Kategoriarkiv: Personligt

Sanningen om Samtiden: Dyrt, dåligt, fel

14/02/2015 Jan Sjunnesson 14 kommentarer

Dagens Nyheter publicerar idag 14 feb en intervju med mig om mitt uppdrag i den SD ägda webbtidningen Samtiden. För de som känner mig via Facebook och Twitter, läst denna blogg eller träffat mig är detta en överraskning kan jag tänka.

Men ibland är det nödvändigt att sanningen kommer fram, även om den svider, även om den förstör ens framtida karriär, skadar det parti man gillar och hedrar, för i längden är bara sanningen rätt. Oavsett.

Samtiden hade kunnat bli en bra webbtidning om det givits rätt förutsättningar. Sverige behöver en motvikt mot det PK-etablissemang i medier och offentlighet som jagar varje person som ifrågasätter den officiella bilden av Den Humanitära Stormakten och begär ständigt nya anslag rätt från medborgarnas öppna plånböcker.

Deras uppvridna hjärtan styrs av hot och fruktan från övermakten. Om detta behöver jag inte orda utan ni kan själva läsa vad utmärkta skribenter och vänner till mig som Julia Caesar, Gunnar Sandelin, Jan Tullberg, KO Arnstberg, Ingrid Carlqvist, Stefan Torsell, Chang Frick m fl skrivit om. Och det handlar sannerligen inte bara om invandring och islam. Nog om detta. Samtiden har en publik.

Men som framgår av DN, så har detta medieprojekt misskötts från start. Jag insåg tidigt i höstas 2014 att tidningen inte kunde skötas från Budapest och över internet. Om man ska klara av en sådan distansstyrning krävs ansvarsfördelning, arbetsrutiner, beslutsvägar, utvärderingar osv. Dessutom att man ses regelbundet, minst en gång varannan månad.

På Samtiden fanns inget av detta. Inga bestämda tider att diskutera artikeluppslag, ingen uttalad nyhetspolicy, ingen schemalagd nyhetsbevakning, inga publiceringsrutiner, ingenting. Tre personer föreslog hipp som happ lite vad som helst och så blev det några artiklar per dag. Osystematiskt och inte särskilt bra produkt. Därmed blev Samtiden enligt mig en dyr historia och dålig.

Jag skickade under hösten brev på brev till ledningen för Samtiden (Martin Kinnunen och Paula Bieler) och till sist innan jul 2014 till ägarna, Sverigedemokraternas ledning, Mattias Karlsson, Richard Jomshof, Björn Söder):

”Jag vet att ni har fullt upp med politiken och julen men tyvärr måste jag be er att läsa detta mail angående Samtiden. Problemen går att åtgärda om ni vill och därför vill jag informera er. Några punkter:

1. Jag är ansvarig utgivare och chefredaktör men kan inte publicera mina ledare och andra egna texter. Över 80 av mina texter har refuserats inklusive de tre ledare som jag skrivit de senaste två veckorna. Som ledarskribent är det oacceptabelt.

2. Samtiden har ingen redaktionell planering, ingen nyhetsbevakning, ingen nyhetsvärdering, ingen diskussion om uppslag och vinklar. Kommunikationen över nätet sker sporadiskt.

3. De tre anställda har inte träffats fysiskt sedan april vilket innebär att den enda kommunikationen sker över nätet (se 2 ovan).

4. Min kapacitet utnyttjas till kanske 25 % för Samtiden.

5. Tidigare påtänkta chefredaktörer X och Y har bekräftat vad jag berättar för er. De hoppade av 2012 och 2013 när de insåg hur planeringen var med Erik i Ungern, Annika i Skåne och de ensamma i Stockholm.

6. SVT har bokat in mig till valvakan 22 mars vilket givetvis är bra, men tills dess bör jag även agera som ledarskribent i den publikation jag företräder.

Läget kan förändras när X tillträder 19 jan, oklart som vad dock (enl Martin som chefredaktör, enl henne själv som reporter). Men jag vill ha besked om ni anser att jag ska vara kvar på min post. Som läget är nu är det oklart eftersom mina texter förbli opublicerade, vissa av dem sedan tio månader tillbaka.

Martin var tillmötesgående när vi träffades förra veckan och han erbjöd mig att bara vara ledarskribent från den 19 jan. Men av de två senaste veckorna att döma är jag i så fall en ledarskribent bara till namnet. Så kan det inte fortsätta och ju tidigare ni reder ut min och framförallt Eriks roll ju bättre. Mitt förslag är att jag får tillgång till att lägga ut mina texter själv eller att Erik bara håller sig till bildredigering och där det behövs, språklig granskning.

Samtiden har möjlighet att bli vad ni hade tänkt er och jag har massor med förslag på förbättringar för att göra den bredare, mer lättläst och aktuell. Jag tror på att inkörningsproblemen går att reda ut men behöver er hjälp.

Hälsningar,

Jan Sjunnesson, redaktör”

På detta mail fick jag inget svar. Inte ens från den operativt ansvarige Martin Kinnunen.

Han kom till vår redaktion i onsdags, den 11 februari, vilket var första gången han besökte redaktionen. Jag presenterade ett förslag för honom med en reducerad redaktion, 3,25 mot 5 tjänster, vilka alla placerade i Stockholm och på pendlingsavstånd. För besparingen föreslog jag en att vi köpte in en prenumerationstjänst (något Samtiden saknar) och nyhetstjänst (kanske TT igen).

Förslaget avvisades. Erik Almqvist och vår skribent Annika i Skåne, som jag inte sett sedan april 2014, skulle vara kvar. Resten kan ni läsa i DN idag.

Jag vill passa på att tacka alla krönikörer, debattörer, läsare, tipsare, frilansare och alla andra som bidragit till Samtiden.

Jag inser att SD kommer ta skada av detta, och det är vad som har varit det svåraste under de halvår jag tvekat om hur gå tillväga med att få till en vettig arbetsorganisation utan att röja för mycket.

Att jag skulle göra något som skulle hindra SDs stora framgång, nu senast nästan 20 % i mätningarna, är inte lätt att bära. Detta fina parti med fantastiska 15 000 medlemmar och sympatisörer och med den mest förnuftiga och hållbara politik jag stött på. Sällan har jag mött så många engagerade och kunniga vanliga människor runt om i Sverige som när jag varit i SD sammanhang. Hembjuden och i arrangemang.

Men jag vet samtidigt att den illa skötta organisation jag fått insyn i av medieprojektet Samtiden inte har något att göra med SDs politik, dess medlemmar och inte ens hela ledningen. De ansvariga vet bäst vilka de är och nu vad de borde ha gjort.

På grund av det svenska PK-etablissemangets mobbning och hets mot allt och alla som kan tänkas ha något med SD att göra, eller vara en Sverigevän alldeles utan partiband, blir kritiska reaktioner från en sådan som mig svåra att bära. Lojaliteten mot den Sverigevänliga rörelsen är så stor att man står ut med nästan vilken skit som helst inom den, just för att man är så hatad och hotad, förföljd och trakasserad, missförstådd och förskjuten (ja, jag har ett par familjemedlemmar som gjort detta, gamla Uppsalavänner sedan 1960talet, fd kollegor osv). Att gå tillbaka till den politiskt korrekta svenskfientliga sidan är inte möjligt, men att stanna kvar och upprätthålla en lögn, i detta fall om SD, inte heller.

Sanningen är att det enda rätta är att göra vad man tror är rätt och riktigt och sedan betala för det. Att jag skulle få jobb inom SD är väl med dagens löpsedel i DN inte troligt, men inte heller att jag skulle kunna arbeta i den vanliga officiella arbetsmarknaden om jag arbetat för SD, låt vara att jag hängt ut dem rejält.

Sanningen är att jag tror på Sverigedemokraterna och på grund av det valde att berätta om Samtidens misskötsel. Den blev dyr, dålig och fel. Det ser alla nu. I det långa loppet är det bra att ansvariga fick idag veta detta via Sveriges största dagstidning. För SD finns nu en chans att göra om och göra rätt.

Jag är övertygad om att Mattias Karlsson och Richard Jomshof kan reda upp detta. De är båda enormt duktiga killar med bra värderingar och båda på rätt plats. Lycka till !

/Janne S

076/9000 900

sjunnesson.jan@gmail.com

Filosofi, Personligt, Uncategorized

My collection Philosophy papers has arrived

13/01/2015 Jan Sjunnesson 7 kommentarer

Papers in history of philosophy from Aristotle to Rorty

Table of contents and links to some papers online

Deleuzean time with references to Aristotle, Kant and Bergson

Mahabharata,Montaigne and me

Spinoza and politics

Leibniz on contingency, necessity and freedom

Leibniz’ theory of knowledge

Rousseau’s early critique of philosophy

Kant, Rorty and transcendental argumentation

Nietzsche and Christianity

Heidegger’s fundamental concepts of metaphysics

Rorty on Dewey’s unwanted metaphysics

Pragmatic politics as the theory of liberalism (in Swedish)

These papers were mostly written during graduate studies in philosophy in Sweden (Uppsala, Södertörn), Switzerland (Fribourg) and USA (New School, New York).

To buy the book, click on this picture to the left or buy it at Amazon.

Debatt, Invandring, Personligt, Politik

Utdrag ur min Sverigebok

28/12/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Några utdrag ur min bok Sverige 2020: Från extremt experiment till normal nation

Svenska eftergifter under andra världskriget

Att skola välfärdsbarn

Familjepolitik

Genus och feminism

Svenskhe(mskhe)ter

Minns ni dessa skandaler på 1970talet?

Ebbe Carlsson affären 1988

Minns ni dessa skandaler på 1990- och 2000talen?

Arbetsmarknadsproblem för arbetarrörelsen

Mer att reformera

Den nymoderata statsindividualismen

Sverigedemokraterna och kulturvänstern

Svenskhet

Trygghetsnarkomaner och välfärdskonstnärer

Ett normalare Sverige

Debatt, Kategorier, Kultur, Personligt, Politik

Tidholmarna

30/11/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

I våras 2014 skrev glesbygdsmarxisten Po Tidholm i vänstertidskriften Dagens Arena om ”den svenska kolonin” Norrland som det sista motståndsfästet mot rasism. Han ondgjorde sig alltså över att Jimmie Åkesson och riksdagsmannen Mattias Karlsson haft fräckheten att bege sig till hemtrakterna norr om Dalälven för att söka fler väljare i den röda norra landsändan. En plats där man bjuder inbrottstjuvar på kaffe. Samma tirad mot SD drog han som Sommarpratare i Sveriges Radio .

Jag lämnar hans ovederhäftiga genomgång av varför norrlänningar ska anses vara bättre än andra svenskar och begrundar det faktum vem Po Tidholm är i denna debatt. Visserligen kan man välja att bemöta honom i sak, som att hans hemkommun Söderhamn valt att hyra ut tomma bostäder inom allmännyttan till Migrationsverket som betalas av statsbidrag på fyra år. Men sedan då? När kommunen ska ordna arbeten till de lågutbildade och inte fullt svensktalande flyktingarna som rotat sig i en ort varifrån svenskarna lämnat och statens pengar är slut? Det fenomen Po Tidholm kallar den ”globaliserade kvartalsekonomin” har byggts in i kommunen via storskalig global invandring på korta kommunala kontrakt. Illa.

40-TALISTER

Men vi lämnar Po med sina rundringningar till forskare i Umeå och funderingar om hur det kan komma sig att de snälla och röda norrlänningarna valt att bli elaka rasister. Hans utgångspunkt måste granskas och då handlar det inte om SD och Norrland 2013 utan om S och Stockholm 1970.

Som några av de första i vad som skulle kallas ”Den gröna vågen” flyttade hans far Thomas och hans mor Anna-Clara Tidholm till just Norrland 1970. De var alternativodlare, hippies och bohemer och hade sysslat med konst, musik och happenings i Stockholm. Pappa Thomas Tidholm skrev dikter och spelade i den legendariska proggorkestern Träd, Gräs och Stenar, och mamma Anna-Clara tecknade och gav ut fantasifulla barnböcker, möjligen kallades böckerna proggiga de med, se Kalle Linds roliga analys på Youtube.

40-talister var det sena 1900-talets anhängare av upprorisk ungdomskultur och vänsterpolitiska proteströrelser som gick långt ut över tidigare bohemiska och avantgardegrupper under mellankrigstiden. Dessa barn som föddes mellan 1940 och 1948 behöver knappast presenteras, men några hållpunkter är åren 1967 Summer of Love i San Francisco, 1968 Parisstudenter revolterar och Baader-Meinhof bränner varuhus, 1969 Woodstock musikfest, 1971 almstriden i Stockholm. Ulf Lundell (född 1949) hyser hatkärlek till dem och kallade 1977 de mest politiskt korrekta medelklassradikalerna i denna grupp för ”vasastaniter” i romanen Sömnen. Själv var han mer bohem och arbetarautodiktat.

Tillbaka till Tidholmarna.

Thomas Tidholm är född 1943 (samma år som Beatlaren George Harrison) och Anna-Clara 1946 (samma år som rockpoeten Patti Smith). Alla som föddes på 40-talet kvalificerar inte sig att kallas för äkta 40-talister i författaren Ludwig Rasmussons bemärkelse i boken med samma namn, men paret Tidholm uppfyller samtliga kvalifikationer. De var sanna mot sina övertygelser om att stadslivet, socialdemokraternas klassamarbete och kapitalismen förstör de äkta naturliga levnadssätten och styrde upp mot Arbrå samma år som Sveriges hippies och mer vildare folkmusiker debuterade på Festen på Gärdet 1970, året efter Woodstockfestivalen i USA. 1971 föds Po och 1977 hans bror Svante. Därmed är de bärare av en annan generation, 70-talisterna.

70-TALISTER

Dessa barn födda mellan 1970- 1979 kan i sin tur bara kallas för 70-talister om de fötts och fostras av just äkta 40-talister som Thomas och Anna-Clara Tidholm. Alla som föddes på 1970-talet blev inte 70-talister men många fostrade med TV2s program Ville, Valle och Viktor, och Kapten Zoom, Tårtan, Knuff och Staffan Westerbergs lätt maniska utfall mot konventioner. Skådespelaren Westerberg har senare berättat att hans antiauktoritet berodde på alltför högborgerlig familj som heller inte lät hans homosexualitet komma till uttryck. Därför måste han visa upp sina terapibehov i rutan framför Svante och Po. Nåväl. Vad utmärker då de äkta 70-talister som fötts av äkta 40-talister?

Jo, de har sällan hindrats i sina utforskanden av sina och andras kroppar, visat upp sina naturliga känslor när och hur de så velat, och ställt krav på vuxenvärlden. Antiauktoritära föräldrar fostrar (ibland) antiauktoritära barn. Lars von Trier är ett undantag men så är han ju född 1956. Internationellt sett så finns 70-talister i hela västvärlden men de har fått sitt främst uttryck i två länder där 1968-generationen fick genomslag i offentligheten: Sverige och Frankrike (se filmen ”Jonas som blir 25 år 2000”)

70-talisterna är den slackergeneration (Generation X) som efter 2000 dominerar medier och politik. De gullades bort av sina radikala 40-talistföräldrar som inte kunde få nog av att skämma bort dem och ge dem den daglig dos politiskt korrekt barnkultur. Sambandet mellan föräldrar födda på 1940-talet och barn födda på 1970-talet gick främst över statens institutioner (skola och statsmonopol i tv/radio), folkrörelser och, i mindre grad, populärkulturen. I båda sfärerna arbetade 40-talisterna och kunde på så sätt fostra sina och andras barn att kämpa mot miljöförstöringen, klassamhället, patriarkatet, imperialismen, det hemska vapnet Lumor som de elaka kungarna i Västerlandet använde mot stackars ulltotten Yllets vänner (Nationalteaterns Kåldomar & Kalsipper 1979). En infantil världsbild där Sveriges solidariska samhälle hotades av profitörer som den koleriska pengasmugglaren Gösta (Sällskapsresan) och den girige Wall En-Berg (Jönssonligan).

Ur medieforskaren Ingegerd Rydins analys av 1970-talets barnprogram:

”Det gällde att bryta förlegade könsrollsmönster och visa på alternativa sätt att leva och skapa sig en tillvaro. Inte minst ville man visa upp realistiska levnadsvillkor snarare än att skildra idyller och förljugna världar, visa på värden som samarbete och solidaritet snarare än konkurrens för att nämna några exempel. Att visa upp motbilder; en annan sorts kultur som tog fasta på helt andra värden än den kommersiella kulturen. Bland annat antogs barn bära på samma frågor som vuxna och barnprogrammens uppgift är att besvara dessa. Från mycket känsliga områden, såsom frågor om gud, sex och samliv till ganska basala frågor om samhälle, djur, natur, människa, tillverkning m m”.

Se min tidigare analys av generationerna från 1940 och framåt.

EFTER 2000

Vad som skett de senaste decennierna är att 70-talister som Po och Svante Tidholm tagit sig in i offentligheten där de självsäkert har fortsatt samma kulturradikala segertåg som mor och far inlett 1968. De har sällan mött något motstånd eftersom de fostrats i politiskt korrekta värderingar. I huvudsak socialdemokratiskt/socialliberalt/ socialistiskt/miljöplanekonomiskt mot vad de och deras föräldrar uppfattat som konservativt och kristet, traditionellt och alltför västerländskt.

De har fått veta under hela sin uppväxt att de och deras föräldrar har rätt och är därför ovana vid att kritiker av deras grundvärderingar kan ha något att tillföra. Anders Lokko bangar skallen till London Calling (Clash 1980) när han nyligen flyttade tillbaka till Stockholm från London och upptäcker att numera är inte alla svenskar lika kulturmarxistiska som han . Han förmår inte argumentera sakligt utan faller ned i känsloutbrott. Ett säkert grepp av de känslosamma 70-talisterna, som sällan förlorar ett tillfälle att flytta från fakta till fantasier.

PO TIDHOLM

Men vad har då detta med stackars Pos Norrlandsartikel att göra? För det första så bygger den på romantiska förutsättningar om Norrland som han vet går hem i sosseleden och bland de som vill vara äkta norrlänningar. För det andra så visar han fram sin egen oförmåga att förstå Sverigedemokratiska sympatisörer på ett silverfat, visar hjärtnerven för läsaren och skriver att ”Men en del av mig är ambivalent. Är det verkligen mitt ansvar att försöka förstå de som blivit rasister?”

Och vidare, är alla norrlänningar som inte ser framtiden i att nu ”flyttar somaliska asylsökande in i det som för inte så länge sedan var ortens mest moderna bostadsområde” verkligen rasister? Po trevar med begrepp som ”missmod, missnöje och proteströster” och talar faktiskt med några SD företrädare men kommer inte vidare.

Hans världsbild är på glid från den kokong hans generation levt i sedan 1970-talet. Dessa 30- 40-åringar skriver i tidningarna, sänder från Radio- och TV husen, men lever i en annan tid när de kunde slåss mot de elaka kungarna från Västerlandet och vinna medan mamma och pappa applåderade. I hans radiokrönika i P1s kvalitetsprogram God Morgon Världen 28 mars kan han inte förmå sig till att inse att den svenska autonoma vänsterns våld är lika illa som högerns nazistiska. Vänstern menar väl säger han och etablissemanget nickar instämmande, såsom Ann Heberlein, Statens Medieråd, ja även Reinfeldt på sin tid, och alla med inflytande liksom Tidholmarna. Po har blivit en kulturpamp.

PERSONLIGEN AVSLUTNINGSVIS

Men Po är som tur är en utmärkt musikskribent som en gång ledde mig till musikern Daniel Lanois verk. Vi har träffats några gånger och alltid haft kul. En sällsynt trevlig och fin ung man på 42 år nu med fantastiska föräldrar vars musikaliska och litterära alster jag vuxit upp med. Jag förstår Pos kulturradikala generation helt och fullt. Men de måste växa upp och ta ansvar.

Själv är jag född 1958 och köpte Nationalteaterns Kåldolmar & Kalsipper redan 1979 för att fostra mina framtida barn och läste sedan högt för dem ur Anna-Clara Tidholms Resan till Ugri-La-Brek.

————–

Ni har köpt en lampa

Ni har köpt en lampa för att
kunna se era möbler

Möblerna har ni för att
vara människor
och sitta i dom

Ni sitter i dom och röker
cigaretterna

Ni håller om varandra
och längtar tillbaka till
savannerna

Sekunderna går
minuterna och timmarna
Dagar veckor och år
Sekler läggs mellan er
och savannerna

Ni har redan valt
lampan och möblerna och cigaretterna
inte savannerna

Thomas Tidholm, ur diktsamlingen Jag var en dålig hund

Debatt, Personligt, Politik

Tio skitår

30/11/2014 Jan Sjunnesson 9 kommentarer

Foto: Sven Pernils

Sverige har ett skitdecennium framför sig, 2014 till 2024. Dessa år kommer präglas av ständig kamp om makt mellan alltmer vettiga folkvalda och ovettiga förvaltningar. Låt mig förklara:

Om en majoritet av resonabla väljare skulle få inflytande i valen 2014, 2018 och 2022 så skulle deras folkvalda representanter ändå inte påverka särskilt mycket. Det beror på att makten inte ligger i regering och riksdag utan i förvaltningar och medier. Strider kommer utkämpas på minsta förskola och skolmatbespisning mot de demokratiska beslut som tagits av fullmäktige och myndigheter. Tio år av ständiga strider om minsta gratisfrukost i grundskolor i utanförskapsområden. 10 skitår.

Jag ser sju områden som i fallande grad kommer förändras på grund av uppenbara missförhållanden. För de flesta är dessa områden redan kontroversiella men inom ett par år kommer alltså alla sju vara i gungning ordentligt. Först ut är, givetvis, invandring och integration.

Första området – Invandring och integration:

Värderings- och kulturkonflikter, parallella samhällen och rättsskipning, asylbedrägerier, gratis sjuk- och tandvård till illegala utlänningar, social och ekonomisk kollaps i utanförskapsområden, våld mot polis, brandkår och så vidare. Bland väljarna ökar stödet för Sverigedemokraterna liksom för själva frågan om invandring som prioriterad valfråga. Skulle SD växa och skulle något annat parti gå det föraktade partiet tillmötes om inte 2014 så 2018 eller 2022, så skulle de särintressen som lever av invandringen på något vis eller som känner sig goda genom att understödja den nuvarande tragiska utvecklingen bekämpa varje demokratiskt beslutat initiativ. Förortsbibliotekarier, SFI- lärare, integrationskonsulter, aktionsgrupper, multikulturella artister, arbetsförmedlarnas satsningar på utlandsfödda och alla som vill känna sig extra godhjärtade men inte betala själva kommer som nu utnyttja skattemedel för att hjälpa de stackars papperslösa, EU-migranterna, de som inte lärt sig svenska efter 10 år och alla andra behövande. Välfärdssektorns alla möjligheter att bjuda på resurser utnyttjas redan till bristningsgränsen av de rödgröna och migrationsliberala offentliganställda vilka kommer se sitt slöseri med skattemedel på oansvariga som civil olydnad och radikalt uppror mot ett hjärtlöst demokratiskt system.

Andra området – Skolan

Jan Björklund & co vet exakt vad detta inlägg handlar om. Han har som folkvald utbildningsmister sedan 2007 sjösatt över tio reformer som fått stöd av riksdagen men motarbetats av Skolverket, Skolinspektionen, lärarutbildningarna, de pedagogiska forskarna, Lärarförbundet, halva Lärarnas Riksförbund och Sveriges Kommuner och Landsting liksom av stora delar av föräldrarna och eleverna, i synnerhet deras företrädare. Vissa föräldrar som röstat rationellt kommer agera irrationellt vad gäller deras egna barn. Björklund har rätt i allt och har om något gått långsamt fram med nyordningen efter de socialdemokratiska misstagen (där borgerliga skolpolitiker sannerligen inte protesterat tillräckligt). Svensk skola kommer falla ytterligare men våra lärare kommer fortsätta att vägra hålla ordning i klassrummen, föräldrarna fortsätta curla sina glin och rektorerna mesa vidare. Fram till 2020 kommer inga PISA/TIMMS trender peka uppåt hur många viktiga och korrekta beslut om skolan som röstas fram och beslutas.

Brott

Inom polisen kommer fortsatta omorganisationer leda till tappat fokus och några straffpåföljder kommer inte ges trots att riksdagen beslutat. Domarkår och polisledning är inte beredda att tillämpa hårdare tag utan vill hellre ha status quo. Nya påföljder (SOU 2012:34) kommer kanske få igenom sina förslag under decenniet men den tillåtande hållningen mot brott som upprätthållits sedan 1960-talet är fortsatt stark inom åklagarväsendet. Först när vapenkontroller vid rättegångar och attacker mot anställda inom rättsväsende och polis ökat kommer man inse situationens allvar.

Socialvård

Socialtjänstlagens tredje paragraf från 1980 om att ”Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver” kanske modifieras men lokala socialförvaltningar kommer agera som Malmö gjorde i november 2013 då man beslöt betala ut bidrag till illegalt vistandes familjer. Överallt kommer strider uppstå mellan beslutande lokala församlingar och deras förvaltningar å ena sidan, och riksdagen och myndigheter å den andra. Med hänvisning till det kommunala självstyret kommer kommunalanställda och ibland även lokala folkvalda nämnder fortsätta delar ut pengar som de beskattat sina kommuninvånare med. Med hänvisning till Barnkonventionen kommer lokala folkvalda i förvirring och välmening agera alla goda gåvors givare tills pengarna tar slut. Landskrona, Borlänge, Gävle m fl. städer kommer drabbas av social och ekonomisk kollaps när alla heltidsarbetande flyttar ut till förorter utan samma generösa men ohållbara inställning.

Sjukvård

Liksom i skolan finns gott om godhjärtade men felinformerade och lagstridiga anställda som vill hjälpa till genom att använda lokaler och utrustning till vårdbehövande som inte landet har ansvar för. Om riksdagen skulle få en majoritet säg 2018 för att avskaffa den otillständiga Lag (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd, så skulle ändå systemet fortsätta, låt vara med hänvisning till den Hippokratiska eden som givetvis ger läkare frihet att i sina hem eller privat ordna behandling men som inte stipulerar att den offentliga sjukvårdens resurser ska användas. Här liksom vid domstolarna kommer attacker och bråk vid akutmottagningar eskalera när utsatta folkgrupper inte får det bemötande de anser sig ha rätt till. Skulle beslut om att inte ge resurser till illegala utlänningar genomföras kan sjuka inom denna grupp påräkna stöd från aktionsgrupper som paraderas med plakat vid akutintagen, trots att landsting beslutat om stopp.

Ekonomi och näringspolitik

Med en av fem vuxna svenskar på bidrag finns anledning att minska bidragsberoendet men å andra sidan röstar bidragsmottagarna. Skulle politiker vara benägna att våga fatta kärva beslut om socialförsäkringarna kan det gå som Kjell-Olof Feldt spådde en gång: Det som är ekonomiskt nödvändigt är ofta politiskt omöjligt och när det blivit politiskt möjligt är det ekonomiskt för sent. De 40 % av statsbudgeten som flyttas runt i transfereringar är en grundbult i den svenska välfärdsstaten men bör reformeras för att skapa tillväxt som kan betala välfärden, privat eller offentligt. Påfrestningarna kommer öka på arbetsmarknadens funktionssätt och företagsklimat vilka båda kan givetvis förändras men diffus miljölagstiftning, krångligt regelverk för företagande och frånvaro av incitament för arbetssökande.

Infrastruktur och säkerhetstjänst

Sverige har haft många problem med kollektivtrafik och järnväg de senaste åren. Gissningsvis kommer problem kvarstå till man beslutat att infrastruktur liksom försvar och krisberedskap tillhör ett lands kärnuppgifter. Den svenska staten har i allför hög grad tagit ansvar för ett otal mindre viktiga områden som i sin tur borde ha varit medborgarnas, så att tsunamivågor, statsmannamord och terrorattacker kunnat ske. SÄPO:s tvekande hållning till islamistiska Hizb ut-Tharir och invånare som far till Mellanöstern för att kriga med jihadister är möjliga att styra upp bättre. Månhända kommer fler illdåd och trafikinfarkter ske innan ansvariga reagerar men det krävs oerhört mer fokus av regering och de högsta ansvariga för att skydda landet och medborgarna än vad som görs idag.

Forskning och högre utbildning

I två hänseenden saknas kompetens inom forskning och högre utbildning; dels saknas ingenjörer, tekniker, naturvetare i tillräcklig utsträckning för att bemanna våra industrier och forskningslaboratorier, dels vågar inte forskare idag axla de forskningsuppdrag som det mångkulturella och delvis söndertrasade svenska samhället uppvisar alltmer. Under perioden 2014- 2024 kommer beslutsfattare eventuellt ge dylika uppdrag till akademin men professorerna kommer tveka att beforska frågor om migration, kriminalitet, demografi, kulturer, ursprung, tillit, genus, nationalism och liknande frågeställningar som under detta skitdecennium kommer plåga befolkningen i Gottsunda, Akalla, Biskopsgården och Fosie. De kommer aldrig få veta varför f.d. jugoslaver i Värnamo arbetar mer än smålänningarna eller varför vietnameser aldrig söker socialbidrag. Kanske bortemot år 2020 kommer några forskare sluta sig samman och skydda varandra mot beskyllningar men dessa områden tillhör de absolut sista att ändra sina uppfattningar om vad som kan sägas och studeras. Akademisk frihet är okänt till år 2022.

Medier och kulturliv

Så kommer vi till den sista bastionen för de korrekta åsikterna och manipulationerna – medierna. När statsteve blev fritt 1987 och statsradion 1994 gick många vanliga svenskar över till de kommersiella lättare kanalerna och slutade med dagstidningar. Vad som skett under 2010-talet är att även medelklassen hoppat av statsmediernas monopol och sökt sig till alternativa nyhetssajter på internet. Eftersom journalister i stor grad röstar med de rödgröna och vill styra folks åsikter kommer de kommande tio åren vara urjobbiga. De kommer kritiseras än mer än vad de gör idag. Vanliga svenskar kommer alltid kolla alternativa medier först, precis som polisen gör idag med Flashback för att se vad som hänt. Medierna kommer göra allt för att få förnuftiga folkvalda efter 2014 att framstå som giriga och elaka. Journalister vet alltid bäst och är det så att folk valt företrädare som vill minska förmåner, bekämpa islamism, inte dela ut skattefinansierad välfärd till de som inte tjänat ihop den och så vidare, en rimlig policy i alla normala västländer utom Sverige (och det oljerika Norge), så kommer de som lever av opinionsbildning och att beskriva verkligheten förlora till sist. Men de kommer strida till den 31 december 2022 eftersom förnuftiga väljare valt bort dem, dels som lyssnare, dels som väljare när public service måste tjäna in sina egna kulor. TV4 är möjligen något snabbare i vändningarna om vi får en förnuftig majoritet 2018 men å andra sidan är denna kanal om möjligt mer skitnödig än SVT.

Varför invandring och skolväsendet först kommer skita sig beror på att de som bor i utsatta områden redan har fullt upp med problem som bara kommer förvärras de närmaste åren. Men eftersom inga journalister bor där eller ens inser vad som sker blir det inget sänt och skrivet om detta. Tvärtom kommer journalisternas och forskarnas områden sist i denna framtidsspaning. Det beror på att de isolerat sig och sist kommer fatta vad vidden av misären i skola, sjukvård och den social-ekonomiska kollapsen i utanförskapsområdena. Dessa tankens arbetare inom medier, kulturliv och universitet har haft ett sekel på sig att dominera det offentliga samtalet genom försåtligt dominera medborgarnas åsikter. Hegemoni kallade marxisten Antonio Gramsci företeelsen att osynligt smyga på medborgarna vänsteruppfattningar via medier och kultur.

Från Lukács tankar 1920-talet om att dominera medvetanden inom arbetar- och borgarklassen när klasskampen inte övergått i revolution i västvärlden under första världskriget över de tyska arvtagarna inom Frankfurterskolans kritiska teori till den brittiska Birminghamnsskolans kultursociologi, den franska poststrukturalismen och amerikanska cultural studies har svenska kulturradikala och sk progressiva redaktörer, akademiker, kyrkfolk, konstnärer, författare och artister lärt sig sedan 1945dominera tankeliv och debatt med oändligt mer offentligt finansierad och distribuerad makt till förfogande än i något annat land. Kulturmarxisterna har etablerat sin hegemoni genom att agera som ett avantgarde där socialdemokrater, kulturradikaler och socialliberaler hängt med så gott de kunnat och ofta i strid med sina egna ideologier.

Vi kloka svenskar oavsett ursprung har tio skitår framför oss, en strid om minsta halalfria matbespisning och gratis biblioteksböcker till papperslösa. Först blir det värre, sedan vänder det men de som kommer fatta sist är de som studerat längst och ska berätta för oss vad som händer.

I min debatt- och historiebok Sverige 2020 tror jag det vänder redan då, liksom i romanen Framtidsmannen. Gardera ändå med fem skitår till.

Kategorier, Kultur, Personligt

Sagolandet Sverige

30/11/2014 Jan Sjunnesson 3 kommentarer

I boken Från sagoland till framtidsland. Om svensk identitet, utveckling och emigration (2011, Hjalmarson & Högberg) intervjuar redaktören Tove Lifvendahl utlandssvenskar, forskare och företagare om Sveriges roll i världen. Flera kapitel om emigrationen sedan 1800-talet ger bakgrund till dagens svensk-amerikaner och andra utlandssvenskar som nu flyttat ut till andra länder, som Singapore, Spanien och Ryssland.

”Sagolandet” i bokens titel hänvisar till en omdiskuterad dokumentärfilm som regissören Jan Troell gjorde 1988, där bland annat den amerikanske psykologen Rolly May analyserade vårt land, se klipp . Sverige var ett land utan ett mysterium sa han, ett materialistiskt och överrationaliserat sagoland där myndigheter sagt sig veta vad medborgarna bäst behövde och därför styrde deras liv in i minsta detalj.

I boken möts många berättelser om saknad och hemlängtan och om vad vi i den svenska kulturen inte förstår i nya möten med andra länders kulturer om vi flyttar. Att veta bäst verkar vara svenskarnas utgångspunkt när de flyttat utomlands, men snart så vänjer de sig vid att sina nya grannar och arbetskamrater nog kan veta något också. Svenskarna öppnar upp sig utomlands, de är mer generösa och inte alltid så tysta.

Några lärdomar från de utflyttade svenskarna i fem punkter:

* Sverige är ett land där det finns mycket att vara stolt över

* Det finns bättre sätt att lösa somlig saker än vi gör i Sverige

* I Sverige missunnar man varandra stora framgångar, utom inom sport, musik och spel

* Det svenska samhällsklimatet uppmuntrar inte människor att växa och förändras

* Svenskar är inte intresserade av att höra hur andra löser saker

Den sista punkten är särskilt tydlig när utlandssvenskar flyttar tillbaka. Vad de lärt sig och varit med om är ointressant och oanvändbart för svenskt arbets- och sällskapsliv. Lifvendahl menar att svenskar i Sverige blickar för mycket tillbaka till ett svunnet sagoland, något som de utflyttade visserligen också gör men de vet å andra sidan att detta sagoland bara är en saga.

Mina egna utlandsflyttar och internationella erfarenheter har jag skrivit om här;
https://sjunne.com/2014/11/07/jag-en-landsforradare/

https://sjunne.com/2013/03/03/mitt-internationella-liv/

Personligt, Praktiska förslag

”36 hours in Stockholm, yeah”

29/11/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Vad man som välbärgad amerikansk turist kan göra på 36 timmar i Stockholm berättades i New York Times i somras under rubriken ”36 hours in Stockholm”.

Starta på några Östermalmscaféer och sedan till några Norrtullsgallerier med Sven-Harrys Konstmuseum intill i Vasaparken, lyssna på Kents melankoliska låter på trendkrogen Lilla Ego för att sedan ta en drink på det HBTQ vänliga Häcktet på Söder.

Nästa dag kan med fördel spenderas på en skärgårdsutflykt till den nya konsthallen Artipelag och kryssa tillbaka för lite ”fika fun” på innefiket Johan & Nyström vid Södra Station. SoFo- shopping på Söder ett måste, sedan mat på Gastrologik med bakfickan Speceriet och en helkväll bland barerna i Gamla Stan.

Slutligen tar betar man av Hornstull, Djurgården och Hammarby Sjöstad. Kanske något för svenskarna att pröva också.

Debatt, Kategorier, Kultur, Personligt

Sakkunskap om potatissorter och annat viktigt

29/11/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

När vi läser tidningar, webbsidor eller lyssnar på radio och teve så sköljer osorterade åsikter och fakta över oss. Samma sak om vi lyssnar på en politiker eller en aktivist. För en vanlig människa blir informationen lätt ohanterlig och man sållar bort sådant man inte vill veta något om, inte känner till eller som motsäger vad man anser eller vet. Det är inget konstigt med det.

Vad som emellertid kan få en att någon gång vilja ta sig an något nytt, besvärligt eller något som går emot ens värderingar är om en person verkar veta vad den talar om. Ämnet är nästan likgiltigt.

En gång i Danmark slog jag följe med två herrar som diskuterade potasissorter. Den ene svensk, den andre dansk. Jag tror de var odlare eller potatisbönder av något slag som knappt lyssnade på mig när jag mumlade något om King Edward och mandelpotatis. De var uppe i minst trettio sorters potäter och deras smakkvaliteter, långt långt bortom kategorierna fast och mjölig. Ändå lyssnade jag fascinerat. Deras hängivelse var total, men framförallt de djupa breda kunskaperna om potatisens alla varianter och odlingsvillkor i vår karga nord. Den är trots allt en sydamerikansk växt som ni väl visste, eller hur?

Detta att veta något, nästan om vad som helst, inger respekt. Vissa fastnar i en viss tidsålder och vissa kulturuttryck som den nyligen bortgångne konsthistorikern Torsten Ekbom. Men hans studier av europeisk modernism blev aldrig ensidiga eftersom han varierade den estetiska fantasins teman i det oändliga mellan impressionistmålarna Salon des Refusées i Paris 1863 till sina samtal med den amerikanske kompositören John Cage i början av 1960-talet. För Ekbom fanns alltid trådar tillbaka och framåt, allt i den europeiska konsten hängde ihop som i en vacker konsert .

Samma sak med författaren Carl-Göran Ekerwald vars litterära biografier av egensinniga tänkare genom den västerländska kulturhistorien lägger till något för varje gång han tampas med dem för vår räkning och skriver populärvetenskapligt och engagerat. Ekbom och Ekerwald ville kanske någon gång föra fram ett stridsrop för eller emot något, särskilt Ekerwald, men liksom potatiskännarna var de alltför uppslukade av sitt ämne för att egentligen vilja strida. Det räckte med att de bjöd på vad Man Ray eller Shakespeare har att säga oss idag. En ny smaksensation av något så urbota vanligt som potatis. För Cage 4 minuter och 33 sekunder bakgrundsljud.

Finns några liknande lärdomsgiganter idag ? Jodå: Dick Harrisson, Horace Engdahl, Ulrika Knutsson, Peter Englund, Ulf Danielsson och andra som du som läser detta säkert känner till. Du kanske har lyssnat på dem i radio eller sett dem i något teveprogram eller läst något av dem. Varje person har någon som de respekterar för hans eller hennes sakkunskap, oavsett åsikter. Det är dit jag vill komma: respekten för sakkunskap och oviljan att dras med in i propagandan, det där ointressanta samtalet som man förstår ska sluta i en bestämd slutsats: Meningsmotståndarna har fel, jag har rätt.

Dessa åsiktsmånglare har övertag ju kortare tid en läsare på internet eller i tidningen vill ägna sig åt att läsa. Genom att lägga fram två- tre fakta och händelser som kanske hänger ihop och sedan en slutsats så kan man få till en åsikt på en krönika eller nyhetsartikel om 2500 tecken. Åsiktsdriven journalistik är den dominerande journalistiken idag. Att skilja på ”news and views” ter sig alltmer gammaldags.

Den gamle journalisträven Anders R. Ohlsson skrev i Sydsvenskan 2005 att svenska journalister är drivna av den så kallade ”something-has-to-be-done” journalistiken. De beskriver en förfärlig internationell krigssituation, ett nytt farligt ämne i maten, en social brist och skriver sedan en larmrapport där lösningar produceras i takt med reporterns indignations-och blodsockernivå.

Resultatet blir att ansvariga företrädare, politiker eller någon grupprepresentant ställs till svars inför något de möjligen vet något om, eller kanske borde veta något om. Javisst begår folk, inklusive förtroendevalda, privatpersoner och byråkrater, fel. Men ibland kan åtgärderna förvärra läget. Att avvakta och tala med några mer insatta och kanske sakliga personer som inte omedelbart säger emot reportern eller håller med är ofta mer angeläget, men tidspressen och kravet på att föra fram en viss åsikt kräver korta texter, korta lösningar, kort tänkande.

Svenskarna har alltid varit ett saktmodigt folk liksom de andra i Norden. Långbänk och kohandel, kompromisser och utredningar, samförståndssträvan och konsensus, har varit det mest frekventa sättet att behandla frågor. Jo det finns ett pris och det beskrivs i den norske författaren Sandemoses danska by Jante. Men samtidigt kan priset vara värt allt långsamt och nordiskt bonnigt jämkande. Att alla berörda instanser ska kunna få skriva remissvar till statliga utredningar är inskrivet i grundlagen. Dock har även riksdagens utredningsväsende, Statens Offentliga Utredningar (SOU), sedan 1990-talet drabbats av krav att snabbt leverera beslutsunderlag, allt oftare med regeringsdirektiv som redan från början bestämt vad resultaten ska vara.

Har man inte sakkunskap som kommer av erfarenhet eller utbildning får man lita på andra och sedan försöka bilda sig en uppfattning. 31 år unga Annie Lööf har visserligen en jur kand men knappast inte erfarenhet av något särskilt. Här är inte platsen att recensera hennes insatser och hon har fått löpa gatlopp i spalterna nog, kanske oförskyllt.

Men lyssna på hennes partikollega Eskil Erlandsson när han talar om grisuppfödning, EU-parlamentarikern Peter Nalle Lundgren när han pratar om transporter, läs vad socialdemokraten Johan Westerholm vill få veta vad MP anser om svenskt jordbruk, eller vad Per Gudmundson fått reda på om svenska jihadister.

Man kan läsa och lyssna på alla dessa personer utan att dras med i en åsiktsgemenskap för de kan sina ämnen. Jo, några av dem vill nog driva vissa lösningar men de vet vad de talar om. Vi som bara sitter där med några kokta potatisar får i alla fall lite sakkunskap och det är vackert så. Tugga långsamt.

Att vara saklig innebär att använda orden väl och inte ursäkta sig för att intellektet tas i bruk. Som hos Lars Gustafsson i förordet till samlingen Kommentarer 1972

Personligt, Politik

Fel men ändå rätt

28/11/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Tänk att så många kan ha så fel och ändå vara så nöjda med sig själva. En novemberhelg anordnade vänstergrupper det årliga Socialistiskt Forum på ABF huset i centrala Stockholm. Där syntes inga spår av besvikelse att revolutionen ännu inte slagit in.

I foajén sjöng barnbarnen till de kvinnokämpar som såg urpremiären på ”Jösses flickor” på Stadsteatern 1974. Välartat och medelklassigt med vadmalsstuk och kulturkofta. På bottenplanet fanns ett 20tal förlag, tidskrifter, aktionsgrupper; punktrubaduren Stefan Sundström skämtade vid ETC:s bord, allvarliga Deleuzeforskare mumlade vid tidskriften Kris och Kritik, strama herrar vid Arkiv arbetarhistoriska förlag, muntra anarkister från Brand, lidande förlästa universitetsmarxister med böcker av Lenin, Marx och Trotskij och så vidare.

Vad som saknades var socialdemokratiska och LO:s organisationer. Och Göran Greider, var var han? Enstaka sossar som Stockholms Veronika Palm och före detta ministern Thage G. Pettersson smög runt, men annars mest vänsteraktivister av det mer seriösa slaget. Allvarliga diskussioner om fördelningspolitik dominerade över identitets-, klimat- och kulturvänstern. Utmärkt att vissa i vänstern fortfarande har kvar ett klassperspektiv. Som tankesmedjan Katalys samtal mellan nationalekonomen Ali Esbati (riksdagsman V), utredaren Victor Bernhardtz (Katalys) och företagsekonomen Agneta Stark (gift med vänsterförfattaren Sven Lindkvist, fd stödstrumpa, fd högskolerektor mm).

Ämnet var ”Är vi klara med 1990-talet nu?” och anspelade på den strukturomvandling som tvingades fram av finanskrisen med följdverkningar som hög arbetslöshet, negativ tillväxt ett par år och ett nytt mer ”normalt europeiskt samhälle” som vänsterpartisten Ali Esbati formulerade det med uppenbar avsky. Sverige blev enligt honom ett mer normalt land fast i dålig bemärkelse eftersom den generösa välfärdsstaten övergavs av alla utom just hans parti (och möjligen MP men deras ekonomiska politik brydde sig ingen om 1992 när reporäntan steg till 500 procent).

Hela borgerligheten och socialdemokratin hade fel på 1990-talet, för de förstod inte vitsen med att låna pengar till att höja bidragen så att folk kunde konsumera: enkel keynesianism menade han och Agneta Stark. Hon sa rent ut att det var bättre att folk satte sprätt på pengarna idag än att de sparade och hade de inga egna så kunde väl staten låna upp och dela ut. Som av en tillfällighet talade det politiskt oberoende public servicebolaget Sveriges Radios politiskt objektiva programledare Alexandra Pascalidou på eftermiddagen under rubriken ”Grekland, fortfarande kaos?”

Bortsett från allt ekonomiskt vansinne som behandlades under dagen var dessa vänstermänniskor sympatiska, välorganiserade, glada och pålästa i sina bisarra irrgångar. De visar upp en folklig sida av folkbildningen, opinionsbildningen och folkrörelserna som borgerliga Timbro och inte ens Arenagruppen och sossarna kommer i närheten av. Fel, ja visst, men ändå rätt. Dock skönt att inte se Greiders burr. En Greiderfri Zon.

Debatt, Kategorier, Personligt

Jag, en landsförrädare

07/11/2014 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

Ta ifrån mig mitt medborgarskap eller låt mig åtminstone fly utomlands. Jag är en landsförrädare som lever i exil i detta Sverige, ett land jag älskar att hata och hatar att säga att jag älskar.

Som en Ulf Lundell när han rastlöst kör från Österlen till Stockholm och vänder efter en natt på hotell Clarion vid Skanstull tillbaka till Skåne, liksom hans romanfigurer i de pladdriga 1900-talsromanerna när de kör sina Trailblazers från Sverige till Italien för att vända tillbaka på Autobahn när de sett Medelhavets vågor, så är landsförrädaren aldrig nöjd. Jag vet.

1979 packade jag en ryggsäck, liftade från New York till Kalifornien för att resa jorden runt men vände på Hawaii; 1982 flyttade jag till Köpenhamn ett halvår men gav upp;

1984 ryggsäcksluff genom Mellanöstern till Indien med sikte på jordenruntresa igen men återvände;

1989 till Schweiz med familj och barn ett knappt år;

1993 till New York som forskarstudent i filosofi; 2007, 2009, 2010 till Indien med ny indisk familj.

Förra sommaren i New Delhi 2013 skrev jag till och med en bok på engelska om mitt hatälskade Sverige, The Swedish Story: from extreme experiment to normal nation/ Sverige 2020 , för att förklara för indierna och andra engelsktalande varför ingen bör åka dit om man inte var självmordsbenägen och vill delta i ett experiment.

Sverige efter 1970 är ett experiment i full skala med en hel befolkning skrev Assar Lindbeck, professor i nationalekonomi och före detta socialdemokrat. Han hade så rätt vilket jag redan hade på känn 1979 när jag valde bort den trygga folkhemsfamnen för att lifta runt på vägar i den amerikanska södern.

En landsförrädare som vägrar lämna sitt land är mer outhärdlig än de som likt polacken Witold Gombrowicz och vår egen August Strindberg for iväg, förbannandes sina hemländer. August skrev hem till sina vänner om varför han måste iväg, minst vartannat år:

”Jag behöver resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig”.

Blir man å andra sidan kvar som jag och andra sura Sverigekritiker som författaren Anderz Harning till exempel är risken stor att man inte bara marginaliseras som en förtida gubbe och samtida knök utan marginaliserar sig själv från de vettiga människor som trots allt finns kvar.

För landet består sannerligen inte av nio miljoner fårskallar, bara en stat som behandlar oss som dumma får.

Som landsförrädaren Gunnar Ekelöf skrev i diktsamlingen Non serviam (”Jag tjänar inte” eller ”Jag underordnar mig inte” på latin):

Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land, men detta land beter sig som hemma i mig!

Som varje svensk löntagare lämnare jag varje månad två tredjedelar av mina intjänade pengar till staten som skatt, moms, sociala avgifter.

När vi svenskar sist gjorde uppror mot skattmasar och herrar var Dackeupproret 1543 och Dalaupproret 1743. Vartannat sekel alltså. De mest upproriska försvann nog med emigrationen till Nordamerika. Sedan dess har vi stått med mössan i hand och bockat och nigit.

Hade jag levat på 1800-talet hade jag gjort som Strindberg och flytt landet med jämna mellanrum men återvänt, precis som jag nu gjort.

Men vissa orkar inte vara kvar för att de förföljs av myndigheter och medier. Ett 15-tal svenska familjer har flytt till Åland för att deras hemkommuner bötfällt dem för brott mot lagen om hemundervisning, se SvD 2012 .

Journalisterna Ingrid Carlqvist och Roger Sahlström tvingas lämna sin hemstad Malmö för att de förföljs av politiska meningsmotståndare. Den kloke liberalen Mauricio Rojas tvingades till Spanien av Folkpartiet 2006 och övervakning av medborgare görs numera av separata bolag och medier utan statens kontroll .

Det är inte vackert, Sverige och du kan bättre. Jag ska stanna kvar för denna gång men en landsförrädare är jag likväl tills en av oss ger sig. Och det lär inte bli jag.

Kategorier, Kultur, Personligt, Praktiska förslag

Bokrelease av Framtidsmannen

17/10/2014 Jan Sjunnesson Lämna en kommentar

Min roman Framtidsmannen presenterades på Pressklubben, Stockholm, 17/ 10, 2014.

Kategorier, Kultur, Personligt

Book launch Sept 27 in New Delhi

23/09/2014 Jan Sjunnesson 2 kommentarer

Link to venue Kunzum Travel Cafe, Haus Khaz Village, South Delhi. Buy the book at Amazon in paperback or Kindle. Most welcome !

Debatt, Kategorier, Personligt, Politik, Praktiska förslag

Utred den nya svenska rättsrötan

21/09/2014 Jan Sjunnesson 10 kommentarer

Vad händer med uppgifter på internet när de används i politiska och tveksamma syften? Vilka samarbeten finns mellan etablerade medier, extrema vänstergrupper, forskare och politiska grupperingar? Jag ska försöka kartlägga några spår som leder tillbaka ett par decennier men först berätta om de senaste dagarnas händelser av betydelse för landet. Denna bloggpost har redan fått en reaktion från Henrik Alexandersson.

Som webbtidningen Samtiden berättade förra veckan så uppstod en diskussion om avslöjandet av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons spelande på nätkasino. Vissa av Åkessons meningsmotståndare som Carl Bildt och Maria Wetterstrand ansåg det vara en privatsak och att Ekots tillgång till uppgifter om riksdagsledamöters kontoutdrag var tveksam. Att uppgifterna släpptes till Sveriges Radios Dagens Eko två timmar innan den sista och avgörande debatten i SVT var ingen slump är nog alla överens om. Men vilka låg bakom?

TWITTER

På måndagen 15 september ringde en reporter från Eko-redaktionen mig och undrade om jag visste något om källorna bakom uppgifterna om Jimmie Åkessons spelande. Jag hade skrivit på twitter att möjligen fanns förbindelser mellan det Maltabaserade och Bonnierägda spelbolaget Bertil.com och Bonnierägda Expressens etablerade samarbete med vänsteraktivisterna Researchgruppen, vilka kanske läckt till Sverige Radios Eko-redaktion. Mitt obetydliga medieskvaller föranledde alltså efterforskning från landets ledande nyhetsredaktion och ned till minsta twittrande redaktör. Jag blev så paff när Ekot ringde att jag inte kom för mig att undra vad i hela friden de hade att göra med mina privata funderingar på twitter.

Men det räckte inte med det.

Dagen efter, tisdag 16 september, får jag ett Facebook – meddelande från en god och pålitlig vän som jag träffat många gånger i verkligheten. Han har en chefsposition inom medier och kommunikation i huvudstaden och skriver:

”Jag har andrahandsinformation på att SR just nu ringer runt och försöker få tag på information ifrån ett spelbolag om Jimmys spelande. De vill ha detaljer ifrån någon på insidan. Min gamla kollega har blivit uppringd och erbjudits pengar för att läcka information.”

Jag frågade häpet om det är fråga om mutor vilket han bekräftar.

Samma dag tisdag 16 september uppstod en diskussion på Flashback där någon hävdade att Researchgruppens egen databas har hackats, en bitvis surrig diskussion som jag inte följde och inte satte i samband med Ekots märkliga efterforskningar, muterbjudande och samtal med mig.

Så onsdag 17 september fick jag ett twitter meddelande som verkligen satte igång funderingar om vilka som ligger bakom hemliga aktivistnätverk och staten. Mathias Wåg som arbetar på Researchgruppen, skriver angående deras arbetsmetoder:

”Dessutom har ju vid flera tillfällen polisen vänt sig till oss och bett oss identifiera hatare som de gått bet på ; ) ”

Se skärmdump ovan

Polisen vänder sig alltså enligt Wåg till en grupp individer som tagit till sin uppgift att publicera uppgifter om de privatpersoner vars uttalanden man ogillar. Om man som nätanvändare och ansvarsfull medborgare stöter på kränkande uttalanden i skrift så ska dessa uppgifter vidarebefordras till polisen och ansvariga myndigheter, men nu verkar kommunikationen ske i omvänd riktning.

Om polisen vänder sig till Researchgruppen för att få stöd betyder detta att dessa aktivister fått stort förtroende från myndigheter efter sina avslöjanden tillsammans med Expressen förra året. En digital tuppkam verkade ha rest sig än högre på grund av Researchgruppens händelser den senaste veckan och ledde kanske till att den twittrande Mathias Wåg inte tänkte sig för utan skröt för hela Sverige, nåja mina 1198 följare, vilka samarbeten Researchgruppen har med polisen.

HACK

De senaste veckornas mediehändelse som jag syftar på var att Researchgruppen hade gått ut med att de hade hackat det fria nätforumet Flashbacks hela databas. Researchgruppen skrev:

”Folk som ägnar sig åt att kränka andra kan ha rimlig anledning att känna oro, det medges”.
Se skärmdump ovan

Detta anonyma hot mot Flashbacks 100 000-tals anonyma användare tillbakavisades av Flashback i Dagens Media , men då hade flera medier hakat på och börjat kritisera den uppburna Researchgruppen, vilket var lite märkligt eftersom de hade belönats med föreningen Grävande Journalisters pris Guldspaden i mars 2014.

Nu några månader senare var inte alla journalister lika glada åt ett nytt iscensatt drev mot oliktänkande från kvällstidningar som samarbetade med dömda våldsbrottslingar som Researchgruppens Martin Fredriksson, styrelseledamot i Piscatus och ansvarig utgivare för Researchgruppens hemsida http://www.research.nu . Gruppen består av vänsteraktivister med kontakter såväl med Robert Aschbergs bolag Piscatus som Expressen och det våldsamma vänsternätverket AFA (Anti-Fascistisk Aktion), vilket Mathias Wåg har berättat öppet i ett debattinlägg i SVT Opinion.

Ledarskribenten Susanna Birgersson skrev nyligen i Dagens Nyheter apropå Researchgruppens intrång i Flashback i att detta tilltag verkligen var tveksamt, medan Piratpartisten Anna Troberg gick vidare och kallade Researchgruppen för ett ”glorifierat medborgargarde”.

Tonen mot Researchgruppen denna gång var alltså betydligt skarpare än när de hängde ut privatpersoner i Expressen hösten 2013. Ledarskribenten Marika Formgren var då en ganska ensam kritiker. En uthängd person, docent Jim Olsson, försökte i mars 2014 få Justitiekanslern att ta upp Expressens behandling av honom men förgäves. Inte tillräckligt angeläget för allmänheten ansåg JK.

REVOLUTIONÄRA JOURNALISTER

Anledningen till att grupper som Researchgruppen och liknande vänsteraktivistiska nätverk har sådant inflytande i medier och myndigheter är att svenska journalister och forskare hellre ser sig som aktivister och ideologer än neutrala granskare och objektiva vetenskapsmän. Aktivisterna kan regera utan kontroll.

På senare år har ett par ledande journalister försökt diskutera den övervikt den svenska journalistkåren har för åsikter ganska långt till vänster. Expressens Niklas Svensson och SVT:s Magnus Sandelin debatterade detta i TV4 2009, men den stora interna kritiken kom efter SVT:s Uppdrag Gransknings inslag om vänstervåldet i maj 2014.

I den chatt som SVT anordnade på sin hemsida efter sändningen svarar programledarna Janne Josefsson och Ola Sandstig på tittarnas frågor. Här är några axplock:

(UG = Uppdrag Granskning, RF= Revolutionära Fronten)

” Lasse: Utmärkt nyanserat reportage i dagens UG. Samtidigt väldigt skrämmande att se hur bred acceptans det verkar finnas för dessa värderingar att det vänsterextrema våldet är accepterat eftersom det riktar sig mot högerextremismen.

UG – Janne Josefsson, SVT: Jo, det är ju ingen tvekan att bland ett visst etablissemang finns en stor förståelse för dessa politiska grupper på vänsterkanten. Just därför är det inte mindre viktigt för oss att granska den autonoma vänstern.”

”Steve: Har ni fått några beska kommentarer från journalister om att ni skulle visa ”Det goda våldet”?
UG – Janne Josefsson, SVT: Ja, bland journalister jag mött även inom SVT finns det dom som tycker att vi är fel ute och som har stor förståelse för att RF står för något gott.”

”Dan: Stämmer det att det finns kopplingar mellan Robert Aschberg, Expo, Researchgruppen och Revolutionära Fronten/AFA?
UG – Ola Sandstig, SVT: Inte RF vad jag vet. Däremot är Researchgruppen sprungen ur AFA och de är gamla AFAiter som jobbar där. Det verkar som en av dem fortfarande stödjer AFA”

”Tybbe: Du säger att journalister ser mellan fingrarna när det gäller vänstervåld. Är media då en del av problemet med vänstervåld.
UG – Janne Josefsson, SVT : Det är klart att medias bild av vad som händer i Sverige är helt avgörande av vilken bild allmänheten får av det som händer. Min uppfattning är att media alltför lite har uppmärksammat våldet vänsterifrån. ”

Vänstergruppen Revolutionära Fronten är våldsamma vilket visades i SVT:s inslag, men likväl kan ledande lokala socialdemokrater som Jonathan Nilsson, ordförande i SSU Hofors och ledamot i kommunens socialnämnd, visa sitt gillande av våldsverkarna i RF på Facebook.

Andra autonoma vänstergrupper som ”365 dagar” har under de senaste åren hotat flera politiker inklusive socialdemokrater, vilket rapporterades i Svenska Dagbladet nyligen. Vilka kopplingar som finns mellan AFA, RF, Researchgruppen, och kanske även den välrenommerade stiftelsen Expo dit före detta vänsteraktivister sökt sig, är inget medierna vill gräva i. Bloggare som Expomakt försökte men verkar ha gett upp. Researchgruppen har fri lejd in i alla medier, myndigheter, maktcentra.

REVOLUTIONÄRA AKADEMIKER

En av de som intervjuades i Uppdrag Gransknings inslag om det ”goda vänstervåldet” av Janne Josefsson var sociologen Magnus Wennerhag vid Södertörns Högskola. Han hade samma vår 2014 skrivit ett debattinlägg i Dagens Nyheter tillsammans med likasinnade vänsterinriktade kollegor och forskare från Göteborgs universitet om att se mellan fingrarna med våldsvänstern eftersom dessa ville ha mer demokrati. De skrev:

”Detta gäller främst den i utredningen utpekade ’autonoma vänstern’, vars ideologi präglas av krav på mer demokrati och bättre villkor för underordnade grupper som invandrare, kvinnor och HBTQ-personer. Vari ligger det demokratipedagogiska att myndighetspersoner behandlar ungdomar som vill ha stärkta rättigheter för dessa grupper, eller vill att fler samhällssfärer ska demokratiseras, som ett potentiellt extremisthot?”

Ja, det ”demokratipedagogiska” kan vara att inte störa andras mötesfrihet, att inte hänga ut personers privatliv, besöka dem vid arbetsplatser och deras barn på daghem och skola, kasta in brinnande föremål i brevinkast och så vidare. Min bloggpost om detta.

I samtalet med Janne Josefsson kunde inte Magnus Wennerhag förklara sitt försvar för våldshandlingar, men han försökte framstå som en god vänsterakademiker, filosofie doktor vid Södertörns högskola.

Det var ingen slump att Janne Josefsson fick bege sig till denna relativt nya och så kallat ”spännande” mångkulturella högskola söder om Stockholm. Där finns sedan länge en förståelse för extrema vänsterhållningar.

I maj 2008 bjöds den italienske autonome marxisten och före detta fången Toni Negri till Stockholm för ett öppet samtal med Fredrika Spindler, filosof vid Södertörns högskola, och Stefan Jonsson, tidigare kulturredaktör vid DN och numera professor. Den politiske filosofen Negri som var aktiv på 1970-talet i Autonomia rörelsen i Italien dömdes 1979 till 30 års fängelse för att ha stött vänsterterrorism. Hans verk studeras i Sverige främst vid Södertörn och Fredrika Spindler med flera vänsterakademiker som Stefan Jonsson är hans många propagandister.

Några år senare, 2011, var det dags igen för ännu ett besök vid Södertörn av en dömd revolutionär, den palestinska flygkaparen Leila Khaled. Hon talade då förutom vid Södertörns Högskola även vid statsunderstödda Konsthall C , statliga Konstnärsnämndens enhet IASPIS, vid syndikalisternas och det stalinistiska Kommunistiska Partiets torgmöten samt en helkväll på socialdemokraternas ABF-hus tillsammans med, givetvis, Dror Feiler!

Kulturdebattören Johan Lundberg skrev i Expressen och redaktören och riksdagsledamoten (V) Ali Esbati på sin blogg utifrån var sitt perspektiv om besöket av denna kapare som dödat en oskyldig israel 1970 vilket hon inte ångrade.

Förutom ett öppet stöd för politiskt motiverat våld bland akademiker vid Södertörns högskola finns liknande nätverk vid Göteborgs universitet. Lektor Stellan Vinthagen är en vänsteraktivistisk akademiker som ligger bakom forskargruppen, eller ska man kalla det aktivistnätverket, Resistance Studies. Vid Göteborgs universitet finns även professor Ove Sernhede som hade full förståelse för upploppet i Husby våren 2013 i ett inlägg i SvD och så vidare och vidare vid landets humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter och redaktioner som Johan Lundberg visade i sin fina bok Ljusets fiender 2013.

KOMISKA FIGURER

Möjligen är de svenska revolutionära journalisterna och akademikerna mer komiska i sin sammanblandning av sina roller som nyktra rapportörer från fältet å ena sidan, och som engagerade godhjärtade aktivister å den andra.

Reportern som privatdetektiv är en klassisk figur i populärkulturen. Han, för det är nästan alltid en ung man, avslöjar skumrask och lämnar rapporter till sin tidning samtidigt som han ger dem till polisen. Han är inte anställd av polisen men samarbetar. Förr fanns de exemplariska seriefigurerna Tintin och Stålmannen som ryckte ut för att göra stordåd och upprätthålla heder och rättvisa när han inte var den blyge reportern Clark Kent.

Dessa mer oskyldiga litterära sammanblandningar har idag ersatts av självutnämnda ideologiskt drivna aktivist-journalister som Millenium-trilogins världsberömda Lisbeth Sallander och ikael Blomkvist, redaktionsmedlemmar på Millenium, tidskrift för grävande journalistik (vars förebild är deckarförfattaren Stieg Larssons arbetsplats, den antirasistiska tidningen Expos redaktion). ”Alla tjejer vill var som Lisbeth, alla killar som Mikael” – verkar de infantila aktivistjournalisterna intala sig och varann. Fienden är alltid höger, de goda vänster.

De är våldsamma mot sina motståndare, använder digitala och olagliga metoder för att avslöja sina fiender, liksom de aktivistnätverk som nämnts i denna artikel. Dessa fiktiva vänsterpolitiska aktivist-journalister liksom antagligen Stieg Larsson själv har hämtat inspiration från de grånade vänsterhjältarna från 1970-talets journalistik, i första hand Jan Guillou. Som anställd reporter på den maoistiska tidningen Folket i Bild/Kulturfront avslöjade han och Peter Bratt den hemliga säkerhetsenheten IB. Han sågs som ett ideal av aktivist och journalist, socialist och jurist (utan examen dock). Med tiden skulle även hans livs största scoop ifrågasättas, se Lena Breitners blogg, men för majoriteten av dagens journalistaktivister är den aristokratiske socialisten Jan Guillou ett föredöme. Guillou finns på riktigt så vi återvänder till verkligheten för en avslutande reflexion.

FÖRSLAG

För att komma tillrätta med vilka uppgifter som cirkulerar mellan redaktioner, myndigheter, polisväsendet och forskning bör en utredning tillsättas av riksdagen, så snart den har samlats. I dess direktiv måste framgå hur demokratin ska säkras mot självutnämnda redaktionella och internetbaserade politiskt drivna frikårer. De uppgifter om samröre mellan polisen och Researchgruppen som Mathias Wåg twittrade om igår borde vara första nyhet i alla medier och leda till en utredning av det slag jag föreslår. Medan man tar sig an detta kan även Ekots luskande efter källor och erbjudande av mutor undersökas närmare. Något är ruttet i det svenska samhället och vi har nog bara känt den första lukten av vad som kan vara en ny odemokratisk vänster med annan stil och nya metoder men annars samma gamla vänstervåld som tidigare. Öppna och vädra den nya svenska rättsrötan !

Jan Sjunnesson

Kategorier, Kultur, Personligt, Praktiska förslag

Boken Framtidsmannen ute – om Sverige 2013- 2023

24/08/2014 Jan Sjunnesson 1 kommentar

Min framtidsroman om Sverige åren 2013- 2023 är nu klar. Beställ på Adlibris. Gilla Framtidsmannen på Facebook. Kort recension av Gunnar Sandelin.

Boken handlar om ett attentat mot en svensk framtidsforskare år 2020, hans familj och vänner i Sverige åren 2013-2023 med utblickar mot Indien och Kurdistan samt svenska medier, tankesmedjor, Arbetsförmedlingen och Regeringskansliet.Jag skriver att Sverige får en kvinnlig kurdiskfödd statsminister (SD) i en koalitionsregering med M och S år 2022

En ebokupplaga finns på Bokus och Adlibris. Eboken kommer också kunna lånas via svenska bibliotek.

Den tryckta boken kan beställas från de svenska internetbokhandlarna Adlibris eller Bokus.

Välkommen på min bokrelease fre 17 oktober, Pressklubben, Vasagatan 50, Stockholm. FB evenemang, men alla är välkomna utan föranmälan.

____________

Här är baksidestexten för boken som låtsas vara utgiven 2023:

”Ur förläggarens förord:

”Stockholm, december 2023

Den omstridde framtidsforskaren Paul-Krister Matthiassons livsgärning (1960 – 2020) har med utgivningen av denna bok kallad Framtidsmannen fått ny betydelse i Sverige. Vi tror att dessa bidrag från de tre personer som stod honom nära, vännen Jack Råstedt, hustrun och partikollegan i SD, statsminister Lena Barsson, och hans svensk-indiska dotter Sara Matthiasson Pillay, tillsammans kan förklara det sista decenniets omtumlande händelser i Sverige, och samtidigt ge personliga perspektiv på vad alla vi medborgare gick igenom.

I Framtidsmannen möter berättelser om det framtida Sverige verkligheten i Stockholm, Arbil och New Delhi. Ett spionage uppdagas som leder via Oslo till Mellanöstern, Indien och USA. Endast en kvinnlig peshmerg, en kurdisk frihetskämpe och svensk patriot född Barzani i norra Irak som vår statsminister Lena Barsson, förstod vad Paul-Krister Matthiassons kontroversiella framtidforskning egentligen betydde för landet. Han offrades men Sverige vann.

Boken ges ut av fonden Paul-Krister Matthiassons minne till vilken allt överskott tillfaller ”.