DN, folkvilja, hämnd och demokratin

DN ledare 26 april, 2019

I en ledare i DN 26/4 nämns min roman Framtidsmannen som ett exempel på en osund revanschism. Jag låter ansvariga politiker, bl a en Birgit Ä. Olson från Folkpartiet, få ett straff i riksdagens Konstitutionsutskott. Dessutom skriver den liberale ledarskribenten Mattias Svensson att jag låter en ny regering (SD/M/S) dela ut medaljer till ”sanningssägare i den främlingsfientliga nätsfären”, pseudonymerna Julia Caesar och Affe Karlsson.

Allt detta stämmer och huvudpersonen som mördas i boken år 2020, en ledande SDare, har vissa likheter med mig, vilket också är sant. Vad som inte stämmer är hans falska tillvitelse av debattören Patrik Engellau som enligt Svensson ska ha föreslagit ”ståndrätt” mot Fredrik Reinfeldt för det folkutbyte (se nedan) som pågått sedan 2000:

Se Gunnar Sandelins inlägg på Det Goda Samhället 3/4, 2019

Men jag ser att han dessutom inte har förstått att vad jag, Engellau, Trump m fl som tröttnat på den ensidiga vänsterliberala mediebilden och de partier som bär upp den, är att vi vill ha en fungerande rättsstat, opartiska medier, verklig åsiktsmångfald, fri rörlighet för de som kan försörja sig etc. Svensson skriver att:

”Något som också framgår av att attackerna är riktade mot företrädare för det liberala samhällets institutioner som de auktoritära avskyr och vill avskaffa – rättsstaten, oberoende medier, fri rörlighet och politiska motståndare.”

Inget av detta är något som jag och mina meningsfränder vill ge avkall på, tvärtom. Men vi ser att DN och dess gelikar är de som inte klarar av att bedriva en konsekvensneutral nyhetsbevakning om islam och invandring (feminism, klimatpåverkan, utbildning), att rättsstatens påföljder inte överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet och att politiska motståndare demoniseras. Visst gäller det SD men även KD.

De partier som lett oss bort från en relativt lättskött pastorat, DNs fd chefredaktörs Svante Nycanders ord när jag intervjuade honom 2012 för min bok The Swedish Story, var Fp på 1990-talet, MP under 2000-talets (dels med S 2005 och dels med Alliansen 2011) och idag C. Dessa ytterkantspartier har en utopisk syn på migration och ekonomi (och mycket annat). De stora partierna M och S förmådde inte hålla emot Bengt Westerberg, Gustav Fridolin och nu Annie Lööf (trots att S lovande en skärpt migrationspolitik i valet 2018).

Vad vi vill ha tillbaka är ett land som ungefär är som det vi hade på 1980-90-talen och det gör ingen av oss till rasist, nazist, främlingsfientlig individ (se min bakgrund). Vi vill helt enkelt ha frihet att säga vad vi tycker utan att tvingas löpa gatlopp i medier och mista familj och vänner. Vi vill kunna låta våra barn gå ensamma till skolan utan risk på rån, och att ens föräldrar inte ska bli hemlösa pga låg pension. Sådant är fullständigt naturligt att förvänta sig och det ska inte kallas för att vi och mina supporters är bittra misslyckade människor, vilket Mattias Svensson kallar oss:

”Mata tillräckligt många förbittrade människor med en lagom och lättsmält dos grupper och personer att hata och det riskerar att växa till en betydande kraft. Detta är sannolikt en förklaring till varför män(niskor, men mest män) som misslyckats eller av andra skäl är missnöjda med sitt eget liv har så mycket lättare att dras till den här sortens politiska mobilisering.”

Detta är ett folkförakt utan dess like som inte anstår DNs ledaravdelning att låta passera. De hade inte mage att kommentera de 4000 som demonstrerade i onsdags för fattigpensionärer i #viddinsidas arrangemang. Tom SVT och TV4 hade inslag.

Svensson menar vidare att jag och vi som vågar oss ut på sociala medier, och någon gång i andra mediekanaler, är ”skrävlande” ledare som appelerar till ”fäaktiga” instinkter. Med detta skulle vi vara kollektivister som skulle vilja utkräva ansvar för att uppnå kollektiv värdighet. Vi har tydligen gott om resurser dessutom:

”De auktoritäras erbjudande är kollektiv värdighet och personlig nytta. Ledarna kan dela bröd från en krympande kaka, men för massan som hatat och hotat finns bara löftet om ett hämndens skådespel.”

Vi är tvärtom mot vad han vill låta påskina verkliga individualister som inte dras med i kollektiv. Vi slåss med risk för liv och lem (läs om skottet mot islamkritikern Lars Hedegaard vid hans bostad i Köpenhamn i maj 2013 i min översikt om dansk kulturkamp), vi avbokas från lokaler, föredrag ställs in och böcker tas bort, och vi gör detta gratis (dock till ett pris) och ofta för att vi tror på att sanningen kommer fram till sist.

Några hämndaktioner sysslar jag inte med och de som jag känner är rätt beskedliga förnuftiga personer (men i romanen En perfekt storm utbryter fasansfullt våld år 2027 mot de muslimer som intar Sverige, se här). Vi har inte DNs resurser, bara en ytterdörr skyddar oss mot AFAs angrepp och våra arrangemang får ibland ske med polisbeskydd (2015, 2016, 2018), och vi anmäls av självutnämnda statsstödda näthatare. Dock behövs en lustration.

Mattias Svensson försöker dra i bevis att vi systemkritiker vill ha en folkmajoritetsdemokrati som ska köra över rättsstaten när vi vill motsatsen, att politik inte ska styra över juridiken.

Det är en ovanlig analys som vittnar om att han inte förstått den kritik som gjorts sedan början av 1970-talet mot S och dess förmåga att köra över just rättsstaten med argument från demokrati, dvs att juridiken skulle trumfa igenom politiken. Gustaf Petréns Medborgarrättsrörelse gjorde detta klart runt 1975 och Krister Tehlin har forsatt kritiken liksom Henrik Sundström. För ett annat perspektiv, se Einar Askestads inlägg i Det Goda Samhället 20/4, 2019.

Sammantaget har Mattias Svensson fullt upp med att hata och missförstå, utkräva hämnd och få revansch på oss oppositionella och marginaliserade opinionsbildare. Vad det tyder på kan läsarna fundera på. Särskilt demokratiskt och öppet för debatt verkar det inte, snarare auktoritärt och avundsjukt.

Annonser

Det här är Sverige 🇸🇪🇸🇪🇸🇪

Det här är Sverige:

Det är skogen om våren och regnet mot markisen om midsommar.
Det är lukten av saltvatten på solbränd hud ute i havsbandet på västkusten.
Det är ett pass på älgjakten, och en limpsmörgås med stekt ägg och så kaffe i termosen.
Det är bössan i hand.
Det är när någon tar upp en sång av Bellman eller Taube och alla kring bordet sjunger med.
Det är sill och potatis, kräftor och falukorv.
Det är ett hederligt handslag, ett hållet ord.
Det är att ta saker i tur och ordning, att göra rätt för sig.
Det är att knulla en gudomligt vacker tjej på en filt i ljungen och med fåglarnas sång och insekternas surr som ackompanjemang.
Det är att hjälpa sina grannar och hålla ihop i arbetslaget.
Att komma i tid.
Att göra sitt.
Att göra det där lilla extra.
Att göra det där lilla extra – utan att förvänta sig något i gengäld.
Det är att höja ett spetsglas, se sin kamrat djupt i ögonen, säga ”skål”, knycka till med huvudet på just det där svenska sättet och skicka ner en iskall tapp OP eller Skåne i halsen.
Det är bonden vid sin plog – som svensk har han alltid varit fri.
Det är vinterbad och bastu.
Det är den där hinnan av svagt grönt på träden just i lövsprickningen.
Det är en sväng med ekan på sjön, sätta nät eller pilka torsk.
Frösöblomster, Änglamark, Kostervals och Östermalm.
Klappret av hovar från livgardets hästar och solen som blixtrar i ryttarnas hjälmar.
Det är Konungen och hans hus.
Det är den underbara känsla du får i ditt bröst när orgeln tar upp ”Den blomstertid nu kommer” i en vitkalkad 1100-talskyrka en dag i juni – och alla i byn är där.
Det är Slottet och Stolta Stad!
Det är en sväng på snöskotern utanför Pajala och en plankstek och en starköl på en pizzeria i Stockholms förorter.
Det är Vilhelm Ekelund, Sven Stolpe, Elsa Beskow, Herbert Tingsten, Lars Gustafsson.
Det är den där obesvarade kärleken till Finland och vemodet över att riket har slitits itu.
Det är när Tre Kronor spelar mot Ryssland.
Det är glädjen över att landslaget faktiskt heter ”Tre Kronor”.
Det är Strindberg, Heidenstam, Tegnér, Geijer, Fröding, Böök.
Det är hemvärnsmannen som står och rakar sig klockan halv fyra på morgonen och insikten att han är vaken för att han älskar sin hembygd.
Det är Carl Larsson och Ehrenstral och Dardel.
Det är faktiskt Benjamin Höijer.
Det är den magiska blandning av mildhet och fasthet som gör att ingen kan rida en häst bättre än en svensk.
Det är gamle kung Gösta, Gustav Adolf och Karl XII.
Och det är Axel Oxenstierna – den störste svensk som någonsin funnits och som någonsin kommer att finnas.
Det är Stenhammar och Wilhelm Petterson-Berger och Selma Lagerlöf.
Det är bandy på uterink, med glögg eller kask i termosen och idrottskamp på Stockholms Stadion.
Det är Vasaskeppet, Riddarholmen och Gamla Stan, där stormaktstidens grundstenar fortfarande bär vittnesbörd om att fosterlandet faktiskt finns sedan 1000 år och är värt att älska och att slåss för.
Det är en järnåldersgrav i Skåne och dalkarlarnas kyrkorodd.
Det är Botaniska Trädgården och Feskekörka och att käka jävligt god vittling i Göteborg.
Det är Valborgsmässoafton med eldar och sång.
Det är den vackraste synen av alla: det gyllene korset inskrivet på en blå duk som fladdrar så stolt för västanvinden.
Det är vårt fosterland som vi är redo att dö och att döda för.
Det är Sverige.
Det är jorden som kallar och blodet som svarar.
Och det är tusen saker därtill… Men det vet ni ju redan – alla ni som är svenskar på riktigt.

Några källor men finns i olika varianter på nätet:

https://www.flashback.org/sp40017654

https://www.varldenidag.se/opinion/bitte-assarmo-kultur-ar-inte-sarskilt-svart/cbbofl!6p1jKoxuBGzzWFm5CYcHA/

https://mickek69.com/2017/10/30/svensk-kultur-en-grymt-bra-forklaring/

Linslusen Sjunne – fyra fotoserier

Idag onsdag 17 april var jag till Model House för att ta bilder som jag fått i present förra året. Här ser ni sex fotografier av drygt 150.

Tidigare hade fotografen Niklas Palmklint plåtat mig i sin fotostudio och gjort en kort video på ”Mitt Ord”, en serie han skapat.En annan fotograf, Henrik Evertsson, passade på vid en paneldebatt i Oslo 2016 om hatet mot mainstreammedier, att ta några porträttfotonOch sedan tog Roger Salle Sahlström några foton 2015 hemma i köket i en serie vi kallade Sjunne-The Berlin Years

Skandinavisk kulturkamp: Danmark del 2 – Yttrandefrihet i helt annan liga än Sverige

I denna andra artikel (den första här) om Danmark på Katerina Magasin visar jag hur danskarna de senaste åren framgångsrikt stått upp för sitt lands kultur och gjort motstånd mot politisk korrekthet.

Nästa artikel kommer behandla Norges kulturkamp och till sist, Sverige.

 

Bilder som inte kom med på Katerina Magasin

 

https://www.berlingske.dk/emne/eva-agnete-selsing

Den fjärde vågens dissidenter – #hurkanvilive

Lagom till min sextioförsta födelsedag 11 april 2019 visade Navid Modiri upp ett starkt lag opinionsbildare på Intiman igår i Stockholm. De tillhör en fjärde grupp svenska dissidenter som nu snabbt etablerat sig på den offentliga debattscenen i Sverige.

2017 skrev jag om de tre tidigare grupperna:

Nr 1 – Kajsa och Jonathan Friedman, Jan Milld, Ingrid Björkman som från akademiskt och journalistiskt håll bedrev en kvalificerad kritik av invandringspolitik och mångkultur. Liknande, men mer av det migrationsindustriella etablissemanget accepterad kritik, framfördes vid samma tid av ickesvenskar som Hans Nestius samlade till en antologi, Zaremba, Rojas, Karaveli (se min artikelserie Sverige sett utifrån). Redan från början var alltså utlandsfödda kritiker mer accepterade i debatten än svenskar, värt att notera så här 30 år senare.

Nr 2 – Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, Karl Olov Arnstberg, Mats Dagerlind, Ingrid Carlqvist, Marika Formgren, Julia Caesar, jag själv m fl. Vi började formulera oss i Newsmill runt 2010 och publicerade böcker och artiklar, arrangerade föredrag och manifestationer under detta decenniums första år (som möttes av deplattformering och motstånd vilket dissidenter alltid mött och förlorat jobb). Genombrottet för SD i riksdagen och framgångsrika alternativmedier var kännetecknande liksom våra försök att begripa mer än bara invandringsfrågan. Bloggen Invandring och mörkläggning, främst driven av KO Arnstberg, tar sådana mer intellektuellt ambitiösa grepp liksom Jan Tullbergs inlägg.

Nr 3 – I den tredjegruppen räknade jag alltså 2017 in Ann Heberlein, Katerina Janouch, Marcus Birro, Joakim Lamotte, Arga Blatten, Jens Ganman och Chang Frick. Birro är nu uträknad till fotbollen men de övriga är en yngre pigg skara, till vilka man kan räkna Hanif Bali och Aron Flam och kanske några till.

Nr 4 – Denna mer heterogena och medialt accepterade grupp är de som igår stod bakom produktionen #hurkanvilive igår i Stockholm och tidigare i år i Malmö. Navid Modiri berättade om inspirationen från USA, särskilt Joe Rogans poddar. Han kunde lagt till The Rubin Report, Jordan B Peterson, Bret och Eric Weinstein m fl runt The Intellectual Dark Web.

Men de svenska nya förmågorna har ännu en bit kvar till de mer akademiskt framstående amerikanska förebilderna, med undantag kanske för Ashkan Fardost, Aron Flam och Ann Heberlein. De kan debattera på ett djupare och vetenskapligt plan, men idag finns inte det utrymmet i den svenska offentligheten. Tidskrifterna Kvartal, Axess, Respons m fl är inte redo för att ta tag i de utmaningar som nordamerikanska forskare inte undviker och som publiceras t ex i Quillette. Vår enda man som står sig är Alexander Bard, vilket är medförfattare till boken Digital Libido som Ashkan Fardost visade upp inledningsvis. Mer än så fick vi inte se av denna kreativa men tunglästa civilisationshistoria, men Fardosts föredragning av de senaste 8000 åren i människans historia var utomordentlig. Väl i klass med Stefan Molyneux .

Gårdagen debattafton var ett statement även om inget nytt sades. En ny, yngre generation dissidenter har trätt fram sedan 2017, med rötter i ståupp- och programledarbranschen. De är inte bundna vid SD som flera andra av oss dissidenter har varit, är nästan uteslutande av utländsk börd men uppvuxna i det extrema Sverige, och tar hela migrationsdebatten med stor portion ironi. Jag tror det är rätt väg även om jag själv tycker flamsandet är ibland påfrestande.

Kan nästa upplägg få med Fardost, Bard och Arnstberg som diskuterar civilisationers uppgång och fall, medieteknologier och demokrati, vore jag än mer imponerad. Släng in Niall Ferguson med hustru Ayaan Hirsi Ali och Lars Vilks så blir det åka av. Och Katie Hopkins, Douglas Murray . . .

Den 23 april är Navid Modiri igång med #hurkanvilive i Göteborg. Lycka till!

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: