Elva böcker på sju år

20180731_1330498448093590738614960.jpg

Länge ville jag bli författare men debuterade först vid 55 år, då med besked. Jag har nu givit ut elva böcker nu på sju år mellan 2013- 2020, varav tio via egenutgivning och den elfte på ett litet nytt förlag, Rosa Alba.

En del är gamla texter och översättningar från engelska som blev mitt debutspråk, men mycket är nyskrivet. Ni kan köpa direkt av mig eller via internetbokhandlar (Adlibris, Bokus och Amazon).

2013

Texter jag översatt från engelska om politisk filosofi och tre egna texter. Adlibris.

Min första egna bok. En samtidshistorisk studie av Sveriges utveckling. Adlibris.

Något utvidgad översättning. Adlibris.

Min första skönlitterära bok. En framtidsdeckare om Sverige och Indien. Adlibris.

2014

Filosofiuppsatser i metafysik, etik och samhällsfilosofi. Adlibris.

Min framtidsroman om Sverige, Indien och Kurdistan. Hälften översatt från Sara Sarasvati. Adlibris.

2017

Samlade texter om utbildning, ungdomar, folkbildning och pedagogik. Adlibris.

2018

Samling skönlitterära texter och kulturdebatt. Adlibris.

Samlade texter i journalistik, debatt, filosofi, kultur med mera. Publit.

Min självbiografi. Första boken på ett förlag, Alba Rosa. Adlibris.

2020

Skandinavisk kulturkamp. Vulkan.

Recensioner, utdrag, eboksupplagor, presentationer.

Publications in English

Uppdatering om nya boken och inställda föredrag i Sydsverige

Formgivning av stilsäkre Thomas Arfert

Så kom fem lådor med 200 exemplar av min nya bok, Skandinavisk kulturkamp.  Glädjande för en författare att få se sin bok i tryck!

Men i coronakrisens tider så ställs även jag inför beslut om att ställa in mina planerade föredrag om boken i Sydsverige i april, vilket innebär att Växjö 6 april och Lund 8 april utgår.

Min förhoppning är att mina möten i   Uppsala 23 maj  och Stockholm den 10 juni kan genomföras,  men håll utkik här och på min Facebooksida och Twitter för uppdateringar.

Vill ni beställa boken för 200 kr inkl porto så maila eller ring, se kontakter. Leverans i Stockholm går bra för 150 kr.

Tino Sanandajis kritik av min delning av försvanskat citat

Tino Sanandaji kontaktade mig i natt efter att jag delat ett foto där han tycks säga hur många miljader massinvandringen kostat, vilket han dementerar. Beklagar att jag spred ett falskt citat. Det är nu raderat.

Dock står det helt klart för den som läst docent Jan Tullbergs beräkningar, se Tullbergs webb och boken Låsningen (som ni kan köpa direkt av mig), att invandringen har varit olönsam sedan ungefär 1980.

De 90 % invandrade som aldrig haft asylskäl men ändå tagit in sedan dess och tagits om hand av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har belastat vår ekonomi avsevärt, ja i 1000-tals miljarder. Framförallt sedan 2005 då MP grundlade sitt inflytande med Göran Persson.

Beräkningar i Norge och Danmark visar att massinvandring av utomeuropéer utan önskvärda kvalifikationer varit oerhört kostsamt. Men få svenska ekonomer har vågat göra egen forskning. Där är Tino ett föredöme, även om hans resultat förvanskas och jag har egen förskyllan i delningar.

För att sluta med framgångsrika exempel på lyckade invandrare vill jag uppmärksamma att Tinos bror Nima Sanandaji, som förutom att han är en framgångsrik svensk-iransk forskare och författare själv, har skrivit en bok om hur just iranier lyft sig ur fattigdom i Sverige:

Denna text refuserades av Erik Almqvist 2014 som då ledde SDs webbtidning Samtiden, där jag var redaktör och ansvarig utgivare. Den hade nog publicerats av Dick Erixon.

Tack Tino som hörde av sig och hoppas att fler ekonomer inte blev rädda av ett falskt citat spreds i sociala medier utan att de läser in sig på forskningen, t ex Paul Colliers Exodus

Också refuserad av Erik Almqvist i Samtiden 2014.

Ny bok – Skandinavisk kulturkamp – ute och på turné i landet i vår

Min senaste bok, Skandinavisk kulturkamp, finns nu att köpa på Vulkan och på Adlibris/Bokus. Även i Norge och Finland på Adlibris.

Från förlagspresentationen:

”I Danmark, Norge, Sverige och Finland pågår en kamp för ländernas frihet och oberoende och ett ihärdigt folkligt försvar för dess kultur och medborgarna, mot islamisering, mångfaldsvurm, massinvandring och politisk korrekthet.

Skribenten Jan Sjunnesson vill med denna bok visa vad som sker i Sveriges grannländer där befolkningarna nu insett att de måste stå upp för sin kultur, sin historia och sina värderingar. Denna kulturkamp försiggår på internet och i alternativmedier, men också bland föreningar, partier och bokförlag. Skandinavisk kulturkamp ger inblick i de senaste 50 årens strider i Norden för självständighet, frihet och nationell kultur”

BOKTURNÉ I VÅR FRÅN SKÅNE TILL NORRLAND

Jag ska resa runt i vår och tala om boken och yttrandefrihet i flera städer i regi av Yttrandefrihetsombudsmannen:

Uppsala 23 maj, kl 14, Mallas sal, Stadsbiblioteket

Stockholm 10 juni, kl 18, Pressklubben, Vasagatan 50

Ni kan då köpa boken och samtidigt kanske några av mina andra böcker. Välkomna !

/Sjunne

Societetens drogromantik, Bellman, Lundell och vi andra

Bild av den engelske opieätaren Thomas de Quincey, från Gunnars Hardings understreckare 2006

Klarar överklassen att leva bohemiskt utan större problem medan övriga klasser klarar sig sämre? Antagligen. Men vi pratar sällan om detta faktum.

Sveriges liberala och tidvis revolutionära kulturliv har sedan länge visat upp bohemliv som något önskvärt och underhållande utan att riktigt beakta avigsidorna och misären för vanligt folk. En Vreesvijk här, en Afzelius där, en Birgitta Stenberg där och en Monica Zetterlund där har gått åt under tiden och generationer har följt deras öden, ibland bokstavligt.

UNDERKLASS I SVENSK FILM
Nyligen såg jag två gamla svenska filmer på DVD, Kungsgatan (1943) och Ormen (1966). Förlagorna till filmerna var böckerna med samma namn, skrivna 1935 av Ivar-Lo Johansson respektive Stig Dagerman 1945.

Vad som slog mig var den sjaskiga underklassmiljö som visades upp med inslag av obegripligt våld, fylleri och ett för dåtiden oreglerat sexualliv inklusive prostitution. Det var som om författarna ville visa upp det mest provokativa och bohemiska sidorna av det svenska samhället och att även de mindre bemedlade hade rätt till att släppa sig fria från konventioner. Men huvudpersonerna verkade samtidigt så tragiska och förvirrade.

Kan det vara så att bara överklassen och vissa individer inom de lägre klasserna klarar av en bohemisk livsföring och att revoltera mot vad de uppfattar som förtryck? Det bär mig emot något att följa tankegången fullt ut, men kanske ligger det något i denna tes om att massor och elit har skilda förutsättningar att sväva ut.

Den adlige opiumätaren Thomas de Quinceys beskrivning från 1821  (se teckningen ovan) ledde fler in i drogberoende genom sitt lätta handlag med opiat-tinktur, laudanum, och blev mönsterbildande för nyfikna unga med anor och pengar fram till rikemanssonen William Burroughs Junkie (1953).

FRÅN BELLMAN TILL LUNDELL
Den förste svenske bohemen som med kungligt beskydd gjorde narr av sin samtid och hyllade vin, kvinnor och sång, som det heter, var givetvis Carl Michael Bellman. Han var knappast ett självförbrännande geni som nästa sekels August Strindberg, men är urtypen för en drinkare och slarver som många då såg upp till. Strindbergs Röda Rummet (1879) behandlar också dryckesbröder och bohemer som vill revoltera.

Han hade läget ganska klart för sig, genom absinthen. Ur Liten katekes för underklassen (1884):

“Vad är moral? En rättskänsla som av överklassen disciplinerats i avsikt att narra underklassen till ett stillsamt levnadssätt”

Men det är med 1900-talets populära arbetarförfatttare, filmindustri, television och sedan internet som folket får se figurer liksom de själva bete sig berusade, antasta det motsatta könet, vänstra och ställa sig vid sidan av samhället. Mohamed Eddie Omar avvisade nyligen på Det Goda Samhället den i kulturvänstern omhuldade tanken att gangsterglorifierande rapmusik skulle vara en slags ny arbetarlitteratur.

Men dessa förebilder var samtidigt frivola herrar som inte gärna inordnade sig ett stillsamt leverne. Arbetarförfattarna på 1930-talet minst lika alkoholiserade och bohemiska som Strindberg, Heidenstam och Fröding var. Alla for illa av det hårda livet, men troligen var adelsmannen Verner von Heidenstam mest framgångsrik sett till livsstil och han blev 81 år.

Nils Ferlin är tydligast bland Klarabröderna som Ivar-Lo skildrade ironiskt, men också uppskattande i just romanen Kungsgatan, den svenska 1900-talslitteraturens mästerverk:

“Bohemerna var utanför produktionen och de var deras stolthet att de var det. Här träffade Adrian för första gången Kurt, Pelle Snusk, Vatten och Traveller. Här satt de, alla landets barn, som nu var stadens kavaljerer och lekte fågelfria så gott de kunde. Den romantiska tidsåldern var slut, men alltid hade en genidyrkare rätt att svälta ihjäl och än var det icke förbjudet att ta sitt eget liv, bara man gjorde det under någotsånär diskreta omständigheter”

Med filmer som 491 (1964), Dom kallar oss mods (1968) och Ulf Lundells bok Jack (1975) etableras en kanon på 1970-talet av berusade, våldsamma, förvirrade eller ångestdrivna individer i kulturlivet som allt fler tar del av.

I vårt grannland Finland söp Pentti Saarikoski och Henrik Tikkanen ikapp. Den finlandssvenske adelsmannen Olof Lagercrantz, som 1945 hyllat nihilisten Stig Dagermans debutbok Ormen, förstod dem och gav dem, inklusive kollegan på DNs kulturredaktion Lars-Olof Franzén, utrymme att hylla ett bohemliv för alla, inte bara för herrskapspoeter och besuttna drinkare.

Utan Franzéns recension i DN sommaren 1975 hade Lundells generationsroman blivit en oläst papperslunta i 1500 exemplar. Nu läste alla Lundell och lyssnade på hans upproriska låttexter. Han var en arbetarson som skulle bli den levnadsglada destruktiva idol alla unga män kunde ta efter. Även jag.

1968
När Bob Dylan tar sin LSD tripp i februari 1964 är han en av få. Tre år senare tar halva Kaliforniens unga tripper, injicerar droger och röker cannabis – The Summer of Love. Samtidsskildraren Joan Didion är där och är förfärad över hur föräldrar ger små barn droger,

Antagligen är Woodstock 1969 och Gärdesfesten 1970 de sista reservaten för de medelklassintellektuellas exklusiva drogvanor och frigörelse. Sedan kan varje trött knegare förvandlas till tjackpundare på ett par månader. Heroinisterna och Velvet Undergrounds musikerna Lou Reeds och Nicos favoritdrog är inte bara några man talar om i studentkvarteren.

Därmed är vi framme vid frågan om moraliserande. Var de frigörelseförsöken felslagna för vanligt folk ?

Även de vilda postmoderna franska tänkarna Gilles Deleuze och Michel Foucault hade börjat tveka om de mänskliga följderna av deras tankeexperiment redan runt 1980. Deleuze avvisade då en utflippad livsstil som många franska hippiestudenter uttolkat utifrån hans och Félix Guattaris Anti-Oidipus (1972), med rätta anser jag. Foucault hade vid samma tid inlett studier av hur antikens tänkare lyckades behärska sina sexuella lustar istället för att bejaka dem (vilket han själv gjort med fistfucking i San Franciscos bastuklubbar med död i aids 1984). Båda kom för övrigt ur högborgerliga familjer.

 

KORREKTIV TILL KULTURVÄNSTERN

Är det ens möjligt att tala om stram moral, självbehärskning, monogami, nykterhet och att värna om traditioner idag? I den politiska debatten pågår för fullt en diskussion om konservatismen. Samtidigt lyser konservativa livsideal med sin frånvaro. Jag är kluven såväl till (vänsterradikalt) bohemeri som (konservativt) moraliserande.

Det saknas ett korrektiv till kulturvänsterns oproblematiska syn på vad folk utsätter sig för och dess konsekvenser. Allt verkar gå enligt dem och ärkebohemen Charles Bukowski (vars svenska översättare, bohemen och missbrukaren Einar Heckschker dog nyligen, ett exempel på att även söner till högt uppsatta fäder kan gå under ordentligt).

Min tes om att bara de ur bättre familjer kan klara de påfrestningar som ett missbruk och ett oreglerat liv innebär är kanske inte så originell och inte heller ordentligt underbyggd. Men den kvarstår och gnager långt ned i frågan om Systembolagets bevarande eller icke, och om hur dagens splittrade familjer ska kunna fostra nästa generation med en amerikaniserad populärkultur som vill maximera lustar och minimera behärskningar.

Mia Skäringers och Robert Gustavssons nedsupna rollfigurer och Ulf Malmros losers i hans fantastiska film Smala Sussie (2003) må vara tragiska men de är samtidigt glorifierade. Man kan se deras elände och garva åt det samtidigt som man sveper ett glas och struntar i räkningarna. De står för det fria livet men det har ett pris och det är inte lika för alla.

(refuserad text)

Skolplikt eller undervisningsplikt?

 

Rätten att själv ordna undervisning för sina barn, så kallad hemundervisning, är garanterad i de flesta EU-länder. Förbud upprätthålls ordentligt i två länder: Tyskland och Sverige.

I Tyskland införde den nazistiska utbildningsministern förbudet 1938 så att ingen elev skulle undkomma den statliga propagandan. I Sverige skärpte den liberale utbildningsministern Jan Björklund skollagen 2010. Borgerliga politiker har varit lika hårda mot hemundervisning som socialister skrev Thomas Gür i SvD 2012.

Undantag finns men det är extremt ovanligt att få tillstånd att bedriva hemundervisning, cirka 200 barn per år godkänns. Den intresserade kan läsa mer på organisationen ROHUS (Riksorganisationen för Hemundervisning i Sverige) hemsida, där många historier berättas om svenska hemundervisade familjer som flytt till Åland där lagen tillåter hemundervisning och alla talar svenska.

Vad som existerar i Europa, USA, Australien och andra västländer är en plikt att barn och unga ska undervisas. En undervisningsplikt innebär att samma plikt att lära sig landets språk, räkna, orientera sig i samhälle och i naturen, gäller för alla, oavsett om de går i skola eller inte. Undervisningen behöver alltså inte skötas av en skola, den kan lika gärna skötas av föräldrar, en grupp vuxna eller annat arrangemang, som knyter barnet till en skola för att där regelbundet avlägga prov. I USA klarar de hemundervisade barnen sig ofta bättre än andra och de är inte ansedda som asociala, tvärtom.

Den risk många statslojala svenskar ser i att inte alla barn socialiseras in i att lära sig älska staten från koltåldern existerar, men de bör lita på att med uttänkta system för att visa kunskaper för behöriga lärare bör detta inte vara oöverstigligt problem. Om andra västerländska demokratier kan klara av det bör även Sverige finna på fungerande system.

De invandrade familjerna bör givetvis uppmärksammas men det är möjligen så att de barn som inte lämnats vind för våg av sina föräldrar som begår brott i högre utsträckning än de som gått i förskola tidigt. Boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt visar att just ungdomsbrottslingar inte haft god kontakt med sina mödrar under sina första år.

Den psykologiska anknytningen till föräldrar är livsviktig för barnets överlevnad och bör inte överlåtas till statens representanter alltför tidigt, alltför länge under dagen och i synnerhet inte av familjer med dåligt socio-ekonomisk standard, se min genomgång 2012.

Detta talar för hemundervisning och sen start i förskola. Sverige har i båda angelägenheter en närmast totalitär syn på barn som skulle glatt en auktoritär filosofi som Platon, som ville skilja barn från föräldrar vid tvåårsåldern, och som visar att romanförfattaren Aldous Huxleys Du sköna nya värld blivit verklighet.

Vad som dessutom är häpnadsväckande är att Sverige har en skolplikt, men knappast någon undervisningsplikt. Vi har ett mer totalitärt system där alla småbarn så tidigt som möjligt ska in i förskolan till vilket pris som helst (se professor Ulla Waldenströms kritik i SvD Debatt 2014).

Ivar Arpi skrev i höstas i SvD om förslaget att tvinga in utlandsföddas barn i förskolan –ett krav som partiet Liberalerna fört fram i Januariöverenskommelsen:

”En god liberal är för allas lika möjligheter, vilket här tycks betyda att man tar barnen så tidigt som möjligt. Bara i statens försyn kan det bli rättvist.”

Arpi sätter fingret på skolpliktens frånvaro av undervisningsinnehåll när han skriver om den av Liberalerna föreslagna förskoleplikten och skriver vidare:

”Att kalla det ‘förskola’ är bara ännu en av de många eufemismer som vårt språk koloniseras av. Det är i de allra flesta fall knappast en skola, men den systematiska, politiska propagandan har onekligen lyckats. Inget ont om alla duktiga förskolepedagoger, men det är i det generella fallet knappast omistlig pedagogisk undervisning de ägnar sig åt. ”

Varje dag får medborgarna bevis i medier och föräldrar hör från sina barn hur uselt den svenska skolan fungerar vad gäller undervisning och dess resultat. Stök och slarv är mer vanligt idag än tidigare. Ändå råder skolplikt. Men någon plikt att bli undervisad eller för lärare att bedriva vettig undervisning verkar inte gälla.

Sverige har ett planekonomiskt system där alla ska in i offentligt finansierade institutioner så tidigt som möjligt, oavsett vad som pågår där. Redan 1983 uppmärksammade nationalekonomen Gunnar Adler-Karlsson fenomenet i boken Skolan-en parkeringsplats för onödiga? Ivan Illichs Samhälle utan skola från 1970 är också relevant liksom Paul Goodmans böcker.

Jag har undervisningserfarenhet från förskola via vuxenutbildning och folkhögskola upp till universitet och kan intyga att vad som pågår i svenskt undervisningsväsende är tidvis mer förvaring än pedagogik. På gymnasiet existerar ofta ett slags tonårsdagis; på högre utbildning, arbetsmarknadskurser och komvux är en förvaringsplikt av vuxna utan att de undervisas nämnvärt.

Nästa regering bör riva upp förbudet mot hemundervisning och låta Sverige bli en del av västvärldens demokratier på allvar, där föräldrar ges makt över sina barn mot staten.

Jan Sjunnesson, gymnasielärare och fil mag i pedagogik

Res statyer på Brunkebergstorg för de fem män som räddade Sverige på 1990-talet

Sveriges finanskris, bostadskris, valutakris och självförvållade strukturella  massarbetslöshet på 1990-talet hade kunnat sluta mycket värre än att 10 privatbanker fick låna miljarder av skattebetalarna och över 10 % arbetslöshet.

Tack vare fem resoluta män räddades landet. De hade varit politiska fiender men satte landets överlevnad före egna intressen:

Carl Bildt, moderat statsminister 1991-1994

Assar Lindbeck, moderat socialdemokrat, ledare av Lindbeckskommissionen som Bildt tillsatte 1992

Urban Bäckström, moderat chefsekonom och riksbankschef 1994-2002

Ingvar Carlsson, socialdemokratisk statsminister 1994-1996

Göran Persson, socialdemokratisk statsminister 1996-2006

 

Några kommentarer: Carlsson och Persson lät Bäckström sitta kvar trots att han var moderat. Lindbecks 117 punkter genomfördes av  Carlsson och Persson.

Historien kommer att tacka dem och vi som var med minns vad som stod på spel den 19 november 1992 när försvaret av den svenska kronan inte kunde fortsätta och valutan fick flyta fritt.

Dessa resoluta män förtjänar en statygrupp på Brunkebergstorg där Riksbankshuset ligger.

Dessa fem män är föredömen för nationell samling  i svåra tider.

Norske Asle Toje till svenska tankesmedjan Oikos

Wikipedia Commons

Den norske statsvetaren, utrikesexperten och ledamoten i Nobel-kommittén för fredspriset Asle Toje har nyligen gått med i den svenska tankesmedjan Oikos, som leds av Mattias Karlsson från SD:s ledning, Lyssna på  SvD:s ledarredaktions intressanta samtal i veckan.

Toje har visat intresse för Sverige länge, särskilt svensk invandringspolitik och mediebevakning.

2013 gav han ut boken Rødt, hvitt & blått som är resultatet av en färd på motorcykel runt i Europa, även Sverige  (Göteborgsförorter) och egna tankar om europeisk kulturkamp och demokratins tillstånd. Jag recenserade boken i Dispatch International.  

Tojes intresse för Sverige kan komma väl till pass för Oikos. Han har skrivit för Timbro och i dansk press om just svensk invandring, Vi har haft en del kontakt genom åren.

2017 skrev han en djup analys, ”Män som hatar kvinnor”, i danska Weekendavisen om mordet på Elin Krantz i Göteborg 2010 och de svenska mediernas hållning. Han var inte nådig.

Den ende svenska journalist som förstod att Elins död var resultatet av missriktad svensk invandring och välvilliga myndigheter och medier var enligt Toje den fortfarande utskällda skribenten Julia Caesar vid danska Snaphanen.

Hon hade i två stora artiklar, ”Ett politiskt mord del 1” och del 2  2011 gått till botten med det vidrigt brutala överfallet begånget av afrikanen Ephrem Yohannes. 2017 fick hon komma till tals i Sveriges Radio om sin analys av medierna.   Men Toje var den som förstod vad hon menade om mordet ett politiskt mord, inte en enskild våldsam  och dödlig våldtäkt.

Samma år fortsatte han sin rapportering från Göteborgs förorter genom att följa med poliser på utryckningar. Göteborgsposten skrev en ledare om hans text i  danska Weekendavisen, kallad ”Sveriges Gotham”.

Vad Toje och Caesar visade i sina analyser av mediebevakning av våldsbrott begångna av invandrare mot infödda är att själva brottet blir sekundärt. Det primära är att inte röra upp känslor av hat och rasism mot de utländska gärningsmännen.

Douglas Murray insåg samma sak i maj 2013 då en våldsam jihadist högg ned den brittiska soldaten Lee Rigby i uniform. Han skrev i Dispatch International i juni 2013:

85-årig dam handfängslades för oförskämdheter mot några muslimer.

LONDON. Den islamofobiska backlashen. Det är vad folk i Europa ständigt varnas för. Blodet från den senaste terroristattacken har inte torkat, kroppen från det senaste offret har inte hunnit kallna förrän varningarna om den islamofobiska backlashen börjar.

Efter slakten av trumslagaren Lee Rigby på en gata i södra London satte varningarna igång rekordsnabbt. En brittisk soldat låg fortfarande halshuggen på en brittisk gata när förvandlingen av alla muslimer till offer ägde rum. Med opassande snabbhet stämde politiker och andra offentliga personer in i mediernas kör och varnade för den massiva backlash som nu var oundviklig.”

Murray och Toje behövs i svensk debatt och tankeutveckling. Men det har tagit lång tid innan de fått komma in i finrummen, Murray i Sveriges Radio 2019 och Toje i Oikos.  Ja, Oikos är självfallet mitt i rummet oavsett vad medierna ylar om dess anknytning till SD.

När jag var redaktör för  SD:s webbtidning Samtiden 2014-15 var tankesmedjan Samtid och Framtid (det bolag som ägde Samtiden) en förhoppning och jag är mycket glad över att Oikos kommit till världen. Synd bara att Roger Scruton inte hann uppleva dess födelse.

 

 

 

Jörn Donners Sverigebok, 1973

Hösten 2014 skrev jag i min artikelserie om Sverige sett utifrån i SDs webbtidning Samtiden om Jörn Donners Sverigeboken (W&W, 1973).

Jag hade fått boken i augusti 1975 av min far som reselektyr inför mitt år i USA som utbytesstudent, men jag läste den aldrig då.  Kanske var det rätt för jag hade inte förstått alla fina blinkningar och fräcka tilltag hos Donner om det grannland han hatälskade. En finne jag redan saknar.

Här är texten som jag fick till efter att ha läst boken sommaren 2014:

”Den finlandssvenske författaren, filmaren och provokatören Jörn Donner gav ut sin Sverigeboken 1973. Dessa strängt personliga för att inte säga intima iakttagelser av folk och företeelser i Stockholm och andra städer han reser runt i påminner om ett land som då stod på tröskeln till en ny modern tid: Olof Palmes skördetid av reformer och framtidstro.

Samtidigt är Donner självupptagen, skeptisk och har svårt att dölja sin avund inför grannlandet. Överallt letar han sprickor i muren, likt författaren Lars Gustafsson gjorde vid samma tid. Han hamnade som 16-åring efter kriget hos en svensk familj i södra Stockholm där den odrägliga sonen Sven Lindqvist retade sig på Donner. Lindqvist skulle sedan bli berömd författare men Donner var inte imponerad av socialistsnobben Svenne.

Den raljanta recensionen av Sverige rullar på i högt tempo: Handlar man vindruvor från Chile eller Grekland stödjer man diktaturer. Folket uppmuntras till kollektiva aktioner, det finns ett tryck och en terror på svenska arbetsplatser att delta. Den som inte deltar är fascist. När den regerande socialdemokratin bestämt att alla partier bör gå med i gemensamma uttalanden om Chile bör alla gå med, ve de reaktionära, för fem kronor insamlingspengar fredar du ditt radikala samvete.

Ändå älskar Jörn Donner Sverige. Och han ogillar absolut inte det Svenska Sexualforskningsinstitutet. Där kan äkta par få bot mot för tidig utlösning eller ingen alls, fridigidet och anpassningssvårigheter. ”Kanske några knullövningar under sakkunnig ledning kan hjälpa upp det hela”. Eller är Donner ironisk? Ibland ler man bara och läser vidare.

Sverigebokens huvudperson heter J och arbetar på Filminstitutet vid Gärdet på Östermalm. Han super och saknar sin kvinna, H, som dock är gift på annat håll i Finland. Därför fördriver J tiden med att intervjua bankdirektörerna Browaldh och Wallenberg, ministern Ingvar Karlsson och många fler representanter för det svenska samhället. Ingmar Bergman och Harry Schein dyker upp på middagar hos Bonniersfamiljen som Donner gör allt för att förstöra med gap och skrik, fylla och festliga påhitt. En rabulist som gör allt för att reta upp de sävliga svenskarna i världens mest förnuftiga samhälle enligt honom själv. Inte ironiskt utan allvarligt menat tycks det.

Kanske är detta lyckolandet. Kanske J inte vet vad lycka är. Lycka är att sitta hemma med en kaffekopp och se människor skjutas till döds i Bangladesh: det är beklagansvärt att världen utanför våra fönster är så primitiv. Sverige är nära 1984. Tio år dit.

Boken slutar med att J står på stranden vid Östersjön och ser tillbaka mot Sverige, säger ”jag älskar dig”.

I sin memoarskrift kallad Mammuten eller Jörn Donners efterlämnade handlingar. Om illamåendets historia i Finland (2012) berättar han om mottagandet av Sverigeboken 40 år tidigare. Hans korta noteringar om Olof Palme var de mest uppseendeväckande delarna.

På valvakan 1973, som slutade i oavgjort 175 – 175 mandat för de två blocken, såg Donner en trött statsminister som var ”ur form”.

Palme anmärkte på denna beskrivning men Donner menade att formsvackan snarare tydde på att Palme också var en skådespelare som för några ögonblick tappat bort sina repliker. Regissören Jörn Donner noterade och beskrev vad han såg, tänkte och kände.

Sverigeboken är som en dokumentärfilm över ett svunnet svenskt välfärdssamhälle. Den bitvis odräglige Donner gör vad han kan av alla stela studiebesök, trista möten med myndigheter och statistiska uppgifter om det land han säger sig älska. En bedrift. Sisu.

24 aug 2014 intervjuades Jörn Donner om sin Sverigesyn i Sveriges Radio.”

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.

%d bloggare gillar detta: