Det extrema Sverige, statsindividualismen och den Sverigevänliga folkrörelsen

Foto: Sven Pernils
Foto: Sven Pernils

Stockholm

Midsommarafton, 19 juni, 2015

Denna text utgår några föredrag, inspelning, jag höll i juni 2015, dels på Hartwickska Huset i regi av Fri Folkbildning och på YouTube (kommenterat från Mathias Wåg vänstertidskriften Dagens Arena), dels för medlemmar i och sympatisörer till SD Vallentuna och besökare från SD Huddinge. Se även min krönika i Avpixlat och dessa texter.

Alla fina bilder i denna text har tagits av den eminente Sven Pernils.

Jag beskrev det extrema Sverige i min Sverigebok runt 2012-13, men sedan dess har SD vuxit i takt med att en Sverigevänlig folkrörelse vuxit fram, delvis i motsats till just det extrema Sverige.

För att rätt analysera såväl det extrema Sverige som den nya folkrörelsen och SD, behöver man dock lägga till begreppet ”statsindividualism”, ett ord som få känner till men som är ett slags social, kulturell och politisk överideologi som alla svenska partier omfattar och majoriteten av befolkningen, oavsett om de känner till dess existens. Den finns i en vänster och en högervariant, men först ska vi ta itu med det extrema Sverige.

Denna bloggpost är mycket lång och spretig så om du inte orkar läsa klart så kan hela mitt budskap kan sammanfattas i en mening: Att vara normal i världen är att vara extrem i Sverige och att vara normal i Sverige är att vara extrem i världen. Den Sverigevänliga rörelsen vill göra landet normalt.

1.
I den internationella undersökningen World Values Survey befinner sig Sverige längst uppe i det högra hörnet.

Bizarroplaneten Sverige

Vi är i denna position världens mest sekulära- rationella och samtidigt mest tillåtande land vad gäller för individer att uttrycka sig, ”self-expressive values”.

Allt nedåt och till vänster blir mer traditionellt och lojalt i förhållande till gruppen. En individ överlever inte utan gruppen i det allra nedersta vänstra hörnet, där klansamhällen råder som i delar av Asien, Mellanöstern, Afrika.

Jag har tidigare skrivit om denna mätning i förhållande till invandrare som kan beskrivas som mer normala än svenskar , vår kultur , i boken The Swedish Story, svenskhet, i några tidiga utkast 1 och 2 .

Sverige är alltså det land där man kan få var som man vill utan att känna oro för sin överlevnad. Denna tolerans brukar beskrivas i estetiska och sexuella termer där alla slags hårfrisyrer, kroppsutsmyckningar och sexuella läggningar godtas inom såväl näringslivet som i den offentliga sektorn. Få länder har så många tatuerade socialsekreterare och läkare som vi tror jag utan att ha gjort någon empirisk undersökning.

Man dock notera att frågorna i World Values Survey handlar om ställningstagande som anses kontroversiella i många länder och där Sverige framstår som särskilt tolerant. Enligt undersökningen är det ”self-expressive” att vara just HBTQ- vänlig, för fri abort, jämställdhet och så vidare. Typiskt progressiva svenska positioner alltså.

Men vänd på frågeställningarna och fråga om svensken vågar vara kritisk till HBTQ-vurmen, multikulturalism, alla småbarn i förskola eller mot abort – då riskerar vi att bli mobbade av medier och kanske kan ha svårt att hävda oss på arbetsmarknaden. Riktiga fritänkare och dissidenter tolereras inte i det progressiva toleranta Sverige.

Statsvetaren Gina Gustavsson har disputerat just på WVS och problematiserat dess frågeformulär, se ”Falskt om individualism” in Axess nr 3/ 2009, hennes avhandling 2011 Treacherous Liberties: Isaiah Berlin’s Theory of Positive and Negative Freedom in Contemporary Political Culture. Diss. Uppsala, och Axess nr 3/2012, “Romantiska irrgångar i integrationsdebatten”.

Detta intoleranta förhållande uppmärksammas sällan utan den enklare tolkningen av oss som oerhört toleranta dominerar.

2.
En annan extrem aspekt på Sverige är dess stora offentliga sektor och höga skatter. Vi har gått från en rätt hyfsad nivå efter andra världskriget till en högskattenivå som är allt annat än normal:

Sveriges skattetryck s 102

Visserligen lyckades den socialdemokratiske statsministern Göran Persson och den moderate riksbankchef en Urban Bäckström stabilisera vår ekonomi när vi hamnat i en självförvållad finanskris på 1990-talet.

skattetryck

Vi har en bra bit ned till OECD snittet på 35 % och lär inom överskådlig tid inte sänka skatterna. I Sverige råder ett paradoxalt förhållande att de partier som lovar att öka skatten vinner. Vi tror att höga skatter betyder hög välfärd vilket inte alls är sant . Dessutom är höga skatter ett problem för tillväxten.

Men det är inte så enkelt att lägre skatter leder till bättre välfärd eller mer frihet. De länder som befinner längre upp till höger nära Sverige i World Values Survey är rikare än de som befinner sig i den motsatta polen. Pakistan är kollektivistiskt och fattigt.

Därmed kommer man till den svåra frågan om länder som rör sig i motsatt riktning eller befinner sig längre ned blir fattigare. Skulle Sverige bli mer normalt, det vill säga likna mer andra västerländska länder närmare mitten i diagrammet vilket jag envist hävdar är både önskvärt och möjligt, kan vi då förlora något i hög levnadsstandard? Detta motbevisas av rikare länder än Sverige som befinner sig i andra mer normala platser i diagrammet som USA, Schweiz, Australien, Holland och Norge. Några av dessa i värderingshänseende mer normala länder har dessutom mindre omfattande välfärdsstater och lägre skatter men högre levnadsstandard. Det går alltså men vill vi det?

World Values skriver tvärtom att världen går i en ”svensk” inriktning, ”Swedenization”. Jag citerar lite ur Gina Gustafssons avhandling.

I två längre citat analyserar hon den svenska hållningen i värdefrågor med hänvisning till Isaiah Berlins två frihetsbegrepp och Berggren och Trägårdhs statsindividualism. Hon refererar även två motsatta ställningstaganden angående samhälleliga värdeförluster:

”However, Swedes are often portrayed as the epitome of freedom-oriented people (Berggren and Trägårdh, 2006; Schwartz, 2006). Inglehart and his associates even speak of a ‘Swedenization’, as opposed to an Americanization, of the world (Inglehart and Welzel, 2005: 65, 87). The Swedish data may thus also tell us something of a more general interest.

They suggest that valuing freedom need not, as previous research often assumes, be incompatible with strongly condemning certain choices, or even favouring their restriction by law. In fact, it is not entirely unlikely that the positive Swedish attitudes towards prohibitions are to some extent an effect of valuing freedom; not in the sense of doing what one pleases unhindered by others, but in the sense of realising one’s authentic self (Berggren and Trägårdh, 2006: cf. 213; Gustavsson, 2010).

Yet, existing research tends to assume that the ethos of valuing individual freedom /. . . / is by its very nature devoid of moral fervour for or against any one way of life. Some empirical scholars lament what they see as a weakened commitment to following any moral constraints and clear moral guidelines in life (Flanagan and Lee, 2003), while others welcome what they see as the natural decline in moral absolutism and closed-mindedness (Inglehart and Welzel, 2005). Both sides essentially agree, however, that valuing freedom brings along a general permissiveness towards different behaviours, for better or for worse.”

Notera begreppet Swedenization som skaparna av World Values Survey menar kännetecknar den riktning som världens länder verkar röra sig mot. Dock är den svenska positionen inte enkel att förstå. Den svenska typen av individualism verkar inte stödja avvikare utan snarare låter folk vara i fred och respekterar deras val ifråga i viktiga frågor (familjer, relationer, livsstilar), medan man ändå har starka värderingar om hur folk brukar sin individuella frihet.

Man kan till och med vilja begränsa vissa friheter för att därmed ge folk tillgång till andra friheter. Denna auktoritära syn på frihet är vanlig bland svenskar och försvaras genom att folk inte antas kunna ta ansvar utan staten måste reglera vissa friheter för att ge dem verklig och god frihet. Det breda stödet för Systembolaget är det bästa exemplet. Detta och liknande stöd för frihetsinskränkningar behöver inte argumenteras för i Sverige eller reflekteras över, utan stödet tas för givet och ger ytterligare stöd till en tystnadsspiral och politisk konformism. Auktoritära frihetsexempel kan förutom alkohol handla om hemundervisning, hemmaföräldrar, sexarbete och droganvändning.

1,5

Vi lämnar värderingsförskjutningarna för denna gång även om de är oerhört viktiga för att rätt förstå den Sverigevänliga positionen som alltså enligt detta synsätt kan tolkas som att vi vill gå emot inte bara det extrema Sverige utan även västvärldens rörelse mot oss. Vi ÄR ett föredöme, en moralisk stormakt, vare sig vi vill det eller inte.

3.
Vår beundransvärda position beror på att vi i internationella index utmärker oss särdeles vad gäller demokrati, innovation, kunskap enligt de mätningar som Svenska Institutet stolt visar upp:

index 1

index 1

I några artiklar i ansedda liberal The Economist 2011-06-09, ”North star” , 2012-10-13. ”Sweden: The New Model”, och i OECDs beröm av Anders Borgs lyckokast med den svenska ”Pippi Longstockning economy” 2011

Dessa ekonomiska framgångar ska givetvis hedras och vidareutvecklas, även om vi kan vilja ha en något mindre extrem värderingsposition.

Över till en annan aspekt av vår extrema position, vår avsaknad av ett civilsamhälle

4.
Jag skrev lite om vad ett civilsamhälle innebär på Avpixlat utifrån sociologen Hans Zetterbergs http://www.zetterberg.org/ analys och Marika Formgrens försvar av denna något sköra informella samhällssfär.

civ sm

Civilsamhället är i dess bästa bemärkelse ett skydd mot statens övermakt och marknadens risker. Blir man arbetslös i länder som inte är välfärdsstater finns familjen, grannarna, klanen och kulturella och religiösa stödfunktioner.

Nackdelar är givetvis att man måste hålla sig väl med alla dessa. Att stå ut från gemenskapen genom att göra individuella val kan stå en dyrt. En avskedad öppet lesbisk kvinna i Pakistan kan inte räkna med samma skydd, som hon skulle ha fått av den svenska socialtjänsten, arbetslöshetskassan eller Arbetsförmedlingen.

Civilsamhälle är naturligt i alla samhällen, men har nästan utraderats av den starka staten, främst av socialdemokratin men med gott stöd av borgerligheten

Det svenska civilsamhälle som rådde på 1800-talet var inte alltid så roligt att leva under. Länsman, godsägare, sockenstämman, prosten och läraren kunde alla hålla vara nog så hårda och inskränkta. 1, 5 miljoner svenskar fann för gott att lämna landet för Nordamerika fram till 1950-talet. Min mor for som exempel över Atlanten 1949 och stannade ett par år.

2,5

Välfärdsstaten blev ett svar på denna utmaning att göra landet mer beboeligt, tolerant och drägligt även för vanligt folk, dvs. arbetare och lägre medelklass. Borgarna klarade sig bättre i 1800-talets civilsamhälle även om de nog kunde känna av den trånga kostymen (se Ingmar Bergmans filmer, främst Fanny och Alexander).

Men det är inte så att välfärdsstaten uppstod ur tomma intet. Just den socialdemokrati som raserade civilsamhälle var från början aktiva i att bygga upp nya folkrörelser och initiativ inom civilsamhället. De hade inget annat val eftersom staten och myndigheterna dominerades av borgerligheten och ämbetsmän som de knappast kunde räkna med att få stöd från i sin strävan för förbättringar för folkflertalet.

Vissa medkännande borgare kunde engagera sig i att starta sjukkassor, folkbildningsgrupper och kooperationsbutiker men det var arbetarrörelsen som själva byggde upp det nya civila samhället med Folkets Hus, Folkets Park, Konsum och allt med sina bara händer. De reste majstänger av björkar de fällt själva, byggde egnahem och dansbanor, och sålde knullgummin vid Ottars föredrag om barnbegränsningsmetoder.

Alva och Gunnar Myrdals sociala ingenjörskonst fick fullt utlopp efter andra världskriget men de hade redan planen klar 1934, att socialisera familjerna och dess konsumtionsmönster

myrdal

Socialdemokratin och kommunisternas gemensamma förlustval 1928, ”Kosackvalet”, ledde till att S lämnade den marxistiska övertygelsen att staten skulle ta över produktionsmedeln (även om S fick smärtsamma återfall i Efterkrigstidsprogrammet 1948 och löntagarfonderna 1976)

Med tiden togs arbetarrörelsens första nydanande och hederliga folkliga initiativ över av stora fackförbundsavdelningar, kommunala inrättningar, statliga myndigheter, landsting och den starka stat som främst Erlander och Palme reste efter 1945. Efter nederlaget i ATP- omröstningen 1959 anslöt sig de borgerliga partierna, se statsvetarna Emil Uddhammar och Stig-Björn Ljunggrens avhandlingar.
stat.

Genom att rasera vårt civilsamhälleliga ursprung i vår lokala historia och kultur har varje svensk idag ingen annan egentlig tillhörighet än att ha ett personnummer (inrättat 1947). Vi existerar bara som skattebetalare, förmånstagare och välfärdstatsmedlem, inte medborgare. En medborgare är fri, rik och stark – ett hot. En välfärdsstat vill ha hos svaga och fattiga, så att staten kan vara vår Övermodige Beskyddare. Vi har blivit vad staten vill.

iden

5.
Den utveckling vid 1970-talets början som kan sägas vara början till det extrema Sverige vi känner idag var nationalekonomiskt katastrofal. Vi föll från att ha varit världens fjärde rikaste land 1970 föll vi under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar till en 14e plats 1997.

oecd

Vad som skedde detta avgörande decennium, 1970-talet, är fortfarande outforskat och vi uppfattar allt som skett senare som en normal konsekvens av 1970-talets excesser. Det är sant att Sverige 2015 är frukten av 1970-talet men 1970-talet i sig var ett extremt experiment, ekonomiskt såväl som socialt och kulturellt.

Nationalekonomen och Olof Palmes medhjälpare under dessa år, Assar Lindbeck, skrev en analys, The Swedish Expermiment, 1997 om detta experiment som skedde i full skala med en befolkning som försökskaniner.

aSSA
Hans bok Ekonomi är att välja rekommenderas för alla som vill veta mer om denna tid, se recension av Klas Eklund och Claes Arvidssons I ett annat land.

6.
Nu är vi strax framme vi begreppet statsindividualism. Först en bild av hur välfärdsstater organiserar sig i väst. Den centerpartiske ekonomen och debattören Dick Erixon har beskrivit detta i en bild han lånat från Lars Trägårdh, en av skaparna av statsindivudualismen som ett analytiskt begrepp. Erixon har för övrigt välvilligt recenserat min Sverigebok .

SFÄR

Jag citerar utförligt från Erixons blogg som i sin tur citerar Trägårdh:

”I USA finns en grundmurad antipati mot statlig inblandning. Individen ska stå på egna ben men kan förlita sig på familjens eller civilsamhällets (inte minst kyrkliga församlingar) hjälper när något går snett.

I Tyskland utgår välfärdspolitiken från familjen och civilsamhället som samarbetspartner med staten. Staten understödjer familjen och andra institutioner i civilsamhället snarare än att rikta sig direkt till enskilda.

Sverige liknar Tyskland när det gäller ambitionerna för välfärdsstaten. Men synen på vad som utgör den grundläggande enheten i samhället skiljer sig åt. I Sverige riktas åtgärder mot individen, inte till familj eller civilsamhället. Det leder till att den emanciperade medborgaren blir lättare att styra genom politiska åtgärder eftersom bidragssystemen skapar ett direkt beroende av staten.

Vad beror dessa skillnader på? Särskilt som länderna i början av 1900-talet liknade varandra, men kom att utveckla helt olika. Trägårdh beskriver först det svenska civilsamhällets tidiga historia, som naturligtvis är mycket bredare än den arbetarrörelse som alltid lyfts fram (av någon anledning):

‘Det var en stundtals förvirrande mångfald av organisationer och föreningar som utgjorde dåtidens svenska civilsamhälle. Här fanns det utrymme för aktiebolag och arbetarföreningar, nationellt sinnad idrott och gymnastik, religiös väckelse och skarpskytteföreningar, sjukkassor och producentkooperation, bildningscirklar och fruntimmerssällskap, de nödlidandes vänner och reformvännernas sällskap och mycket annat … Historiskt sett spelade den religiösa frikyrkorörelsen och böndernas självorganisering en lika stor och avgörande roll [som] nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen’.

Med demokratins genombrott kom civilsamhället från 1920-talet att spela en delvis annan roll, skriver Trägårdh. Vad som fick stå tillbaka var den äldre tidens självhjälpsgrupper, kooperationsföreningar, välgörenhetsverksamhet. Istället flyttades fokus till staten – från självhjälp till sociala rättigheter.

‘Den borgerliga välgörenheten och filantropin kom i denna process att hamna i historiens skugga i Sverige, detta i motsats till omvärlden där filantropi, välgörenhet och civilsamhällesbaserad välfärd kom att utvecklas, antingen som ett alternativ till offentlig omsorg (USA) eller i nära samspel med staten (Tyskland). I denna utveckling kan man säga att … en del av civilsamhället (folkrörelserna kopplade till Socialdemokratin) de facto har försökt eliminera den andra delen (den borgerliga välförenheten) … Den politiska kampen för generell statlig välfärd var inte bara riktad mot de sociala klyftor och den ekonomiska ojämlikhet som var förnknippad med den fattigdom som välgörenheten försökte lindra … Det statsindividualistiska samhällskontrakt som växte fram kom att utmana alla [organiserade] gemenskapsformer som stod mellan staten och individen’.

Därmed ansågs det för individen vara viktigare att vara fri från beroende av medmänniskor än att värna frihet från statlig makt. Min [Dick Erixons som jag delar] reflektion är att denna märkliga brygd har skapats av vår svenska historiska gemenskapsarv förvanskad under 1900-talet av socialistisk ideologi.”

Vad är då denna besynnerliga tanke, statsindividualismen? Lättast är att tänka den som en slags överideologi

2

Historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh uppfann begreppet i sin bok Är svensken människa? 2006. Det fångar förhållandet mellan stat och individ som enligt dem befriar individerna från att tvingas ta hänsyn till civilsamhället. Vi blir friare om staten kan garantera våra fri- och rättigheter, inte några lokala grupper som vi måste hålla oss väl med. Gott och väl men det är också ett högt pris vi betalar i skatt och i lojalitet mot vad staten påbjuder, till exempel politisk korrekthet i dess sfär (skolor, bibliotek, simhallar, socialkontor, polis mm där varken anställda eller brukare kan diskutera vad som sker utan att ta hänsyn till ett PK-etablissemang).

Statsindividualismen har effektivt raserat familjernas skyddsnät i civilsamhället och beskattat deras resurser. Diskussioner om föräldraledighet och andra lagar som ger arbetande föräldrar visst stöd blir därför besvärliga eftersom få familjer kan stå på egna ben. De är helt i händerna på Försäkringskassan vars beslut och bidragsnivåer får avgöra eventuell förskolestart och yrkesarbete. Försäkringskassan är för övrigt den mest använda välfärdstjänsten och bland det första viktiga begrepp nyanlända invandrare får lära sig.

I Sverige främjades tidigt ett band mellan stat och individ där gamla traditioner, släktskap och civilsamhälle kunde överges till förmån för höga skatter och rationell välfärdsproduktion. Något att ta efter ansåg Henrik Berggren som presenterade sin analys för världens makthavare vid World Economic Forum i Davos 2011 tillsammans med regeringen Reinfeldt och den ljust rödgröna tankesmedjan Global Utmaning, se The Nordic Way

Henric Berggren i Davos 2011:

“While much has been written about the institutionalized aspects of the Nordic welfare state, few have paid much attention to its underlying moral logic. Though the path hasn’t always been straight, one can discern over the course of the twentieth century an overarching ambition in the Nordic countries not to socialize the economy but to liberate the individual citizen from all forms of subordination and dependency within the family and in civil society: the poor from charity, the workers from their employers, wives from their husbands, children from parents – and vice versa when the parents become elderly / . . . /

The Nordic countries [are] the least family-dependent and most individualized societies on the face of the earth. To be sure, the family remains a central social institution in the Nordic countries, but it too is infused with the same moral logic stressing autonomy and equality. The ideal family is made up of adults who work and are not financially dependent on the other, and children who are encouraged to be as independent as early as possible. / . . . /

Less tied down by legal and moral obligations within the family, yet still protected from extreme risk by a universal safety net, they become more flexible on the labour market, while as individual consumers they have developed far-reaching needs of products and services that previously were satisfied within the traditional family /. . .

Economic policies that cater both to our desire for individual autonomy and our need of community and security can be remarkably successful” (mina kursiveringar/JS)

Statsindividualismen befriar medborgarna. Banden mellan makar och barn ersätts av konsumtion och välfärdstjänster för de från unga år oberoende medborgarna. Befrielse genom statsberoende. Citaten ovan ger ett starkt budskap om hur man kombinerar individuell autonomi och trygghetsbehov som de utländska mäktiga åhörarna i Davos nog lyssnade på med förvåning men kanske också med viss skepsis.

Sverige hade alltså funnit den perfekta samhällsformationen? Eller fanns det nackdelar? Lät inte ”Befrielse genom statsberoende” lite som Storebrors slogan ”Frihet är slaveri” i Orwells 1984? Svenskarna hade hyllats för sin Sweden, The Middle Way redan på 1930-talet och fått nu stora A i nästan alla ämnen i EU klassen. Något måste fattas där uppe i snön tänkte kanske Davos folket bistert.

Själv blir jag mest beklämd av att Henrik Berggren skryter om vårt för alla icke-svenskar nere i Schweiz uppenbara slaveri som om det vore eftersträvansvärt. Att han var där med Fredrik Reinfeldt bekräftar att denna svenska sekulära statsreligion är något politiskt överskridande.

Nymoderaternas omfamning av begreppet är intressant. De tolkar in en stark individualism i begreppet som bara kan garanteras av en stark stat. I Fokus nr 10/ 2011 redogjorde Claes Lönegård för hur moderaternas spin doktor, kommunikationsexperten Per Schlingmann för in Lars Trägårdh in i moderaternas innersta och om presentationen i Davos

Lönegårds beskrivning av boken Är svensken människa? som grundlade hela det statsindividualistiska synsättet är intressant och kan citeras utförligt:

”Vad kännetecknar en svensk? Den frågan har Lars Trägårdh på olika sätt försökt förklara rätt länge. Han är alltså historiker, men försörjde sig ett tag som entreprenör i datagrafikbranschen. Han doktorerade 1993 vid Berkeley i USA.

I grunden handlar hans forskning om hur människor fungerar tillsammans, och särskilt då svenskar. Allemansrätten och jantelagen – vad säger de om det svenska samhället? År 2006, samtidigt som nya moderaterna vann sitt första val, reviderade han historien om det svenska samhällskontraktet tillsammans med journalisten och historikern Henrik Berggren i boken »Är svensken människa?«. Enligt dem har Sverige historiskt aldrig tagit en tredje väg mellan kapitalism och socialism, utan tvärtom utvecklat en väldigt ¬effektiv marknadsekonomi. Visst har staten varit viktig, men grunden för det svenska samhällsbygget har trots den social-demokratiska retoriken om kollektivet hela tiden varit en extrem individualism. Menade Trägårdh och Berggren.

Just tack vare en stark stat och ett utvecklat välfärdssamhälle har individerna befriats från gamla patriarkala strukturer. Genom särbeskattning, allmän barnomsorg, studielån och annan lagstiftning har kvinnorna frigjorts från sina män och barnen från sina föräldrar. Svensken har blivit solitär. Oberoende. Fri att konsumera och producera på en öppen marknad.

Den höga svenska tilliten beror, enligt bokens nydanande analys, just på den här unika alliansen mellan individer och stat. Vi tror att staten vill vårt bästa och litar på den och därmed på varandra. När tilliten är stor blir korruptionen begränsad och transaktionskostnaderna låga. Vilket den relativt fredliga arbetsmarknaden är ett talande uttryck för.

Med Trägårdhs resonemang är den svenska modellen i själva verket en mer framgångsrik form av kapitalism. Vilket passar moderaterna som hand i handske, konstaterade Expressens kulturchef Karin Olsson i P1 efter att ha bevittnat seminariet på Engelsbergs bruk våren 2011:

– Med den här socialliberala tolkningen av det socialdemokratiska arvet i bagaget behöver borgerligheten inte ens skämmas för att den inte genomdrivit något stort systemskifte.
Nya moderaterna kan i lugn och ro fortsätta krama välfärden. Och de kan göra det samtidigt som de inför etableringsfrihet och det ena valfrihetssystemet i vård, skola och omsorg efter det andra – för i denna berättelse har ju individens frihet alltid varit målet för svensk politik.

Slutsatsen är schlingmannsk: regeringen följer den svenska vägen. Socialdemokraterna kunde bara ta det till en viss gräns, nu är det alliansen under moderaternas ledning som måste bära uppgiften på sina axlar. »I dag har ledarskapet tagits över av partier som formellt är mer skeptiska vad det gäller statens roll men som visat prov på stor lyhördhet vad det gäller välfärdsstatens diskreta charm – och popularitet bland väljarna«, skrev Lars Trägårdh i majnumret 2011 av tidskriften Axess”.

Statsindividualismen står i motsats till begreppet kommunitarism, som jag skrivit utförligt om här och givit ut en samling översatta texter om, Kommunitarism, se recension.

6.
Det extrema Sverige är alltså inte bara ett högskatteland med en väldigt stor offentlig sektor, ett moraliskt extremt indidualistiskt och rationellt- sekulärt land, utan också ett statsdyrkande land med invånare som lojalt lyder staten för att de vill det men också för att de inte har några alternativ. Hade vi fler småföretagare skulle vi som danskar och holländare vara mer oberoende av vad staten eller storindustrin vill göra med våra liv.

Det socialistiska Sovjetunionen och dess Östblock bestod visserligen av länder med en extremt stor offentlig sektor men befolkningen och de styrande var aldrig extrema i sina värderingar. Tvärtom var och är de socialkonservativa, på riktigt. En SDare är radikal vänsterliberal jämfört med en normal östeuropé och ryss.

Ett i så många avseenden extremt land som Sverige är enligt mig och personer som David Eberhard, Carl-Johan Ljungberg, Hans Zetterberg, Mikael Hagenbo, Marika Formgren m fl ohållbart i längden.

ext

Denna bild visar upp några bråkdelar av vad som varje vaken svensk medborgare känner på sig men inte alltid kan eller hinner formulera. Ett vemod från svunna ensamma tider i skogen dröjer sig kvar i svenskens bröst.

Vemod är det pris svensken betalar för sin känslobehärskning. Förnekandet av att fritt uttrycka sitt inre känsloliv leder, tillsammans med andra mentala problem för den extrema patienten Sverige som vi strax ska se, att svenskarna lider tillsammans utan att de inser vad deras extrema kultur gör med dem. Vemod, nationellt paniksyndrom, självcensur, infantilisering och en tystnadsspiral föder frustration, depression, ängslan, känsloutbrott och en oförmåga att leva normala vuxna liv för svenskarna. En nationell schizofreni lurar under de tydliga mönstren av vardagsneuroser och mild hysteri.

Att uppträda normalt på svenska villkor om man vet att dessa villkor är extrema leder till parallella värden, åsikter och sätt att leva och ljuga. Att vara normal i Sverige kräver att man blir extrem.
Svenskar fördrar sitt rationella och något inbundna känsloliv med ett särskilt slags naturromantisk melankoli som omvärderas positivt som vemod. Att tyst behärska sina känslor kan verka som att svensken har tråkigt eller är ledsen men han kan bara vara nöjd, vilande i ett bitterljuv och romantisk känsla av att vara vilse i stadsliv och objekt i andras planer. Vemod påminner om ytlig sentimentalitet men det svenska vemodet värderas för sina djupa rötter.

Trubadurer, författare, filmare, musiker och skådespelare har berört dessa nationella känslor som svenskar än idag uppskattar i ständigt nya tolkningar och kulturella uttryck sedan generationer:
Carl Mikael Bellman, August Strindberg, Greta Garbo, Ingrid Bergman, Ingmar Bergman, Evert Taube, Monica Zetterlund, Lars Gullin, Cornelius Vreeswijk, Blå Tåget, Ulf Lundell, Bo Kaspers, Kebnekaise, Träd-Gräs-och-Stenar, Kent, Sofia Nordenstam, Gunnel Mauritzson, Tomas Tranströmer och de som jag inte känner till men som de bloggläsare som hållit till hit bör ha egen koll på.

7.
Då har vi bara den Sverigevänliga folkrörelsen kvar. Som sagt så är den något nytt som jag inte hade koll på när jag skrev min Sverigebok 2011-2013, bland annat för att jag befann mig tidvis i New Delhi men också för att jag under denna tid runt 2011 var en ganska aktiv medlem i Folkpartiet som året därpå hade tappat tilltron till världens mesigaste land.

Denna nya folkliga rörelse runt SD kan organiseras som de tidigare folkrörelserna

folk

Denna icke officiella folkrörelse finns på internet men annars runt SD. Däremot finns stöd för Sverigevänliga åsikter, vilket SvD:s Ivar Arpi beskrev 2014 och nyligen även Tino Sanandaji angående nylig mätning av hållningar till ökad eller minskad invandring.

folk 2

Hur den Sverigevänliga rörelsen utvecklas beror på hur den tas emot. Den kan bli något annat som vi ännu inte i vilken form den tar sig.

folk 3

De sista som lyckade skapa helt nya folkrörelseinstitutioner var muslimerna som fick ett eget studieförbud 2008, Ibn Rushd och folkhögskola, Kista folkhögskola.

Den Sverigevänliga folkrörelsen existerar i det extrema Sverige. Även om nationens mest extrema drag som att bränna och förbjuda sin egen flagga på nationaldagen finns det mycket som det extrema Sverige har bidragit med som vi vill bevara. Den mjuka uppsluppna attityd som Povel Ramel och HasseochTage hjälpte oss att frigöra, för att inte tala om Cornelis, är otänkbart att leva utan .

Men kan vi ha ett Sverige som i andra avseenden är mindre extremt? Det är en allvarlig fråga som jag ännu inte har några bra svar men det står alltmer klart att den Sverigevänliga rörelsen också är öppen för det bästa i det extrema Sverige. Den pågående kulturrevolutionen måste avbrytas, i detta är jag enig med Mattias Karlsson som jag hörde i Visby sommaren 2014. Men det är en komplicerad process att minska radikaliseringen utan att hamna i diskussioner om att vilja gå tillbaka till ett fiktivt idealtillstånd.

bevaras

Vi bevarar något oavsett vad vi gör. Själv är jag ett barn av det fria 1970-talet med artister som Pugh Rogerfeldt, Magnus Uggla och Monica Törnell – personer som inte kan kallas vänster men som var fria och okonventionella. För mig står de för vad som jag vill bevara från detta extrema årtionde.

Anhängarna av det extrema Sverige, sjuklövern och etablissemanget, vill bevara dagens ohållbara situation – en konservativ postion, medan den Sverigevänliga rörelsen vill förändra. Inte gå tillbaka men i en annan riktning. Makthavarna idag drivs av en lealös ödestro som är just konserverande och fatalistisk inför förändringar på riktigt.

8.
Det sista som återstår att begripa är hur det extrema Sverige uppfattas utomlands och hur Svenska Institutet vill att detta ska ske. I detta sammanhang är den Sverigevänliga rörelsen ett problem, eller snarare har gjorts till ett problem av just de som marknadsför oss utomlands.
Låt mig förklara: I SvD den 31 maj 2015 skriver journalisten Lars Berge om Sverigebilden under rubriken ”Sverige – ett sämre Schweiz?”

Han hade upptäckt vad jag skrev om i min Sverigebok 2013 att SI komprimerat vår självbild och omgivningens uppfattning om oss i ett enda ord, ”progressiv”.

11148318_10153324148243847_4359293479981410834_o

Svenska Institutet har undersökt Sverigebilden utomlands, vilket Lars Berge nu rapporterar, och kommit fram till att kärnan i uppfattningarna kan reduceras till ”modern progressive nation”. För många stolta svenskar är denna beskrivning mitt i prick och något som de inte vill överge. Dessutom verkar som visats tidigare många världens länder sträva mot att bli mer lika Sverige i en global Swedenization som ersatt tidigare amerikanisering enligt skaparna av World Values Survey.

För svenskarna blir det därför följdriktigt att behålla denna moderna progressiva position längst upp till höger i diagrammet dit alla ändå vill nå och några kanske kommer nå. Övriga Skandinavien ligger ju nära till hands. Ett annat argument för att behålla positionen är att det verkar finnas relativt klara samband mellan rörelsen upp mot Sverige, Swedenization, och välstånd. Många svenskar tror landet skulle förlora materiellt på att bli mer normalt, fast de skulle inte använda denna boks terminologi. Dock finns det ett 10-tal andra OECD länder som finns på andra platser i diagrammet men är rikare så den frågan är inte så lätt.

Inte heller frågan om Sverige verkligen är en modern progressiv nation.
Med nedtryckande av avvikande åsikter och inbetalda höga skatter till en ineffektiv välfärdsstat med hjälplösa medborgare verkar Sverige snarare ett extremt land. Är det progressivt av Statens Medieråd att beskriva våldsamma vänsteraktivister som demokrater? Kanske men i så fall extremt progressivt. Vad skulle hända om Sverige släppte sin position och blev mer normalt, det vill säga sjönk något nedåt i World Values Survey diagrammet och liknande mer Norge och Danmark? Vore det så farligt? Danskarna är för övrigt lyckligare än svenskarna.

Kan svenskarna föreställa sig en mindre modern men mer mänsklig tolkning av att vara progressiv eller är det svenskarnas lott att vara extremt progressiva? Att vara progressiv betyder att ha stora förhoppningar, optimistisk människosyn och våga experimentera med samtid och framtid. Men om verkligheten är svårare än de muntra moderna progressiva statsplanerarna trodde och projekten går snett när människor beter sig inte som förväntat, vad göra då? Kan man föreställa sig en försiktig modern progressivism i stil med Per Albin Hanssons, Bertil Ohlins och Tage Erlanders?

De övriga länderna som rör sig i riktning mot Sverige kanske kan finna andra mindre extrema men ändå moderna progressiva vägar. De bär inte på sekler av medeltida centraladministration, socialdemokratisk hegemoni, nytotalitära tendenser, konformism, statsindividualism och en förkrossande seger för och intåg i statsapparaten av 1968 års rebeller.

Sverige bör inte försöka behålla de mest extrema dragen hävdar jag envist i denna bok. 1970- och 1980-talens kulturella, sociala och ekonomiska utsvävningar ledde till nemesis, en nedgång i tillväxt och medborgarnas förtroende för varandra och för staten. Snarare än experiment och extremer bör Sverige utvecklas till en normal nation bland övriga normala västländer. Inte alltid söka bli bäst i FN och EU klassen.

Att vara normal behöver inte betyda att gå bakåt även om statens välfärdsåtaganden behöver minska liksom skatterna. Välfungerande normala länder har ofta fria och rika civilsamhällen som tar hand om sina medlemmar även inom de områden där välfärdsstater gärna organiserar och regerar med sina byråkrater. I dessa länder kan medborgare berätta vad de sett och hört, vad de känner och tänker utan att bli utfrysta på arbetsplatsen, uteslutna ur fackföreningen, slagna och bespottade om de går ut på torget med ett plakat. En normal stat skyddar sina medborgares friheter och ursäktar inte andras hot. En normal stat skyddar till och med medborgarna mot statens egna kränkningar av medborgarnas fri- och rättigheter med ett oberoende rättsväsen och författningsdomstol.

Dessa förändringar skulle göra Sverige mindre änglalikt men mer mänskligt. Den fråga som statsindividualismens företrädare Henrik Berggren och Lars Trägårdh satte som sin boktitel, Är svensken människa? skulle därmed besvaras jakande. Ja, svenskar är felbara och därmed människor.
Hur skulle ett normalt Sverige se ut? Hinder för att göra Sverige mer normalt är fyra, minst:

Hög beskattning och omfattande välfärdsstat
Extremt sekulär rationalism och individualism
Tyst konformism och öppet åsiktsförtryck
Vänsterpolitik

Det första hindret är nog bara ett hinder för en minoritet. Svenskarna är ganska nöjda med att betala höga skatter och avgifter som de inte ser så mycket av eller ens känner till. De kan möjligen reta sig på bidragsfuskare, långa vårdköer och byråkrati men den höga skattekvoten sägs garantera jämlikhet och tillgång till god välfärdsservice. Därför godtar svenskarna att lämna ifrån sig över 65 % av sin inkomst till staten.

Att en omfattande välfärdsstat med höga skatter leder till låg tillväxt, trög arbetsmarknad, ineffektivt resursutnyttjande, oförmåga att koncentrera sig på statens kärnuppgifter och många fripassagerare är inte alltid känt hos befolkningen men upplyses de om bristerna anser de förvånansvärt ofta att det får väl gå i alla fall. Sveriges position i välståndsligan från nummer 4 år 1970 bekymrar dem föga. Snarare oroar de sig för växande löneskillnader och låga kvinnolöner vilka i ingendera är särskilt anmärkningsvärt i världens mest jämlika och jämställda land.

Att ett bättre företagsklimat skulle leda till större totala inkomster för hela samhället är inte särskilt viktigt för de flesta svenskar. Även om alla svenskar totalt sett skulle få något bättre genom större beskattning av de i så fall växande företagen skulle de oroa sig för att några berikades även om alla fick det bättre. Jämlikhetsandan regerar.

Det andra hindret, sekulär rationalism och individualism, är som visats väsentliga delar av den svenska självbilden och Sverigebilden utomlands. Svenskarna skulle för allt i världen inte vilja gå tillbaka till ett vad de anser konservativt traditionellt samhälle. Men pekar man på bristerna i landets extrema sekulära rationalism och individualism så skulle varken vanliga medborgare eller experter kunna finna alternativa sätt att vara modern och progressiv utan att vara som Sverige vilket naturligtvis är sant för landet Sverige. Därmed sagt är inte ett extremt Sverige önskvärt. Hur ett normalt Sverige ser ut vet vi inte förrän vi börjar samtala fritt och öppet. Över till det tredje och lättaste hindret att övervinna på vägen till ett normalare land.

Det tredje hindret är tyst konformism och öppet åsiktsförtryck. Genom historien har svenskar böjt sina nackar för herrar, skattmasar, fogdar, kungar och byråkrater. I senaste decennierna har medier, kulturlivet, kyrkor, skolor, akademin och den offentliga sektorns företrädare inklusive politiker ökat konformismen och förstärkt repressionen av avvikande åsikter. Man behöver inte vara särskilt utanför den svenska mittenfåran för att bli föremål för illasinnade gliringar och rykten. När sedan organiserade våldsgrupper står vid entrédörren har man definitivt sagt för mycket.

Vanliga svenskar gillar naturligtvis inte extrema politiska ståndpunkter, våldsamheter och bråk men inte heller åsiktsförtrycks bland bekanta, på jobbet, i träningslokalen, i medier, på teatern och i den offentliga politiska debatten. De vill kunna bilda sig en egen uppfattning i sakfrågor och kanske även ideologiskt. Att sitta på en pub och fundera högt om något man varit med om eller kunna berätta samma sak för grannen vid grillen eller husvagnen. Det är normalt. Om svenskar tar sig an detta tredje hinder för utvecklingen mot ett normalt land kan därefter de två andra hindren följa. Ett hinder i taget. Det är inte farligt att tala och tänka fritt, läsa och skriva fritt. Det är normalt.

Det fjärde hindret, vänsterpolitik, har övergetts som ideologi och ersatts av en pragmatisk socialliberalism vars fundament bygger på höga skatter med stor offentlig sektor, hårt reglerad arbetsmarknad och kärvt företagsklimat. Ett normalt Sverige kräver att den självgoda feta katten behöver banta och röra på sig. Ekonomiskt reformarbete får inte stanna vid de nya moderaternas förnöjsamhet. Lägre skatter är normalt.

Dock återstår ett hinder för den progressiva självbilden – den Sverigevänliga folkrörelsen. Svenska Institutet, Team Sweden, fd Exportrådet – numera Business Sweden , Svenskt Näringsliv m fl har alla utpekat SD med dess stödtrupper i den folkrörelse som nu växer fram som bakåtsträvare, konservativa, rasistiska, främlingsfientliga och i motsats till den officiella ljusröda progressiva Sverigebilden som man velat framhålla, se till exempel min gamla kompis och fd statsrådet Lena Sommestads blogg .

Om SD växer vilket verkar vara fallet kommer dessa politiskt korrekta makthavare behöva byta fot och det snabbt.

Exportindustrin har hittills hävdat att SD inte ingår i bilden av det progressiva Sverige. Därmed blir den Sverigevänliga folkrörelsen inte bara ett hot mot sjuklövern utan också mot bilden av oss som ett tolerant land. Antingen håller de fast vid denna felaktiga bild eller så inser de att SD har pekat på vissa patologiska drag i den svenska identiteten, bland annat som världssamvete och mest moraliska nation.

Julia Caesars söndagskrönikor håller koll på våra missgrepp så pass att varje ansvarfull svensk borde skämmas, liksom Ingrid Carlqvist på Dispatch och Gatestone och Gunnar Sandelin och Karl-Olof Arnstberg och Jan Tullberg med boken Låsningen och andra texter.

Vi kan visst vara framåt om det är att vara progressiv utan att gå in i de mest extrema varianterna. SD är inget hot mot den svenska exporten, tvärtom. Jimmie Åkesson och Oscar Sjöstedt skrev ett debattinlägg 4 maj 2015 i SvD till försvar för den svenska industrin , vilket jag följde upp i mitt andra föredrag om den Sverigevänliga folkrörelsen.

9.
Att vara Sverigevän är inte att hata Sverige. Vi gillar det mesta med landet och kan tänka oss att reformera det varsamt. Till skillnad från hur förespråkarna för det extrema Sverige har hanterat oss. I takt med att SD och den Sverigevänliga folkrörelsen växer måste vi lyssna på Pippis och Bamses motto, Den som är stark måste också vara snäll.

Det betyder att vi inte kommer att behandla våra meningsmotståndare som de behandlat oss. Däremot kommer vi inte glömma vad de åsamkat oss med sitt fina goda hat.

För mitt personliga vidkommande kommer jag inte glömma hur Dagens Arenas chefredaktör Håkan A. Bengtsson jämfört mig med nazisten Nils Flyg. Bengtsson om någon borde veta att om det är någon Nils jag ska liknas vid är det socialdemokraten Nils Karleby. Men det gläder mig lite att jag har bättre reda på arbetarrörelsens historia än han har.

bästa