Litteraturkritik om Orwell och Martinsson som finns publicerad i min skriftsamling Livsvatten 2017 och tidigare på Samtiden 2015

Språk och makt hos George Orwell och Harry Martinsson

Ord kan hjälpa oss att tänka, men också stjälpa våra tankar. Författare som avslöjar hur ord kan bedra eller som uppfinner nya ord och språk är särskilt intressanta ta sig an.

Två författare som visat oss hur propaganda och frigörelse, makt och fantasi, gestaltas i sina romaner är Georg Orwell och Harry Martinsson.

Georg Orwell (1903-1950), bångstyrig britt, född i Burma, socialist som ogillade Sovjet och blev berömd för sina politiska satirer Djurfarmen och 1984 – båda två läsvärda exempel på hur nya språkbruk kan styra människor och medvetanden.

Innan Orwell skrev sina romaner i slutet av 1940-talet hade han retat sig på nyhetsutsändningar från BBC, politikers svulstiga tal och dagstidningarnas krigspropaganda. Han fann att vaghet och falskhet hellre användes än konkretion och sanning. Några exempel:

1947 delades den brittiska indiska kolonin upp i Pakistan och Indien, med världens hittills största folkfördrivning, 14 miljoner. Dessa hemlösa människor flydde med bara det allra nödvändigaste på ryggen, under omänskligt lidande och stora umbäranden. Orwell läste att dessa fruktansvärda öden kallades ”folkomflyttningar” – ett oprecist ord som inte vittnade om eländet.

Samma sak med sovjettrogna britter och ryska kommunister som kallade avrättningar och kommenderingar till sibiriska fångläger, Gulag säger vi idag, för ”eliminering av opålitliga element”.

Överallt fann Orwell exempel på dåligt språk som i sin tur ledde till dåligt tänkande. Han jämförde den dystra utvecklingen av det officiella engelska språket i medier och debatter med hur en drinkare tar en drink för att han känner sig misslyckad och därför blir än mer misslyckad.

På samma sätt sjunker varje person som talar och skriver illa genom att denne inte kan tänka klart om han eller hon inte skriver och talar klart. Att använda dåligt språk gör de som vill slippa tänka, vilket gynnar de mäktiga.

I essän Politics and the English Language från 1946 analyserade han hur det engelska språket förflackats av dagspress, radio och politiker. Hans bot var att undvik långa och många ord, inte använda passivum och klichéer eller onödiga låneord när egna finns. Kort sagt – sluta babbla.

1948 skrev han den bok han blev mest känd för, framtidsromanen Nineteen-Eighty Four, där han använde sina tankar om ett maktspråk, ”newspeak” (”nyspråk” på svenska, men då går dubbeltydigheten bort i sammansättningen ”news speak” – nyhetsspråk, vilket var nyhetsjournalisternas kortfattade fördummande språk).

Detta nya språk skulle i boken komma att ersätta ”Old English”, vilket tolererades vid bokens tidpunkt, det vill säga år 1984, men skulle försvinna 2050 i och med att generationer som talat det då hade dött ut. Därefter skulle alla tala newspeak.

Dessa språksvaga undersåtar bor i landet Oceania, en totalitär supermakt bestående av Europa och de forna brittiska kolonierna. Landet Storbritannien är reducerad till en landningsbana, Airstrip One. I detta samhälle styr Big Brother genom sin ideologi English Socialism, förkortat IngSoc enligt nyspråket.

Denna slags förkortning användes under Orwells tid av Stalins Sovjetunion, när de kallade den Kommunistiska Internationalen för Komintern, dialektisk materialism (marxism) för diamat, proletärkultur för proletkult och så vidare. Kort och kärnfullt så man slapp tänka.

Newspeak är uppbyggt för att utesluta oppositionella tankar. Det finns till och med ett begrepp för att tänka fel, crimethink. Den som tänker så har inte förstått att ord bara kan ha en bestämd betydelse, eftersom det värsta newspeak vet är ord som kan vara mångtydiga.

Dock är så kallat double think uppmuntrat. Att kunna hålla två motsatta saker samtidigt i medborgarnas tankar kan vara bra för makten, till exempel om man sett eller hört något som verkar fel men som enligt makten är rätt. Då ska den lydige medborgaren intala sig själv att vad han sett måste vara en lögn och sedan kunna berätta denna lögn så sanningsenligt som möjligt.

Genom att vardagliga händelser och erfarenheter förnekas och blir till lögner som sedan blir sanningar kan Big Brother ha full kontroll. Han har sina övervakningssystem, inte olikt våra skärmar men dessa kan i romanen 1984 se tillbaka in i rummen och aldrig stängas av. Men mer effektiv hjärntvätt och lydnad uppnås genom att alla självmant lyder genom att lära sig tala newspeak.

De mest kända parollerna är ”Frihet är slaveri”, ”Krig är fred” och ”Okunnighet är styrka”, som ständigt prackas på medborgarna tills de intalat sig att dessa paradoxer är sanna. Om någon skulle börja tänka självständigt, vilket är alltså farligt och kontroversiellt, kan tankarna stoppas tvärt så att inget tankebrott begås. Metoden kallas crimestop och kan fostras fram genom självdisciplin: Sluta tänk, bara. Gör. Tala lite. Få ord. Var tyst.

Det totalitära språket newspeaks principer förklaras i ett appendix till boken. Orwell tänkte sig att newspeak bestod av tre skilda ordförråd, vokabulärer:

A – vardagliga ord som är nödvändiga för att sköta sina dagliga göromål och arbete. A – orden är få och mycket entydiga, omöjliga att missförstå och inte användbara för politiska ändamål. Ord som hund, springa, hus och så vidare.

B – politiska ord som skapats för att kontrollera tankar. Ofta består de av längre meningar eller begrepp, som dragits ihop och förkortats. Crimethink, oldthink (gamla tankesätt som byggde på förnuft och objektivitet), prolefeed (lättsam undermålig underhållning som trycks ut till arbetarnas, proletärerna, som något makten föder dem med).

C- tekniska och vetenskapliga ord som bara kan användas av specialister. Vetenskap i vår mening existerar inte utan de som använder ord från C kan bara tala med varandra inom sitt eget tekniska och vetenskapliga område.

Det är inte svårt att finna exempel idag på hur begrepp kan användas för att omtolka verkligheten. Se bara på begreppet invandrarminister, en titel som dubblerades 2006 till migrationsminister och integrationsminister, för att 2014 helt försvinna liksom dess politikområden. Nuvarande regering (2014-2018) har därmed avskaffat en mängd politiska problem genom att helt enkelt avföra några begrepp.

Ekonomen Jan Tullberg hänvisar till George Orwell i sin bok Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik (sid. 252- 253), gratis pdf:

”Hur ska undersåten agera när hon är på väg att inta en av statsmakten oönskad åsikt? Hur kan hon undvika att slutföra en naturlig, ja närmast oundviklig, strävan efter att foga samman sina idéer till något sammanhållet och konsekvent? Med ett tillräckligt stort mottryck stannar tanken upp, en inkonsekvens ses inte och den naturliga slutsatsen blir osedd.

Denna intellektuellt hämmande motkraft beskrivs väl i Orwells bok 1984 med termen crimestop. Man drar inte slutsatser för att sedan värdera dem. Istället vet man vilka slutsatser som är önskvärda och speciellt vilka som är oönskade. Upptäcker man att man är på väg att landa i en oönskad slutsats så gäller det att stoppa tanken samt även förtränga sina observationer.”

—

 Harry Martinssons rymdepos Aniara – en förutsägelse och dystopi

Till de stora verken i svensk skönlitteratur under 1900-talet hör Harry Martinssons rymdepos Aniara från 1956. Martinsson hade till dess skrivit naturlyrik och självbiografiska romaner, men aldrig något som liknande science fiction, en genre som knappast ansågs respektabel av det litterära etablissemanget och dåtidens bildade läsekrets.

Men för denne författare var hans ingång vetenskaplig och civilisationskritisk. Martinsson hade tidigt intresserat sig för naturvetenskap och besökte 1940 atomfysikern Niels Bohr i Köpenhamn, den ende skandinaviske forskare som kunde mäta sig med tidens store vetenskaplige hjälte, Albert Einstein.

Händelseutvecklingen inom teknik och naturvetenskap gick enligt Martinsson och många med honom i fel riktning efter att USA fällt atombomber över Hiroshima och Nagasaki 1945. Åtta år senare, 1953, sprängde Sovjetunionen en vätebomb och därmed vidtog en militariserad forskningstävlan på allvar.

Berättelser från Stalins läger, kapprustningen och det kalla kriget påverkade den svenske diktaren till att skriva Aniara, som en varning om vad som kunde ske om människan inte besinnade sin krigslust och inte hade kontroll över forskning och teknik. Harry Martinsson föreställde sig att jorden skulle gå under i kärnvapenkrig och miljöförstörning, ett okänt begrepp på 1950-talet.

Boken skrevs alltså innan den första satelliten sköts upp 1957 av Sovjetunionen, som var den första farkosten att lämna jordens atmosfär tillsammans med en hund. Den första människan i rymden var ryssen Gagarin 1961, men Martinsson såg betydlig längre konsekvenser av teknik och mänsklig förstörelselusta.

I Martinssons långa diktverk har människorna emigrerat ut i rymden till Mars och Venus med hjälp av enorma rymdskepp. Ett av dem heter Aniara, ett grekiskt ord (ἀνιαρός) som betyder tristess och uppgivenhet. Med en last på 8 000 före detta jordbor kommer dock rymdskeppet Aniara ur kurs när det möter ett meteroitregn och fortsätter fara rakt ut ur vårt solsystem utan möjlighet att lägga om riktningen.

Aniara är en samling berättelser om hur människorna kommer till insikt om vad som håller på att ske, vad de sysslar med under tiden och om deras eget ansvar. Rymden är en fond för människans existentiella övergivenhet, vår ensamhet, på jorden likväl som utanför. Vad vi gör av vårt öde är vårt eget ansvar.

För humanisten Harry Martinsson är människan människans värsta fiende, inte vetenskap och teknik i sig. vilket visas i dessa citat:

Ty rymdens grymhet övergår ej människans. Nej människans hårdhet tävlar mer än väl

Det finns skydd mot nästan allt som är, mot eld och skador genom storm och köld, ja, räkna upp vad slag som tänkas kan, men det finns inget skydd mot människan

Med jämna mellanrum blev människans godhet förflyttad till ett hålkortsrum för grymhet

Innan mikrodatorer uppfanns på 1970-talet skedde all databearbetning med hålkort, pappersremsor med stansade hål i matematisk ordning i stora hallar med magnetband och hålkortsregister. Harry Martinsson nämner hålkorten, men har även egna beteckningar på rena fantasiapparater.

Att naturdiktaren Harry Martinsson, författare till 1910-talets lantliga Blekingeskildringen Nässlorna blomma som ofta varit obligatorisk i skolans svenska litteraturkanon, skulle finna på nya ord för avancerad teknik som ännu inte existerade, var en stor litterär händelse och dessutom skriva denna dystra dystopi på vers, 103 dikter kallade ”En revy om människan i tid och rum”. Aniara blev också en modern opera 1959.

Som den snart ständige akademisekreteraren Sara Danius träffande skrev i DN 2006 till Aniaras 50-årsfirande var Martinssons oväntade verk som om den antike greken Homeros mött rymdserien Star Trek och samtidigt en relativt modern vision för nutida cyborger och uppkopplade hybrider mellan människa och maskin, dagens snubblande mobilindivider.

Högkulturella anspråk från lyrik möter i Aniara den lågkulturella genren science fiction, vilket gör att språket blir viktigt. Lyrik och teknik har sällan varit tillsammans i litteraturen men på vissa läsare gjorde boken intryck.

För författaren och sångaren Ulf Lundell, sju år när Aniara kom ut men säkert tvungen att läsa den i skolan ute på Värmdö under tonåren i början av 1960-talet, etsade sig ett ord kvar ända in i hans ”Stockholm City” på debutplattan Vargmåne 1975, ”vlamm”, i betydelsen upprymd och full av liv:

 Ja, har du nånsin vart i Stockholms City
Slickat skiten Från pressvecksben. Då har du vart där i alla fall
Skrattat och lidit Och känt dig vlamm

I Aniara sjunger den förföriska Daisy Doodi medan hon dansar sin ”yurg”:

Här slummar ingen chadvick, putar Daisi. Jag rörs i gejdern, jag är vlamm och gondel, Min gejd är gander, och min fejd är rondel Och vept i taris, gland och deld och yondel.

Rymdpassageraren Daisi (kanske en alludering på de amerikanska sexikonerna Doris Day och Marilyn Monroe) fördriver tiden på rymdskeppet med sex, dans och schlagersång. Hon är obekymrad till skillnad från bokens berättare, Mimaroben.

Hans uppgift är att sköta en slags superdator, Miman, som kan återskapa minnen från tiden på jorden, som kallas Doris och den jordiska staden Dorisburg. Miman påminner om 1950-talets stora tekniska uppfinning, televisionen, som blev allmänt spridd först samma år då Aniara kom ut, 1956, men är mycket mer avancerad än den tidens svartvita analoga träklädda lådor.

Mimaroben fixar med ”väljarceller”, ”elektrolinser”, ”fokusverk” och ”indifferenta tredje vebens tacis”. Han är en lojal tekniker som avgudar Miman där den, eller snarare Hon för Miman har kvinnliga drag, visar upp det jordiska liv de lämnat på väg ut i ingenting, kanske mot stjärnbilden Lyran dit ingen når levande.

Mimaroben säger:

Jag sköter miman, lugnar emigranter och liver dem med bilder långt ur fjärran av tusen ting som inget mänskligt öga har kunnat drömma om att se, men miman ljuger inte De vet att mimans intellektuella och väljartekniska förmedlingsskärpa tretusenåtti gånger överstiger vad människan kunde om hon vore en Mima

Maskinen återberättar jordelivet men också annat som underhåller och ger mening till människorna. Miman är det bästa av vad människan lyckats skapa av fantasi, konst och sinnlighet, eller snarare lyckats programmera in i en maskin. I Aniara är maskinen god och människan ond, inte olikt de perfekta terminatorerna i James Camerons filmtrilogi.

Tyvärr räcker inte ens maskingudinnan Mimans godhet hela berättelsen ut. Den utplånar sig själv när den får reda på att den jordiska staden Dorisburg gått under på grund av mänskligt framkallade radioaktiva nedfall och förstörelse.

Mimaroben säger sorgset om sin maskin:

Förtvivlad sökte jag reparera vår helga Mimas verk för konst och tröst

och att med tensoriden operera miraklets centrum i gudinnans bröst.

Men fonologens stämma var förstummad och sensostaten mottog endast bud från en beotisk anda så förstummad att den låg nedom människa och gud.

Den pessimism som Harry Martinsson beskrev i Aniara blev han aldrig av med. Han fortsatte att kritisera industrisamhället, bilismen, miljöförstöringen och kom vid sitt mottagande av Nobelpriset i litteratur av Svenska Akademien 1974 att hånas som en otidsenlig diktare. Vid utdelningen av priset intervjuades Harry Martinsson, själv akademiledamot, av SVT om vilket verk han värdesatte mest.

”Aniara sätter jag högst, därför att jag anser att det verket har största djupverkan också inom mig själv. Jag kommer nämligen aldrig ur det. Jag kommer leva och dö med den” .

Dystopier kan ge nytt liv till litteraturens betydelse, hur konstigt det än låter att upplivas av pessimism.

Litteraturvetaren Claes Ahlund skrev en understreckare i SvD (31/1, 2015) att ”litteraturens omstörtande potential framträder sällan med sådan tydlighet som i den dystopiska romantraditionen. Böcker som Du sköna nya värld, 1984 och Fahrenheit 451 påminner oss om litteraturens makt – som frälsning, hot och propagandamedel”.

Det svenska diktverket Aniara nämndes inte men förtjänar sin plats.