Leo Strauss gör), går mycket längre än någon av de tänkare och idéströmningar jag behandlat här. Martin Heidegger möjligen undantagen.

Traditionalism: Just a fancy name for oppression | by Christopher Laine |  Intelligence Challenged | Aug, 2020 | Medium
Bild från kritisk artikel i Medium

TRADITIONALISM

För Bannons del handlar kritiken av västerländsk liberal demokrati om att det moderna projektet i västvärlden gått i stå genom att det inte respekterat naturliga hierarkier, vårt behov av gemenskap och de eviga cykler av uppgång och förfall som alla civilisationer genomgår.

Vår undergång är nära medan asiatiska ekonomier med dess konservatism är på väg upp. Möjligen kan USA:s arbetarklass rädda västvärlden enligt Bannon själv.

Denna syn kallas Traditionalism och har knappast blivit känd om inte den inspirerat såväl Steve Bannon som Vladimir Putins rådgivare, den euroasiatiske tänkaren Alexander Dugin och den brasilianske presidenten Jair Bolsonaro via hans rådgivare, sufisten Olavo de Carlvalho.

Boken är full med kända och okända namn, men intressant nog har flera anknytning till Sverige: de högerradikala publicisterna Henrik Palmgren och Daniel Friberg, som arbetar nära altright och vitmakt-grupper i USA. Friberg ogillar fö mig starkt.

Traditionalism har haft några riktiga tänkare: Aldous Huxley, René Guénon, Julius Evola, George Gurdjieff, Frithjof Schuon, Alain de Benoist och svenskarna Kurt Almqvist och Tage Lindbom. Vissa menar att den går tillbaka till renässansen och antiken via philosophia perennis . Idag finns den iranske teoretikern Jason Reza Jorjani, som intervjuas i boken.

Traditionalism utgår ofta från österländska religioner som muslimsk sufism, zororastrism, hinduism och buddhism, men även vissa västerländska trossystem, ortodox kristendom, förkristna europeiska religioner, även ursprungsamerikansk naturreligion och synkretistiska varianter som teosofi.

Alla dessa trossystem har existerat i årtusenden och bygger på andliga gemenskaper och mysticism bortom tro på teknik och naturvetenskap.

Märkligt nog fascinerades en person som Steve Bannon av dessa esoteriska och icke världsliga idéer. De vänsterliberala västerlänningar som intresserat sig för österländsk filosofi och skapade new age, hade missat hur djupt konservativa dessa tankar är menar Bannon.

Han har själv examina i stadsplanering, säkerhetsarbete, företagsekonomi och arbetade som marinofficer vid hangarfartyg i Persiska viken. 1980 när Iran hade över 200 amerikaner i gisslan väcktes hans politiska intresse när han sett hur illa Jimmy Carter skötte saken.

Aleksandr Dugin - Wikipedia
Alexander Dugin

MÖTEN

Teitelbaum lyckas få över 20 timmars intervjuer med Steve Bannon. Ibland stängs mikrofonen av.

Mycket av samtalen rör Traditionalism men också geopolitik (hur bemöta hotet från Kina) och Bannons roll i dataföretaget Cambridge Analytica som hjälpte Trump till makten 2016 via bearbetning av Facebook data. Han var även involverad i Brexit kampanjen i Storbritannien där samma metoder användes av Nigel Farages Leave.EU.

Teitelbaums bok består dels av reportage från verkliga och föreställda möten, dels beskrivningar av Traditionalism och resonemang om politiska konsekvenser av detta djupt reaktionära tänkande.

Vid ett möte på Armémuséum på Östermalm i Stockholm 2012 under temat Identitär Idé satt Ben Teitelbaum i publiken när Daniel Friberg presenterade ryssen Alexander Dugin.

”I remember the occasion vividly. Daniel Friberg, the CEO of Arktos, introduced Dugin and me in the foyer of a lecture hall in Stockholm on July 28, 2012. Tall and goateed, Daniel did the honors in his exceptionally deep voice”.

Dugin talade inför 300 halvfulla svenska nationalister:

“All that is anti-liberal is good.”

Varför liberalism, inklusive upplysning, tekniska framsteg, rösträtt och allt vi förknippar med moderna samhällen är fel beror på dess fokus på individen förklarar Teitelbaum:

”This way of thinking about people, defining them as ideally disconnected (liberated) from religion, family, nation, even their own bodies is historically exotic and insidious, Dugin claimed. And as even a proponent of liberalism like Francis Fukuyama understood, it would leave us yearning for community. That problem, Dugin argued, birthed the two main challenges to liberalism in the twentieth century: communism and fascism. Both ideologies aspired to promote an alternative entity—not the individual, but two collectivities, class and race.”

AVSLUTNING

Bokens undertitel, Inside Bannon’s far-right circle of global power brokers, beskriver väl hur ett fullkomligt apart tankesystem, som verkar verklighetsfrämmande för de flesta västerlänningar och säkert de utanför också, fick inflytande in i Vita Huset I Washington och Downing Street no 10 i London.

Det svenska bokförlaget Arktos, ägt av Daniel Friberg, spelar en nyckelroll för Steve Bannons läsning av Traditionaliska böcker, som översättningar av de närmast fascistiska författarna Evola och Dugin.

Vill ni veta mer om War for eternity kan ni lyssna på min podd med Ronie Berggren och Alexanders Bards samtal med författaren Ben Teitelbaum och medpoddaren Andreas Sweeny.

I

Regeringens utredare vill begränsa yttrandefriheten skriver jag på YOs webb

Såväl det demokratiska samtalet och den fria forskningen hotas att detta betänkande skriver jag idag:

”Idag den 30 september 2020 överlämnar Carl Heath, särskild utredare i kommittén Nationell satsning för medie- och informationskunnighet och det demokratiska samtalet, betänkandet ”Det demokratiska samtalet- Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat” (SOU 2020: 56).

Heath intervjuas i Sveriges Radio och skriver i SvD samma dag.

Förslagen på att stärka demokratin verkar dock vara att begränsa tryck- och yttrandefriheten för regimkritiker, fria medier, självständiga forskare och opinionsbildare, att skydda statsmedier och politiker från kritik och att skrämma de som tvivlar på att staten alltid vill dess medborgare väl.

Dessutom vill utredaren att de stora internetjättarna, Google, Facebook, Twitter m fl, tydligare ska begränsa svenskarnas möjligheter att använda deras plattformar för att kritisera makten, vilket borde en del av det demokratiska samtal man efterlyser. Justitieminister Morgan Johansson träffade dem 2018 och nu vill denna utredning ha än fler regeringsuppdrag och kontakter.

YO överväger att skicka in ett remissvar på detta undermåliga, grundlagsstridiga och repressiva betänkande som inte bara hotar det demokratiska samtalet utan även den akademiska friheten.”

Läs mer på Yttrandefrihetsombudsmannen

Hamam i Rinkeby

Upptäck hammam i USA och utomlands

1996 försökte jag övertyga Rinkebyföreningar och aktiva att bygga ett hamam i Rinkeby. Ett turkiskt ångbad med hårdhänt msssage.

1995-96 arbetade jag som projektledare på ungdomsprojektet FYRVERKET som var ett slags projektcenter för arbetslösa mellan 20-25 år runt Järvafältet, de flesta från Rinkeby-Tensta. Några svenskar, men mest unga invandrare som skulle förverkliga sin projektidé.

Hela konceptet kom från Danmark där Kaospiloterna hade lyckades med just denna metodik. Jag hade besökt dem i Århus 1994 tillsammans med Studiefrämjandet Uppsala och fick jobb i Rinkeby 1995, samtidigt som Fryshuset körde en egen variant, Kosmopoliterna (och råddade Vattenfestivalen och RE:ORIENT).

Mot slutet av våren 1996 när alla unga hade slutfört sina projekt hade jag kommit på något eget som jag ville: Att etablera ett hamam i Rinkeby!

Jag hade badat i ett hammm i Istanbul 1984 och förstått vad denna urgamla badtradition innebar.

Hamam, som också är känt som turkiskt bad, kombinerar funktionalitet och fördelar från romerska och bysantinska baden med den ottomanska traditionen av att ta hand om kroppen.

I kontrast till norra Europas bastubad, vilken ger het och torr luft där temperaturen ligger mellan 70-90°C, så ger ett hammam en mild temperatur där 37-40°C dominerar, vilket gör att det förblir mer behagligt och försvagar inte kroppen på ett onödigt vis. Behaglig fukt och vattenånga genereras från flödet av hett vatten som dessutom bidrar till en avkopplande och bekväm atmosfär.”

För att finansiera detta behövdes flera miljoner och intresserade personer, företagare och föreningsfolk från Rinkeby.

Jag såg framför mig en orientalisk byggnad som skulle ligga mitt emot Rissne, där SEB då höll till. Det finns en outnyttjad plats vid E18 som med en bra skylt och uppseendeväckande arkitektur skulle ses av 100 000-tals bilister som passerade varje dygn .

Man skulle dels ha familjekort som tillät lokala besökare att gå dit under dagtid, kanske med en barnbassäng, dels företagspaket till bankfolk från SEB och datafolk från Kista tvärsöver. Dessa mer exklusiva beställningar kunde kombineras med magdans nere i en källare på helger. . .

Boka dansös — Maria Oriental

Jag kände ju en del lokala Rinkebyprofiler då och fick tag i en arkitekt som skissade fram några förslag som jag presenterade två gånger på Rinkeby Folkets Hus (som 2015 vägrade ta in mig och Mona Walter).

Men det blev inget av med detta förslag. Turkiska Riksförbundet, som då var mäktiga i Rinkeby, sa att de ville ta över projektet vilket jag gärna lät dem göra, men inget hände. Kanske var det fel, kanske var det att jag som svensk Uppsalabok inte skulle komma med nya idéer till dem, eller något annat.

Jag har alltid gillat bra mångkulturella projekt, RE:ORIENT t ex vars ledare Ozan Sunar kom till vårt projektcenter och talade. Hade Rinkeby klarat sig bättre idag om de haft ett hamam att erbjuda omvärlden och upprätthålla via egna besök? Kunde man utveckla badet till en restaurang, ett kulturcenter där Järvabor kunde flockas?

Järvaområdet har fått nytt

Idag finns ett utomhusbad på Järvafältet mellan Tensta och Akalla som är öppet på sommaren. Det fyller en annan funktion och har redan väckt rabalder genom att acceptera heltäckande baddräkter för kvinnor.

På ett haman har man herr och damavdelningar och skyler kroppen med handdukar. Men det finns även gemensamma bad för båda könen som den trånga ångbastun på Centralbadet i Stockholm, med handdukstvång.

Kanske hade ett hamam varken gjort till eller från i integrationen, men är säker på att fler svenskar skulle ha frivilligt besökt Rinkeby just därför.

Med i #twitterpodden

Två unga twittrare, Maria och Johan, hade mig som första gäst i den nya Twitterpodden, ett forum där man kan prata med folk man följer.

Jag babblade nog väl mycket men håll till godo. Bra initiativ.

Annars finns tweetups, dvs möten IRL med twittrare som jag deltagit i på Söder några gånger. Alltid kul att se och prata med folk som engagerar sig. Tack Maria @Level11001 och Johan @

Efter liberalismen: Why liberalism failed av Patrick Deneen- Del 10

Introducing the Symposium | Commonweal Magazine

EFTER LIBERALISMEN- Del 10

Why liberalism failed av Patrick Deneen

 

I denna studie av det västerländska demokratiska statsskicket, här kallat ”liberalism”, tar Patrick Deneen, professor i statsvetenskap vid Notre Dame universitetet,  upp den klassiska politiskt filosoiska tråden från sin föregångare, den tysk-judiska filosofen Leo Strauss, som jag skrivit om i denna serie.

VÄST ÖVERGAV ANTIKA IDEAL

I korthet så går Strauss och Deneens kritik ut på att  Västeuropa först från Machiavellis 1500-tal och sedan även USA med tankar hämtade framför allt från ”proto-liberalen” John Locke under 1600-talet,  har avvikit från vad som kännetecknat den västerländska civilisationen sedan antiken.

Då byggde politiska (stads)system på medborgarnas självvalda begränsningar genom gemensamma dygder, framför allt inom sex och materiella villkor. Ett styre begränsade sig självt genom att dess medlemmar gjorde det.

”The Greeks especially regarded self-government as a continuity from the individual to the polity, with the realization of either only possible in the virtues of temperance, wisdom, moderation and justtice, were mutually sustained and fostered”.

Det fanns ingen principiell skillnad mellan antika dygdemönster i Grekland och Rom innan Kristus ankomst och efteråt.  Under medeltiden förstod att människan att hon inte kunde fullfölja varje önskan och tillfredsställa varje begär bara för att de uppstod, något som de  konservativa filosoferna Strauss och Deneen menar försvann framför allt under 1800-talet. Deras analys ligger nära kommunitarismen.

Den liberala demokratin undergräver sig själv genom att göra alla till nytto- och begärsmaximerande individualister som struntar i det gemensamma. Denna instabila demokrati kan leda till pöbelvälde och kaos, som sedan måste ersättas av ett tyranni. Något som Platon och Aristoteles förutsåg i sina analyser, vilket Patrik Engellau påminner oss om.

Boken är full med hänvisningar till amerikanska förhållanden men de kan lätt appliceras här i Europa och Sverige. I vissa fall är det nog värre här, i andra värre i USA.

STATSINDIVIDUALISM

Den smygtotalitära synen att ett samhälle kan existera om bara staten och individerna tas hänsyn till, en statsindividualism (som populariserades 2006 i boken Är svensken människa? och sägs karakterisera Sverige), har blivit alltmer vanlig även i USA.

Men Deneen upptäcker att detta knappast är ett fenomen i socialdemokratiska välfärdsstater under sena 1900-talet, utan förutsågs av den engelske 1600-talstänkaren Thomas Hobbes (också anropad av Engellau och under den fallerande tyska Weimarreubliken av Carl Schmitt) och av fransmannen Alexis de Toqueville två århundraden senare.

Deneen skriver att den liberala demokratin kulminerar enligt Hobbes i två ontologiska punkter: den befriade individen och den kontrollerande staten.

”Hobbes’ Leviathan perfectly portrayed those realities: the state consists solely of autonomous individuals and these individuals are ‘contained’ by the state.”

Deneen visar hur staten ökar sin  kontroll över medborgarna ju mindre självstyrande och dygdiga de är. Det stämmer. Om inte individerna kan sköta sig måste fler kameror sättas upp, fler vakter, fler algoritmer som automatiskt övervakar oss.

I ett mindre modernt samhälle har medborgarna dessutom band till bestämda platser, till bestämda årstider och till tidigare och kommande generationer.  Naturen var inte en källa att exploatera med teknik som Francis Bacon ville, den naturvetenskaplige filosof som också var Hobbes herre.

Begreppet statsindividualism har använts här i Sverige, om än inte bokstavligt, av socialdemokrater som har poängterat statens makt och borgare som poängterat individernas frihet genom staten. Frihet från varandra och det civilsamhälle som den moderate ideologen Hans Zetterberg förgäves sökte få gehör för inom Moderaterna 1990. Deneen och Zetterberg skulle vara överens om det mesta i sina analyser av den västerländska civilisationens förfall.

Deneen analyserar klarsynt hur en liberal vänster, kallad progressivism, och en liberal höger, kallas klassiskt liberal, har utnyttjat denna hydra, statsindividualismen, för sina ändamål.

Någon konservativ ståndpunkt existerar egentligen inte eftersom både ideologierna har släppt banden till de tankesystem och livsmönster som byggt upp Europa sedan 400-talet före Kristus.  Två årtusenden är bortkastade och individerna är mer villrådiga än någonsin.

I denna villrådighet med egoistiska individer som börjat inse att de inte klarar sig bara med staten i sitt kaos kan längtan efter en stark ledare spira. En som begränsar medborgarna där de inte kan begränsa sig själva. System är statt i förfall med alltmer kontroll, alltmer kaos. Anarkotyranni är ledordet för Sverige idag, ett ord som inte Patrick Deneen använder men skulle kunna ingå i hans analys av statsindividualismen.

”At the heart of liberal theory and practice is the preeminent role of the state as agent of individualism. This very liberation in turn generates liberalism’s self-reinforcing circle, wherein the increasingly disembedded individual ends up strengthening the state that is its own author. From the perspective of liberalism, it is a virtuous circle, but from the standpoint of human flourishing, it is one of the deepest sources of liberal pathology”.

Där en liberal höger betonar globalisering, avreglering och ojämlikhet vill den liberala vänstern se personlig frihet, särskilt sexuell.

ANTIKULTURELL LIBERALISM

Genom att bara se till individer utan relationer till andra eller sin omgivning tvingar liberalismen oss att som första civilisation bortse från vår plats, vår tid och den natur som omger oss. Allt existerar i ett nu – något som George Orwell fantiserade om i 1984.

Ordet kultur betyder ju odling, vilket framgår av engelskans agriculture och cultivate. Under antiken och fram till och med medeltiden fanns ideal som betydde att vi föddes in i lokala kulturer med vars hjälp vi kunde befria oss genom att själva begränsa våra begär så att de inte gick ut över oss själva och andra. Lagar var mindre viktiga eftersom folk hade ideal som de själva och andra kunde hålla sig till. Tvärtom gäller i modern tid där lagar, teknik och kontroll ersätter självdisciplin.

Men för de politiska 1600-och 1700-talsfilosoferna Hobbes, Locke och Rousseau så föddes vi in i ett vakuum. Ett naturtillstånd. I detta fanns inga kulturella fostrande livsmönster, bara en stat som kunde hjälpa oss om vi betalade vår skatt. Medmänniskor fanns men betydde lite.

Liberal Arts som de heter i USA (efter latinets Artes liberales) idag ett hot mot just vad dessa humanistiska studier av de fria konsterna en gång stod för. I kapitlet ”Liberalism against Liberal arts” upprepar Deneen sin kritik hur humaniora idag gjort sig värdelös. Dessa olönsamma studier, om man inte är svensk genusvetare kanske, jämförs med teknik och naturvetenskap med vilka humaniora inte kan mäta sig.

Förr var humaniora relevant eftersom man värdesatte de ideal dessa studier av språk, filosofi, historia och litteratur stod för och från vilka man kunde hämta visdom och levnadsregler. Idag existerar inget sådant.

”An education fitting for a res publica is replaced with an education suited for a res idiotica – in the Greek, a ‘private’ and isolated person”

AVSLUTNING

Deneen ser allt fler som inte gynnas och inte tror på drömmen om det fria liberala samhället. Dessa förlorare avslöjar den ”nobla lögnen” som Platon och senare tänkare ansett att folket kan hålla sig till, religiös till exempel.

Han ser två utvägar: Antingen fortsätter liberalismen sitt förfall med allt starkare statlig kontroll över de alltmer otyglade individerna, en ”djup stat” tar över men under demokratisk täckmantel, en despotism som redan fransmannen de Toqueville förutsåg för 200 år sedan under sig Amerikaresa.

Eller så kommer en autoritär ledare ta över, öppet och resolut, men kanske med folkets stöd som under Hitler, Erdogan och  Duterte idag. Klart är att försvararna av den liberala ordningen måste sluta med att se ned på de som förlorar och är besvikna:

”Liberalism’s defenders today regard their discontented countrymen as backward and recidivist, often attributing to them the most vicious motivations: racism, narrow sectarianism or bigotry”.

Han föreslår en återgång till mindre gemenskaper, inte olikt vad E.F: Schmacher skrev om i början av 1970-talet i Small is beautiful, en bok som inspirerade mig och många inom den alternativa vänstern och miljörörelsen.

Men Patrick Deneen ska komma med en uppföljare till Why liberalism failed, där han specificerar sina lösningsförslag mer. Denna bok var en första analys och gott så.

Patrick Deneens föredrag vid Lumen Christi College om sin bok  Why liberalism failed 2018

Den politiska filosofen Laurie M Johnssons  föredragsserie om boken (finns även på Itunes och Spotify, dessutom föredrag om Leo Strauss, Hobbes m fl)

Del 11 om Steve Bannon och Traditionalismen

 

Borgerliga bohemer eller fjantar

Bild
Aron Flam på väg in i Stockholms tingsrätt i målet om Detta är en svensk tiger. 24/09/2020

Hemkommen från Stockholms tingsrätt där jag kunde ha lyssnat till målet mot Aron Flam, men jag valde att ge min inträdesbiljett till hans grafiska formgivare Thomas Arfert, kreatören bakom bokomslaget.

Istället fikade jag med min favoritlektör som lyssnade och pratade lika mycket själv. Vi har alltid mycket att säga varandra.

Jag berättade för henne om en scen Ivar-Lo Johanssons bok Journalisten.  Den är en självbiografi kring hans bana som lokalreporter i Sörmland på 1920-talet och bör läsas av varje publicist.

I den frågar huvudpersonen, en högfärdig journalist, en bonddräng vilka klasser det finns i samhället.

-Herrar. Å så tjänare.

-Jaha, och vad kallas ni oss tidningsmän då?

-Er? Er kallar vi för fjantar!

 

Detta har inget med Aron Flam att göra utan med den grupp i samhället som varken vill vara, eller ses som, herrar eller tjänare och därför föraktas av dessa mer fasta grupper. De är vad ledarskribenten David Brooks kallade Bobos, Bourgeois Bohemians.

Detta på 1800-talet rätt tunna mellanskikt, som valt bort en stadgad borgerlig karriär för att slå sig fram med penna eller pensel, även om det kostade på, har idag fått en institutionaliserad plats i samhällshierarkin.

Vår August Strindberg hörde dit liksom Carl Larssons krets vid slutet av 1800-talet. I Oslo fanns Knut Hamsun som hellre svalt än gjorde nytta. I Köpenhamn hankade sig Kierkegaard sig fram på arv och skrev vad han ville, fast helst under pseudonym.

Under mellankrigstiden etablerades borgerliga bohemer genom Bloomsbury gruppen i England, aktualiserad genom Jan Guillous roman Dandy. Liknande grupper fanns förstås i Paris under modernismens genombrott där Baudelaire banat väg, dadaisterna i Wien, expressionister och allsköns kulturradikaler i Berlin under Weimarrepubliken.

 

Dessa ovilliga karriärister kan göra nu karriär genom att navigera rätt i kulturvärlden, vilket Pierre Bourdieu studerade i La Distinction 1979. De kan utnyttja sitt utanförskap genom att spegla och reta såväl borgare som arbetare i sina ibland provcerande konstverk. Épater la bourgeoisie blev en metod som alla från Carl Michael Bellman till Bob Dylan och Hasseochtage använt.

Se min Bourdieuinspirerade  analys

Kulturetablissemanget har sedan 1970-talet investerat i dessa fjantar och byggt upp muséer, konsthögskolor, kulturvetarlinjer och gallerier som hyllat dem trots att varken borgare eller arbetare besökt dem i någon utsträckning.  Moderna Muséet har aldrig varit publikdragande.

Idag reagerar konststudenter mot de etablerade kulturradikala ideal som tidigare väglett den sk provocerande konsten som inte accepterar figurativ konst.

Borgerliga bohemer kan vara på väg ut som parasitär klass när varken privata sponsorer eller skattemedel kan betala deras fjanteri. Eller så väntar en grupp av digitala fräna bobos som omvandlat sina hobbyprojekt till att profilera gamla sossedinosarier.

 

En värld utan regler?

Omsider såg jag The Dark Knight från 2008 med Heath Ledger som Jokern. Batman får veta från honom att den enda regel som existerar är att det inte finns några regler.

Under civilisationens yta skymtar bara brutalitet och överlevnadsinstinkt. Jokern mördar sina offer långsamt med kniv för att bevittna deras lidande, deras dödskamp. Därför känner han Batmans döda vänner bättre än han gör.

Some Men Just Want to Watch the World Burn | Know Your Meme

-Some people just wanna watch the world burn säger Batmans butler.

Är vi där nu? Inte i Sverige, men i USA ? Min gode vän Jonas WE Andersson skrev på Facebook igår:

”Det vi ser hända över hela västvärlden nu är historiskt – och det kommer med största sannolikhet att sluta i katastrof (inbördeskrig, folkmord, anarki och västvärldens kollaps). Sverige ligger i framkant, men även USA är illa ute. Man ska inte glömma att de skadliga och destruktiva ideologier som förstört det svenska universitetsväsendet (sedan 20 år), mestadels kommer från USA. En hel generation unga människor har förgiftats”

Med alla missnöjda amerikaner beredda på ett oklart valresultat i november som kan ge vardera sida anledning att gå ut på gatorna med vapen i hand är väst betydligt värre ute än 2015.

talade de kloka debattörerna Sam Harris och Douglas Murray om Västvärldens kris, just efter morden på 15 oskyldiga franska redaktörer och judar i Paris i januari. Igår fick en anställd på satirtidningen Charlie Hebdo lämna sitt hem omedelbart pga hot från islamistiska våldverkare.

Islamiseringen stoppas inte med mindre än att den möter reellt motstånd och inte understöds på något sätt. Men vad ska vi göra åt de unga som inte insett vad islam och massinvandring står för? De som går ut på gatan med #BLM och tidigare med #metoo #GretaThunberg ?

Batmanfilmen var en tankeställare för mig. Tolv år senare är Jokern bakom Joe Bidens perifera men ändå till hans Demokratiska parti knutna gatugäng, bakom dessa vänsteraktivister som stoppar forskare, föreläsare och universitetslärare, hela deras #cancelculture och frihetsinskränkningar som pågått sedan fatwan mot Salman Rushdie 1989.

I Sverige har vi haft ett terrordåd i Stockholm 2010 som delvis motiverades av Lars Vilks teckningar. Vår självcensur har pågått än längre och aktualiserades igen nu när böcker brändes i förorter.

There are no rules. Kanske är det sant. Men anarkin kan bemötas med gemensamma regler innan den förfaller till tyranni.

Som Platon analyserade för 2500 år sedan, och Patrik Engellau igår, riskerar varje demokrati att förfalla till tyranni. Det sker genom att den individuella friheten maximeras så till den milda grad att vanligt umgänge, diskussioner och trafikregler omöjliggörs. En stark ledare efterfrågas som kan styra upp kaos. En Leviatan, statens våldsmakt.

Vänsterterroristerna Antifa, postkoloniala akademiker och SJWs i USA vill ha kaos, liksom Jokern. De vill se den västerländska civilisationen gå under, som Johan Lundberg visat i sin bok om postmodernismen, som jag kommenterade här på bloggen. Som tur var nyktrade jag till runt 2000 och med bestämdhet 2010.

En värld i kaos vill inte jag lämna till barn och barnbarn. Det måste gå att få ordning på Västvärldens usla självförtroende. Vi har ändå lyckats med det mesta vi företagit oss, inklusive avskaffa slaveriet. Det har knappast resten av världen.

My speech on islam and free speech, Stockholm Sept 2020

Last week I did a public speech in front of a mosque in the suburb Kista, Stockholm, close to the suburb Rinkeby (see when Australian tv team went there with me in 2016), where Danish counter-jihadists earlier had burned The Quran.

From Malmö to Stockholm riots had occurred since late August 2020 by angry local Muslims, some led by devotees, some just by criminal youth. Myself, I had an abridged version of the hateful book in Swedish that I spontaneously lit on my balcony just after the Danes went to immigrant suburb Rosengård in Malmö.

My public speech last week, which was heavily protected by the police, was a test to see if it was possible to criticize Islamic limitations on free speech, In this sense, the event was fruitfult but there is a resistance even to talk critically about Islam. The government funded ”anti-racist” bureau Expo agrees.

During my speech, Muslim women were asked about what to do with people who burn the Quran:

-Burn them, they said!

VladTepesBlog

From the Danish Free Speech Society https://www.trykkefrihed.dk/home.htm

Intervju med pristagaren Gunnar Sandelin i Köpenhamn

Jag intervjuade den svenske journalisten och vännen Gunnar Sandelin i Köpenhamn 19 sept 2020 då han fick danska Trykkefrihedsselskabets frihetspris. Lyssna på hans föredrag om svensk migrationsstatistik.

Interview in English

2018 talade vi två och Mikael Jalving i samma sal för samma publik om det svenska valresultatet 2018

Mer på Yttrandefrihetsombudsmannens webb

Den misslyckade postmodernisten Sjunne

File:Nobel2008Literature news conference1-1.jpg - Wikimedia Commons

”Det är lätt att man överskattar individens inverkan på samhällsutvecklingen. Effekten av min död skulle till exempel inte bli så positiv som många föreställer sig.”

Horace Engdahl, De obekymrade (2019)

Omsider har även jag läst Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige. Den berör förhållanden som jag känner till, om än perifert i vissa fall, direkt i andra som vid de arrangemang med Horace Engdahl, Jean-Claude Arnault m fl som nämns i boken.

Vad som följer är personliga reflexioner och erfarenheter som inte tillför hans bok något nytt belägg, men ger en inblick i vad som skedde inom humaniora, vänstern, kulturdebatt, och skvaller, från 1980.

Jag var vänsteraktivist från 1977 till 2000 (gick ur Vänsterpartiet) och bedrev studier i postmodern filosofi från 1985 till 2005 (magisteruppsats vid Södertörn).

En misslyckad figur som försökte följa med i svängarna, men som inte hade begåvning nog. Eller hade vett nog att inse den humbug som Johan Lundberg skrivit om. Jag är kluven. Man gillar inte att ha ägnat 25 år i onödan åt svammel. Dessutom pinsamt att ha gått på skiten, om det nu var skit med Kris.

Eftersom Mathias Wåg och Chang Frick diagnostiserat mig som lidande av narcissistisk personlighetsstörning ber jag dem att inte läsa dessa privata tankar. Till er övriga tar jag till Runebergs ord:

”Jo, därom kan jag ge besked, Om herrn så vill, ty jag var med.”

VILSEN VÄNSTER

Lundberg började liksom jag att läsa i Umeå: han idéhistoria 1980, jag litteraturvetenskap 1981.

Ganska snart blev jag indragen i KHF/VPK (Kommunistiska Högskoleföreningen/Vänsterpartiet Kommunisterna) och läste om nya teoretiska litteraturanalyser i böcker av marxisten Kurt Aspelin. Derrida flimrade förbi men Aspelin tyckte han och de andra semiotikerna led av luftig idealism snarare än robust historiematerialism á la Karl Marx själv.

Jag hade gått in i VPK i Uppsala 1978 precis när luften gått ut vänstern. Som de fd marxisterna Lennart Berntsson och Svante Nordin beskrivit i sin utmärkta analys Efter revolutionen: Vänstern i svensk kulturdebatt efter 1968 låg Sverige ungefär fem år efter Paris. Där hade man gett upp runt 1975, då de mer liberala och skeptiska nya filosoferna debuterade, Les nouveaux philosophes (som min favoritfilosof, den postmoderne Gilles Deleuze avfärdade bryskt 1977).

Studentupprorets bas i experimentuniversitetet Vincennes- Paris VIII, Centre Universitaire Expérimental de Vincennes , där Gilles Deleuze och JF Lyotard huserade och Michael Foucault fått en professur, revs 1980 av den konservative borgmästaren Jacques Chirac. Lokalerna hade demolerats av uteliggare, hippies, narkomaner, ”revolutionärer” och ingen kunde längre vistas där. Doktorsgrader delades ut på bussen. . .

Jag läste runt den tiden Dagens Nyheters kultursidor noga, särskilt Otto Mannheimers serie om vänsterns misslyckande. En samling, Den förlorade vissheten, kom sedan ut med hans texter och intervjuer med André Glucksmann, BHL, och Michel Foucault. Jag tillhörde alltså VPK men var vilsen ideologiskt. Postmarxiste avant le lettre,

Marxism-leninismen lockade inte och den frihetliga vänster jag hade tytt mig till sedan mitten av 1970-talet, och som fått mig nästan att gå med i ett jordbrukskollektiv i Värmland, verkade lika förvirrad. Kapsylen, anarkistiska bokkaféet Svarta månen, Kafé 44, Barsebäcksmarscher och fristaden Kristiania var avverkade.

Miljöpartiet hade en bas i min hemstad Uppsala genom Björn Gillbergs MIGRI, Miljöförbundet och alternativrörelsen runt allaktivitetshuset Verkstan (där jag startade en lokal alternativtidning, UppsalaMagazinet 1983). Men allt verkade ha varit bättre förr och mitt favorithak och fd arbetsplats Uppsala Musikforum hade försvunnit.

Nordens folkhögskola Biskops-Arnö våren 1982

BISKOPS-ARNÖ FOLKHÖGSKOLA

Efter Umeå for jag ned till Uppsalatrakten igen för ett år på den nya medielinjen vid Nordens folkhögskola Biskops-Arnö.

Denna vistelse skulle bli avgörande för mig eftersom jag då kom i kontakt med den nordiska kulturvänster som sedan ledde till postmodernismen via min lärare Ingmar Lemhagen, men i viss mån även Göte Ask, Bengt Åkerlund och Åke Leander (fd rektor och grundaren av folkhögskolan, legendarisk nordist och medlem i gruppen för Nordiska Rådets litteraturpris).

I Köpenhamn fanns vidare vyer förstod jag av Ingmar Lemhagen och danska elever (en kommunistisk lärarinna lockade dessutom), så jag packade och for dit för att försörja mig som frilansjournalist för svenska tidningar.

Det betalade givetvis inte så jag gick på danskt socialbidrag, men jag hann med att intervjua den danske punkpoeten Michael Strunge som stod för ett modernistiskt, ja kanske postmodernistiskt i och med hans Bowieinfluenser, brott mot den mer realistiska vänsterlitteratur som dominerat där som här och som Strunge och danska postmodernister ansåg förlegad.

Derridas dekonstruktionstudie De la grammatologie från 1967 översattes redan 1970 till danska, och först 1976 till engelska.

Punkestetik och husockupationer var vad de unga hippa danskarna gillade. ETCs Johan Jenny Ehrenberg lät sig fotograferas på hippa Köpenhamnshaket Cafe Sommersko i snygg läderkjol och makeup inför Könsbytesnumret. Jag blev faktiskt tänd på henom då.

Dansk vänster var mer teoritung än den svenska och jag bläddrade vid Københavns Bogkafé bland deras översättningar av tyska Frankfurterskolan, liksom deras egna kapitallogiker.

Myten om Kris – tidskriftens första år och vad som hände sedan — ORD&BILD
Ord & Bild, 2000, om Kris med Arne Melberg och Horace Engdahl

UPPGÖRELSE

Samtidigt med min danska sejour gjorde Horace Engdahl på sommaren 1982 upp med den svenska samtidslitteraturen genom en recension av författarantologin Självdeklaration, redigerad av Magnus Ringgren (som jag senare skulle intervjua i egenskap av lokal homosexuell kulturpersonlighet för min tidning UppsalaMagazinet).

Engdahls uppgörelse med Ringgren i DN gick mig helt förbi där i Danmark, men jag förstod att något hänt hemma när jag kom tillbaka och började läsa estetik vid Uppsala universitet (en plats jag hade undvikit såsom Uppsalabo och istället flytt till Umeå).

Masskultur var plötsligt viktigare än finkultur. Själv var jag redan då mer konservativ i min litteratursyn och kände mig utanför när folk analyserade reklam, Madonnaskivor och modetrender som något viktigt. I Danmark hade jag sett teoretiska musiktidskrifter som liknade vad som var på gång i Sverige i och med ETC, 2NioNio, Kannibal, RIP men knappast något i stil med Kris.

Mitt första möte med tidskriften Kris var nere i Hägersten hösten 1983 på det trotskistiska tryckeriet Prinkipo. Där skulle vi trycka UppsalaMagazinet. Inne bland alla tryckpressar och reprokameror låg färdiga tryckplåtar med suddiga bilder. Jag kunde inte se vad de föreställde och tryckartrotten flinade, -Nån obegriplig kulturtidskrift 🙂

Inte förrän hösten 1985 fick jag klart för mig vad som hade hänt: Brutus Östling hade startat förlaget Symposion och tidskriften Res Publica, Kris hade tagit ledningen i litteraturdebatten och både Östling och Kris-gänget hängde ihop via ett samnordiskt nätverk, Nordiska Sommaruniversitetet- NSU.

CURRICULUM VITAE. Innehåll: - PDF Gratis nedladdning
Jag skrev recensioner för NSU-bullentinen

NSU

Det går knappast att undvika att ta upp NSU:s inflytande i introduktionen av postmodernismen, vilket Johan Lundberg gör, men jag förstår att han vill sovra i materialet. Kanske en till studie behövs göras för att få med allt för det är verkligen mycket. Både Horace och Brutus var aktiva i NSU.

Hela Brutus Östlings bokutgivning är viktig eftersom den visserligen anknyter till postmodernismen men är mer kulturpolitiskt intressant och vänsterakademiskt hållen. Skåningarna Brutus Östling och Bo Cavefors hakar i varandra 1979 då Cavefors ger upp och Symposiom tar över stafettpinnen.

Min lärare från Biskops-Arnö, Ingmar Lemhagen, som jag stötte ihop med på Uppsala universitets nu nedlagda Humanistcentrum hösten 1985, visade mig in i NSU:s kontakter och studier. Han själv hade påbörjat forskarstudier i litteraturvetenskap under handledning av Bengt Landgren.

Lemhagen skulle jämföra några nordiska nyenkla poeter från 1960-talet med de nya postmoderna teorierna, en tanke som skymtar förbi i Lundbergs bok, men då är det poeten Erik Beckman som exemplifierar likheterna mellan nyenkelheten och postmodernismen. Hans döttrar förekommer också i boken, Åsa och Eva.

För Ingmar Lemhagen var poeterna Jan Erik Vold (Norge), Göran Palm (Sverige), Claes Andersson (Finland) och Inger Christensen (och två till i Danmark). Han fullföljde inte avhandlingen men var oerhört beläst och intresserad av litteratur, filosofi och nordisk kultur.

Genom honom kom jag snabbt in i en lokal NSU-krets som studiecirklarna kallades och som pågick parallellt i Norden under tre år med vintersymposier och sommarsessioner. Varje krets förnyades eller lades ned vartefter. På 1970-talet hade Horace Engdahl imponerat genom diktrecitationer ur minnet av svenska romantiska poeter.

I Uppsala samlades jag, Lemhagen, Märit Eijde (som var mest förankrad i NSU och dessutom väninna till Ulrika Knutsson, en bekant), John Swedenmark och Björn Hjalmarsson.

I periferin fanns Annika Lyth, Mats Persson, Gabor Bora, Inger Munkhammar, Jens Linder och Stockholmsgänget; Sven-Olof Wallenstein, Erik van der Heeg, Ulf Olsson, Anders Olsson, Horace Engdahl, Ebba Witt- Brattström, Ulrika Milles m fl. I Göteborg Anders Molander och Mikael Löfgren (som 1987 gav ut antologin Postmoderna tider? med layout av J. Ehrenberg), fenomenologen Jan Bengtsson.

Många många fler aktiva NSUare fanns i Danmark och Norge, de två länder som bibehållit ett klassiskt humanistiskt kulturarv oavsett politisk inriktning, något vi var avundsjuka på. I alla fall jag. Att syssla med kontinental filosofi innebar att relatera till filosofihistorien, dvs för att förstå Derridas och Deleuzes uppror mot logocentrism och platonism måste man först ha samma bildningsarv som dem. Helst.

Vi i Uppsala for ibland till Stockholm på träffar och föredrag, ofta hos Erik van der Heeg och Wallenstein som flyttade runt medan de översatte Kant, Lyotard, Levinas. Ett bohemiskt intellektuellt umgänge som kunde vara allvarligt och svårbegripligt, men även inkluderande för en mindre begåvad amatörpostmodernist som jag.

Min artikel i studenttidningen ERGO januari 1987

FOUCAULT I UPPSALA

Jag hade fortsatt att läsa litteraturvetenskap i Uppsala men filosofin var mer intressant. Litteraturhistoria var känd mark genom mina vänners föräldrar, Lars Furuland, Barbro Werkmäster, Staffan Bergsten och Sven Delblanc, vars barn jag gick i klass med och ibland umgicks med.

Vid mitt gymnasium, Lundellska Skolan (”Skrapan”), som låg nedanför universitetsbiblioteket Carolina Rediviva (där jag vevat mikrofilm inför mitt specialarbete), fick man besöka en universitetsinstitution på våren i tredje ring, 1978.

Jag valde litteraturvetenskapliga institutionen och mottogs en förmiddag av en något sur Manus Bergh, marxist och sedermera förläggare vid Bonniers och utgivare av Peter Weiss oläsbara volymer Motståndets estetik. Uppsala universitet lockade inte, denna korrektionsanstalt .

Men tidigare hade Uppsala hyst en vildsint fransman, Michael Foucault, 1955-58. En av hans kvinnliga studenter i franska kom att bo i samma hus på Linnégatan i Uppsalas centrum som jag och kunde berätta om hans komplicerade föreläsningar på akademisk men fräck franska.

Han tillägnade sin sista föreläsning som handlade om allt från den klassiska sadismens företrädare Marquis de Sade till den homosexuelle prostituerade och småkriminelle författaren Jean Genet, till ”Les garçons de Kungsträdgården”, dit han flydde för att träffa sexuella kontakter.

Myten om Foucault i Uppsala handlar om att idéhistoriska institutionen ratade hans avhandling som vansinnets historia, som han fått fram genom den Wallerska medicinhistoriska samlingen från medeltiden och framåt på Carolina biblioteket.

Men som Uppsalaprofessorn Gunnar Broberg visat langade Foucault fram en hög med 400 handskrivna gula pappersark till Sten Lindroth där osammanhängande teser travades på varandra tillsammans med drömsekvenser om skepp med galningar.

Genom NSU-gänget, och särskilt den begåvade John Swedenmark som höll hus vid språkvetenskapen i på Humanistcentrum tillsammans med bröderna Thosteman och professor Sven Öhman, fick jag idén att skriva om Foucaults verk Orden och tingen (Les mot et les choses).

Som Johan Lundberg beskriver så var de svenska filosoferna inte intresserade av kontinental filosofi, särskilt inte i Uppsala där Axel Hägerström, Adolf Phalén och Ingmar Hedenius verkat genom sin skolbildning ”Uppsalafilosofin”, en gren av logisk empirism, positivism och språkfilosofi med influenser från Storbritannien och USA. Men jag stod på mig och skrev en kandidatuppsats 1988 utan handledning men med hjälp av Ingmar Lemhagen, som hade läst för Hedenius på 1960-talet i samma hus för filosofer på Villavägen som jag.

Michel Foucault skulle jag skriva mer om i studenttidningen ERGO (på uppdrag av Stefan Jonsson), vid Södertörns filosofiinstitution för kurs med SO Wallenstein och översätta på uppdrag av litteraturprofessorn Ulf Olsson (en i kretsen runt Horace Engdahl vid Stockholms universitet).

Är global demokrati möjlig? | Ergo
Sal IX i Unversitetshuset där de flesta föredragen hölls

MODERNA FILOSOFIER I 80-TALETS EUROPA

Liksom i Umeå så var jag engagerad i studentvänstern även i Uppsala. 1986 gjorde vi i KHF/VPK upp med Moderaterna, bl a Hans Wallmark och Lars Niklasson, om att utmanövrera det menlösa mittenparti, UUS, som dominerat.

Jag fick ansvar för att skapa en föredragsserie om nya tankeriktningar i Europa tillsammans med den postkoloniale marxisten Stefan Jonsson, som då ledde det kulturradikala Uppsala Humanistforum tillsammans med sin dåvarande flickvän, Sara Danius.

Stefan Jonsson och jag skapade ett föreläsningsprogram för studenter, Moderna filosofier i 80-talets Europa, åren 1986-87 som Uppsala studentkår, NSU och Humanistforum stod bakom:

  • Donald Broady talade om Pierre Bourdieu
  • Staffan Carlshamre om Jacques Derrida
  • Ebba Witt-Brattström om Julia Kristeva
  • Sven Olof Wallenstein om Gilles Deleuze/Felix Guattari och JF Lyotard
  • Carl Henning Wijkmark om den gamle och nye Nietzsche
  • Horace Engdahl om ETA Hoffmanns dubbelgångarberättelse Der Sandman
  • Sven-Eric Liedman och Lars Bergström debatterade analytisk filosofi
  • Per Hellström om postmodern litteratur

Jag kan ha missat något men dessa tillställningar blev något av ett genombrott i Uppsala för postmodernismen genom mina kontakter via NSU och Ingmar Lemhagens stöd. I Stockholm låg man dock före.

1987 satt jag i publiken vid Stockholms universitet för att höra när litteraturvetaren Anders Cullhed småpratade med Horace Engdahl om hans bok Den romantiska texten som nu lagts fram som doktorsavhandling.

De var synnerligen överens, något som jag inte sett vid tidigare disputationer där detta lärda samtal avvek oerhört genom att essäboken först getts ut på Bonniers och sedan presenterats som akademisk forskning. Minns att Expressens legendariske litteraturkritiker Bengt Nilsson såG rejält sur ut. Johan Lundberg nämner honom efter Engdahls märkliga disputation men i muntrare ordalag.

Villa Lyckan i november 2007
Villavägen 5 där filosofiska institutionen höll till var trivsam och hade en fin trädgård där man anordnade sk Phalen-picknick

UPPSALAFILOSOFEN

Uppsalafilosofen var inte glad i mitt intresse för kontinental filosofi, där de postmoderna fransmännen förekom och just hade blivit smått berömda i Stockholm. Den ende som visade något intresse var Sören Stenlund, Wittgensteinkännare och mycket sympatisk tänkare som själv gett ut boken Det osägbara 1979 där han gjorde upp med sin läromästare logikern Stig Kanger och hela institutionen.

I denna självuppgörelse med den logiska analytiska filosofen skrev Stenlund att han var så trött på logik att han kunde spy. Han hade doktorerat 1972 på logik men sedan avlägsnat sig mot kontinental och klassisk filosofi. Se minnesord

Stenlund bad mig att kolla upp amerikanske pragmatiske Richard Rorty, en introduktör av postmodern filosofi i USA, som en möjlig kompromiss mellan vad jag ville skriva om, den svårbegriplige Gilles Deleuze, och institutionens analytiskt filosofiska regim.

Jag for 1989 till Schweiz med fru och tre barn för att på deltid läsa filosofi vid Fribourgs universitet och passa barnen. Där tog jag itu med Rorty och vi började korrespondera inför ett möjligt ämne om hans politiska och etiska filosofi.

I Schweiz läste jag kurser om Rousseau och Kant vilka renderade två texter som jag publicerade långt senare, 2014.

På vägen hem från Schweiz, med en månad i bergen norr om Provence och en disputation i Nice om Deleuze, så stannade jag i Paris där jag träffade Rorty (och vänsterschmittianen Chantal Mouffe) och besökte förorten St Denis dit Gilles Deleuzes radikala universitet flyttat.

Min tanke med dessa kontakter var att försöka finna en väg att studera fransk filosofi utomlands. Frankrike visade sig vara mycket byråkratiskt liksom England där jag besökte filosoferna Simon Critchley i Essex och Nick Land i Warwick utan större framgång. Sverige var inte med i EU så avgifterna för forskarstudier var höga.

Men den amerikanska pragmatismen intresserade mig eftersom jag började inse hur lite jag begrep av Deleuze. Min handledare i Uppsala hade sagt att ingen där kunde franska så att doktorera i fransk filosofi var uteslutet, förutom att dessa fransmän inte verkade kloka, inte lika klara som föregångaren Descartes i alla fall.

Jag försökte få Uppsalafilosofen att anta min kompromiss, Richard Rortys politiska och etiska tänkade som väckt stor uppståndelse genom hans bok Contingency, irony and solidarity 1990 men icke.

Boken färdigställdes 1993 när jag var vänster och gavs ut 2013 när jag var höger. Så det kan det gå. Samma relevanta innehåll då som nu.

KOMMUNITARISM

USA hade haft en politisk filosofisk diskussion om gemenskap och individualism som intresserade mig.

Jag skrev en artikel 1991 i den marxistiska tidskriften Zenit och föreslog vänsterförlaget Daidalos i Göteborg att ge ut en antologi om detta ämne, kommunitarism. Sagt och gjort så översatte jag åtta texter varav en av Richard Rorty och skickade över på en diskett. Detta var ju 1993.

Samtidigt hade jag fått ett stipendium till New School for Social Research i New York hösten 1993 och for över för att bedriva forskarstudier på Masters nivå. Där var nästan alla postmoderna eller kontinentalfilosofer, tvärtom mot Uppsala där jag var den ende.

Hela New School var ett vänsterintellektuellt och kontinentaleuropeiskt centrum, där även den konservative tysk-judiske tänkaren Leo Strauss hade verkat på 1940-talet.

Jag intervjuade den kanadensiske multikulturförespråkaren Charles Taylor, vars uppsats från 1979 ”Atomism” jag hade översatt, tog en kurs för pragmatikern Richard Bernstein, lyssnade på Jacques Derrida, Agnes Heller och Straussianen Seth Benardete.

Under sommaren 1993 hade Timbro gett ut antologin Gemenskaparna med tre av de texter jag hade översatt. Daidalos hade inte säkrat rättigheterna och drog tillbaka hela min antologi. I Timbros bok fanns en uppsats av den konservative sociologen Charles Murray vars bok om intelligensforskning och etnicitet The Bell Curve gjorde honom omöjlig att förknippas med för ett vänsterförlag som Daidalos. Väl i New York fick jag veta detta. Boken kom ut till sist 2013 och här är introduktionen.

I New York fanns Columbia universitet där många amerikanska postmoderna och postkoloniala tänkare höll till. Jag hade varit där redan 1979 och bl a lyssnat till beatpoeten Allen Ginsberg.

En dag när jag tagit tunnelbanan upp till Upper West Side på Manhattan för att bege mig till den afro-amerikanske pragmatiske filosofen Cornel Wests boklansering av Race matters stötte jag på Stefan Jonsson och Sara Danius. De såg besvärade ut, eftersom jag var så töntig och obegåvad, men stod ut med att följa med mig in till Wests auditorium.

Där introducerade Edward Said, författaren till den postkoloniala klassikern Orientalism föreläsaren Cornel West. Stämningen var extastiskt post-XYZ. Alla var där. Jonsson och Danius introducerade mig till Derridaexperten Gayatri Spivak som Johan Lundberg citerar ofta med hennes devis om att ”Vita män ska befria bruna kvinnor från bruna män”. Jag skrev fö om henne 2016.

Spinoza.jpg
1632-1677. Mest känd för sin Etiken som nyöversattes av Uppsalaforskaren Dagmar Lagerberg 1989, något Uppsalafilsofen Thorild Dahlkvist ofta påpekade.

INTE RORTY, INTE SPINOZA

Jag återvände till Uppsala vid julen 1993 och jobbade med arbetslösa latinamerikaner i en teaterskola åt Biskops-Arnö. Mina filosofistudier höll på att gå i stå så jag gjorde annat. Jag utnyttjade Biskops-Arnö för en filosofikonferens 1995 med och om G.H. von Wrights civilisationskritik som resulterade i en antologi.

Där på Wrightkonferensen deltog Maria Carlshamre (nu Robsahm) som jag tog till ett av det första programmen i Filosofiska Rummet i P1 tillsammans med filosofen Sharon Rider och PO Tidholm.

Kvinnorna grälade högljutt medan PO och jag teg. Radions programledare Olle Hägg och Sharon Jåma såg skräckslagna ut när Rider gick på Carlshamre ordentligt för att tänka illa och flummigt om postmodernism. Programmet gick inte i repris.

Jag skrev en recension om poststrukturalism, höll föredrag om Henri Bergson (den tredje av Deleuzes stora föregångare, förutom Spinoza och Nietzsche) och kom på ännu en kompromissämne, 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza, sedd genom de franska filosoferna Gilles Deleuze (vars andra doktorsavhandling 1968 hade handlat om honom), Pierre Macherey, Louis Althusser, Etienne Balibar. Alexandre Matheron, och den italienske autonome post-marxisten Antonio Negri (mer om honom nedan).

På centrala avdelningar inom Uppsala universitet hade man ledsnat på att filosofiska institutionen inte tog ansvar för de studenter som ville syssla på med filosofihistoria och kontinental filosofi (där postmoderna tänkare ingick). De hamnade hos litteraturvetarna, teologen, idéhistoria m fl fast de ville bedriva filosofi.

Därför anställde universitetet, med stöd av kvoteringsmedel från utbildningsminister Carl Tham (S, fd FP), professor Lilli Alanen i filosofihistoria som doktorerat i Sorbonne på Descartes, men som väl behärskade Spinoza (och Leibniz, en annan av Deleuzes favoritfilosofer).

Hon var givetvis rätt person för mig men jag var inte rätt person för henne. Jag kunde inte latin, inte tillräckligt bra franska och knappast inte filosofihistorien på mina fem fingrar. Min tanke var att charma henne med några drapor, 1, 2 , 3 , och 4 om Deleuze och andra franska Spinozaforskare, men hon genomskådade mitt epigoneri. Jag var en misslyckad poststrukturalist, postmarxist och postmodernist.

Våren 1998 slutade jag som oavlönad och misslyckad doktorand i Uppsala, med ett polemiskt inlägg i universitetets egen utvärderingsserie, ”Universitetet som kulturell mötesplats”. där jag berättade om den filosofiska institutionens låga tankehöjd. Samma år fick jag fast anställning vid institutionen för lärarutbildning som projektledare för uppdragsutbildning i pedagogik och på lärarutbildare. Så kan det gå.

Där hade Donald Broady just blivit professor, han som hade föreläst om Pierre Bourdieu i serien om Moderna filosofier i 80-talets Europa med Horace Engdahl, en vän till honom förstod jag senare. Broady, Mikael Palme och jag hade tillsammans suttit i bänkarna vid Collège de France i Paris 1986 och lyssnat på Pierre Bourdieu, den institution som Michael Foucault gick till precis när han fått en professur vid det radikala Vincennes universitetet med Lyotard och Deleuze 1969.

Broady ledde ett kultur- och utbildningssociologiskt seminarium och forskningcentrum SEC i Bourdieus anda vid Uppsala universitet, men inte som en okritisk epigon utan som en egen tänkare. Hans avhandling är bland det bästa jag läst.

Med hans sociologiska verktyg kunde jag senare analysera min misslyckade karriär.

Jag är övertygad om att Johan Lundberg läst Donald Broadys två översikter i DN 1984 där han skrev om hur man borde investera i postmodernism snarare än marxism, syrligt men skarpt mot Kris-gruppen, vilka han givetvis kände och förstod men höll på avstånd:

DN- 28 juni, 1984, ”Litteraturkritiken efter 70-talets undantagstillstånd. Modernismen blir
påbjuden ordning” och

DN – 29 juni, 1984, ”Litteraturkritik i Sverige del II. 1982 års män blev inga hjälpgummor”.

Lundbergs analys kunde ha byggts upp med stöd i Broadys kultursociologiska analyser som redan då visade vart Engdahl syftade.

SÖDERTÖRN

Trots att jag inte begrep Gilles Deleuze särskilt bra, så hade jag inte gett upp. Han var en konstruktiv tänkare som inte dekonstruerade så mycket utan som experimenterade fram nya begrepp, tillsammans med parhästen Félix Guattari, utifrån naturvetenskap och humaniora.

Denna konstruktiva anda var vad som fascinerade mig, där han tog äldre filosofers tänkande och lade till helt nya perspektiv, samtidigt som han och Guattari skrev en helt ny slags tvärtänkande, nu översatt till svenska i Anti-Oidipus och Tusen platåer.

Mitt första möte med dem var i tidskriften Montage 1985 med ett bidrag av en viss Sven-Olof Wallenstein, sedermera redaktör för Kris tillsammans med Hans Ruin, Magnus Florin, Aris Fioretos och Erik van der Heeg (som höll till runt NSU och Stockholmsfilosofen Alexander Orlovskis seminarier).

Deleuze var vad vissa vilsna vänsteraktivister fann efter revolten i Paris 1968, som han faktiskt deltog i något, men just dessa majdagar skulle han försvara sin doktorsavhandling vid Sorbonne. Hela disputationen fick flytta upp till allt högre våningsplan alltefter de lägre ockuperades av revolterande studenter. och ibland även universitetslärare.

Jag intervjuade Richard Rorty vid Stanford universitetet 2001 för Axess och hjälpte Hans Ruin att ta honom till Södertörns högskola 2004. För Söertörnsfilosoferna Hans Ruin, Fredrika Spindler, Wallenstein och Marcia Cavalcante var Rorty en lättviktig figur, men jag måste säga att han var och är betydligt mer intressant än vissa posttänkare.

Han står stadigt på jorden, en folkbildare liksom jag, socialdemokrat och realist ut i fingerspetsarna vilket inte Heidegger, Blanchot, de Man, Bataille m fl var vilket Johan Lundberg avslöjar tydligt i sin bok. Rorty var en lättsam person som liknade sig själv vid pragmatikern, psykologen och läkaren William James, den 1800-talstänkare som själv uppskattade Henri Bergson.

Hade jag kunnat hade jag gärna ägnat mig åt den amerikanska pragmatismen mer än jag gjorde. Till och med postkoloniale postmarxisten och antirasisten Cornel West hade gjort det 1989 i The American Evasion of philosophy.

2002 tog jag kontakt med Hans Ruin, Heideggerforskare vid Stockholms universitet och nu professor vid Södertörns högskola. Han fick alla mina texter och konstaterade att jag behövde gå två kurser och skriva en längre uppsats för att kunna ta en magisterexamen.

Jag läste en Foucaultkurs för Wallenstein och en Heideggerkurs för Marcia Cavalcante. Sedan översatte jag, med hjälp av Donald Broady, ett föredrag av Foucault för antologin Diskursernas kamp, red. Thomas Götselius och Ulf Olsson och återupptog skrivande av en längre uppsats om Gilles Deleuze tidsfilosofi utifrån Aristoteles, Kant och Bergson.

Min handledare var Fredrika Spindler som jag själv kontaktat i slutet av 1990-talet när hon doktorerade på Spinoza och Nietzsche i Montpellier i Sydfrankrike. Hon var nu lärare och hade bra koll på Deleuze (som hon träffat och pratat om deras andningssvårigheter!).

Min uppsats var inte särskilt originell konstaterade Walle som skulle opponera. Jag var dock nöjd med att ha avslutat vad jag påbörjat 1988 i Uppsala. Och jag var urless på fransk poststrukturalism, lika less som jag varit på marxism och vänstertänkande.

Frihetlig Press, 1998

AUTONOM MARXISM

Under 1990-talet hade jag som sista hopp engagerat mig i ett vad jag då såg som spännande marxistiskt projekt, den autonoma marxismen.

Mitt parti, Vänsterpartiet, var inte direkt avvisande men hade knappast förstått mycket av vad dessa vildsinta vänstertänkare på kontinenten och vid Austins universitet och vid New York tidskriften Semiotext(e) i USA höll på med.

Den ledande, statsvetarprofessorn i medeltidsstaden Padua, Antonio Negri, hade fängslats 1979 och fått en dom på 30 år för att ha vilselett den italienska ungdomen. Året innan hade Röda Brigaderna avrättat den kristdemokratiske politikern Aldo Moro och Negris rörelse, Autonomia, ansågs ligga bakom.

Negri frigavs 1983 när han valdes in till parlamentet av det Radikala partiet, som också hade porrstjärnan Cicciolina (Ilona Staller) som ledamot. Men polisen gav inte upp utan försökte igen att fängsla den marxistiske professorn som bland annat hade skrivit en Spinozastudie i fängelset 1979 till vars franska utgåva Gilles Deleuze skrev förord.

Negri seglade till Frankrike 1983 där han mottogs med öppna armar och flyttade in till Félix Guattari och höll seminarier i Paris utan att lämnas ut. På 1990-talet översattes mycket av hans texter och han kom att samarbeta med Michael Hardt, hans lärjunge och översättare i USA.

Jag skrev om autonom marxism och relaterade teorier i Vänsterpartiets Socialistisk Debatt, i Frihetlig Press, i Flamman , ett upprop för Negris frigivning i Arbetaren (undertecknad av Gudrun Schyman, CH Svenstedt, Nina Lekander, SE Liedman m fl) och höll föredrag i för Vänsterpartiet Uppsala och på anarkistkaféet Kafé 44 på Södermalm, där Mathias Wåg lyssnade noggrant.

2000 kom boksuccén Empire ut av Michael Hardt och Antonio Negri, en uppdaterad version av autonom marxism som byggde på Guattaris och Deleuzes postmoderna tvärtänkande och internet (Cyber-Marx). Till och med bankfolk reagerade på de precisa analyserna. Bard och Söderqvists Det globala imperiet var en självständig svensk motsvarighet.

Erik Wallrup på Axess bad mig att skriva en recension men jag klarade det inte, heller, se 1 och 2. Jag var en usel propagandist för postmodernismen.

Sambanden mellan Deleuze, Guattari, Negri och andra revolutionära tänkare finns knappast med i Johan Lundbergs bok. Han håller sig till det estetiska å ena sidan, och det intersektionella/genus å den andra. Över till hans bok, kort efter denna drapa som tom jag, i likhet med Wåg och Chang, måste anse väl narcissistisk.

NÄR PÅSKMODERNISMEN KOM

Jag sträckläste Johan Lundbergs omtalade bok i förrgår och lyssnade på hans samtal med Rasmus Dahlstedt, förlagets event online och nyss Studio Etts diskussion mellan Lundberg och Martin Aagård.

Jag har inte mer att tillföra än att jag uppskattar analysen och historiken Johan Lundberg har gjort, om än väl hårddragen. Som han själv säger och skriver står Horace Engdahl och han på samma sida i kulturkriget mot de puerila kulturvänsterlollorna, som intervjuade mig om nordisk kulturnationalism.

Men visst finns det ologiska felslut hos postmodernisterna och Kris-gänget, liksom ambitioner att ta sig till kulturens kommandohöjder.

Vad som gav mig mest i boken var analysen av genus- och intersektionalitetsindoktrinering i den svenska statsapparaten. Så försåtligt att dekorera detta svammel med tal om arbetsmiljö, jämställdhet och kommunal utveckling och så dumsvenskt. Engdahl har inget ansvar för detta, lika lite som Derrida har.

Hanteringen av terrordådet i Nice 2016 och av dådet i Stockholm 2017 var också mycket bra beskrivet där vi svenskar relativiserar och bortförklarar. Micke Willgert gjorde ett bra inslag i Swebbtv efter den makalösa ”Kärleksmanifestationen”, som understryker Lundbergs analys. Så förfärligt och bedrövligt.

Vad som är gemensamt för de konservativa revolutionärerna, marxismen, Freud, renässanshumanismen, posttänkandet i alla dess former och de svenska romantiska poeterna som Engdahl analyserade är civilisationskritiken. Även Richard Rorty passar in genom att han inser att folket nöjer sig med materiella värden medan han, liksom jag och de nämnda, inte gör det.

Vi vill något mer och är beredda att bli utskrattade, hånade och fattiga. Jag var fattig vänsteraktivist och fattig till höger. Alltid samma otillfredsställelse vid det banala. I can’t get no satisfaction sjöng Mick Jagger 1965:

When I’m driving in my car
And that man comes on the radio
And he’s telling me more and more
About some useless information
Supposed to fire my imagination

Det var vad postmodernismen handlade om och dess föregångare hos Walter Benjamin och våra egna 40-talister. Till och med arbetarförfattaren Vilhelm Moberg lider av sitt förstånds ofullbordade längtan i Soldat med brutet gevär när han brottas med Schopenhauer, Nietzsches nemesis och broder.

SLUTORD

1987 skjutsade jag Horace Engdahl efter föreläsningen vid universitetshuset. Han frågade om jag sett några professorer där, litteraturvetaren Bengt Landgren t ex, men det hade jag inte. Annars höll vi tyst till järnvägsstationen.

Forum gick jag till några gånger men fann hela tillställningen uppblåst och folk snorkiga. Skitnödigt. NSU hade nån gång liknande föredrag men då fick folk veta hur tråkiga de var. Nere på Sigtunagatan teg man, drack vin i plastmugg och gick i pausen.

En eftermiddag 2013 knackade jag på och klev nedför den branta trappan till vänster där Jean-Claude Arnault befann sig med några yngre kvinnor. Han är 12 år äldre än mig, fulare och har betydligt större snok.

Jag frågade om han ville sälja eller på något sätt uppmärksamma min svensk-indiska thriller Sara Sarasvati. Han fnös och betackade sig för alster på engelska. Viftade bort mig.

Hans liv som spelfilm.

Vad vill jag med detta? Ingenting. Men jag håller med Lena Andersson i DN att han är ett offer för #metoo drev och felaktig rättsprocess. En skitstövel, onekligen, men inte en seriell våldtäktsman.

Engdahl må ha varit väl esoterisk och undflyende, karriärist och smidig lebeman, men inte han heller är så skyldig som Johan Lundberg vill påskina.

Därmed inte sagt att boken har fel i alla stycken. Den är alldeles rättvis men det är inte ett brott att vara begåvad och framgångsrik. Möjligen att vara obegåvad och misslyckad. Eller så lyckades jag rätt bra.

Valet av 2016 års Nobelpristagare i litteratur, Bob Dylan, är värt allt Horace Engdahl eventuellt har misstagit sig om.

Jag pratar om nordisk kultur i ‎P3 Klubben

Programmet sändes 10 sept men ligger kvar som en podd

19. 30 min in börjar programledarna prata om Norden och jag kommer in 23 min. Ni får bedöma själva. Jag betecknade mig som högerpopulist vilket fick de unga  P3- anställda att gå igång.

https://podcasts.apple.com/se/podcast/yung-wallander-sagan-om-ringen-i-euphoriatappning/id1512981631?i=1000490708958?i=1000490708958

P3 länk

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: